adolphson

bild 114: narcissistens klagan II

22 april, 202222 april, 2022av adolphson

Styrsö, påsken 2022. Att leta spår i det förflutna för att kunna förstå sig själv.

Jag blir ofta nostalgisk när jag är på ön. Det blir lätt så, omgiven av minnen och gamla foton. Facebooks algoritmer har under veckors tid hamrat in vad som hände oss för tre år sedan. Algoritmer som inte gör åtskillnad på goda och dåliga minnen. För att få enbart de goda minnena kan man träffa släkten. Det berättas under kafferep om när morfar en gång bjöd in några enträgna Jehovas vittnen att sitta ner över en kopp. Morfar, som upplevde husförhör under uppväxten på Gullholmen förra 00-talet, kunde minsann både bibel och katekes. Vittnena återkom inte.

Det händer ibland att jag funderar över huruvida jag borde byta arbete. Göra något annat. Sedan uppstår omedelbart följdfrågan: vad?

Det är endast arkiven som håller sig evigt unga. Frasen är snodd från min huspoet Tranströmer. Så rätt han har, inser jag under bläddrandet bland gamla skolfoton från karriären. Det mesta är sig likt genom åren förutom rynkor som tilltar, hår som glesnar och skägg vars nyans allt mer övergår i vitt. Dödens blomster, som far säger om grånat hår. Jag suckar lite, tittar ut över havet. Det är väl som det ska med den saken. Allt liv övergår till slut i sin motsats.

Är det nu det händer? Blev jag just gammal? Morfar var aldrig gammal. Inte ens när han fyllde nittiosju år. Jag har snart lagt det tjugofjärde året som gymnasielärare till handlingarna. Tjugofyra år. Det ger en bra bit över tre tusen elever som under åren passerat magisterns klassrum. Änte könsti, som vi säger i Dalom. Jag trivs faktiskt lika bra nu som när jag en gång började. Bättre, till och med.

Åren har gått. Jag räknas inte längre till de unga och nytänkande. Numera tillhör jag skaran som varit längst på bygget. Det gamla gardet. Magister Adolphson. Emeritus. Konstigt, det känns inte så. Jag ser fram emot varje lektion på samma sätt som vore det 1998. Men inget av det spelar någon roll för jag har examen från glömskans universitet, för att återigen parafrasera Tranströmer. Döden har redan tagit sina mått och sitter i detta nu i allsköns ro och knåpar på kostymen. Hoppas Döden är lika dålig på syslöjd som jag. För färdig är jag inte. Å andra sidan, det är väl ingen. Men Döden lämnar, som bekant, inga uppskov.

Jag blir ibland trött på mig själv. Jag har i princip två jobb och vill ändå byta. Eller vill jag det? Jag delar min tid mellan Dalarna och Styrsö. Morfar var under sin yrkeskarriär nästan aldrig hemma på ön. I veckan ringde jag till försvarsmakten, det finns tydligen så kallade snabbspår för den som redan har universitet/högskoleexamen. Jag har tre, förutom Glömskans universitet, så det borde gå snabbare än på SJ:s spår iallafall. Officer? Kan det vara något? Om inte annat för att sätta fart på den gamla diskussionen i kompisgänget om vem av oss man helst har med sig i en skyttegrav. (Hint: inte undertecknad, för man kan inte snacka ihjäl ryssen).

Jag minns något som min far brukade säga: att det som skiljer äkta konst från strunt är det, att i det äkta konstverket lever helheten i varenda del. Meningen. Jag minns hur han talade om de stympade gudabilderna som man gräver upp ur klassisk jord – kanske bara en fot eller bara en skuldra – och ändå fulla av gudom.

Citatet är från Boye. Kanske går det att översätta till livet? Att vara rakt igenom äkta. Som morfar. Och många andra här på ön. Jag känner mig iallafall genuint trygg i yrket. Mycket annat med mig må vara av vindflöjelns spretiga natur, men inte tillvaron som historielärare. Jag känner meningen och helheten i klassrummet. Sådant är äkta. Jag tycker också jag ser något av detta i bilderna som tagits genom åren. Det kanske är inbillning. Men om inte, den känslan ersätter man inte enkelt. Hår, skägg, kroppsligt förfall må kvitta lika. Man måste inte älska det man gör men man måste göra det man älskar.

Så vad ska jag göra när jag blir stor? Sjöman, som morfar, kan jag inte bli. Kanske en gatans musikant i södra Frankrike? Guide i Rom? Flytta till Styrsö?

Medan skymningen faller över Halsvik kommer jag att tänka på Lagerkvists kända ord. De lindrar vankelmodet lite. När jag kämpar med förflutenhetens vålnader påminner jag mig om att det alltid finns en framtid. Alltid.

Det är vackrast när det skymmer all den kärlek jorden rymmer. Ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplåna fjärran stränder. Allt är nära, allt är lågt ifrån. Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt ska tagas från mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag ska vandra – ensam utan spår.

Relaterade blogginlägg:

Narcissistens klagan

Svart på vitt på azurblått

Gatumusikant i södra Frankrike

Guide i Rom

Musik:

Det är vackrast när det skymmer

Poppeas kröning

I’m a man of constant sorrow

Källor:

Boye: Hon som bär templet

Lagerkvist: Det är vackrast när det skymmer

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

Var vår är vår vår

10 april, 202210 april, 2022av adolphson

Hur mår jag, detta det tredje året sedan Harmagedon?

Jodå, tackar som frågar, här är prima liv!

Jag brottas med existensiella frågor. Vad är målet? Meningen med alltihop? Är det, uttryckt med Boyes kända ord, vägen som är mödan värd? Ibland är den extra mödosam, så mycket är säkert.

Livet slutar inte med det sista hjärtslaget. Hud, tänder och lemmar fortsätter faktiskt att leva i timmar efter dödsfallet och tankar flyger genom hjärnan i flera sekunder efter att hjärtat stannat. Vad är det sista en döende tänker?

Det har i dagarna gått etthundrafemtiosex fredagar sedan Malin gömde sig, sju somrar har förflutit sedan min lillasyster hoppade över gärdesgården och tjugofem julaftnar har passerat sedan mor fick sluta. Slutet närmade sig för alla tre under våren varför varje vår är en tid av minnen. Det blir tungt i hjärtat. Plötsligt faller tårar. Men jag bär dem alla i klaraste minne, vårar såväl som människor.

