adolphson

grus i dojjan

27 juli, 202426 december, 2025av adolphson

Jag läste om en intressant övning för att testa sitt minne. Den handlade om att fundera över huruvida man minns bäst bakåt eller framåt. (Va, kan man minnas framåt?!) Vidare, så här mitt i semesterns meditativa tillstånd, grunnar jag över två citat. Det första är från boken Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams och lyder Hemligheten med att flyga är att kasta sig till marken och missa. Det andra tillskrivs den grekiske filosofen och matematikern Arkimedes (287-212 f.v.t) och lyder Om man vill rubba världen behöver man en fast punkt.

En gång en gravid kvinnas (från Östermalm) badplats

Jag har just kommit ut på bryggan i Halsvik för att morgonbada när någon vill växla några ord. Är det bloggaren? Jajemän, i egen hög person svarar jag vänligt men aningen ironiskt. Jag kände Anita, fortsätter personen, för hon var syssling med min man. Hon ljög för mig, din mamma. Visste du det? När min man och jag träffades var jag sjutton år och han bara femton men han sa att han var sjutton och uppmanade Anita att säga det samma och det gjorde hon. Men det blev ju ett bra äktenskap ändå.

Vi åker och badar på Vargö en fridfull sommardag. Ön är naturreservat och mina förfäder har ibland använt den som någon sorts servitut för jordbruk. Vargö alltså – men utan Daniel. För att det där ska bli någorlunda begripligt måste jag upplysa en potentiell läsare om att min vän Daniel Vargö var en av mina närmaste vänner under gymnasietiden i Falun och studierna i Uppsala. Numera ses vi inte så ofta som vi borde men när vi väl gör det finns fortfarande det där kittet, kittet som människor som kommit varandra riktigt nära delar. Ofta, men inte alltid, kommer det sig av gemensamma upplevelser under formbara år. Att ha tillgång till sådana människor senare i livet är viktigt. Det ger riktning och perspektiv både bakåt och framåt. (Jag kan för övrigt nämna två andra i det kompisgänget. Jerker Segelman med ingen annan koppling än det i sammanhanget Göteborgshumoristiska namnet och Claes Westman vars pappa var sjökapten tillsammans med mammas kusin Bernt Eriksson från Styrsö.)

Jag har precis börjat släktforska och är helt fast. Hittills har jag funnit att släkten bott på Styrsö sedan åtminstone sedan sent 1500-tal.

(En släkting, kyrkvärden Lars Nilsson föddes på Styrsö 1666 och gick ur tiden blott trettioåtta år gammal 1704 – alltså innan dagens kyrka uppfördes. Höll han i sitt värv till på sydsidan av ön där en föregångare till dagens kyrka stod? Och karln måste ju haft föräldrar, varifrån kom de? Så många frågor. Det verkar också vara en del bidrag till släktträdet från norra skärgården, exempelvis Hönö och Öckerö. Här på Styrsö sägs det att det är svårt att komma längre tillbaka än till 1600-talet då en präst förliste tillsammans med kyrkoböckerna.)

Men hur hänger detta ihop med Daniel (och) Vargö? Tja, allt hänger ihop. Daniel berättar att hans farfars bror, en söderkis, gjorde en kvinna från Östermalm gravid vilket inte ansågs acceptabelt. De rymde till Vargö i Göteborgs södra skärgård varefter han tog anställning på ett fartyg och slutligen hamnade i USA. I staterna bildade han en ny familj och antog namnet Vargö och det gjorde även Daniels farfar. Barnet, som hette (eller kallades) Krutte, som utan egen förskyllan var upphovet till dramat blev bortadopterat men sökte sedermera upp släkten. Han är grundaren av bandet Grus i dojjan. Han har nu gått ur tiden. Undrar förresten hur det gick för kvinnan från Östermalm, tänker jag medan jag tar ett dopp i Vargös södra lagun.

Vi tar farväl efter morgonbadet och samtalet på bryggan och tankarna vandrar bakåt och framåt. Tänk att ett bra, livslångt äktenskap kan starta med en lögn. Vilken underbar dag det var på Vargö, förresten. En dag att minnas. Och tänk så många minnesvärda dagar jag upplevt med Daniel, i höst ska jag försöka träffa honom igen. Han utgör, liksom ön vars namn han bär, en fast punkt. Jag har tur, filosoferar jag vidare, som i Styrsö har har en fast punkt från vilken jag kan kasta mig till marken och missa. Jag tittar ut över havet igen. Tänk att stranden bortom haven, den som nu heter Amerika, för miljoner år sedan låg så nära att man kunde se den med blotta ögat.

Även om jag inte bor året runt på Styrsö har min släkt sannolikt gjort det. Kittet till förfäder utgörs av en plats man delar, förvaltar och älskar. Ännu vet människor här att min mamma hette Anita. Ännu blickar jag ut över Halsvik. Ännu bloggar jag trots att det blev omodernt för över ett decennium sedan. Kanske är företeelsen släktforskning ett bevis för att minnet mäter bakåt. För det är sant: det är emellanåt jobbigt att vara på Styrsö på grund av alla minnen människor och händelser lämnat efter sig. Ett annat sätt att testa minnet är den där övningen jag nämnde i början, uttryckt genom tanken att om jag badade vid bryggan i Halsvik för ett år sedan eller om jag gör det om ett år.

Jag avslutar med, för den som så önskar, en liten film om färden från Vargö till Halsvik. En bra dag. En av alla dessa dagar. Klicka här.

Fantasi.

Min mammas morfar, fiskaren Viktor Johansson, fick i uppdrag att i sin båt ta en gravid kvinna från Stockholm och hennes manliga sällskap. Inget ovanligt i det, ständigt förekom barn i oäkta säng. Paret hade anlänt till Styrsö Tången med ”stånka” från stan och skulle nu vidare till Vargö där de fått löfte att hyra en liten stuga. Senare fick Viktor höra att kvinnan som brukade bada i den vackra lilla viken på öns södra sida utvandrat till Amerika.

Musik:

Same old story

Domine

Källor:

Danielsson: Handbok för medborgare i universum

Post scriptum: Det kom ett mail med information om vad som hände med kvinnan från Östermalm med släktens tillstånd publiceras det här:

Krutte

Sommaren 1995 gjorde jag slag i saken med att börja leta efter min storebror. När jag var 20 år, berättade Mor att jag hade en storebror. 1940 blev hon gravid och fadern var Kurt Vargö. Han for i väg till USA och lämnade Inga kvar och sa dessutom, att han inte kunde få barn, vilket uppenbarligen inte stämde. Han fick nämligen en dotter och en son i USA också. Mormor skickade mor till Dalarna för att hon skulle låta magen växa utom synhåll för släkt och vänner. Där bodde hon inneboende hos ett äldre par och var väldigt ensam.

I maj 1941 födde hon min storebror. Hon ammade honom i två månader. Hon hann döpa honom till Bo Christer. Sedan var hon tvungen att adoptera bort honom. Mormor, som själv hade fött sitt enda barn utom äktenskapet kunde på inga villkor acceptera att hennes dotter skulle gå igenom samma upplevelser som hon hade gjort. Mormor lyckades till och med få mor placerad på Beckomberga mentalsjukhus, för att hon menade att hennes dotter inte var psykiskt tillräknelig, när hon absolut själv ville ta hand om sin lille pojke. Efter ett par dagar på Beckomberga med diverse undersökningar kunde man konstatera att hon inte hade några som helst tecken på att behöva vård, varför hon skickades hem och då var Bo Christer redan bortadopterad till paret Hedberg i Hälsingland. Karl-Urban (”pappan”) var styrman på stora båtar. De skilde sig så småningom och Bo Christer växte upp hos sin mamma, Miriam, som så småningom hamnade i mjölkaffären i Bromma.

Jag tror att jag ringde nästan 30 olika pastorsexpeditioner, innan jag i augusti 1995 fick klart för mig att min bror bodde i Malmö, hade ett reklamföretag och dessutom delvis livnärde sig på musik. Alla i familjen spelade och sjöng och det kändes så rätt och härligt att vår bror också musicerade.

Det visade sig att Krutte hade fru och tre barn. Plötsligt blev det på riktigt! Jag hade en storebror! Han fanns i Malmö! Men jag fick inte kontakta honom. Du får absolut inte ta kontakt, Lotta, sa mor. Jag var tvungen att skriva på papper i samband med adoptionen och där lovade jag att aldrig någonsin ta kontakt med min son!

Så var det på den tiden. Men bara drygt en månad senare fick mor ett brev från Krutte som skrev: När min mamma dog för några år sedan, hittade jag papper, som visade att jag var adopterad. Det visste jag inte! Jag började då leta efter min far. Till slut hittade jag honom i USA. Han var inte längre i livet. Nu har jag hittat dig och tror att du är min mor och i så fall har jag fyra syskon. Det skulle vara underbart att få träffa er. Jag har vuxit upp utan syskon. Men kanske har du inte alls berättat för dina barn.

Mor blev så lycklig. Min mamma har alltid varit en glad, utåtriktad och social människa. Ändå märkte vi ”barn” att något tungt lyftes från hennes axlar efter brevet från Krutte. Det bestämdes att vi alla skulle träffas i december hos oss i Steninge – Krutte och hans nuvarande fru, Ulla, Kruttes tre barn, Sofie, Johan och Emil, Christian och Marika med Pidde och Hanna, Anna-Nora och Bill med Maja och Gustav, Ditte och PeO och jag med Malin och Lena.

Men innan dess hade Krutte och jag kontakt. Vi skrev och berättade för varandra vad vi hade gjort tidigare i livet. Jag berättade bland annat att jag hade gjort text och musik till ett TV-program för barn, som hette Kartongcirkus. Krutte berättade, att han hade gjort ett TV-program för barn, som hette Den konstiga kartongen. Så märkligt! Och det skulle dyka upp fler märkligheter så småningom.

