Kategori: Film och TV

Film och TV, Resor, Spännande människor

Ministern, magistern, journalisten

av adolphson

Mitt engagemang i demokratins tjänst tog mig häromsistens ända in i maktens korridorer. Närmare bestämt till Riksdagshuset och mer precist andrakammarsalen. Platsen som skolklasser brukar besöka vid studiebesök.

Vi diskuterade EU, valsedel och principiell plattform för det kommande EU-valet.

—

1994, när vi folkomröstade om medlemskap i EU, samlades 5 partier under parollen Ja till Europa. Idag står FP tämligen ensamt för det synsättet. Alla andra partier är nu i varierande grad nationalister och EU-kritiska.

Antagligen för att opinionen nu är EU-kritisk. Men EU är liberalism. Alla stater som anslutit sig har också anslutit sig till ett liberalt statsskick. De som är emot liberalism är också emot EU.

EU har hanterat kriser. Man måste inse att samarbete fungerar bättre än protektionism. Man måste se helheten och inte, för att låna en fras av Marit Paulsen, förespråka stuprörspolitik.

Sedan kan man ju diskutera ekonomi också. 2/3 av Sveriges export går till den europeiska marknaden. Vill vi att tågen ska fortsätta rulla måste ordergången också göra så. Genom att underlätta rörlighet och ta bort handelshinder blir det rent logiskt lättare för svenska företag.

För mig är dock historien det självklara. Det är i år 100 år sedan Första Världskriget bröt ut. Det kriget är påtagligt närvarande i många länder än i dag. Versailles-freden banade väg för Hitler och demokratins fall. Förintelse och världskrig följde.

Europa behöver EU för att hålla sams. Räcker inte världskrigen som bevis kan det forna Jugoslaviens upplösning påminna oss hur lätt det kan gå fel när varje land kör sitt eget race.

EU hjälper krisande länder och har åstadkommit så mycket bra saker. Men det är inte färdigt och det är som det ska med den saken. Ju längre vi fortsätter att fördjupa samarbetet, funderar hur vi kan göra det bättre och vilka som ska få vara med, desto mindre blir risken till krig, etnisk rensning och andra hemskheter.

—

När det formella var över var det dags för mingel i Folkpartiets klubbrum. Björklund är bra på att på ett otvunget sätt umgås med gräsrötterna. Vi språkades vid en stund. Och jag som trodde jag skulle få sparken nästa gång jag träffade partiledaren.

Nej då, vi käkade chips och drack ett glas vin. Jag passade på och lånade vännen, bergsbestigaren, poeten, chefen och skolledaren Joels citat men flyttade samtidigt gränsen ca 150 mil söderut i det att jag deklarerade att Janne! Varje dag söder om Dalälven är en förlorad dag.

Mer intressant var att med honom diskutera hur man som offentlig person hanterar media.  Jan sa att vilken journalist som helst kan förbereda ett par frågor, ställa dem, varpå han rabblar sina svar.

En duktig journalist däremot ställer en fråga, lyssnar på svaret och ställer en initierad och inte i förväg förberedd följdfråga. Då bli det intressant, menade han.

Eftersom en del TV-kanaler skurit ner och journalisten numera ibland måste sköta både kamera, ljud och ljus såväl samtidigt som själva intervjuandet har kvaliteten i intervjuandet sjunkit.

Ovanligt och svårt, var Programmet med psykologen på SvT, där deltagarna intervjuades en hel dag. De har ingen kontroll hur det färdiga resultatet klipps och eftersom det bygger på hela livet blir man kanske tvungen att lämna ut anhöriga på ett sätt som man annars kan undvika.

—

Sedan hänge jag i nån lobby med mina FP-polare: Monica Lundin (som är Dalarnas toppnamn på riksdagslistan) och några från Norrbotten (som förövrigt inte hade något att invända att jag bytte ut Luleälven mot Dalälven i min oneliner till Janne) i väntan på tåget hem till kronan bland Svea rikes länder.

 

Magistern och ministern

 

 

Film och TV, Politik

Silkessnöret

av adolphson2 kommentarer till Silkessnöret

Jag funderar över, sent omsider, att FP med stöd av bland annat S, verkar för att de ledamöter som sitter i riksdagen innevarande mandatperiod ska få behålla sina generösa pensionsvillkor även efter 2014 då reglerna ändras.

Man undrar: hur motiveras detta? Drabbades någon måhända av en tillfällig begåvningsdipp? Tror man på demokrati ska man inte låta sin girighet tala allt för högt.

—

Jag kommer att tänka den gamla turkiska sedvänjan under sultanatets glansdagar att ge misshagliga ämbetsmän silkessnöret för att, som man uttryckte det i Nordisk Familjebok, taga sig själf av daga genom strypning. 

I våra dagar används ordet som en synonym för avsked. 

