Författare: adolphson

Bistånd, Film och TV, Resor, Sång och musik, Skola

Lyckolandet

av adolphson1 kommentar till Lyckolandet

Idag är mitt 45:e år fullbordat.

Vi firade med att i helgen åka till Stockholm. Jag fick göra allt det jag älskar: äta råbiff på Operakällarens bakficka, handla på NK, bo på hotell Diplomat och på söndagen gick familjen på barnteater, Snövit, på Maxim.

Man har det allt rätt bra, vid en jämförelse.

Det lustiga är att jag under resan ner lyssnade på Niklas Strömstedts omtalade låt han framförde i Så mycket bättre.

Alla människor – det är vi, sjöng han.

När han i lördags klev in på den aktuella bakfickan tänkte jag först, under inflytande av någon sorts lantlig kändisnoja, gå fram och säga att jag gillade hans låt. Detta händer väl inte allt för ofta (att jag gillar hans låt, alltså).

Sedan bestämde jag mig för att låta killen vara ifred. Han käkade ju också lördagslunch, när allt kom omkring. Istället ägnade jag en tanke åt alla dessa människor som genom historien rört på sig.

—

Sedan jag lyssnade på Vetenskapsradion Historia om Swede Hollow – svenskslummen i Chicago – (det finns en artikel i DN också) brukar jag återkommande ta upp temat i mina kurser.

Utgångspunkten är att 1,3 miljoner svenskar (bland annat släktingar till mig), och förövrigt många fler miljoner människor från resten av Europa, utvandrat till USA. De flydde från en hård tillvaro mot drömmarnas horisont och många dukade under på vägen eller mötte en framtid som inte stod tillvaron de lämnat långt efter.

Området där svenskarna höll till i Chicago präglades av uppfattningen att svenskar är kriminella, våldsamma, luktar illa och går inte att prata med. Håll dig borta från svensk-slummen om du inte vill få en kniv i ryggen.

Parallellen till tiggarna på våra gator blir uppenbar för eleverna.

Ett annat exempel är de så kallade Kirunasvenskarna som på 1920- och 30-talen utvandrade till Sovjet. De emigrerade av ideologisk övertygelse för att vara med och bygga det fullbordade kommunistiska samhället.

De sökte paradiset.

Men Stalin mötte dem med stor misstänksamhet och istället för det klasslösa lyckolandet blev tvångsarbete eller avrättning i många fall konsekvensen. De få som lyckades återvända till Sverige fick det svårt även vid hemkomsten till Kiruna.

Sedan har vi ju vikingarna förstås. I många fall rörde det sig om våghalsiga ungdomar som ansåg att en resa över havet mot ett okänt öde var bättre än att svälta, eller lida på andra sätt, hemma i norden.

Fast de hade ju egna sjödugliga båtar, åtminstone.

—

Det är inte konstigt att så många människor idag flyr. Inte minst med tanke på hur liten planeten blivit.

För det första har mänskligheten alltid gjort så när levnadsbetingelserna stått på minusskalan och för det andra är det inte den besuttnas privilegium att flytta på sig. Det kan idag nästan alla göra. Åtminstone kan de försöka.

Om det är så att vi faktiskt blivit för många individer här på gamla Tellus, för att vi ska kunna tvinga människor som inte vill att stanna där de befinner sig, får vi nog ta ett större kollektivt ansvar för att se till att livsbetingelserna där dessa människor lever är drägliga.

Oj. Det var en lång mening.

—

I år tänkte jag – med anledning av flyktingkatastrofen – bygga ut temat i undervisningen. För jag tycker att utbildning måste hänga i hop med verkligheten.

Planen är att eleverna ska lyssna på inslaget i radion, läsa artikeln, kanske se Troells filmatisering av Utvandrarna samt möjligen se/lyssna på Kristina från Duvemåla. Sedan kan man på olika sätt koppla detta med dagens situation för flyende.

Jag fick idén när vi jobbade med att analysera filmen Casablanca. Det är ju i Nordafrika den filmen utspelar sig när en massa (vita) människor inväntar möjligheten att fly från kriget över havet till säkerheten.

Tyvärr fick jag inte med skolledningen på att göra det till en temadag för hela skolan med alla ämnen inblandade, men att själv jobba inom mina ämnen funkar ju det med. Det bästa är att man lär sig så mycket själv – jag måste åter få säga det: jag har ett fantastiskt yrke.

—

Det är så sant som det en gång är sagt: skam den som ger sig.

Här som där. Nu som då.

Kanske kan man kan lägga till salig mors gamla ordstäv: Den som börjat har gjort hälften. 

Sisyfos 2.0.

—

År 46 ser på avstånd bra ut. Iallafall för mig som vit, heterosexuell, europeisk medelklass. Jag har det bättre än flera miljarder människor. Eller, om man så vill, bättre än 90% av planetens befolkning.

Alla människor, det är vi.

