Fakta kan definieras som hur världen är beskaffad. Kunskap kan beskrivas som kännedom om fakta och förmåga att sätta in den i ett relevant sammanhang. Intelligens kan dels beskrivas hur snabbt detta sker men även som förmågan att ändra sin uppfattning när ny fakta eller information tillkommer.
Nu har de äntligen sprungit ut, de glada, de underbara, vår framtid. Coronagänget. Och i slutet av terminen hann vi återfinna lite av glädjen som normalt sett alltid finns i skolans värld så här års.
”Vi ville bara tacka dig så mycket”.
De stod lite i skymundan, som vanligt, efter att det officiella utsprunget var klart, och väntade utanför mitt arbetsrum. SVA-eleverna (svenska som andraspråk). De som ofta kämpat extra hårt. De som inte alltid har anhöriga på plats att ta emot efter utsprunget. De som på grund av avsaknad av medborgarskap inte kan studera vidare på universitet. De som i värsta fall ska utvisas. De som sällan deltar i vad ska du göra sen-diskussionen.
Vi lärare får ofta i sambandmed avslutning många tack och uppskattning från våra elever. Kanske har vi inte alltid förtjänat det men studenten är en euforisk och generös tid på det sättet. Men inte alltid för SVA-eleverna. För dem väntar istället ofta otrygghet och oklarhet. Jag ömmar extra mycket för mina SVA-elever.
2013 gjordes en undersökning hos Hadza-folket i Tanzania, ett folk som levt på ungefär samma sätt i flera miljoner år. Det man undersökte var hur utbrett depression var i gruppen. Som det visade sig var hadzamänniskorna mycket mindre drabbat av nedstämdhet än moderna västerlänningar. Förklaringen forskarna fann stavas rättvisa.
Detta folk är alltjämt jägare och samlare och allt byte de fäller och samlar delas lika i gruppen. Från det största djur till det minsta bär. Jämlikhet. Det är så vi människor är programmerade. Förutsättningen bakom det faktum att vi blev framgångsrika jägare för cirka 400 000 år sedan stavas i sin tur samarbete. Och för att detta samarbete skulle fungera över tid var man tvungen att fördela bytet rättvist. Det har gjorts många undersökningar kring detta ämne och de visar att när vi upplever oss orättvist behandlade utsöndrar vi stresshormon som i förlängningen leder till depression vilket i sin tur omöjliggör utveckling, både för gruppen och individen.
Det känns illa att vi inte bättre förmår ta hand om den som redan är här, den som redan gått länge i skolan. Den som har klarat en utbildning. Det är korkat. Det är slöseri med resurser. Det är dåligt för både grupp och individ, det går emot vår mänskliga natur, kort sagt: det är omänskligt. Vi borde faktiskt kunna dela med oss till dem som finns här mitt ibland oss. Det skulle om inte annat göra vår grupp starkare. Ofta mår SVA-eleverna därför inte bra.
Jag ser den ofta. Den lite sänkta blicken, att man håller sig lite på avstånd från det övriga firandet, att man på olika sätt visar att man inte riktigt känner sig delaktig. ”Det har varit bra år. Tack”. Dessa ord betyder extra mycket när de kommer från en SVA-elev. Jag ömmar ju lite extra för dem.
Vilken resa vi gjort, Corona-studenterna, kollegorna och jag. Vi har tragglat, kämpat, skrattat och gråtit tillsammans.
Jag följer dem till entrén men där stannar jag, symboliskt, medan de fortsätter springandes ut i livet. Jag tittar från min position på de glada, de underbara, vår framtid. Jag slänger en snabb blick tillbaka in i skolan, kom alla med ut? Jag tar upp telefonen och skickar det obligatoriska meddelandet till junior: ”nu är mitt jobb över, nu får du ta vid”. Svaret kommer blixtsnabbt: ”jotack, är redan i full gång”.
Det är vemodigt, men fint. Varje år. Och det ska sägas: alla de glada, de underbara, vår framtid, tar med självklarhet hand om våra SVA-elever. Våra SVA-elever. Jag tror det är klokt. Jag gläds åt det samtidigt som jag tänker att det nästan inte kan vara på annat vis. Jag tror också det kommer att betala sig, på många sätt, i framtiden. För det är människans sanna natur som kommer till uttryck. Detta bådar gott, framtiden är ljus. Jag tror på den.
Fakta är att vi finns här, ett tag. Kunskap är att förhålla sig till detta faktum på ett mänskligt sätt.
Det finns ett tema som jag på olika sätt återkommer till med mina studenter och i år fick jag också tillfälle att rikta mig till min dotter.
Till min briljanta dotter, Mina, som lämnat grundskolan.
Det finns många fina stipendier att få. Men jag struntar för det mesta i betyg och resultat, det viktigaste är att du lärt dig något. Det har du definitivt. Och du fick även den i mina ögon finaste och viktigaste utmärkelse man kan få. Du fick den trots allt du gått igenom. Jag kunde inte vara stoltare, nej, det vore inte möjligt.
Alla på bilderna, utom den här tallriken, har givit sitt tillstånd att medverka i inlägget
Mina! Hakuna matata!
Det där är ett begrepp som jag stötte på när jag, dödssjuk efter att ha ätit rå kyckling, låg i fosterställning vid sidan av en väg i Kenya. När jag efter ytterligare en kaskad tittade upp på min lokale guide som stort leende pekade på en dekal på bilen såg jag detta budskap. Hakuna matata. Inga problem. Det löser sig.
Det finns en berättelse som i olika varianter berättats under tusentals år för miljarder människor. Berättelsens sensmoral är att vi alla ingår i ett evigt kretslopp som förbinder inte bara oss människor utan alla varelser på hela planeten med varandra. Alla fyller vi en funktion i detta eviga kretslopp. Att förstå livets mening, tillvarons alla stora och små besynnerligheter, är att förstå och tro på just sin unika funktion och att försöka leva livet så att man fyller denna.
Ett exempel är den hinduiska berättelsen Bhagavadgita som handlar om hjälten Arjuna vilken tvivlar på sitt deltagande i ett blodigt inbördeskrig. Han ser sina vänner och släktingar i den andra hären och undrar vad meningen är med alltihop. Han vill ju inte döda dem. Vad är meningen med det och vem har bestämt det? Men guden Krishna förklarar för honom att varje individ har en unik väg att följa och med den vägen följer plikter. Gör man inte sin plikt rubbas den kosmiska ordningen. Tyvärr leder samtalet till att Arjuna fortsätter kriga eftersom hans väg är soldatens.
Om vi återvänder till Afrika hittar vi samma berättelse i en modernare variant: Lejonkungen. Prinsen Simba vill också förstå livets mening och hans far, Musafa, berättar om livets stora kretslopp. Han berättar att antiloperna äter gräs, lejonen äter antiloper, och när lejonen dör ruttnar deras kroppar och blir gräs. Så fortsätter livet generation efter generation förutsatt att alla spelar sin tilldelade roll. Men när Musafa mördas av sin bror Scar klandrar Simba sig själv och lämnar sin bana. Ute i vildmarken vandrar han omkring tills han träffar två andra utstötta, en surikat och ett vårtsvin, Timon och Pumbaa, vars något speciella livshållning kan sammanfattas: hakuna matata. Med hjälp av dessa nyfunna vänner minns Simba sin position och återvänder till sin väg, dödar Scar och blir själv kung. Fred och endräkt råder åter.