—

Påminner i sammanhanget om Gordon Gekkos tänkvärda ord:

Greed, for lack of a better word, is good. Greed is right. Greed works. Greed clarifies, cuts through, and captures, the essence of the evolutionary spirit. Greed, in all of its forms; greed for life, for money, for love, knowledge, has marked the upward surge of mankind and greed, you mark my words, will not only save Teldar Paper, but that other malfunctioning corporation called the U.S.A

—

I helgen la jag ut en blänkare på Facebook. Jag skrev:

Om Reinfeldt säger att frågan om skolans återförstatligande inte är aktuell undergräver han Björklunds ställning. Konsekvens: Sveriges liberala parti måste lämna Alliansen.

Jag fick lite mothugg av mer eller mindre seriös karaktär.

Varför skrev jag det? Jo, jag är orolig. Mycket orolig för socialliberala idéer i Sverige.

Vi har äntligen tragglat igenom frågan om staten som huvudman för landets skolor (vilket inte motsätter flera utförare) och via landsmöte fått den inskriven i partiprogrammet. Skolminister och vice statsminister driver frågan internt och externt.

Men han blir plötsligt avfärdad av statsministern som lite kort låter förstå att det inte är på agendan.

Snacka om att få sin position undergrävd. Vilken mening är det att ha ett eget parti under sådana omständigheter?

FP har siffror som skulle varit oacceptabla för bara några år sedan. Vi lyfter liksom inte. Tvärt om, skulle jag vilja säga. Den borgerliga väljarkåren tror att FP sitter säkert och stödröstar i valet på KD. Och nyliberala C vinner nog en del höger-liberaler på sin politik. C går kanske om FP i valet.

Efter valet ligger FP och darrar på 4%-spärren.

Regeringsskifte. Reinfeldt och Borg får internationella toppjobb och försvinner ur svensk politik. Vad M trollar fram för ersättare har jag ingen aning om.

FP byter ledning. Birgitta Ohlsson eller Maria Arnholm tar över.

MP och V kommer att få ministerposter. Efter tillräckligt många stolle-krav får Löfvén nog och regeringen spricker. S regerar vidare med stöd från FP eftersom FP måste göra något för att synas.

FP samarbetar redan med S i flera kommuner runt om i landet. Dessvärre skulle det inte funka så bra i Falun, kanske.

Är det inte lika bra att ta sig ur Alliansen medan tid är? Alternativt diskutera en tydligare valsamverkan inom Alliansen?

—

Jag har krävt Björklunds avgång. Jag vill ur Alliansen. Jag tycker ungdomsförbundets krav på legalisering av Cannabis är huvudlös. Det är kanske mig det är fel på?

I natt drömde jag att Björklund i sitt inledningstal på det kommande Riksmötet i mars säger:

Låt mig inleda med: finns Fredrik Adolphson i lokalen? Okej. Får jag be dig att omedelbart lämna såväl riksmötet som partiet?

—

Det är kanske dags att ge sig själv silkessnöret.

Film och TV, Historia, Miljö, Skola

Slagruta

av adolphson

Det är ett växande problem med rökning på skolan. Senast i morse när jag glad i hågen anlände förvisade jag med all den pondus och auktoritet som väl bara en sliten adjunkt i läroverket kan uppbringa, några unga brukare från skolans område.

Okej, boss, jaja, mannen, vi är på väg! 

Förutom att man inte får, det är alltså olagligt, så drar röken också in genom dörrar, fläktar och förpestar därigenom miljön i största allmänhet. Frågan är: vad ska man göra åt det? Ska man ens göra något?

Kanske ta hit Cigarr-Bengtsson för att lära de unga blossarna kvalitet?

Visa filmen om tobakens skadeverkningar från mitt eget högtravande förmyndar-sjuttiotal?

Jag har ju tidigare gjort försök att bli Tillsynslärare. Mitt samvete är rent.

Nu är det kanske inte batong-pedagogik som efterfrågas. Nej, till dagens vuxna människor får man inte säga: du får inte. Och vuxna individer, som jag ryktesvägen hört sägas att gymnasieungdomar är, ska vara fria att göra som de behagar.

En dag i våras kom jag och Joel, vännen, förutvarande kollegan numera överordnade (jag är inte bitter), vilken jag alltid tilltalar med Captain, my captain!, ut från matsalen efter den högtidliga studentlunch vi firar varje år dagen före dopparedagen.

Där stod några personer, med ögonlock a la Sylwester Stallone (till de unga: Stallone var en actionhjälte på 80-talet som hade väldigt tunga ögonlock), och rökte. Vi lät dem förstå att vi gärna såg dem avlägsna antingen sig själva eller cigarretterna men vi lät dem också förstå att en kombination av de två var möjlig.

Man gav oss en (tung) blick. Man tog ett bloss. Och? 

Jag var nog själv lite näbbig, kan jag i ett lika plötsligt som sällsynt ögonblick av klarsyn medge, under min egen gymnasietid. Men hade rektor styrt upp mig hade jag sannolikt varit rätt spak. Det var…(NEJ! SÄG DET INTE!)…bättre förr.

Okej. Jag sa de förbjudna orden. Jag är härmed att betrakta som gammal. Lika bra att ta skeden i vacker tass. Och i enlighet med denna smärtsamma insikt är det hög tid för krafttag enligt gällande lag.