—

Tack för all uppvaktning via de sociala medierna, IRL och på andra sätt! Ni är allt för snälla, alla människor därute!

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Bild 5 – kobingo

av adolphson
Bild 5 – kobingo

Jag hängde med Bengtsson förra helgen vilket fick mig att minnas denna bild.

cigarr

Det är den 16:e november 1997. Alltså min 27:e födelsedag och jag befinner mig dagen till ära på Rotenbergs säteri strax utanför Norrköping. Huvudbyggnaden, som man anar i bakgrunden, uppfördes någonstans vid sekelskiftet 1600-1700, flyglarna senare. Den ganska strama karolinska stilen står på många sätt i bjärt kontrast mot innandömet.

Detta var nämligen platsen för ett par schyssta fester under 1990 och 00-talen. Bland annat firades millennieskiftet här i dagarna tre. Men nu är det som sagt hösten 1997, och födelsedag, vilket fått godsherren junior, Sten Rudolf Håkan, a.k.a direktör Bengtsson a.k.a Cigarrbengtsson, att bjuda på en exklusiv cigarr.

Sannolikt är cigarren helt bortkastad på mig eftersom jag av rädsla över att förstöra min sångröst genom åren gärna avstått cigarr, däremot har jag alltid vetat att inta lämplig pose eller roll när tillfället så kräver.

Let´s get in to character. When in Rome. Tala till de lärde.

Och apropå bönder så meddelade Cigarrbengtsson denna novemberdag 1997 att man inte fick ta in cigarrerna i ladugården. Gunnar trodde det berodde på att kossorna hade så känsliga magar att de på grund av röken riskerade sätta igång att orena långt över normaltillståndet. Och detta var ju bra, resonerade Gunnar vidare i sitt lite långsökta stöd för Bengtssons förmaningar, eftersom om korna höll sig så kunde det underlätta kobingon som skulle äga rum senare på dagen.

(Kobingo förekommer i Dalarna, bland annat på Morbygden. Spelet går till som följer: man gör ett ett rutsystem med hjälp av en sån där maskin man använder till att dra linjer på fotbollsplaner. Man satsar en krona på valfri ruta. Man släpper ut en ko i hagen och den som satsat på den ruta i vilken kon småningom lägger ett lass väl idisslat hö vinner).

Arrendatorn såg förvånad ut över Gunnars resonemang. Bengtsson fick en irriterad rynka mellan ögonbrynen.

Jag minns att jag träffade bonden en gång till den här helgen. Det var när jag, eftersom jag var yngst, blev ivägskickad efter mer ved. Med mig hade jag fått en 10-dollarsedel. Bonden skrattade gott och skickade mig vänligt vidare till veden i angränsade lada.

Det fanns förövrigt importerade franska sniglar i vilt tillstånd i trädgården. Så man fick vara försiktig när man spelade krocket. Croque monsieur escargot ville man inte ha.

En annan gång skulle en bil som kört fast få hjälp att bärgas. Några salongsfähiga herrar i smoking, cigarrer och lackskor var allt som den östgötska landsbygden kunde frambringa denna kväll. Otur i turen, så att säga.

Fotnot: Sjalen på fotot köpte jag i Aix-en-Provence i en tygaffär när jag bodde där några år tidigare. Det blev jag ibland retad för. Inget nytt under solen, tydligen.

Relaterade blogginlägg

Filosofie magister

Främlingen

Aix

Gunnar

Film och TV, Livsåskådning

Prometheus, Lawrence och jag

av adolphson

Jag minns att jag verkligen såg fram emot filmen Prometheus. Jag minns också hur besviken jag blev när jag väl sett den.

Det ryktas om ett nytt försök – Prometheus 2.

När jag häromkvällen av en slump – man är ju förlorad i ett universum av kanaler – åter fastnade framför Prometheus kom jag på en sak jag faktiskt gillar med filmen: referenserna mellan roboten David och Peter O´Toole i klassikern Lawrence of Arabia.

Verklighetens TS Lawrence är en mäkta fascinerande figur vars berättelse är alldeles för lång för att närmare gå in på här. Men i korthet handlar det om en särpräglad människa som hade svårt att passa in och istället ger sig iväg ut i öknen för att försöka finna sitt sanna jag. Väl ute i öknen formas ett öde mellan honom och arabiska beduiner.

Man förstår hur Ridley Scott tänkte när han kopplade ihop dessa trådar i sin film. Människan, liksom individen, söker alltid sitt ursprung och sitt syfte.

Den antika berättelsen om Prometheus handlar om en titan (en sorts gudom) som tog eldens hemlighet och gav till människorna och för detta brott kastades han ut från Olympen och straffades hårt.

Berättelsen fortsätter att fascinera oss i fantasi och verklighet. Mars One-projektet, som jag inte känner till mycket om alls, handlar om att bygga en permanent bosättning på Mars.