En oktoberdag 1995 skulle jag hålla föredrag på konserthuset i Malmö. Jag var engagerad av organisationen Kvinnor kan, ett event som turnerade i Sverige och där jag var med under tre år. Inför eventet i Malmö frågade jag Mor, om hon hade något emot att Krutte och jag träffades i Malmö, innan vi skulle träffas i Steninge till jul allihop. Det hade hon inte alls och Krutte sa, när jag ringde honom: Klart att vi ska ses! Vi ska ses och snacka gamla minnen! Sådan var Krutte, alltid glad och positiv och med sköna, roliga idéer och förväntningar.

När jag var klar med mitt föredrag där i Malmö, var det paus i eventet och utanför portarna till konserthuset stod många ur publiken och njöt i höstsolen. Flera av deltagarna ville prata med mig, när de såg mig komma ut genom de stora dörrarna på väg till min storebror.

Men jag hade bara ögon för en guldgul Peugeot 205, som stod på gatan. Det kändes hur naturligt som helst att krama om Krutte och vi åkte hem till Ulla, som hade lagat till en god måltid. Precis som alla mina syskon var Krutte också duktig på att laga mat. Själv har jag blivit bortskämd med en man, som älskar att laga mat, så efterrätter och bakning har blivit min tacksamma lott i hushållet.

Krutte visade gamla fotografier, de som fanns kvar efter branden i Åkarp, då hela hans hus brann upp. Vi pratade, frågade, berättade, grät och skrattadeända tills det blev dags för mig att ta tåget hem. Från första början kände jag så starkt, att Krutte var en av oss.

Innan vi alla skulle ses i Steninge till jul, hann också Anna-Nora och Ditte träffa Krutte. Han och hans orkester, Grus i Dojjan, hade i många år traditionen att spela på en stor lokal i Mellbystrand. Dit åkte Anna-Nora och Ditte för att lyssna på Gruset och för att få träffa Krutte.

Många år senare – drygt 20 år – skulle jag återförenas med min syssling från Laxvik, som vid det laget hade hunnit bli biskop – Bengt Wadensjö. Det visade sig att Bengts dotter, Sofia, var gift med Figge, vars pappa bodde i Mellbystrand och ägde lokalen, som Gruset spelade i år efter år. De kände naturligtvis varandra – Krutte och Figges pappa.

Det blev dags för träffen i Steninge. Den blev mycket glad och känslosam. Krutte hade med sig en liten väska med munspel stämda i olika tonarter. När vi bad honom spela något, valde han ut ett av munspelen, blåste över hela klaviaturen (eller vad det nu kallas för på ett munspel) och frågade Kan ni den här? Och började spela En gång jag seglar i hamn.

Det var den sången, som fanns på Alice Babs skiva – den som Far hade gett till Mor, när hon låg på BB med tredje barnet och Far just skulle åka iväg på en affärsresa. Den här ska vi sjunga och spela tillsammans, när jag kommer hem, Inga! sa Far och reste till Åmål. Det var vinter och halt. En lastbilschaufför kunde inte få stopp på sin tunga bil, som sakta gled nedför gatan och rakt på Fars Volvo, en PV 444. Han hade just parkerat och var på väg att stiga ur sin bil, när den tunga lastbilen gled på honom. Far kom aldrig tillbaka. Ja, den sången kunde vi förstås allihop utantill – varenda vers – och stämde in med tårar i ögonen.

När vi så småningom började bläddra i livets alla händelser frågade Christian Men Krutte … då, när du och jag spelade med i ”Styrman Karlssons flammor” på Stadsteatern i Malmö … var vi bröder redan då? Sedan upptäckte vi den ena anknytningen efter den andra:

• Krutte och hans orkester har varje år inlett Malmöfestivalen, som hade premiär 1985. Ett år skulle Malin och hennes dansgrupp, Matimbo, dansa på scenen. Inte visste Malin då, att det var hennes morbror som informerade henne och hennes danskollegor: Ni kan vänta här i kulisserna tills jag har presenterat er. Sedan välkomnar jag er in! Och inte visste Krutte då att det var hans systerdotter som han presenterade för publiken.

• Clary heter en god vän till mig. Vi blev goda vänner, när hon många gånger engagerade mig till föredrag i Skåne, där hon bor. När hon första gången hämtade mig på flygplatsen i Helsingborg började vi i bilen på kvinnors vis berätta för varandra om våra liv. Hon berättade, att hon och Claes hade en biologisk son och en adopterad. Jag sa då precis som min mamma … och så berättade jag om min storebror och hur vi hade hittat varandra. Du menar väl inte Krutte?frågade Clary och kastade en nyfiken blick på mig där hon satt bakom ratten. Det visade sig att hon och Krutte hade gått i samma klass, när de utbildade sig till fritidspedagoger.

• Mor bodde många år i Haverdal men när hon fick tillbaka Krutte bodde hon på ett äldreboende närmare Halmstad. När hon ännu bodde i Haverdal hade hon haft sin son nästan snett över gatan utan att veta det. Krutte och Ulla hade nämligen en sommarstuga i Haverdal. Både Mor och vi syskon, som bodde i trakternakring Haverdal på sommaren, hade i många år handlat i samma affär som Ulla och Krutte.

• När Krutte ännu hade sin reklambyrå kvar, han skicka en bok till Mor och la paketet i receptionen till reklambyrån. Det hör till saken att han där hyrde ut ett rum till Ulf Rodelius, som spelade fiol i Malmö Symfoniorkester och använde rummet till att öva i. När Ulf såg paketet till Inga Moberg, undrade han vad Krutte hade för förhållande till henne. Själv hade han nämligen haft hennes barn (Christian och mig) till lekkamrater, när vi hade sommarstuga i Frösakull och bodde granne med familjen Rodelius. Då sa Krutte till Ulf, att han skulle sätta sig ned, så skulle han få höra …

• I Malmö hade Mor en kär väninna, Ulla Kittel, mor till Georg, som jag berättat om tidigare i boken och som PeO och jag fortfarande umgås med. När den största spänningen med återträffen med Krutte hade lagt sig, ringde Mor och berättade för Ulla, att hon hade fött en son för många år sedan men att han av olika skäl hade bortadopterats. Ulla blev väldigt tagen. Efter en stund började väninnorna prata om annat och Mor frågade Ulla, om hon brukade delta i Malmö-festivalen. Ulla svarade Oh ja! När den inleds, så tar jag cykeln och kör ned till Stortorget och lyssnar på en jättebra orkester som heter Grus i Dojjan. Och min favorit, det är han som spelar munspel! – Det är min son, Ulla! Det är klart att Ulla blev mållös.

• Innan Krutte började söka efter sin mor, försökte han hitta sin far, Kurt Vargö. När han fick veta, att han inte längre fanns i livet, hittade han sin farbror, Gunnar Vargö, i Borrby. Krutte åkte dit och satt i farbroderns kök och pratade. Efter en stund frågade Krutte hur farbrodern trivdes i Borrby, om grannarna var trevliga. Javisst är de trevliga. Här bredvid bor ett äldre par. Hon är glad och trevlig men han verkar knepig. Inte visste vare sig farbrodern eller Krutte att den glada trevliga grannen var Mor – KruttesMor! Den knepige gubben, som hon hade sommarstället ihop med där i Borrby var Olle.

• När Bosse Larsson var programledare för Allsång på Skansen, var Grus i Dojjan där och spelade vid två olika tillfällen. Efter programmet gick hela gänget till Freden och tog ett glas. Då kom Krutte att sitta bredvid en kille, som var Bosse Larssons ”Allt-i-allo”, Gunnar Vargö, men ingen av de två visste då, att Gunnar var Kruttesfarbror.

• Vid samma tillfälle som Krutte besökte sin farbror Gunnar i Borrby, kom de att prata om familj och arbete. När Gunnar fick höra, att Krutte spelade munspel, berättade han om en trevlig kille, som han hade träffat på Skansen och som också spelade munspel och som kom att sitta bredvid honom på Freden efter programmets slut Det var en jättetrevlig kille, sa Gunnar. Då sträckte Krutte fram näven och sa Det var jag!

• Som jag tidigare berättat hade både Krutte och jag gjort TV-program för barn. Krutte – Den konstiga kartongen och jag Kartongcirkus.

• Alldeles i början av boken berättade jag om mjölkaffären i Bromma, där Mor handlade ost och mjölk. Inte visste mor att det var Kruttesadoptivmamma hon handlade av och att Krutte då förstås fanns i närheten.

Vi hade haft många anknytningar utan att veta. Och vi fick 27 härliga år med Krutte. Ulla och Krutte kom på min 50-årsfest på Bergendals Herrgård och till sommaren som följde (1996) hade Krutte den underbara idén att Gruset skulle spela i trädgården i Steninge och vi skulle ta inträde, som kunde täcka orkesterns resa, övernattning och mat. Då blev Grus i Dojjan i stället Gruset i Gräset under våra konserter i trädgården.

Vi fortsatte med sommarkonserterna i vår trädgård i 22 år. Av dessa hann Mor vara med många somrar, innan hon dog 2010.

Tillsammans med våra barnbarn ordnade vi med fiskdamm och lotterier för barnen, som kom till trädgårdskonserterna. Barnbarnen älskade att stå i ”kassan” till biljettförsäljningen och när de blev större, sålde de hembakta bullar och kakor och läsk. Våra sommarkonserter blev populära och till slut kom över 100 personer för att sitta i gräset och lyssna och äta sin medhavda matsäck – ofta vin och kyckling. Vi dansade i gräset till flera av låtarna. Många av våra vänner från Stockholmstrakten kom och lyssnade och ordnade med övernattning. Gabi och Jürgen och barnen och barnbarnen kom också och njöt av musiken. Vilka fantastiska somrar och underbara minnen!