Mitt rökrute/slagrute-förslag föreligger nu enligt följande:

1. Vi skapar en rök-ruta utanför skolans område.

2. Vi smyckar rutan fint med girlanger, bilder på Astrid Lindgren. Lillbabs, MagnusBrasseåEva med flera, och spelar i högtalare introt till The Muppets show. Väldigt högt.

3. Vi hyr in Kapten Zoom (lever han?) och betalar honom för att hänga i rutan och snacka lite med ungdomarna.

Det bara måste fungera. Om inte, hade vi iallafall roligt under tiden.

Film och TV, Retorik, Skola, Spännande människor

Stora tal

av adolphson1 kommentar till Stora tal

Jag är, apropå tal, inte så kunnig i matematik. Däremot är jag retoriskt intresserad.

Det är förvisso en sann njutning att lyssna, i synnerhet eftersom det inte sker så ofta, på någon som, oavsett talets karaktär, behärskar retoriken till fullo.

Och om sanningen ska fram: visst njuter jag av att själv försöka tillämpa den. I mitt yrke får jag dagligen övning och möjligheter att prova vad som fungerar och inte. I politikens värld har jag ännu inte fått tillfälle att utöva retorik i någon större omfattning.

Men jag hoppas på att få det någon gång.

Jag studerar som sagt ämnet med stort intresse. Jag läser historiens stora tal och jag tar del av olika förståsigpåares analyser av dessa. Jag har också studerat flera antika läroböcker i retorik.

Jag har bloggat om några stilbildande tal. Perikles hyllningstal till demokratin, JFK:s berömda tal i Berlin. Denne mytomspunne president har också ett annat känt tal som man kan se en del av här.

Förutom Perkles är den kanske mest kände grekiske talaren Demosthenes. Han lär ha haft talfel, svaga lungor och en del andra fysiska bekymmer som han enligt myten övervann genom hård träning och genom att lägga kiselstenar i munnen samt att försöka överrösta vågornas svall.

Han var med andra ord som vilken lärare som helst (se där – ett skämt).

En annan konsekvens av yrket är att man med tiden lär sig se på publiken, eleverna, genom dess kroppsspråk, om den hänger med eller tröttnar.

Tillfälle, stämning, personliga egenskaper, utstrålning, röstläge, taktkänsla är alla egenskaper som är viktiga inom retoriken. Att vara skådespelare är ovärderligt i det sammanhanget. Nästan att betrakta som fusk. Kanske var det därför Ronald Reagan lyckades så mycket bättre än Obama i Berlin.

Förra århundradets största tal är nog ändå I have a dream. Det är så vackert. Jag ser det, självfallet, som ett mycket liberalt tal. Lyssna gärna på det här.

Winston Churchill är en annan känd talare. Lyssnar man på honom så upptäcker man att han i förstone inte har något av ovanstående egenskaper. Mannen sluddrar ju. Ändå har han bidragit till några av de mest kända oneliners som finns.

Fast Winstons lågmälda röst liksom smyger sig på. Lyssna på detta. Eller på detta. Man får gåshud. Till sist kan man nästan förstå känslan han, upplevd i verkligheten, kunde framkalla hos sina åhörare.

I vintras höll jag ett tal på en älskad mosters begravning. Något jag aldrig trodde jag skulle klara av.

Men kanske är det just i sorg och fruktan retoriken behövs som mest. Ett modernt retoriskt uppmärksammat tal är det prinsessan Dianas bror höll på hennes begravning. Talet är kraftfullt och outsägligt sorgligt. Men vilken hyllning. Och vasst mot de som han såg som klandervärda i samband med hennes bortgång.

Två gånger har våra svenska moderna kungligheter lyckats hålla uppmärksammade och uppskattade tal.

Kungens tal i samband med minnesstunden för offren efter tsunamin och prins Daniels tal till sin fru på bröllopet. Det senare är kanske inte så briljant som tal betraktat men tillfället, och känslo-aspekten, det som inom retoriken kallas patos, hos både middagsgästerna och tv-tittarna är inte att ta miste på.

I Sverige är det nog ingen som överträffar Olof Palme när det gäller politiska framföranden. Mest känt är kanske hans Hanoi-tal. Utan att trivialisera den händelsen på något sätt tycker jag Palmes briljans som talare tydligt illustreras i ett annat klipp ur det så kallade skafferi-talet.

Man verkligen ser, som rätt ofta hos honom, att han njuter av sin egen briljans. Något som förmodligen är en tillgång i sammanhanget. Bättre att vara stolt och nöjd med sig själv än det motsatta.

Richard Nixon, sedermera skandaliserad president, råkade i början av 1950-talet i blåsväder. Han ansågs ha tagit emot gåvor på ett otillbörligt vis. Alltså mutor. Han använde då det nya mediet, TV, och vände sig på ett mästerligt sätt direkt till nationen.

Han medgav i talet att nog hade han fått gåvor och nog hade han tagit emot pengar. Men han var ingen ”quitter”, sa han. Checkers, som var namnet på en hund han köpt eller möjligen fått, jag minns inte riktigt, tänkte han under alla omständigheter INTE tänkte lämna tillbaka eftersom familjen älskade den så högt.

Alla grät och allt var förlåtet.

