Nog var det en besvikelse att vi i somras på grund av vädrets olycksaliga makter tvingades ställa in årets fjällvandring. Vi går ju en tur varje år. Men två grader och hällregn kan ta musten ur den bästa sjuåring respektive fyrtifyraåring. Vi avstod. Man har ju en stuggu att sköta, intalade jag, på bästa Siljansmaner, mig själv. Men nog kändes det lite trist. Så när sensommaren blev vacker slog oss tanken att vi åtminstone kunde unna oss en helg i Grövelsjön. Sagt och gjort. Stor packning och i väg. Jag har faktiskt aldrig vandrat i dalafjällen även om jag varit där och åkt skidor många gånger, också detta faktum gjorde att jag såg fram emot denna miniatyrvandring.
packåsna
Vi spenderade fredagsnatten på den utmärkta fjällstationen i Grövelsjön, eftersom vi kom fram relativt sent, och ställde på lördag morgon kosan (respektive kåsan) mot Norge. Då turen var kort gjorde det mig inget att transformeras till en packåsna. En åsna är jag ju i alla händelser. Sedan kunde Malin och jag bygga upp förväntningarna genom att stolt deklarera att vi nu stod i begrepp att resa utomlands.
riksgränsen
Spänningen över utlandsäventyret avtog i takt med insikten att fjälltillvaron på andra sidan riskgränsen inte var så värst annorlunda. Istället fick andra knep tas till, som funderingen över huruvida vi faktiskt begick lagbrott genom att tälta i ett land som inte har allemansrätt. Det tyckte Vildvittrorna var det dummaste de någonsin hört – klart man får tälta var man vill, liksom. Fjällvattnet var dock fint även i Norge och eftersom denna vandring ägde rum relativt sent på säsongen hade hjortronen hunnit mogna. Så vackra ändock otjänliga som föda i min mun. Hjortron är således äckliga men vackra. Se där en ny liknelse – Älskling du är som hjortron: vacker men äcklig. (Skärp dig, Adolphson).
Efter bad
Man fyller på själen med intryck. Att ströva ner till bäcken och ta ett litet dopp, spritt språngade naken. Språngade och språngande, förresten. Det är nog mer, på grund av temperaturen, egentligen fråga om springande. Bada måste man i alla händelser då man är lite svettig efter dagens etapp. Ja, man är lite som ett hjortron antar jag, vacker men äcklig. För kännedom spelar jag inte fiol.
Det blåste lite inledningsvis. Men det gjorde inte så mycket. Däremot är det roligt att lämna leden och – så att säga – gå på karta. Då får man vara ifred, nämligen. Dotter 1 är så pass intresserad av kartor att hon börjat på orientering. Man har närt en orienterare vid sin barm, bevars.
Det ligger något ursprungligt i att slå läger. Blåsten respektive solen gjorde det varmt och myggfritt. I Salfjällets skugga slog vi ner våra bopålar för ett knappt dygn.
Malin kunde ta med sin kamera och jag min…mobil. För att kolla yr.no, visserligen, men ändå. Det var ovant att fjällvandra i mobil täckning. Och det kändes som lite fuskigt, på något oklart sätt.
Vägen genom A
Liksom Tintin i Solens tempel hade jag lite tur. Någon där uppe vakar över familjen Adolphsons fjällvandring – det tursamma naturfenomenet gav bränsle för en stunds existentiella funderingar samt inspriation till mitt nya IT-projekt: Vägen genom A.
Torgny Segerstedt – socialliberal (så klart) – var berömd redaktör på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHS) åren 1917- 1945. Han tog ställning mot nazismen. Han gjorde det redan i början på 1930-talet när nazisterna kom till makten i Tyskland. Och han gjorde det ordentligt. Segerstedt insåg tidigt att Versaillesfreden efter första världskriget skulle skapa ett revanschlystet Tyskland och han förutsåg att antingen skulle tyskarna göra sig av med den nazistiska regimen eller så skulle det bli krig i Europa. Att säga att han fick rätt är en underdrift.
Det räddhågade officiella Sverige försökte på olika sätt tysta hans penna och kung Gustaf V ville i ett personligt möte 1940 få honom att inte så hårt kritisera den svenska regeringens hållning gentemot Tyskland. Segerstedt stod upp för sin övertygelse och ett berömt citat är: Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt? Om replikskiftet med kungen har barnen Ingrid och Torgny vittnat. (Jag var för övrigt på intervju på Ingrid Segerstedts gymnasium 2003 och var besviken över att jag inte erbjöds jobb – bland annat beroende på skolans stolta renommé genom sin upphovsperson).
Mötet med kungen 1940 hade föregåtts av att Segerstedt under lång tid, faktiskt ända sedan det nazistiska maktövertagandet 1933, fört en intensiv kamp mot Adolf Hitler och de nazistiska idéerna. En av de mest kända texterna avslutades med orden: Herr Hitler är en förolämpning. Självaste Göring hotade Sverige i ett telegram om vad som kunde hända om man lät dylika yttranden passera. Segerstedt svarade i sin tidning: Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket.
Artiklarna nådde utanför Sveriges gränser. Helst i länder som låg i krig med Tyskland eller var ockuperade, som Norge, Danmark och England (där man översatte och läste upp delar av artiklarna i radio) blev han känd och uppskattad. Eftersom Sverige var så tyskvänligt under 1930-talet och i början av kriget blev Segerstedt ett problem för regeringen. På ledarsidorna beskrevs svenska ministrar som hariga eller räddhågade. Statsminister Per Albin Hansson höll inte alls med honom och flera ilskna, tyskvänliga debattartiklar publicerades i den konkurrerande GP. Mäktiga personer från industrin agerade också emot honom. Men han stod inte ensam. Trettiofyra göteborgare skrev till hans försvar angående artiklarna i GP och välkända personer som Karl Gerhard, Ture Nerman och Vilhelm Moberg stödde honom. Han var emot svenskt deltagande i OS i Berlin 1936 eftersom han ansåg att detta skulle gynna en stat som förtryckte minoriteter. Man skulle inte jama med, helt enkelt. Hitler var arg på Segerstedt, för att underdriva. Undra på: nazisterna beskrevs i tidningen som skränfockar, snyltdjur, förbrytarsjälar och kloakråttor. 1942 gick propagandaminister Goebbels i taket och beordrade två tyska tidningar att framställa Segerstedt som sinnessjuk och tyskhatare.
Torgny Segerstedt dog 1945 och i sin allra sista artikel diskuterade han försvar av press- och yttrandefrihet. Han diskuterade det problematiska i när politiker försöker styra journalister: Den är samma andas barn som hitlerismen med dess krav på underkastelse under ”ledarens” befallning. Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. [—] Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände. Torgny Segerstedt var omstridd offentligt, privat och under såväl som efter sin levnad. Klart är att han var en språklig virtuos, en vass skribent och för många utgorde en symbol för motstånd mot nazismen.