Timon och Pumbaa a.k.a Mina och Erik. Det gäller att omge sig med solstrålar.
Poängen är, i alla varianter av den här berättelsen, att man ska hålla fast vid sin identitet och arbeta enligt sina plikter. Det är starka värden här i livet. Följer man denna livshållning kommer man slutligen att nå frälsning, kunskap, insikt. Det finns många varianter i omlopp: andra religioner, nationalismen och det kommunistiska manifestet. Gör din plikt, få din rätt. Men jag hävdar att man inte ska tro på detta. Vi har haft fel i tusen och åter tusen år. Alla berättelser är nämligen ofullständiga. För att ge livet mening, finna sin identitet, behövs ingen fullständig berättelse eller gudagivet facit. Nej, detta är inget bra sätt att se på tillvaron.
Det är lätt fastna i kretsloppet därför att vi blint tror på berättelsen och dess uttolkare. Och berättelsen är ju inte utan poänger. Den ger trygghet. Mening. Roll och funktion. Tillhörighet. Men berättelsen kan också vara kvävande. Bevarande av dåliga saker. Den gynnar tanken att förändring är omöjligt. Tills någon eller något inträffar som faktiskt förändrar. Som visar att det är möjligt att skapa något som är större än den enskilda människan. Gandhi visade en samvaro utan krig, Mandela en värld utan rasism, moder Theresa att alla kan få vård och kärlek. Till och med Buddha bröt mot sin väg som prins och drog iväg och grundade en ny religion för miljoner efterföljare att misstolka.
Lilla Mina. Med allt som följt efter att din mamma dog i cancer, och allt annat som följt i Coronas spår, kan ingen komma och klappa dig på huvudet och säga att du är för ung eller oerfaren för att förstå. Att du bara är en liten tjej. Så här har vi alltid gjort. Det var bättre förr. Följ nu kretsloppet, bara, så ska du se att det blir bra. Gör din plikt.
De där resonemangen gäller inte längre, om de nu någonsin gjort det. Kretsloppet hackar. Det gör kretslopp ibland. Du var nämligen med, du var där, du bär redan på enorma erfarenheter. Och med all den osäkerhet som nu råder, när kretsloppet plötsligt stannat varvid ett nytt börjar, är detta din generations värld att forma. Det är din tid nu. Inte sedan våren 1945, när världen låg i ruiner, har detta varit mer sant än idag. Eftersom jag tillhör det gamla gänget, dinosaurierna, de som genom corona blivit passé, gårdagens iskalla gäng, kan jag inte förmå mig att tala om för dig vad du ska göra med alla dessa möjligheter. Men jag skulle, eftersom jag gärna ser mig som något av Yoda i sammanhanget (även om du anser att Jabba the Hutt passar bättre som liknelse) vilja ge några råd, eller som Folkhälsomyndigheten säger, rekommendationer, innan du stormar vidare i livet.
Först och främst: var inte rädd. Världen har klarat svåra tider förr. Två världskrig, statsministermord, Digerdöden, när man flyttade frysdisken på ICA Rånet i Uppsala 93, Jussis död. Även om många led svårt har vi klarat det och kommit ut starkare på andra sidan. Ofta har det berott på att ny generation, unga människor som du, lärde sig av tidigare misstag och försökte göra saker bättre.
För det andra: finn din röst och följ den. Höj den, låt den ingå i berättelsen. Låt den eka i kretsloppet. Låt aldrig någon avfärda dig som bara en liten tjej. Säg ifrån till den som förtrycker dig eller andra. Ta ingen skit.
För det tredje: utgå, hur klicheartat det än kan låta, från värderingar som ärlighet, ansvar, rättvisa, generositet, respekt för andra. Du kommer ändå inte, hur mycket du än försöker, att gå felfri genom livet. Du kommer att göra misstag som alla gör. Men om du lyssnar på din inre övertygelse om vad som är rätt istället för att alltid påverkas av andra, även när det är svårt eller obekvämt, kommer omgivningen att lägga märka till dig. Det är sådana människor som är med formar samhället. Som Gandhi, Mandela, moder Theresa och Buddha.
Men ingen åstadkommer ensam stora saker. Just nu, när världen är pressad, är det lätt att säga: ”Jag bryr mig bara om mig själv eller min familj eller om människor som ser ut eller eller talar samma språk som jag. Hit med vaccinet och låt mig resa till Mallis.” Men om vi ska klara den här krisen, dessa svåra tider, om vi ska skapa en värld där alla har möjlighet att hitta ett jobb, utbilda sig, en värld där vi räddar miljön och bättre hanterar framtida pandemier, då vi kommer att behöva göra det tillsammans. Du känner själv väl till vad människors omtanke betyder. Erik Darkes exempelvis, för att bara nämna en i mängden i vår närhet. Ta därför, kära dotter, hand om dina medmänniskor, stå upp för deras rättigheter. Lämna den gamla världens sätt att tänka med sexism, rasism och egoism. För in oss på en annan, bättre, väg.
Till sist skulle jag vilja säga till dig att de senaste åren, sedan oktober 2017, på många sätt varit hopplösa. Ett kretslopp av elände, till synes utan slut. Du vet nu något om hur det känns när tidvattnet vänder. Självklart är det en erfarenhet jag skulle offra allt för du skulle ha sluppit. Men nu har du stått där, ensam vid stupet. Du har hållit din mammas hand när livet lämnade henne, du har upplevt en ensamhet av episka dimensioner. Ändå klarade du det. Ibland har du burit både mig och din syster på din lilla rygg. Helt otroligt, egentligen. Du har alltså förmågan att ensam bryta kretslopp. Hur många kan säga det?
Mitt enda råd till dig är att inte slösa bort din talang på nonsens. För världen behöver dig. Vi alla som lever i den, som sitter ihop med dig, behöver dina insatser, ditt engagemang, ditt mod, din passion och briljans. Men jag är egentligen inte orolig. Du må vara liten till växten men du har redan burit bördor som fått giganter på fall.
Så, kära Mina, räta på dig, fortsätt ut i världen och erövra den, ge den allt du har. Håll aldrig tillbaka. Om det är någon berättelse som är evig så är det den om de unga som beger sig ut i världen och gör den bättre. Hallå världen! Här kommer Mina! Låt berättelsen börja!
Jag fortsätter envist hävda att var man än är, hur man än är, så ska man alltid låta sin inre stjärna lysa för andra. Det är viktigare än allt. Den där medaljen, gjord av en enkel papperstallrik, är faktiskt något fullständigt ovärderligt.
Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.
Post scriptum:
Det finns några onumrerade bilder som nu indexerats. Därför är detta, passande nog, bild nummer 100.
Mysticism. Riter. Vi följer dem, vi beter oss. Både våra personliga riter och de kollektiva. Det har vi alltid gjort. Det tycks viktigt att vara en god medborgare i sitt eget liv. Alltså gör man vad som förväntas.
Det är, när detta skrivs, mors dag. Ett faktum som givetsvis måste uppmärksammas trots att det inte längre finns någon mor i vår familj.