 

Ja, ja, så kan det gå. Om man kan snacka för sig.

Retorik handlar om att övertyga. En retoriker är egentligen något mer än bara duktig på att snacka. En mer korrekt term är övertalningens hantverksmästare tycker en antik lärare.

Romarnas nestor på området, Cicero, menar att det handlar om att tala så man övertalar, påvisar, påverkar och roar.

Det kan vara ack så svårt. Tal-ängslan är en sorts handikapp. Att känna trygghet i en utsatt position är en styrka.

Ett filmtips i sammanhanget är The King Speech.

Och så förstås, Chaplins diktator. Vilket tal.

Film och TV, Historia, Spännande människor

Thorsten Flinck

av adolphson

Den Änglaljuva hade ett lysande jobb under studietiden. Hon arbetade som biljettvaktmästare på Uppsala Stadsteater.

Då fick man vara statist ibland. Och så fick man biljetter. Jag har aldrig gått så mycket på teater som under de åren.

Uppsala statsteater satsade stort och satte upp Gustav III med Thorsten Flinck i huvudrollen. Ryktet sa att han klev in på kontoret, la upp fötterna på teaterdirektörens skrivbord, och deklarerade den stora summa han ville ha i gage.

Bergman-gunstlingen Flinck kunde göra så. Och teatern ville ju satsa. Sagt och gjort.

Ryktet sa också att Thorsten inte mådde så bra då han under perioden arbetade väldigt hårt. Han medverkade i flera produktioner samtidigt och orkade inte riktigt. Gustav III fick avbrytas och Flinck kollapsade och tvingades söka vård.

Nu bar det sig inte bättre än att jag, som fått biljetter, tog med min bror på teater. Han kände så klart till Thorsten Flinck men var i övrigt skeptisk till att gå på teater. Detta var den sista föreställningen innan allt brakade ihop.

Thorsten tog sig stora friheter i manus. Teaterkungen lär enligt vissa källor ha haft ett tämligen kyligt förhållande till sin hustru och många fantasifulla berättelser, där den om kungens bröllopsnatt torde vara den mest kända och spridda, har funnits i omlopp sedan hans levnad.

I Thorsten Flincks gestalt hälsade kungen sin drottning med en rejäl och tämligen långvarig kyss.

I en annan scen skulle kungen ta emot en representant för bondeståndet och detta illustrerades genom att representanten hade med sig två burar med kaniner. Under tio minuter höll Thorsten en rätt lång, utanför manus får man förmoda, dialog med kaninerna.

Så där höll det på. Föreställningen pågick en och en halv timme längre än utsatt tid. Vittnesmål från back-stage sa att övriga ensemblen var rätt upprörd. Men min bror tyckte efteråt att det där med teater ju inte var så dumt, ändå.

—

Jag gillar Thorsten Flinck. Han är, liksom Peter Stormare, en väldigt osvensk människa. Och lysande skådespelare. Han har själv talat om hur svårt det kan vara att bära upp tyngden av att vara Bergmangunstling. Lyssna gärna på hans sommarprat. 

Och nog får man, i dessa tider, hävda att hans låt i Melodifestivalen inte är så dum, den heller. Jämförelsevis.

Film och TV, Historia, Mat och dryck, Sång och musik, Skola

Passageriter (sir Brian del 3)

av adolphson1 kommentar till Passageriter (sir Brian del 3)

Under senhösten har eleverna och jag arbetat med passageriter. Kort uttryckt, vanans makt är stor.

Hur vi beter oss när antingen vi själva, någon oss närstående, eller hela vårt samhälle rör sig från ett skede till ett annat i tillvaron. En rit är en sorts standardiserad form av beteende som vi av känslomässiga, sociala, vidskepliga eller trygghetsbaserade skäl ägnar oss åt.

Vanligen handlar det om födelse, vuxenhet, giftermål, ålderdom och död. Det kan också handla om högtider, eller andra sedvänjor och traditioner. Som studenten, brottas med lejon eller omskärelse.

Ta seden dit du kommer kanske exempelvis den genomsnittligt begåvade sverigedemokraten tycker. Men jag tänker att det väl beror på vilken sed det handlar om. Just nu handlar den svenska debatten om vi ska fira skolavslutning i skolan eller ej.

Ursprunget till ordstävet ovan kan vara when in Rome do as the romans. Vilket i sin tur, om jag minns rätt, kommer från en milanesisk (heter det så om man kommer från Milano?) biskop som när han besökte Rom upptäckte att man utförde vissa riter, som bönen, på annat vis i Rom än i Milano. Han tog till denna tankebana för att lösa problemet.

Karl XII tog förvisso seden dit han kom och åt koldomar när han var hungrig. Så rätt gjort av honom. Jag vet inte var jag skulle vara utan kåldolmar. Lost in translation, kanske.

För mig är högtiderna viktiga. Får jag inte min äggtoddy rykande het på julafton blir jag sur. Lika så om syltan och rödhacket uteblir från julbordet. Alltså fixar jag det själv, det blir bäst så.

