adolphson

Ett år med stroke

25 januari, 2013av adolphson

För exakt ett år sedan drabbades jag av en stroke. Grattis, sämste Stroke, och tack för den här tiden. Nu kan du gå vidare. Eller bättre: gå ur tid och rum.

Vi firar med en liten tårta, stroken och jag, vars form är obetydlig eftersom jag inte vet hur en stroke ser ut. Tårtan har ett ljus i mitten. När jag strax blåser ut ljuset är det klart. Då går jag vidare. Tills nästa gång det går åt fanders.

Det enda vi kan påverka är den tid vi har här och nu. Vår bästa tid är i detta ögonblick.

Stroken, och vad som följde i dess spår, har inneburit stora förändringar för mig. En ny identitet, bland annat. Samt insikter hur jag fungerar när skiten träffar fläkten.

Jag valde att inte lyssna på mästarens återkomst förrän på årsdagen av denna tveksamma tilldragelse, min stroke. Mästaren gjorde mig inte besviken. I dag är en bra dag.

Min strokes ett-årsdag uppmärksammar jag genom en sammanfattning av mina stroke-inlägg. Håll till godo, eller hur man nu ska uttrycka det.

Först beskedet.

En fullständig urspårning.

Jag famlade försiktigt framåt.

Det gäller att sysselsätta sig.

Något om vården.

Personligt, Retorik, Spännande människor

Till moster

20 januari, 201321 augusti, 2021av adolphson4 kommentarer

I fredags begravdes min moster, Lena, på Styrsö. Innan hon gick bort bad hon mig att säga något på hennes begravning. Moster var klar i sinnet och sig själv in i det sista och även om hennes önskan innebar mycket press på mig så finns det lägen i livet när man helt enkelt inte får backa. Detta var ett sådant. Hon utsåg mig.

Härliga moster Lena. Som ena halvan av mor. Bilden, från första halvan av 1960-talet, föreställer från höger Lena, far, Lennart och mormor i trädgården i Halsvik.

Det blev en fin och värdig, om än outsägligt sorglig, begravning med massor av människor närvarande. På minnesstunden efteråt höll jag mitt tal till henne.

—

Hej, jag heter Fredrik och Lena var min moster. Hon har betytt mycket för mig. Moster Lena bad mig vid vårt sista möte i livet att säga något på hennes begravning och vi hann faktiskt till och med prata lite om vad jag skulle säga. Även med en sådan sak hjälpte hon till, lite. Hon hjälpte alla med allt.

Vissa samtal är oberoende av tid och rum. Vi pratade, moster och jag, som om vi i stället för att omges av Sahlgrenska sjukhusets gråkalla väggar som vanligt satt på altanen och tittade ut över Halsvik. Vi pratade om allt mellan himmel och jord: om saker man säger och gör som just där och då verkar så rimligt men som senare framstår som dåligt gjort. Vi pratade om vikten av att kunna förlåta sådana saker. Vi pratade om allt härligt vi upplevt tillsammans för moster Lena hade bläddrat i sina album och konstaterat att vi, Adolphsons, fanns med på nästan varje bild.

Det samtalet fick mig att fundera mycket. Jag hoppas ni inte tycker det är allt för opersonligt om jag helt enkelt läser det. Annars blir det nog för svårt.

Svårt är också att säga något om någon som så många har sin alldeles egna varma och personliga relation till. Så jag försöker istället för att tala om hennes liv och personlighet ringa in en känsla jag har burit med mig genom livet och som jag fått till stor del av henne.

På Styrsö har det alltid funnits starka kvinnor. Mormor Astrid, mormors syster Ellen som vi också kallade för moster, min mamma Anita och så moster Lena förstås.

Aldrig är orden från den gamla psalmen, släkten följa släktens gång, så närvarande som i kyrkan på Styrsö. Där har jag upplevt livets början genom mina barns och deras tremänningars dop, jag lämnade barndomen där genom min konfirmation och jag har också på denna plats sett livets slut genom mormors, morfars, mammas, moster Ellens och nu moster Lenas begravningar.

Jag tänker lite på Ronja Rövardotters mamma Lovis ord, i Astrid Lindgrens saga, när sagans karaktär Skalle-Pär gått bort: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit. Men jag tänker också på hur viktigt det är, när man förlorat någon älskad, en hustru, en mamma, en mormor, farmor och moster, att få ropa som Ronjas pappa Mattis: ”hon fattas mig!”

Eller som min pappa sa när vi i går klev av båten och i skymningen vandrade bort mot Halsvik: Det känns annorlunda nu, att komma hit, när Lena inte är här.

Det är så viktigt att få sörja och vi sörjer alla på olika vis. Jag sörjer själv genom Harry Martinssons ord; ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.”

Så mynnar vår sorg så småningom ut i en annan vacker fras: I ljusaste minne bevarad.

I vårt sista samtal upptäckte vi, moster och jag, att vi hade en gemensam föreställning om vårt inre mentala rum. Ni vet ett sådant där rum man ibland kan bli uppmuntrad att gå in i för att meditera lite. Vi ser för vårt inre båda framför oss Vassholmen en varm och solig sommardag. Allt är lugnt och stilla.

Jag blev tidigt i livet präglad av Styrsö och jag vet att det varit bra för mig att präglas av olikheter och andra perspektiv än det kända och invanda. Så långt det är möjligt försöker jag ta med mig och föra över denna inställning till livet till mina barn.

Om jag tänker på något särskilt ur mosters rika liv med många skratt och härlig samvaro tror jag alltså att det får bli en känsla. Känslan av sommaren 1985. Då gick jag och kusin Stina på konfirmationsläger här på Styrsö. Det var en spännande och lycklig sommar först under mosters vakande ögon sedan tillsammans med mamma och pappa när övriga familjen kom ner från Falun.

Moster sa till mig, där i sjuksängen, att hon var nöjd med sitt liv när hon såg tillbaka. Det blir visserligen inte alltid som man tänkt sig: mamma och moster tänkte sig en ålderdom tillsammans som de själva sa: som pantertanter. Så blev det nu inte.