Ett större Falun. Det är den politiska visionen. Vi gör vad vi kan för att förverkliga den: bygger hopptorn, ordnar stora skidtävlingar och försöker på allehanda sätt tillfredsställa medborgarna. Det är, törs jag påstå, sant oavsett partitillhörighet. Det är vår tid nu. Vår civilisation. Jag undrar vad som blir bestående av den.
Världens äldsta stad är Jeriko. Den har varit bebodd av människor i över 11 000 år. Det är länge, det. Särskilt om man betänker att Stockholm grundades på 1200-talet, Falun på 1400-talet och att Dubai ännu på 1960-talet var en liten fiskeby blir Jerikos ålder imponerande.
Jag skulle vilja besöka Jeriko. Där kan man se ruinerna av gamla stan, Tel al-sultan, som har funnits i nästan 8 000 år och bestiga berget där Jesus enligt bibeln frestades av djävulen. Det var till Jeriko, huvudstaden i Kaanans sköna land, judarna kom efter den fyrtioåriga ökenvandringen från Egypten.
Men de blev inte insläppta. I sex dagar väntade de och på den sjunde gick de sju varv runt stadens murar. Därefter blåste prästerna i sina jubelbasuner (en sorts tromboner som måste varit jobbiga att släpa genom öknen). När judarna hörde dessa gav de ett stort härskri, och Jerikos murar föll. Så står det skrivet.
Tyvärr övergick det därefter i plundring. Man brände och dödade allt som fanns i staden, endast en prostituerad kvinna vid namn Rahab, som hade varit judarnas förtrogna, klarade livhanken. Staden förstördes och ingen skulle någonsin bygga upp den igen. Men så skedde och ännu står den.
Çatalhöyük har ibland kallats världens äldsta by. Den är daterad till 7000-talet f.v.t, ligger i södra Turkiet och är idag en arkeologisk utgrävning. Byn antas ha haft uppemot 2000 hus och 8000 invånare. Man jagade och odlade. Vid sidan av jakt och jordbruk höll man boskap och bedrev handel, det senare exempelvis med snäckor och vulkaniskt glas.
Man begravde sina döda under golven inuti sina hus. Man har även funnit märkliga målade och skulpterade utsmyckningar. Den mest kända skulpturen är en avbildning av en kvinna som sitter på en stol och stödjer sina armar på leoparder. Husen i Çatalhöyük är ungefär lika stora, det har inte återfunnits några spår efter administrativa centra eller stora sociala skillnader varför man tror att byn var tämligen jämställd.
Ett större Falun. Vad innebär det, egentligen? Fler människor. Fler hus. Ökad samhällsservice. Platon ansåg att det perfekta antalet medborgare i ett samhälle var 5040 individer. Detta kan tyckas rimligt då det ungefär motsvarar det största antal som kan höra en talare utan högtalare. Men även om amfiteatern såväl akustiskt som arkitektoniskt var en enastående konstruktion var det inte därför Platon kom till denna slutsats. Nej, skälet för hans åsikt var att detta är produkten av 7x6x5x4x3x2x1. Alltså någon sorts antik matematisk mysticism. Aristoteles som var mer konkret menade att om man sparkar på en stor sten visar smärtan och, möjligen, den brutna tån att stenen är verklig.
Vi firar mors dag. Eller uppmärksammar, är kanske mer riktigt beskrivet. Vi besöker graven. Tårna är hela men inte själarna. Tårarna är hela och vi väger på hälarna.
Jag undrar lite för mig själv om någon om tusentals år kommer att datera staden Falun och genom utgrävningarna finna delar av Malins sten och därigenom kunna konstatera att vi inte begravde våra döda hemma.
Jag står alltså vid graven. Jag blåser inte i några jubelbasuner för jag vill ha mina murar intakta. Jag är en god medborgare i min egen värld, mig ska ingen komma åt. Jag strövar planlöst omkring i öknen och undviker sorgfälligt Sinai och brinnande buskar.
Hon lever i våra minnen men våra minnen är föränderliga. Hennes sten är dock verklig. Evig. Men alltså inte längre hon. Eller så är det precis det hon är. Detta, om något, är mysticim för mig.
Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad! Detta säger jag som replik till en utomjording från 70-talet vid mitt köksbord.
1970-talet var, utöver min födelse, ett i mitt tycke bra årtionde. Leksands IF, valet 1976, ABBA, Borg och Stenmark. Carter. Franco dog. Liksom Mao men tyvärr också Evert Taube. Fred i Vietnam.
Någon har räknat ut att samhället fungerade som bäst bäst i mitten av årtiondet. Visserligen på bekostnad av individuell frihet, men ändå. Och det ändrade ju 80-talet senare på med besked.
Det gjordes också massor av bra film och musik under 70-talet. Jag lärde känna Tintin, Mumintrollen och Bamse. 1976 satt jag som klistrad framför tv:n när Kapten Zoom besökte jorden. Programmet handlar om en utomjording som besöker människorna. Programmet har stannat i min generations sinne, det hade något.
Det är mycket som är märkligt, nuförtiden. Under pandemin, alltså. Eller så är det kanske som det alltid varit. Något, säger oss om inte annat statistiken, har dock förändrats påtagligt under de senaste 1,5 åren. Här i Falun har vi en fördubbling av skadegörelse på ett år. Allmän misshandel har ökat, så även våld i hemmet/nära relationer. Personalen i skola vård och omsorg är utmattad. Människor mår inte bra, helt enkelt. Kapten Zoom ser ledsen ut. Ni som har så bra förutsättningar. Häng med till Indien ska du få se. Och på 70-talet sprängde man en ambassad i Stockholm. Det du!
Jag är, har jag kommit på, strängt taget min egen arbetsgivare eftersom jag är ledamot av kommunstyrelsen som i sin tur har ett arbetsgivaransvar för kommunalt anställda. Lärarfredrik har inte lysande arbetsförhållanden. Årets löner ger i praktiken många en reallönesänkning. Nej, jag får nog ge politikerfredrik sparken genom att rösta på någon annan. Andra förslag? Kapten Zoom ler och rycker på axlarna.
Jag ger Dotter 2 bannor. Hon replikerar omedelbart: Kom igen pappa! Make your life memorable! Jag tror, vid närmare eftertanke, att hon har alldeles rätt.
Om jag jobbade på företaget ifråga skulle jag göra reklam med Dotter 2
Jag hade nyligen slutseminarium för gymnasiearbete. En deltagare satt i en sporthall, en annan åkte tåg och en tredje satt hemma. Jobbet har onekligen förändrats en del på 23 år. En spaning jag gör i sammanhanget är att elever i hoodie respektive slöja beter sig rätt lika, de visar ogärna upp sig i kameran utan dessa plagg.
Kanske en grund för lyckad integration? Kapten Zoom skiner upp. Möten på Zoom. Meet. Teems. Alla är vi dagligen något av en Kapten Zoom men somliga av oss tittar på stjärnorna.
Far och jag handlar. Han undrar om den där Tusse är en man eller kvinna, för han, far alltså, ser inte så bra. Sedan säger han, mest för sig själv, att det ju inte spelar någon roll egentligen. Avslutningsvis undrar han om det bara är Borlänge nuförtiden? Finns det ingen från Falun som uppträder? Kapten Zoom nickar gillande.