För 60- och 70-talisterna är Kalle Anka viktig på julafton. Men inte, måste smärtsamt inses, för våra barn. Fast ju äldre de blir desto mer ökar intresset. Det där har Henrik Schyffert pratat om i sin utmärkta show om 90-talet.

En annan viktig referensram för min generation är Grevinnan och Betjänten. I avdelningen onödigt vetande kan man anföra att vi i Sverige fått berättelsen via tysk tv men att den skrevs på 1920-talet av en viss Lauri Wylie.

Det som hos oss och i vissa delar av Tyskland är en riktig klassiker och ett måste på nyårsafton har aldrig visats i brittisk TV överhuvudtaget. Freddie Finton, som spelar betänten, hade en halvhyfsad karriär som skådespelare och komiker.

Under 1980-talet växte en annan tradition fram: Ivanhoe (1982) skulle ses på nyårsdagen. Filmerna och boken har hängt med mig genom livet och jag kan kanske mer om historien än vad som anses helt sunt. Läs gärna alla tre delarna av Sir Brian om du vill veta mer.

Apropå nyår så vore det synd att inte nämna nyårsklockan. Sveriges nyårsfirande på nyåret måste ramas in med en folkkär uppläsning av Lord Tennysons dikt. Många namnkunniga skådespelare har på nyårsafton läst den för nationen. Genomförandet av denna rit är alltså inget nationen Sverige lämnar över till vem som helst. Men så är det också en osedvanligt vacker dikt.

Jag och Malin har också en tradition. Vi rimmar, dricker glögg, slår in paket och ser på filmen med världens bästa inledning (Love actually) dagen före julafton.

Eleverna brukar sluta med att säga att traditioner skapas för att de betyder något. Och alla familjer jag väl sina egna traditioner.

Demokrati och samhälle, Film och TV

To be or not to be

av adolphson1 kommentar till To be or not to be

SKANDAL! KRIS!

Varför alla dessa brösttoner om SD?

Om vi antar att en skandal definieras utifrån ett påtagligt normbrott (genom en relativt stor grupps uppfattning av vad en norm är och vad som i så fall är ett brott mot den) påstår jag att SD:s beteende eller uppfattningar inte är en skandal.

Normbrottet, eller skandalen, har enligt detta synsätt i så fall skett långt tidigare. Den skedde när en förhållandevis stor del av befolkningen ansåg att SD:s politik var värd att rösta på varpå partiet kom in i riksdagen.

Det vi nu ser är ingen skandal. SD:s agerande ligger helt i linje med partiets politik och syn på världen.

Ordet kris indikerar att partiet ifråga skulle vara på väg att gå under eller måste kämpa för sin överlevnad. Men så tycks ju inte heller vara fallet om vi får tro opinionen. På mig verkar det istället som om Åkesson stärker greppet om sitt parti.

SD må eventuellt ursäkta men tillåt mig en historisk jämförelse med NSDAP (Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet). Det funkade inte för Hitler att enbart rida på nationalistiska strömningar  trots att dessa var starka efter första världskrigets slut.

Det behövdes lite fler ingredienser, som en stark ekonomisk kris, för att han skulle få en rejäl skjuts uppåt.

Hitler hade faktiskt inte en helt enkel resa till partitoppen. Han lät, precis som Stalin, under resans gång göra sig av med motståndare inom partiet. Allvarligare utmanare som Ernst Röhm mördades, tillsammans med flera andra ledande nazister, på Hitlers order 1934.

Stalin lät sina blodhundar jaga Trotskij ända till Mexiko för att där 1940 mörda honom (enligt traditionen) med en ishacka.

Hitler ändrade senare, när han väl var ensam herre i dynghögen, i medlemsregistret så att han istället för ett medlemsnummer på över femhundra plötsligt blev medlem nr sju i partiet.

Även till synes oviktiga detaljer är viktiga när man bygger den bild man vill ha av sig själv och sitt parti. Ett ändrat medlemstal är mer subtilt än ett järnrör. Men dessa plockade ju Adolf och Josef som bekant fram i parti (!) och minut när så ansågs nödvändigt.

Var sak har sin tid.

Frågan om existens för ett parti blir i slutändan frågan om inflytande. Då som nu. Alltså måste man putsa lite på fasaden och bete sig så att man tilltalar så många potentiella väljare som möjligt.

Det gjorde Hitler, Stalin och det gör Åkesson.

Hitler var från början verksam i en demokrati som han småningom gjorde slut på. Stalin fullbordade Lenins påbörjade väg mot total diktatur. Vart Åkesson är på väg vet jag inte.

Vad jag däremot vet är att han och hans parti beter sig precis så som deras syn på världen bjuder dem.

Det är inte fråga om någon skandal. Och absolut inte om någon SD-kris. Det är logik och konsekvens det handlar om.

Ska man tala om kris så är det i så fall för demokratins kärnvärden.

To be or not to be.

Jag är inte någon kännare eller älskare av Shakespeare. Men nog måste det där vara världens mest kända monolog?

Jag gillar de stycken av världens störste författare (eller vad man nu ska kalla honom) jag sett eller läst. Gärna i nya inspelningar. (Ja, vad annars? Originaluppsättningarna lär ju vara lite svåra att komma åt).