Projektet kritiseras på en mängd områden som oseriöst. Jag kan inte direkt bedöma detta, jag nöjer mig med att konstatera att också Columbus fick kämpa hårt för att övertyga om att resan han ville genomföra faktiskt var möjlig.

Möjlighetshorisonten ställer ibland till det för oss. Men fantisera, drömma, har vi alltid klarat.

Först (?) ut i litteraturen var kanske Homeros med Odyssén. Vem vet vad vi möter på okända vatten. och att ta sig hem, mentalt som fysiskt, kan ofta vara svårare än man från början trott.

Harry Martinssons Aniara är ett annat exempel på hur vår fantasi ofta rör sig över stora rymder och där han jobbar men människans oerhörda fysiska litenhet men stora psykologiska djup.

—

Jag är själv ofta på väg ut i öknen. Eller rymden. Jag söker ständigt efter min mening och nya mål. Möjligen är detta en förklaring till att jag gillar Peter O´Toole. Eller gillade, eftersom han lämnade oss (eller åkte hem/bort) 2013 .

Särskilt bör alltså klassikern Lawrence of Arabia framhållas, men även hans roll i Den siste kejsaren är värd att minnas.

—

Ett mål kan väl vara att göra sin stund här och nu så bra som möjligt. Vad som händer därefter känner jag mig, i motsats till ovan diskuterade ting, inte allt för frestad  av att i brådrasket ta reda på.

När allt kommer omkring så har har ju resan redan börjat. Det räcker ofta att njuta av åkturen än att fokusera på det okända målet. Kort sagt: jag är inte framme och det är som det ska med den saken, för att parafrasera Tranströmer.

Film och TV, Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor

Bild 4 – komma ut

av adolphson1 kommentar till Bild 4 – komma ut

UnderhållningDet är egentligen helt otroligt att någon fångat det här ögonblicket. Sannolikt är det min vän Tebogo som tagit bilden. Det är augusti 1990 under fjällmarsch i det militära mellan Helags och Storulvån i Jämtland. Vid den här tiden hade jag förstås ingen aning om att jag tio år senare ofta skulle besöka dessa fjäll. Men bilden är fascinerande eftersom den är så djupt personlig.

Det är ruggigt väder, alla är trötta, hungriga, kalla och sura. Jag med såklart, men jag mår dåligt också av ett annat skäl. Jag har nämligen aldrig kunnat stå ut någon längre tid med dålig stämning.

Ofta har jag under uppväxten spelat pajas, hörts och synts, varit dumdryg och arrogant men alltid försökt leva mitt liv som en glad gamäng. Det var ofta svårt hemma i Falun (här får väl de som kände mig då tycka till eller för evigt hålla sin trut) men efter studenten och helst i Uppsala, och för evigt därefter, har denna sida av mig dominerat mitt beteende.

Jag antar att jag har ett stort bekräftelsebehov men samtidigt är en sådan analys att göra det lite väl lätt för sig. Det är inte enbart därför jag håller på. Nej, jag tror helt enkelt på humorn, värmen och glädjen som livsstil. Livet är inte långt nog för att man ska gå omkring och sura.

Tillbaka till bilden. Någon, förmodligen alltså Tebogo eftersom han inte är med på bilden, har fångat ögonblicket när jag kommer ut som självutnämnd underhållare. Jag har vid tillfället börjat spela ut hela mitt register inklusive sång för att fånga en rätt svårflörtad publik. Men något hände här. Något som förändrade mig.

Ögonblicket jag åsyftar rör sig från en ”nu är idioten igång igen-stämning” till att det efterhand samlas en skara sura värnpliktiga soldater med resultat att det som får betraktas som mitt livs enda standup-show är ett faktum. Men, och det är ju något man lär sig i läraryrket, man kan inte bara komma med munväder. Publiken kräver ofta mer.

Först framförde jag den gamla slagdängan fast med annan text (den var rätt känd vid tidpunkten).

Jag minns inte hela innehållet i denna min första, enda, fjäll-standup med mer än att finalen handlade om att verklig värme (det var ju som sagt kallt på fjället) kommer inifrån. Som svar på uppmaningen att bevisa denna tes körde jag en variant på Per Oscarssons gamla klassiker i Hylands Hörna.

Under den uniforma militärmunderingen som syns i bilden ovan hade jag i förväg iklätt mig färgglada plagg och i synnerhet ett par kalsonger med läppavtryck och texten je t’aime överallt.

Succé.

KallingarGrabbarna skrattade och till och med kaptenen (som i övrigt hatade mig eftersom jag slarvade, glömde grejer, babblade allmänt och drev med det militära) log åtminstone lite. Särskilt en killes, en som vantrivdes långt utöver rimlighetens gräns på såväl fjäll som i lump (vänligen observera den dubbelbottnade fyndigheten i skämtet angående kronans klädsel), efterföljande kommentar har dröjt sig kvar:

Fy faaan, Adolphson – det där var ju episkt!

