Jag tror det var Jefferson som hävdade att han gillade framtidens förhoppningsfulla drömmar mer än historiens dystra skildringar.
Pappa. Vad har en dålig toastädning med demokrati och historia att göra?!
Det finns saker som man kanske inte måste, men bör, göra återkommande. Bör, därför att det är bra, fräscht, i det långa loppet. Som att göra sin hemläxa. Do the math, så att säga. Goda rutiner är exempel på något som är bra. Hurså? Jo, det tycks mig som att vi glömt vad som är bra för oss – både för samhället och för oss själva. Kanske är vi dömda att återupprepa samma gamla läxa.
Jag skojade med flickorna och sa att de städat toan så dåligt att den till och med röker. En ren toa är en metafor för demokratins immunförsvar. Verkligen? Ja, men så här. Kan en toa verkligen röka? Fundera. Hur faller en demokrati – till applåder eller under våldsamma konvulsioner?
I dessa dagar när den rådande ordningen tycks hotad är det många som sneglar på Weimarepublikens fall och Hitlers maktövertagande. Den spirande demokratin i Tyskland efter första världskriget föll under brunrött buller och bång. Intressant kan även vara att studera romarrikets övergång från republik till envälde. Det var en mer långsam process av ekonomisk och social ojämlikhet, korrupt och ineffektiv politisk struktur, militärens lojalitet till generaler istället för staten, maktmissbruk och våld, en persons (Julius Caesars) maktövertagande som sammantaget ledde till kejsardömet.
En av de mer ökända kejsarna är Nero som regerade Romarriket från år 54 till 68. Nero är känd för sin extravagans, sitt stora ego och grymhet. Hans hov bestod av allehanda lycksökare i en blandning av filosofer (som Seneca), poeter, militärer och personer som gick under den lite mer luddiga benämningen ”politiska rådgivare”. I hovet ägnade man sig ofta åt skamlöst smicker av Nero, utsvävningar och njutningar snarare än att faktiskt styra staten. Men från början var Nero (med samtida mått) en relativt bra härskare som genomförde reformer inom bland annat skatte- och rättssystemet samt gynnade konst och kultur. Med tiden blev han dock alltmer självupptagen och maktfullkomlig, särskilt efter att han lät mörda sin mor, sin fru och senare även sin lärare Seneca. Han satsade enorma resurser på sitt Domus Aurea (”Det gyllene palatset”), sitt hem i Rom. Det växande missnöjet ledde till öppen revolt och senaten dömde honom till döden. Han begick därefter självmord och hans sista ord lär enligt legenden varit: “Qualis artifex pereo!” (Vilken stor konstnär som dör med mig!).
Uttrycket Neros hov syftar på tillståndet kring härskaren som översiktligt beskrivs ovan. Uttrycket kan användas både bokstavligt, för att beskriva kretsen runt Nero, och bildligt, för att referera till en dekadent, korrumperad eller extravagant maktelit. I modern tappning kan “Neros hov” användas för att beskriva en korrupt eller dekadent krets kring en makthavare, särskilt om makthavaren är självupptagen eller omoralisk. En beskrivning av en elit som lever i lyx medan folket lider. Som i de forna kommunistiska diktaturerna eller dagens Nordkorea och Ryssland. Neros eftermäle beror delvis på myten att han “spelade fiol medan Rom brann” något som faktiskt inte är belagt men fungerar bildligt. Hans hov har blivit en historisk term för att beskriva maktmissbruk, överdriven lyx och förlorad verklighetsförankring.
Det är inte långsökt att jämföra med Putin och hans hov i Kreml eller palats vid Svarta havet. Nog spelar han fiol medan Ukraina brinner? Även Trump dyker upp som en modern variant av Nero genom sitt beteende i största allmänhet, residens i Florida och republikanska hov. Man kan förresten också jämföra Henry Ford och Elon Musk. Den förra hade en komplex och ibland inflytelserik relation till flera amerikanska presidenter. Hans status som industrimagnat och innovatör gjorde att han befann sig i politiska sammanhang även om han aldrig hade en formell regeringsroll. Dessutom var han antisemit. Den ende kände republikan som idag kritiserar Trump, den tidigare säkerhetsrådgivaren John Bolton, har fått sitt personskydd indraget trots att han lever under dödshot.
De historiska parallellerna tycks aldrig sina.
Referensen om demokratier som faller under applåder kommer från Star Wars. Men det skedde även i nazityskland. De som inte applåderade när Hitler agerade var tysta. Men allt som sker är inte nattsvart, även om demokratin historiskt sett ibland faller så återkommer den. Diktaturer faller också, kan det vara värt att påpeka. En sak som är bra både för både samhälle och individ är strävan att minska de historiska svängningarna. Det är en god rutin.
Jag säger till döttrarna att aldrig ge upp integriteten för en fördel. Att alltid ta den längre vägen. Tillvaron är en resa mot möjligheten att bli det man vill. Om man inte vill städa ett badrum så låter man bli – men säger inte att man gjort det om man inte har. Kolla förresten, toaletten röker ju!
Den rådande ordningen är alltid hotad. Det finns inget normaltillstånd. Vad som är bra för samhälle respektive individ sammanfaller oftare än libertarianen tror men mer sällan än kollektivistens uppfattning. Man måste göra sin hemläxa, helt enkelt. Historia, exempelvis. Do the math.
Allt har med demokrati och historia att göra. Spola ner det bruna och städa så avloppet inte kläggar igen. Ingen rök utan eld.Don’t pollute your mind.
Min framtidsspaning spår kommunismens och miljökampens renässans. Men i vilken form vågar jag inte gissa. Så jag förbereder mig för det. Jag kämpar för socialliberala värderingar samtidigt som jag tror, hoppas och drömmer om underbara dagar framför oss. Plötsligt händer det. Plötsligt är badrummet skinande rent. Ett tag.
Det finns presenter och så finns det presenter. Viktor firade sin stora födelsedag hemma i Falun. Var ska sleven vara om inte i grytan, som han brukar säga. Det är ursprungligen ett citat från far. Festen var strålande, förstås.
Jag kände pressen. Hur högtidstalar man till en familjemedlem? Som man vill, förmodar jag. Med något lånat material och massor av egna minnen kunde jag väva ihop någon form av tal. Det blev även ett avslutande musikdrama tillsammans med döttrarna och Ragna.
Musikdrama
Det har varit svårt att skriva ett tal till dig, Viktor, eftersom du är som hallonlakrits. Blårosa.
Det känns på något sätt påkallat att börja med Hamlet. Att vara, eller inte vara. Det är frågan. Månn ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes stygn av pilar än att ta till vapen mot ett hav av kval. Kära gäster, jag ska genom det här talet försöka att om inte ta till vapen så åtminstone göra upp med ett hav av kval.
Kära Viktor – grattis till de 50! Gattis och gratis. För det är ju gratis att ha 50 årsfest också – om man med det menar på ungefär samma sätt som det är gratis att skära ut ena njuren och satsa i en pokerpott. Så tack för detta fina kalas!
Jag tar ett djupt andetag och suger in känslan. Det var länge sedan, men så här underbart var det de första fyra åren av mitt liv. Så bästa människor, låt oss stanna i den känslan och återkomma till Viktor. Låt oss börja med att prata litegrann om mig.
Så står jag då äntligen här, all uppmärksamhet på mig, jag i centrum. Jag vet vad ni tänker: Varför har vi aldrig fått chansen att lyssna på honom förut? Viktors trevlige storebror. Alldeles snart kommer ni att få svar på den frågan – ha bara tålamod, för det kommer ni att behöva de kommande minutrarna. Ni kan trösta er med att det antagligen blir roligare sen, i toakön eller i baren.