På vägen hem från affären tar vi vägen igenom gamla Dalregementet. Far påminner mig, jag vet inte för vilken gång i ordningen, om Dalregementets ställning som elittrupp i Karl XII:s armé och, inte att på något sätt förglömma, att han själv är utbildad på haubits. Kapten Zoom vet inte hur han ska processa den informationen.
Visst är det mycket som är förändrat. Både sedan 1970-talet, under mina 23 år i yrket, två år som änkeman och under pandemin. Men mycket är sig också likt. Jag engagerar mig mot våld, jag värnar mina elever och ser efter förmåga om far. Mig själv har jag svårare att hantera.
Vad skulle månne en random utomjording på besök uppleva här på Tellus? Mycket, förmodar jag, både bra och dåliga saker. I mitt kök, exempelvis, skulle hen kunna studera en man som till synes klarar sig ganska bra, drar omkring på ett par tre (okej, fem) kilos övervikt, springer mycket långsamt 2-3 mil i veckan och som gillar mat och vin lite för mycket.
Eller för mycket och för mycket. Kom igen! Alien! (Kanske 70-talets top 3-film) Make your life memorable! Det är hursomhelst nyttigt att försöka se saker ur olika perspektiv. Det är hela poängen med berättelsen om Kapten Zoom. Kyrkogårdarna är under alla omständigheter fulla av oersättliga människor, jag har själv följt minst fyra dit. Så jag förklarar tålmodigt min ståndpunkt för rymdfararen vid mitt köksbord:
Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad!
Johan Reinhold Patkul var något av en player. Det var nämligen han som orkestrerade mycket av det stora nordiska kriget, konflikten som inledde, och avslutade, Karl XII:s karriär.
Patkul tillhörde en gammal livländsk (område i Estland och Lettland och del av Sverige under nästan hundra år) adel, var mycket intelligent, ambitiös, talade flera språk, och begåvad med ett rejält temperament. Man skulle kanske kunna se honom både som opportunist och frihetskämpe (för Livland). Han hade att brås på, han föddes nämligen i fängelse då föräldrarna skakade galler för att hjälpt Sveriges fiender.
Patkul den yngre, alltså mannen vi talar om, kom själv senare, under förhandlingar om gods och skatt mellan livländsk adel och den svenska kungamakten, på kant med Karl XI så till den milda grad, att han 1694 dömdes att mista ära, namn, höger hand och liv.
På flykt undan den svenska rättvisan förde han ett kringflackande liv som fredlös på kontinenten. Med hämnd i sinnet intrigerade Patkul med Sveriges fiender (och med målet att nå ett fritt Livland). Han vände sig bland annat till kung August i Polen 1699. Planen han presenterade var att med gemensamma krafter kasta ut svenskarna ur Livland och därefter låta August bli kung.
Hur svårt kunde det vara, alla visste ju att den nye, unge, svenske kungen mest var intresserad av att supa björnar fulla och hugga huvudet av kalvar.
Patkul hade nu Augusts öra och kanske kunde också Danmark övertygas? Han reste därför hemligen till Köpenhamn och ett tronskifte också i Danmark underlättade förhandlingarna. Ett hemligt förbund slöts 1699. Men det räckte inte mot den kraftfulla svenska krigsmakten. Fler arméer måste ansluta.
Detta kände den danske kungen Fredrik IV och August, som för övrigt båda var kusiner med Karl XII, väl till och de hoppades därför få med sig tsar Peter i en trippelallians. Patkul flackade mellan de polska, danska och ryska hoven, han viskade bakom tronernas draperier. Det är inte utan att historieskrivningen utmålat honom som något av en 1600-talets Ormstunga.
Skådespelet var hursomhelst i gång. När svenska diplomater besökte Ryssland för att enligt protokollet ”bekräfta den eviga freden” fördes de fullständigt bakom ljuset. Visserligen utdelades som brukligt fina gåvor men tsaren undvek att kyssa korset som bekräftelse vilket annars var brukligt. Och mannen bakom allt rävspel var Patkul. Hans ambition var grandios: stormakten Sverige skulle krossas.
Nå, vi vet hur det gick. Sverige stod inför en stor övermakt när kriget bröt ut år 1700. Karl tog det dock med ro: det är underligt att bägge mina kusiner vilja hava krig, må så vara. Konung August har brutit ord och avsked. Vi hava en rättfärdig sak; Gud hjälper oss väl. Jag vill först avgöra med den ena, sedan får jag alltid tala med den andra.
Patkul fick som han ville, den svenska stormakten föll sedermera, men han själv fick inte uppleva det. August lät nämligen häkta honom 1705. Vid freden med Polen 1706 bestämdes att Patkul skulle utlämnas till svenskarna. Karl XII beslutade att den gamla dödsdomen skulle verkställas. Dödsstraffet skärptes till att Patkul skulle rådbråkas (ett avrättningssätt där den dömde avlivades genom att lemmarna krossades. Oftast skedde detta med hjälp av ett hjul i vilket kroppen flätades in) och huggas sönder i fyra stycken.
Domen verkställdes 1707. Ett vittne beskriv den dömde: Han var en gammal herre, tjock och fet, röda kläder skamererade med gull. Då han exekverades vart han utsträckt liksom på en lave, barbent, i bara skjortan med byxor på sig. Avrättningen blev även enligt samtida mått brutal. Ett vittne berättar: Då högra armen krossades, för vilket ej mindre än tre slag behövdes, skrek Patkul väl något, men ropade därvid alltid Jesu namn, till dess båda armarna och benen voro krossade under hjulet. Inalles fick han femton stötar.
Patkul vädjade slutligen till bödeln om att få slippa plågan: Käre, huvudet av! Huvudet av! Då släppte man honom lös från sina band varpå han släpade sig till stupstocken och lade sitt huvud på den. Bödeln var emellertid tyvärr så oskicklig och stressad av det hela att han först efter tre hugg lyckades skilja huvudet från kroppen. Efter halshuggningen styckades kroppen, allt enligt domen, i fyra delar och lades på stegel.
(Hur, kan man fundera över, kommer framtiden att se på dagens lagar?)
Samtiden ansåg att Patkul har berett sig väl till döden, gått därtill frimodigt, och omskönt han vid krossningen mäkta skriat, så att man måst så länge röra trumman, har han likväl sedan själv hjälpt till att vända sig om och lämnat sine anhörige ett vackert testamente.
Slutet… gott alltså? Ovan är under alla omständigheter hans eftermäle. Det kanske trots allt är att göra våld på historien att avfärda Patkul som player. Sannolikt var han varken mer eller mindre galen än Karl, Peter, Fredrik eller August.
Jag drömmer ibland om en plötslig insikt om att förstå vad mitt syfte är i livet. Allt tog liksom slut när hon dog. Så, vad är nu meningen? Tänk om jag på något sätt kunde greppa det.
Så kan man ju inte säga. Var och ens syfte är aldrig en annan människa. Inte ens barnen är mitt syfte. Mitt ansvar är de självfallet, men knappast syfte. Flickorna är så stora nu, vi lär oss hela tiden av, med och om varann. En sak de lär mig är att det inte finns något mänskligt syfte utöver att så långt det är möjligt försöka vara god och glad.