Efter en kort tids sjukdom avled Krutte i september 2022. Vi miste vår storebror. I nästan 27 år fick vi ha honom.

styrsö

Stressbaljan

20 juli, 202420 juli, 2024av adolphson

Missförstånd. Vi tror och tänker lätt (för) mycket. Ofta, för det mesta, har iallafall jag fel. Undrar vad jag kan lära mig av den insikten?

Ibland tänker jag mig tillvaron likt ett spädbarn som plaskar runt i en balja. Stressigt och intensivt.

Malins pappa träffade Ragna på Minas studentmottagning. För mig var det ett möte jag var lite spänd inför. Har man ens en svärfar förresten, när vederbörandes dotter inte längre lever. Kan man ha två svärfäder?

Min körkompis Maria hörde av sig. Hon och hennes man skulle ut och paddla i Kosterhavet och undrade om jag visste någon bra plats att lägga i kanoten. Lite villrådigt hänvisade jag till Strömstads turistinformation.

Mammas kusin Sylve har sedan en tid gått i pension efter ett liv som däcksman på Styrsöbolaget. Nyligen gjorde han dock ett inhopp på grund av personalbrist. Så mötte jag honom när han, till omgivningens förfäran, ropade strängt från fördäck att jag skulle hålla mig och ongera (barnen) väck tills folket gått i land.

Våren 1943 lämnande en 36-årig, deltidsarbetande sekreterare in ett barnboksmanus till Bonniers. Manuset refuserades. Möjligen var orsaken följebrevet där författaren beskrev huvudpersonen i berättelsen som ”en liten übermench i ett barns gestalt inflyttad i en helt vanlig miljö”. Boken handlade om ett barn som var helt oberoende av vuxna tack vare sin styrka och kappsäck med pengar vilka ger henne möjlighet att leva sitt liv ”ackurat som det roar henne”. Författaren anspelade även på filosofen Bertrand Russell som hävdade att det främsta draget i barndomen är viljan att bli vuxen och strävan till makt. Pippi. Om inte alla så åtminstone väldigt många har en relation till henne. Föräldrar identifierar sig med hennes pappa och barn med henne.

Det är lätt att gå upp i spinn, i synnerhet på semestern. För mycket tid är en lyx men leder ibland till att jag övertänker saker. Krav att hinna det och det, oro för det ena och det tredje. Ofta, nästan alltid, handlar det om barnen. Att dela huset med fyra tonåringar är ovant. Man framstår lätt i sin strävan att balansera sin livstil med deras som något av en farbror Melker. Det gäller, brukar jag påminna mig, att komma så långt i sina insikter att man plockar fram sin inre Pippi Långstrump. Detta ska inte tolkas som ett i lika delar patetiskt som fåfängt försök att vara down with the kids.

Så här års lämnar jag ogärna ön. Det är precis som mamma på sin tid. Inget fick/får störa de dyrbara veckorna på Styrsö. Göteborg lockar inte, inte resten av västkusten heller. Men nu förhåller det sig på det viset att min äldsta dotter sommarjobbar på restaurang Lotsen på grannön Vrångö. Där har jag otroligt nog aldrig satt min fot (inte så otroligt egentligen, givet nyss förda resonemang, jag har under alla år enbart besökt Brännö, Sjumansholmen och Donsö i Södra skärgården) men när Patrik och Anna i veckan hälsade på oss åt vi en lunch hos Mina på Lotsen. Resan gick av sin stapel med Styrsöbolaget och det var alltså däcksman Sylve som hälsade oss välkomna ombord. Efter att kärvänligt läxat upp mig och påpekat att man minsann tar egen båt den korta sträckan berättade han att många turister redan rest till ”Wrong island” (Vrångö). Jovisst, upplyste han mig på sitt karaktäristiska vis, vi har redan kört ut en stressbalja (slang för direktbåt med badgäster).

Sylve med kollega. Foto: Ronald Macke (beskuren)

Minnen sköljer över mig likt svallvågorna från Vesta. Jag sommarjobbade i kafeterian på Styrsöbolagets båtar och sålde även biljetter under några lyckliga somrar på 1990-talet. Då skulle alla ut och bada på Vrångö – sand och klippor, det bästa av två världar, som jag klämkäckt ropade ut i högtalarsystemet på Saltholmen vilket fick en kärv sjöbuse att kalla mig ”mikrofonbög”. Min dolda agenda var att styra bort schlonkarna (badgästerna) från Styrsö. Minnen. Det lustiga är att det alltid var vackert väder, solen sken hela 1980- och 90-talen. Eller hur? Numera regnar det ständigt.

Det kanske inte var en helt lyckad formulering av Astrid, det där med übermench, givet att andra världskriget pågick. Men Pippi lär oss samtidigt att inte ge upp. Efter att först ha blivit refuserad av Bonniers gavs boken om Pippi Långstrump ut av Rabén & Sjögren 1945 och blev en omedelbar succé. Skulle man fråga någon av de inblandade på Bonniers skulle de säkert ansett det skedda som ett missförstånd.

Jag lär mina döttrar att det är bra och viktigt att arbeta även om det emellanåt är jobbigt. Det är värdefullt att tjäna sina egna pengar och inte bli beroende av någon annan, exempelvis en framtida partner. Pengar är inte viktigt i sig men ger frihet. Bli aldrig beroende av någon annan, säger jag. Sträva efter oberoende tillsammans med någon du älskar. Ni är världens starkaste tjejer och mitt jobb är att hjälpa er att fortsätta vara det. Men även om jag önskar att så vore är jag inte Pippis pappa. (Inte Pripps pappa heller.) Också det är ett missförstånd. Jag är bara en helt vanlig pappa. En bland många.

Inte är Sylve sträng, inte. Det är en missuppfattning. Han är en godmodig själ. Rejäl, vänlig. Inte alls så argsint som omgivningen i förstone kan frestas att tro. Lite som morfar, faktiskt. Det förstår alla snart. Vi fortsätter slänga lite käft ombord på båten och skrattar gott.

Maria hörde snart av sig igen och berättade att hon nu förstod varför jag inte kunde vara behjälplig med koordinater. Det finns ju flera Styrsö! Ja, minst tre faktiskt. Två på västkusten och en på östkusten. Samtidigt finns det bara ett Styrsö. Det måste vara någon form av missförstånd, alltihop.

Jag pratade i telefon med min gamle svärfar. Jag tycker du ska hålla i Ragna hon verkar bra, sa han. Du vet, det har gått fem år och man kan inte sörja hur länge som helst. Dessutom är det roligare att vara två i livet. Det finns tillfällen man bör lyssna, tänker jag, och detta var ett sådant. Du är son i huset, fastslog en gång Malins mamma – oavsett vem du lever med. I sommar har jag träffat Ragnas föräldrar. Ju fler bra människor som finns i livet, desto bättre.

När spädbarn badar är det möjligen stressigt för omgivningen. Huvudpersonen är djupt inne i sin lek. Snart nog vill barnet, enligt både empiri och Russel, styra sitt eget liv. Att bygga upp sin styrka och skaffa sig en kappsäck med pengar underlättar. Det visste förstås den 36–åriga, deltidsarbetande sekreteraren Astrid.

Björn Natthiko Lindeblad lär oss inställningen att man alltid ska utgå från att man kan ha fel. Jag har fel mest hela tiden. Så jag slutar tro och nöjer mig med varats olidliga lätthet.

Musik:

Sweet like this

V’adoro pupille

Relaterade blogginlägg

Vesta in duplo

Dront och schlonk (Viktor, se hit)

Källor:

Berggren, Landet utanför del 3

Livsåskådning, styrsö

Bältdjurslampan (Stilla ro och nära)

13 juli, 202414 juli, 2024av adolphson

Far ska vila i familjegraven på Styrsö. Hit till ön kom han för att presenteras för mormor och morfar i början på 1960-talet och allt sedan dess har han älskat att återkomma. En av de första sakerna han la märke till hos sina blivande svärföräldrar må ha varit bältdjurslampan. Nu gör pappa sin sista resa och han gör det åtföljd av lampan.

Min yngsta dotter vill ibland prata allvar. Numera handlar samtalen om nervositet inför gymnasiet men också om hennes mamma. Pappa. Kommer jag få några kompisar på gymnasiet? Mamma hade ett så vackert leende. Det var jobbigt på sjukhuset men bra att jag ibland sov över där med henne. Det kom väldigt många på begravningen. Jag tyckte synd om dig då, du var så ledsen när du bar ut kistan. Tunga, viktiga frågor. Jag lägger undan boken jag för ögonblicket läser och säger att jag ska berätta för henne om bältdjurslampan. Denna lampa lämnar ingen oberörd. Detta är ett ovedersägligt faktum. Fy, vilken obehaglig lampa utbrast exempelvis flickornas morbror Johan nyligen när han var på besök. Mer omtvistat är möjligen påståendet att vissa varelser blir lampor medan andra framlever sina dagar på mindre upplysta sätt.

Emellanåt är tillvaron skrämmande. Vid vissa tillfällen gör man bäst i att rulla ihop sig till en boll för att därefter manövrera efter förmåga i livets stora utförsbacke. Det är (vilket möjligen också får tillfogas avdelningen tveksamma utsagor signerade undertecknad) bättre att ha en hård utsida och mjuk insida än tvärt om. Men man behöver faktiskt emellanåt vara hårdhudad. Då och då behöver man dessutom byta kontakt för att kunna tända lampan via ett nytt elsystem. Eller annorlunda uttryckt: var sak har sin tid.

