Författare: adolphson

Personligt, Sång och musik

Funderingar

av adolphson

I lugnet efter att vildvittrorna krupit till kojs, och nu när höstmörkret är så påtagligt, kan man om kvällen tända ett ljus och lyssna på musik. Och låta tankarna vandra. Så gjorde jag igår.

Under den stunden i stillhet funderade jag över…

…det här med att tyskarna köper rysk gas och stänger ner sina kärnkraftverk. I Sverige ska vi bygga nya. Fast man säger ju att på det stora hela är kärnkraften säker och ofarlig. Dock verkar det inte ha varit så svårt att ta sig in på ett som Greenpeace visade nyligen. Lite läskigt är det.

…att nu ska jag låna pengar snart. Till ett hus. Jag funderar över  vad som händer om en bank går under. Jo, den vill förstås ha tillbaka sina fordringar på direkten. Och när människor och företag omedelbart måste återbetala så går människor och företag i bankrutt. Och då blir det kris. Kriser är inte bra, då kan det gå som i dagens Grekland eller 1930-talets Tyskland. Det blir liksom en kedjereaktion. Lehman Brothers är ett exempel.

…att jag läste någonstans att det i svensk sjukvård årligen sker cirka 300 onödiga dödsfall och 1000 onödiga svåra skador. Alltså dödsfall och skador som med rätt vård och resurser hade kunnat undvikas.

…att jag betalar mycket i hyra. När jag senast skulle piska mattor fanns ingen matt-ställning kvar längre. Den var borttagen. Utrangerad. När jag ringde hyresvärden för att påtala saken fick jag veta att man bara fick ringa om ärendet var akut. Var mitt ärende det? Jag blev matt och tänkte på att damma av begreppet Buttericks-företag. 

…om jag är mysofob bara för att jag piskar mattor och dessutom tycker att kundvagnar och korgar på varuhus är skabbiga att ta, eller lägga min mat, i.

…varför skändligheter som Romrussin, Skotte, Pigall och Bridegeblandning fortfarande produceras. Vem äter sånt? Vad säger dylika produkter om vår civilisation? Att man dessutom försöker lura mig genom att byta namn på eländet, och kalla Romrussin för Punschrussin, kan inte ses som utveckling. Snarare som härdsmälta. Vem tror man att jag är, liksom?

…Tideströms märklige granne i våningen ovanför. Vissa kvällar, har han berättat, hörs det omissigenkännliga ljudet från grannens golv (Tideströms tak) av någon som går i högklackat. Detta blir i längden störande. Tideström berättade att han en gång gick upp för att konfrontera personen. Det var en man, barfota, som öppnade och vänligt frågade hur han kunde hjälpa till.

Allt detta stämmer till eftertanke.

Jag nickade till. När jag vaknade hade jag inte kommit på hur jag vidare skulle hantera dessa mina tankar varpå jag gjorde toalett och gick till sängs.

Innan jag somnade tänkte jag att jag i morgon kanske drabbas av lite mer produktiva tankar än de som så förtjänstfullt tog mitt sinne i besittning denna kväll.

Undrar någon vad jag lyssnade på så var det bland annat den här.  Även det har sin förklaring.

Spännande människor

Tidningsbudet

av adolphson1 kommentar till Tidningsbudet

Morgontidningen har den sista tiden börjat komma sent.

Det skulle kunna betraktas som veckans i-landsproblem men det är inte desto mindre en källa till irritation eftersom vi inte hinner läsa tidningen om den kommer efter point of no return.

I går morse när tidningen mycket försiktigt, och alltså alldeles för sent, smögs ner i brevlådan ryckte hon med vilken jag delar prenumerationen resolut upp dörren och frågade om saken. Straight on.

Hon är tuff på det viset: inga krumbukter – raka rör.

Tidningdbudet tog sig tid att ge svar på tal. Det fanns orsaker till förseningen. Okej, då. Vi tänkte inte mer på saken utan övergick till våra vardagliga morgonbestyr.

Jag startade bulldozern för att köra in och väcka barnen, hon till att lägga ännu ett lager välgörande fuktkräm på sina underbara kinder. (Okej, det där var mer ett uttryck för en känsla än ett verklighetsförankrat faktum).

Sedan hände plötsligt något märkligt. Brevinkastet talade ännu en gång till oss. In kom de lokala tidningarna (vi läser normalt sett och i bästa fall SvD till frukost) försett med ett personligt brev från tidningsbudet:

 

Jag ber om ursäkt om jag lät för formell i morse – jag hade ingen avsikt att raljera om saken, utan ville bara ge ett sakligt, korrekt och fullständigt svar på din fråga. Jag ska, som jag sade, göra allt jag kan för att tidningarna komma i tid även på onsdagar och fredagar men ber om överseende nu med höstens oväder som i morse, och den förestående vintern. 
 
Med vänliga hälsningar
Magnus (tidningsbudet). 
Jag känner att jag gillar tidningsbudet Magnus. Jag tror vi kommer att komma väl överens både i vinter och under höstens oväder.
Politik

Avgå, Björklund, omedelbart!

av adolphson7 kommentarer till Avgå, Björklund, omedelbart!

Så här, nedan under strecket nedan, skrev jag i oktober 2012.

Jag har sedan dess verkligen försökt vara lojal folkpartist. På många olika sätt, här och där, har jag, ofta mot min övertygelse (för vilket jag skäms) försvarat FP och Jan Björklund.

Nu går det inte längre.

Det jag bevittnade i Aktuellt igår, på bästa sändningstid, var inget annat än ett folkpartistiskt haveri.

Här har parti-ideologerna  tänkt till. Partistrategerna har i uppgift att lägga upp mediestrategin och har haft ett tag på sig.

Fram ur hatten drar man två personer, partiledaren och en till ur partistyrelsen, Frida Johansson Metso, människor som träffas ofta, till Aktuellt studio som inte kan, eller törs, debattera med varandra.

S, V och SD kan gnugga händerna av förtjusning.

Jag gillar inte idén om betyg från åk 4. Låt oss åtminstone utvärdera vad betyg från åk 6 innebär innan vi hetsar vidare. Man kan inte avfärda forskning och skolpersonal på det sättet som Björklund nu gör.

Skolfrågan har vridits ur handen och blivit Jan Björklunds största belastning. Och därmed partiets.

Tragiskt är också att man måste falla i den populistiska fällan och börja med kravretoriken mot invandrare. Tillfälliga uppehållstillstånd – ska vi inte fundera över den koppen en stund till innan vi går ut och kommunicerar den som partiets politik.

För jag kan säga: det är inte min politik. Jag kommer aldrig att driva den eller stå för den.

Det är så amatörmässigt. Och jag orkar snart inte hålla på mer.

Det är fel partiledare som avgår, idag.