Känslan som det ger att få andra att skratta, och därigenom må bra, och kanske själva vilja bidra till stämningen är för mig den bästa känsla som finns. Det är den känsla som får mig att andas.

—

Relaterade blogginlägg:

En komikers uppväxt

Livets vattenhål

Tebogo

Mr Hyde/Neanderthalson

#göteborg

av adolphson1 kommentar till #göteborg

Allt som bubblar inom mig måste få ett utlopp. Därvidlag tjänar bloggen mig väl. Eller, som någon jag känner brukar säga: du kanske kanske borde döpa om din blogg till ”Fredriks egocentriska epicentrum”.

Okej. Tärningen, eller om det var pärlorna, kan härmed betraktas som kastade.

—

Det arabiska namnet för predikstol är Minbar. Och här har man gått omkring och trott att det råder alkoholförbud inom islam. Smutta på den du, Åkesson.

—

Hur styrs egentligen en kommun? Ja, inte av mig den saken är klar. För vilket vi måhända tackar. Men hur styrs den egentligen? Lite som i Brasses Lattjolajbanlåda, kan jag tycka.

Men inte vara så negativ, Adolphson. Kaos är granne med Gud, som det heter.

 

Dotter 2 har börjat blogga

—

Ibland går vi på Donken. Där går det inte att få 7 nuggets i en låda. Bara 6 eller 9. Dotter 2 ställer de väsentliga frågorna medan kön växer i takt med personalens stress: Vem har bestämt det? Varför är det svårt att lägga i en extra kycklingbit i paketet?

—

Man hör mycket i korridorerna i skolan. Den här gången uppsnappade mina väderspända öron en rätt schysst förolämpning: Hörru ditt förbannade jävla plumsskydd – skärp dig! 

Om jag vågade skulle jag låta den ingå i min repertoar. Det finns användningsområden för en förolämpning av den magnituden, helt klart.

—

Far var en gång i Helsingfors. Gruppresan skulle besöka den okände soldatens grav men hamnade istället vid Sibelius dito. När far undrade över det skedda svarade guiden att Sibelius förvisso är världsberömd men tämligen okänd som soldat.

Vilken begåvning. (Guiden, alltså.)

Bostadsrättsföreningen Kämparvet kämpar på

—

Jag får rätt ofta frågor av mina elever rörandes saker i stil med hur långt ett arbete ska vara eller hur mycket hen behöver skriva på provet. Tidigare har jag inte haft några bra svar – det har mest blivit saker i stil med jag vet ju inte när du sätter punkt. 

Men nu har en kollega lärt mig en bra ekvation: Eleven måste, när hen betraktar sig som färdig, dela den totala andelen text i en uppgift med mängden bra text. Ju mer text desto mer bra saker behövs i den.

Det märkliga är att eleverna verkar fatta resonemanget.

—

(Suckar). Man är väl född i fel tid. Jag har någon gång nämnt Aron Jonasson – han som felaktigt brukar anses som Göteborgshumorns uppfinnare. Välkänd är berättelsen som finns i lite olika varianter:

Oscar II: Vad är detta för fågel?

Aron: Det är den mest musikaliska fågel som finns – en Mozart.

Oscar II: I dag är du så kvick så det blixtrar om det!

Aron (bugande): Blixtrar den ene så Oscar den andre.

Vad mer än denna lilla smålustighet är det som denne Aron Jonasson bidragt med? Ja, inte skulle han ha blivit legendarisk på grund av sina vitsar idag. Men det klart: Vi har ju den om demokratiska syjuntan som arbetade för jämlikhet och brodérskap.

Eller kanske den om den impopuläre göteborgaren som red till häst på Kungsportsavenyn. Aron sa att hästen liknade en kamel eftersom den hade en knöl på ryggen.

Håhå-jaja. Mest verkade Jonasson dock bombardera Oscar II med sina…kvickheter.

När kungen undrade, enligt utsago lite trött, vad det norska stortinget egentligen uträttat. Stort inget, sa Aron och fick majestätet – som var emot en unionsupplösning – på gott humör.

Min handlingslista andas i-land och u-land på samma gång…?

—

Kunde Janne Loffe bli berömd på grund av sitt blå skåpet-skämt så borde det väl gå att hanka sig fram i tillvaron genom att småskämta lite, tänker jag.

Foto, Personligt, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Bild 3

av adolphson
Bild 3

Golf

Bild 3 föreställer mitt livs (hittills) enda golfrunda. Det kan ha varit våren 1993 som jag blev handplockad som caddie åt Pontus ”GOPRO(TM)” Lindgren under V-dala Open.

Jag minns att jag la ner viss möda på att försöka se så golfmässig ut som möjligt men också att jag fick kritik för min frisyr som ”icke golfmässig”.

Jag minns att eftersom jag och Gunnar – som också var caddie – snabbt insåg att det fanns effektiva sätt att göra bördan lättare då merparten av golfbagen bestod av öl.