Några saker vill jag särskilt lyfta fram kring honom: Tidningen beslagtogs åtta gånger under kriget. Bland annat 1940 då Segerstedt avslöjade att regeringen hade gett Tyskland tillstånd till mer omfattande trupptransporter än vad den från början hade tillkännagett. Statsminister Per Albin Hansson antydde i sin dagbok att man inte kunde riskera krig med Tyskland på grund av vad en, i hans ögon, självrådig tidningsman kunde skriva. Jaså, minsann. 1942 och beslagtogs inte mindre än sjutton svenska dagstidningar som samtliga skulle publicera en text om tysk brutalitet i norska fängelser och koncentrationsläger. Redan innan tidningen var tryckt stoppades artikeln. Segerstedt löste problemet genom att lämna utrymmet som varit avsett för texten blankt, medan rubriken I norska fängelser och koncentrationsläger fick vara kvar.
En beskrivning av honom gällande liberalismen är särskilt tilltalande: Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trångbröstad nationalism [—] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen.
Läs Segerstedts ledare och Görings varnande telegram och Segerstedts svar här.
Riksdagsvalet 1948 stod i huvudsak mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Bertil Ohlin utmanade Tage Erlander om statsministerposten. Ett par veckor före riksdagsvalet gjorde tidningen Morgontidningen, som stod mycket nära socialdemokratin, ett sensationellt avslöjande när man påstod att Folkpartiets lokalavdelning i Stockholm hade ett bankkonto med motsvarande 70 miljoner kronor i dagens penningvärde. Den som är aktiv i en partipolitisk lokalavdelning inser det smått absurda i ett sådant påstående. Men det här var 1948 och utsagan passade väl in i S-kampanjen i valet vilken målade ut Folkpartiet som finansierat av storföretagen.
Socialdemokraterna mot Folkpartiet. Arbetarna mot kapitalet. Trots att Folkpartiet omedelbart förnekade nyheten, och att oberoende revisorer visade att lokalavdelningen i Stockholm inte förfogade över denna enorma summa, vägrade tidningen dementera. Man byggde nyheten på information från den socialdemokratiske riksdagsmannen och revisorn på Handelsbanken Seth Molander. En revisor borde väl veta vad han talade om, menade tidningen. Morgontidningen gick hårt åt Folkpartiet på ledarplats och flera andra S-tidningar hakade på drevet. Folkpartiet är knappast folkets parti, kapitalismens sanna ansikte och dylikt nonsens framfördes på bästa ledarplats.
(Idag, när vi sitter med en stor del av facit, skulle anklagelsen kapitalismens sanna ansikte inte direkt vara något negativt).
En vecka innan valet intygade Seth Molander under ed att påståendet var sant: Undertecknad intygar härmed och är beredd att med ed bekräfta att en av mig väl känd trovärdig person för mig uppvisat ett dokument av vilket framgick att folkpartiet i Stockholm under första halvåret 1948 disponerat över ett belopp av omkring 3,5 (alltså = knappt 70 loppor i dagens penningvärde) miljoner kronor.
Och Morgontidningen gick som sagt i god för Molanders trovärdighet. Något bevis kunde man emellertid fortfarande inte presentera. Tage Erlander började få kalla fötter. På tisdagen hölls ett förhör med Molander, som plötsligt medgav att han kanske misstagit sig. Erlander befarade en katastrof i valet om en utredning senare skulle visa att Molander verkligen hade ljugit. Sent om sider, mot slutet av veckan, tillsattes faktiskt en opartisk utredning i samförstånd mellan Ohlin och Erlander och det visade sig att alltihop var lögn. Det fanns inget konto och Molander hade inga bevis för sina påståenden.
Men utredningens resultat drog ut på tiden (en del menar att man medvetet valde en långsam utredare) och samma dag, alltså på fredagsnatten, mördades Folke Bernadotte i Jerusalem vilket helt dominerade nyhetsflödet. Och eftersom detta skedde just på fredagsnatten innan söndagens val hann informationen om sakernas rätta sammanhang inte ut till alla väljare eftersom vare sig TV eller internet fanns 1948. Vissa lokaltidningar publicerade nyheten på måndagen efter valet. Det var så dags.
Sanningen var alltså för allmänheten okänd från måndag till lördag i valveckan. Den avslutande partiledardebatten på torsdagen fick Ohlin föra utan att skandalen hade avslöjats. Socialdemokraterna undgick den katastrof Erlander hade befarat. Om sanningen kommit fram enligt god demokratisk praxis hade Bertil Ohlin mycket väl kunnat bli statsminister efter valet 1948. Vad gjorde Socialdemokraterna själva åt saken, då? Jodå, Seth Molanders namn togs under helgen bort från alla valsedlar. Man inser vilket jätteapparat det måste varit även redan 1948 men S-maskineriets kvarnar malde på den tiden snabbare än medias.
Molander blev också av med alla partiuppdrag. Socialdemokraternas partisekreterare Sven Andersson var tidigt insatt i sakernas tillstånd men gjorde inget och Erlander själv agerade långsamt för att inte riskera en valförlust. Ingen på Morgontidningen behövde stå till svars. De två som i huvudsak skrev de ledare som baserades på Seth Molanders lögner var inga mindre än chefredaktörerna varav en, Gösta Elfving, senare blev landshövding i Falun.
(Mina föräldrar visste vad de talade om när de ibland kunde muttra det är iallafall inte sämre än Elfving!)
Man får nog ändå anse hela skandalen, som förövrigt allmänt betraktas som den smutsigaste valkampanjen i Sveriges demokratiska historia, orkestrerades från högsta socialdemokratiskt håll.
—
Källor:
Gör inga dumheter medan jag är död! – Per Ahlmark
Artikel av Svante Nycander i NU 2006
Wikipedia
Jag har inte kunnat hitta några S-märkta källor, men det kanske inte är så konstigt när allt kommer omkring.
Ibland brukar jag diskutera vändpunkter i historien med mina elever. Personer och händelser som inneburit verklig påverkan, avgöranden och förändring på längre sikt. Allt behöver ju inte handla om Stalingrad, Midway och El Alamein, liksom. Här följer några exempel som eleverna brukar finna intressanta.
Den romerske kejsaren Augustus ville , efter att han fått kontroll på Rom och inbördeskrigen var över, expandera imperiet i nordöst mot Germanien (ungefär dagens Tyskland). År 9 skulle den romerska armen, cirka 20 000 man, gå i vinterkvarter efter att ha krigat under året men ännu inte lyckas erövra området. Germanerna såg sin chans. Särskilt en german. Nu var det ju inte vilken liten struntarmé som helst det rörde sig om, nej, detta var eliten av världens mäktigaste imperiums krigsmakt som var ute och traskade. En arme som det inte gick att besegra i öppen terräng under normal formering.
Befälhavaren Quinctilius Varus ledde på uppmaning av sin närmsta man Arminius, som ursprungligen var german och dessutom kom från det aktuella området, armén genom ett svårgenomträngligt område: Teutoburgerskogen. I skogen ägnade sig germanerna åt gerillakrig med plötsliga anfall. Den germanska hären, också på nästan 20 000 man, hade tillsammans med Arminius (som spelade dubbelt) planerat ett bakhåll på en särskilt gynnsam plats längre fram i skogen. Eftersom romarna marscherade i en nära 15-20 kilometer lång, i sidorna mycket sårbar, kolonn ville germanerna anfalla på mitten. När romarna befann sig vid den utvalda platsen blev de fullständigt överrumplade. Under två dagars strid utplånades den romerska armen sånär som på ett tusental man som lyckades fly till Rom och rapportera att kejsar Augustus just förlorat en sjättedel av hela sin krigsmakt.