Lawrence Olivers variant från 1948 lade väl grunden för hans kommande berömmelse. För den som kan ta sig förbi den överdramatiserade inledningen väntar en stunds vacker poesi.

Min personliga favorit, av ingen särskild anledning, är Mel Gibsons bidrag.

Sen får vi inte glömma Monty Python. Som om vi kunde.

En som ägnat mycket tid åt att filma olika Shakespeare-pjäser är Kenneth Branagh. Ofta deltar han även som skådespelare. Här är hans variant.

Jude Law har nyligen gjort den danske prinsen på Broadway men jänkarna vill inte släppa själva monologen på nätet utan bara en teaser.

Själv har jag åtminstone varit i Elsinore Castle och deklamerat monologen så långt jag kunde.

Om Åkessons variant av Att vara eller icke vara tycker jag emellertid inte.

Demokrati och samhälle, Film och TV, Jämställdhet, Spännande människor

Geijeraffären: domus?

av adolphson

Det kommer en film, Call Girl, som verkar vara löst baserad på Geijeraffären. Tidigare sändes SVT:s utmärkta produktion Hinsehäxan vilken handlar om den kvinna som suttit längst i fängelse i Sverige.

Ett lika tragiskt som fascinerande människoöde.

Jag såg nyligen på bio filmen om Palme. Jag hade högre förväntningar än vad en nostalgitripp för 40-talister kunde infria. I filmen finns även ett klipp där Palme försvarar påståendena om Geijeraffären. Varför ljög landets statsminister om det? Ja, filmen lämnar mycket att önska.

Madeleine Leijonhufvud, förutvarande professor i straffrätt, är en intressant person. Tidigare har hon debatterat sexlagstiftningens utformning (exempelvis att det är ett demokratiskt problem om lagens uttolkare vid ett våldtäkts-mål enbart består av män i 60-årsåldern och uppåt) och nu senast vad kungen får utstå som offentlig person i jämförelse mot andra offentliga personer.

Det är den här bilden som är det senaste i kritik mot kungafamiljen.

Det finns de som hävdar att tjocka män i kostym och i ålder 55+ har lättare att få sin vilja igenom i det offentliga rummet, i bolagsmöten, kommunala sammanträden och i föreningslivet.

Men jag tror det där håller på att förändras och jag tror också att hanteringen av kungens eventuella vandel är ett resultat av denna normförändring. Vi accepterar inte längre beteenden av den typ som var möjligt och accepterat tidigare.

Kungen, Bill Clinton, Tiger Woods, Strauss-Kahn, Belusconi, Assange…etcetera, etcetera i evighet amen. Må ni vila i frid när er tid är inne men jag önskar inte frid över just detta minne av er.

Plötsligt kom jag att tänka på spelet Monopol: Oförstånd i ämbetet: böta kronor 400.

Annars är en vanlig (manlig) härskarteknik att kommentera äldre eller yngre kvinnors (i ledande ställning) utseende. Om alla andra (män) vid mötet är tjocka och bär kostym är det skamligt enkelt att ta till denna metod. Snygg blus, Bettan. Inte. HAHAHAHA.

Jag lever med en person som är så oerhört cool. Det kanske de flesta tycker om sina partners. Men låt mig återge ett exempel.

Hon var nyligen i en offentlig miljö där öppna dörrar råder. Plötsligt strömmar det in ett gäng män som över kaffet börjar dra tämligen grova, djupt sexistiska och kvinnoförnedrande ”skämt”.

Hon går då ut i det allmänna rummet, tar sig en kopp kaffe, och slår sig ner mitt i gruppen. Utan att släppa någon av dem med blicken och utan att med ett ljud beröra deras tidigare högljudda konversation pratar hon på om ditt och datt.

Det var helt uppenbart för alla att hon hört varje ord av deras tidigare koversation.

Efter ett tag dröp de av mumlande sina respektive skäl för sin avgång. Hon är förjävla häftig, mina flickors mamma. Henne fintar man inte bort. Det krävs mod och integritet för den typen av aktioner.

Min fundering gäller detta: hur jämställt kan vårt samhälle bli egentligen? Är ett helt jämställt samhälle omöjligt? Är vår demokrati en historisk parentes?

Nu kommer vi kanske att sakta börja vår stagnation och nedgång. Vi har helt enkelt inte råd med det här längre. Det första som kommer i krisens kölvatten är rasism. Därefter sexism och ojämställdhet mellan kvinnor och män.

Slutstationen på den resan är en vittrad ruin av vita huset vartill framtidens människor kommer att åka som turister för att se resterna av vår civilisation vilken peakade år 2000.

—

Många skrattar åt och hånar ordet Hen.

Men kanske är det rätt väg att gå för att uppnå verklig jämställdhet. Att inte ha fixerade könsroller skulle kunna lösa många samhällsproblem och är, sett ur ett övergripande samhällsperspektiv, kanske bättre.

Stella Walsh, sprinterdrottningen från 1930-talet, visade sig ha en oklar könsidentitet. Här kan man läsa mer om det. En av mina favoritförfattare, Ursula K Le Guin har också hanterat ämnet.