Jag minns också att alla fuskade.

Plötsligt kommer jag att tänka på Dionysos – vinets och dramats beskyddare i den grekiska mytologin. Antagligen kan denna popup-tanke förklaras med att vi efter avklarat golfspel fortsatte till V-dala för bankett. Och vad som därefter hände.

Kan någon förresten hjälpa mig med att fylla i luckorna? Vi börjar från vänster:

1: ? – 2: Jag – 3: Pontus Go Pro – 4: Per Sundbrandt – 5: Bengt Häger – 6: …Jocke Beclius – 7: Gunnar Sjögren

—

Relaterade blogginlägg:

Gunnar Sjögren

Foto, Personligt, Spännande människor

bild 2 – åt samma håll

av adolphson4 kommentarer till bild 2 – åt samma håll

Redigerad 2021-06-29.

Det förflutna. Visst var det bättre förr? Jag sitter på exakt samma plats och tittar åt exakt samma håll som kameralinsen. Fast trettiosju år senare. Utmaningen, som det kallas på fejan, att hitta bilder som är minst femton år gamla har fått mig att gå igång lite. Så mycket att jag skapar en ny kategori. Det blir nog fler än fem bilder. Här presenteras bild nummer 2.

Bilden är tagen av salig mor i augusti 1984. Vi befinner oss i vår trädgård utanför radhuset på Engelbrektsgatan i Elsborg. Jag bor nu i samma radhus men inte i samma hus. I bakgrunden skymtar Elsborgs slott. Lillebror ska börja… det måste väl vara trean. Men för mig och lillasyster ligger en större och mer spännande dag framför oss. Jag ska nämligen börja i sjunde klass och för det var jag tvungen att börja på en ny skola: Västra skolan. För min lillasyster är det en ännu större dag. det är hennes första skoldag.

Lillebror har som vanligt lite svårt att koncentrera sig för det högtidliga tillfället. Jag har just i ett försök att dämpa min egen nervositet tröstat lillasyster samtidigt som spralligheten i lillebrors upptåg fångat hennes uppmärksamhet. Salig mor har för dagen klätt sin enda dotter i rosa. Mamma, mamma. Men så var du ju sprungen ur 1930-talet. Detta kompenserade lillasyster senare med att börja spela fotboll. Hårfärgen och solbrännan skvallrar om att det inte är allt för länge sedan vi återkommit från ett sommarlov på Styrsö.

Jag minns att jag denna sommar på allvar kommit ut som syntare varför den obligatoriska shoppingrundan i Göteborg, den som alltid avrundande sommaren på Styrsö, efter utbrott och tandagnisslan till slut mynnat ut i en kompromiss: mor valde tröjan och jag byxorna. Klädstilen är alltså en kombination mellan barndom och ungdom som det kunde te sig på 1980-talet. Det glada 80-talet. Lägg förresten noga märke till min lugg. Kanske hade jag inte fattat att Lustans Lakejer, Howard Jones, Duran Duran och Ratata möjligen inte var den tyngsta synten. Men efter några veckor på Västra skolan där hårdrockar-töntarna (förlåt, jag hemföll i samtida jargong) snabbt bidrog till att jag radikaliserades till Kraftwerk, Ultravox och Depeche Mode ordnade sig den saken.

Jag gillar det här fotot, jag har det ofta i närheten. Jag ser tillbaka på det med samma känsla som den som tv-serien En Förlorad Värld framkallar: en ljus och obestämbar känsla av nostalgi och vemod i saknaden av en lycklig tid utan faror, sjukdom, egoism och elakhet. Det är kanske orättvist mot dåtiden eftersom den naturligtvis också hade sina problem och vedermödor. Men ändå – det ger mig styrka att vara uppvuxen under sådana omständigheter. Det inspirerar mig och mitt liv här och nu. Även om jag saknar min lillasyster så mycket, trots att jag tänker på henne varje dag, precis som med salig mor för den delen, så fyller mig fotografiet med välbehag, nostalgi och värme.

Både historiker och vi andra sysslar strängt taget inte med det förflutna. Nej, det vi gör är att vi studerar de spår förflutenheten lämnar efter sig. Som fotografier, exempelvis. Vad dessa spår gör med minnet, i de fall vi själva upplevt något, är en annan historia. Jag tittar alltså trettiosju år senare åt samma håll. Men det är bara jag som ser vad jag ser.

Relaterade blogginlägg

Elsborg

Kalla pannkakor

Söstra mi

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

Tut! Titta i backspegeln!

av adolphson

Jag har inga inga invändningar mot en bred överenskommelse rörande flyktingmottagande. Och jag är glad att V och SD inte är med. Det är precis den majoritet jag tycker bäst om – möjligen KD undantaget.

Problemet är att jag verkligen inte gillar det här med tillfälliga uppehållstillstånd (TUT). Det är inte liberalt. Och det är farligt.