Legenden säger att kejsaren tog nederlaget hårt och skyllde på stackars Varus (som begick självmord under slaget – germanerna skar av honom huvudet och skickade det till Rom) och ännu långt efter händelsen plötsligt och utan förvarning kunde utropa: Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner! Den direkta följden blev att romarna drog sig tillbaka västerut för att aldrig återkomma. Trots att man senare fortsatte kriget mot Germanerna valde de att låta Rhen vara imperiets gräns. Och så förblev det.
Det har ibland ansetts att slaget hade stor betydelse för Europas framtid eftersom Rom aldrig lyckades införliva Germanien i imperiet. För modern tysk nationalism under 1800-talet, och i vissa fall högerextremism, har slaget tillmäts överdriven vikt. Hursomhelst: Alla imperier kommer måhända alltid till sin vändpunkt. År 9 i Teutoburgerskogen tog den romerska expansionen österut slut.
1346 stod slaget vid Crécy i Normandie, Frankrike. Det var det första stora slaget under Hundraårskriget mellan England och Frankrike. Slaget brukar anses som slutet för den medeltida riddaren som dominerande krigsmaskin på slagfälten. Den franska hären bestod av drygt 30 000 soldater där kärnan utgjordes av kung Filips feodala soldater, på omkring 12 000 riddare som samlats för att fullgöra sin edsvurna plikt till kungen. Där fanns många namnkunniga riddare – grevar och baroner och alla var de säkra på framgång. De var ju bäst i test, så att säga. Elittrupperna. Ingen kunde föreställa sig den katastrof som väntade.
Engelsmännen, ledda av kung Edward III, hade under veckor retirerat och till sist stannat i en sluttning som möjligen kunde vara en strategiskt bra plats att möta fransmännen. Deras arme bestod av cirka 14000 man varav endast 4000 var riddare. Däremot förfogade de över omkring 7 000 långbågskyttar. Med detta vapen hade engelska arméer tidigare vunnit flera segrar mot skottar och walesare men det var ännu oprövat i kontinental krigföring. Det krävdes avsevärd muskelstyrka att spänna och avfyra långbågen, pilarna var ungefär en meter långa och den kraft som utvecklades när bågen brukades på rätt sätt gjorde att riddarens rustning inte skyddade. Trots att den franska ledningen beordrade halt för att soldaterna skulle kunna vila innan slaget fortsatte en stor del framåt ändå – så säker på vinst var man. Trupperna längst bak pressade dessutom på täten och hela armén rörde sig därför framåt – omöjlig att stoppa.
När Filip insåg läget gav han order om anfall trots arméns utmattade och oordnade tillstånd. Dessutom regnade det så sluttningen upp till engelsmännen blev hal och lerig. De stolta riddarna – the finest of the finest – räddes ingen strid. De franska ädlingarna sprängde fram med fällda lansar och dragna svärd. När de ryckte uppför sluttningen möttes de av pilregn. De hästar som träffades råkade i panik. Ryttarna försökte ta sig bort och stor trängsel uppstod när de försökte pressa sig fram mot engelsmännens infanteri. Andra vände på hästarna och försökte fly. Där mötte de sina egna trupper och kaos uppstod. De som ändå lyckades ta sig fram till engelsmännen fick i trängseln inget utrymme att använda sina vapen. Många kastades ur sina sadlar och halvt avdomnade av fallet eller orörliga på grund av sina tunga rustningar slogs de ihjäl liggandes på marken. Andra fastnade under högarna av lik och kvävdes till döds. Men en sann riddare ger sig aldrig.
När mörkret sent på kvällen gjorde fortsatta strider omöjliga drog sig den franska armén tillbaka fullständigt krossad. Sammanlagt stupade fler än 1 500 franska riddare och de totala förlusterna översteg troligtvis 10 000 man. Som jämförelse räknade den engelska sidan knappt 100 stupade. Långbågen medförde länge framgångar för engelsmännen på slagfälten. Under 1400-talet stagnerade vapenslaget när riddararméerna blev ovanliga och krutvapen började användas. Själv kommer jag att tänka på den gamla badmintoninstruktionen om Starke Stelman VS Vigo Lättman. Eller David och Goliat, om man så vill. Teknik och anpassning övervinner ofta storlek och självsäkerhet.
De smått otroliga territoriella framgångarna för det brittiska imperiet under senare delen av 1800-talet berodde till stor del på maskingeväret Maxim. Alltså på en kulspruta. För att säkra kontrollen över den oerhört viktiga Suezkanalen var britterna tvungna att också kontrollera Sudan. I slaget vid Omdurman 1898 stred 60 000 sudaneser beväpnade med spjut mot den 25 000 man starka brittiska armen. Men britterna hade kulsprutor. 25 000 sudaneser stupade eller sårades mot ett 40-tal britter. Imperiet behöll kanalen och dominerade världen i stort sett fram till första världskrigets slut.
Det är väl som Socker-Conny säger: Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad.
Det var under en liberal statsminister, Nils Edén, som lika allmän rösträtt infördes i Sverige. Visserligen som sista land i norden och i koalition med socialdemokraterna och dess ledare Hjalmar Branting – men ändå. Så var det. Under stort motstånd från Högern och kungahuset genomfördes den allmänna rösträtten av liberaler och socialdemokrater.
En kanske kan fundera över sina ställningstaganden, ibland. Vad en har för syn på tiggande EU-migranter, flyktingar och muslimer, kvinnor och homosexuella eller människor som på olika sätt avviker från normen.
Så här efteråt vill man ju inte vara killen vars organisation var emot lika allmän rösträtt, eller vad det nu kan handla om, tänker jag. Eller tillhöra ett parti med brungrumligt förflutet. Det är bättre att överväga sitt samvete och sin moral när det är aktuellt än att ägna sig åt damage contol efteråt.
1990-91 gjorde jag militärtjänst. Året därefter studerade jag i Frankrike. Under dessa år var jag en rätt flitig brevskrivare, bland annat beroende på att mail och sms fortfarande låg några år fram i tiden.
frankrikestudent
Min gamle vän Jerra hade nyligen vänligheten att visa mig ett av dessa brev och jag väljer att publicera en varligt redigerad variant. Det är spännande att färdas i tidmaskinen, ändå, och så här mådde och kände jag tydligen i september 1990.
Enköpings signalregemente, 10:e kompaniet
1990-09-19
Detta brev kommer från en av tristess nedbruten människa. Någon ska få lida för allt detta jag tvingas utstå och sannolikheten att han heter Bengt är rätt stor.
(Jag har bestämt för mig att överbefälhavaren på den tiden hette Bengt Gustafsson).
Nu spolar pissomaten igen. Den spolar inte efter att 30 man låtit sitt vatten i den men mitt i natten när ingen är i närheten och jag sover – ja, då sätter den igång. Spol-proceduren tar 30 sekunder och efter att den är färdig är jag klarvaken. Den hån-spolar åt mig.