Men moster Lena har redan gått en tuff match mot sjukdom och vunnit. Det gjorde hon inte den här gången, men hur mycket kan man begära egentligen? Hon gjorde nog gott hon kunde. Det blev 1-1 kan man kanske säga. Om det nu inte vore för det där med i ljustaste minne bevarad. Där vann hon, hundra och åter hundra gånger om.

Tänk att kunna få ligga för sitt yttersta och säga så som moster Lena gjorde, att man är nöjd med sitt liv i vetskapen att det också strax är över. Och tänk att kunna vara den som trots svår och obotlig sjukdom ändå klarar att gjuta mod i omgivningen. Hon hade tid och plats även för mig en liten stund trots att tiden var knapp.

Men så var hon, moster Lena. Det är så talande. Det fanns alltid plats för alla.

Ja. Nu sitter de väl där uppe någonstans, mormor, morfar och mamma och tar emot sin yngsta familjemedlem. Det är i alla fall så jag ser på det. Vi andra stannar kvar och kämpar på ett tag till. Vi kämpar på som jag tror i deras, de som rest vidare, förhoppning att deras liv inspirerat oss som är kvar på vår egen fortsatta livsvandring.

Sinnebilden för lycka är för mig en sommardag på Styrsö under 1980-talet. Kanske sommaren 1985. Det har inte bara att göra med att jag var ung och och oprövad då. Målat med den tidens starka pastellfärger och med sommar på Styrsö var livet enkelt att leva och underbart att ta för sig av. Några större problem kände jag ännu inte till. Så kom 1990-talet och 2000-talet och ändrade på det. Släkten följa släktens gång.

Det här med att våra kära lämnar oss med jämna mellanrum är ett ansvar man som kvarvarande måste ta. Det hör livet till. Man får hantera det, helt enkelt. Så som Ronjas mamma Lovis i sagan om Ronja uppmanar oss. Det gjorde mormor och morfar, det gjorde mamma och moster. Och nu är det vår tur.

Men det är så svårt. Hur det än är med den saken: nu vilar ansvaret på oss andra att föra vidare en trygg och stabil tillvaro för våra barn och kära. Nu är det vår tur att till dem förmedla en känsla av Vassholmen sommaren 1985. Det där har jag själv inte klarat så bra hittills.

Nu säger jag till mig själv att jag i mammas och moster Lenas namn, de som gått före mig och så fint krattat manegen inför mitt liv att jag nu ska ska ta över krattan med fast hand. Annars är jag ingen människa utan bara en liten lort, som Jonatan Lejonhjärta säger i en annan saga av författarinnan med samma namn som min mormor.

På mammas begravning lovade mig moster Lena att söka vara vår moster Ellen om vi så behövde. Detta är vår släkts sätt att lova varandra stöd och stabilitet. Lennart, Stina, Magnus och Henrik med familjer, jag kan nog aldrig, av uppenbara skäl, bli någon styrsö-moster för er, men vill ni ha hjälp, stöd eller bara prata en stund, kan ni alltid räkna med mig och Malin. Då finns vi där. Jag vill bara säga det, även om jag ju väl vet att ni i varandra har ett starkt stöd.

Nu får den inre bilden ta över. Jag är på Vassholmen en varm sommardag. Kanske är det sommaren 1985. Det enda som hörs är fiskmåsarna som skränar och ljudet av en avlägsen motorbåt ute till havs. Stina läser och själv är jag rastlös för jag har ingen att hitta på något med. Jag funderar över att ta ett bad till. Eller kanske fika lite, om jag får. Mamma, Lena och alla de andra ligger en bit bort och dåsar i värmen. Allt är lugnt och stilla.

Jag vill avsluta med att läsa Kristina Lugns dikt som hon skrev i samband med hennes väns bortgång och då tänker jag särskilt på dig, käre morbror Lennart. Till dig vill jag från mig och Malin genom diktens ord försöka komma med åtminstone lite styrka och deltagande i det som utan jämförelse måste vara ditt livs svåraste stund.

”Över ensamma och älskade
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett sträck av glömska
över scenerierna vi gick.

Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.”

Vila i frid, kära moster.

—

Vid lyktstolpen mitt i bild ligger vilar Lena i familjegraven.

Politik

The american way

15 januari, 2013av adolphson

Det här med idealism har nog förändrats över tid. Inte så många vill arbeta gratis nu för tiden. Samtidigt finns det flera exempel på hur givmilda vi svenskar kan vara när någon stor händelse i världen verkligen berör oss.

Förr förväntades förtroendevalda som uppbar ersättning för sitt ämbete skänka en del av sitt arvode tillbaka till partiet. Så är det fortfarande, tror jag, inom V och MP. Fast jag undrar om det är rätt väg att gå. Det ska inte kosta pengar att arbeta politiskt.

Och med tanke på de krav som ändå ställs, och med dagens avancerade system också måste ställas, är det väl inte fel att få ersättning för sitt arbete. Också om man är politiker. Det är fasligt mycket en fritidspolitiker bör ha koll på för att kunna fatta väl avvägda beslut.

Men man kan inte, som MP och V verkar tycka, beordra fram idealism. Då försvinner liksom poängen.

Vi behöver kompetenta politiker i vår tjänst. Läs mer om det här.

—

Inom alla partier förväntas man ibland skänka pengar till riksorganisationen. Så det går bra, bättre, i nästa val, liberal kraftsamling 2014 heter det hos oss i FP. Man använder till och med telefonsförsäljare, har jag hört.

Ingen har ännu ringt mig dock, vilket jag tar som en intäkt för att mitt namn är fruktat bland telefonsförsäljare.

Nu har jag inga problem med att skänka pengar till en organisation som jag anser är bra för mig, landet och världen. Problemet är att det finns så många att stödja. I FP arbetar jag redan och investerar min tid och tankemöda. Ska jag inte istället skänka pengar till mer konkreta välgörande ändamål? Ett annat problem är att FP-länet jag bor i och lokalavdelningen jag är verksam i har det knapert.