—

Medborgarskap kan man inte villkora eftersom medborgarskap är något grundläggande humanistiskt. Det handlar om tillhörighet, identitet och trygghet.

Jag har ingående funderat över varför jag så instinktivt värjer mig mot TUT. För vi kan ju inte i stort sett ensamma fortsätta ta emot så många människor. Jag tror problemet för mig är att känslan av att vi genom TUT åter börjar tassa på obehagliga vägar, vägar vi redan klampat på, vägar vi vet var de slutar.

I Auschwitz.

Men nu får han väl ändå ta och ge sig tänker måhända någon. Men låt mig få förklara mig. Om tanken är att människor som inte fixat ett jobb efter en viss tid i landet ska kunna utvisas (vissa grupper undantagna) så innebär det faktiskt en rangordningsprincip av människor.

—

Låt oss fara tillbaka till München den 24:e januari 1920. De tyska nationalsocialisterna har just antagit sitt partiprogram. Även om det skulle dröja över 10 år innan de hade en tillräcklig majoritet för att kunna avskaffa demokratin och obehindrat genomföra sina idéer så var det här det på allvar började.

Bland annat tog Hitler och nazisterna beslut om följande:

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet) ha. Ingen jude kan därför vara Volksgenosse.

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet  (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

—

Nej, jag säger inte alla som står bakom TUT är nazister. Jag bara konstaterar att det finns beröringspunkter mellan TUT och partiprogrammet ovan.

En rad frågor som inställer sig:

Vad händer på sikt med barns grundläggande trygghet i hemmet och resultaten i skolan om de växer upp med vetskapen om att deras familj riskerar utvisas om ett år eller så?

Vad händer på sikt med arbetsmarknaden om såväl arbetstagare som arbetsgivare är påtagligt medvetna om att den ene parten är väsentligt svagare på grund av att hen riskerar utvisas. Kapitalism och tillväxt är en god sak men – som historien många gånger visat – behöver dessa styras enligt etiska principer.

Och vad händer på sikt med jämställdheten i hem och i offentlighet i de Tillfälliga UppehållsTillståndens rike?

Till och med på samhällets skuggsida kan TUT på sikt innebära en av samhället sanktionerad etnisk indelning av människor: de som omedelbart riskerar utvisning som påföljd och de som inte gör det. Vad innebär det för kriminaliteten på sikt, tro?

När ett lands sjukvårdssystem, skolsystem eller socialtjänst har att prioritera sina resurser mellan medborgare, de som inte är medborgare samt en otydlig grupp däremellan – hur prioriterar man då? Den enskilde sjuksköterskan är som alltid en hjälte men hur fungerar ett helt system?

Man ser lätt framför sig ett etnicitetens Babels hus.

—

Det är stora risker förenat med TUT. Vi måste absolut börja tala om hur många flyktingar Sverige förmår ta emot och hur vi jämnare kan fördela dem inom landet och runt om Europa.

Men att börja spela schack med medborgarskapet i varje land är att göra hela samhällskontraktet osäkert för en stor del av befolkningen.

Det är inte liberalt. Och det är farligt.

—

Sedan konstaterar jag att SD just förklarat att riksdagen, och därmed partisystemet som vi känner det, inte är förenligt med deras mål och syften. Därmed finns det en beröringspunkt mellan detta parti och nazismen som man inte enkelt förklarar bort med ”nolltolerans” eller vad andra gjorde i partiets namn på 1980- och 1990-talen.

Men det är en helt annan historia. Eller är det, egentligen?

—

Förlåt min avslutande utsvävning men jag tycker kanske att det kan passa med en referens till Bibelns Babels torn. Berättelsen är välkänd och ofta tolkad som en metafor för mänskligt övermod. Men jag tycker berättelsen andas något annat.

Historien i korthet: människorna ville bygga en stad, Babel, och i den ett torn som sträckte sig ända upp till himmelen.

När Gud tog sig en titt på projektet sa hen:

De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.

Bistånd, Retorik

Offerkofta

av adolphson

#SDinformerar är verkligen jätterolig.

Hello – in Sweden we have a word – offerkofta – so dont come here 

—

Humor funkar ju nästan alltid men om man vill få en publik att fatta sympati för sig eller sin sak finns det några klassiska ticks. Det mest grundläggande är att försöka väcka medlidande. Antagligen för att omgivningens medlidande är så användbart.

En sak som ofta framkallar medlidande är att tala om tur och otur. Om man jämför hur bra man en gång hade det med hur dåligt man har det nu framgår poängen tydligt. Exempel:

  1. En bild på en normal medelklass-familj i Syrien före kriget varvas med samma familj som istället kämpar för sina liv på medelhavet.
  2. Tiggaren utanför ICA som visar upp en bild på sina svältande barn samtidigt som du passerar förbi med dina egna barn på väg in att införskaffa fredagsmyset.
  3. Sverigedemokraten som jämför Sveriges välfärdssystem förr och nu med sin egen farmor som exempel.