Jag har kommit att ompröva min syn på fatalismen. (Fatalism är en teori som menar att människans fria vilja är en illusion då vårt öde redan är avgjort.) Förr var jag skeptisk, inte lika mycket nu. Vi vet ju, när allt kommer omkring, hur filmen slutar – men inte när. Kyrkogårdarna är fyllda av oersättliga människor.

Jag hittade nyligen en av de lappar med anteckningar jag sprider omkring mig. Just den här var daterad 18:e maj 2019, dagen efter Malins begravning och ett år före Julias bortgång. Där stod:

1. Tappa 10 kg och bli äckligt vältränad

2. Lära mig baka bröd

3. Utveckla mitt skrivande

4. Plocka upp windsurfing

5. Älska igen

Jag var smått hysterisk 2019-2020. Det jag i efterhand ser, inte utan viss förskräckelse, är några år av frenetiskt jagande efter, ja, jag vet inte efter vad. Livet, kanske. Jag köpte kläder, böcker och viner för hiskeliga summor. Viktor kan ibland lite bitterljuvt konstatera att ”det var på den gamla goda tiden när du tog notorna”. Min bror levde förvisso gott på min mani men var också ett gott sällskap. Döttrarna undrade slutligen om jag verkligen behövde ytterligare en kavaj. Osunt är förnamnet. Efternamnet stavas undergång.

Eftersom jag äntligen nått den inte särskilt djupsinniga insikten att vår tid är begränsad har jag dykt upp till ytan igen begåvad med nya förhållningssätt. Ett är att tanken att vara snäll mot sig själv är inte liktydigt med shopaholics, nej, det handlar om helt andra saker. Ett annat är att jag inte är rädd för döden. Jag hyser tillit till mig själv och livet som det är. Det som sker det sker. Fatalism, alltså. Jag försöker vara mindre ledsen eller arg över tillvarons eller mina egna tillkortakommanden. Jag försöker numera åka med i livets baksäte istället för att sträva efter total kontroll. Det är nämligen ouppnåeligt. Möjligen är det på det viset att just på grund av att jag upplevt döden så påtagligt så förmår jag älska livet fullt ut. Vi har varandra till låns. Snart nog kommer cancern, eller något, och knackar på så lika bra att leva medan tid är.

Jag saknar min systers skratt, en jul med mor, ett fredagsmys med Malin. Jag lever med korta perspektiv tills min egen tid kommer. Jag försöker vara mer närvarande, göra det jag tror på, försöker vara så snäll jag kan utan att göra avkall på mina principer.

Jag har verkligen inte tappat tio kilo men är hyfsat vältränad för min ålder. Jag blev nyligen uppmanad att undersöka mitt hjärta eftersom Viktor har haft problem med sitt. Piggt som en trettioårings! Nu blir det stora ord, muttrade Viktor surmulet, som när du kom hem efter mönstringen och glatt utropade att det inte fanns uns fett på din kropp. Möjligen säger det hela mer om dagens trettioåringar än om mig. (Ett klent huvud hade han men hjärtat det var gott.) Jag har inte utvecklat mitt skrivande men är numera skaplig på att baka bröd. Jag har inte börjat surfa, och lär inte göra det heller.

Allt är inte ledsamt. Jag beskrev nyligen mina känslor för en vän som har det svårt: Trots allt, efter mammas död för länge sen, min systers 2015 och Malins 2019, känner jag glädje. Jag mådde dåligt under pandemin men hämtade mig. Livet är, trots allt, gott. Jag vill mest ha kul. Svaret jag fick var storartat: Jag tänker att du är som skapt för att leva. Du tar dig igenom alla jävliga motgångar på ett fantastiskt bra sätt. Jag blev glad över den beskrivningen. Det har sina fördelar med att i viss mån tro på ödet. Slutet må vara förutbestämt men allt annat är trots allt en öppen historia.

Livet slutar inte med det sista andetaget. Att få vara bland det sista någon tänker på, att i detta ögonblick se in i varandras ögon, gör att hen för alltid finns kvar i minnet hos den levande. På så vis är man ju odödlig.

(Kom in Martinson: Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få)

Jag var alltså smått hysterisk 2019. Det är så man ska förstå det där med windsurfing. Nu är jag mer lugn till sinnes. Ingen vet vad målet eller meningen är. Men visst är det mål och mening med vår färd. Om inte annat för att få älska igen. Kanske är det förresten Fröding som har rätt:

Nej, sörja sorgen ut till hjärnan domnar i trötthetsdvala är den tröst vi fått.

Jag föredrar nog en lite mer lättsam variant:

Skål för glada minnen, skål för varje vår, inga sinnen sörja mer när punch vi får.

Ett sätt att beskriva hur jag mår är enligt ovan. Ett annat att jag har det svintufft. De är döda, mamma, Helena, Malin och sorgen lämnar mig ingen längre ro. Prima liv? Jag önskar jag vore något av Guido Orefice men förmår inte mycket.

Hursomhelst, så som här beskrivs mår jag detta det tredje året sedan harmagedon.

Jag tänker mig ibland döden som att irra runt i den grekiska övärlden. Exempelvis på Kythiras sydspets. Som en odyssé.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

I fall in love too easily

Din vår är min vår

Källor:

Fröding: Nya Dikter/Tröst

Harry Martinson: Vagnen

Karin Boye: I rörelse

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 113: kälkestad

3 april, 20223 april, 2022av adolphson

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Begreppet kälkborgare är en beskrivning av invånarna i den fiktiva småstaden Kälkestad. Dessa ägnar sig mest åt skvaller, vardagligheter och allehanda småsaker. De lever sina liv som en hyllning till det enkla livet, ungefär på samma sätt som hoberna i Fylke.

Bild 113 tror jag är tagen i trappan ner till gillestugan i vårt hus i Hälsinggården i Falun. (Gillestuga, det är bra grejer det. En plats för gillen.) Fotot kan i och för sig även vara taget i något annat hus med furutrappa som vi för tillfället befinner oss i. I Grövelsjön, kanske. Jag gissar att det är vårvinter 1978. Fotot föreställer undertecknad, Viktor och våra kusiner Stina och Henrik. Men det saknas två ur barnaskaran. Kusin Magnus ligger sannolikt i sin säng och skrattar och Helena gosar nog i mammas famn eftersom hon inte är särskilt gammal vid tidpunkten.

När jag betraktar det gamla fotot slås jag, rätt i magen, av att det fortfarande saknas två av oss. Och av att ingen av dessa två blev gamla nog. En må ursäkta. Jag blir lätt lite nostalgisk så här års. Jag kan inte hjälpa det. Särskilt när jag tänker på mina egna moderlösa barn slår det mig. Det känns som ett privilegium att ha fått växa upp som jag. Helt, rent, tryggt och kärleksfullt. På så vis också rikt. Det vill jag även för mina flickor.