Jag gillar Styrsö pappa. Kan vi åka dit?
Problemet är att mycket numera är så tråkigt. Utan henne har jag förlorat mycket av glädjen över allt man kan hitta på. Den mentala transportsträckan att komma igång med något överhuvudtaget är lång. Och det är heller inte utan att omgivningen ibland reagerar. Kom igen nu, pappa. Det är lite som i filmen ”Scent of a woman”: A ride?
Var inte ledsen nu igen, pappa. Jag vet! Kan vi inte inte åka till Getskump?
A ride to Getskumpa. Likt Pacino i filmen spetsar jag faktiskt öronen en smula när en möjlig joyride kommer på tal. Mina vänner försöker nämligen också muntra upp. De vet att jag trivs runt ett bord. De lyckas därför för det mesta i sitt uppsåt varför mina döttrar gillar mina vänner. Logik.
Flickorna gillar att se mig glad så jag försöker i konsekvens namn att i möjligaste mån omge mig med glada människor. Det är dock svårare än man kan tro att betvinga håglösheten. Men jag älskar att höra mina döttrar skratta. Min äldsta dotters skratt påminner också mycket om hennes mors. När hon avfyrar det är det som en enda stor adrenalinspruta av glädje rakt in i hjärtat. En viss Pontus Lindgren sa en gång att man borde spela in Malins skratt och lyssna på när man någon gång är lite nere. Jag borde lytt hans råd. Men jag har ju trots allt våra döttrar att lyssna till. Som jag förr alltid försökte locka Malin till skratt gör jag nu det samma med flickorna. Jag älskar skrattande människor.
Äpplet
Nu ärdu som (vän till familjen), en riktigdysterkvist utbrister ibland Viktor varvid han serverar en gt. Min bror hör nämligen till den kategori människor som tror att ginåtonic utgör en mirakelkur mot allt. Nå, man får ge honom det att han funnit sin godmodiga balans här i tillvarons stora orättvisa tombola. Ett bad och en gt så är han nöjd.
Anyone for drinks?
Vi åker till Fiskeboa på Donsö. Där, på företagarön, finns också många källor till glädje. Människor och mat.
Till Donsö
Och för den som gillar dialekter kommer här mer. Jag blir varm ända in i själen när jag hör, ser, det.
Jag kommer att tänka på människor som känner sig rotlösa, utan tillhörighet. Själv njuter jag förmånen att känna mig hemma på flera platser. Visst, det ligger några mil mellan mina två hem men på båda mina platser är jag otvunget hälsad och välkomnad, jag har en plats där. Vilken ynnest, när man tänker närmare på det.
Svärmors Styrsömatta är vävd utifrån vår utsikt. Livets väv, måhända.
Det kanske inte behövs så mycket för att uppnå sitt syfte, egentligen. Om man nu har något. En vishetslära jag försöker följa menar alltså att människan bör vara så god och glad det bara går i väntan på sitt frånfälle. Livet är helt enkelt för kort för att ge trollsvansen företräde. Så jag tar ett andetag och börjar ännu en dag där någon som vanligt saknas men där det också finns utrymme för… ja, vad som helst hoppas jag.
Styrsö en vacker kväll. Getskump en annan. En jämtländsk fjällhed och så mitt i Dalarnas residensstad – platser med goda människor.
Om nu något måste ta slut så är det ju ofrånkomligen även på det viset att något också måste börja. Jag är nyfiken på vad. Säkert är det något gott och vackert.
Jag har mina olika tillflyktsorter hemma i Falun, mina egna varianter på Arkadien eller Shangri-La. En av dessa är arkivcentrum. Vid det senaste besöket klev jag in i tidsmaskinen och for till år 1906.
I Sverige genomfördes detta år en stavningsreform som bland annat innebar att man bytte ut dt mot t eller tt och fv eller f mot v. Af blev således av. Det fick kvinnorna på bilden nedan vara bland de första att lära ut även om det skulle dröja något decennium innan reformen fick ett bredare genomslag.
Elever vid Falu Folkskolelärarinneseminarium 1906/07. Försök till identifiering, efter jämförelse med foto av samma klass 1909. Sittande fr.v.: Ester Wisborg, Stina Levén, Selma Ström, Anna Bodlund ?, Elsa Norin (bakom hemme), Natalia Franzén, Gunhild Rosenborg. Stående fr.v.: Nanna Lundin, Elisabet Hedén, Therese Almqvist, Beda Carlsson, Hanna Persson, Hilda Cruszander (framför henne), Emma Engblom, Eva Larsson, Frida Sundell?, Beda Forsberg, Anna Grund, Carin Skog.
1906 togs beslut att förändra Faluns stadsplanering och mark köptes för att bereda plats för nya byggnader. Byggnader som idag utgör en självklar del av stadens skyline planerades, uppfördes eller byggdes om, ut och till.
Epidemisjukhuset, (det som idag är) restaurang Banken, det gamla badhuset (beläget framför nuvarande polishuset) och Seminariet (Söderbaumska skolan) ligger i sina lindor detta år. Eller seminariet fanns ju från 1875 men 1906 var det dags för ombyggnation och att utvidga tomten, något som krävde att kommunen inhämtade synpunkter från Domkapitlet i Västerås. Jag förmodar att kyrkan ägde marken.
Seminariet/Söderbaumska skolan. Bild: Mina Adolphson
Författarinnan Selma Lagerlöf gästade Falu Föreläsningsförening med ett anförande om Jerusalem. Hon hade givit ut sin roman med samma namn några år tidigare, något som markerade kulmen i hennes rika produktion under åren här i stan.
Föreläsningsföreningen hade förövrigt, kunde jag konstatera, ett fantastiskt utbud de här åren och har en lång historia som sträcker sig över hundra år, mellan 1900-2011. Varför den upphörde känner jag inte till men på arkivcentrum finns dess historia samlad för hugad att botanisera i.
Selma Lagerlöf t.v. läser högt i kretsen av några familjemedlemmar. De sitter i hennes arbetsrum i Centralpalatset, Falun. Vykort.
Apropå våra dagars debatt om konserthus fördes 1906 en politisk diskussion om att upplåna medel för renovering och ombyggnad av läroverket, nuvarande Kristinegymnasiet, som då stått färdigt i fyrtio år. Den som vill kan lätt hitta bilder på hur byggnaden förändras över tid och kanske jämföra när den förestående ombyggnaden en gång är klar.
Förhandlingar förs detta år mellan Gefle-Dala Jernväg och staden om att anlägga en ny begravningsplats, Norslunds kyrkogård, vilken sedan 1915 är viloplats för en av Sveriges största industrimän Erik Johan Ljungberg. Det sägs att i hans överdådiga hem, Bergalid, installerades stadens första telefon som kopplades till en annan i hans grav. Eller grav och grav. Snarare fornnordiskt mausoleum. Det sägs också att om man ringer så svarar någon inifrån mausoleet.
Bild: Ljungberg fonden.se
Hur det än är med den saken så möjliggjordes sakernas tillstånd genom att stadsfullmäktige 1906 fick anledning, säkert med Ljungbergs gillande, att undersöka möjligheterna till underjordiskt kabelnät för elektroniska ledningar. Och för den som vill finns idag intressanta bilder och artiklar att tillgå genom mer moderna kablar, ibland osynliga, ovan jord.