Så frågan är var jag ska satsa mina resurser.

Visserligen är vi i länet helt klart beroende av hur det går på riksplanet. Det är på den scenen valet avgörs. Och varför bry sig? I Dalarna är det som det alltid varit: sossar, sossar, centerpartister och en och annan moderat.

Å andra sidan.

Alla riksorganisationer behöver sina lokalavdelningar – det hänger liksom ihop. Jämför med Ny Demokrati. När greven och betjänten försvann fanns inte mycket kvar att fylla kostymen med. Partiet föll ihop som ett korthus. Detta har SD lärt sig och de har byggt upp en kommunal organisation och ungdomsförbund.

Okej.

Den enskilde partimedlemmen skänker pengar till riksorganisationen. Länet försöker sedan tigga tillbaka i form av bidrag för att kunna skicka representanter på riksmöten och utbildningar. Det är ganska dyra grejer, det. Lokalföreningen tigger i sin tur av länet eller ansöker om att slippa betala så mycket avgift till länsförbundet då man anser sig vilja lägga sina surt förvärvade medlemsavgifter på att synas och verka i den lokala politiken.

Man skickar kanske runt en glasburk att lägga en tjuga i på medlemsmötet.

På den nivån är det.

Det blir liksom lite skevt. Och hur lätt är det att ragga nya medlemmar till möten där man i timmar diskuterar kommunens sopavgifter för att avsluta kvällen med att bli vigga den nye på en tjuga eller mer. Jag ska försöka komma nästa gång också, måste bara kolla almanackan.

Och så gick den lille mannen och kom aldrig mer igen.

Frågan är kanske var pengarna gör mest nytta. Vi är som sagt beroende av vad som händer på riksplanet men riksorganisationen är också beroende av sina lokalavdelningar. S och nu C är exempel på hur det kan gå när ledning och gräsrot är i otakt. Okej, det är att förenkla det som händer i C men ändå.

Jag funderar och funderar. Ett sätt som kanske kunde fungera är The American way.

Vi på landet bjuder in någon intressant föredragshållare, Bengt Westerberg eller någon annan kändis, inramat med en trevlig middag som deltagarna får betala ett överpris för. Föredragshållaren får i idealismens namn inget betalt och överskottet går till länsförbundet som i sin tur får bättre ekonomi och kan skicka deltagare på roliga och intressanta resor vilket får aktuell medlem att bli engagerad och tillräckligt mycket idealist att skänka pengar till riksorganisationen.

För en gångs skull tror jag jänkarna har en poäng. Jag tog upp detta i lördags på länsförbundsmötet. Jag tror jag ska framhärda. Det kan bli en motion också.

Ah, produktivitet. Nu blir det musik.

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Paul Tibbets

10 januari, 2013av adolphson1 kommentar

Jag har lite halvintresserat följt ärendet om de två unga svenskar som åkte till Somalia och anslöt sig till en organisation som USA terrorstämplat. När männen efter ett tag ångrade sig var det så dags. De flögs till USA och ska åtalas där.

Lyssna på radioinslaget om ärendet här.

Kan USA verkligen släpa hem terroranklagade från världens alla hörn hur som helst? Tänk om de stämplar Folkpartiet som en terrororganisation? Kommer UD att vara lika undfallande som i ärendet ovan när jänkarna kommer för att slå mig i bojor och flyga mig till USA för att där ställa mig inför skranket?

Sannolikt inte. Jag är ju vit. Och man. Jag ser rätt svensk ut. Min släkt har bott här längre än deras vilka det nu handlar om.

—

Den enes terrorist är den andres frihetshjälte. Fortfarande bär en del av skolungdomarna röda tröjor med den klassiska bilden på Che Guevara. Visst, han är snygg och så. Men likafullt en mördare som inte drog sig för att bruka våld för att genomföra sina mål.

Så funkar de, marxisterna.

—

Frågan är hur ska man i det sammanhanget ska se på Paul Tibbets. Alltså mannen som var befälhavare ombord på planet som släppte atombomben över Hiroshima. Bomben beräknas ha dödat 100 000 människor omedelbart och krävt totalt uppskattningsvis 300 000 människors liv även om det är mycket svårt att beräkna antalet offer.

Visst, andra världskriget tog omgående slut och Sovjet fick se vad amerikanerna kunde hitta på om de var på det humöret. Men är Tibbets att betrakta som en frihetshjälte eller terrorist? Vad tycker japanerna, tro?

Jag har inte läst så mycket om den här mannen. Jag vet att han var högt uppsatt militär och blev rätt gammal.

Men vad för sorts människa kan leva med att ha 300 000 människoliv på sitt samvete? Hur tänkte han när han flög hem? Eller efter sin pension? Sov han gott om nätterna under resten av sitt liv?

Kanske fungerar det mänskliga psyket likadant hos människor som Hitler, Stalin, Che Guevara, Pol Pot, Mao Zedong, Tibetts och Breivik. Det är bara omständigheterna och tillfället som skiljer.

—

Nu är vi i väst mest rädda för enskilda beväpnade galningar. Enskilda vettvillingar som genom all sin bitterhet och hat endast ser massmord som sin utväg, för att låna ett uttryck från Gunilla von Hall . Hon tar sin utgångspunkt i vapentillgången i sina resonemang.

Det håller jag med om. Men jag tror också att alla kan bli extremister vid ett givet läge. Om någon tar ditt liv i från dig, beskär dina rättigheter eller mördar din familj exempelvis. Då kan vem som helst av oss bli extremist eller terrorist i din förövares ögon.

Diktaturens hantlangare eller blinda religiösa fanatiker utan sådan bakgrund som drivkraft är så gott som alltid i hemlighet tvivlare. Likafullt genomför de sina dåd. Det är intressant psykologi, det.

Första tecknet på fanatism är att inte dra upp rullgardinen på dagtid, sa någon.