Min barndom och ungdom är mitt personliga Kälkestad. Vad skulle jag inte ge för att få återvända till den obekymrade världen i furutrappan 1978. Men det finns ingen väg dit. Det som återstår är att gjuta grunden till mina egna barns Kälkestad. Usch, vad deprimerande det låter. Nostalgi. Jag älskade livet, jag älskade känslan, kommer du ihåg?

Hur gjuter man mod i sig själv? Hur gör man det för de unga? Jag skulle kunna lägga ord till ord i fåfäng oförmåga för att beskriva det. Istället låter jag Tranströmer tala.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer. Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det. Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer. Anteckna och glöm. Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna. På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet. På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Så händer det. Där är den ju, gläntan! Det finns så många vackra känslor i världen. Min glänta.

Du är helt dum i huvudet pappa. Men av alla knäppisar är du den bäste.

Jag läste din text ”Vir bonus” flera gånger. Jag ville tacka dig så mycket för att du ser mig och mina känslor. Jag hoppas på en dag världen är full av människor som dig.

När du kommer in i ett rum är det som en varm vind sveper igenom det.

Jag saknar dig.

Nog har jag gått ordentligt vilse. Men jag tror, tänker jag samtidigt som jag ler åt alla fina minnen av och med kusinerna, mig alltså funnit min glänta. Den ligger ju där, mitt inne i Kälkestad.

Relaterade blogginlägg:

Kusin Magnus

Vir bonus

Den största komplimangen

Musik:

Ingenting

Källor:

Tranströmer: Gläntan

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Retorik

vir bonus

27 mars, 202231 oktober, 2022av adolphson

Tänk om det kunde vara på ett annat sätt.

Vir bonus dicendi peritus betyder ”En god människa skolad i talekonsten”. Orden är Cato den äldres men kommer ursprungligen från Aristoteles tankar om retorisk trovärdighet. Frasen avser att det inte räcker för en talare att vara tekniskt kunnig i retorik, personen måste också vara allmänbildad, positiv till samhället samt moraliskt god. Inga små krav, kan tyckas. Och vi vet dessutom att det inte riktigt stämmer, för det finns även the dark side of the force. Och för det finns en term: demagogi.

Romaren Quintilianus utvecklar resonemangen i sin beskrivning av den perfekta talaren som ”en man i sin fulla sociala kapacitet och en som har bevisat sig vara värdefull för sitt samhälle.” Både Cato och Quintilianus syftar på egenskaper som är typiska för en ”god och fullständig medborgare”. Själv fastnar jag för Aristoteles enklare definition av retorik: det som kan vara på ett annat sätt.

Jag har sedan barnsben skrivit små texter. För det mesta texter utan substans eller vidare kvalitet, mest som ett sätt att leka med ord och för att det alltid känts bra. Jag förde dagbok. Bloggen innehåller cirka 1000 inlägg och har med tiden blivit allt mer allvarsam. Jag har genom erfarenheten lärt mig vad som fungerar och inte. Så plötsligt har jag skrivit mitt livs viktigaste text. Vad blev det av den?

Hon sökte upp mig på skolan. En av alla dessa människor med konstigt personnummer och med eget dossiernummer. (Dossiernummer? Vem har ens det? Här? Idag?)

Den är nära nu, utvisningen, efter sju år i Sverige närmar sig slutet. Hon ska utvisas till en plats där ingen känd släkting lever eller trygghet finns. I Sverige får hon inte vara längre. De sorgsna ögonen tittar bedjande på mig. Advokaten tycker tydligen att någon som känner henne kan intyga hur väl hon anpassat sig till det svenska samhället. Hur hon förändrat sig, (titta, jag bär slöja inte slöja längre) hur hon lyckats i sina studier. Jag tvekar. Sånt här får väl inte en lärare göra? Jag tycker inte att huruvida hon bär slöja eller inte har att något som helst att göra med hennes eventuella svenskhet. Det hela gör mig arg. Riktigt arg.

Hon ber mig. Snälla. Skriv bara det advokaten tycker. Hon tror inte på gud, berättar hon, slöjan är en struntsak, hon vill bara känna tillhörighet. Trygghet. Det gör hon här. Hon vill stanna. För allt i världen. Så jag skriver. Kanske det viktigaste jag någonsin skrivit. Jag skriver inte det jag vill för det är hallå alla jävlar, vad i helvete håller vi på med?! Hon har bott här i sju år, vi har utbildat henne och så lägger vi miljoner kronor på handläggare advokater och flyg för att utvisa henne samtidigt som vi har en enorm kompetensbrist i vården?! Är vi helt kokta i skit? Bli inte sjuka, dumjävlar!

Men det skriver jag naturligtvis inte. För så uttrycker sig inte någon som är allmänbildad, positiv till samhället samt moraliskt god. Istället skriver jag några futtiga rader:

Till den det vederbör

Jag var (namn, personnummer, dossiernummer) lärare på Lugnetgymnasiet i Falun och har under flera år haft möjlighet att följa och lära känna henne. Vi har tillsammans arbetat med flera olika gymnasiekurser. När jag skriver detta uttalar jag mig i egenskap av en vuxen medmänniska som känner henne. Enligt min uppfattning är hennes resultat utomordentliga med tanke på förutsättningarna. Under vår tid tillsammans har jag sett henne utvecklas mycket. (…) trivs och känner sig hemma i det svenska samhället, hon vill vara en del av det fullt ut. Till exempel har (…) slutat använda slöja. Det är inte slöjan i sig som är viktig utan mer hennes önskan att leva fritt och känna tillhörighet. Det gör hon i Sverige. Det finns ingenting som får mig att tro att inte både Sverige och (…) skulle vinna enormt mycket på att låta henne stanna här.

Jag vet inte. Jag vill återkalla, redigera, göra om. Det gick så fort, det var så brått. Tänk om utvisningen verkställs? Hur många som hon finns det? Jag tycker hon är en människa i sin fulla sociala kapacitet och en som har bevisat sig vara värdefull för vårt, sitt, samhälle. Jag tycker hon besitter de egenskaper som en god och fullständig medborgare har. Jag tycker hon är en god människa skolad i talekonsten. Det borde jag skrivit.

Världen tycks mig ibland demagogisk. Tänk om det kunde vara på ett annat sätt. Men det kan det faktiskt. Det handlar om inställning och retorik. Tänker vi annorlunda så talar och skriver vi också annorlunda. Sju år. Flytande svenska. Avklarade naturvetenskapliga gymnasiestudier. Växande behov i vården. Enorma summor på att verkställa utvisningar.