En av de mer bisarra föremålen i möblemanget under min uppväxt var bältdjurslampan. Många tycker att den är lite läskig, och numera kan man med visst fog ställa sig frågan huruvida dylika saker kan räknas till vad som kan anses vara acceptabel möblemangscomme-il-faut, medan andra älskar den. Levande bältdjur finns bara i Amerika. De är både mjuka och hårda och aktiva på natten. Dessutom kan de hålla andan i upp till sex minuter och vid fara rulla ihop sig till ett klot varvid skalet fungerar som en sorts inbyggd cykelhjälm. Jag tror faktiskt inte att morfar någonsin begrundade cykelhjälmars beskaffenhet men en gång i mitten på förra århundradet såg han, kanske på en rörig marknad i Buenos Aires, en konstig lampa han gillade och köpte med sig hem till mormor. Vad hon ansåg om den är inte känt.

Jag vet inte detta med marknaden i Buenos Aires med säkerhet men förmodligen köpte han den någonstans i Argentina och eftersom båten hade den staden som destination (några längre resor in i landet under permission har jag inte hört något om) verkar antagandet rimligt. Att morfar ”seglade på Argentina” samt det faktum att bältdjuret endast återfinns från de norra delarna av Argentina till södra USA talar också för denna slutsats.

På Styrsö lyste lampan sig igenom min barndom tills den genom arv efter morfar 1996 hamnade hos mina föräldrar i Falun. Efter att pappa nyligen lämnat oss enades jag och Viktor om att den borde återbördas till Styrsö. Likt en komisk detalj i Star Wars tronar den nu åter i huset i Halsvik. Tyvärr går den på grund av ålderdom inte att ansluta till dagens elsystem men Amanda har lovat att uppdatera den. Ett hedersuppdrag – det verkar minsann vara allvar mellan de unga tu. Ety bältdjurslampan lämnar ingen oberörd.

Min stund på jorden är nu så långt kommen att jag har perspektiv. Medan minnen från ungdomen och studietiden sakta bleknar och flickornas barndom känns allt mer avlägsen händer allt och inget. Livet är inget för amatörer, samtidigt inte något att ta för givet. Jobbiga och ljuvliga minnen blandas och formar mig till den jag är: något av en mänsklig bältdjurslampa. Vet du, avslutar jag berättelsen. Man klarar allt. Eller åtminstone väldigt mycket. Ät, sov och motionera så fixar det sig. Genom en, när så behövs, lite hårdhudad inställning och fungerande inre lampa slår man världen med häpnad. Ibland, när tillvaron är obegriplig, är en bra grej att bara hålla andan och räkna till sex. Och befinner du dig i en främmande hamn – leta efter den konstigaste fyren. Där står ofta äkta vänskap att finna.

Okej, pappa. Hon stannar till innan hon går. Tvekar lite. Så kommer något ytterligare hon vill säga: Det är bra att du träffat Ragna, pappa. Väldigt bra. Så försvinner hon iväg till sitt rum och skärmarnas oändliga värld medan jag tänker för mig själv att jag ska visa Ragna bältdjurslampan nästa gång hon kommer till ön. För även om inga potentiella svärföräldrar längre finns kvar sjöng hon så vackert på pappas begravning. Det, samt det faktum att bältdjurslampan inte lämnar någon oberörd, borde väl sluta någon sorts cirkel.

Allt är förvisso förgängligt. Men bältdjurslampan fanns innan jag och kommer sannolikt finnas kvar efter att jag lämnat. Det känns trösterikt. Till sist denna kväll när dessa rader skrivs tänker jag att elsystem kommer och elsystem går, blott bältdjurslampor för evigt består. Det känns trots allt bra att de anlände ön tillsammans, pappa och bältdjurslampan. De som träffades för så många år sedan.

Musik:

Ljuset på min väg

Loch Lomond

Stilla ro och nära

Källor:

Wikipedia (bältdjur)

cancer, Livsåskådning, Spännande människor

bild 157: såpbubblor

6 juli, 2024av adolphson

Tvång, drömmar, mer tvång. Livet. Googlar man på såpbubblor får man massor av träffar. Av det drar jag slutsatsen att såpbubblor är viktiga. Jag brukar, lite dumdrygt måhända, säga att vi människor är som såpbubblor: vackra, flyktiga och plötsligt borta. Vad som händer med såpbubblan efter att den försvunnit ägnar jag inte överdrivet mycket tankemöda. Det är mer bubblornas ömtåliga, majestätiska och oerhört vackra svävande genom kosmos i detta nu som intresserar mig.

Sms är engelska och betyder short message service. Ett till synes bra kommunikationssätt. Men vart (var indikerar läge och vart riktning) har vi gått sedan tiden med mess? Vi befinner oss alltid på första sidan av en väldigt intensiv berättelse. Tills vi befinner oss på sista sidan. Berättelsen kan nog inte återges via korta meddelanden men vår kommunikation utgör en del av den.

Saker och pengar går att ersätta. Inte tid. Jag bläddrar i analoga album och reser tillbaka till när flickorna var små och människor i min närhet levde. Det är den funktionen gamla bilder fyller. Korta meddelanden från förr som stämmer till eftertanke.

Jag lyssnar sällan på sommar i P1. Men Birgitta Ohlssons program ville jag inte missa. Det drabbade mig mitt i solarplexus. Jag har träffat Birgitta några gånger. Bland annat lyckades jag inför valet 2014 få henne att besöka min skola. Hon är mycket inspirerande. Tillsammans med Bengt Westerberg och Annie Lööf är hon mitt politiska föredöme. Men det var inte hennes resonemang om liberala värderingar jag tog med mig från programmet. Nej, det var mer när hon pratade om sin familj som en gång, antagligen alldeles för tidigt, kommer att mista sin mamma och fru som jag kände tårarna komma. Den upplevelsen delar jag med henne. Eller kanske snarare med hennes man. Fast mitt perspektiv är lite annorlunda. Det är en sak när man fått sin tid utmätt, en annan att veta att nu är det upp till mig, från och med nu är det bara jag. Känslan av övergivenhet, att det inte finns någon annan.

Fem år har gått. Fem viktiga år. När jag ser tillbaka på mina prioriteringar så förfasas jag. Vad har jag fyllt tiden med? Möten och arbete. Till vilken nytta? Det är ett privilegium att vara mina döttrars far och nog sätter jag dem främst. Men känslan gnager, kunde jag inte givit dem mer av mig medan tid var?

Jag blir allt mer avogt inställd till sociala medier vilket är något motsägelsefullt eftersom jag använder dem tämligen aktivt. Men all denna tid som går till att stirra i en telefon är förlorad. Alla missförstånd eller missriktade energier på reaktioner på människor man ytterst sällan träffar. Att synen på sanning blivit mer flytande. Tid är som budget, det handlar ytterst om prioriteringar.

Perspektiv. Innan speglar fanns var man tvungen att spegla sig i omgivningens reaktioner på sitt beteende. För inte så länge sedan kommunicerade man via brev. Dessa skrevs för hand, lades i kuvert och postades. Svaret kunde dröja minst en vecka, ofta längre. En gång läste jag sagor och sjöng godnattvisor för två små flickor, nu oroar jag mig för att inget ont ska hända dem när jag långt före dem går till sängs.

Jag stänger albumet. Öppnar telefonen. Den är full av såpbubblor. Full av människor som lever en stund till. Full av kärlek.

Birgitta entusiasmerade mig en gång att engagera mig politiskt. Nu påminner hon mig om livsglädje och om vikten av att prioritera. Det finns så många fantastiska berättelser. Berättelsen är vår egen största tillgång. Det gäller att inte fastna i andras. Jag blåser ett gäng såpbubblor över en surmulen tonåring och vi skrattar hejdlöst. Tvång, drömmar, mer tvång. Livet.

De tjugo åren står ristade med glödgat järn a.k.a min bästa tid är nu

Post scriptum

Det kom en såpbubbla som drev åt mitt håll.

Hej Fredrik, hoppas du har haft en rolig studentvecka!

Jag ville bara skriva och tacka dig för att du var en otroligt bra lärare. Jag uppskattade jättemycket hur man fick välja ambitionsnivå och sen få en tydlig bild, genom betygskriteriedokumentet, hur det gick i kursen. Det var till stor hjälp för en person, som mig, som gillar att ha en bra översikt och ha allting organiserat.

Du och jag hade bara några enstaka konversationer själva men jag ser ändå upp till dig på många sätt. Du har alltid verkat vara så klok, vis, snäll, rolig, talangfull och bara rent av intressant vare sig det är saker från politik och samhället till sång, musik och kärlek. Jag såg alltid fram emot dina lektioner och tyckte alltid det var så intressant när du problematiserade saker i samhället jag aldrig någonsin lagt en sekund av tanke på eller när du delade med dig av erfarenheter från ditt rika liv. Talet du höll på studentlunchen knop ihop säcken så bra och inkapslade hur jag (och alla andra) uppfattar dig som person. Som en snäll, framåtblickande, glad, tröstande, trygg och vis man. Det var förövrigt det finaste talet jag någonsin hört och det fick en så manlig man som mig själv att fälla många tårar.

Jag hör kanske av mig i framtiden nästa gång något spännande i mitt liv händer som att jag står på Parthenon eller hör någon på en bal som sjunger om falukorv. Har också nyligen upptäckt din blogg och är väldigt taggad på att fortsätta läsa den. Hoppas du har det fortsatt trevligt på lugnet

Relaterade blogginlägg

Dotter i ljus

Om ett möte med Birgitta Ohlsson

Musik:

Welcome to the internet

Cherubino

Foto, Livsåskådning, Sång och musik, styrsö

bild 156: Glow Worm Cha Cha Cha

30 juni, 202430 juni, 2024av adolphson

Att stå ut med, och dessutom respektera, sig själv.

Bagateller kan dölja oceaner av insikter. Komplicerade samband avgrundsdjup dumhet. Det viktiga är individens förhållningssätt till tillvarons kontinuerliga flöde av meningslöshet. För, om man tänker närmare efter, vad är egentligen meningen med allt? Jo, saker som verkligen betyder något.