Här hemma i Moder Svea kontrollerar myndigheter nu hur olika instanser i offentliga miljöer sköter sig när det gäller kameraövervakning. Det gäller kameraövervakning i skolan, affärer eller på restauranger. Som det visar sig sköter vi det dåligt. Lagen efterlevs dåligt. Man sätter upp fler kameror än vad lagen tillåter och har dålig kontroll över hur filmerna används.

På så vis har ju extremisterna redan vunnit, kanske. Och mot den bakgrunden är måhända inte UD:s eller USA:s agerande så märkligt.

Obehaglig tanke.

Detta ger mig en dålig sinnesstämning denna morgon. Inte blir det bättre av att jag råkade blanda ihop blåbärsoppan och spolarvätskan i morgonstressen. Tur att båda var färdigblandade, i alla fall. Jag får muntra upp mig med att damma av ett gammalt ”skämt” mitt på blanka (spolarvätska!) torsdagsförmiddagen.

– Vad sa Fidel när han gick till frisören?
– Låt Shägge Vara.

Personligt, Spännande människor

Jultomten

1 januari, 201311 december, 2019av adolphson3 kommentarer

Det blev en rätt fröjdefull jul och nyår som avslut på detta, vid en jämförelse, dåliga år.

Vi gjorde lite annorlunda denna gång och hängde på trenden att dela upp firandet. Så länge man har en pulkabacke i närheten ordnar det sig. Vi behövde, för återhämtningens skull, göra så. Efter ett par dagar i snön var man återhämtad och kunde fira jul ordentligt. Tänk att det behövs så lite, ändå.

Julstämningen kan i och för sig vara värd att vänta på lite emellanåt. Men när man ser svågrarnas fantastiska pepparkakshus vet man att julen är här.

Sedan skulle det delas ut julklappar så klart.

Ett misslyckande i mitt föräldraskap är mina tomte-gestaltningar genom åren. Helst min äldsta dotter är, eller har varit, livrädd för tomten. De brutala rumpmas-tomtarna har i min tolkning inte varit särdeles barnvänliga. Den Änglaljuva har givit mig något irriterat ögonkast och undrat exakt vad det är jag inte fattat med konceptet jultomte.

Lite sordin har detta lagt på stämningen.

Dotter 2 har förövrigt inte förstått skillnaden mellan tomten vi bygger ett hus på och den som kommer med paket om jularna. Vår tomt gillar hon inte då det alltid är smutsigt och jobbigt att vara där. Så värst imponerad av tomtegrejen är hon alltså inte, hon heller.

Kort sagt, det har inte varit helt lysande det här med tomteriet. Vare sig här eller där.

Lite orolig var jag sålunda när jag ännu en gång packade upp svärmors numera inte helt för lilla tomtekostym. Nåväl, det fanns inte längre någon undanflykt.

Showtime! Och vi vet ju vem, eller hur? Mmm, just det: Adolphson.

Sagt och gjort, jag harklade mig och deklarerade med lite för hög röst att jag bara skulle gå och köpa en tidning. Omgivningen himlade sig. Dotter 2 lyfte ett öga från paddan och frågade vad en tidning var för något.

Det blev, ja, om inte succé, så nog måste framträdandet jämförelsevis betraktas som en klar framgång. Väl återkommen möttes den tidningsbärande pappan (inget lämnades åt slumpen denna gång) av hänförda döttrar. Pappa! Du missade tomten! Han hade en likadan halsduk som du!

Sedan tog dotter 1 mig åt sidan och berättande i förtroende och utom hörhåll att hon trodde att tomten nog var lite kär i mamma. För han PUSSADE henne! Jag återgäldade förtroendet genom påståendet att vi nog måste ge tomten lite svängrum eftersom han har rätt taskiga arbetstider.

Sedan sjöng jag lite av ren och skär lycka.

Men allvarligt talat, den här killen måste man ju bara älska. Eller hur?

Trots att det finns så mycket olycka i världen och att allt överflöd här hemma därför ibland fastnar lite i halsen finns det inget som slår känslan av att få göra sina barn glada och lyckliga på julen. När det kommer till kritan är detta den minsta beståndsdelen i tillvaron.

För mina barn räknas deras morbröder (mormor och morfar faller mer under samma kategori som föräldrar gör för ett barn som alltid har självklar och oproblematisk tillgång till båda) verkligen in i deras magiska julkänsla.

Det är förvisso en lyx att vara flera just på jul. Tur att det finns insatser för dem som är ensamma också.

I går sa min yngsta dotter till mig när jag fipplade med att få på henne den komplicerade bältes-anordningen i barnstolen (denna tingest måste vara konstruerad endast för att ge stressade småbarnsföräldrar stroke, krupp eller afasi):

Ge inte upp pappa. Man få aldrig ge upp. Ger man upp är man ingen riktig man.
Något att ta med sig in i 2013 tänker jag.

Nyåret firades, som vanligt, hemma hos Thuresson tillsammans med fler gamla V-dala vänner. Det blev lyckat så när på beslutet att skicka iväg taxin i tron att man lätt skulle få en ny. Jag avslutar med min favoritbild i nyårssammanhang.

Bilden nedan är tagen strax efter 12-slaget nyårsnatten 2004-2005 i Lausanne, Schweiz. Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen, världsomseglaren, bestsellerförfattaren och projekteraren, hade just installerat sig i stan för att gå en sällsynt exklusiv utbildning.

Den prestigefyllda skolans elever bestod av människor från världens alla hörn och som första händelse ställde man till med stor nyårsfest. Tideström, som bjudit oss till Schweiz över nyåret, hade oss som gäster. Det blev en intressant kväll om vilken jag ska berätta mer om någon gång.

Jag nöjer mig med att här återge en händelse.

Efter middagen hängde jag i baren och konverserade med nån som hette Nasser och kom ifrån Egypten och sedan diskuterade jag allsvensk fotboll med en britt och hans bortom räddning uttråkade fru. En kille från Tyskland anslöt sig till sällskapet och undrade artigt:

So, what´s youre business mr Adolphson?