Det måste vara på ett annat sätt.

Reviderat 31/10 2022.

HON FICK UPPEHÅLLSTILLSTÅND!

Herregud vilken kämpe. Grattis Sverige. Nu kan både vi och hon gå en lysande framtid tillmötes. Det finns hopp. Jag är så lycklig för hennes skull.

Hon berättar att hon varit besviken över att nästan ingen såg och fångade upp henne. Men du såg mig. Jag frågar hur hon ska fira. Hon berättar att hon vill fira med sin pojkvän, vänner och sin svenska familj. Sen vill hon söka jobb och börja jobba. Hon har många planer.

Idag är en lysande dag! En dag av hopp! Med ny energi ger jag mig i kast med livet, jobbet och politiken. Det finns en framtid. Den kan bli ljus om vi jobbar för den. Tack vare min gamla elev tror jag lite mer på världen igen.

Källor:

Quintilianus: Den fulländade talaren

Musik: The leftovers

Demokrati och samhälle, Politik

Djävulens intervall vs Tjorven Bellman

13 mars, 202218 augusti, 2024av adolphson

Jag kan ha fel.

Detta är visdom förmedlad av buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad. Samme munk lärde mig att det viktigaste inte är vad man gör utan hur det känns efteråt.

Djävulens intervall är en samling noter som tillsammans bildar ett intervall. Det kallas också överstigande kvarten. Eftersom intervallet kvart är ett rent intervall så har man valt att kalla tonen mellan kvarten och kvinten för överstigande. Sammantaget ger det en dissonant klang, det låter illa för oss. Kopplingen till Djävulen är medeltida och intervallet var tidvis förbjudet att använda i kyrklig musik. Eftersom det uppfattas som obehagligt att lyssna på används det numera i skräckfilmer och liknande. Själv översätter jag det till när något inte riktigt låter som det ska. Disharmoni. Fast jag kan ha fel, harmoni har inget med saken att göra. Tror jag.

Tjorven Bellmann är enligt uppslagsverket en tysk diplomat och politiker. Jag har inte fel, hon heter faktiskt så. Jag vet inte vad hon gör men hon ser glad ut. Jag fastnade givetvis för namnet. Jag tror faktiskt jag är lite kär i henne.

Fullmäktige i veckan. Jaja, man får i stort sett säga vad, hur mycket eller lite, man vill i talarstolen. Yttrandefriheten medger oss dessutom rätten att måla rondellhundar av profeten. Men med yttrandefrihet följer också ett ansvar. Det finns flera dimensioner i det där. En är att fullmäktige kostar (förra året) 38 619 kronor i timmen. Vad förväntar sig den som står för notan, kunden/medborgaren, för det priset?

Och apropå. Vänsterpartiet, ivrigt påhejade av S och MP, vill, som man uttrycker det, återupprätta medborgarrelationen genom att kommunen slopar begreppet kund eftersom det utgör ”kittet i new public management.”

Det skaver i mig när någon vill ändra i språket för att tillvaron bättre ska passa vederbörandes världsbild. Det blir lätt lite Orwell över det. Men visst, det är långsökt att koppla ihop motionen med diktaturens kreatur. Jag tror och hoppas dock att ingen blir bemött av ordet kund när hen nyttjar kommunens service. För det är ju inte direkt ett varmt bemötande. Istället ska man se kundbegreppet som något som hjälper kommunen att agera på det sätt som är bäst för medborgarna. Snabba handläggningar, vänligt bemötande och proffsigt agerande. To protect and serve. Individen i centrum.

Jag har nämligen upplevt alternativet. Jag växte upp i det. Det var inte alltid roligt. Att försöka flytta fokus i debatten, exempelvis genom att utmåla oss som inte håller med som marknadstalibaner, tror jag säger mer om den som gör så. Det hela klingar hursomhelst illa i mitt lilla öra.

Någon i S menade vidare (från talarstolen) att vi som styr Falun medvetet tar beslut för att skada ungdomar. Man får säga sådant. Men bör man?

Fullmäktige diskuterade situationen i Ukraina. Den senaste siffran säger oss att två miljoner människor är på flykt och att två hundra tusen väntas till Sverige. SD tycker tydligen inte längre att Sverige är fullt och vill plötsligt att Sverige ska gå med i NATO. Ytterligare någon som tycker den plötsliga omvändelsen skaver lite?

När jag gjorde militärtjänst 1990 fick jag lära mig hur ljudet av fallande ryska bomber låter. Ifall. Nu faller de, verkligen. Det finns en särskild plats i helvetet för den som bombar barnsjukhus. Snacka om djävulskt intervall. Men vi är beredda, här i Falun, så gott det går. Inte på bomber kanske men väl på att ta hand om människor på flykt. Tillsammans klarar vi det.

Tjorven Bellmann är ett bra namn. Jag ser det som åtminstone något av ett aptonym (man är vad man heter, typ ekonomen Annika Winsth). Någon kanske tycker att jag raljerar om viktiga, allvarliga ting. Må så vara. För mig är det viktigt med frihet, tolerans, glädje och kärlek.

Jag kan ha fel. Undrar om den som ser mig som marknadstaliban, påstår att jag medvetet tar beslut som skadar ungdomar eller, som Putin, beordrar bomber över barnsjukhus någonsin tänker den tanken. Undrar också hur samma personer känner sig efteråt, när yttrandena och bomberna är fallna. Jag kopplar verkligen inte ihop dem, jag bara undrar.

Livet är ibland komplicerat. Att vara politiker gör det sällan mindre komplicerat. Radion ville i måndags, när signalen ljöd, göra ett inslag om en levande hes Fredrik och någon tipsade om mig som ju var hes efter en dag av sång i Vasaloppet. Plötsligt ändrade radion sig.

Huvudsaken är inte hur man gör saker utan hur det känns efteråt, alltså. Lärdomen jag drar är att när något klingar lite illa tar jag fram både min inre Tjorven respektive Bellman för att betvinga tillvarons elände. Det funkar nästan alltid. Apropå klinga illa: visst var Bigger than the universe bäst bland alla självlysande tänder.

Men jag kan ha fel. Det kan jag alltid ha.

Källor

Musikteori.se

Jenny Drugge

Björn Natthiko Lindeblad: Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk

Wikipedia

Musik;

1234

Christe eleison (eller Krister Leifson som Dotter 2 brukade säga)

Demokrati och samhälle

blågul

27 februari, 202227 februari, 2022av adolphson

Kommunikation är temat för dagen.