Jag håller på att bli sjuk, svag och darrig av att aldrig få sova en hel natt. ”Det var en pissomat som tog kål på hans sista livsgnista” kommer det att stå i journalerna när jag sitter inspärrad på ett rum vettskrämd för att gå på muggen.
Idag på lunchen var det en kille som dragit sig tillbaka för att i godan ro göra nr 2. Jag och min kamrat Tebogo Jones, tog en slang och sprutade in rätt mycket vatten över båsdörren. Han blev inte glad. Varför gjorde vi det? Tja, lumpen tycks sporra sådant beteende i mig. Jag är deppad. Det har ringt tre gånger den senaste kvarten och inget samtal var till mig. Det finns bara ett knep kvar: Ringa fröken Ur och låtsas att man ringer sin flickvän.
(Kompaniet hade en gemensam telefon, i backelit, i korridoren och det var en stor händelse när det ringde. Ibland kunde det bli kö enligt principen amerikanska fängelsefilmer).
Telefon i bakelit
Jag såg just ”Fletch” igen. Den är ju så satans rolig. Och jag har inte hört pissomatricken sätta igång sitt skräckprogram. Ännu är allt gott och väl.
Det finns en husmor i köket. Hon är fet och har hörapparat. I går var det potatisburgare eller blodpudding till lunch. När jag kom till potatisburgare-avdelningen fanns det inga kvar.”Hur lång väntetid” undrade jag. ”Hörru, det dröjer minst en vecka” skrockade tanten så fettet gungade, till synes mycket nöjd med sin replik. ”Jag väntar gärna” permissions-fänriken brukar vara givmild med permissionerna” ljög jag. ”Kan jag vänta vid ert fikabord?”. ”Ett ord till och det blir kökshandräckning! skrek Storskedgumman. Hänvisad till blodpuddingen.
Morgnarna här är värst. Att vakna upp till någon ohängd Barbapappa från Norrland som frågar om man ska med och ”fika”. På morgonen äter man frukost – man ”fikar” inte. Jag blir förbannad. ”Vad är det som pip”, säger norrlänningen.
Till kapten har vi en pensionerad dirty-dräggel-typ med slokmustasch.
Och nu är helvetespissomaten igång, igen. Undrar om den lever. Vem konstruerade den? Klart den lever på urin. En gång när jag om natten kastade vatten tyckte jag mig höra ett väsande. Sedan ett gurgel följt en ljudlig rap. Jag sprang i vild panik in på luckan. Där kröp jag ner hos Leif. Han blev inte glad alls – jag fick stryk. Ett hårt dygn.
Hör av dig!
P.S: Odd Fellows är mycket sura. Om inte bordet fixas snarast kommer vare sig du, jag eller fancaise-gänget att få ha fest där mer.
(Francaise-gänget. Inte så töntigt som det låter, tydligen).
Förövrigt anser jag att Enköping bör förstöras.
Fast ibland tänker jag att det kanske inte är så mycket som förändrats, egentligen. Man är i stort sett samma odräglige typ då som nu. Eller, som någon jag känner rätt väl en gång sa: Du är för det mesta helt otroligt enerverande. Men däremellan är du en fantastisk människa. Ska vi jobba lite på det där med intervall?
Irma Grese – Belsens kvinnliga djävul – älskade att slå nakna kvinnor och särskilt unga, vackra flickor. Hennes sadism kände inga gränser. De dagar då hon skulle se ut offren till gaskamrarna trivdes hon mest. (ur Expressens artikel 20:e september 1945 där ett överlevande ögonvittne intervjuades).
Den sköna besten, hyenan i Auschwitz.
Det finns idag en hel del artiklar om Hitlers bödlar etcetera i diverse populärhistoriska tidskrifter men också övrig media brukar ta upp detta ämne med jämna mellanrum. Våldet, ondskan och terrorn säljer, intresserar och, tyvärr, inspirerar fortfarande.
—
Tänk så lätt det är att i efterhand se mönstret: svår barndom, en problematisk skolgång fylld av mobbing och en tillvaro i utanförskap.
Så kommer sammanhanget och tillhörigheten. Det tidigare offret blir den värste av dem alla. Bakgrunden och förutsättningarna ursäktar självfallet inte handlingarna men mönstret, det återkommande, borde lära oss något.
Det rådde ingen tvekan om skulden. Kocentrationslägervakten Irma Grese var skyldig. Det fanns många skakande vittnesmål om hennes brutala sadism – varav alltså ett gick att läsa i Expressen i september 1945 – som många gånger gick långt bortom andra bödlars.
Irma Grese. En ung, blond, blåögd tjej med trasig uppväxt, utanför och misslyckad i skolan. Hur och varför kunde hon bli en av de mest mytomspunna figurerna i nazismens dödsapparat och uppnå en bisarr kultstatus bland sina gelikar?
Hon var ung, bara 19 år, när hon gick med i SS och hon hann vara verksam i flera läger. Hennes karriär gick snabbt och hon nådde till slut den näst högsta graden bland kvinnlig KZ-personal (KZ = Konzentrationslage) och var slutligen ansvarig för 30 000 kvinnliga fångar.
Hon var en utpräglad sadist och hennes handlingar som sagt osedvanligt grymma. Hon slog, piskade, dödade och förnedrade sina offer. Ju brutalare desto bättre – allt enligt den vidriga nazistiska doktrinen.
Och Irma Grese levererade. Hon blev känd, berömd och bekräftad.
—
Men vem var hon? Jag träffar ju massor med ungdomar i mitt jobb. Skulle en, eller var enda en av dem, kunna vara en potentiell Irma Grese? Kanske inte alla. Men många, blir min dystra slutsats.
Så väldigt mycket utöver det som står i artiklarna känner jag inte till om hennes bakgrund. Hon föddes 1923, hade 4 syskon och modern tog sitt liv när Irma bara var tretton år. Hon hade dåliga skolresultat, var mobbad och blev en mycket aktiv medlem i Bund Deutscher Mädel (nazisternas organisation för flickor).
Som 19-åring gick hon alltså med i SS (något som hennes far lär ha ogillat eftersom han själv enbart var partimedlem för att det gynnade honom i yrket) och började sin blodiga karriär i kvinnolägret Ravensbrück på kontoret som assistent.
Sommaren 1942 hade Förintelsen kommit igång på allvar och trycket på lägersystemet ökade i takt med att mördandet ökade dramatiskt.
Hon flyttades året därpå till den nybyggda Auschwitz II-Birkenau som behövde mer personal. Detta var ett toppmodernt dödsläger framtaget för ett enda syfte: att effektivt genomföra den slutgiltiga lösningen.
I Irma Greses värld var detta befordran till en topptjänst. Hösten 1944 blev hon den näst högsta kvinnliga officeren. Hon var nu ansvarig för urvalsprocessen för vilka som fick gå till arbete respektive gaskamrarna.
Den positionen gav nazisterna inte vem som helst och att en 21-årig kvinna blev utsedd var uppseendeväckande.