Snälla Birgitta – gör något. Ta över.

Jag passar på att avslutningsvis citera min FP-kollega Helena i Göteborg som så klokt säger så här:

Folkpartiet behöver förnyas kraftigt! Det handlar både om politikens innehåll och tilltalet. Det är en överlevnadsfråga för vårt parti.

Vi har ett landsmöte i höst, och det är i mina ögon självklart att vi bör välja en ny partiledare då. Så fungerar politiken: Efter två mandatperioder i regeringsställning och ett förlustval avgår partiledaren och ger efterträdaren tid att leda ett förnyelsearbete av partiet och att etablera sig i den offentliga debatten.

Jag önskar mig en öppen process med flera kandidater som under perioden fram till landsmötet kan möta partiet i olika delar av landet och diskutera och förankra sin syn på hur Folkpartiet återigen ska bli ett relevant parti i väljarnas ögon.

Så ser jag på saken.

med vänlig hälsning

Helena Holmberg

—

Blogginlägg 15 oktober 2012 – Ullenhag kan bytas ut mot Malm/Widman och 2014 mot 2018. I övrigt är det inte mycket som förändrats.

Jag tycker det är dags nu, Jan Björklund. Tiden för din avgång är inne.

Vi behöver ett starkt och tydligt socialliberalt alternativ i svensk politik. Folkpartiet har under nuvarande ledning sedan åtminstone 2006 rört sig åt höger, i vissa frågor till och med lagt sig till höger om M.
Vi behöver en nystart i FP inför valrörelsen 2014 och den måste ske utan Björklund.
Statsministern säger ibland storsint att han måste lyssna på sina alliansvänner. Men i vilken utsträckning har egentligen statsministerns alliansvän Jan Björklund nått chefens öra?
Säger någon skolan undrar jag vad som avses. Resultatet, om man nu kan tala om ett sådant ännu så länge, är tveksamt. Nästan all skolpersonal gör tummen ner.

När jag nu ropar på ledarbyte menar jag inte som i hockeyvärlden. Snabba puckar, byt coach. Nej, jag är genuint orolig för den liberala rörelsen i Sverige. Om inte FP tydligt kan stå för den är det illa.

S använder ogenerat ordet liberalism, MP, M, C och KD likaså.

Björklund verkar ha blivit nervös över den uteblivna framgången i valmanskåren och trippat in lite på M:s område för att putsa upp ordet nyliberal. Det som funkade för nya M borde väl funka hos FP också?

Nej. Det gör ju inte det.

Jag kan komma på mig med att gilla den lite beskäftige och ibland tämligen opolerade logikern Björklund. Men jag tycker också att han gjort sig bättre som moderat statsråd.
Kanske har han fått igenom ett och annat, vad vet jag. Men i politikens värld är det enbart tydliga resultat och opinionssiffror som räknas.

Ur ett övergripande politiskt och socialliberalt perspektiv har Björklund åstadkommit…ingenting. Rien. Nada.

Vad finns kvar att göra som Björklund inte redan tänkt på? Vilka fler kort ur rockärmen finns att dra fram?

Jan Björklund har haft sin tid, det är dags att sluta.

Det är 23 månader kvar till valet. SD går upp i opinionen, MP också. Det går däremot dåligt för C och KD. Och för FP. Liberalismen är för bra för att långsamt tyna bort och blandas ut med irrläror.

Men en ideologi är aldrig starkare än dess företrädare. Läget är prekärt. Om man inte anser att borgerligheten ska slå sig ihop eller att Allians-konceptet är en förevig oantastlig lösning är läget allvarligt.

Jag själv tycker läget är allvarligt.

SD växer när alla andra partier är emot dem. Lite grann som ondskan i Det Femte Elementet: ju mer man skjuter på den desto större blir den.

Jag har till och med hört SD använda sig av ordet liberal. Om det är någon som ska framstå som Åkessons motpol så måste det vara FP:s partiledare. Liberaler har alltid kämpat mot den typen av intolerans som det partiet står för.

Björklund pratar om skola, EU, sänkt bolagsskatt och valfrihet. Han pratar om hårdare tag, förbud och ordning och reda. Men inte kopplar han socialliberala kärnvärden till sin retorik som att återförstatliga skolan, främja jämställdhet, eller motverka främlingsfientlighet i allmänhet alternativt den som SD i åtminstone mina ögon står för i synnerhet.

Fegt, lamt och sitta still i båten. Folkpartiet riskerar genom sin slätstrukne och vage partiledare, samt dennes vilja att sitta i statsministerns knä, att ramla ur riksdagen.

Vi påverkar Sveriges politik bättre som ett halvstort parti i opposition än som ett litet parti i en allians. Eller ännu värre: som ett parti utanför riksdagen.

Det är svårt att komma tillbaka till eliten. Fråga Leksands IF.

Jag föreslår att FP ska kopiera språkrörs-konceptet och välja två partiledare: Ohlsson och Ullenhag. Jag vet att delar av LUF (FP:s ungdomsförbund) vill se Birgitta Ohlsson som Björklunds efterträdare snarast.

För att ge någon av dessa, men alltså gärna båda, arbetsro och utrymme fram till valet 2014 hoppas jag att Björklund avgår.

Redan imorgon hoppas jag han sitter i någon TV-soffa och gör sitt tillkännagivande.

Demokrati och samhälle, Film och TV, Jämställdhet, Spännande människor

Geijeraffären: domus?

av adolphson

Det kommer en film, Call Girl, som verkar vara löst baserad på Geijeraffären. Tidigare sändes SVT:s utmärkta produktion Hinsehäxan vilken handlar om den kvinna som suttit längst i fängelse i Sverige.

Ett lika tragiskt som fascinerande människoöde.

Jag såg nyligen på bio filmen om Palme. Jag hade högre förväntningar än vad en nostalgitripp för 40-talister kunde infria. I filmen finns även ett klipp där Palme försvarar påståendena om Geijeraffären. Varför ljög landets statsminister om det? Ja, filmen lämnar mycket att önska.

Madeleine Leijonhufvud, förutvarande professor i straffrätt, är en intressant person. Tidigare har hon debatterat sexlagstiftningens utformning (exempelvis att det är ett demokratiskt problem om lagens uttolkare vid ett våldtäkts-mål enbart består av män i 60-årsåldern och uppåt) och nu senast vad kungen får utstå som offentlig person i jämförelse mot andra offentliga personer.

Det är den här bilden som är det senaste i kritik mot kungafamiljen.

Det finns de som hävdar att tjocka män i kostym och i ålder 55+ har lättare att få sin vilja igenom i det offentliga rummet, i bolagsmöten, kommunala sammanträden och i föreningslivet.