Sanningen är krigets första offer, sägs det ju. Det första en fiende angriper är vår kommunikation. Och all sådan sker numera via internet. Vad är beständigt, vad är trygghet? Och hur kommunicerar man med de som lever om hundra tusen år?

Nja, all kommunikation sker inte via internet, eftersom internet är sårbart. Rakel (RAdioKommunikation för Effektiv Ledning) är ett statligt system för radiokommunikation för samhällsviktig verksamhet, till exempel Polismyndigheten, Tullverket, Försvarsmakten, räddningstjänst, ambulanssjukvård, Kriminalvården, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Trafikverket, SOS Alarm och kommunal/statlig krisberedskap (Wikipedia). Rakel är i alla högsta grad en kommunal angelägenhet.

När dessa rader skrivs har jag och mina glada sångarvänner i MDP åkt kortvasan. En underbar dag i frihet. Solen sken och var vi än vände oss mötte leenden och glada tillrop. Så hurtigt, så klämkäckt, så mycket pandemitrött svensk folkfest! Men plötsligt gick min inre sol i moln. Jag slogs nämligen av tanken att det kanske var sista gången på länge jag åkte Kortvasan i fredstid.

Jag går in på apoteket och frågar efter lopp-pulver. Typiskt mig. Personalen ser först frågande ut men förstår snart att jag menar schampo. Ett gissel för de mindre barnen som återkommer då och då ska nu botas. Mitt skämtsamma lynne bleknar bort. Hur länge är apotekets hyllor välfyllda när krigets realiteter skär av all import? Vem hindrar under sådana omständigheter desperata människor att plundra i jakt på livsnödvändiga läkemedel för sig själva eller anhöriga? Schampo mot löss. Vad är det mot exempelvis insulin, för den som är i akut behov?

Jag skojade i veckan med en ledamot i kommunstyrelsen. MP:s ersättare saknandes och man kallade in en från ett annat parti. När hen sa att ”jag sitter på en Mp-stol” frågade jag glatt om vederbörande satt på en pistol (säg det fort och det låter lika). Vi skrattade gott. Nu har den muntra stämningen klingat av. Det är stor skillnad på att sitta på en Mp-stol respektive en pistol. En fungerande opposition är livsnödvändigt för en demokrati. Ett skämt i fredstid (nåja) som minst sagt låter aningslöst några dagar senare när kriget rasar runt hörnet.

Nyckeln fastnar i låset på dörren till personalrummet och kollegorna skrattar. Varför använder du inte bara kortet, Fredrik? Jag skämtar, som vanligt, och säger att jag är så gammalmodig att jag föredrar nycklar. Men tänk så sårbara vi är. Det krävs inte mycket för att bokstavligen ingenting ska fungera. Knipsa nätet och elen så är vi tämligen analoga.

Det är många som jämför det som nu sker i Ukraina med Hitler 1938, Anschluss, Sudet, och allt det där. Man kan även jämföra med första världskriget. Med Tysklands stöd formulerade Österrike-Ungern, efter mordet på Franz Ferdinand, ett ultimatum som Serbien inte kunde acceptera om landet ville fortsätta vara en suverän stat. Med stöd av Frankrike uppmuntrade Ryssland Serbien att avvisa Österrikes ultimatum. Flera allianser som bildats under de tidigare decennierna trädde i kraft och inom några veckor låg stormakterna i krig. Ett krig som spred sig över världen.

Ryssland agerar idag med Kinas fulla stöd. Sanktioner lär inte bita särskilt hårt eftersom kinas inre marknad är större än den globala. Putin lär heller inte nöja sig med Ukraina och med de ”säkerhetspolitiska” krav Ryssland ställt på Europa och Nato så innebär allt sammantaget att långt fler stater, exempelvis Sverige och Finland, riskerar att få se sin suveränitet begränsad. Det kan en demokrati aldrig acceptera. Då återstår krig. Och även om kusinerna Gustaf III och Katarina den Stora redan på 1700-talet lovade varandra att fred för all framtid skulle råda mellan våra länder är jag inte längre trygg. 1990-talets glada dagar är över.

Jag har i hela mitt vuxna liv duckat för frågan. Men med ett instabilt EU, en vansinnig diktator i Ryssland försedd med en av världens största krigsmakter och en kinesisk plånbok har vi, som jag ser det, inget val. Vi bör gå med i Nato. Det enda argument emot man hört, att inte än mer destabilisera säkerhetsläget, tycks ha fallit. Kan det bli mer instabilt?

Ibland önskar jag att jag, liksom pappa, haft lejonparten av livet bakom mig. Att likt honom kunna ta dagen som den kommer eftersom han överlevt nåde världskriget och pandemin. Dör jag nu kan det kvitta lika, tycks han respektera. Kanske kan också jag tänka så när jag är nästan nittio år fyllda. Nu tänker jag istället på att säkerställa kommunens icke-internetbaserade kommunikation (Rakel). Jag funderar över den något filosofiska frågan om hur vi kommunicerar med människor som lever om hundra tusen år. De som får dras ned konsekvenserna av radioaktivt avfall eller rester av kärnvapens förödande kraft. Jag menar, vi kämpar ju fortfarande med att förstå vad våra förfäder för fem tusen år sedan skrev och lämnade efter sig. Det är knappt att vi förstår medeltiden.

Kommunikation är alltså temat för dagen. Jag gaskar upp mig. Det är värt att kämpa för. Så jag förnyar min prenumeration på lokal oberoende media, utbildar mina elever i källkritik, pratar med mina barn om vad som uttrycks på TikTok och hoppas att jag kan åka kortvasan i frihet nästa år.

Alternativet går nämligen bort. Fetbort.

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

grisbukten

20 februari, 202218 augusti, 2024av adolphson

En av de värsta saker som kan inträffa i en grupp är fenomenet grupptänkande. Det klassiska exemplet är när president Kennedy försökte störta Castro genom en iscensatt resning av exilkubaner. Det misslyckades ordentligt och händelsen är känd som Grisbukten.

Hur kunde det gå så som det gjorde? Allt fanns ju på plats: världens starkare militär och kretsen runt presidenten tillhörde eliten i USA. Alla förblindades av presidentens strålglans, ingen såg riskerna med planen. JFK tycktes oövervinnlig, närmast gudomlig. Hela gruppen fick hybris, man såg sig som starkast och smartast medan fienden betraktades som underlägsen. Besluten kom därför att baseras på önsketänkande.