Hon var alltid välklädd och det sades att hon särskilt slog ner på fångar som trots allt försökte behålla någon form av kvinnlighet i helvetet, att hon sände åtskilliga fortfarande friska och starka fångar till gaskamrarna av den anledningen.
Hon kunde slumpvis misshandla kvinnor som hon blev arg eller avundsjuk på och hon hade rykte om sig att vara sexuellt utsvävande men det är oklart vad som är belagt. Är inte det lite typiskt stereotypt, tänker jag, samtidigt som jag inser att genus kanske inte är helt tillämpbart i detta fall.
—
(Eller, förresten. Tänk om det är så att det inte är någon som helst skillnad – som en del påstår – mellan könen i sammanhanget, att kvinnor är precis lika grymma som män? Det är bara det att de aldrig – eller sällan – fått chansen att visa det.
Det vore ju det mest rimliga. Samtidigt lämnar den tankegången mig helt utan hopp. Fast min tro ligger helt och fullt på mänskligheten som helhet – en kan lika lite eller mycket hoppas på att kvinnorna ska frälsa oss som på någon religion.
Det där var ju så pass intressant att det kanske är värt en egen framtida bloggpost)
—
Förutom vittnesmål och rättegångsprotokoll finns en brevväxling mellan Irma Grese och hennes syster bevarad. I många av breven försöker hon övertyga systern att allt är bra och att inget ont kommer att hända.
Bristen på självinsikt och bisarr världsuppfattning är påfallande – på så vis har hon mycket gemensamt med andra nazistiska krigsförbrytare.
1944 evakueras Auschwitz och hon kom tillbaka till Ravensbrück i början 1945, bara för att omplaceras igen och den här gången till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Det var här hon och hennes kollegor överraskades av brittiska arméns snabba frammarsch. Hon ställdes inför militär domstol i slutet av 1945.
Vittnen pekade ut henne som personligen ansvarig för flera mord, antingen genom att skjuta offren med tjänstepistolen, eller att slå ihjäl dem gärna med sin piska. Grov misshandel var ofta förekommande.
Den 17 november 1945 dömdes Irma Grese till döden genom hängning. Hon överklagade flera gånger då hon bland annat hävdade att hon blivit placerad i koncentrationslägren av SS och inte frivilligt sökt sig dit, men överklagan avslogs.
Avrättningen verkställdes en månad senare och när huvan placerades över hennes huvud sa hon ett enda ord till bödeln: Schnell (skynda dig).
—
Kanske är det dumt av mig att intressera mig för en krigsförbrytares handlingar. Men på något sätt ser jag det som förknippat med mitt yrke och politiska engagemang.
För det viktigaste en lärare kan hålla på med är, i mina ögon, att främja självinsikt, självkänsla och ett kritiskt självständigt tänkande.
Och det viktigaste en politiker kan hålla på med är egentligen samma sak. Med den skillnaden att strävan bör vara att försöka utforma ett samhälle där alla individer får samma möjlighet att tillämpa sin självinsikt och utöva sin självkänsla och kritiska självständiga tänkande.
Ibland omnämns en viss Solon, 640-558 f.v.t, som demokratins upphovsman. Det som närmare avses är en serie ekonomiska, sociala och juridiska reformer han som den högste ämbetsmannen genomförde i Aten. Reformerna bildade tillsammans en sorts konstitution vilken ledde till republik i motsats till de envälden som rådde i de flesta (alla?) andra grekiska stadsstater.
Det hade visat sig nödvändigt att reformera statsskicket eftersom olika grupper inom det högre samhällsskiktet ständigt låg i luven på varandra och de egendomslösa medborgarna nästan helt saknade rättigheter och därmed helt var beroende av de högre samhällsklasserna. Det blev oro i samhället. Staten fungerade inte optimalt och missnöjet var stort. Att exempelvis stå i skuld till någon innebar i praktiken att vara slav. Kunde man inte betala sin skuld blev man i princip borgenärens egendom. Solon införde en sorts skuldsaneringslag för att undanröja rättsosäkerheten även om klasskillnaderna bestod. I förhållande till sin egendom reglerades medborgarnas rättigheter och skyldigheter och till stadens styrelse kunde bara de mest förmögna väljas – olika uppdrag i det allmännas tjänst fördelades längre ner i hierarkin efter egendomsinnehav.
I folkförsamlingen och som bisittare vid domstolarna (nedan) kunde alla medborgare, utan avseende på förmögenhet, delta i beslut rörande statens angelägenheter. Solons reformer syftade till att ta bort missförhållanden och (vissa) orättvisor för att åstadkomma ett mer harmoniskt samhälle. Resultatet? Ingen blev nöjd. De rika ville att Solon skulle behålla den bestående ordningen medan de fattiga hade hoppats på en större ombildning av samhället.
Regeringsmakten gavs Rådet (alltså inte folkförsamlingen) och en annan nyhet blev införandet av domstolar att döma i enskilda ärenden och skydda konstitutionen. Solons lagar ristades in i stenpelare som inte finns bevarade. Senare källor har haft en tendens att se Solon som upphovsman till alla demokratiska lagar och reformer i antikens Aten vilket inte stämmer. Somligt fanns sedan tidigare, annat tillkom senare.
—
Jag har engagerat nig i demokratin. Jag tackar Solon för möjligheten. Blir det ändå inte som jag vill är mitt samvete rent då jag anser mig gjort vad jag har kunnat och förmått inom ramen för vad demokratin medger. Jag har sålunda rätt att klaga om, eller när, ett ett annat beslut, i mitt tycke sämre, fattas. I övrigt får jag hoppas att medborgarna, om de håller med mig, ger mig ett större mandat eller att de engagerar sig politiskt själva. På någon ny Solon är det måhända inte lönt att vänta.
—
Enligt Wikiquote finns några citat av Solon som kan vara intressant att lyfta fram i sammanhanget,:
Den som vill lära sig att befalla måste först ha lärt sig att lyda.
Det har kommit önskemål om att även min brors tal på vår systers begravning ska finnas tillgänglig för en bredare krets. Så, hur smärtsamt det än är, så publiceras det härmed.
—
Det här är talet jag önskar att jag aldrig behövt hålla. Hur beskriver man förlusten av en lillasyster, hur det känns? Hur sammanfattar man en älskad systers liv med några få ord? Vi har redan hört så mycket fint om Helena i dag, jag vill bara säga till er: Ni har alla rätt.
Jag har till några av er sagt att jag känner mig amputerad. Det är väl det närmaste jag kommer en beskrivning. Något vitalt fattas mig, en del av min vardag och mitt liv saknas nu. Jag har under de gångna veckorna flera gånger hunnit tänka ”haha, det här måste jag skriva till Helena om”. Det kunde vara en ensam svamptur i skogarna på Luras, första gången utan vår trogna ciceron Karin Olausson. Med en ynka hittad murkla som resultat. En bild till Helena på korgen med ett ”så här går det.”
Eller när jag fastnat på ett tåg i några timmar med överdriva ilska reaktioner hos medresenärerna. Återigen, sådant som jag vet att Helena fnissat förtjust åt.
Men nu kan jag inte göra det.