Men jag tror det där håller på att förändras och jag tror också att hanteringen av kungens eventuella vandel är ett resultat av denna normförändring. Vi accepterar inte längre beteenden av den typ som var möjligt och accepterat tidigare.

Kungen, Bill Clinton, Tiger Woods, Strauss-Kahn, Belusconi, Assange…etcetera, etcetera i evighet amen. Må ni vila i frid när er tid är inne men jag önskar inte frid över just detta minne av er.

Plötsligt kom jag att tänka på spelet Monopol: Oförstånd i ämbetet: böta kronor 400.

Annars är en vanlig (manlig) härskarteknik att kommentera äldre eller yngre kvinnors (i ledande ställning) utseende. Om alla andra (män) vid mötet är tjocka och bär kostym är det skamligt enkelt att ta till denna metod. Snygg blus, Bettan. Inte. HAHAHAHA.

Jag lever med en person som är så oerhört cool. Det kanske de flesta tycker om sina partners. Men låt mig återge ett exempel.

Hon var nyligen i en offentlig miljö där öppna dörrar råder. Plötsligt strömmar det in ett gäng män som över kaffet börjar dra tämligen grova, djupt sexistiska och kvinnoförnedrande ”skämt”.

Hon går då ut i det allmänna rummet, tar sig en kopp kaffe, och slår sig ner mitt i gruppen. Utan att släppa någon av dem med blicken och utan att med ett ljud beröra deras tidigare högljudda konversation pratar hon på om ditt och datt.

Det var helt uppenbart för alla att hon hört varje ord av deras tidigare koversation.

Efter ett tag dröp de av mumlande sina respektive skäl för sin avgång. Hon är förjävla häftig, mina flickors mamma. Henne fintar man inte bort. Det krävs mod och integritet för den typen av aktioner.

Min fundering gäller detta: hur jämställt kan vårt samhälle bli egentligen? Är ett helt jämställt samhälle omöjligt? Är vår demokrati en historisk parentes?

Nu kommer vi kanske att sakta börja vår stagnation och nedgång. Vi har helt enkelt inte råd med det här längre. Det första som kommer i krisens kölvatten är rasism. Därefter sexism och ojämställdhet mellan kvinnor och män.

Slutstationen på den resan är en vittrad ruin av vita huset vartill framtidens människor kommer att åka som turister för att se resterna av vår civilisation vilken peakade år 2000.

—

Många skrattar åt och hånar ordet Hen.

Men kanske är det rätt väg att gå för att uppnå verklig jämställdhet. Att inte ha fixerade könsroller skulle kunna lösa många samhällsproblem och är, sett ur ett övergripande samhällsperspektiv, kanske bättre.

Stella Walsh, sprinterdrottningen från 1930-talet, visade sig ha en oklar könsidentitet. Här kan man läsa mer om det. En av mina favoritförfattare, Ursula K Le Guin har också hanterat ämnet.

För att knyta ihop denna förvirrade tankegång: Ecce Homo. Se Människan. Också det en fotoutställning av Elisabeth Ohlson Wallin.

Demokrati och samhälle

Gyllene Gryning…

av adolphson

…är namnet på det nynazistiska partiet i Grekland som med cirka 7 % av rösterna fått plats i parlamentet. Det finns många aspekter på det namnet. Här är några:

—

Nynazism. Vadå ny? Det är samma gamla nazism som alltid det handlar om.

Visst ligger det ett starkt symbolvärde i att nazismen nu sitter med vid bordet i demokratins vagga. Själv vänder jag mig som vanligt till historien.

Hur förklarar man till exempel att Hitler kunde ta makten i en modern kulturstat som Tyskland 1933? Det är inte svårt så här i efterhand. Men för dåtidens människor, mina far- och morföräldrar, var det kanske inte lika enkelt.

Antisemitismen är gammal. Från korstågen och framåt präglades den främst av religiösa förtecken – som att judarna var ansvariga för att romarna spikade upp frälsaren på korset, och sånt.  Det gillade inte kristenheten.

Efter Upplysningen följer industriell, fransk och amerikansk revolution vilket leder till att såväl den egna klasstillhörighetens självkänsla som den nationella identiteten växer sig starka.

I alla samhällsklasser och länder under 1800-talet återfinns nationalismen men i Europa finns även grupper utan eget hemland som exempelvis judar och romer.

Nationalismen kulminerar i första världskriget. Den orättvisa freden krattar manegen för Hitler. När den stora depressionen kommer i slutet av 1920-talet drabbas det redan (i dubbel bemärkelse) skuldtyngda Tyskland extra hårt.

Hitlers budskap (freden är orättvis, vi förlorade egentligen inte kriget, allt är omvärldens fel), kryddat med rasism, faller väl ut i kristiden. Han får i val över 30 % av rösterna. Nationalsocialisterna verkar stå för handlingskraft när övriga partier tycks handfallna. Dessutom är han det enda alternativet mot den hotande kommunismen.

Et voila: andra världskriget. Förintelsen. Efter kriget uppstår ur världssamfundets dåliga samvete en nation: Israel. En rädd nation. En arg nation. En nation med muskler. Och i förlängningen av det: andra rädda och arga länder samt organisationer runt omkring Israel: Hamas, Al-Quaida, 9/11. Därefter George W och hans odefinierade krig mot terrorismen (skjut från höften).

Oroligheter och krig leder till större flyktingströmmar bland annat till det rika Europa. Så slår den ekonomiska krisen till.

Det finns de som förespråkar Tysklands kollektiva ansvar för Hitler. Det var ju bara att läsa hans bok från början på 1920-talet, menar de. Där stod alltihop: allt han tänkte och småningom också gjorde. Ändå fick han drygt 30 % i fria val.

Man sträcker på sig: förklara bort det om ni kan, tyskar.

Tillbaka till nuet och EU:s kris. En ekonomisk kris med komplicerade orsaker. I just Greklands fall är det lite speciellt eftersom Grekland är det första EU-land många flyktingar och invandrare kommer till. Reglerna säger att det är i det första EU-landet man ankommer som man ska söka uppehållstillstånd alternativt i samråd skickas vidare till annat EU-land. Detta för att inte alla flyktingar ska stranda på samma karga klippa.

I väntan på hantering, i brist på bättre ord, får flyktingarna stanna  i olika läger. I bland får de vänta länge. Ibland drar de, av desperation eller i tron på sig själva, vidare in i Grekland hukande i myndighetsradarns skugga. Så länge man inte passerar någon gräns kan det gå att klara sig ganska länge som papperslös illegal immigrant.

En möjlighet att hanka sig fram är annars som alltid att begå brott,  åt sig själv eller för andras räkning. Eller att på olika sätt sälja, hela eller delar av, sin kropp till högstbjudande.

—

3-2-1-0..