Dessa exempel kan man sedan gå vidare med och förklara vilka följderna blir om publiken inte gör något åt den nuvarande, alltså den dåliga, situationen.

Genom att i fall 1 och 3 försöka övertyga opinionen om vad det kan få för konsekvenser om den inte gör något använder de argumenterande, på helt olika sätt, medlidandet som retoriskt medel.

(Anledningen till 2:an inte passar så väl är att det är svårt att argumentera, oavsett om man kan språket eller ej, för egen direkt vinning även om behovet är uppenbart och omedelbart.)

Bilden man försöker sätta säger att underlåtelse att reagera omedelbart leder till svåra konsekvenser inte bara för åhörarna personligen utan även för föräldrar, barn, släktingar och vänner.

Den som lyssnar på debatter idag har säkert hört att den argumenterade sällan pratar direkt om sig själv utan vill mena att det är om andra – exempelvis närstående eller (det man ser som) svenskarna – som ens oro handlar.

Det handlar alltså om att väcka medlidande för genom andras medlidande når man enklare och oftare (men inte alltid) sina mål. Det behöver inte handla om cynism men det kan göra det. Oavsett om försöken att väcka medlidande är avsiktliga eller inte:

Genom att lyfta fram den eventuella mildhet, medmänsklighet och det medlidande som man själv tidigare visat andra hoppas man nu väcka sympati och medlidande.

Genom påståenden att man alltid eller under lång kämpat mot orättvisor och övergrepp, genom att klaga över sitt öde, otur eller det orättvisa bemötande man tidigare fått utstå försöker man vädja till publikens känslor.

Och för att ytterligare förstärka sin trovärdighet argumenterar man för att bara man får (ännu) en chans, bara en enda liten gnutta utrymme, så kommer man i framtiden att visa sig värd förtroendet och uppvisa bra egenskaper och förmåga att uthärda motgångar tillsammans med publiken. 

Det blir alltså bra för åhörarna längre fram om de visar medlidande nu.

Denna antika grundskolning i retorik fungerar fortfarande.

  1. Aldrig har väl så många engagerat sig i flyktingars öden.
  2. Och trots att tiggarna på våra gator får utstå både spott och spe ser många av dem svenskarna som ett generöst och givmilt folk.
  3. Mig veterligt har inget svenskt parti – eller utländskt (NSDAP undantaget) – så framgångsrikt utnyttjat offerkoftan.

Men vi måste kanske också minnas romarnas sista råd till den som ber offentligheten om medlidande:

Vädjan om medlidande bör vara kortfattad ty inget torkar fortare än en tår

—

Referenser:

AD HERENNIUM – Retorikförlaget 2009

Film och TV, Livsåskådning, Personligt, Skola, Spännande människor

Bortom mr Keating

av adolphson1 kommentar till Bortom mr Keating

Jag har väl haft en och annan hygglig lärare i mina dar och även mött intressanta föreläsare på olika universitetet. Men jag har nog aldrig mött någon som omskakat mig i grunden, någon som givit mig en total inspiration och riktning.

Vem vet vad det kunde blivit av mig om jag gjort en sådan bekanskap i mitt unga liv? Kanske… lärare? Nåja, historien och litteraturen är full av stora inspiratörer. Så jag har istället funnit mina förebilder där.

För det är ju lärare jag är och det är något, hur märkligt det än kan låta, jag är fullt nöjd med. Det var bland annat därför jag slutade med politik. Politik betyder på grekiska ungefär frågor rörande staten. Jag är nog mer intresserad av frågor rörande människan.

(Uppdatering januari 2017 – nu har jag börjat med politik igen).

Mina idoler, eller förebilder, är verkliga personer, påhittade gestalter och några däremellan. För den som står ut (det har ju kommenterats i pressen att mina blogginlägg är långa) kommer här en presentation över förebilder i yrket. Den uppmärksamme läsaren märker att de har några saker gemensamt.

Sokrates är kanske den förste och en av de mest kända lärarna. Hans metod var samtalet. Genom samtal med läraren, detta kallade Sokrates förlossningskonst, skulle eleven själv skulle komma på vad som var rätt eller vettigt. Elevens eget tänkande och skapande är enligt detta synsätt det viktiga. Sokrates ville att eleverna skulle lära känna sig själva och han samtalade med dem för att hjälpa dem nå insikter.

Åsiktsfriheten och det kritiska förhållningssättet var enligt Sokrates värt att dö för. Vilket han också gjorde: dömd för att ha förlett ungdomen (liksom en viss Keating, se nedan) och förnekat gudarna tömde han giftbägaren 399 f.v.t.

Jag gillar nog Sokrates mest för att han verkar ha varit en ovanlig och egensinnig lärare, en person som gick sina egna vägar. Betydligt mer individualist och upprorsmakare än en vindflöjel.