När vi var små och växte upp var jag mest dryg. Vi var nära i ålder och gillade att reta varandra. Som så många andra syskon. Jag kallade henne bortbyting, sa att hon borde sättas i karantän. Slog hennes kompisar med couronnepinne, eller kallade henne och Anna Gren för ”titta, där kommer ryskorna gående”. Så där jobbig som bröder kan vara. Fredrik mäklade fred mellan oss, när föräldrarnas tålamod tog slut. Vilket det ganska ofta gjorde.
Sedan dog mamma. Med allt vad det innebar av sorg och saknad. I den nya obehagliga och smärtsamma tillvaron efter mammas död, flydde vi bort från sorgen, jag till säsongsjobb i Sälen och Öland, Helena till England. Men där någonstans började vi sakta svetsas samman. Jag tror att vilsenheten efter mammas död drev oss samman. Familjen kröp runt på alla fyra efter mammas död och försökte hitta fotfästet igen. Vi kunde inte hitta tillbaka, det gick inte. Men till något nytt, något hållbart i familjerelationen. Det var en nödvändighet för att vi skulle må bättre. Vi hamnade båda så småningom i Stockholm, vilket även det bidrog till att vi blev närmare med varandra. Dalfolk i Stockholm håller samman, det är sen gammalt!
Vad jag minns som ett annat viktigt stort steg för vår nära kontakt, var när Helena vågade komma ut som homosexuell. Jag och Ulrica hade nyss blivit ett par och Ulrica sade nästan omgående till mig, det som jag själv i tanken snuddat vid tidigare, ”du förstår väl att Helena är gay va”? När jag berättat att hon ännu inte sagt något till oss, bestämde Ulrica raskt att vi skulle bjuda Helena och hennes dåvarande tjej Bekki på middag. Och hjälpa dom lite på traven helt enkelt.
Jag spelade ut hela registret. Efter många klunkar vin, lite spillande på duken, lite nervöst gnuggande i ansiktet, sparkar under bordet från Ulrica, samt hinna göra en rolig hatt av servetten och sätta på huvudet, så kom jag till skott. ”Vi undrar bara när ni tänkt berätta för oss att ni är ett par” frågade jag.
Jag minns fortfarande glädjen hos Helena, de glittrande ögonen och röda kinderna. Jag upplevde att hon blev så lättad och lycklig i detta ögonblick. Och att det var efter detta vi fick en djup och nära kontakt. Efter detta fick jag även förtroendet att följa med ut på gayklubbar. Vi dansade till schlagerlåtar, en kärlek vi delade, och jag njöt av att för en gångs skull få möta ren åtrå på dansgolvet, låt vara att den kom från andra män. Helena roade sig under tiden på sitt sätt, såsom att då hon såg ett enormt hårsvall på dansgolvet så dansade hon dit och låtsades avvända hårsvallet som en kappa att hänga över axlarna.
Under åren har vi haft ett fint och nära umgänge. När jag bläddrar i sms-trådar, mail och andra trådar ser jag att vi hade kontakt flera gånger i veckan. I stort och smått. Ofta och gärna om tillvarons små underhållande obetydligheter. Helena var expert på det. Att se det roliga i en vardaglig händelse. Att kunna plocka fram en bisarr detalj som man själv missat, men som fick en att brista ut i skratt. Denna förmåga behöll hon även i de svåraste stunderna. Jag minns den dag på sjukhuset då domen föll, att inget hopp längre fanns, ingen hjälp fanns att få. Vi satt i hennes rum och begrundade detta. En välmenande sköterska var inne och hav Helena en inhalator som skulle hjälpa henne ”andas lite lättare”. Helena satt och tittade på den i sin hand. Då sköterskan gått ut tittade hon upp på Marie och mig, ryckte på axlarna och kastade inhalatorn över axeln.
Hennes osvikliga minne för små roliga detaljer ur det förflutna. Där jag och min bror jobbat för att att förtränga pappas alla märkliga utspel i det vardagliga genom åren, där frossade Helena, plockade fram dom med glädje och lust. Där jag och Fredrik glömt många av mammas roliga uppläxningar eller förmaningar, kunde Helena hjälpa oss att minnas.
Nu är det vi som minns Helena. Vi gör det med lika stor glädje som sorg. Själv minns jag och saknar så mycket, så många saker.
Hennes förmåga att se och fånga vardagens lyx. ”Så lyxigt” brukade hon entusiastiskt utbrista, det är vi nog många som känner igen. Om ett glas vin och en bit ost en söndagskväll. Om en svamptoast på Luras. En tjusigt upplagd sallad. Eller de älskade ”starkölsluncherna” på Styrsö under semestern.
Min fru Ulrica brukade säga att jag och Helena ”gick upp i symbios” då vi träffades. Det var ingen komplimang har jag förstått. Vi delade den till exempel den irriterande egenskapen att i affären med hustrun alltid vara sist med att plocka upp plånboken. Men i mer festliga sammanhang inte känna några gränser med att spendera på oss själva eller på omgivningen.
Vi hade så kul. Vi delade samma humor, älskade att kasta filmcitat på varandra. Omgivningen kunde tycka att vi var för interna, för bisarra. Det var vi nog också. Vid en fest i en tidigare lägenhet där jag och Ulrica bodde, kom en tjatig och dryg granne in. Jag flydde genom att, inte helt logiskt, krypa in under sängen i sovrummet. Helena kom släntrande, böjde sig ner då hon såg mina fötter sticka ut, frågade vad jag gjorde. Jag sa att grannen är så dryg. Helena konstaterade, ”ja, han är rätt dryg” och kröp in sedan in under sängen bredvid mig. Det kändes logiskt för oss. Det framstod dock inte som logiskt för Ulrica då hon kom och undrade vad vi höll på med.
Jag minns och saknar hur hon kunde vinkla vinglaset och sedan lägga omkull det på bordet. För att markera att det behövdes påfyllning. För att sedan utbrista i familjens numera patenterade ”taaaackaaar” då glaset fylldes på.
Jag saknar att höra henne muntert ropa ”im on a roll here” i skogarna på Luras, svingandes bärplockaren ner mot lingonriset.
Jag saknar hennes rappa humor, som när jag själv tyckte att jag fångat en brittisk pose på ett foto på Facebook, och nöjt skrev ”Be british”, så kommenterade hon blixtsnabbt ”Be ridiculos”
Jag saknar hur hon imiterade Zack i filmen Änglagård med hans speciella hälsning då vi möttes eller skildes åt.
Till sist vill jag säga några ord till dig Marie. Ni fick 5 år. Fem knappa år. Så lite tid. Alldeles för lite tid. Men vilka år det var. Jag tror inte jag sett Helena må så bra, vara så lycklig, som hon var dessa år med dig. Lyckans tid! Sedan kom sjukdomen. Du vek aldrig från hennes sida, du kämpade och slet för henne. Du fanns där, du vakade över henne. Du bar henne på dina axlar genom detta helvete. För det är jag dig evigt tacksam. Utan dig hade Helena haft det ännu värre i allt detta. Helena slipper lida mer nu, men jag vet att ditt lidande bara börjat. Ett lidande av sorg och saknad. Men jag vill att du ska veta att du inte är ensam. Nu är det vår tur. Nu är det vi som skall finnas där för dig. Nu är de vi som skall bära dig på våra axlar.