Min engelska har väl aldrig varit briljant men den håller för salongerna. Nu hade jag tagit något glas (det var ju ändå nyårsafton) och var mätt och behaglig till mods. Någon hade bjudit mig sin bästa cigarr. Jag tänkte inte efter så mycket utan svarade melankoliskt:

Oh, my business is history.

Min mening var, som vanligt, att vara lite vitsig. Historielärarhumor. Jag var rätt nöjd med den till synes harmlösa repliken. Vad jag däremot inte uppfattade var att tysken tog mig på orden. Vart jag vände mig resten av kvällen stod alltid någon vänlig själ redo att med deltagande min bjuda mig på vad jag än behagade.

Som det visade sig trodde man, eftersom ingen egentligen kände någon ännu då detta var första gången alla på utbildningen träffades, att jag tillhörde någon fin internationell finansfamilj på fallrepet. Alternativt att min fina finansfamilj skickat mig till Schweiz för att få ordning på mina konkursade bolag.

Ja, ja, det blev ett riktigt bra nyår och, även om nyårsdagen var lite tungrodd, ett riktigt bra år med Dotter 1:s födelse som höjdpunkt.

Lustigt, men jag har en lite smygande känsla av att 2013 kan bli ett riktigt bra år det med. När allt kommer omkring verkar det dumt att inte tänka så.

Personligt

Gott slut

27 december, 2012av adolphson3 kommentarer

Jag tycker mig ha blivit något av en hypokondriker sedan stroken. Den inbillade sjuke.

Tur att jag under stundom får gå och bli undersökt. Den här gången var jag lite orolig för hjärtklappning och besökte därför primärvården.

Mäh, sa sköterskan argt. Hjärtklappning!? Det har jag varje dag! Den gode doktorn, som är en tålmodig man, förklarade för mig att eftersom jag har en vilopuls på 50, vilket är rätt lågt, och nu tränar rätt så mycket, vilket för min kropp är en onormal känsla, kompenserar kroppen detta med lite extra hjärtaktivitet emellanåt. Alltså inget att oroa sig för.

Jag trevade på mitt bröst. Det här då undrade jag oroligt. Det är en vass sak jag inte känner igen här. Känner doktorn efter här så får han se själv.

Det menade sig doktorn inte behöva. Han förklarade för mig att det hela egentligen inte var så konstigt: I somras vägde du 92 kilo. Nu väger du 82. Vid vikt-minskning kan man i bland känna yrsel och få hjärtklappning. Det är ditt bröstben du känner. Alla människor har ett. Det som göms i snö, du vet.

Jodå, jag fattade. Man behagade skämta aprillo på min bekostnad.

Jag spelade ut mitt trumfkort och visade på en knöl på foten. Men knölen visade sig inte vara någon elakartad tumör utan en ledvätskeläcka till följd av min löpning. Mitt blodtryck var finfint. Även mitt EKG. Det visade sig att alla mina besvär kom sig av sunt leverne och regelbunden träning.

Jag är helt enkelt ovan att må bra. Det borde man väl kunna lära sig något av, tänker jag.

Don´t call us. Sköterskans blick var tydlig medan doktorn inte visade med en min att det förmodligen lär dröja innan man kallar mig igen. Så jag tog mitt frikort och gick.

Jaha, ja. Dags att bli normal, igen.

—

Det drar ihop sig till ett nytt år. Även om det inleds med jordfästningen av min kära moster känns det skönt att lägga det bedrövliga 2012 till handlingarna. Mina tankar går även till HP Burman som drabbats av stroke. Köp gärna hans kanske mest kända låt på itune och stöd hans rehabilitering. Annars är detta min favoritlåt med HP.

—

Några slumpmässigt utvalda citat från året som passerat:

Du behöver ju inte klä dig som en stroke bara för att du haft en. Den Änglajuva tyckte vid tillfälle att min standard sjunkit betänkligt.

Du och din sabla tenorröst. Samma kvinna menar med dessa ord inte att jag sjunger bättre än ordinärt. Däremot är man som tenor välkommen nästan i vilken kör som helst eftersom det alltid är ont om sådana. I juletid kan det lätt bli lite mycket engagemang på andra ställen än hemma.

Borde inte du bli rektor, Fredrik? Vi behöver någon av den gamla stammen. En kollega uttalade sig vänligt om mina eventuella talanger.Tja, det kanske vore något. Som rektor måste man bära fluga varje dag.

Det twitter jag är mest nöjd med från året:
Jag fick citera döden i yrket i dag.
”Magistern – ge oss uppskov!”
”Så säger de alla men jag ger inga uppskov.”
Det kom inget förslag om schack.

Den som gillar en lite mer bisarr sida av mig hittar detta på twitter. Den som vill följa min politiska karriär får gärna ”gilla” min sida på facebook. Länkar till detta hittar man till höger här på bloggen.

—

Ett råd: Tänk på att aldrig ge bort en kniv i present eller julklapp. Det tyder på illvilja och hat.

Jag vill avsluta med ett tack till er som läser och kommenterar på bloggen. Det är fortfarande intressant, stimulerande och kul att hålla på.

En bild från morgonens löparrunda i det vacka Söderbärke

Och så till sist: låt oss avsluta året med lite skön musik. Nästa år blir säkert mycket bättre. Vi ses då!

Gott nytt år!

Film och TV, Historia, Mat och dryck, Sång och musik, Skola

Passageriter (sir Brian del 3)

15 december, 20122 januari, 2022av adolphson1 kommentar

Under senhösten har eleverna och jag arbetat med passageriter. Kort uttryckt, vanans makt är stor.

Hur vi beter oss när antingen vi själva, någon oss närstående, eller hela vårt samhälle rör sig från ett skede till ett annat i tillvaron. En rit är en sorts standardiserad form av beteende som vi av känslomässiga, sociala, vidskepliga eller trygghetsbaserade skäl ägnar oss åt.

Vanligen handlar det om födelse, vuxenhet, giftermål, ålderdom och död. Det kan också handla om högtider, eller andra sedvänjor och traditioner. Som studenten, brottas med lejon eller omskärelse.