..jag tänker att jag sitter där i lägret och ser mina flickor bli allt svagare. Det är dåligt med sömn, mat och vatten.

Louise är sjuk och behöver medicin och för det behövs pengar. Men några pengar har vi inte. Louises tillstånd är allvarligt. Jag har till sist inget val. Jag går till ett skyddat hörn av lägret och säljer där min kropp till en grekisk man i femtioårsåldern. För mig själv motiverar jag handlingen med tanken att detta är en frivillig och jämbördig affärsuppgörelse mellan mig och den man som vill köpa sex av mig.

Det känns nämligen bättre att tänka så eftersom händelsen blir vardag de kommande månaderna. Malin, min fru och barnens mor, tittar ibland outgrundligt på mig men hon säger inget. Hon har inget bättre förslag, så klart.

Vi överlever. Louise får sin medicin.

Jag får snart rykte om mig som prostituerad och homosexuell. Många i lägret undviker mig och människorna utanför kastar sten över stängslet och ropar Bögblatte! till mig. Ändå kommer det alltid nya män till mitt hörn villiga att i skydd av mörkret köpa sexuella tjänster av mig.

Min familj överlever.

En dag vänder det. Väntan i lägret är över. Vi går en ny gyllene gryning till mötes! Jag och familjen får resa till Sverige där vi sedermera slussas vidare till en mellansvensk småstad. Där finns många tomma lägenheter, men tyvärr inga jobb. Så jag hänger kring det lokala storföretaget i hopp om att något, om än så litet, ska dyka upp.

De närmsta grannarna kommer från samma land som jag. Vi har olika religion och syn på vårt hemland. Vi pratar ofta högt om dessa ämnen eftersom frågorna engagerar oss. Sedan kan vi ju inte så mycket om vårt nya land, än. Framför allt inte språket. Vi kan därför inte läsa tidningar eller se på svenska program på TV.

Jag märker snart att min äldsta dotter, Mina, snart kan mer om Sverige och samhället där vi bor än jag själv som bara har mina grannar att prata om samma gamla saker med. Jag är stolt över mina flickor. De kommer att få det bra, tänker jag. De kommer i sina liv att gå från en gyllene gryning till en strålande dag.

Jag blir först förvånad sen arg och rädd när jag en dag får höra att det varit protestmöten mot oss och våra grannar i samhällets skola. Människorna är arga för att vi får bo billigt i en relativt nyrenoverad lägenhet. Ilskan handlar om att familjen som bodde där innan oss blivit vräkta eftersom pappan i familjen på grund av nedskärningar på det lokala storföretaget blivit av med jobbet och inte längre kan betala hyran.

Den vräkta familjens barn går i samma skola som mina. Alla i den lilla byskolan, inklusive många bland personalen,  verkar tycka att det är mina flickors fel att den andra familjen blev vräkt. Arga röster vrålar åt politikerna på mötet. ÄR DET RÄTT ATT DE DÄR JÄVLARNA SKA KOMMA HIT OCH TA VÅRA LÄGENHETER!?  SNART TAR DE VÄL ÖVER HELA STAN! DET ÄR TUR ATT DET ÅTMINSTONE FINNS ETT PARTI ATT RÖSTA PÅ SOM TAR HAND OM OHYRAN!

Är det mina underbara flickor de kallar jävlar och ohyra? Hur är det möjligt? Jag känner mig rädd men tänker att när migrationsverket väl meddelar att jag får stanna i landet, när jag äntligen blir är svensk, ordnar det sig säkert. Jag har redan fått nys på ett byggjobb för IKEA som etablerar sig i en lite större stad ett par mil bort. Där kan det väl inte spela någon roll att jag inte är kristen?

Jag har en kompis som är rom och som ska hjälpa mig att flytta. Han ska bara spara ihop pengar till hyran för en bil på Statoil först.

Sedan är jag i mål. Sedan är jag hemma. Gryningen övergår i dag.

0-1-2-3…

—

Samma situation som i den fiktiva mellansvenska staden, fast många gånger värre, råder i dagens Grekland. Där råder kaos bland alla flyktingar som försöker överleva. Andra människor blir arga och frustrerade eftersom de inte har något arbete, pengar eller självkänsla och skyller detta på flyktingar och invandrare. Därför röstar de i större utsträckning än annars på ett nazistiskt parti.

Kris – skylla på andra – krig – flyktingvågor – rasism. I ett evigt kretslopp.

Läskigt är också att utvecklingen sedan fortsätter i samma historiska hjulspår med förföljelser och våld på grupper som inte anses vara ”riktiga” greker. Så har vi Kristallnatten här igen. Jag blir nedstämd när jag tänker så här. Lurar en ny förintelse runt hörnet? Det borde kollektivt gå att tyda tecknen och lära oss något.

—

Alltid slås jag av avsaknaden av perspektiv när flyktingar och migrationsfrågor diskuteras. När jag själv står på stan och informerar om FP:s politik kommer någon fram. Tycker jag det är rätt att invandrare ska ha det bättre än våra gamla som byggt upp det här landet eller kan jag se till att de där skitiga fruktförsäljarna kommer bort från torget!? 

Den politiker som entydigt svarar Nej på den första frågan och Ja på den andra vinner sannolikt rätt många röster. Den som liksom jag försöker ta diskussionen blir snart överröstad och bortviftad.

Det är synd om människorna, som Strindberg sa.

Det som för många är en gyllene gryning är för andra en lång dags färd mot natt.

Det är nyttigt att pröva någon annans skor, ibland.

Politik

Liberal 2/10

av adolphson

Det är viktigt att tro på sin egen förmåga. Och det är viktigt att sprida den inställningen.

Jag brukar, exempelvis när jag på morgnarna lämnar mina döttrar på respektive instans, innan vi skiljs åt, ta med dem till en spegel. Det blir lite komiskt när någon kamrat undrar vart vi ska.

Pappa ska bara visa mig världens bästa sak först, säger de glatt. Sen går vi till spegeln och jag visar på deras spegelbilder.

Det är ett bra sätt att börja dagen med. Självförtroende.

—

Jag tycker det är märkligt att Vänsterpartiet alltid varit så misstänksamma och skeptiska mot enskilda initiativ som exempelvis eget företagande. Om man inte vet att uppskatta initiativ och idéer förlorar ju hela kollektivet på det. Det är fråga om logik, det där.

Varför är det fel att tjäna pengar på sin konst? Och de som gör det är inte alla cyniska egoister. Här kan jag (återigen) finna en gemensam grund för kritik mot såväl SD som V. Hur så?

Jo: utan invandring hade vi inte haft exempelvis Loreen eller Zlatan. Och utan att tillåta och uppmuntra dessa att följa sin väg hade de antagligen inte lyckats så väl i sina respektive roller.