Apropå hoppbackar. 1906 var det fortfarande långt kvar till bygget av Riksskidstadion och backe hoppades med fördel i Källviken eller Kvarnberget (bandy spelades på Tisken).
I anledning af en från Ingeniören Sven Carlsson härstädes inkommen, af Stadsfullmäktiges ordförande såsom egen motion upptagen framställning, att Fullmäktige ville till uppförande på Kvarnberget invid Falun af en skidbacke lämna ett anslag af 500 kronor, hade Drätselkammaren, dit ärendet remitterats, i afgifvets utlåtande, som nu upplästes, förordat bifall till framställningen under villkor, att anslaget skulle utbetalas, när skidbacken blefve färdig eller dess tillkomst ekonomiskt tryggad. Denna Drätselkammarens hemställan blef uppå proportion af Fullmäktige godkänd.
Backarna byggdes, nyttjades och revs (2014). Det får väl anses som tämligen väl investerade 500 kronor.
Några spridda notiser. 1906 var året man började fundera över att anlägga en Åkarestation vid stora torget, det som med tiden blev taxistation. Även ville man installera fast telefon i rådhuset.
Vilar det inte något poetiskt över protokollet här?
Jag hittar 1906 ytterst få kvinnor på valda positioner. Men de finns. Som suppleant i styrelsen för Maria Kronbergs Hushållsskola valdes exempelvis fru Greta Frisell och fru Augusta Dahlblom.
Och kul verkade man ibland ha också 1906. Det känns trösterikt.
vårfest på Kullen 1906
Det är en sällsam njutning att ibland lämna allt och fly in för historien om så bara för ett par timmar. Det ger perspektiv när jag rör mig i min stad. Det hjälper mig att skilja på viktigt och oviktigt i tillvaron. Det ger vila.
Källor
Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1906
Som politiker måste man läsa en enorm mängd handlingar. Man arbetar fram valplattformar och manifest, finns i sociala medier, har bloggar, deltar i diskussioner, skriver insändare. Man träffar också många olika sorters människor.
Jag funderar ibland. Vad får man egentligen säga som folkvald och mer eller mindre offentlig? Vad får man inte säga? Hur ska det framföras? När? Riksdagen diskuterar just nu huruvida man ska kriminalisera att förneka Förintelsen. Det låter väl bra?
Jag har läst delar av Mein kampf. Det är ett litterärt sett illa skrivet, osammanhängande sammelsurium, en blandning av självbiografi, historieskrivning och politiskt verk. Jag har läst boken av källkritiska skäl för att kunna bemöta nazister. Jag trodde nämligen, när jag var ny som lärare, att elever skulle kunna vara nazianstrukna. Men det har aldrig hänt. Det kom någon grupp till skolan för tio år sedan och det blev lite oroligt. Det är allt. Men jag vet vad nazism innebär, jag studerat dess upphovsmän och främsta företrädare.
Hitler skrev och dikterade Mein kampf under fängelsetiden i början av 1920-talet och tanken med att ge ut den kan från partiets sida ha varit att profitera på Hitlers stigande kändisskap eftersom partikassan var skral. I boken lägger Hitler ut texten kring det viktiga i att hämnas Versaillesfreden, han redogör för sin antisemitism och skissar på Förintelsen. Boken var inte oviktig i rättegångarna efter kriget. Hitler själv blev rik men var inte stolt över den.
Det är också belagt att det, besynnerligt nog, var relativt få i partitoppen som faktiskt läst boken. En känd tilldragelse inföll på en middag för ledande nazister 1927. Någon frågade oförhappandes om någon av gästerna läst den men som det visade hade ingen gjort det. Pinsamheten förbyttes till munterhet och som skämt kom man på att man skulle fråga varje nyanländ gäst om vederbörande läst boken. Den förste som gjort det skulle få betala notan. Men notan förblev obetald. Inte ens nazitopparna Göring eller Speer hade orkat ta sig igenom hela.
Mein kampf är allt sedan dess ett av få verk med nazistiskt tankegods vilket kan jämföras med marxismen som har mycket mer av sådant. Före 1945 trycktes den i tio miljoner exemplar och översattes till 16 språk. Idag är det olagligt att trycka nya exemplar i Tyskland – förutom för akademiska studier. 2012 gavs den dock ut igen, eller olika delar, inom ramen för akademin. Man motsvarade utgivningen med att de flesta tyskar inte hade tillgång till boken, eftersom den är tabu, och därför omgiven av myt och rykten. Detta ville man hantera genom att förse nyutgåvan med kritiska kommentarer av bland annat historiker. Det tycks man lyckats med, åtminstone så till vida att den organiserade nynazismen inte ökat på grund härav.
Tanken med utgivningen var alltså att avmystifiera boken och åskådliggöra vad nazism innebär. Utgivningen var dock inte okontroversiell. Delstaten Bayern, som ägde rättigheterna till fram till 2015, menade att man övervägde rättsliga åtgärder för att stoppa utgivningen.
Politiker läser mycket, men det gör även människor i allmänhet. Böcker, tidningar, jobbrelaterade texter, mail, sociala medier, översättningen på tv-serier. Det var och en bör göra är att fundera lite över hur man förhåller sig till texten.
Personligen tror jag man måste kunna läsa och se allt. Mein kampf och andra vidriga åsikter växer i skuggan, frodas i det fördoldas trånga bubbla. Ute i ljuset smälter tokerierna ofta bort. Ska vi komma vidare måste vi kunna ta del av vad både förintelseförnekare och andra galenpannor tycker och anser. För att bemöta, vederlägga och kommentera. Yttrandefriheten är större än möjligheten att förbjuda misshagliga åsikter.
Detta är demokratins inneboende dilemma.
Så jag läser alla mina handlingar och förmedlar mina tankar. Jag tänker ofta på hur jag uttrycker mig, var och när. Jag försöker tydliggöra varför jag personligen anser det omöjligt att bilda regering med SD, hur jag ser på manliga normer och varför jag inte är fackligt ansluten just nu.
Ibland dyker det upp någon som blir arg på mig, och det kan vara nyttigt, men då försöker jag lyssna och berätta hur jag tänker. Det är så otroligt utvecklande, intressant och spännande att lyssna på andra. Människor kan och vet så mycket, har så många perspektiv jag saknar.
Man får kämpa på, helt enkelt, för människan är alltings mått.
Pappa jag är rädd. Min yngsta dotter kom till mig med sin rädsla. Det var något event på Tik Tok, internationella tafsardagen, som skrämde. Jag började genast gå igenom strategier med henne.
Jag tror alla människor drömmer. Fantiserar. Jag tror dessa drömmar och fantasier inte sällan är av romantisk eller sexuell natur. På olika sätt drömmer vi alla om frihet. Jag tror förmågan att drömma och fantisera är vad som definierar oss människor.
Clio är i antiken hjältediktens, retorikens och framför allt historieskrivningens beskyddarinna. Hon är dotter till självaste Zeus och hennes namn betyder ”skildra” eller ”göra berömd”. Clio straffas i mytologin efter att hon haft synpunkter på Afrodites kärlek till Adonis. Afrodite är den romantiska kärlekens gudinna, Adonis står för den fåfänga, självupptagna, unga, manliga skönheten.