Delar ur servicen
Men så här har de övriga fyrtiosex åren av mitt liv gestaltat sig. Degraderad, detroniserad till ett liv i skuggan. Fast egentligen förstår jag Viktors oerhörda popularitet. Han har ju i hela sitt liv framgångsrikt spelat de kort han fick. Om jag var mammas guldklimp och Helena pappas, så behövdes det mer än ett par mandelformade ögon, tummen i munnen och huvudet på sne för att nå igenom bruset. Så visst förstår man folkets kärlek till Viktor. Vad tusan han än gör så nog lyckas han förvandla det mest triviala vardagsgöromål till en bestigning av Mount Everest. Nogsamt dokumenterad på sociala medier. Om ingen har sett det har det ju inte hänt.
Kära gäster, jag har faktiskt två varianter av fortsättningen på det här talet med mig – ett allvarsamt, fyllt med välmenande men aningen dumdryga storebroderliga råd och pekpinnar om hur människor i allmänhet men Viktor i synnerhet borde leva sina liv och så ett som mest handlar om mig själv och mitt miserabla liv i skuggan av en högt älskad bror. Vilket vill ni höra? Okej. Då blir det det som handlar om mig. För det gör nämligen båda två. Välkomna till familjen Narcissus. Som pappa sa: du har ju alltid varit en optimist men en lite gnällig optimist. Story of my life, skulle man kunna säga, så låt oss ta det från början så det tar slut nån gång.
De första fyra åren av mitt liv var som sagt mycket lyckliga. Jag minns visserligen inte så mycket av det, mest en oändlig cykeltur i barnstol bakom pappa från Hälsinggården in till stan. Sedan blev mor gravid, så kan det gå, och en kall februaridag 1975 slog Viktor, lilla Gödi som han kallades, upp sina saligt himmelsblå och charmigt puttinuttiga, till lika mandelformade ögon. Ögon som ingen människa kunde motstå. Så var Viktor född. Pojken som lindade alla tanter runt fingret genom sitt imbecilla flexande med sin ena sockeplastbeklädda fot, denne änglalike lille kerub som hade knottror på stämbanden för att han skrek så mycket och vilken som barn fick sin byst avgjuten.
Huggen i sten
Förstå mig rätt, eftersom konstnärens släkt finns här på middagen, det är inget fel på det konstnärliga utförandet. Nej, det är själva grejen som stämmer till eftertanke. Vem, som inte är Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea får som barn sin byst huggen för konstnärens hand? Och varför finns denna byst alltid hemma hos mig? Det hela kan möjligen ge en freudiansk förklaring till Viktors till synes omättliga behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Tur man är befriad från sånt. Men låt oss gå till botten med detta mirakel.
Viktor föddes alltså 1975 i Hälsinggården, en håla utanför Falun, mest känd för att det är rätt nära Falun och i samma ögonblick som detta underbarn tittade fram störtades hans äldre bror från ensamhetens tron i barnkammaren. Låt oss för ett ögonblick återvända till scenen för nedkomsten: En nybliven mor hostar apatiskt efter den första ciggen på tjugo minuter, för så var det på 70-talet, en lika nybliven, nyss stolt, far som nu gråter samtidigt som en sköterska tålmodigt förklarar skillnaden mellan en navelsträng och en penis. Och så underverket självt: En blårosa pojke som urinerar på sin egen journal. Mor är trött, far besviken och sköterskan blöt och ganska arg. Och det fanns naturligtvis ingen annan än underverkets storebror att ta ut sin besvikelse över. Flytta på dig, det är dags att byta blöja. Det där lär jag väl få höra på ålderdomshemmet också.
Videlade rum de första åren, Viktor och jag. Eller delade och delade. Jag fick sova i garderoben. Eller om jag tog min tillflykt dit för att slippa hans enträgna jollrande, jag minns inte så noga. Ibland känns det som om tiden stått stilla.
Det var inte bara tanter som älskade Viktor, våren 1975 eller senare på Tinder, utan även de lite större flickorna Katla och Morran, eller vad de hette, i huset bredvid. Viktor fick leka, gullas med och dricka varm choklad medan ingen lade märke till den sorgsne pojken på andra sidan häcken som bara hade en byst av sin lillebror att leka med. Olika falla ödets lotter.
Det finns likheter och olikheter mellan oss tre syskon. Men vi fick samma uppväxt. Präglade av samma föräldrar vars föräldrar var födda på 1800-talet. Det har givit oss vissa gemensamma karaktärsdrag. Och en smärtsamt påtaglig ojämn begåvningsprofil. Men när jag tänker närmare efter på saken så inser jag att jag har jag gjort allt väsentligt först. Jag föddes före Viktor. Gudarna ska veta att jag hoppas att jag dör för före Viktor. Jag rökte cigarr före Viktor. Slutade röka cigarr före Viktor. Älskade råbiff före Viktor, insåg att dry martini är king of drinks före Viktor. Och så här skulle jag kunna hålla på. Men varför det, egentligen? Det är bättre att ta upp saker som skiljer oss åt. Som Viktors ”vansinneslekar” (mors benämning) vilka gick ut på att slåss med sin ende låtsaskompis. Jag fick inte ens slåss med (tittar på bysten). Eller pärmen Titanic och andra katastrofer som var en samling tidningsurklipp som Viktor ömt vårdade långt upp i vuxen ålder.
Det finns de som säger att Viktor låter som en pilsnerfilm från 50-talet, medan jag tycker att farbror Melker är mer träffande.
Ålderstrappan
Visst måste man fascineras. Viktor har i hela sitt liv kommit undan med saker människor normalt sett inte borde vifta undan så lätt. Han har, och där kan jag väl inte svära mig helt fri, och jag förväntar mig att det går ett förvånat sus genom lokalen när jag säger att vi har ett mönster av få andra människor att göra saker åt oss. Magnus har dock uppmärksammat ett annat karaktärsdrag: den Adolphsonska godmodigheten. Det är en egenskap som tjänat oss väl för samma gudar ska veta att vi haft vår beskärda del av motgångar. Som den gången när jag glömt att frysa is och Viktor fick gå ut och med piassavakvast hacka ner is från hängrännan för att ha till groggen. Armageddon, enligt våra grannar.
Jag kan i förtroende berätta att grannarna inte är de enda som förväxlat Viktor med Belsebub. Men tillsammans mötte vi eländet med kvast och stiff uper lip. Som vid så många andra tillfällen. Du fanns där i bakgrunden när Malin blev sjuk. Tillsammans tog vi oss igenom Helenas alldeles för tidiga bortgång, sida vid sida tömde vi i somras en tidskapsel efter far och driver nu Styrsö ihop.
Det finns förvisso de som säger att vi har en alldeles för avslappnad inställning till husägande men jag säger, för att citera Göran Thunström, att vi är ganska bra på att inte pissa på nuet. Faster Gun uttryckte det på kusin Andreas fest för några år sedan så här: nog märks det att du är en Adolphson, du flyter liksom ovanpå alla andra i rummet.
Inte pissa på nuet
En grej med Viktor är att han är hopplöst förälskad i sin egen barndom, och det måste väl ändå innebära att barndomen var bra. Den som var mest glad över att jag köpte radhus på vår barndoms adress var.. mm just det, Viktor. Om vi för ett ögonblick bortser från min något yviga beskrivning av Viktors födelse så vill jag nämna att jag minns faktiskt när han föddes. På riktigt. Jag var arg, det minns jag. Ilskan berodde dock inte på honom utan på hans något blårosa kulör och att han låg i kuvös. Han såg ut som hallonlakrits. Man ville om inte äta upp honom, för det fattade till och med en fyraåring är olagligt, så åtminstone gosa lite. Men på grund av kuvösen fick jag fick inte komma in. Pappa har ofta berättat historien. Dumma farbror doktorn, det är ju faktiskt min lillebror! ropade jag i vredesmod och bankade på rutan. Jag minns också ditt gosedjur: hunden Janne, marsvinet tuffsen som du pussade på trots att du fick munsår av det, alla uttryck och beteenden vi ärvt från pappa, mamma, morfar och alla andra släktingar – och allt annat vi upplevt genom åren.