För mig handlar det om att skapa ett samhälle som betonar och bejakar individens rätt, förmåga, vilja, möjlighet och kunskap. Alltså självförtroende.

—

Det är skillnad på liberal debatt och FP:s politik. Jag kan konstatera att FP perioden 2008-2014 rört sig åt höger. Men det har MP och S också gjort. Jag gillar inte detta.

Det var väl de nya Moderaterna som satte igång alltihop. Turligt nog är den interna debatten levande i FP. Det finns ingen partipiska vad jag vet. Alltså säger jag öppet och glatt hur jag anser att liberal politik bör utformas.

Det krävs insatser för att fortsätta utveckla samhället. Mitt förra inlägg handlar delvis om det. Man bör självfallet på olika sätt utforma en politik som ligger i linje med de grundläggande värderingar man har.

Vill man bryta ett mönster eller samhällsstruktur är det genom olika typer av upplysning man måste gå. Utbildning är en nyckel. Lagstiftning en annan.

Några exempel:

# Genusperspektiv är bra att ha i skolan redan från förskoleåldern. För mig handlar det om att lära pojkar bra maskulinitet.  (Är det ett ord, förresten? Maskulinitet…).

Att låta exempelvis pojkar som vuxit upp i en våldsam miljö se att det finns alternativ till våld. Ofta handlar upplysning om att rent allmänt synliggöra alternativ och uppmuntra individen att våga ta en annan väg än den kända och invanda. För alla människor har rätt till ett liv fritt från våld.

# 1994 drev Bengt Westerberg igenom en obligatorisk pappamånad. Det interna och externa tonläget var högt.  Vadå? Sånt är upp till varje familj att bestämma! Det ska inte staten lägga sig i!

Nja, riktigt så enkelt är det inte. Resonerar man så hade vi aldrig haft lika allmän rösträtt: låt karlarna sköta det där med politik, eller så hade homosexualitet fortfarande varit klassad som sjukdom.

Idag tar männen ut 20% av föräldraförsäkringen. Det påverkar förutsättningarna för kvinnorna i samhället. Som jag ser det är det kvinnorna som äger frågan på så vis att det är de som måste visa att man vill ha en förändring. Kanske är lagstiftning en väg att gå.

Vem förlorar på det?

—

Liberalismen har alltid reagerat mot förtryck. Först mot olika typer av konservatism, typ kungligt envälde, som varat i hundratals år. Sedan kämpade liberaler mot totalitära höger och vänsterregimer som på olika sätt sagt sig värna om kollektivet för kollektivet.

Liberalismen gillar öppna gränser oavsett om det rör sig om sociala barriärer eller konkreta gränser mellan länder. Jag är övertygad om att kampen inte är över bara för att samhället idag är mer jämställt än för hundra år sedan.

Alltså: det är inte nationen i sig som är det grundläggande subjektet, det är alltid individen som bor i nationen. Därför är vi liberaler positiva till EU. Ju fler länder som är beroende av varandra desto bättre. Det ger färre konflikter och mer samarbete.

Självförsörjande, eller strävan efter det, leder i förlängningen till osämja och krig. Idag morrar flera länder åt varandra i Asien och i vår del av världen är man på jakt efter naturtillgångar som kan nås under isen på nordpolen. Allt för att försäkra sitt oberoende och självförsörjande.

Den grundläggande frågan vi måste ställa oss är: har vi verkligen råd att vara utan liberaler? Nej. Och det har alla partier insett och de flesta kallar sig nu ogenerat för det. Läs gärna mer om det här.

En av de bästa liberala meningar som finns är från inledningen av den amerikanska självständighetsdeklarationen:

…att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa; att regeringar har inrättats bland människorna för att säkra dessa rättigheter och att regeringarna erhåller sina befogenheter genom de styrdas samtycke; att närhelst någon styrelseform motverkar dessa mål så är det folkets rättighet att förändra eller upphäva denna styrelseform och att inrätta en ny enligt de principer som för folket framstår som de mest troliga att påverka deras trygghet och lycka. 

Att diskutera huruvida USA lever upp till denna mening idag vore intressant. 

Jag har sagt det förut: det gäller att identifiera nya områden utifrån samma gamla liberala kamp. Därav jämställdhet och genus-tankar. Integrationsfrågor tycks bli mer och mer aktuellt. Förr gällde det rätten för alla att få jaga i kungens skog. Idag ett gemensamt ansvar för planeten vi bor på. 

FP:s partisymbol talar för detta. Det är den gamla symbolen för rösträtten är, i fall det var obekant, också symbolen för Folkpartiet. Det är naturligtvis ingen slump. 


Det är alltså fråga om friheter. Frihet att få och frihet att kunna. Detta är saker marknaden inte löser på egen hand. Det ligger i ett demokratiskt styrelseskick att utveckla och försvara detta. 

—

Åter till företagande. Jag hävdar att man kan se, enligt mina tankar ovan, hur ett samhälle mår genom att mäta dess näringsliv. Finns ingen företagsamhet stagnerar samhället. Blåklinten vissnar och dör. Företagande är nödvändigt och naturligt. I Nordkorea är man beroende av en massa halvofficiella näringsidkare för att klara försörjningen även om staten aldrig skulle erkänna det. 

Jag avslutar med Gandhis tal till sin personal (han ägde bland annat hotell). Visst kan inställningen tyckas självklar för en företagare. Den borde även vara det för alla i samhällets tjänst: inom vården, kommunen, försäkringskassan och skolan. För vem är, eller borde vara, beroende av vem egentligen?

En kund är den viktigaste besökaren på vår egendom.
Han är inte beroende av oss, vi är beroende av honom.
Han stör oss inte i vårt arbete, han är syftet med det.
Han står inte utanför vår verksamhet, han är navet i den.
Vi gör inte honom en tjänst genom att betjäna honom,
han gör oss en tjänst genom att ge oss en möjlighet att betjäna honom.
Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Vadet

av adolphson

Jag slår ibland vad.

Inte för att vinna pengar utan för att det triggar igång vinnarskallen i mig. Besegra den sämre sidan av mig, visa att jag kan. I sådana lägen blir jag lätt lite manisk.

Följaktligen har jag slagit vad med Thuresson om att vi båda ska gå ner tio kilo till nyår. Jag vägde in mig på 89 kg och ska således ner till 79. Den som vinner får bjuda den andre på en middag ute.

”Ute” är inte närmare definierat. Det kan vara en Dubbeldennis med pulvermos hos Gandhi på Stora Torget det rör sig om.

Thuresson väljer att fäktas en gång i veckan samt en LCHF-diet för att bekämpa kilona. Det är ännu obekant hur det går. Jag tycker mig skönja ursäkter och kringförklaringar i stil med jag har ingen våg och sånt.

Well, don´t bullshit a bullshitter, som man säger.