Ta seden dit du kommer kanske exempelvis den genomsnittligt begåvade sverigedemokraten tycker. Men jag tänker att det väl beror på vilken sed det handlar om. Just nu handlar den svenska debatten om vi ska fira skolavslutning i skolan eller ej.

Ursprunget till ordstävet ovan kan vara when in Rome do as the romans. Vilket i sin tur, om jag minns rätt, kommer från en milanesisk (heter det så om man kommer från Milano?) biskop som när han besökte Rom upptäckte att man utförde vissa riter, som bönen, på annat vis i Rom än i Milano. Han tog till denna tankebana för att lösa problemet.

Karl XII tog förvisso seden dit han kom och åt koldomar när han var hungrig. Så rätt gjort av honom. Jag vet inte var jag skulle vara utan kåldolmar. Lost in translation, kanske.

För mig är högtiderna viktiga. Får jag inte min äggtoddy rykande het på julafton blir jag sur. Lika så om syltan och rödhacket uteblir från julbordet. Alltså fixar jag det själv, det blir bäst så.

För 60- och 70-talisterna är Kalle Anka viktig på julafton. Men inte, måste smärtsamt inses, för våra barn. Fast ju äldre de blir desto mer ökar intresset. Det där har Henrik Schyffert pratat om i sin utmärkta show om 90-talet.

En annan viktig referensram för min generation är Grevinnan och Betjänten. I avdelningen onödigt vetande kan man anföra att vi i Sverige fått berättelsen via tysk tv men att den skrevs på 1920-talet av en viss Lauri Wylie.

Det som hos oss och i vissa delar av Tyskland är en riktig klassiker och ett måste på nyårsafton har aldrig visats i brittisk TV överhuvudtaget. Freddie Finton, som spelar betänten, hade en halvhyfsad karriär som skådespelare och komiker.

Under 1980-talet växte en annan tradition fram: Ivanhoe (1982) skulle ses på nyårsdagen. Filmerna och boken har hängt med mig genom livet och jag kan kanske mer om historien än vad som anses helt sunt. Läs gärna alla tre delarna av Sir Brian om du vill veta mer.

Apropå nyår så vore det synd att inte nämna nyårsklockan. Sveriges nyårsfirande på nyåret måste ramas in med en folkkär uppläsning av Lord Tennysons dikt. Många namnkunniga skådespelare har på nyårsafton läst den för nationen. Genomförandet av denna rit är alltså inget nationen Sverige lämnar över till vem som helst. Men så är det också en osedvanligt vacker dikt.

Jag och Malin har också en tradition. Vi rimmar, dricker glögg, slår in paket och ser på filmen med världens bästa inledning (Love actually) dagen före julafton.

Eleverna brukar sluta med att säga att traditioner skapas för att de betyder något. Och alla familjer jag väl sina egna traditioner.

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Sång och musik, Språk

bild 97 – livets vatten/avgrundshål

10 december, 20123 september, 2024av adolphson2 kommentarer

Redigerad i september 2024.

Med förkortningen MACK avses vanligen en bensinstation där man också kan köpa godis och andra saker. Från början var MACK ett företag, grundat i början på 1900-talet, som sålde bensinpumpar. Efter ett tag kom alla bensinstationer att kallas mack. Ska vi gå till macken? Namnet härrör från begynnelsebokstäverna i grundarnas efternamn och har enligt IKEA-principen bildat ett företagsnamn: Mathiasson, Andersson, Collin och Key.

Förr, ja så långt tillbaka som under min barn- och ungdomstid, kunde man åka till en mack och få hjälp med sin bil. Idag kan du köpa tusen olika sortiers korvar, godis, porr (edit 2021-06-05: även de de flesta mackar har gjort sig av med porren numera. Tror jag?), Sven Ingvars-cd:s, ballonger, blingbling, pinka, spela på tipset och tanka. Men sällan få hjälp med några allvarligare bilhaverier. Alla som arbetar med serviceyrken borde prova på att vara i den behövandes position, brukar jag tycka.

Man har lagt ner La Petite Maison, min favoritrestaurang då jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence. Denna smärtsamma upptäckt gjordes vid ett återbesök i staden för ett par år sedan. Där, på restaurangen, lärde jag mig faktiskt att tala franska eftersom jag innan jag behärskade språket i okunskap råkade beställa kalvhjärna. Kan någon skicka senapen, typ. Kunskap är makt.

På La Petite Maison fanns det, när jag en gång i ensamhet frekventerade stället, en gammal dam och ett piano på vilket den gamla damen spelade Je ne regrette rien bara för mig. En kypare bjöd oväntat på på en Galloise och en Dry Martini. Varför? Jo, eftersom jag varit där tidigare ett par gånger och då med en kvinna (min resekamrat Jessica, men det visste ju inte personalen på restaurangen) men nu åt ensam antog de att jag hade hjärtesorg. De betraktade mig som stammis och ville ta hand om mig. Jag tror det där är mitt livs bästa middag. Ensam, på en restaurang i södra Frankrike. Och även om jag tämligen omgående slutade röka franska cigaretter betraktar jag än i dag Dry Martini som king of drinks.

Jag undrar för övrigt om inte världens bästa jobb vore att vara inköpsansvarig på ett reseföretag. Alltså att få resa jorden runt och avgöra eller upptäcka platser för bolaget att satsa på. Platser med restauranger som La Petite Maison.

Vi förändras alla under resans gång och vi påverkas när vi stannar till vid livets mackar. Jag är inte längre riktigt samma människa som den som en gång tog studenten i Falun, gjorde lumpen i Enköping och studerade i Frankrike. Jag träffar ibland, inte så ofta numera, människor som jag kände förr. Personer som jag i vissa fall inte träffat sedan aktuellt sammanhang. Det är ofta ett sjå att övertyga dem om att jag inte längre är den odräglige typ de en gång lärde känna. För jag var ofta dryg, inser jag när jag som vuxen blickar tillbaka. det kanske jag fortfarande är, ska medges. Värst var jag nog på gymnasiet och när jag gjorde lumpen. Kunde jag, lite som i reklamfilmer för pensionssparande, träffa mitt unga 17-åriga jag idag skulle jag ta mig själv i kragen och läxa upp mig.