För att knyta ihop denna förvirrade tankegång: Ecce Homo. Se Människan. Också det en fotoutställning av Elisabeth Ohlson Wallin.

Film och TV, Resor, Spännande människor

Sherlock Holmes

av adolphson

Min barndoms hjälte var ingen muskelknutte eller någon kvinnornas erövrare. Tvärt om.

Redan i tidig ålder slukade jag Arthur Conan Doyles böcker om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Jag återskapade alla hans äventyr i lekens värld tillsammans med min kamrat Klas. Vi hade inte käppar och pistoler som attribut, som våra jämnåriga kamrater hade när de lekte, vi använde istället Klas pappas pipor.

När jag tillsammans Den Änglaljuva  företog mig min första resa till London frågade hon, som varit där åtskilliga gånger (hon bodde en tid i Birmingham), vad jag ville se. Jag var bergsäker. Jag ville se Towern, Churchills War Rooms, valfri skräddare på Saville Row (även om jag inte hade råd att köpa något) och så Den Store Detektivens hem: 221 B Baker street. Jag kände nämligen till att man återskapat Holmes och Watsons hem som museum på den klassiska adressen.

Jag fick sålunda besöka min hjältes hem. Det var fantastiskt. Jag har sedan dess några motiv hemma på väggen och den uppmärksamme ser en länk till något förknippat med honom här bredvid. Jodå, Holmes finns fortfarande vid min sida.

Sherlock Holmes är alltså en karaktär som hängt med mig från min barndom. Han är viktig för mig. Därför gläder det mig att Holmes tycks fått en renässans på sistone. Jag bryr mig. Även om …INTE FAN ÄR DET HOLMES VI SER! Ursäkta.  Åter till verkligheten. Holmes verklighet är den enda sanna verkligheten.

Jag gillar romanerna bättre än essäerna. En studie i rött är den första boken där Watson och Holmes genom en annons möts för första gången. Avsnittet är lysande i all sin enkelhet. Watson har tjänstgjort som militärläkare men har just återvänt hem till England och behöver därför någonstans att bo. På olika sinnrika sätt får läsaren lära känna Holmes skarpsinne och excentriska personlighet. Sedan är man fast. För den som just fått intresset väckt, kanske genom de nyligen producerade filmerna och tv-serien, rekommenderas denna bok varmt.

Baskervilles hund är av många ansedd som the greatest detective story ever told och den är jämförelsevis väldigt spännande och suggestiv. Romanen är filmatiserad åtskilliga gånger, nu senast som episod av tv-serien Sherlock (nedan).

Motivet som pryder min matsalsvägg

Hur har Holmes porträtterats på film? Det sägs att ingen gestaltats så många gånger på vita duken som honom och då befinner vi oss i konkurrens med storheter som James Bond och Dracula. Hur det än är med den saken kommer här några minnesvärda exempel.

Först har vi Basil Rathbone som gjorde Holmes i en faslig massa filmer på 1930- och 40-talen. Det var lite före min tid, men jag har sett de flesta. Filmerna är hyfsat trogna böckerna.

Nyligen har Robert Downey Jr gjord två relativt underhållande filmer som Holmes där Jude Law spelar dr Watson. TV-serien Sherlock med Benedict Cumberbatch (namnet skulle förövrigt duga mer än väl åt valfri karaktär i böckerna) och Martin Freeman är ett innovativt och framgångsrikt försök att föra över Holmes till en ny illitterär generation.

De kämpa, sina miljondollar-budgetar till trots, förgäves.
Inte fan är det Holmes vi ser.

Mästaren har nämligen redan framträtt, satt sitt bomärke, och lämnat oss. För den som läst berättelserna mer än en gång är det en självklarhet: Jeremy Brett (avled tyvärr redan 1995) ÄR Holmes. Under 1980- och 90-talen spelade han in i stort sett alla böcker och kortare berättelser. Dessa är numera inte helt lätta att få tag i. Köp en, om tillfälle ges.

Det finns fler som insett Bretts storhet och någon har klippt ihop några scener på tuben. Den uppmärksamme ser att Watson gestaltas av två olika skådespelare vilket är den enda kritiken jag kan rikta mot detta mästerverk.

Varsågod: se den störste, och njut. Introt  är förresten i sig självt värd en hänvisning.

Film och TV, Livsåskådning, ohälsa

I väntan på..vadå?

av adolphson6 kommentarer till I väntan på..vadå?

Jag tänker mig helvetet som en gigantisk tvättstuga till bredden fylld med tubsockor, mysbyxor och arga fyrtiotalister som äter langos.

Fyrtiotalisterna spiller så mycket att jag måste tvätta om hela tiden med ett undermåligt tvättmedel. Jag kommer aldrig, likt Sisyfos, därifrån. Det bara rullar på, i evighet.

Djävulen, Satan, Hin Håle, glass av smaken romrussin, eller vad vi nu väljer att kalla ondskan, sitter i ett hörn av tvättstugan och gör nummer två. Hans avföring består av capris. Kort sagt: det är inget kul ställe vi pratar om, inget kul ställe alls.