Det är egentligen märkligt att denne lille blårosa kerub, han med den flexande asockeplastbeklädde foten, denne lättskrämda lilla parvel, vuxit upp till den mentala gigant ni nu ser framför er. Ska man fånga honom i ett så är det nog egenskapen att han alltid har varit obrottsligt lojal mot sina vänner och familj och han alltid ser något gott i de mest udda existenser.
Generation Z
Egentligen finns det bara en sak jag har dåligt samvete för. Jag lurade i honom att det var jag och Magnus Heden som gjort soundtracket till Snuten i Hollywood och Per Busk hade gjort baksidan på singeln. Så det gick Viktor och basunerade ut i skolan. Men vem minns egentligen en B-sida? Det finns mycket att säga om Viktor. Släkten följa släktens gång. Ingen känner en lika bra som de man vuxit upp med. Och det är väldigt roligt att Amanda, Ragna och alla barnen har det gemensamt att de ibland frågar varandra eller mig och Viktor var och en för sig om råd för att förstå den andre av oss. Liksom jag och Viktor ägnat mycket tid till att försöka förstå vår far.
Ja, kära ni. Man ska ha ett syfte med ett tal. Men jag vet inte vad mitt syfte är. Mer än förhoppningen att ni alla här inne ska må bra i allmänhet men att särskilt du Viktor ska njuta på din stora fest. Och för alltid därefter. Jag började med Hamlet och avslutar också med honom. Hamlet har just grävt fram sin barndoms hovnarrs, Yorik, skalle. Yorik som var så levande och rolig. Nu är han död. Maskföda. Hamlet tittar på skallen och funderar över tillvaron, ”Ack, stackars Yorick! Jag kände honom, en oändligt lustig, utomordentligt humoristisk karl”. Vad är lärdomen här? Jo, att en dag ska vi alla bli maskföda. Tills dess: låt oss älska nuet. Och det gör du Viktor. Jag skulle säga att du är världsmästare på det. Ett hav av kval möter man med den Adolphsonska godmodigheten. Låt oss fortsätta med det.
Kära Viktor, grattis till din femtio år. Du är som hallonlakrits. Det har du alltid varit.
Ett tal är en konstruktion. Referenser, minnen och saker man sett, hört eller läst någonstans som sätts ihop till ett ögonblick. Viktor fick sålunda en mer eller mindre sann levnadsbeskrivning, lite underhållning och hyllning. Det är vad jag kan bidra med till livspusslet. Det och en frack. För det finns presenter och så finns det presenter. Amandas målning av far slår det mesta.
Ingen sanning är given utom den som står upptagen i denna blogg.
Jag skrev en motion* om någon form av minnesmärke efter drottning Kristina. Ett drygt år senare dök den upp i fullmäktige efter att ha tagit sig igenom remissinstanserna.
Det förbryllar mig att drottning Kristina inte uppmärksammas mer i Sverige. Hon var ju en superkändis på sin tid, en celebritet i Europa. Hennes grav finns i Peterskyrkan i Rom och i Sverige och Falun finns gator och byggnader uppkallade efter henne. Fast egentligen förstår jag. Att hon inte uppmärksammas mer i Sverige har religiösa och nationalistiska orsaker och dessa strömningar påverkar historieskrivningen.
I rådhuset
Varför minnas henne? Kristina spelade en betydande roll i Faluns historia, om än på lite distans. Eller armlängds avstånd om man så vill. År 1641 beviljades Falun stadsprivilegier och drottningens första dokumenterade besök ägde rum 1642. Det finns belägg för att hon besökte staden tre gånger och vid ett av dessa tillfällen ville besöka gruvan men avråddes på grund av säkerhetsrisker. Det initierades i samband med stadsprivilegierna en ny stadsplan samt ett nytt torg. På hennes önskan påbörjades bygget av både rådhuset och Kristine kyrka vid det nyplanerade torget, vilket bidrog till stadens utveckling och arkitektoniska utformning.
Jag tycker att någon form av officiellt minnesmärke kunde vara intressant. Men det här med monument är ingen lätt sak. Det är snarare regel än undantag att de vållar debatt. Motionen har som sagt äntligen tagit sig igenom de olika instanserna. I kultur och fritidsnämnden avslogs den med hänvisning till armlängds avstånd. I kommunstyrelsen ville man ”bifalla motivationens intention” och låta förslaget ingå i en gestaltningsprogram för stora torget. Detta förslag är det fullmäktige tar ställning till.
Man kan nog dra slutsatsen att det inte blir något monument (för att citera mig själv i debatten)
Begreppet armlängds avstånd härrör från ekonomen John Keynes som efter andra världskriget ville formulera ett förhållningssätt för offentligt finansierad konst. Han utgick från att både nazistiska och kommunistiska diktaturer använt sig av kultur i sin propaganda. I en modern kontext kan man säga att begreppet innebär att politiker i viss mån kan styra vad, men inte hur offentlig konst kan utformas. Exempelvis fatta beslut om ett monument och därefter låta tjänstemän be konstnärer att inkomma med förslag samtidigt som politiker håller sig på armlängds avstånd för att låta den konstnärliga processen ha sin ostörda gång. Kultur och fritidsnämnden avslog motionen med röstsiffrorna 6-5. Men den handlar om att undersöka förutsättningarna (observera: undersöka förutsättningarna – inte besluta) för ett minnesmonument (eller liknande: det kan vara en sten, byst, plakett eller vad konstnären föredrar) över drottning Kristina. Man kan som sagt tycka olika om motionen men man kan i motiveringen till avslag inte hänvisa till att armlängds avstånd. Det är faktafel. Problemet är, enligt nämndens majoritet, att jag som politiker pekar ut en namngiven person (alltså drottningen) som föremål för ett minnesmonument.
Att politiska församlingar ger i uppdrag att utforma konstnärliga minnesmonument är inget konstigt eller ovanligt. Det finns många exempel. Statens konstråd informerar om att riksdagen givit konstrådet i uppdrag att projektleda framtagandet av ett monument över demokratins genombrott i Sverige och de fem första kvinnliga ledamöterna i Sveriges riksdag. Alltså fem namngivna personer. Politiska församlingar ger återkommande uppdrag om att utforma monument. Men man måste skilja på syfte och utförande. En kommun kan vilja ha en konstnärlig utsmyckning av ett badhus, ett minnesmonument över en person eller ett luciatåg. Det är i så fall ett politiskt beslut som åtföljs av en budget. Sedan är det politiska arbetet färdigt. Utformningen, gestaltningen, hör till den konstnärliga friheten och processen och där ska politiken hålla sig på så långt avstånd det bara går. Vem som är lucia ska politiker inte lägga sig i.
En nutida tolkning av drottning Kristina kunde bli mycket intressant och även den konstnärliga processen fram till färdigt monument (eller motsvarande). Det är i alla händelser naturligtvis fullt möjligt att avslå förslaget, kanske av ekonomiska skäl eller med hänvisning till åsikten att Kristinas koppling till Falun är för svag. Men inte med hänvisning till armlängds avstånd. Att utreda frågan handlar nämligen inte om armlängds avstånd utan huruvida man vill ha ett monument eller inte. Att avslå motionen om att utreda förutsättningarna för detta med hänvisning till armlängds avstånd är att kväva frågan innan vi ens får möjlighet att ta ställning. Alltså precis det som armlängds avstånd är tänkt att motverka. Att använda begreppet på detta sätt är att försvaga syftet med det. Det är allvarligt. Fullmäktige skulle kunna diskutera en staty över Stalin, Hitler eller Mao. Det vore olämpligt och jag skulle rösta emot – därför att det är en politisk fråga. SD skulle kunna föreslå en staty över Åkesson på Stora torget. Det får de. Om jag röstar emot med hänvisning till armlängds avstånd gör jag fel. Föreslår jag att statyn kan godkännas om Åkesson gestaltas genom en tungkyss med Engelbrekt bryter jag mot principen om armlängds avstånd. Röstar jag emot av vilket annat skäl som helst gör jag rätt.