Fast det är inte bara negativt att bli kapprustningen av det förflutna. En gång klev jag och barnens mor in på en amerikansk hamburgerrestaurang här i Falun. Adolphson! vrålade genast en vagt bekant person vid ett av borden. Det visade sig att det var en gammal lumparkompis som studerat flera år på högskolan här och länge väntat på att få träffa mig. Stan är ju inte så stor, menade den godmodige torsbysonen. Han framhärdade rätt länge i att försöka övertyga min tämligen skeptiska hustru om hennes mans förträfflighet. Din man var en legend i lumpen – han är en sådan man berättar vandringssägner om!

Hur har ditt liv sett ut de senaste åren om allt du pratar om är en arrogant och självgod fåne försökte jag lite lamt replikera men möttes av skratt och ett bestämt avvisande av mitt diskreta försök att ta maten med mig hem. Här skulle catchas up. Och det var rätt kul, tyckte till och med Malin senare.

Jaja, ack du ljuva medelålder. Jag har, kan jag konstatera vid en tillbakablick, gjort så mycket dumheter. Men här är jag nu, i alla fall, och försöker göra lite gott också. Även om jag ibland får återfall. En gång för ett par år sedan höll jag ett födelsedagstal för en person. Bland åhörarna fanns en av mina gamla lärare. Alla var efteråt nöjda med min vittra och underhållande insats. Det blev ett bra högtidstal och föremålet för det blev också nöjt. Den gamle läraren kom fram efter ett tag och nickade uppmuntrande. Så där bra var du inte i skolan sa han med ett tvetydigt leende. Inte du heller, svarade jag varpå vi gick åt var sitt håll. Eller det gjorde vi ju inte. Vi skrattade båda.

Livsåskådning, Politik

Slöja

7 december, 20126 januari, 2023av adolphson

Det tycks mig som min partiledare har ett lite skevt fokus. Eller så kanske det är hela den nuvarande samhällsdebatten jag reagerar på.

En del har reagerat på mitt krav att Björklund borde avgå. Lite försiktiga undrande kommentarer om det verkligen var genomtänkt, någon central höjdare som undrade vem den där gaphalsen Adolphson är samt det faktum att bloggposten ifråga har betydligt fler träffar än normalt.

Ok, det kanske inte är comme il faut att som okänd lantis kräva avgångar till höger och vänster. Men jag är ju konstruktiv också. Eller?

Jag står emellertid för att jag inte tycker att FP:s partiledare enbart ska synas i frågor som hur vi ska hantera att vissa bär slöja offentligt, språktest för invandrare eller huruvida man ska fira examen i kyrkan eller inte. Nej, jag tycker det är hög tid att börja föra en tydlig liberal kamp mot intolerans, främlingsfientlighet och sexism.

Det är alltså dags att vända sig mot SD. Och den kampen måste föras av en liberal partiledare om ett liberalt parti ska ha någon trovärdighet som just liberalt parti. Annars är vi inget annat än ett slätstruket mitten-parti bland andra.

Här talar ju Björklund så bra. Varför är det inte en naturlig fortsättning att kämpa mot SD?

—

När jag nu ändå är inne på det här med slöja. Hur stort problem är det, egentligen? Det handlar väl om färre än 1% av befolkningen som bär detta plagg. Men visst, symbolvärdet är stort.

Det råder någon sorts allmänt maskeringsförbud på allmän plats. Det kanske man kan hänvisa till.

Man får inte ha rånarluva på banken. Nazister får (väl?) inte bära sina symboler i offentlig miljö. Det har förekommit, faktiskt på skolan där jag arbetar, att flickor som klätt sig för utmanade fått tillsägelser att klä sig mer…anständigt. Den framgångsrike företagaren som äger Romme Alpin säger att den som vill ha jobb hos honom får inte ha synliga tatueringar eller olika smycken i näsa och läppar.

Allt det där kan ju verka kränkande för den som blir utsatt.

Som lärare får jag bestämma själv om jag tillåter slöja eller ej i klassrummet. Nu har detta inte ännu hänt. Men när det gör det: hur ska jag göra? Ingen hjälp att vänta från vare sig chef, verk, minister eller lagstiftning. Tack för den passningen. Tur man är liberal, liksom.

Jag undervisar i och för sig i ämnen där jag skulle kunna använda den beslöjade i undervisningen. Varsågod och kom fram Lisa. Se, en slöja. Nu sjunger vi en psalm varefter vi har högläsning ur Kapitalet så har alla fått sitt. Tack för idag. Nästa vecka håller Pelle föredrag för han är homosexuell.

Någon mer som ser ett potentiellt problem?

Men tänk om jag ska bedöma muntlig presentation och framförande? Då blir det svårt om personen bär heltäckande slöja där man inte ens ser ögonen. Är det ”en vanlig” slöja spelar det inte så stor roll. Gissningsvis får jag arbeta om betygskriterierna lite så de passar en elev med slöja. Svårare är det väl inte.

Skulle jag å andra sida tvinga en person att ta av sig slöjan i klassrummet skulle jag sannolikt kränka personen det handlar om. Och förevigt förstöra hennes tilltro till Sverige. Där får jag problem med samvetet för jag tror ju att varje individ, alltså även denna fiktiva unga kvinna, har rätt att få stöd och hjälp av mig.

Med rätt stöd och utbildning tror jag att hon kan bli precis vad hon vill och i framtiden (vilket förövrigt är en av hennes grundläggande mänskliga rättigheter) bidra till vårt lands välfärd och utveckling. Hon är en del av vår framtid.

Den unga kvinnan är en potentiell nobelpristagare.

Hon är alltså värdefull och jag bör tänka mig för innan jag väljer något av slöjalternativen.

Mitt klassrum fyller förvisso en funktion. Jag blir tankfull. Vilket sorts samhälle tvingar individer in i en norm? Och vilken sorts social samvaro eller samhälle är det som får en kvinna i heltäckande slöja att känna sig kränkt utan den?