Min svåger G säger att hans gravsten ska vara försedd med en liten högtalaranläggning driven av solpanel där låten Glow Worm Cha Cha Cha går på repeat så fort någon passerar. Det är en sådan ljuvlig inställning till livet. Och till döden, för den delen.

Så har jag landat i semester. Tänk så underbart livet är. Ändå är jag trött. Trött på (konstiga) människor och dåliga energier. Trött på det mesta, faktiskt. Visserligen går jag alltid igenom en liten tid av nedstämdhet i början av ledigheten. Att gå från hundra till noll gör mig mottaglig för den tsunami av uppskjutna tankar och känslor som följer ett arbetsår, det blir (ibland för) mycket att processa. Som att döttrar just gått från ett stadie i livet till ett annat. Som att far snart sällat sig till den skara av monument över oersättliga människor som fyller kyrkogårdarna. Som att vi därför tömmer hans hem. (Viktor skrev förövrigt nyligen en utmärkt betraktelse över känslan av att slakta ett hem, se nedan.)

En gång hos Astrid Lindgren. Nu åker flickorna dit själva. Le temps passe très vite

Saker som betyder något. En solskenshistoria från andra världskriget är evakueringen av Danmarks judar. Nazisterna stod under hösten 1943 i begrepp att göra en av sina större insatser för att deportera Danmarks judiska befolkning till förintelseläger. Men den övriga befolkningen reagerade och Sverige övergav sin tidigare undfallenhet varvid resultatet blev att 90 procent, eller 7720 individer, av landets judar klarade sig genom en massflykt till Sverige. Historien förbryllar. Varför just Danmark, varför förekom inte detta hos andra ockuperade folk? En israelisk historiker menar att en orsak är dansk historisk tradition av respekt för lagen och den enskilda individen. För att detta ska vara möjligt måste man antagligen ha respekt för sig själv.

Ibland brukar jag påminna mina elever om att om hundra år så kommer vi alla att vara döda. Det mesta av allt vi sagt och gjort att vara bortglömt, i bästa fall finner vi oss reducerade till gulnade foton i farmödrars album. Det materiella välstånd vi kämpade så hårt för att uppnå kommer att ligga underst på tippen eller ägas av andra. Främlingar kommer att bo i våra hus och våra relationer, bra som dåliga, vara förvandlade till aska. Snart nog dras ett streck av glömska över våra liv. Få pratar numera om Helena eller Malin. Jag och Viktor pratar visserligen ofta om Helena men det är egentligen, paradoxalt nog, bara Ragna som, iallafall i min närhet, nämner Malin. Det är fint att hon kan, vill och vågar. För att våga och vilja något sådant måste man vara full av självrespekt. Hon imponerar på mig. En fantastisk människa som minns en annan fantastisk människa utan en massa missriktad energi, en bagatell som rymmer en ocean. Saker som betyder något. Kärlek.

(Ragna ger mig dessutom nyttig respons när jag excellerar i min fyrkantighet. För att vara en person som hanterat svåra förändringar i livet klarar du att få fel macka på ett kafé tämligen dåligt.)

Vankelmod. Vad är meningen med allt? Lägger jag min tid på fel saker? Sannolikt. Det är i föräldraskapet och i klassrummet min nytta och håg står. Hursomhelst. Det är saker som verkligen betyder något som är det viktigaste. Som en vänlig handling, ett skratt eller en solnedgång. Samtidigt som jag känner tacksamhet för mitt privilegierade liv vet jag att inget har en mening, inget är beständigt, att allt bara sker. Det enda man kan påverka är hur man förhåller sig till raindrops.

När jag inleder semestern med att processa är det extra viktigt att jag står ut med mig själv. Att inte övertänka. Det hela är egentligen tämligen enkelt. Jag äger lyxen att irritera mig över att få fel sorts macka på en servering samtidigt som jag fruktar det förflutna mer än framtiden.

Det finns ingen mening med livet, det finns många meningar. En är att finna någon att prata med så att tillvaron inte är så tyst. En annan är att stå ut med sig själv. Ytterligare en är att alltid ge men aldrig förvänta sig och en sista att på min gravsten ska ni skriva dessa rader på latin: ”Glow Worm Cha Cha Cha”. Denna sista insikt må dölja sig i en ocean av ord men skänker mig samtidigt sinnesro sin banalitet till trots.

Respekt, bro!

Musik:

Skålvisa från jät

Glow Worm Cha Cha Cha

With or without you

Relaterade blogginlägg

Viktors om pappas hem

Källor:

Berggren: Landet utanför, del 3

Retorik, Sång och musik

Korvhatten

22 juni, 2024av adolphson

Det är så fasligt roligt, alltihop. Det är liksom en naturlag. En korvhatt får vem som helst på gott humör. Hatten ifråga kommer från ett gammalt juvenalspex jag inte var med i och sedan dess finns den i Patrics ägo. Det har blivit något av en tradition att jag bär den vid döttrarnas examen. Den bärs också med fördel när MDP framför Steka stolt i dunkla skyar.

En annan tradition är att föräldrarna ordnar avslutningsfesten för årskurs nio på mina döttrars grundskola. I år ingick dans som en beståndsdel i föräldrashowen men det är svårt att dansa i korvhatt. Dessutom föll det på min lott att hålla talet från föräldrarna efter dansnumret, ett förtroende att förvalta. Vill någon höra det live finns det här, annars följer manus nedan.

Kära ungdomar som strax lämnar Inovitaskolan! Eller SÖB som den egentligen heter. Eller hur?

Livet är som rosendagg. Jo, det är sant! Som vätska på en ros. Jag ska till och med sjunga en sång om det snart. Men vadå rosendagg? Vad är det egentligen? Jo, ett mirakel på sätt och vis.

Jag heter Fredrik och ska framföra några ord från oss föräldrar. Föräldrar. Titta på dem. Det bästa man kan vara. Där står de. Alldeles sprickfärdiga av stolthet. Vi är så himla stolta över er! Ni är våra mirakel!

Ibland kanske man tror att allt som händer i livet har en mening, att det är bestämt på något sätt, men jag lovar er att det inte finns någon mening här i livet. Livet är som rosendagg. Ett mirakel.

Allt man kan påverka i livet är vad man ska ha på sig för kläder nästa dag. Och hur man beter sig. Att söka efter meningen med livet är som att försöka förstå mello samtidigt som man badar i ett dass: det låter illa, det luktar illa och det känns som om skiten kommer att pågå i all oändlighet. Men det kommer det inte. Plötsligt är det slut och man undrar vad det var som hände, egentligen.

Nu har ni snart ett långt sommarlov framför er och sedan blir det olika gymnasieskolor, kanske. Er tillvaro kommer i höst att bli mycket större än den ni är vana vid här på trygga lilla SÖB.

Inför det, och fortsättningen av livet, kan det vara bra att veta att det faktiskt finns saker man kan påverka. Meningen med livet bestämmer man själv genom sin inställning till det. Kom ihåg: Livet är som rosendagg.

Därför vill jag ge er fyra, korta, råd. Råd är till skillnad från mycket annat gratis och även om man inte följer dem kan man i alla fall kosta på sig att lyssna.

Råd 1. Ta det lugnt.

Om du har något du verkligen drömmer om eller brinner för så är det bra! Kör på! Det kanske inte är så dumt att tillbringa sin tid med att jaga drömmar. Men du får också se upp. Om drömmen är för stor så kommer det mesta av tiden att gå till själva jakten och när man väl når målet kanske den inte är vad man trodde. De flesta människor drömmer dessutom flera drömmar under ett liv. Man blir aldrig färdig och det är som det ska.

Så ta det lugnt. Ta det lugnt när du pluggar, på sommarjobbet eller hänger med kompisarna. Fundera inte för mycket på sen utan var glad och nöjd över det du gör just nu för du vet aldrig riktigt vart det bär härnäst. Livet är som rosendagg.

Råd 2. Kom ihåg hur tursam du är

Du har tur att sitta här på niornas fest i Söderbaumska aula eftersom du hade den otroliga turen att vara född i en hyfsad familj i en hyfsad stad i ett hyfsat land. Du är rikare än 90% av världens befolkning. Du hade tur att du råkar ha en familj som fattade beslut som innebar att du hamnade här på skolan och så småningom gick ut 9:an. Det är ett mirakel, egentligen.

Inte för att förta något av din prestation med allt slit och plugg men nog hade du tur i livets stora lotteri. Hade du fötts någon annanstans i världen hade ditt liv sett helt annorlunda ut. Det kan vara bra att minnas när skolmaten inte smakar, när kompisar sviker eller lärare, syskon och föräldrar är mer än osedvanligt dryga. Var tacksam och försök ge något tillbaka till världen.

Råd 3: Idrotta

Ägna dig livet igenom åt någon form av träning. Yoga, gym, löpträning, simning, oavsett vad du gör, så måste du ta hand om din kropp. Du kommer nämligen att behöva den i livet. De flesta av er kommer att leva tills ni nästan är hundra år, och även de fattigaste av er kommer att uppnå en rikedom som de flesta människor tidigare i historien inte kunnat drömma om.

Det här långa, lyxiga livet du har framför dig kommer ibland att göra dig ledsen. Du kommer ibland att må dåligt. Du kommer att uppleva sorg. Men deppa inte ihop för det! Det finns ett samband mellan hur man mår och motion. Den som motionerar mår bättre. Både psykiskt och fysiskt. Så motionera. Och rök inte.

Råd 4: var snäll mot människor

Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag tycker om. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på Melodifestivalen. Eller om någon frågar mig vilken mat jag gillar, säger jag ”Jag tycker att lever är äckligt ”. Men så löd ju inte frågan.