Helena brukade påminna mig om det retsamma mantra jag brukade säga till henne då vi var små. ”Man vill mycket. Men får lite”. Man kan säga att detta retfulla mantrat nu har bitit mig rumpan rejält. Och att jag nästan kan höra Helena retfullt skrattande säga det till mig nu, och nöjt påpeka att hon fick sista ordet i detta.
Helena. Du var redo för detta, och att lämna oss. ”Jag vill leva, men min kropp vill inte” som du sa till Marie sista dagen. Men vi som är kvar här är inte redo. Jag kommer minnas och sakna dig resten av mitt liv.
Det är dags att ta farväl och vårda minnena. På tisdag skulle hon fyllt 38 år, min syster. Begravningen var fin, så fin. Den efterföljande minnesstunden, som vännerna mestadels hade arrangerat tillsammans med hennes fru Marie, bjöd på minnesord, tårar, skratt och minnen. Det är ju det som är det fina med minnesstunder: alla får minnas och begrunda på sitt vis. Jag ville säga något men jag var så ledsen att jag nog knappast var begriplig. Det här var vad jag försökte säga. Och i viss mån också sa mellan tårarna.
Även om jag idag såklart vill hylla min syster så vill jag betona att jag inte står här för att prata OM henne. Detta, allt som jag säger, är också – och har så varit i verkliga livet – riktat direkt TILL henne. Vi har pratat för länge sedan och alldeles nyligen, i personliga samtal, i telefon, via sms och slutligen, som det nu blev, vid fotändan i hennes säng. Jag står här framför er som en ur en familj i smärta, i en släkt som sörjer men kanske även som en ur stor vänkrets i chock.
Hur det än varit, hur relationen än sett ut, så tror jag vi alla är förenade inte bara i vår önskan att minnas Helena utan snarare i vårt behov av att göra så. Så är det kanske för alla sörjande men sådan var min lillasysters utstrålning att också de människor som endast hastigt träffade henne, kanske genom jobbet eller på andra sätt, också känner att de förlorat någon som stod dem nära. Om inte annat så vittnar alla besök hos henne den sista tiden om det. Alla ni som är här, alla ni hennes vänner från förr och kanske senare, släkt, vi anhöriga, och så till sist så klart Marie – vittnar om en långt mer enastående kärleksförklaring till Helenas minne än vad jag någonsin kan hoppas att kunna ge här idag.
Men ändå. Det är så orättvist. Och tiden med Helena blev för kort, alldeles för kort. Helena, vi var nära varandra som små. Och även om vuxenlivets samvaro inte präglades av samma närhet som barndomens har den senaste månaden fyllts av minnesbilder. Som när du kröp upp i min säng när du var alldeles liten eller kanske allra starkast när du gjorde det en gång under mammas sjukdomstid. En natt Uppsala kröp du upp i min famn och så satt vi länge och bara andades. Men vi tänkte även framåt.
Man får aldrig glömma detta viktiga – man måste alltid se framtiden an, möjlighetshorisonten får inte enbart vara dyster och det är viktigt att minnas detta även när tillvaron är som svartast. Så uppfattade jag att du Helena såg på tillvaron och så försöker jag själv också göra, så långt det nu är möjligt. Vi har lärt oss alla våra läxor den hårda vägen, sa du nyligen. Jag tänker att i det hade du alldeles rätt.
Du fick enbart leva ett halvt liv och jag kommer alltid att känna mig lurad på all den tid vi skulle ha nu när du äntligen var på väg – du skulle ju bara svänga in i Sandviken – och sedan komma hem till mig, Malin och flickorna på middag. Du kom aldrig fram. Det gick inte. Du fick återvända.
Sista gången jag träffade dig satt du i en solstol och var glad, så glad. Även om talet gick lite långsammare än det brukade såg man fortfarande det där lite småbusiga leendet och den så typiska glimten i ögat – den som gör dig så lik mamma ibland– och du tyckte det var en bra dag. Det tyckte jag med. En bra dag i en solstol på Ersta diakoni. När slutet nalkas är det saker och stunder av den typen som räknas.
Men jag vill inte bara minnas den dagen. Nej, jag minns dig även ligga på rygg i din säng och kasta en liten boll uppochner – eftersom du på det sättet trodde du kunde får bättre bollkänsla – jag hör dig spela The Doors genom dörren till ditt rum under Kevin Costners vakande ögon.
jag tänker på besöket jag och Malin gjorde hos dig i England och senare i Eskilstuna under studietiden, och jag tänker på många, många roliga stunder där du med din osvikliga pricksäkerhet och underbara känsla för humor ofta lockade till dubbelvikt skratt som varade tills man kiknade.
Jag tänker på hur glad du blev den gången jag skrev ett brev till dig och sa att den du älskar älskar också jag. Mer behövdes liksom inte sägas. Du var den kärlek som vågade säga sitt namn och för det är jag stolt.
När jag fick beskedet att du ville somna bort från alltihop fick jag panik. Trots att det inte på något sätt var oväntat.
När jag kom fram sov du redan och för en gångs skull alldeles fri från smärta. Jag fick vara med din sista stund. Jag lärde mig också något under detta dygn, något jag egentligen redan visste: att leva i nuet är viktigt.
Du har kämpat ibland, Helena. Alltså långt innan du blev sjuk. Kärleken är lite omständlig på det viset – omgivningen kanske inte alltid kan förstå eller acceptera den man älskar och hur man gör det.
Egentligen vore vår värld bättre om fler kunde säga den du älskar älskar också jag. Och sedan leva efter det. Och jag menar inte detta ur ett religiöst perspektiv.
Jag förstod dig tidigt, Helena. Och som du känner för Marie känner också jag fast för Malin. Vilket gör att jag känner åtminstone lite av din kärlek – kanske en tiondel eller så – för din Marie, Viktors Ulrika och deras barn. Det kommer jag alltid att göra. Oavsett vad. Därför väljer jag att tänka på något som var bland det sista du sa till mig: nämligen om vikten av att ta hand om varandra.
Jag tänker också att du under sjukdomstiden hade sitt sinne och själ intakt och det sista beslutet, det om ditt eget liv, ja det tog du själv på dina egna villkor. Jag kan inte låta bli att också låta några andra, människor som säger saker bättre, tala för mig. Jag väljer tre texter som liksom knyter ihop hela sorgeprocessen som jag ser den.
—
Thomas Tranströmer – Efter någons död
Det var en gång en chock som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans. Den hyser oss. Den gör TV – bilderna suddiga. Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.
Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar. De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger— abonnenternas namn uppslukade av kölden.
Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta. Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen. Samurajen ser obetydlig ut bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.
—
Ylva Eggehorn
Stå stilla I smärtan, rotad I det som är ljus I dig. Låt svärdet gå genom dig.Kanske det inte alls är ett svärd. Kanske det är en stämgaffel. Du blir en ton. Du blir den musik du alltid längtat efter att få höra. Du visste inte att du var en sång.