Historiker talar ibland om om den fjättrade Clio. Frasen avser att varje försök att skildra det förflutna är präglat av historieskrivarens egen tid. Alla som vill skildra ett historiskt skeende, händelse eller en historisk gestalt är mer eller mindre påverkade av sin tids värderingar. En analys av historieskrivarens verk säger därför lika mycket om denne och vederbörandes samtid som om själva händelsen som skildras. Detta gäller även politisk propaganda som refererar till historien samt romaner och filmer som utspelar sig i historisk miljö.
Att det Sverige SD längtar tillbaka till aldrig har funnits eller James Bonds kvinnosyn från 1961 till idag kan tjäna som exempel.
Antalet anmälda våldtäkter har ökat över tid. Det finns flera faktorer som kan förklara detta. Definitionen av våldtäkt har ändrats, fler offer anmäler och brotten registreras på andra sätt. Om en kvinna våldtagits av sin man varje dag under ett år rapporterades det i dagens Sverige som 365 våldtäkter. Innan våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965 rapporterades det inte alls och på många håll i världen rapporteras det idag som en våldtäkt.
Det är samhället och normen som förändrat sig. Inte beteendet i sig, vad det verkar. Det är problemet.
Det påstås ibland att invandrare är mer kriminella än svenskar som är födda här. År 2005 gjordes en undersökning om korrelationen mellan utländsk bakgrund kopplat till brott. Den undersökte åren 1997-2001. Undersökningen visade att det är mer än dubbelt så vanligt att en brottsmisstänkt har utländsk bakgrund. Det man inte undersökte är brottsmisstanke kopplat till socioekonomiska orsaker. Det är hursomhelst en gammal undersökning. Idag har bilden förändrats och vi ser, inte minst i USA, reaktioner mot samhällets övervåld mot utsatta. Mot orättvisor och diskriminering. Mot mäns våld mot kvinnor.
Våld mot kvinnor förekommer överallt i samhället. Det ett demokratiskt samhälle ständigt måste bli bättre på är att uppmärksamma det. Våldet sker oftare i det okända än i strålkastarljuset men det som gör de kända fallen viktiga är att de är normgivande.
Paolo har jag tidigare skrivit om, se nedan. Den förre toppjuristen verkar på flera sätt galen så honom lämnar jag därhän. Så till sist Soran. En person jag verkligen gillade. Vi hade till och med kontakt en gång när jag påtalade att han är väldigt lik Karl XV.
Jag tycker Soran framstår som något av en modern Mr Hyde. Jag har nämt berättelsen tidigare. Mr Hyde är i själva verket den gode och respekterade Dr Jekyll som efter att han intagit en dryck förvandlas till Hyde, en variant av honom själv som släpper fram hans mest primitiva och brutala sidor. Dr Jekyll blir till sist beroende av att kunna göra vad han vill i någon annans skepnad. Förvandlingens lockelse är stark och han kan inte sluta. Berättelsen handlar om människans inneboende förmåga till att göra både ont och gott.
Jag gillar metaforernas värld. Clio gjorde Soran berömd varvid han förvandlades till Hyde. Nu söker Soran Jekyll genom att försöka fjättra Clio. Men det faller inte på honom. Det är upp till oss andra män. Soran vill bli berömd igen. Han vill bli rentvådd. Handlingarna kan han aldrig göra ogjorda. Men istället för att försöka befria Clio borde han fundera över varför han gjorde det han gjorde och över sin människosyn. Han har faktiskt en möjlighet att göra något gott, om han verkligen eftersträvar att åter bli en del av offentligheten.
Börja med dina offer, Soran, därefter dig själv. Kort sagt: bottna i dig själv. Ta ansvar för vem du är och vad du gjort. Annars går du till sist verkligen under som både Jekyll och Hyde gjorde.
När framtiden skriver historia kommer den bland annat att studera allt vi, både som samhälle och individ, sagt och gjort i samband med Soran, Lambertz, Paolo med flera. Och här finns flera dimensioner av problem. Att vår juridiska praxis bygger på att man är oskyldig till motsatsen bevisas. Att vi mot det enskilda fallet kan ställa mängder av statistik och kvinnors vittnesmål om upplevda övergrepp. Att Public service sänder den kände gärningsmannens presskonferens live eller gör en dokumentär om den kände förövaren. Och så vidare.
Det kan absolut vara viktigt att diskutera vad som händer om en person inte är dömd för något brott eller har en position som medger livesändning av presskonferens. Men det är viktigare att belysa det strukturella manliga motståndet mot att diskutera just manlighet, i synnerhet en god, inkluderande manlighet. Det är en fråga som särskilt kan komma att intressera historieskrivningen.
Clio har makten att göra någon berömd genom att styra skildringen. Det är därför hon ständigt hålls fjättrad. Historien i sig kan dock aldrig befria Clio, ingen enskild människa heller. Det vi män kan göra är att befria kvinnor från våld och förtryck. Vi kan påverka normer och beteenden. Det är alltså i stället Afrodite och Eros som ska befrias. När det sker tror jag Clio njuter av sin fångenskap. Men här och nu måste framförallt vi män våga diskutera varför så många av oss, kända som okända, invandrade som här födda, fattiga som rika, kränker, våldtar och misshandlar kvinnor.
Söndag 18:e april 2021
Vid allas drömmar slutar likheterna. Vissa får nämligen sina drömmar och fantasier krossade av andra som ger sina fantasier företräde. När man krossar någon annans drömmar har man i mina ögon begått det mest vedervärdiga brott som finns. Man krossar nämligen samtidigt människovärdet.
Frihet kan definieras som samtycke. Att båda vill och får. Dansa eller inte dansa. Att likt Hyde utnyttja ett övertag eller tillfällig svaghet eller att som Jekyll låta bli. Den som inte begår brottet att krossa någons människovärde är en hjälte fullt värd att beskyddas av Clio.
Plötsligt slutande jag. Det var fel, det jag gjorde. Det är inte hon som ska förändra sitt liv. Det är pojkarna. Männen. Så jag uppmanade min dotter att slå en eventuell tafsare på käften och springa därifrån. Jag ska snacka med dem, sa jag. Lämna det till mig. Vilka då, undrade hon. Alla män och pojkar, svarade jag. Hon gjorde stora ögon. Alla i hela världen, frågade hon klentroget. Japp, svarade jag.
Visserligen vill jag inte i framtida samtal med mina vuxna döttrar befinna mig på fel sida historien. Men det är också min djupa övertygelse att vi män måste göra något åt sakernas tillstånd för att åstadkomma verklig förändring. Soran är oviktig. Offren viktiga. Så jag diskuterar gärna. Jag håller studiecirklar, jag tar upp ämnet i skolan, i rum i clubhouse, skriver bloggposter till alla och envar. Eller iallafall till alla de män i hela världen som ännu inte lyssnat.
Jävla pretto, säger någon ibland. Kom igen nu. Let’s do this, svarar jag.
Den här dagen, klockan 13.30 ungefär, för två år sedan, lämnade Malin oss. Sedan dess råder mörker i mitt liv.