Själv väljer jag att springa och tänka lite på de snabba kolhydraterna samt portionernas storlek. Alltså, nog tänker jag på kolhydrater och stora portioner när jag springer, men ni fattar. Ack, dessa syftningsfel.

Distanserna jag springer varierar mellan 3-4 mil per vecka. Förra veckan blev det mer än en mara: 44,2 km. Och jag mår så oerhört bra av det.

Löpningen blir en drog, ett gift, en längtan. Och, utan att bli alltför melodramatisk, min räddning. Frustrationer och ilska rinner undan i samma takt som kilometrarna. Alltså mycket, mycket långsamt.

Men ändå. Under ett par kilometer tänker jag också oerhört bra och snabbt. Jag löser problem, tänker ut skämt och planerar livets gång.

Jag vilar och slappnar av genom löpning. Jag kallar det hela för min Forrest Gump-diet. Run, Forrest, run, ni vet. Man kanske borde söka patent? Det går snabbare än man tror att komma igång.

Löpning blir lätt en livsstil med allt vad det innebär. Och rätt som det är så börjar man hoppa morotskakan på jobbet.

Jag har förresten hört flera människor, helst sådana som jobbar på kontor, ondgöra sig över klockan tio-fikat. Går man inte ut i personalrummet och fikar tycker kollegorna att man är lite knepig. Och så är tugget i gång. Så att säga.

Problemet med klockan tio-fikat är att det infaller när man är som mest produktiv. Denna produktivitet ska man istället ägna åt att tugga, i dubbel bemärkelse, strunt.

Själv saknar jag helt bruksanvisning för sånt där. Jag rycker mitt kaffe i farten och går och arbetar. Oftast, tack vare trådlös uppkoppling, återfinns jag i klassrummet. Inte i fikarummet. Mitt arbete ger kanske bättre möjligheter att undvika  tiofikat-fällan.

Fast vi gör ju alla en morot ibland. Helst jag och kollega Åke. Vi gjorde ett riktigt sunkigt nummer på en personalcabaret en gång. Det var en morot inblandad, mer säger jag inte. Allt för konsten.

Åke är annars ett fysiskt praktexemplar för att uttrycka sig lite tveksamt. Åke är idrottslärare. Hans vader är så stora att de inte går ner i ett par ordinarie gummistövlar. En bristning i dessa får Titanics förlisning att framstå som fånig.

På Gustaf Vasas tid ansågs ett par svällande vader vara oerhört…sexigt. Därav valet av trikå-byxor: vaden måste framstå ordentligt. Till skillnad från idag när man skiter i vaden när man väljer trikåer. Gissar jag. Tanken är väl att något annat ska framträda.

Nåja, huvudsaken är att man inte bokstavligen skiter i trikån. Det blir lätt lite oaptitligt vilket knappast var avsikten när man valde att sätta på sig plagget i fråga. Fråga Gunde hur det känns. Han orenade i landslagtrikån under femmilen i OS. Det var i direktsändning, det.

Darth Vaders vader faller utanför ämnet.

(Ber om överseende, jag är lite trött.)

Jag tror jag ska ringa upp Thuresson och fråga hur hans gräddstuvade omelett smakar.

Falun/Dalarna, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

En komikers uppväxt

av adolphson1 kommentar till En komikers uppväxt

Det här är jag. Hej, hej.

Fredrik Adolphson

Tillåt mig att presentera mig lite närmare. Mitt namn är Per Fredrik Adolphson och jag växte upp under 1970- och 80-talen i ett folkparti/centerhem i det socialdemokratiska och moderata Falun. Detta gav många vänsterkompisar men även en del moderatpolare. Rutskjotor och Ivenhoetröjor all around. Det är, har jag ofta senare tänkt, nog rätt bra att präglas av olika perspektiv i livet.

liten

Jag hamnade tidigt i sammanhang där en given identitet kunde vara problematisk: Fälldin-unge i skolkamraternas arbetarhem, tjänstemannason i överklassfamiljer, mas på västkusten eller lantis på Lidingö.

80tal

Jag lärde mig tidigt att det fungerade att försöka charma och skämta sig ur kniviga situationer. Den smärtsamma insikten att det finns tillfällen när pojkaktig charm inte funkar var också mycket nyttig för mig.

Allt detta resulterade i en livshållning som innebär att jag alltid, lite respektlöst kan tyckas, måste skämta om allt och med alla hela tiden. I synnerhet är det viktigt att kunna skratta åt sig själv. Jag blir misstänksam mot människor som inte kan det. Jag blir arg på mig själv när jag inte gör det. Detta beteende ser ju en hyfsat stabil person naturligtvis omedelbart igenom. Barnens mor exempelvis, var helt immun.

princess

Mina föräldrar tog sitt ansvar. Det var helt, rent, tryggt och kärlek under uppväxten. Men jag fick tidigt lära mig att klara mig själv. Mamma hängde över axeln genom grundskolan men i gymnasiet hade vi passerat den horisont hon kunde relatera till. Hon hade inte själv gått där eftersom det var långt i från alla i hennes generation som gjorde det.

Lumpen2

Genom gymnasiet, militärtjänsten och universitetsstudier i såväl Frankrike som Sverige fattade jag helt och hållet mina egna beslut. Fast så långt kommen var mina föräldrar redan nöja och stolta. Att deras äldste son tagit sig till de vita mössornas stad, Uppsala, var i deras ögon något fantastiskt.

Studentbal

Salig mor var alltså mycket stolt. Säkert hade hon varit nöjd med mitt yrkesval också. Alltihop kan i och för sig ha varit resultatet av en noga genomtänkt uppfostran. Och det i sin tur kan hängt ihop med att de faktiskt litade på mig. Men det resonemanget känns lite som en tröst för tigerhjärtan. Det måste väl vara mer synd om mig än så? Skämt åsido. Utifrån vissa givna förutsättningar är jag resultatet av mig själv. Jag har inte curlats i någon större utsträckning, jag har gått den (nåja) hårda vägen. Händelse, reaktion, konsekvens och erfarenhet. Nu, i diverse krisers tidevarv tycker jag själv att jag kunnat skörda frukterna av min syn på livet.

Jag mår bra av att se livet från den ljusa sidan. När jag har jobbiga beslut att fatta vet jag att jag inte kan fly undan ansvaret. Ingen annan fixar mitt liv åt mig. Det får jag göra själv. Och så långt det är möjligt försöker jag göra det skrattande.