—
Harry Martinsson
Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.
Helena ditt namn betyder lysande. Och även om livet utan dig på många sätt känns mycket svårt så är det så vill jag minnas dig – som lysande. Och jag vill se framtiden an, med dig i minnet även om du mycket hellre hade fått vara med. Den unika, komplexa, många gånger slutna, den inre och yttre vackra, den fantastiska, briljanta oersättliga och lysande Helena. Jag kommer alltid att minnas dig, jag ska se till att så många som möjligt också gör det – inte minst dina brorsdöttrar Liv, Line, Louise, Mina och så en som vi ännu inte känner.
Jag vill avsluta med det enda lilla poem jag någonsin skrivit – till mamma när hon lämnat oss. Det får knyta ihop detta:
Så lägger sig det stormiga havet och allt blir lugnt och stilla. Sakta, nästan omärkligt, men för oss så oerhört fort, lägger du loss från stranden och lämnar oss ensamma kvar. Längre och längre ut far du och varje ögonblick rymmer sorg och saknad. Snart når du horisonten medan vi står kvar på stranden uppfyllda av dig. Vi minns och älskar dig så fantastiskt mycket.
Fotnot: Uttrycket ”See you in Liverpool” är en fras sjömän använde under främst andra världskriget. Klarade man sig, alltså fartyget resan över till Liverpool var det lugnt. Det blev en lyckofras som många äldre sjömän – exempelvis vår morfar – använder som avskedshälsning för en avliden vän eller kollega vid deras begravning. Orden yttras samtidigt som man diskret knackar lite i kistan.
… betyder ungefär istället för föräldern. En person, eller institution, ska agera i bästa intresse för tredje hen. God hen, anhörig, myndighet, lärare eller juridiskt ombud. Min lillasyster sa en gång att efter att vår mor gick bort blev jag någon sorts ställföreträdande förälder tillsammans med far.
Min lillasyster är död. Hon somnade in på Ersta diakoni i sviterna av lungsäckscancer 23.45 på onsdagsnatten. Jag är helt förkrossad. Hennes bortgång är ännu alltför smärtsam att nämna något om vidare men jag kan säga så mycket som att hon var mig en vida överlägsen skribent. Hon skrev på officiella uppdrag och hade självfallet en egen blogg. Inte så illa för en lekhen. Sålunda tänker jag att hon ändå ville att jag skulle fortsätta babbla på om allt mitt sedvanliga nonsens, om ditt och datt, högt och lågt, och inte hålla på och gråta ihjäl mig över svunnen tid eller en förlorad framtid.
So here goes.
OECD har sagt att jag är en dålig lärare och att mina elever är lata. Man borde kanske ge föräldrar coachning istället, tänker jag. En kurs i att inspirera istället för att pressa, att lyssna istället för att tala, att ta in istället för att diktera. OECD slår vidare fast att det går allt sämre för landets skolsystem. Men ett utbildningsväsende kan aldrig vara bättre än de som verkar i det, alltså lärarna. Det är tydligen okej med läxhjälp om Röda korset håller i den men helt fel om ett elakt riskkapitalbolag erbjuder samma tjänst. Här har kanske OECD en poäng: behövs läxhjälp för att klura ut mina läxor är jag i sanning en dålig lärare. Oavsett om det sker kommersiellt eller ideellt förblir jag alltså en dålig lärare. Men istället för att gnälla på mitt jobb tänker jag på änglarna som tog hand om min syster. De som jobbar i vården är värda all respekt och mer av samhällets resurser. Jämfört med dem är jag faktiskt vare sig mer eller mindre än en dålig lärare.
Min vän på socialtjänsten har lärt mig att ett sätt att hjälpa barn som far illa är att uppfinna ett hemligt signalsystem för att barnet ska kunna visa att något är fel utan att den anhörig som kan vara upphovet märker något. Det kan handla om en bakochfram-vänd nalle. Då vet socialtjänstepersonen att något är fel. De som hjälper barn som har det svårt är bättre än dåliga lärare. Alltså bättre än jag.
Min syster hade sin lilla nalle Haderittan hos sig när livet tog slut. Vi, barnen Adolphson, är uppvuxna med Owe Thörnkvist dikt…
Haderittan satt på taket, Haderittan ramla ner, Haderittan slog ihjäl sig, Haderittan finns ej mer
…genom fars underliga förmåga att minnas bagateller. Plötsligt slog dikten mig i mellangärdet med full kraft och den lilla nallen slog stort larm. Nu är sorgen här, sa den. Gör dig redo, för nu är den här, sorgen. Plötsligt ville jag slita nall-jäveln i bitar. Men den såg så fin ut där den satt på hennes axel lutande mot samma kudde som hon. Jag sjönk tillbaka i stolen igen, och mörkret tilltog.
Några elever hade upptäckt musikalen Sound of Music. De var hänförda och jag tänkte att det är intressant att denna härliga film från 1965 fortsätter fånga publik. Jag berättade engagerat om baron von Trapp, gestaltad av Christofer Plummer i filmatiseringen av Sound of music, som i verkligheten var en österrikisk ubåtschef under första världskriget. Eleverna tittade klentroget på mig och meddelande korthugget att sådant där behöver man faktiskt inte veta. Jag antar att de har rätt och att jag är en dålig lärare. Vare sig mer eller mindre.
Min syster gillade musikaler, schlager och en hel del annan musik. Ofta genom åren samlades vi till TV-soffans samvaro under årets schlager-veckor. Kunde vi inte träffas fysiskt hade vi kontakt via cyberrymden där låtarna kommenterades och skrattades åt. Ofta hade vi samma smak. Den här gången rådde ingen tvekan: Mariette Don´t stop beleving för vad annat kan jag göra, sa hon lite vemodigt.
Det finns en populist i Holland vars namn uttalas Stjärt Vilders. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det hade jag och min lillasyster skrattat gott åt. Om hon suttit bredvid mig nu hade vi skrattat. Men det gör hon inte. Det är så vi ofta gör i vår familj, vi skrattar åt enfalden.
Den sista tiden. Du log ofta och du höll ut, fast du visste att klockan var slagen. Du var ledsen för all sorg du visste du skulle åsamka genom din allt för tidiga bortgång. Det finns inte någon som kan ersätta din plats hos din älskade Marie, hos din gamla pappa eller dina bröder, svägerskor, brorsdöttrar eller många vänner. I sorgen finns ingen in loco parentis. Vägen till Lovis i Mattisborgens pragmatiska inställning till tillvaron känns lång, så lång: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit. Något av det sista du sa var att jag ville leva vidare men min kropp ville inte.
Det blev svårt att inte tala om henne. För svårt. Nu gråter jag, igen. Är det så här det ska vara nu?
Och nu är helvetespissomaten igång, igen. Undrar om den lever. Vem konstruerade den? Klart den lever på urin. En gång när jag om natten kastade vatten tyckte jag mig höra ett väsande. Sedan ett gurgel följt en ljudlig rap. Jag sprang i vild panik in på luckan. Där kröp jag ner hos Leif. Han blev inte glad alls – jag fick stryk. Ett hårt dygn.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.