Nummer 2 i lärarskaran är en till synes enkel man som i sin lärargärning ingav människor hopp och självkänsla. Beskrivningarna av honom utmålar en anspråkslös och blygsam person.

Jesus visste hur man kunde nå stora grupper. Han var karismatisk och hade ett vettigt budskap: Förlåt dumheter i din omgivning. Behandla människor som du själv vill bli behandlad. Våld är aldrig bra, men var modig och stark – helst inom dig själv.

Jesus tycker att alla individer får ta ansvar för sina handlingar men tror också att det är möjligt att forma sin egen framtid. Det mest intressanta är att Jesus såg alla individer i en grupp och det unika hos var och en av dem. Han ifrågasatte etablissemanget samtidigt som han faktiskt var lite skum, ibland svårtolkad och full av överraskningar. Jesus visade genom det egna exemplet hur man kan göra. Det gäller att finna, utveckla och tillämpa de förmågor och kvaliteter man har. Detta, menar jag, gör man ofta som relativt ung  sedan kan det vara för sent. Begåvning är flyktigt.

Gandhi brukar beskrivas som mycket vis och med en stor förmåga att förmedla sin visdom. Att vara speciellt skicklig i att tala och att använda etablerade symboler och metaforer i språket på ett sätt som åhörarna förstår är ju en egenskap avundsvärd varje lärare. Gandhi var liksom Jesus en man som sa oväntade saker. Att spinna, hävdade han exempelvis, är den ädlaste sysselsättning en människa kan ha. Vi borde alla leva oss in i fattiga och utsatta människors vardag. Kan vi identifiera oss med de svaga och utsatta kan vi förstå hela mänskligheten.

Och så … John Keating. Jag kommer ihåg när den kom, filmen Döda poeters sällskap. Jag gick i gymnasiet och man kunde verkligen uppfatta att en påverkansvåg gick rakt igenom hela samhället. Det är sällan, eller aldrig, jag upplevt något liknande. Mina lärare påverkades. Jag och mina kompisar påverkades. Alla påverkades.

Filmen reste, på ett helt naturligt sätt, många väsentliga frågor. Varför håller man på, egentligen? För vem skull studerar man och varför studerar man ens över huvud taget? Vad syftar studierna till? Vad är kunskap? Hur banalt den än låter, läraren John Keating är nog den bästa lärarutbildning jag fått. Vilket antagligen säger mer om lärarhögskolan än om filmen.

Precis som i filmen är det inte helt problemfritt att försöka gå sin egen väg  men man måste försöka jobba mot det man tror på. En vanlig invändning handlar om det kan vara skadligt med allt för mycket egensinne. Eller att han driver en liten kultklubb av sig själv. Jag för min del tror inte det. Jag tror på något som skulle kunna kategoriseras som behärskat lättsinne. En konsekvens blir måhända att man får göra det så bekvämt för sig man kan, längst där nere i frysboxen. Keating fick sparken. Det får väl ändå inte jag?

Två av Robin Williams filmer har påverkat mig mycket: Döda poeters sällskap och God Morning Vietnam. Den senare handlar mer om humor och livsinställning i allmänhet medan Döda poeters sällskap är användbar.

Särskilt klapp-scenen och den här är särskilt användbara i yrket.

Keatings mål är att aktivera de hårt drillade och styrda elevernas egen tankeverksamhet, stimulera dem till att våga tro på sina drömmar och söka sina egna vägar i livet i stället för att viljelöst följa auktoriteter. Keating utmanar eleverna gång på gång med uttalanden som: make your lifes extraordinary! och Cease the day! Han använder sig av poesin som nyckeln till livets verkliga innebörd. Det är konsten och poesin som gör att man vill leva – som ger en möjlighet att verkligen suck out the marrow of life som filmen uttrycker det i ett citat av Thoreau.

Idag handlar ofta debatten om ungdomens auktoritetsproblem. Det är bland annat detta som gör filmen så tidlös, den fångar det eviga i såväl generationsmotsättningar som skoldebatt. Agera på utsatt tid, inte titta i skärmar, lek inte med telefoner. Men jag undrar, jag. Handlar det egentligen inte om att vi lärare, och andra, som gör anspråk på respekt också måste förtjäna den?

Här ligger enligt mitt tycke något av Keatings storhet. Skådespelaren Robin Williams må ha haft ett bitvis svårt privatliv men en briljant skådespelare och komiker var han.

Vila i frid, Robin.

Det som saknas är kvinnliga lärare. Det klart det funnits bra kvinnliga lärare. Hypatia är ett exempel. Det är historieskrivningen det är fel på, brukar jag uppgivet sucka.

Jag gillar kvinnor. De är lätta att samarbeta med och är pålitliga. Man får raka svar. Jag vill helst ha kvnnliga kollegor och kvinnliga chefer. Gärna också kvinnliga kamrater. Kalla mig gärna fördomsfull – men det tenderar att bli bäst då.