Fenomenet kallas för ”illusionen av enighet” och innebär att man tror att man fattar objektivt korrekta beslut. Inga invändningar eller kritiska röster hörs, personliga tvivel hålls tillbaka, individerna i gruppen är rädda att uppfattas som besvärliga om man reser invändningar. Allt kvävs under kravet på konsensus och skulle någon ändå vara tveksam utses någon annan att diskret prata med vederbörande för att påverka i riktning mot konsensus. I fallet Grisbukten var den personen presidentens bror, Robert.

Jag har länge burit med mig det gamla liberala kravet på statlig skola. Det gör mig tämligen unik som Centerpartist. Jag har hållit fast vid det men inte pratat så mycket om saken. (Jag har förövrigt inte pratat så mycket om skola, alls.) Men så kom jag på ett argument emot. Tänk om det är fel på staten? En totalitär stat får det möjligen svårare om skolan är lokal.

Mer skola. Jag gillar inte uniformerad klädsel. Jag ryser av tanken på skoluniform och tycker det ligger något djupt obehagligt över möjligheten att en skola skulle ha synpunkter på någons kjollängd eller urringning. Det klart, det är väl bara att låta bli att välja IES. Men det är ändå landets största friskola det handlar om. Jag tycker det är att kapitulera inför ”ordning och reda, studiero” om man reducerar den frågan till kläder.

Ska vi fornminnesförklara Stora torget i Falun? Ett av Europas bäst bevarade renässanstorg? Frågan är inte enkel.

Å ena sidan kan man anse att vi inte ska abdikera från vårt lokala ansvar och makt. Å andra sidan kanske det är just därför vi har statlig tillsyn över historiskt viktiga miljöer, de är viktiga för hela Sverige eller världen. Vill man inte ha en orange hamburgerrestaurang i känsliga miljöer kanske man bör tänka till lite. Å tredje sidan kanske man inte vill fråga staten om lov innan man får flytta en kullersten på torget. Å femte sidan kanske torget redan är skyddat genom världsarvet.

Quo vadis, Länsstyrelsen? Vi får väl lyssna, debattera och ta beslut.

Lokala Vänsterpartiet blåser till strid över hur kommunen använder begreppet Kund om medborgarna. Likt Orwell vill de ändra vedertagna begrepp. Låt dem. Jag ska med intresse följa, och kanske delta, i debatten. Och kanske kräva att vi också tar bort begreppet klasskamp?

Olympiastadion i Berlin. En propagandaseger för Hitler. Tänk om världen bojkottat OS, då. Och nu. Jag har inte sett en minut på OS, jag bryr mig inte om medaljerna. Jag är förvisso idrottsintresserad, men helt ointresserad av dessa skammens spel.

Det är lite speciellt att vara lokalpolitiker. Man träffar ju de andra politikerna ofta, under några år är vi kollegor i det allmännas tjänst. Hur vi beter oss mot varandra i offentligheten är en sak, men hur bryr vi oss om varandra privat, om någon mår dåligt? Jag tänker ofta på det. Det har varit tufft för mig under mandatperioden. Men jag har klarat det och vill fortsätta. Jag är glad och stolt över att Centerpartiet i Falun tror på mig och nominerar mig till plats två på den lokala valsedeln.

Vallöfte: jag ska framöver bry mig mer om mina kollegor i Centerpartiet och andra partier på ett personligt plan.

Man kan säga mycket om mig som människa och politiker men gruppstyrd är jag inte. Jag lyssnar på argument, pro ett contra, funderar och förankrar ett ställningstagande utifrån min moraliska kompass. Ibland är jag jobbig att ha i laget, möjligen dryg att ha som motståndare, men min själ är intakt. Jag säljer mig inte för enkel populism. Är någon otrevlig eller kanske rent utav elak brukar jag numera tänka att jag har sett mina barns mor dö i cancer. Vad är den aktuella händelsen mot det? Vad spelar det för roll i det långa loppet? Då bleknar problemet.

Jag tänker faktiskt ofta på JFK, männen runt honom och Grisbukten. Inför varje svårt beslut dyker tanken upp i bakhuvudet. Man måste kunna se både sig själv och omvärlden i ögonen varje dag, svårare är det inte.

Källor:

Möller: politiskt ledarskap

Demokrati och samhälle, Historia

konstapel historia

11 februari, 202212 februari, 2022av adolphson

Jag lydde bara order.

Lillebror hörde av sig. Han hade blivit ombedd att skriva en debattartikel (varför hör ingen av sig till mig i samma ärende?) i Polistidningen, berättade han, gällande att man ska ta bort ämnet historia från polisutbildningen. Kunde jag möjligen bistå med något argument varför detta inte är bra?

Hm. Detta var inget, trots att jag arbetar med det, att snyta ur näsan. Jag upptäckte faktiskt att jag hade lite svårt att besvara frågan. Visst kan jag närsomhelst sätta upp ett fullödigt bombardemang med argument för historieämnets vikt i största allmänhet men på frågan varför just en polis bör vara begåvad med hyfsat gedigna historiekunskaper hade jag inget omedelbart svar.

En sak som ständigt återkommer när man försöker förstå Förintelsen är det här med okritisk lydnad. Jag lydde bara order, var svaret vi fick från förövarna. Förutom rättegången mot Adolf Eichmann visade rättegångarna i Nürnberg samma sak. Både Wilhelm Keitel (chef för Wehrmacht och en av nazisternas högsta militärer) och Rudolf Höss (en riktigt ruskig typ, högste chef i Auschwitz och central i Förintelsen) intervjuades av psykologer under rättegångarna.

Båda ställde sig frågande inför tanken att ifrågasätta eller vägra utanföra order. Det fanns enligt deras synsätt inget sätt eller situation när en officer kunde vägra lyda överbefälhavaren. Keitel instämde dock i påståendet att det var ett ödesdigert misstag att tro på Hitler. Men ansåg samtidigt att man inte kunde röja honom ur vägen om man är sprungen ur preussisk militär tradition. Det handlar om ära och okritisk lojalitet. Det var Hitler som var mördaren, inte han själv, var Keitels uppfattning. Och så sa de alltså allihop. Åtminstone de man fick tag i, de som inte flydde till Sydamerika, hukade sig i det nya Tysklands undervegetation eller tog sina liv.

Höss fick frågan om han någonsin funderat över om inte judarna faktiskt kunde varit oskyldiga offer för en vidrig grymhet. Han la engagerat ut texten om att det var orealistiskt att SS skulle inte tänka så. Han, och alla nazister, hade alltid tagit för givet att judarna var skyldiga till allt de anklagades för. Han hade aldrig hört något annat och allt handlade hela tiden enligt den vidriga (min värdering) idén om att skydda Tyskland från judarna.