Detta kom den styrande majoriteten antagligen underfund med och ändrade förslaget till beslut. Men vem kan göra sig till uttolkare till förslagets intention utöver den som väckte det? Så nu vet jag inte vad jag ska tycka. Beslutet innebär i korthet att man begravt frågan. Något monument lär vi inte få se.
Vill man höra debatten från fullmäktige så finns den här 1,55:30 in i sändningen. Det mest häpnadsväckande är fullmäktiges ordförandes påstående att ”principen om armlängds avstånd inte finns utan är ett sätt för kulturutövare att legitimera att få göra vad man vill för skattepengar”.
En motion (order kommer från latinets moveo eller movere, att röra, att sätta i rörelse) är ett förslag till beslut i en beslutande församling. Motionen innehåller alltid ett förslag att ta ställning till, den kan även innehålla en motivering eller underlag till förslaget.
Jag minns inte vad han tänkte på. Men jag minns känslan han bar på.
Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.
Mange kom förbi för att uppehålla traditionen Levande Poeters Sällskap. Utan att avslöja mer om kvällen som följde, det som händer på Levande Poeters Sällskap stannar i Levande Poeters Sällskap, kan jag meddela att han hade med sig en gåva som kastade mig tillbaka till Aix-en-Provence 1991. Pastis.
När man tvingar sigsjälv att skratta använder man andra kretsar i hjärnan än när man skrattar åt något som verkligen är roligt eller för att man mår bra.
Ordet television är en sammanslagning av grekiskans tele (fjärran) och latinets visio (syn) och avser förmågan att kunna se något på en avlägsen plats.
Algoritmerna på allehanda strömningstjänster ger mig förslag på musik och film. Förslagen baserar sig på tidigare val. De sociala medierna påminner mig om ett gott, rikt och lyckligt liv i förfluten tid. Om vad jag gjorde just detta datum för exempelvis fem år sedan. Jag påminns om platser än här, än där, på resande fot någonstans i Europa eller vandrande i fjällen. Malin och flickorna ser solbrända och glada ut på bilderna. Detta känns fint att påminnas om medan pojken på bilden nedan inte framkallar någon omedelbar reaktion.
Jag vet att poängen med sociala medier, liksom förövrigt gamla familjealbum, är att förmedla solsidan i tillvaron men insikten båtar föga. Det har snart gått sex år. Det tog sin tid men äntligen har sorgen ändrat karaktär, mildrat sitt grepp. Men trots att algoritmerna är obarmhärtiga, att de vet vilka knappar de ska trycka på för att kasta mig tillbaka in i mörkret, så ser jag numera bilderna med ett bitterljuvt leende. Det var en fin tid, och jag sörjer att flickorna miste sin mor. Samtidigt, tänk att jag blivit så underbart kär igen. Då, nu, sen. Alla dessa underbara känslor. Det hade nog inte varit möjligt utan att vara nära mina känslor i varje tid. Sorg, vrede, kärlek. Det finns alltid en framtid.
Algoritmerna gör förvisso misstag, de har inte alltid rätt. De vet inte vad jag behöver eller önskar. Och hur skulle de förresten kunna veta det (svaret på den frågan känns närmast obehagligt)? Deras misstag har samma orsak som för oss människor: otillräckliga data. Baserat på vad vi tror oss veta så drar både vi och algoritmerna slutsatser om framtiden. Ibland blir det fel men vi förbättrar oss ständigt. Skillnaden består i hur algoritmer och människor förhåller sig till känslor.
Jag har hört någon säga att inget förändras inom en genom livet. Att man är samma människa då som nu, om än en lite mer skröplig variant. Jag håller inte med. Pojken på bilden är en fullständig främling för mig. Dels känner jag mig lite avundsjuk – men inte på hans uppenbara ungdom eller skenbara oskuldsfullhet utan mer på ett liv fritt från oro och bekymmer. Det är ingen idealisering jag gör mig skyldig till, jag minns att det var så det kändes. Det enda som rör sig i pojkens huvud är tankar om hur han på bästa sätt ska fördriva resten av dagen efter att föreläsningarna i fransk politisk historia är över. Han kunde sitta timmar på kaféer antingen ensam eller i sällskap. När händer det idag?
Avund, alltså. En av de sju dödssynderna. Samtidigt tycker jag inte riktigt om pojken på bilden. Ansvarslös, egocentrisk och ibland, påfallande ofta smärtar det att medge, en dryg person. Men avundsjukan tar ändå över. Han var ju ofta lycklig, denne dagdrönande tjugoettåring, inte lät han sig störas av något existentiellt grubbel om framtiden. Han skrattade dessutom ofta fritt, högt och naturligt. Tiden efter 2019 har jag ofta tvingat mig att skratta, funderar jag från andra sidan fotografiet. Men inte nu. 2025 skrattar jag naturligt igen.
Jag minns som sagt inte vad pojken tänkte just där och då. Strängt taget struntar jag i det. Det blir ändå bara femtioplussarens tolkning av en över trettio år gammal bild. Nej, skälet till att jag uppehåller mig vid den, digitaliserar den, är för att finta algoritmerna. Och mig själv. För att påminna mig om att den unge mannens blick trots allt är riktad mot ett grumligt fjärran. Inte mot det förflutna. Verkligen inte mot det förflutna. Nästa gång bilden flyter upp till ytan är det vad jag programmerat mig och algoritmerna att minnas. Och nu sker det. Jag är förälskad, det var inte pojken. Iallafall inte just där och då. Nej, kärlek stod inte på programmet för honom.
Jag tror trots allt mig ha funnit något av min inre tjugoettåring igen. Eller åtminstone blivit sams med honom. Eller så är det på det viset att jag trots allt gillar mitt femtioåriga jag mer än mitt tjugoettåriga. Livet har sin gilla gång och det är inte så illa att framleva det. Men jag var faktiskt lycklig 1991, i Aix. Jag var ensamstående och trots mina ekonomiska begränsningar något av en livsnjutare. Det ska medges, jag när en dröm att en gång återvända för att bo. Inte till Aix men kanske till Rom eller någonstans i Frankrike. Det ska mitt femtioåriga jag påminna mitt sextioåriga dito om den dagen kommer. Tills dess kanske jag skulle ta och sätta mig ett par timmar på ett kafé? Eller ta en pastis? Mange fick mig iallafall, redan innan första klunken avnjutits, att skratta naturligt.
Föga lönar det sig att spana i fjärran, vare sig analogt eller digitalt. Starren grumlar sikten både framåt och bakåt. Vår bästa tid är nu.
Jag skrattar numera, i, med och genom rätt kretsar –alltså lever jag. Alltså älskar jag.
Vi tenderar lätt att försköna det förflutna och dess invånare. Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott. Varje tid har sina vedermödor. Trots det är, som sagt, vår bästa tid alltid nu.
Vad jag en gång tänkte må kvitta lika men känslan består. Då var jag lycklig över att bo och leva i Frankrike, nu är jag lycklig över livet som det ter sig.
Citatet “Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott” tillskrivs Tegner men det finns inga säkra källor som bekräftar det. Det latinska uttrycket “De mortuis nil nisi bonum” (”Om de döda, inget annat än gott”) är äldre och kan spåras tillbaka till den grekiske filosofen Chilon av Sparta (ca 600 f.v.t).
Det ursprungliga blogginlägget skrevs i juli 2022 och är härmed varsamt uppdaterat. Musiken består.
Bär ditt barn som den sista droppen vatten är titeln på en roman av Björn Ranelid som handlar om djupa känslor som ryms i relationer och livsavgörande ögonblick. Nu är det barnen som får bära de sista dropparna vatten, menade Viktor en kväll i stugan i Bydalen.