Slöjan kunde, med detta tankesätt, lika gärna vara en rustning eller medeltida kyskhetslås som håller individen inlåst och samhället utlåst. Vid en första anblick är både samhälle och individ nöjda med detta förhållningssätt. Fast kanske ändå inte. Vi måste med vår politik hitta ett sätt att låsa upp låset till rustningen, om det något svulstiga bildspråket tillåts.

Därför, bland annat, tycker jag att min partiledare borde skifta fokus och lägga sin energi på att, genom fredlig, demokratisk och lika allmän debatt, bekämpa SD.

—

Förresten, apropå ingenting, får jag tipsa om killen som står bredvid mig, en gammal elev, i tenorstämman i Falu Kammarkör?

Demokrati och samhälle, Jämställdhet

Den beträdda åkern

3 december, 2012av adolphson

På 1700-talet var rosa överklassens färg, att bära rosa kläder var ett sätt att visa sin manlighet. Det där har levt kvar in i våra dagar inom överklassen. Det är därför inte så konstigt att man bland så kallade brats eller motsvarande, exempelvis de som hänger på Stureplan, ofta återfinner färgen i klädmodet.

Däremot är det inte lika machismo att i bästa Povel Ramel-stil kliva in på Falukrogen Marianns vid 01-tiden. Ducka, liksom.

—

Det finns en muslimsk liknelse som säger att man(nen) ska bruka kvinnan som man(nen) brukar sin åker. Det låter naturligtvis förkastligt på många sätt.

Tänker man efter lite och, om det nu är möjligt, bortser från den tidsrymd på cirka 1500 år som ligger mellan oss och ordens ursprung, kan man göra en del intressanta jämförelser.

Människans ursprung, vår civilisations och kulturs utveckling, vilar på att vi vid en viss tidpunkt kunde försörja oss effektivare än våra artfränder, eller konkurrenter, här på klotet. Alla, eller tillräckligt många (för att låta lite cynisk), hade plötsligt mat för dagen.

Evolution.

Så kom det sig att den art som kontrollerade det effektivaste försörjningssättet dominerade planeten och den individ eller grupp som kontrollerade åkern dominerade arten.

Maktstruktur.

(Även om man tror att man träffar en neandertalare ibland så är de de facto utdöda. Det är förmodligen en sverigedemokrat du träffar. Förlåt, jag kunde inte hejda mig).

Agrikultur betyder bokstavligen åkerbruk. Och kvinnan äger bokstavligen livet, genom henne kommer mänskligheten. Kvinnan är alltså kultur.

Jag älskar kvinnor. Jag fascineras av dem. Jag attraheras av dem. De är, enligt min uppfattning, mycket mer spännande att umgås med och har många fler dimensioner och djup än män.

Jag fortsätter som synes i metaforernas värld.

Hur behandlar man, med vetskapen att detta är avgörande för dina försörjningsmöjligheter, sin åker? Genom historien har mänskligheten, emellanåt långsamt, lärt sig att utveckla och vårda sin åker för att få bästa möjliga skörd och därmed förbunden chans till ett bättre och tryggare liv.

Ibland spärrar bönderna åkern på olika vis för att andra bönder inte ska frestas att tjuv-plöja. Detta motiverar bönderna med att de minsann vet vad som är bäst för åkern. Påfallande ofta ger bonden också uttryck för sin överhöghet och äganderätt till åkern.

Men kan man verkligen äga upphovet till livet?

Om man inte är Gud fader själv, alltså. Livet, något som funnits från början och som kommer att finnas till slutet, ska man vårda. Det var kanske så profeten menade. Men att äga livets ursprung – är det möjligt?

Det är ju som att påstå att man äger jorden, såväl marken vi går på som själva planeten.

Alltså kan inte bonden äga kvinnan heller. Inte här och inte där.

Bondens korta levnad ter sig vid eftertanke löjeväckande vid en jämförelse med hans anspråk.

Alltför ofta vansköter såningsmannen sitt uppdrag. Han slår, ljuger och utnyttjar. Antingen själva åkern, andra arter eller någon annan bonde inom räckhåll.

Det tycks mig ibland som vår kultur och existens som art i allt för stor utsträckning vilar på ett ben i vars slut vi finner en bräcklig fot.

Detta, bland annat, vore intressant att diskutera med några järnrörsdemokrater.

Till det yttre diskuterar vi burka, slöja järnrör och förtryck. Till det inre handlar samtalet om hur vår samhällsmodell ska se ut. Hur den kan, eller borde, se ut. Grunden i detta är hur vi ser på olika kärnvärden. Fundamentet i vår sociala samvaro som art bottnar i att alla har samma människovärde.

Men inte ens där kan vi enas.

I alla tider har det funnits delar av kollektivet ovilliga att förändra och förnya. Rädda för ting som utmanar det till synes bestående. Rädda att förlora en position eller äganderätt.

—

Först ökar SD. Kanske får de till och med upp emot 20% i nästa val. Men jag är positiv i min syn på utvecklingen för demokratin på lite längre sikt. Jag tror SD har sin tid här och nu. Anledningen till denna positiva inställning grundar jag på erfarenheter från mitt arbete.

Dagens unga hämtar sin kunskap från all världens hörn. Detta är Internets välsignelse. Det gör att de inte blir stereotypa, de får lättare att sätta saker i perspektiv. De blir bättre på att mötas och skapa ett samhälle som ger möten bättre möjligheter.

Men de kan också lättare skapa ett samhälle som kan ta tillvara och utnyttja resurser och möjligheter som uppkommer genom dessa möten.

De unga tar helt enkelt bort rädslan för det okända, lite.

Därmed inte sagt att framtiden är enbart stureplans-rosa och utan utmaningar. Men ändå. I ett modigt samhälle, de ungas samhälle, som jag beskriver ovan, finns inte någon naturlig betydande plats för ett parti som SD någon längre stund.

Jag går fortfarande med glädje till mitt arbete.