Efteråt, när allt var över, hade visserligen Höss och andra funderat över om allt var som det sagts, om det verkligen var riktigt det de gjort, men ingen sa något då, medan det pågick. De var uppfostrade att lyda order, att lyda utan att tänka. Himmler (chef för SS) beordrade det – alltså var det nödvändigt. Så fungerade det. Nog hade Höss, medgav han, tyckt att det ibland var obehagligt men aldrig att det föll honom in att det var fel det som skedde. Han konstaterade bara att det var nödvändigt eftersom ordern hade kommit.

Vi kan även påminna oss Stalins order 227 under slaget vid Stalingrad: ”inte ett steg bakåt.” Ordern innebar att den som kunde anklagas för att svika skulle skjutas på plats. Efter Stalin hölls inga rättegångar och i dagens Ryssland är han åter à la mode.

Jag anser att all uniformerad personal bör studera historia. Inte för att jag tror att polisen är mer benägen än andra att bli nazister –givetvis inte. Jag har det största förtroende för polisen. Nej, jag tänker mer så här: hade ett källkritiskt tänkande folk röstat på nazisterna? Hade militär och polis som varit tränade i samvetsfrihet utfört de uppgifter den totalitära staten ålagt dem?

Man kan inte resonera så där, jag vet. Men frågan rider mitt sinne och jag blir svaret skyldig. Jag jobbar ju som sagt med detta. Och det ska sägas, artikeln blev bra, han uttryckte det väl, polisman Adolphson. Den fyller nog sitt syfte. Själv litar jag som alltid på ungdomen och gör som jag brukar: jag frågar eleverna om polisaspiranter bör studera historia. (Och ber dem förklara sig både utförligt och nyanserat.)

Jag tror inte att vare sig poliser eller andra i demokratier numera lika lättvindigt och okritiskt följer order som skedde på 1930- och 40-talen. Detta får nog anses bero på en mängd orsaker men åtminstone delvis tack vare den historieundervisning man redan genomgått i skolan. Det är mycket vackert så.

Yb Södermalm en bit ifrån Södermalm. Back in the day Håkanssons favorit med högsta betyg i historia.

Källor:

Ofstad: Vårt förakt för svaghet

Wikipedia

Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Om Elsborg och Blinka 19

Länkar:

Viktors artikel

Musik: Vocalise

Robert Gustavsson: nazisterna

Film och TV, Foto, Historia, Personligt, Spännande människor

vinthunden 2

4 februari, 20225 februari, 2022av adolphson

Pirater har alltid fascinerat mig. Jag lämnar ofta nuet för att kasta mig ut i historiens och fantasins hisnande bråddjup. Jag läser, ser filmer och fantiserar om pirater. I min fantasi är jag en pirat som kämpar, långt ute på tillvarons stora, vida ocean, mot allt som är lågt och lumpet här i livet. Visserligen är jag pirat lite mer som i Errol Flynns tappning i filmen Kaptenen Blod”. Icke desto mindre. Anfäkta och anamma.

Jag funderar över hur mycket eller lite var och en av oss är summan av våra förfäders liv och gärningar. Arv och miljö, alltså. För att förstå det vill jag veta så mycket som möjligt om dem. Hur det var, hur deras liv gestaltade sig och vilka bevekelsegrunder hade. Vi är alla olika men detta är vad som får mitt dopamin att flöda. Pirater. Jag har pirater i släkten!

Ordet pirat kommer av grekiska och latin och betyder ”försöka”, ”riskera”. Piraten har en lite hjältemodig aura över sig. I filmer och böcker framställs de ofta som, likt Robin Hood, rövare som slåss mot en orättfärdig övermakt. Men verkligheten var nog en annan. I en modern mening används termen för beteckna någon som utan lov distribuerar upphovsrättskyddat material. En pirat drivs enligt myten inte enbart av egenintresse utan av mer altruistiska skäl.

Jolly Roger, den klassiska piratflaggan, pirate bay och Piratpartiet

På västkusten, inte minst mina hemtrakter i Göteborgs södra skärgård, har det svenska sjöröveriet lämnat spår. I början på 1700-talet var Göteborg och öarna utanför centrum för omfattande kaparverksamhet. Särskilt känd i det sammanhanget är Lars Gathenhielm. Mindre känt är att i hans flotta så ingick också min släkting Jonas Gudmundsson Donberg (1682-1765) som förde befäl på kaparfartyget Vinthunden 2.

Den svenska krigsmakten, inte minst flottan, var på dekis efter kung Karl XII:s många kring och långa bortavaro i fjärran land. Kaparna ingick därför som en sorts inofficiell milis i kriget mot Danmark. Ett mer udda inslag i den historien är kontakterna mellan Karl XII och pirater på Madagaskar. År 1714 kontaktades den svenske guvernören i Bremen, Mauritz Vellingk, av en piratkapten som ville förhandla. Nu var det inte vilka duvungar som helst detta, nej, piraterna från Madagaskar tillhörde de mest fruktade och dessa ansåg sig alltså ha mycket att erbjuda i utbyte mot asyl i Sverige. Budbäraren, piraten Samuel S:t Léger, blev senare, liksom Jonas Gudmundsson Donberg, en av Lars Gathenhielms kaptener.

Det handlade om ungefär 1400 pirater som sade sig ha tröttnat på sjöröveriet och ville komma till Europa. Ett mer troligt skäl än att man plötsligt drabbats av ånger över sitt brottsliga leverne var sannolikt att piraterna förstod att deras guldålder närmade sig sitt slut. De europeiska sjönationerna hade börjat vidta åtgärder och det var inte längre riskfritt att härja fritt på världshaven. Piraterna var därför intresserade av statligt beskydd och uppfattade Sverige som lämpligt. 1716 verkade förhandlingarna gå i lås och Sverige hade i utsikt att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels att få en piratflotta förlagd till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka. En idé gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna.

Tanken var att piraterna skulle slå sig ner på västkusten mot att de donerade hälften av sina stora rikedomar till den svenska statskassan, upphörde med sin piratverksamhet, försåg den svenska flottan med tjugo skepp samt vara behjälpliga med att upprätta en svensk koloni på Madagaskar. I det nät av storpolitiska ränker som smiddes kors och tvärs genom Europa ingick dessutom en plan på att återinsätta ätten Stuart på den engelska tronen. Detta skulle piraterna från Madagaskar också hjälpa till med och som ett led ingick en svensk-spansk invasion av England. Då måste ju Karl XII ingå, självfallet.