Skäckerfjällen 058

Tillbaka till då. Det var inte längre häftigt att spela pajas när man kom till högstadiet. Det blev svårare att skämta sig ur situationer och ofta gick det inte alls. Vi från Södra (skolan) höll ihop och som hyfsat idrottsbegåvad klarade jag mig rätt väl på grund av den respekt det medförde. Men personligheten lyste allt oftare igenom. Jag minns särskilt en gång när jag var illa trängd på Västra skolan. Någon hade slutligen tröttnat på den rollspelande, snabbkäftade veklingen. Jag befann mig uppträngd i ett hörn med alla reträttvägar avspärrade. Nu sänker han mig, nu dör jag minns jag att jag tänkte.

Så kom räddningen. Det var den gode ledaren, idrottskillen och studiebegåvningen, han som alltid stod på de svagas sida och som var min bäste vän sedan lågstadiet, som kom till min räddning. Som klippt och skuren ur en amerikansk feelgood-film banade han sig fram helt lugnt och ställde sig bredvid mig. Sedan lät han alla blodtörstande hyenor förstå att: Låt Fredrik vara. Han har ett jävligt mycket bättre ordförråd än vad alla vi har, i alla fall! Detta hände i sjunde klass. Efter det såg man åtminstone delvis med andra ögon på mig. Det var plötsligt mer okej att vara lite annorlunda. Andra värden än rå styrka började uppskattas. Som jag kände det var Västra skolans skräckvälde besegrat, Riddar Catos stenhjärta förvandlat. Hädanefter gick jag utan rädsla till skolan.

Sen blev jag vuxen. Eller vuxen och vuxen. Det gäller att inte växa upp allt för mycket och allt för fort. Man bör bejaka sina intressen i livets alla olika stadier. Allt är beroende av att jag själv mår bra. Tar jag hand om mig själv blir jag en bra pappa, make, yrkesmänniska och medmänniska. Alltså måste jag till en gräns bejaka det jag behöver. Det innebär att jag helt enkelt inte kan, vill eller orkar, vara seriös hela tiden. Om jag så vore landets statsminister skulle jag inte kunna avhålla mig från denna livsstil, det är helt enkelt mitt fundament.

Det kommer jag aldrig att ändra hos mig själv.

Aldrig.

38200123_10156263654765617_3105820241922359296_n

Skola

Lets Dance

av adolphson

Många som anser sig vara ÄKTA Bowie-fans är inte så förtjusta i Let´s Dance. Jag tycker den låten är jättebra. Nu ska jag emellertid bjuda upp någon jag inte ofta annars dansar med. Jag ikläder mig själv rollen som Liberalismen på friarstråt.

—

Hej Vänsterpartiet! Ska vi leka?

Kom igen, se inte så där sur och trumpen ut, jag vet såklart att vi brukar ha svårt att komma överens. Ja, egentligen har vi väl varit osams sedan vi  föddes. Jag är ju lite äldre än du men det har du ofta kompenserat genom råstyrka. När det handlar om våld vinner sällan jag.

Så, tina upp nu, låt mig bjuda på något att dricka. Vad vill du ha? Rödvin eller öl? Det beror kanske på om du är intellektuell  rödvinsvänster eller en lite mer jordnära variant. Vi liberaler tolererar dock alla smaker. Kanske får jag fresta med en Cuba Libre? OKEJ, OKEJ; jag bara skojade! Kom tillbaka, jag ska inte retas. Tummis.

Men den här gången har vi faktiskt något gemensamt du och jag: det här med skolan. Du gillar att allt ska vara statligt av princip. Punkt. Det gör förvisso inte jag men vi liberaler förknippar å andra sidan medborgarnas rätt till likvärdig utbildning med demokratiska grundbultar som frihet, kunskap och förmåga. Och sånt gynnar ju kollektivet också, eller hur?

Härav kommer det sig att jag inte gillar att medborgarnas utbildning knyts till kommunens ekonomi eftersom det finns så stora risker förknippade med detta enligt ovan förda resonemang. Du och jag borde alltså kunna komma fram till samma slutsats utifrån olika horisonter. Hur ofta händer det?

Så låt oss slå oss ihop och driva kravet att återsförstatliga skolan! Okej? Fast jag har ett villkor. Jag anser att staten ska vara huvudman för skolan. Det innebär att privata friskolor, kommunala friskolor och statliga skolor ska kunna verka sida vid sida men alltså med statlig översyn. Inte kommunal. Och inget förbud.

Okej? Deal? Over.

—

Skollagen säger att när elever på gymnasiet (förhoppningsvis gäller det bara omyndiga elever) är frånvarande utan giltig orsak ska läraren kontakta hemmet. Bland alla andra administrativa uppgifter som tillkommit de senaste åren är detta inte en helt okomplicerad historia. Till att börja med krävs en fungerande telefon, exempelvis.

Nu medger oss tekniken att så fort en lärare rapporterar frånvaro utan skäl för en elev i frånvarosystemet går automatiskt ett mail eller sms ut till vederbörandes målsman. Kollegiet är nöjt: åtminstone en tidskrävande arbetsuppgift har förenklats.

Men jag undrar lite, jag. Hur kan det ha blivit så här? Hur har vi lyckats skapa en skolmiljö där system måste sköta saker för att personalen ska orka eller hinna med alla uppgifter? Och kommunen vill spara pengar så då packar vi in än mer i lärartjänsterna och så blir vi alla till sist slavar under systemet. Hej, Babels Hus.

Visst, jag pratar i egen sak. Men låt mig göra en principiell utvikning för att illustrera min poäng. Nedan diskuterade jag att vi bör vara försiktiga med att flytta fram gränserna i avregleringshysteri och i vilket fall tänka över konsekvenserna först. Jag tycker således inte att diverse system ska varna föräldrar när deras barn är frånvarande. System är statiska. Vi bör ha en skola av människor och för människor. Och hur går det förresten ihop med liberalismen? I det här avseendet förespråkar jag mer av nattväktarstat än övervakarstat.

I grundskolan kanske det är mer rimligt. Det är dock principen jag starkt reagerar emot. Är det så viktigt att jaga studiemedlet av skolkare att jag ska ägna mer tid åt det än att förbereda ännu en briljant lektion om Upplysningstiden? Det är i alla händelser mest synd om skolkaren.

Den här typen av problem vill vi ju inte ha.

Björklund: du vill ju att vi lärare ska undervisa mer. Så låt oss göra det. Återförstatliga skolan. Ta med dig vänstern och driv frågan. Och låt oss slippa överevakning och larmsamhälle. Kommer inte en elev till skolan någon dag kan jag klara att ringa hemmet efter ett mänskligt genomtänkt beslut utfrån just den personen och vederbörandes situation. Det klart, det kräver kanske en rimlig arbetssituation förstås. Men ändå: hur svårt kan det vara att i just det här fallet gå från ord till handling?

Jag håller med dagens SvD: ombilda regeringen för att få in lite energi. Ombilda oppositionen också, förresten. Apropå: har du bestämt dig än Vänsterpartiet, vad blir det: paneltupp eller danskung? Jag är en charmig dansör som bemästrar de flesta stilar.