Fler funderingar. Bär man väst på västkusten? Varför åker jag ensam i backen?
Vi lämnade Dalarna med en varning om ishalka. Många gånger har jag färdats på inlandvägen, det känns hemtamt och halkan uteblev. Som vanligt provianterade vi på Karl Ors bua i Hallen och checkade senare in i fjällstuga Månen i Bydalen. Första dagen var blåsig och toppliftarna hölls stängda. Snöbrist råder och det kändes inte lika hemtamt att besöka värdshuset som innehöll hög musik, skrän och trängsel. Efter den något bittra inledningen påpekade Viktor beskäftigt att det inte är värdshuset utan jag som förändrats. Det är ju trots allt tjugosju år sedan jag besökte stället för första gången. Jag har åldrats, menar han, och det störande brölet var ljudet av ungdom och glädje.
Fjällhalsen höll öppet
Resten av veckan log Bydalen sitt allra vackraste, om än alltså inte bländvita, leende mot oss. Jag spöade inledningsvis ungdomarna i ork, briljans och ackuratess men lilla Lykke, som gjorde sin debut på bräda, överglänste oss alla. Varje dag åkte hon tills liftarna stängde. Helt ensam åker hon dock inte. Viktor är med henne. Varje dag, varje ögonblick, stretar han på tillsammans med henne. Mot slutet av veckan blev farbror (undertecknad) mer sliten i trötta lämmar och plötsligt verkade värdshuset som ett fullt rimligt alternativ.
Lykke och Viktor
Det meddelades att vattnet blivit otjänligt men det finns ju annat att dricka. Som vatten ur en tank. Det stämmer till eftertanke – finns det något mer basalt för ett bekvämt liv än vatten ur en kran? Ungdomarna fick hämta sitt vatten vilket också påverkade konsumtionen. Flickorna ägnade sig förövrigt åt ”pappspotting”, det vill säga räkna pappor i orange anorak. Hallå! När jag köpte min Lundhags för tjugo år sedan var jag först. Idag äro vi legio. #trendsetter
Trendsetter
Att tillbringa tid tillsammans skapar i de flesta fall goda relationer. Ändå åker jag ofta ensam i backen för det ger mig tid att tänka. Dessutom skapar det en illusorisk känsla av total kontroll över det enda jag faktiskt kan kontrollera: mig själv. Det är på något sätt som livet självt, flickorna åker iväg i en vindlande fart och jag behöver inte, kan inte, hela tiden vara på plats och skydda dem.
Livet är som en slalombacke. Ibland åker man upp, ibland ner, ibland ramlar man. Ibland råder ishalka. Man lägger erfarenhet till erfarenhet – och reser sig igen. Tills den dag kommer när man blive liggande. Har man gjort den resa jag gjort ska gudarna veta att det är svårt att släppa taget. Men jag försöker. För de är stora nu. Jag spanar efter de försvinnande ryggarna från toppen av min levnad och tar sedan en annan, lite lugnare, nedfart.
När världen är galen söker sig människor till det trygga och invanda. Konservativa vindar blåser. Själv söker jag mig till goda platser, som Styrsö och Bydalen. Jag försöker vårda mina relationer och betonar vikten av att trots allt tro på framtiden. Ibland bär man väst på västkusten. Flytväst, exempelvis. Goda relationer är en tillvarons flytväst. Jag vet inte om den här veckan kan beskrivas som livsavgörande, men god var den iallafall. Hur det än är med sakernas tillstånd hoppas jag våra kameler alltid må finna vatten.
Kort sagt, när världen är galen: flyg mig till månen.
Många känner till den gamla devisen ”bröd och skådespel”, panem et circenses, som enligt den romerske satirikern och samhällskritikern Juvenalis var ett sätt att distrahera medborgarna från att se samhällets problem. Ofta fungerar det, då som nu. På en mätt mage vilar ett muntert huvud. Sol och bad, en räka att mumsa på och något spännande att se. Man tackar.
Verandan på Styrsö en sen kväll i juli
Om jag inte ser den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse eller missbrukaren, finns hen inte då? Om jag inte ser människan framför mig, vad upptar istället min uppmärksamhet? Är jag istället upptagen med att begapa statens senaste, enorma, monument?
Vilken är konstens och arkitekturens uppgift? Ofta har det handlat om att legitimera och påminna om makten. Men vad är egentligen konst och vilken konst vill vi ha? En god princip i en demokrati är att politiker och mecenater ska hålla sig på armlängds avstånd från konstnären och skapandet.
Den nazistiska och sovjetiska arkitekturen var inte helt olika. Jag har sett (det är svårt att missa) Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa, byggt på 1950-talet som en påminnelse om Sovjetunionens härlighet och närvaro. Byggnaden var en ”gåva” från Sovjetunionens (storslagna) folk, en gåva som Polens (nästan lika storslagna) folk åtminstone delvis självt fick bekosta.
Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa
Hitlers skrytbygge Olympiastadion är än idag Tysklands största arena. De flesta av Hitlers personliga tillhåll är annars förstörda. ”Varglyan” finns kvar men mest som ruiner, de delar av bunkern i Berlin som finns kvar är inte öppna för allmänheten, även delar av byggnaderna från residenset på Obersalzberg finns kvar och lever dessutom vidare i mytologin, inte minst tack vare filmer som Örnnästet. Koncentrationslägren är världsarv. Jag har besökt Auschwitz.
Olympiastadion 1936
Prora ligger på ön Rügen i Östersjön och påstås vara världens längsta byggnadskomplex. Naziledarna ville anlägga en semesteranläggning för att kunna erbjuda tyska arbetare en billig semester vid havet. Anläggningen, som byggdes åren 1936–1939, men aldrig färdigställdes, var tänkt att omfatta tiotusen rum och ta emot tjugotusen gäster. Varje gäst skulle stanna i tio dagar vilket innebar att området skulle kunna ta emot fyrahundratusen till femhundratusen besökare årligen. Lägger man till de kryssningsfartyg som skulle lägga till handlade det om minst det dubbla antalet semesterfirare – varje år. Det fanns fler sådana här anläggningar i Tredje riket för att säkerställa att ett helt folk (de som räknades in i det) skulle kunna fira semester. Tanken är inte exklusiv för totalitära regimer. Både fackförbund och företag äger liknande anläggningar, också i dagens Sverige. Men mindre.
Varje rum i Prora skulle ha havsutsikt, därav den utsträckta huskroppen. Byggnaden låg hundrafemtio meter från stranden i sex våningar och med en längd av fyra och en halv kilometer. Den stora restaurangen och festplatsen påbörjades aldrig, men var planerad för en kapacitet på tjugo tusen sittande gäster. Bygget avbröts på grund av kriget och fungerade sedan som fältsjukhus och vid krigsslutet som anläggning för Röda armén. En del av det enorma bygget färdigställdes senare av DDR-regimen, en annan del står kvar som ruiner och ytterligare en del revs. Sedan 1993 är Prora öppet för allmänheten. Stora delar renoverades under 2010-talet och idag kan man turista där.
Prora
Det är skillnad på arkitektur och konst och man får nog säga att Sovjet även i det senare avseendet vann över det nazistiska Tyskland. Mest beroende på att nazism är antiintellektuell och inte producerade egen kultur (utan exploaterade den man såg som renrasigt tysk) medan Sovjet hade en längre rysk tradition att utveckla. Men ämnet engagerar. Sällan har jag sett ett större medborgerligt engagemang i Falun än kring VM, konserthus, Lugnet och Magasinet. Konsten, om jag får ägna mig åt lite allmänt tyckande, måste dock vara fri medan de byggnader vi uppför nog bör ses i ett lite snävare samhälleligt perspektiv.
Panem et circences. Bröd och skådespel. Welcome to the internet.