Den här föreställningen om tillvaron efter livet är naturligtvis inget jag pratar med allehanda löst folk om. Skulle någon påstå att jag sagt detta kommer det att förnekas i varje enskildhet. Jag säger det här i förtroende. Okej?

Det är väl stroken som spökar igen. Det mest obehagliga med den var inte själva förloppet utan tiden efter då jag så fort jag drabbades av något av obekant fenomen i kroppen (som att resa sig ur fåtöljen) blev jag mer eller mindre nervös över att det nu var klippt igen.

Är det så det är att bli gammal – att konstant känna sig osäker över sitt hälsotillstånd – vet jag inte om jag vill bli det. Å andra sidan tänker jag mig att när jag väl är död och begraven kommer att må ungefär likadant som jag gjorde på Gustaf Vasas kröning.

Jag vet innerst inne att jag inte kommer att hamna i helvetestvättstugan efter döden….väl?

Det finns några intressanta skildringar av Gud, djävulen och resan upp eller ner.

Al Pachino är kul som Djävulen och talet han håller i Djävulens Advokat är intressant ur ett teosofiskt perspektiv. Rosemarys baby är en läskig klassiker. Cineaster är bekanta med Himmel över Berlin. 

Thåström har sin variantmen mästerverket i filmens värld heter Angelheart. Robert De Niro är briljant i rollen som…NEJ! AVSLÖJA INGET! Mickey Rourke är i samma film inte dum han heller. Det ryktas om en nyinspelning.   =(   som ungdomarna säger. Vid alla gudar, eller vid avsaknaden av dem, låt bli.

En elev påminde mig om att jag i religionskursen vid något tillfälle beskrivit Tolkien som Gud. Och med allt vad det innebär av mytologi i ringens värld. Det var, tycker jag själv så här i efterhand, mycket begåvat gjort av mig. Kommentar på det, skolverket?

Gillar man temat rekommenderas Mästaren och Margarita eller I väntan på Godot.

Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai tillika världsomseglaren och bestsellerförfattaren, har i ett av våra samtal låtit mig förstå att Frank Furillo, kommissarien i världens bästa polisserie med världens bästa introi själva verket är en beskrivning av Gud i en ond värld.

Det pratade vi länge om en sen natt i Ängelholm. Jag ska be honom motivera sig i en kommentar till detta inlägg eftersom jag inte minns vad han sa, mer än att det var intressant.

Jag minns också att Draculas döttrar som flaxade kring korvkiosken undrade vad det var för fel på oss som stod och käkade korv och snackade om Gud och existensen.

Frank Furillo var gift med en jurist, Joyce Davenport. Jag var SÅ avundsjuk på honom. Furillo var en ledare med integritet, godhet och förnuft. Och så levde han med HENNE. Men är karaktären Furillo verkligen en omskrivning för Gud, Martin?

—

Jag är glad att jag aldrig tittade på mor efter att hon lämnat jordelivet. Bland personalen på avdelningen fanns flera som var rätt påstridiga. Jag skulle inte komma över mor, inte kunna acceptera hennes död, om jag inte såg hennes döda kropp. Jag vägrade.  

Jag har sett en död människa, kamraten Jens Korpe som avled efter en motorcykelolycka, och det man ser är ett skal. Livet är inte där längre. Jag ville komma ihåg mor som hon var i levande livet. 

Små ögonblick av klarsyn, eller stark övertygelse, kan spela stor roll under lång tid i ens framtida liv. 

Jag kan tänka mig att man inte spelar en viss låt av Orup i Kolmårdens högtalarsystem framöver. Vore det undertecknad det handlade om skulle jag kräva att låten spelades. 

Anything for me but mindless good taste, som Cleese sa på Chapmans begravning (se länk i förra inlägget). Jag får återkomma till det ämnet. 

Jag snackar mycket. Och skriver med. Det har jag alltid gjort. Få gånger åstadkommer jag något av substans. En gång gjorde jag, i eget tycke, det.

I familjen resonerade vi lite kring vad som skulle stå i mors dödsruna. Något av Ferlin? Kanske Evert Taube kunde passa, hon är ju från västkusten. Det kändes lite konstruerat, tyckte jag, att välja något från någon annan bara för sakens skull. 

Så jag satte mig ner i ensamhet och skrev några rader fritt ur hjärtat. Far, och mina syskon, blev förtjusta och gav sitt samtycke. Jag har till och med, för att använda ett modernt språkbruk, blivit retwetad då jag sett mina rader i andras dödsrunor i såväl Göteborgsposten som Falu Kuriren.

Det tar jag som ett tecken på att det inte är ett pekoral rakt igenom. Hur nu äkta känslor skulle kunna vara det. 

Så lägger sig det stormiga havet och allt blir lugnt och stilla. 
Sakta och nästan omärkligt, men för oss så oerhört fort,
lägger du loss från stranden och lämnar oss ensamma kvar. 
Längre och längre ut far du och varje ögonblick rymmer sorg och saknad. 
Snart når du horisonten medan vi står kvar på stranden uppfyllda av dig. 
Vi minns och älskar dig så fantastiskt mycket.