Den handlade om var jag gillar. Det är så många som utgår från det man inte tycker om: Tjejer, bögar, fröken Snusk, fotboll, eller vad det nu är. Försök istället att uttrycka saker du gillar. Beröm människor. Om någon är i en jobbig situation, till exempel en redovisning inför klassen i skolan, peppa hen. Var inte taskig i onödan.

Kära nior. Du har säkert redan märkt att livet ibland känns långt, tufft och så tröttsamt! Och så fortsätter det. Visst kan man hitta tröst i religionen eller naturvetenskapen men du kommer ibland vara glad och ibland ledsen.

Och så blir du, även om det inte känns så just nu, till sist gammal. Och sen dör du. Har du riktig otur dör du innan du blir gammal men oavsett vilket är det människorna omkring dig som är det viktiga.

Därför finns det endast en vettig sak att göra med ditt liv och din existens och det är: fyll livet. Lev det. Skjut inte upp saker till morgondagen. Lär dig så mycket du kan, var stolt över dig själv vad du gör, ha medkänsla, dela med dig, motionera, var positiv och entusiastisk.

För det finns så mycket bra grejer här i livet som ni kommer att uppleva. Och oavsett vad ni gör och var ni är så finns vi era föräldrar med er. Vi kanske ibland säger ifrån och blir arga men ni kan alltid räkna med oss. För det är vad föräldrar gör. It comes with the job. Just nu vill vi bara säga att vi är så himla stolta över er! Ni är våra mirakel!

Kära ungdomar som strax lämnar Inovitaskolan! Dagg är små vattendroppar som uppkommer på föremål, exempelvis en ros, på morgonen och kvällen. Rosen symboliserar kärlek och passion. Vad är det för mening med det? Ingen alls, egentligen, men ändå är det något av det bästa som finns. Tappa aldrig den riktningen.

Ja, så var det tollslut detta med sången som skulle bevisa att livet är som rosendagg. Så här går den.

Livet är som rosendagg, Livet är som rosendagg. Ro ro ro, Sen sen sen, Dagg dagg dagg, Filibom filja. Livet är som rosendagg

Tack så mycket! Ha en mirakulös fest!

Korvhattens gyllene förmåga ska inte underskattas. Dess språk är universellt. Om Putin fick en korvhatt skulle han säkert tänka annorlunda. Vi funderar förresten på att göra en ny, Patric och jag. Fast den här gången på temat pizza. En pizzahatt. E du me, eller? Pizzahut. Eh, ja. Det är som sagt så fasligt roligt, alltihop.

Musik:

Blommig falukorv

Fair Phyllis I saw sitting all alone

Personligt, Retorik

dotter i ljus

16 juni, 202416 juni, 2024av adolphson

Dotter i ljus. Alla dessa dagar. Men vi har klarat det så bra, Mina och jag.

Men han kan ju inte och plantera blommor och greja i finskjorta! sa Ragna till Patric under förberedelserna. Patric kom dock lite oväntat till mitt försvar: förvisso, men han blandar väldigt goda Dry martinis.

Så många känslor. Tal på begravning, studentbal, niornas bal, konferencier och högtidstal på studentlunchen. Jag gillar verkligen det där sista. I år var det dock speciellt. I år satt nämligen Mina Anita Margareta bland åhörarna. Min äldsta dotter.

Här följer, faktiskt på begäran, talet till mina studenter och min dotter.

Kära studenter!

Var en superhjälte!

En gång för länge sedan väcktes jag mitt i natten av en liten flicka. Flickan var ledsen. Tårarna rann. Jag trodde först att hennes känslor berodde på att hennes mamma dött några år tidigare men det visar sig, just den här gången, vara fel. Nej, hennes förtvivlan berodde på att hon var orolig för att mitt liv skulle förvandlas till ett enda stort misslyckande när hon och hennes syster flyttat hemifrån.

Jag satte mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Vad sa du? Förvandlas? Det är det ju redan? Men här gällde det att inte skoja bort en allvarligt menad oro. Vi började prata om livet, flickan och jag, där vid sängkanten mitt i natten. Sådana samtal har man inte många i livet och när de väl infaller bör man ta vara på dem.

Kära studenter. Jag är faktiskt lite nervös inför det här talet. Och det är för att innan det är till ända ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Varför? Jo, man ska alltid våga prova nya saker i sitt liv. Livets dilemma är att det invanda är tråkigt, det ovanliga läskigt.

Att hålla ett högtidstal på studenten är en allvarlig sak. Det är inget man skämtar bort. Till den som kanske tänker: du är ju historielärare så du pratar mest hela tiden – vad har du att vara nervös för och om det är så läskigt, varför sätta sig i situationen över huvud taget? Det är väl bara att låta bli? svarar jag att det är en bra fråga.

Men i klassrummet är det annorlunda. Det är jobbet, det är rutin. Och där lyssnar ni ändå inte. Där kan vi ha en avslappnad attityd till när ni somnar, drar fram telefonen och snappar till er pojk- eller flickvän i den mån ni har tillgång till dylika.

Idag är perspektivet annorlunda. Det är sista gången jag ser er samlade här på skolan. Och det gör mig nervös. Låt mig berätta varför jag ändå gör detta. För det första tar min ena dotter studenten från estet teater här på skolan. Det är en bra anledning för mig att vara här, jag vill ju vara närvarande när hennes skolgång närmar sig sitt slut. Men det finns andra viktiga skäl att greppa detta tillfälle när det nu ges.

För visst, jag har hållit tal inför stora kritiska församlingar förr men jag har aldrig dansat på scenen som ES-dans. Jag har talat med rikskända politiker men jag har aldrig lackat eller servat en bil. Jag har skrivit uppmärksammade debattartiklar och blogginlägg men aldrig målat en vägg så det blir snyggt och funktionsdugligt. Jag har skrivit uppsatser på universitet men aldrig deltagit i unga forskare på grund av att det jag åstadkommit verkligen spelat någon roll. Ni studenter är alla superhjältar inom era områden, därför är jag nervös när jag står framför er så här. Helt utlämnad till er dom, bara mig själv att falla tillbaka på.

Men jag känner ändå att jag är tvungen att hålla det här talet. Jag är tvungen att testa även om jag är rädd för att jag i slutändan misslyckas, att det sista ni kommer att minnas av mig är ett enda stort fiasko. Det är värt den risken. Man måste våga ta risker i livet.

Det är så mycket jag skulle göra om jag bara kunde, berättade jag för den lilla flickan. Skapa fred på jorden, rädda planeten, väcka din mamma till liv. Så där som superhjältar gör. Men jag är ju trots allt bara en helt vanlig människa och man kan inte begära för mycket av sig själv, det vore omänskligt. Även om det inte går att återuppväcka de döda går det faktiskt att göra dem odödliga. Flickan gjorde stora ögon. Hur då, undrade hon. Vänta lite så ska jag berätta, svarade jag.

Var och en har sin egen superhjälte som hjälper en att klara sig i livet. Mina är musikern Bach och poeten Tranströmer. En av dina är skådisen i Spindelmannen. Flickan skrattade lite och glömde för ett ögonblick tårarna. Det heter inte Spindelmannen utan Spiderman! Okej, svarade jag. Men Tranströmer är lite som Spiderman fast på ett annat sätt. Han har till exempel en gång skrivit att ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Dessa ord är som att skicka iväg ett skyddande nät och svinga sig ut över världen, så som Spiderman gör.

Men vad betyder det, undrade flickan. Jo, att man inte ska oroa sig så mycket. Det räcker att gilla sig själv och att stanna i den känslan. Både Spiderman, Tranströmer och Bach spinner kring en känsla. Och du, fortsatte jag, minns du Too-Ticki i Mumintrollen som vi läste när vi fick magsjuka i Grekland? Han har faktiskt en bättre formulering. Han säger “Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad.”

Men hur lever man då, framhärdade flickan. Ja, svarade jag. Möjligen har jag någon gång under ditt liv sagt att du måste lyckas i skolan så du har något att falla tillbaka på senare i livet. Jo, svarade flickan och på tonfallet hördes det att hon inte ville få ett förmaningstal mitt i natten. Det var dumt sagt av mig, sa jag. Alla faller i livet, gång på gång. Men man kan i viss mån välja hur man faller. Det är det Tranströmer menar. Att ha något att falla tillbaka på är kanske inte alltid det bästa.

Så jag tycker, sa jag till flickan, att man alltid bör försöka falla framåt. Skicka ut nästa nät framför sig och svinga sig vidare så som Spiderman gör. Eller annorlunda uttryckt: Uppfinnaren Thomas Edison genomförde 1000 misslyckade experiment. Det visste vi inte. Men vi vet att det 1001 experimentet var glödlampan.

Flickan satte sig tankfull ner vid fotändan på sängen. Jag ska berätta en grej, sa jag. Inte så många vet att jag en gång när vi var studenter i Uppsala skickade rosor till din mamma varje dag i två veckor, att jag försökte bjuda ut henne under ett halvår innan hon slutligen sa ja.

Färre vet att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne (fattar du hur jobbigt det var innan internet fanns) att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom.

Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på biblioteket och i disken på V-dala studentnation och därmed försummade mina studier så till den milda grad att jag inte kunde ta min examen förrän långt senare. Det skulle man kunna se som ett misslyckande.

Men vet du: Det var det värt. Varje misslyckande är nämligen ett steg närmare framgång. En vinnare är egentligen bara en förlorare som försöker en gång till. Hon sa till sist ja, din mamma. Skulle jag nu enbart tänka tillbaka på att hon dog och inte på att vårt gemensamma liv givit oss två fantastiska barn varav ett i år tar studenten från estet teater på Lugnet?