Jag får kanske lätta det något cyniska anslaget. Allt kan trots allt inte reduceras till enbart bröd och skådespel. Mänskligheten har alltid rest spektakulära byggnader för att markera sin tid. För att sätta sitt historiska bomärke. Men skönhet behöver vi, den utgör ett behov av annat slag. Därför finns kulturen. Kulturen hjälper oss att härda ut, den berikar oss. Att finna mening där det inte finns någon. Den hjälper oss att bättre se och ta hand om den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse och missbrukaren. För dessa existerar trots allt, hur mätta, solbrända och uppfyllda av upplevelser och skådespel vi än är.
Ryktet spred sig bland mina elever. Det naturvetenskapliga programmet brukade, innan ekonomin blev kärv, årligen åka på en kulturresa till Stockholm. Nej kära ni, svarar jag, vi ska se pjäsen Ett Dockhem. Den handlar om Nora, som inte vill leva i en konstruktion, fiktion eller fängelse. Så hon flyttar, lämnar man och barn. Får en kvinna, och mamma, göra så? Ibsens berömda drama handlar om att göra upp med, och bryta sig ur, strukturer och könsroller. Högaktuellt idag, på 1980-talet och år 1879.
Det föds färre barn. Tro tusan det, som världen ser ut. Det föder i sin tur problem, i synnerhet på landsbygden. Orsaken till att nativiteten går ner förklaras övergripande genom krig i närområdet, pandemin, höga bopriser, inflation och räntor vilket sammantaget får unga att tveka inför familjebildning. Men även förändringar i föräldraskapets villkor i allmänhet, något som traditionellt varit en styrka i skandinaviska länder, påverkar. Dessutom: vem vill sätta barn till Donalds och Musks värld? Vilken möjlighetshorisont ser Nora och dagens unga?
Hemma sörjer jag det förlorade dockhemmet. Dotter 1 blänger över middagsbordet. Hon lutar sig fram. Så kommer det. Pappa. Dyker du upp på (Faluns karaokebar) byter jag inte bara krog och stad utan potentiellt också land. Jag ligger även i hårda förhandlingar med Dotter 2. Hon tycks ogilla mina frukostsmoothies. Håhå jaja. Make pappa great again.
Några till synes olika problem som vävs ihop genom ett tidlöst drama. Det första jag kommer att tänka på rör migration. Vi har en välfärdsmodell som bygger på att människor vill bo, jobba och leva i Sverige, Dalarna och Falun. Hur kan SD och de som röstar på dem inte förstå det? De lever i ett dockhem, kanske. Men jag funderar mest över hur gynnsamt ett gott kulturutbud påverkar både nativiteten och viljan att flytta hit. Masa er hem, säger näringslivet i Falun. Nja, säger Nora men Falun är också drömmarnas horisont för människor som aldrig varit här.
Jag ska efter föreställningen be eleverna fundera över huruvida det är samhället som förändrar värderingar eller tvärt om. Hur kom egentligen Nora underfund med att hon skulle leva sitt liv som hon ville? Om det är levnadsomständigheterna som formar samhället måste dessa utformas mänskligt. Make US sane again.
Dotter 1 får ha sin karaokebar ifred. Jag sjunger ändå hellre med MDP. Båda döttrarna har påbörjat sin vandring mot vuxenlivet. Tiden har kommit när pappas ord inte är avgörande. Och det är som det ska. Den andra bestämmer själv om hon vill ha en smoothie eller inte. Det står väl inte på innan de flyttar också. Det känns jobbigt men alternativet, att stanna i dockhemmet, medges inte. En pappa i en karaokebar kan driva på migration, måhända. Flyg, Nora, flyg. Be gone, Donald och Elon.
Pjäsen Ett Dockhem handlar i grunden om en större fråga: har individen rätt att bryta sig fri från sociala normer för att finna sin egen väg? Noras slutreplik “Jag måste försöka att stå på egna ben, och se att få reda i allt” är egentligen svaret på alla funderingar i den här bloggposten. Han är bra, Ibsen.
Inte sörjer jag dockhemmet. Ibland säger jag skämtsamt till döttrarna att om de ska skaffa en partner (det fungerar utmärkt att låta bli) så vore det bra om den ena väljer en hantverkare och den andra en bilmekaniker. Och väljer ni män så ta en bas, säger jag, så kan vi sjunga gluntar. Blängandet över köksbordet ökar i intensitet. Mer seriöst tänker jag att det enda jag för egen del kan göra är att bejaka invandring och inflyttning, främja mina döttrars och elevers frigörelse och fritänkande samt verka för ett fritt och gediget kulturliv – bland annat eftersom jag tror att det gynnar barnafödandet. Framförallt måste jag bidra till att riva dockhuset. Det har nämligen ett glastak.
Dalarna har utmärkta kulturella länsinstitutioner i Dalarnas museum, Musik i Dalarna och Dalateatern. Och på en av dessa scener ska vi se Ett Dockhem, mina elever och jag. Varför? Jo, vi måste ingjuta hopp i varandra i allmänhet men i de unga i synnerhet. Som jag lite lagom dumdrygt brukar säga: det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen.
Jag har varit nedstämd i veckan. Så otroligt påverkad över händelserna i Örebro och hur illa människor ibland behandlas. Det var bättre förr.
Att återkomma är en svår konst.
Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män
Samurajen ser obetydlig ut bredvid sin rustning av svarta drakfjäll
Du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger
Man bör inte pissa på nuet
När jag återvände till Falun 1998, till Styrsö efter några år på annan ort, till Aix 2002, till Engelbrektsgatan 2019, numera till Uppsala/V-dala var, och är, det annorlunda. Nuet är alltid något av en kuliss på förflutenhetens scen medan man själv sitter i orkesterdiket.
Det var en gång tre syskon i ett orkesterdike
Karl XII lämnade Sverige 1699 och återvände i december 1715. Då hade mycket blod flutit under broarna. Det var ett utarmat land han återsåg långt ifrån den militära stormakt han en gång lämnade. Och inte var det någon särskilt storstilad återkomst han gjorde. Karl hade i sista stund hals över huvud flytt Stralsund med kulor vinande efter sig. Men det var bara ett bland alla tillfällen han varit nära döden. Guds försyn var alltid med Sveriges envåldshärskare.
Jag undrar vad han tänkte när han vandrade runt i Ystad, Trelleborg och Lund. Kanske mindes han alla människor han mött under sina resor, kanske grunnade han över sin familj som han försakat under långa år av bortavaro. Eller så var det Sverige, landet han ödelagt, som upptog hans inre. Och hur föreställde han sig framtiden och att ätten han tillhörde skulle upphöra med honom? Var stegen över kullerstenarna tunga och dystra eller spänstiga och målmedvetet bestämda? Haltade gjorde han iallafall, så mycket vet vi.
Efter en lång, kall och stormig seglats anlände Karl XII med fartyget Snappupp klockan fyra på luciadagens morgon Sveriges kust. Fartyget ankrade i närheten av Trelleborg och några män rodde honom i land. Det går inte att missa symboliken. I en liten roddbåt återkom den store Carolus Rex som en trashank, han som ridit i spetsen för stora arméer kom nu som en ensam flykting eller likt en blöt råtta som flyr ett sjunkande skepp. Händelsen gav genast, som så mycket annat kring Karl XII, upphov till myter och rykten. Piskade han verkligen i missnöje kaptenen och beordrade han avrättning av en besättningsman? Kungens belackare, såväl samtida som senare, har tävlat i att frossa i och brodera ut händelsen. Det gick många rykten. Det lilla sällskapet vandrade till fots mot Ystad men fick skjuts av en bonde. Det sägs att mannen som tack för sina insatser årligen under sin livstid erhöll mjöl från kronan. Men inget av ovanstående är otroligt för både piska och överdådighet präglade Karl XII. Vi vet inte.