Vem är jag nu? Utan henne? Den frågan har länge gått vid min sida. Men förihelvete, skärp dig. Du har ju hållit igång klagolåten i två år! Enough, already! Jo, jag vet. Men tala med mig, eller skriv, för det är så mörkt. Så ytterst, ytterst mörkt. Varje dag utan henne är verkligen ett stort mörker, ett mörker, som det tycks, helt utan ljusning.
Mig dagen flyr, och åldern ögat skymmer, Min kraft är tärd av år och bekymmer. Mång’ barndomsvän sin vila funnit har, Jag ensam snart på jorden vandrar kvar.
Den här dikten (av Sonden/Peterson–Berger) sammanfattar något av känslan. Även Karlfeldt är inne på temat i ”En löskekarl” (inga liknelser i övrigt, hoppas jag).
Vem är du och var kommer du ifrån? – Det vill jag och kan jag ej säga. Har intet hem, är ingen mans son, ej hem eller son skall jag äga. Jag är en främling från fjärranväga.
Sena kvällar blir det ibland. Samtidigt som jag också gillar att sova, för sömnen lindrar. Då och då under långsamma vaktimmar, någonstans i sömnens gränsland, är det svårt att skilja dröm från minne. Vid dessa tillfällen kan jag ibland faktiskt möta henne. För mig är tillståndet fint skildrat i Dan Anderssons ”Gillet på vinden”.
Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst, och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst. Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm? Eller går han kring täkten och spökar och vågar säj inte fram?
Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok, det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok: nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.
Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv. Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv. Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.
Och jag sade: ”Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit, det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit, och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat, för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat.”
Och han svarade: ”Att få se däj ren länge önskade jag, men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag.” Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin, och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.
Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammade fram: ”Jag undrar – säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam? Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo? Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?”
Och han sa: ”Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett, och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett, och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin, och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.
Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än, det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen. Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång, som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.
Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt, och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt – det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett – det var vad intet öra hört och intet öga sett.”
Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut, och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut. Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro, och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.
Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben, och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken. Därute började morgonen alla ängar i grånad klä, och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä.
Världen går vidare, det har den gjort sedan länge. Jag kan inte riktigt rå för det, men jag hatar världen lite för det. Samtidigt inser jag det orimliga i att det skulle vara på annat sätt.
Mitt liv består som synes av motsägelser, hela jag är en enda stor paradox. Och visst är det underligt, ändå. Jag har tillbringat större delen av mitt liv med att på olika sätt förhålla mig till historien och nu, när det verkligen gäller, står jag handfallen. Mina eventuella förmågor helt oanvändbara. Måhända också det ett skäl att vända sig till poesin. Dikten ”Vid Johan Svedells bår från fäbolaget vid Gärdsåsselen” är en ny bekantskap. Författaren är okänd (för mig) men dikten kom till min kännedom via min gamle lärare och kollega, lärdomsgiganten Hans Frödin:
För sista gång Du styrt Din färd. till platsen Du höll kär, En sommar till, blev ej beskärd. åt Dig, ibland oss där
Nu drager höstens kalla vind kring fäbodstugans knut. Du stängt för sista gång din grind. Din tid bland oss är slut.
När vårsol lossat vågens band, och dag blir mera ljus, Du styr ej mer din båt mot strand, och hör ej bäckens brus.
Förr brann din eld på spisens häll, nu har den falnat ner. Och röken steg i sommarkväll, som förr blir aldrig mer.
Det blir så tomt, Dig saknar vi, Du sällan saknats förr, Vi som är kvar och går förbi, Din stugas stängda dörr.
Vi som samlats vid din bår i minnet är vi där. Dit allas våra tankar går. Din fäbodvall så kär
Vi samlas alla invid sjön. Svedell ska hem idag. Vi står där tysta som i bön. Ett stympat fäbodlag
Han kastar loss, han ror från land. Vi ropar ett farväl, Och snart han når den andra strand. en ädel människosjäl.
Jag har blivit en främling i mitt eget liv. Jag har under två år provat om inte allt så åtminstone det mesta för att få någon sorts rätsida på tillvaron. Inget hjälper. Ledan, Längtan efter förr, Meningslösheten, Uppgivenheten, alla är de skoningslösa, låter mig inte slippa undan. Ibland tänker jag att det vore bättre om hon istället skilt sig från mig till förmån för någon ung atlet för då hade flickorna åtminstone haft kvar sin mamma. Och inte hade jag då upplevt samma smärta. Hellre det än döden och mörkret.
Så vem är jag nu, utan henne? Pappa. Änkeman. Politiker. Historielärare. Körsångare. Jo, visst. All of the above. Det jag menar är: hur uppfinner man sig själv på nytt? Hur överlever känslolivet förlusten av en symbios som betydde allt? Hur finner man mening och lust för allt det där man gillade att göra?
Frågorna är många och mörkret stort. Jag får väl ringa Elisabeth, kanske. Men jag är inte till synes gjord av stål, som den engelska monarken. Jag är också en väldigt egoistisk människa. Det är hela tiden jag och jag. Man vill nog inte läsa mer om allt elände jag prackar på en. Man har annat att tänka på.
Rimligt. Fullt förståeligt.
Det blev visst lite mörkt, detta. Men va tusan, det är väl bara att le åt alltings underbara, bagatellartade, superhärliga meningslöshet. Det hade hon velat. Något måste ske, så mycket är tydligt, för att fortsätta som detta själsliga vrak, att på detta blinda sätt vobbla fram famlandes, i ytterligare år mäktar jag inte.
Conrads roman Mörkrets hjärta handlar om en metaforisk resa in i sig själv. Det är en dyster historia om vad som under vissa omständigheter kan hända med oss och våra värderingar. Filmatiseringen Apocalypse now är fantastisk. Men möjligen borde jag se och läsa muntrare saker, istället. Jag brottas dock, som de flesta människor, med Kurtz och söker efter Jekyll.
Älskling, jag måste nog låta dig gå nu. Du förutsåg också det, förstås. ”Om du inte ska gå under själv, och det får du inte, måste du släppa mig”. Så föll orden. Jag kunde inte ta in dessa då, det tog mig ytterligare två år.
Nu inser jag äntligen att jag inte har något annat val. Jag håller på att långsamt förtvina av sorg. Idag lägger vi en blomma på din grav och tyst för mig själv viskar jag de mest skrämmande ord jag någonsin kunnat tänka mig, orden som jag fruktat sedan dagen vi möttes: hejdå, Malle. Jag saknar dig. Jag älskar dig.
Så. Jag sa det. Skrev det. Faktiskt gjorde jag det. Vem är jag nu?
Så lägger sig vinden och tältduken slutar smattra och slå. Allt blir med ens alldeles lugnt och stilla. Du kryper ur sovsäcken och lämnar tältet. Jag iakttar dig genom tältöppningen när du sträcker lite på dig i morgonsolen. Plötsligt tjuter du till helt kort i en blandning av väl- och obehag. Du suger in den klara fjälluften. Du njuter, verkligen njuter. Så strövar du iväg över fjällheden och försvinner bakom en sluttning. Jag älskar dig, bästa kompis, tänker jag och ligger kvar. Bara en liten, liten stund till.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.