Skulle Edison dag ut och dag in begrundat sitt 879:e misslyckande hade det 1001 försöket aldrig sett dagens ljus. Du måste ta risker i livet. Du måste acceptera att du kommer att misslyckas många gånger. Det är en naturlag. Du kommer ibland att förlora. Du kommer att genera dig själv. Du kommer att klanta till saker. Människor kommer att svika och till och med dö. Det råder ingen tvekan om det.

Jag vet detta därför att jag har misslyckats och förlorat så många gånger att jag tappat räkningen. Så jag är inte ledsen. Jag tycker om att tänka tillbaka på alla misslyckanden. För ur dessa har framgång fötts. Det finns alltid en framtid. Det jobbiga och samtidigt underbara är att den aldrig går att förutse.

Poängen är, säger jag till flickan, att du och varenda en av alla dina vänner och alla du inte känner på din skola har tillräckligt med utbildning och talang för att lyckas. Men frågan ni bör ställa er är om ni klarar att misslyckas? Om man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något man aldrig haft, men vill ha, måste man göra något man aldrig gjorde. Eller som din farmor brukade säga: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Eller pojkar för den delen, la hon senare till.

Ibland är det det bästa sättet att ta ut en riktning och försöka. Funkar det inte så tar man ut en ny. Ta en risk. Prova. Våga. Gång på gång. Att ta en risk handlar om att vara öppen för människor och idéer. Att övervinna sin rädsla, att våga visa sig svag. Att ta risker är att vara öppen för själva livet.

Det kan vara skrämmande, och du kommer som sagt att klanta till det ibland, men det kommer också att vara underbart. Eftersom chanserna du tar, människor du träffar, människor du älskar – det är vad som kommer att definiera ditt liv.

Hade jag efter det tionde svaret från din mamma “just idag passar det inte, men kanske nästa vecka” slutat fråga om världens vackraste kvinna ville gå ut med mig hade jag inte fått två barn eller fått leva tjugotre år tillsammans med henne. Och jag hade aldrig fått chansen att prata med dig, så här, som vi gör nu. På så vis gör vi henne odödlig, du och jag. Var inte orolig. Jag klarar att du en gång flyttar för jag är en superhjälte. Det är du också. Det är bara att kasta ut ett nytt nät och svinga sig vidare.

Kära lilla flicka och alla studenter. Ni satsade mycket på er utbildning här på Lugnet. Tid, svett och resurser. Och människor satsade också på er. Trodde på er. Tror ännu på er. Hoppas på er. Lärare, vänner, släktingar, föräldrar. Okända. Jag vill säga: slösa inte bort er talang. Världen behöver er nu. Var den superhjälte du redan är.

Människor runt om i världen som lever i nöd behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver de ungas insatser, engagemang, passion och briljans.

Så kära studenter och lilla flicka, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag till var och en säga: Låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har. Låt din röst eka. Ta fram din inre superhjälte.

Och när du någon gång faller i livet, kanske redan imorgon efter något glas champagne, res dig upp igen. Borsta bort skräp och sätt på ett plåster. Men ge inte upp. Fortsätt färden. Säg till dig själv: Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Nu snart ska jag göra det där jag aldrig gjort förut. När jag står här vet jag redan att det är värt risken, vad ni än tycker om det. Om inte annat förstår ni åtminstone vad jag menar när jag säger att man måste våga ta risker och vara villig att misslyckas.

Jag ska sjunga en sång som jag tycker passar lika bra för den lilla flickan som för många år sedan stod vid min säng mitt i natten som för er, våra studenter, som i morgon lämnar alla oss i personalen här på Lugnet som haft förmånen att känna er under er tid här. Det är första, och förmodligen sista, gången jag sjunger en poplåt solo med komp. Ni får ta det för vad det är oavsett om det brister eller bär.

(Jag sjöng Lullabye. Givetvis gjorde jag det).

Så många känslor, som sagt. Far är begraven, Dotter 2 har gått ur grundskolan och Dotter 1 tagit studenten. Det känns, efter alla dessa tal, som att jag sagt allt jag har att säga. Nu behöver jag nog vila, litet. Och nog har Patric rätt, jag blandar faktiskt jäkligt goda Dry martinis.

Flickorna är uppvuxna med MDP. Vi har hört allt en miljon gånger, sa Mina. Nu vill jag ha Stad i ljus. Så klingade den ut, en av alla dessa dagar, som en gråtmild allsångsvariant av Stad i ljus.

Vi har klarat det bra. Nu är mitt jobb över. Men vi blir aldrig färdiga och det är som ska.

Alsendräkt. Runt halsen sin mors vigselring

Relaterade blogginlägg

Musik:

Falun/Dalarna, Personligt

Mixturen

9 juni, 20246 juni, 2024av adolphson

Mixturen var en gång namnet på landstingets personaltidning. Själva namnet vet jag inte vem som uppfann men nog anar man lite av Göteborg i det då mixtur avser en blandning av två eller flera läkemedel i en lösning.

Vem är man, egentligen. Till stor del en produkt av sin uppväxt, antagligen. Minnen som rent fysiskt dyker upp. Jag hittade en gammal artikel i pappas lägenhet. En skärva ur ett liv. Den väckte ett svagt minne hos mig och jag behöll den.

Fredagen den 23:e juni 1978

”Mixturens” redaktör avgår

Insändarbråket har skyndat på beslutet

Striden och irritationen kring insändaren i senaste numret av Mixturen påskyndade mitt ställningstagande. Det är inte roligt att hålla på när man inte längre har full kontroll över det som händer. Det säger Jörgen Adolphson, personalkonsulent vid Falu lasarett, som till helt nyligen satt som redaktionssekreterare för personaltidningen Mixturen, som är organ för de anställda inom Falu-Borlänge lasarettsdirektions område.

Från den 1 juli tar landstingets informationsavdelning över utgivningen av Mixturen. Det innebär att tidningen får samma redaktionella ledning som landstingets tidning ”Wårt landsting”. Redaktör blir informationschefen Birger Lundberg och redaktionssekreterare Hans-Göran Svensson. Sjukhusdirektör Inge Öberg kvarstår som ansvarig utgivare liksom redaktionskommittén, som består av representanter för de anställda och arbetsgivaren.

Enligt informationschef Birger Lundberg kommer redaktörsbytet inte innebära någon förändring av Mixturens inriktning. – Det kommer att vara högt i tak. Debatten om Ingvar Anderssons insändare har inte alls påverkat det här, säger Birger Lundberg.

Jörgen Adolphson har en annan uppfattning. I botten ligger visserligen en organisationsutredning, som visade att det inte längre är personalkonsulentens uppgift att sköta personaltidningen. Men den utlösande faktorn var den häftiga debatt kring det senaste numret. Då publicerades en kritisk insändare, författad av Ingvar Andersson, personalassistent vid Borlänge sjukhus. Han ifrågasatte hur sammanläggningen av Falu och Borlänge sjukhusdirektioner gått till och utdelade kängor åt olika håll. – Det blev diskussion om insändaren redan innan den publicerats, säger Jörgen Adolphson. Den ställde till med förtret och irritation för politikerna, som efter vad jag uppfattade starkt ogillade insändaren.

– När politiker utanför kretsen av redaktionskommittén, så som skedde, tillfrågas om innehållet, då har också kommittén tappat greppet. Det ska ju inte vara så att en insändarskribent rings upp och tillfrågas vad han egentligen menar med sin artikel, innan den trycks, fortsätter han.

Jörgen Adolphson har varit redaktionssekreterare för Mixturen i tio år och hade nog önskat sig en trevligare avslutning. Han hoppas och tror att den nya Mixturen blir en bättre tidning. Den kommer ju att göras av yrkesmänniskor, medan han hade tidningen som en uppgift bland många andra. – om redaktionskommittén får bestämma innehållet och informationsavdelningen svara för innehållet blir Mixturen en bra produkt. Men om det ska bli så att arbetsgivarna ska bestämma vad som ska stå i tidningen – då blir det fel. Jag är lite tveksam till att huvudmannen, arbetsgivaren tar hand om lasarettets personaltidning. Jag är böjd att hålla med facken, som anser att de ska svara för tidningen.

Den ”nya” Mixturen kommer att byta format till kvällstidningsstorlek. Sidantalet blir ca 12 och den kommer att utkomma med fyra nummer per år mot hittills ett-två. Den ska tryckas rulloffset, som ger större aktualitetsmöjligheter.

Jan Lind

Jag var drygt sju år när detta drama tilldrog sig och jag minns diskussionen hemma vid middagsbordet. Mamma undrade varför det alltid måste bli sådant väsen över struntsaker. Pappa replikerade med visst eftertryck att han inte ansåg att det rörde sig om någon struntsak. Det handlade om principer, hävdade han.

En skärva ur ett liv. I juni 1978 avgick han som redaktör för en personaltidning, och såg sig aldrig om. På något sätt stämmer det till eftertanke. Han var allt något av Fälldinare, pappa. Inget är värt att dagtinga med sitt samvete för. Det finns visserligen en mängd saker jag kan avgå ifrån men inte som redaktör för min egen personaltidning: den här bloggen. Än så länge trivs vi med varandra, redaktionskommittén och jag. Inte heller avgår jag någonsin från mina principer. Det har hänt en gång. Aldrig mer.

Numera heter landsting region och dess personaltidning Inblick. Det är ett bättre namn än det nästan plågsamt göteborgska Kanalen som sägs vara namnet på en personaltidning på avdelningen för koloskopi på Sahlgrenska sjukhuset.

Jag hoppas och tror att jag ärvt åtminstone något av pappas principfasthet. Vad tillvaron än kastat på den mannen tycks han hanterat det tämligen väl.

Håhåjaja. Livet är något av en mixtur. Vi blir aldrig klara och det är som det ska.