Däremot vet vi att det var en åldrad och sliten man som återvände efter sin långa bortavaro. Trots att han bara var trettiotre år. Tunnhårig (Karl bar aldrig peruk som många andra i hans ställning vid den här tiden) plågades han av en envis hosta och en kraftig hälta. Han var väderbiten, ärrad (han överlevde kopporna som barn), hade en rejäl, böjd näsa och utskjutande underläpp, det högra ögat var något mer öppet vilket gav en stirrande blick. Allt sammantaget fick människor att undra om det verkligen var han, hjältekonungen, som återkommit. Dog månne den verklige kungen redan vid Poltava och detta var en bedragare? Tsaren tog uppgifterna på allvar och skickade en spion för att undersöka saken. Samtidigt var Karl mindre tillbakadragen än förr och kunde exempelvis skämta (låt vara på sitt karaktäristiskt obegripliga sätt). Han var helt enkelt mer självsäker.
Dödsmasker
Karl är vid tidpunkten ännu i sin krafts dagar och tycks få ny energi av att åter vara i Sverige. Nya planer smids, nog är segern inom räckhåll bara tillfället grips och alla under honom gör sin plikt. Men det är inte samma land han återvänt till, det finns ingen entusiasm för kungen och allt fler övertygas om att för att fred ska råda måste kungen dö. Det är människorna det handlar om. Varje tid har en helt unik sammansättning människor. Senaste gången Karl XII besökte Ystad var det för att hälsa på sin storasyster Hedvig Sofia som just fyllt arton år och var nygift med Fredrik av Holstein-Gottorp. Hon är nu död sedan länge. När Karl nåddes av dödsbudet 1709 vägrade han tro det. Sedan stängde han in sig i sitt tält i dagar och vägrade prata med någon. Att förlora en syster är inte lätt.
Mest dåÄnnu mer dåMer dåNuet
Det är så många jag saknar. Samtidigt är jag glad över fått vandra vid deras sida en stund. Det må vara som det är med förfluten tid. Man kan inte bara snegla bakåt för då missar man nuet och snart nog har man inget att återvända till. Kanske var det detta öde som drabbade Karl XII, den stormäktige och nådige herren, Karl, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendels konung, storfurste till Finland, hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben och Venden, furste till Rügen, herre över Ingermanland och Wismar och Pfalzgreve vid Rhen, i Bayern samt till Jülich, Kleve och Berg hertig. Greve till Valdens, Spanheim, Mark och Ravensburg och herre till Ravenstein.
Sten Selander lär oss genom dikten spela kula att man kan ångra sina handlingar men det finns också konsekvenser man aldrig kan göra något åt.
Tranströmer uttrycker det så det verkligen känns i dikten Efter någons död:
Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta. Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen. Samurajen ser obetydlig ut bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.
Uttrycket om floden tillskrivs Herakleitos (ca 500 f.Kr.). Han hävdade att allt är i ständig förändring – både floden och personen som kliver i den.
Att man inte bör pissa på nuet var det Göran Tunström som sa. Citatet uttrycker vikten av att uppskatta och respektera nuet istället för att försumma eller nedvärdera det.
Men vad vet jag. Jag ber att få återkomma. Med spänstigt steg. Alternativet tycks nämligen tråkigare. Det enda man kan göra är att från orkesterdiket leda musiken samt undvika att pissa på nuet. Det tror jag är gåtans lösning.
Spänstigt steg
Okej, jag erkänner. Jag älskar mitt nu. Jag vet vem jag är, vad jag kommer ifrån och jag ser framtiden an. Det finns skönhet och ljus i allt det mörka. Man får aldrig glömma det. Jag ser alltså fram emot framtiden. Både nästa vecka och bortom.
Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Detta är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Hur mycket stryk kan man ta och ändå fortsätta framåt? Jorden är bra härlig, ändå. Iallafall livet på den. Känner du inte? Man måste förstå inramningen, sammanhanget, för att förstå känslan. Det gäller för all form av utbildning. Och för kärlek.
Anna Maria Lenngren har skrivit en dikt som jag gillar titeln på mer än själva innehållet (som är en aning daterat). Dikten heter Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Nå, jag har en dotter, faktiskt två, och jag är i stort sett allt de har att ty sig till här i livet. Det är inte mycket att hänga i granen, tänker jag lite lagom självömkande ibland.
Jag har i min yrkesroll alltid strävat efter att eleverna ska lära sig att använda fakta, förhålla sig, gå från insamling av adekvat information till att kunna formulera en ståndpunkt. Tänkandet är det viktiga. Jag tänker alltså är jag till. Vad kan man göra för att tänka bättre? Jag försöker främja kritiskt, självständigt tänkande, göra källkritik till något självklart, ingjuta mod att våga se igenom lögner och ifrågasätta övertygelser. Motfrågan blir ofta på vad som än undras: vad tror du själv?
Det är verkligen underbart att sjunga. Sång är ren och skär kärlek. Körsången har varit närvarande i hela mitt liv. Från början sjöng jag i Kristine kyrkas barnkörer och ungdomskör. Ett tag, under de de känsliga tonåren, retades jag av mina skolkamrater och kallades för Jesus, så jag tog ett uppehåll. Någon Jesus har jag ju aldrig varit. Men under gymnasietiden återvände jag till Mats och Margareta Åbergs trygga famn och ungdomskören hade sin egen uppvaktning när jag tog studenten. En gång under min militärtjänstgöring skulle det hållas ”corum”, alltså gudstjänst, i fält. En gammal tradition, tydligen. Två av grabbarna i plutonen hade gått i musikklass och jag kunde haka på dem hyfsat när vi tre ensamma mitt bland tälten inför hundratalet personer avslutade med psalmen ”härlig är jorden”. Det var tyst efteråt, någon torkade hastigt bort en tår.
Man måste nog förstå inramningen för att förstå känslan. Så himla vackert sjöng vi inte. Rent visserligen, men knappast mer. Men där och då fick sången en känslosam effekt. Soldaterna var långt hemifrån, de var trötta och smutsiga och det var kallt. Och så sjunger några personer hyfsat stämningsfullt en vacker psalm. Det karga befälet, som annars alltid mest gapade, skrek och betedde sig, undslapp sig ett omdöme värdigt en kung, som det kändes: ”Adolphson, du må vara en oduglig soldat men jäklar, det där var fint det!” I Uppsala sjöng jag både här och där men aldrig i en organiserad kör. Åter i Falun provade jag både Falu kvartettsångare och Kammarkören innan jag återvände till Kristine kyrkokör. Ja, och så startade jag ju en egen liten kör också: MDP.
På senare tid har sångarglädjen falnat lite. Jag och Malin delade intresset för körsång. Varje repetition innebär numera en påminnelse om henne. Det är ofta jobbigt att stå i kören utan att se henne i sopranstämman. Ändå sjunger jag vidare. På något sätt gör jag väl det så länge rösten bär. Till exempel på en lokal karaokescen, nyligen. Man måste bjuda på sig själv i alla lägen. Passion, kärlek och allt det där.
Sång. (Endast) slipsen skvallrar om att det var några år sedan
Mina kära döttrar har det tufft. Tonåringens ofta tunga liv blandat med en sorgtyngd ryggsäck ger en jobbig tid. Jag ger råd, nämner för dem att det är jobbigt att drunkna i känslor. Men alternativet, att skjuta undan dem, är värre. Det föder ofta okritiska, rädda individer som lätt blir offer i samhället.Jag lutar huvudet i händerna. Torkar hastigt bort en tår. Hur ska en ensam pappa göra, egentligen. Plötsligt är det mina kära döttrar som agerar rådsherrar. ”Du kan ju alltid skära dig lite, pappa, när det känns tungt.” Humor. I ett allvarligt läge är det i slutändan vad vi alla har att ta till. Jag ler för mig själv. Tänker på fars gamla mantra att jag tar ingen kritik nu, kom igen när de är vuxna.