—

De senaste rönen från skolans värld låter oss annars veta att verb är något som man kan sätta utav helvete efter, adjektiv något man sätter skit framför och substantiv jävel efter.

VAR INDIKERAR LÄGE OCH VART RIKTNING, som en fanjunkare allt som oftast vrålade åt oss på Kungl. majt:s Signalregemente nummer ett i Enköping 1990. (Sommaren i city 1990 – året då jag såg Bowie på stadion. Inget slår det. Jag var där. Han var där. Jag minns att jag tänkte att efter detta kunde jag dö lycklig.)

Dom är alltid fel att använda i skrift. Det enklaste tricket (har språklärarna lärt mig) är att byta ut de/dem mot vi/oss. De passar istället för vi.

Det enda ställe man far till är åt helvete.

Fast vem är jag att ta fram argusögonen? Så som jag slarvat med språket, inte minst här på bloggen. Nä, eget tänkande och källkritik är min melodi i klassrummet. Var skeptisk mot allt och skaffa dig kunskap från flera olika perspektiv. Vi 70-talets barn får en skyhög igenkänningsfaktor när vi diskuterar Flourtanten. Gillar du flour eller ej? Varför/varför inte?

Sådant gillar jag mer än att jaga skolkare. Jag bara säger det.

Livsåskådning, ohälsa

Död och begravning

av adolphson5 kommentarer till Död och begravning

Jag fortsätter diskussionen kring de existentiella frågorna.

Någon sa att det är de friskas privilegium att spekulera om döden. Den som fått sin tid utmätt har annat att tänka på. Själv står jag lite mitt emellan så jag unnar mig lyxen. Jag säger som amerikanerna (enligt den egna propagandan) sa under kubakrisen: We were eyeball to eyeball and I think the other fella just blinked. 

Fast jag byter alltså ut ryssarna mot Döden. Tufft, va?

Lite ödmjukt konstaterar jag att en strävan borde vara att ta emot livets motgångar på samma självklara sätt som man tar emot dess lyckostunder (barn, framgång). Lite mer buddhistiskt, alltså. Man behöver ingen kurator eller terapeut i alla lägen. Det går ändå.(Psykisk sjukdom självfallet undantagen).

Hinduerna har en cyklisk världsuppfattning. Jorden skapas, frodas, går under och återskapas. På samma sätt som årstiderna och människolivet. För den enskilda människan gäller det enligt det hinduiska synsättet att slippa återfödas för att på så sätt bli fullkomlig. För att få del av det gudomliga måste man släppa alla måsten och krav, släppa bundenheten i tillvaron. Målet är att inte existera, att gå upp i världssjälen. Jag gillar det där.

Teorin om vårt pulserande universum kan på ett sätt sägas understödja hinduernas syn på livets uppkomst. Tankegången att universum rör sig, pulserar, menar att detta pulserande skapar flera big bang med efterföljande konsekvens: Tellus. Livet. Människan. Om och om igen. We are not alone out there.

—

Gudspartikelns betydelse för det ekumeniska såväl som vetenskapliga samtalet faller utanför denna blogpost. Det tror jag istället kan bli ett utmärkt uppsatsämne i skolan. Yeah, right. Och vem ska rätta det då? Inte jag, den saken är säker.

—

Jag bryr mig inte så noga om var mina efterlevande gräver ner min kropp eller sprider resterna av den uppeldade Adolphson. Graven eller minnesplatsen är till för de efterlevande. Min begravning är däremot en helt annan fråga. Jag tänker mig den lite i stil som i den här fast man får byta ut ”Martin” mot…ja, ”Fredrik”.

Jag tänker mig en kyrklig begravning. Jag tänker mig därefter en stor fest där alla som kände mig kommer och äter, sjunger och skrattar. De pratar och minns förhoppningsvis saker jag bidragit med och drar anekdoter och skämt om mig för varandra.

Jag tänker mig att tal hålls och mina favoritsånger sjungs. Jag tänker mig också ett sista skämt på festdeltagarnas bekostnad (men det tänker jag inte avslöja här för då förstör jag det. Kom på min begravning så får du se!).

Jag skulle vilja ha vacker musik i kyrkan:  Lauridsens Magnum Mysterium. En potentiell läsare uppmanas verkligen att lyssna på detta stycke. Så vackert. Sedan hoppas jag att Something like a star framförs för mig när jag ligger där kistan. En passande avslutning kunde vara Sleep.

Sedan hoppas jag på en rejäl manskör, förstås. Av denna vill jag vicka min liktå till takterna av Biebls Ave Maria. Och, självfallet, Bellmans hyllning som jag inte funnit någon inspelning av:

Vem är, som ej vår broder minns,
fasten hans skugga mer ej finns?
Fastän hans valthorn tystnat har,
är skogens genljud ändå kvar.
Än Floras fåglaskara
skall ömt hans spel förklara.
Än jägarn vid sin snara
skall på sin pipa svara,
hur, i bland Orfei söner
av Bachus krönt så sköner,
han utan like var


Lite i samma anda passar, i alla fall refrängen, den här. 

Sedan får gästerna övergå till att deklamera mina favorittexter om döden. Jag tycker till att börja med att Harry Martinssons ord kunde få vara med i förhoppningen att någon närvarande på begravningen känner så:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning. 
Låt inte sorgen glömma sitt ärende. 
Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få.


Jag kan inget om rysk lyrik men Pusjkins diktrad

Snart tystnar jag när dödens sömn omsluter mig för gott

har gjort starkt intryck på mig. Tidigare har jag refererat till Kristina Lugns fantastiska dikt vid Erland Josephsons bortgång:

Över ensamma och älskande 
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
 
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett streck av glömska
över scenerierna vi gick.
 
Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
och sjunger om min vän
 
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn
 

Lite svartsynt med Dan Andersson eller kanske kunde något ur Himlaspelet passa? Nä, efter denna lite högtidliga del börjar festen ta fart. Vi, fast egentligen ni, på festen, börjar stuffa till Änglatango av och med 90-talets stora idol. Sedan blir det lite nostalgi också genom Himlen av och med några av 80-talets idoler. 

     
Fast någon måste väl ändå säga något. För mina vänner ligger det nog nära till hands (ja, ja, det är tredje gången jag länkar till detta) att hålla precis ett sådant tal till min ära som jag förväntar mig av dem. Kan jag leva mitt liv så att det som ska sägas om mig blir detta kan jag lugnt gå till vila.

Min förhoppning är att de enda tårar som fälls på festen är skratt-tårar.

—

Man kan följa döden på twitter. Döden är rolig där. Fast nog med död, nu va. Gabriella har ju rätt. Vad säger man, halleljuah, liksom.