Relaterade blogginlägg:

Förflutenhetens landskap

Hälsing på avstånd

Musik:

Försvann du

Heroes

Demokrati och samhälle, Historia

Sverige först

2 juni, 20242 juni, 2024av adolphson

America first är en politisk slogan som först användes av president Woodrow Wilson i syfte att hålla USA utanför första världskriget, senare återanvände Donald Trump (lock him up) den inför valet 2016.

Nationell enighet. Är det något bra? Är inte oenigheten demokratins signum? Innebär inte enighet att vara en del av världen eller iallafall en del av något större än den egna bakgården?

Nationaldagen närmar sig. Den har ett ärende. Vilket det är går inte enkelt att säga. Nationalism är en känslig sak. Vad fira? Hur? Vem eller vilka inkluderas? Vem eller vilka äger, som det heter, narrativet?

Ibland känner jag, lite dystert, att Sverige är något av ett Fylke – men ett Fylke utan Frodo, Bilbo, Sam, Merry och Pippin. Ety en svensk tiger.

Svenska nationaldagen är som vi känner den idag en relativt sen uppfinning. Först 1983 blev 6:e juni Sveriges officiella nationaldag och helgdag blev den ännu senare, 2005, på bekostnad av annandag pingst. Saken hade före 1983 diskuterats ända sedan 1800-talet. Under andra världskriget blev avsaknaden av något att samlas kring under oroliga tider påtaglig. Nationell enighet avsågs då viktigt. Ety en svensk tiger.

Under 1940-talet firades sedan första världskriget svenska flaggans dag, en företeelse som hade sitt ursprung i en årlig patriotisk fest på Skansen som pågått sedan 6:e juni 1893 (och som skulle pågå till 1983). Men ingen officiell nationaldag fanns, som sagt. Och varför just den 6:e juni förresten, resonerades det. Från vänsterhåll föreslogs midsommar för att lyfta fram det milda svenska sinnelaget genom den fest midsommar innebar. Från höger förfäktades istället hjältekonungarnas Gustav II Adolfs eller Karl XII:s dödsdagar.

Den som ägde frågan, åtminstone vad gällde en fest på Skansen var dess chef Artur Hazelius, ansåg att människor ofta var bortresta (från Stockholm) över midsommar och inte hade någon större lust att besöka Skansen för att fira påhittade nymodigheter. Och i november, när hjältekonungarna stupat, är det ofta tämligen dystert väder så allt sammantaget passade den 6:e juni väl. Nog fanns det viktiga historiska utgångspunkter för datumet. Gustav Vasa kröntes i Roggeborgen i Strängnäs detta datum. (Eller? Nja, han valdes till kung i Strängnäs 6:e juni 1523 men kröntes i Uppsala domkyrka i januari 1528.) Sverige blev genom denna händelse officiellt fritt från Kalmarunionen, en nation vad född. Också 1809 års regeringsform daterad den 6:e juni, som innebar en viss form av maktdelning, var viktig att uppmärksamma. Men ändå. Sverige var, som ofta i dessa frågor, kluvet. Det hela kändes lite tamt om man jämförde med Frankrikes, USA:s eller för all del Norges nationaldagar som firades till minne av mer storslagna händelser. Diskussionen fortsatte och det skulle som sagt dröja till 1983 innan 6:e juni blev Sveriges officiella nationaldag.

Vi håller fortfarande på och finner våra nationaldagsfirande former. Hur gör man? Ja, ingen sill och nubbe efterfrågas 6:e juni iallafall.

Själv tiger jag sällan. Förra året var jag involverad i en debatt med socialdemokraterna här i stan. Det gällde frågan huruvida deras partiledare var lämplig att representera hela Sverige som högtidstalare på nationaldagen. Jag tyckte inte det, men det tyckte socialdemokraterna och så blev det. Jag tycker att de maktbärande bör handskas försiktigt med den här typen av saker. Men strunt i det. Nationaldagen kommer med ett ärende och det är inte lika tydligt som vid andra högtider. Att vi inte är överens om hur eller på vilket sätt kanske är en del av det typiskt svenska, vad vet jag. Vad jag däremot vet är att en ny rätt har tillfogats det stora smörgåsbord vi kallar Sverige: vänsterliberalt klägg. Påfyllning, tack.

Nationell enighet kanske innebär rätten att vara oenig. Rätten att inte tiga. Där det kritiska samtalet hindras slutar demokratin. Men samtidigt: tillit och sammanhang står inte motsats till oenighet. Förövrigt undrar jag hur man i godan ro kan man fira sin nation medan andra bombas till aska? Det var sant under andra världskriget och det är sant nu. Det visste Frodo och gänget. Att sätta sitt eget lilla, eller stora, pörte först i alla lägen är ohållbart. Utan att utveckla de fyra hjätehoberna ytterligare vill jag avsluta med att citera Merry, eller om det var Pippin, som i frustration sa till enterna att ni är ju en del av den här världen!

Källor:

Berggren Landet utanför, Sverige och kriget 1940-1942

Wikipedia

Relaterade blogginlägg

Sverigedemokratens nationaldag

Musik:

Demokrati och samhälle, Historia

Ex cathedra

26 maj, 202425 maj, 2024av adolphson

…är latin och betyder att någon i kraft av sitt fulla ämbete framför något från talarstolen utan möjlighet till följdfrågor. Ett direktiv, helt enkelt.

Det är upp till var och en. Det är så många jönserier i tillvaron. Trollfabriker. Folklistan. Tyska prinsar som försöker göra statskupp. Brännande av böcker. Men pajaskonster kan lätt övergå i blodigt allvar. Hur ska man, både som samhälle och individ, lyckas undvika Näckens locktoner? Risken vi ständigt löper är att demokratin dränks i sörjan. Demokratin, det må låta som en klyscha, kan vi inte ta för given.

I operan Trollflöjten ska hjälten Tamino söka den fångna Pamina för att befria henne ur ondskans klor. Till hjälp har han en magisk flöjt att använda när fara hotar. Taminos väg går mellan ljus och mörker, kärlek och hat.

Ordet troll kommer från det engelska ordet ”trolling”, vilket innebär att fiska genom att dra en lina med krokar efter en båt. Pilka, som morfar sa. På samma sätt försöker nättrollen få napp på internet, exempelvis genom att slänga ut trådar med med mer eller mindre skruvat innehåll för oss att nappa på. Ibland handlar det om att vilja förstöra eller påverka en diskussion med desinformation, ibland om att skapa oreda i största allmänhet. Troll är alltid anonyma eller använder falsk identitet. På senare tid är det huvudsakliga syftet att påverka människor i en viss riktning.

På kvällen den 31:a augusti 1939 genomfördes som det påstods en polsk attack mot en tysk radiostation i Gleiwitz. I själva verket var det sex kommandosoldater ur den tyska säkerhetstjänsten som iförda polska uniformer anföll och som efter fullgjort uppdrag sände ut ett falskt radiomedelande på polska. De sköt också en judisk koncentrationslägerfånge iklädd polsk uniform som de lämnade kvar för att öka trovärdigheten att det verkligen var Polen som anfallit Tyskland. Senare kablade naziregimens media ut budskapet om ”outhärdliga polska kränkningar av Rikets gränser” som anledning till att Tyskland behövde försvara sig. Andra världskriget började, som allt annat i nazisternas värld, med en stor lögn.

Hur kunde det gå så illa i Tyskland? För att förstå det är vi hänvisade till att studera historia. Dagens politik är på många håll lik den som fördes på 1900-talet vid de tillfällen demokratin föll för nazism och kommunism. Men dessa skeenden går att förhindra, vi kan lära av historien. Vi vet att demokratier kan falla eftersom historien påminner oss om det.

Vad består då denna historiska kunskap i? Ja, Aristoteles lär oss exempelvis att ojämlikhet leder till instabilitet (vilket inte innebär att alla måste ha det på exakt samma sätt) och Platon att demagoger förr eller senare blir tyranner. I en modern kontext består lärdomen i förmågan och viljan att försvara sanning och öppenhet. Att vårda oberoende institutioner och nyhetsrapportering. Att inte avhumanisera eller håna meningsmotståndare eller se en avvikande uppfattning som en kränkning. Att inte sluta tänka självständigt. Att ta ansvar för det man säger eller skriver. Att engagera sig i civilsamhället, att undvika att tänka i termer som vi och dem. Att behålla förnuft och anständighet.

Historien ger oss referensramar och bildning. Som att det före 1965 inte fanns någon lag mot våldtäkt inom äktenskapet eller att nazisternas skenangrepp 1939 var en lögn. Detta är endast två exempel på när historien borde ta oss i upptuktelse.

Troll är en demokratisk antites. Ett anständigt parti eller politiker trollar inte. Ett anständigt parti eller politiker samarbetar inte med partier som gör det. Den som trots allt anser att trolling är legitimt gör klokt i att föreställa sig ett liv där de förmåner och rättigheter hen vant sig vid är borta. För så kan det gå. Det lär oss historien. Nappa inte. Ta inte betet. Det är upp till var och en av oss.

Trollflöjten är ett metaforiskt hjälpmedel för att Tamino ska välja rätt väg i en hotfull omgivning. Jag tolkar flöjten som samvetet. Förnuftet. Den inre känslan för vad som är rätt och vad som är fel. Lyssna till tonerna och ta den rätta vägen. När man spelar på den försvinner trollen.

Jönserierna blir vi aldrig av med, de hör demokratin till. Rätten att agera pajas sig står över rätten att förbjuda någon detta. Demokratin sjunker förvisso återkommande ner i gyttjan: under antiken, i Tyskland 1933, i östra Europa 1945 och Ryssland har egentligen bara upplevt ett hyfsat demokratiskt val 1992. Sannolikheten och historien talar för att demokratin faller igen. Men var och när kan vi påverka. Kanske sker det inte under din och min livstid. Lyckas vi förhindra det sätter vi ett vackert historiskt exempel. Det är upp till var och en.

Direktiv är sällan bra. Öppen dialog är bättre.