Jag plockar ibland fram Rocky. Mannen har ett budskap till döttrarna, eleverna och mig själv:
The world ain’t all sunshine and rainbows. It’s a very mean and nasty place, and I don’t care how tough you are… it will beat you to your knees and keep you there if you let it. You, me or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit… and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That’s how winning is done! If you know what you’re worth, go and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hits, and not pointing fingers… saying you ain’t where you wanna be because of him or her or anybody! Cowards do that, and that ain’t you! You’re better than that! I’m always gonna love you no matter what. No matter what happens. You’re my son and you’re my blood. You’re the best thing in my life. But until you start believing in yourself, you ain’t gonna have a life.
Jag försöker locka fram passionen i både politiken, i undervisningen och i familjen. Jag misslyckas oftare än jag lyckas. Inramningen för händelsen avgör känslan. Förstår man känslan förstår man sammanhanget. Känner man inget förstår man inte.
Nobelfesten 2011
Jorden är bra härlig ändå. Där finns kärlek att ge. Och att få. Villkorslös till döttrarna, vännerna, Ragna och till den som vill ha den. Passion till utbildning, vänskap och livet som det ter sig. Men det spelar ingen roll. För kärlek är inget man får – det är något man måste vara öppen för. Precis som med utbildning. Men pass på. Plötsligt står det någon där, redo att sjunga en sång. Jag tänker för mig själv att känner man inramningen känner man helheten. Och inramningen är ofta vacker och stämningsfull. Och jag faller pladask i ett vimmel av sång, kärlek och passion.
Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Det är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Jag fortsätter framåt.
När dessa rader ursprungligen skrevs var de sanna. Nuet är också sant. Nu undrar tonåringarna misstänksamt varför jag dricker kaffe med kvinnor (kollegor i politiken) och varför Ragna inte äter middag med oss just i kväll. Härlig är jorden. Vacker är kärleken.
Typiskt naturvetare. Ånä – skärpning magistern!, säger jag till mig själv. Jag ser ut över klassen, tar ett andetag och börjar lektionen. Detta har jag gjort många gånger förr. Ändå är varje lektion unik, varje klass olik, varje kurs bär sin särprägel. Man bör aldrig generalisera, aldrig ta något för givet. Det är anledningen till att jag tar mig själv i upptuktelse.
Vad gör en lärare i historia under dessa dagar när omvärlden tycks skakig och demokratiska värderingar hotade? Just den här lektionen börjar med följande tema. Att kröka rygg eller inte. Och vems rygg som i så fall ska krökas. Hur kan historien hjälpa oss? Om Zuckerberg äger Meta, Musk X, Putin Telegram och Kina TikTok – var ska vi söka friheten?
Jag såg nyligen Filip Hammars dokumentär Sista resan. Den handlar om en son som vill ta sin gamle far på en sista resa till dennes älskade Frankrike. Dokumentären var på många sätt mycket rörande men särskilt träffande var pappans beskrivning av sin livslånga karriär som gymnasielärare. Han beskriver det som ett fantastiskt yrke, om man undviker att prata löner eller kollegor utan fokuserar på eleverna, där man har möjligheten att vara god mot unga människor. Allt görs en sista gång. Vackra saker, som en resa med sin gamla pappa, misstag, som aggression alltid är och mycket annat. Man kan studera historia för att identifiera mönster, möjligheter och för att undvika misstag och därigenom få en behagligare resa framöver.
Lektionen börjar
Det går sällan som tänkt. I synnerhet inte när det kommer till aggression. Tänk om Putin försökt köpa Krim eller Ukraina istället. Och nu vill Trump ha Grönland och Panama. Köpa, säger han, med underliggande hot om våld. Detta av (det som anges som) säkerhetsskäl. Säkerhet för vem, det är frågan. Kamp om strategiska platser för militär aktivitet samt sökande efter resurser handlar det om. Musk hajlade sa de på TikTok, hörde du det magistern?
Weserbüg süd var nazitysklands plan för att ta Danmark 1940. Det hela gick relativt lugnt till, den danska regeringen gav snabbt upp mot löfte om en mild occupation. Och så blev det. Tyskarna förtog sig inte i Danmark även om judar förföljdes. Deras frihet blev relativ. Vilket alternativ hade egentligen Danmark, kan man undra, utöver att kröka rygg. Sverige krökte iallafall så det förslog. Weserbüg Nord som var planen för att ta Norge blev svårare, det tog två månader för världens främsta militär att få kontroll över hela landet. Anledningen till aggressionen var att tyskarna ville säkra leveransen av järnmalm från Sverige och anlägga militära baser på norska västkusten. Planen gick till en början väl. Tyska flottan tog sig in i Oslofjorden men vid ett smalt sund fanns den gamla fästningen Oscarsborg bestyckad med ett ålderstiget batteri kanoner. Detta försvar var ytterst effektivt och lyckades sänka kryssaren Blücher med 2500 soldater ombord. 400-1000 av dessa drunknade. Invasionen försenades, norske kungen hann sätta sig i säkerhet. En gnista av hopp hade tänts som visade att motstånd fanns. En biskop i USA tände i veckan det hoppet hos miljoner människor. Hopp är viktigt. Efter hopplöshet följer ofrihet.
Demokratin tycks på tillbakagång. Alla aggressioner har alltid varit en fråga om resurser. Kalkylen den Starke mannen gör är huruvida kostnaden för insatsen räcker för att ta det han vill ha. Putin och Hitler räknande fel, Trump tycks överväga saken. Det finns förstås tillfällen att kröka rygg. Oftast är det alternativet när allt annat är försent. Gör Trump allvar lär dansken kröka.
Det gäller att engagera sig i tid för engagemang utgör demokratins immunförsvar, ingjuter hopp. Det kommer tillfällen när var och ens rättigheter och möjligheter är hotade. Både för den enskilde och grupper. Det gäller att kunna identifiera mönster som kan leda dit och reagera. Detta kräver förmåga till källkritik, personligt engagemang och vilja att försöka göra sin lilla del av världen till en något bättre plats än idag. Kort sagt: det kräver närvaro.
Det är dumt att hajla, säger jag. Om han nu gjorde det. Man kan iallafall inte trivialisera nazism för den slutar med Auschwitz. Generalisering är aldrig bra. Alla naturvetare vill inte ha betyget A i allt, alla invandrare är inte kriminella och alla Teslaägare är inte nazister.
Att få hjälpa, eller uttryckt med pappa Hammars ord, vara god mot unga människor, är en meningsfull syssla i livet. Demokratiskt engagemang likaså. Min egen pappa var inte lärare men en genuint god människa. En äkta humanist som var nöjd med relativt lite. Jag tänker på vår sista resa tillsammans. Den ägde rum i november 2023 och gick till Lidingö för att begrava hans syster. Det var visserligen inte lika storslaget som en resa till Frankrike men det var ändå en fin tur. Jag förstår Fredrik Hammars känslor i dokumentären. Varför företog han resan? Varför gjorde han dokumentären? Kanske för att både han och hans pappa åter skulle kunna känna lukten av livet, lukten av det verkliga.
Så, ungdomar, quo vadis – vart ska vi gå för att finna frihet? Elsewhere. Som ungdomen alltid gjort. Gå, fly, upptäck. Men ta inte Teslan. Gå. Lägg bort TikTok, ibland. Kröka inte rygg förrän alla alternativ är uttömda. Bli inte likgiltiga. Engagera er. Gå med i ett fackförbund, en kyrka, parti eller bostadsrättsföreningens styrelse. Identifiera mönster. Rösta i val. Ta oss igenom detta.
Tack för idag. Vi ses i morgon, hoppas jag, men inte ens det går att ta för givet. Eleverna droppar av. Några ser glada ut, andra inte. Så typiskt mänskligt. Varje elev förtjänar mitt absolut bästa, varje lektion måste vara om inte briljant så åtminstone givande, minnesvärd och meningsfull. Annars måste jag byta arbete och det vill jag inte.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.