På sommaren 1718 var det mycket nära att man kommit överens men det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog senare det året. Liksom förövrigt Gathenhielm. Förhandlarna hade dessutom i själva verket inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig varit där varför en koloni måste ses som rent hittepå. Men tanken lockade och drömmen om en koloni skrotades inte förrän 1728. En av förhandlarna, William Morgan, utsågs faktiskt formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit.

Det är antagligen inte så exklusivt i Södra skärgården att vara släkt med kaparen Jonas Gudmundsson Donberg, det är nog många som kan göra anspråk på det. Men tänk om vi skakar tombolan, lite. Tänk om invasionen av England blivit av. Tänk om Donberg styrt Vinthunden 2 mot Madagaskar (Kössö syd) eller tänk om Wikileaks legat i Majorna?

Jonas Gudmundsson Donberg. Född samma år som Karl XII men överlevde både den svenske monarken och Gathenhielm med nästan femtio år. På Styrsö gick han runt, kaparen, och framlevde sina dagar som vem som helst. Hur var han? Vad gjorde han och varför?Tydligen har jag dessutom ytterligare några kapare i släkten. Jag borde kanske släktforska, inser jag. Om inte annat för att förstå varför jag är som jag är. För nog applåderar jag i tysthet mig själv när jag opponerar mig, säger emot, går emot eller min egen väg. Så som piraten plägar.

Det går naturligtvis inte att säga hur någon, socialt sett, är en produkt av sina förfäder. Men jag inbillar mig att om man är fri från sin historia så är man verkligen fri. Men samtidigt kanske rotlös och ensam. Själv längtar jag till havet, till Styrsö, till Halsvik. Det har jag ju alltid gjort.

Källor:

Liljegren: Karl XII

Gamlagöteborg.se

Wikipedia

Länkar:

Till havs

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Spännande människor

bild 112: val 22

25 januari, 202218 augusti, 2024av adolphson

Nu är det klart!

Jag har av falucenterns medlemmar utsetts till att stå på andra plats i valet till kommunfullmäktige 2022. Det är en högre placering jämfört med den inför den senaste valrörelsen då jag återfanns på plats tre. Det känns mycket hedersamt och viktigt på många sätt, till vilket jag ska återkomma.

Först, eftersom jag ibland får frågan, vill jag säga att jag enbart ställer upp i det kommunala valet. Regionen har gott om kompetenta kandidater och att kandidera till riksdagen är inte aktuellt för min del. Det är inte för mig att resa runt i länet för att försöka knipa förstaplatsen på riksdagslistan och om detta mot förmodan skulle lyckas vore det ändå helt omöjligt att jobba i Stockholm. Det i sin tur beror på det enklaste av skäl: att jag vill finnas nära mina barn. Dessutom är Ulrika Liljeberg en lysande riksdagskandidat för länet som jag skulle stå mig slätt emot. Nej, Falun är mitt hem och här vill jag bo.

Att bestämma sig för att kandidera politiskt är inget lätt beslut. Det handlar nämligen om att gå all in. De flesta i min politiska omgivning är på ett eller annat sätt heltidspolitiker. Jag respekterar deras val men samtidigt blir det lite rörigt när jag utöver mina uppdrag arbetar heltid som lärare. Jag beklagar mig inte, det är ett val jag gjort. Och jag vill fortsätta så, det är otroligt givande att vistas i båda världarna. Att inte få undervisa, nej, det vore otänkbart. Detta ställningstagande är väl känt och jag tror inte jag skulle nomineras om det inte också var accepterat. Jag är pappa, lärare och politiker.

Jag har innevarande mandatperiod suttit i fullmäktige, kultur och fritidsnämnden, kommunstyrelsen och dess olika utskott. Det ska sägas att jag, helst i början, haft det svårt av personliga skäl. Men det tog sig med tiden. Jag kan inte direkt peka på någon stor sak jag personligen åstadkommit under mandatperioden. Men jag kan åtminstone säga att jag varit med och fattat många mer eller mindre viktiga beslut. Något bra måste jag väl åstadkommit eftersom det interna förtroendet förnyas.

Jag lyfter i alla lägen kulturen, mer precist kulturskolan, och jämställdheten så ofta jag kan. Jag tror inte på att rakt av okritiskt köpa allt ett parti står för. Man går med i ett parti för att påverka det och det försöker jag. I Centerpartiets fall handlar det om skolpolitiken. Den måste bli bättre, lokalt och nationellt. Jag är som sagt lärare varför det inte är okomplicerat att diskutera skolpolitik. Jag kan lätt avfärdas som part i målet. Jag har förresten själv kritiserat lärare som sitter i Barn och ungdomsnämnden. Skillnaden är att jag har rätt. Skämt åsido, det är inte okomplicerat detta.

HALLÅ, ANNIE OCH GÄNGET. DET ÄR SKILLNAD PÅ UTBILDNING OCH BOLAGSSTYRELSER.

Jag tänker ofta att det gäller att hamna på rätt sida historien. Med Centerpartiets principiella hållning mot extrem politik känner jag mig trygg. Det gör att jag i lugn och ro kan ha synpunkter på exempelvis skolpolitiken. Detta eftersom värdegrunden är intakt hos oss. SD har inte backat en tum från sina åsikter och tävlar i storlek med M. Nu har KD, L och M accepterat dem. SD har vunnit allt och inget förlorat. Det är inte utan att man saknar Reinfeldt, Boman, Westerberg och Svensson.

MEN VI HAR ANNIE.

Allt är inte perfekt vare sig i Sverige eller Falun – men jag tror att det kan bli det. Därför går jag tacksam över förtroendet åter till val. Jag gör det tillsammans med Susanne på första plats, en ledare jag verkligen tror på och är beredd att kämpa för. Vi har olika förmågor, hon och jag, men vi ska nog komma att komplettera varandra väl. Och på plats tre finner vi Jenny, en fantastisk person också hon. Under oss tre finner vi på listan många andra duktiga och engagerade personer.

Med detta gäng ber vi alltså om falubornas förtroende den elfte september. Med risk att låta klichéartad: det är ett viktigt val. Vägen fram till det kommer säkert att bli både tuff, hård, säkert smutsig – men med dessa människor runt mig känner jag mig taggad och trygg. Jag lovar för min del att inte delta i negativt kampanjande utan istället försöka lyfta nivån till en hederlig nivå.

Vi får se hur det går. Nu kör vi!