Historia – Adolphson

bild 182: Flicka från Egtved

7 mars, 20267 mars, 2026av adolphson

Min samlade livserfarenhet är tämligen enkel. Den innehåller uppfattningen att relationer är viktigare än platser.

Tio till tjugo år. Det är åldern på ungdomarna i fjällstugan. Sexton till arton är åldern på en flicka som levde för 3500 år sedan, inte åldern på undertecknad – även om det känns så efter en dag på skidor. Tiden swishar förbi likt avkommor i backen och kronor i förslösandets svalg.

Vi räknar tiden olika. Romarna räknade den från sin stads grundande år 753 fvt (de struntade högaktningsfullt i både etrusker och länge även frälsaren). Det är i år trettio år sedan jag påsken 1996 första gången besökte Bydalen. Det är sex år sedan jag tog med min bror dit (även om han varit i där tidigare) på ensamma pappors crusade, eller annorlunda uttryckt: för att fira sportlov. Jag och Ragna är inne på tredje året tillsammans och det är i runda slängar 3500 år sedan en ung kvinna begravdes på Jylland.

Solen ser oss alla, oaktat vi dansar till den eller inte

Oavsett hur man räknar tiden så måste varje människa ha någon att vända sig till. Under tid till annan behöver alla någon eller några som håller vederbörande under armarna. Sunda, goda och kärleksfulla relationer krävs för att stå pall i livets stormbyar. Hade hon någon sådan relation, flickan från Egtved? Och hur var det med det lilla barnet som vilar vid hennes fötter?

Vi åkte således till Bydalen, igen. En brigadgeneral, en polisinspektör och en adjunkt i läroverket – med entourage. Det var blåsigt inledningsvis, en massa sekunder rasade i byarna. Men vi undviker väl byarna helt enkelt, menade Dotter 2. Klokt resonerat.

Hon dog på sommaren, flickan i Egtved. Det vet vi eftersom man funnit hallonfrön i hennes mage. I övrigt vet vi inte mycket. Utöver hur hon klädde sig. Eller blev klädd innan hon lades i den gedigna kista som placerades i gravhögen. Vi kan iallafall med tämligen hög säkerhet utesluta att hon visste vad fenomenet sportlov var.

Man behöver inte drömma sig tillbaka till bronsåldern för att betänka hur bra vi har det materiellt sett. Det räcker med att se ut över världen. Men när elförsörjningen svajar inser man hur ömtålig vår moderna, konstruerade värld är. Flickan från Egtved var antagligen någon ur samhällets topp givet de kläder och skatter man funnit i graven. Vi i Sverige är rikare än stora delar av världen, materiellt sett. Men gällande våra relationer är vi lika nakna som alla andra. Relationer byggs och vårdas över tid. Always give, never expect.

Vi har inte mycket att gå på. Kvar finns rester av det axellånga blonda håret, tandemalj, naglar, hud och en mindre bit av hjärnan. Det finns också rester av hennes kläder vilket är en bidragande orsak till hennes berömmelse. Kanske var hon en sorts prästinna, eller danserska, i solkulten. Men det lilla barnet förbryllar.

Bydalen. Till och från var vi elva personer som under några dagar bröt bröd tillsammans. Tre pappor, åtta döttrar och en son. Inga köer, god mat och rejält med snö. Och många, förlösande skratt. Och några utbrott av vrede.

Film: Mina

Egtvedflickan är ett av våra bäst bevarade fynd från bronsåldern. Hon var mellan sexton och arton år när hon för cirka 3500 år sedan begravdes i en gravhög vid Egtved i Jylland. En kort, men inte ovanlig, livslängd. Jag gissar att hennes liv skiljde sig avsevärt från mina döttrars. Fast kanske inte, vid närmare eftertanke.

Vad skulle generalen laga om inte en korvrätt döpt efter en rysk 1800-talskollega? Under motstånd från en svajig elförsörjning rörde han ihop rätten medan adjutanten, förlåt, adjunkten, njöt sin afterski. Öl. En mångtusenårig dryck. Fynden visar att flickan i Egtved fick med sig öl på sin sista resa.

Adjunktens afterski. Kan Putin sin historia?

I liften finns tid för samtal. Pappa, tycker du att jag är konstig? Nej, jag tycker du är en underbart egensinnig liten karaktär. Ett unikum, helt enkelt. Hm. Det låter som du tycker att jag är konstig men säger det med andra ord.

Vi vet som sagt inte mycket om henne utöver att hon var cirka 160 cm lång, att hon begravdes på rygg svept i kohud och klädd i en ylledräkt. Skelettet är fullständigt förmultnat. Endast det som beskrivs ovan är bevarat.

Skittjock i en skidshop. Säg den meningen snabbt tio gånger i rad. Tonårens vokabulär handlar inte om att tala nedsättande om korpulens utan mer om känslan som kommer sig av skidutrustningens bylsighet. Språk är emellertid viktigt. Mitt mantra är: vårda ditt språk. Man kan ta ifrån dig i stort sett allt, men aldrig ditt språk.

Det verkar ha varit en ståtlig begravning. Hon bar påkostade armringar och hade en ring av brons i ena örat. Även andra fynd tyder på materiell status. Vid fötterna fanns ett litet bylte av ylletyg innehållande de brända benen efter ett fem-sexårigt barn. En teori är att det rör det sig om ett brännoffer.

Det spelas spel i stugan. Musikquiz. Inspektören undslapp sig något bittert efter adjunktens vinst att det är fascinerande att någon som inledningsvis sitter med öronproppar, armarna i kors och surrar om Bach slutligen kan vinna.

Forskarna tvistar. Vem var hon? Tysk, dansk, dansare eller kanske någon sorts akrobat? Flyttade hon till Danmark från Tyskland? Vad spelar det för roll, vare sig Danmark eller Tyskland fanns när hon levde. Och så det lilla barnet. Hur och varför dog det? Gåtan gäckar oss. Flickan från Egtved fick i alla händelser en omsorgsfull och rik begravning, vilket tyder på att hon var betydelsefull och inte dog under dramatiska eller våldsamma omständigheter.

Vad blir till sist kvar av oss? Några brända ben? Ett eko format av intorkad hud, rester av hår, naglar och tänder? Tänk på flickan från Egtved, manar jag tonåringar som ägnar sig åt hudlotion, lösnaglar, hår och grejer. De tittar frågande på mig. Kan någon översätta vad han just sa?

Tiden går och vi räknar den olika. Det beror på viktiga händelser som är värda att minnas. Händelser som en gång fört livet framåt. Sådana händelser markeras ofta av att man har någon att vända sig till i avgörande ögonblick. Jag tror det var därför de begravdes tillsammans, det lilla barnet och flickan från Egtved. Bydalen fanns när hon levde. Utan liftar, får man förmoda. Jag är hursomhelst tacksam över att fått låna platsen i tre decennier för att vårda mina relationer. Det är en liten tröst när jag känner mig lite nedstämd över att ingen längre sörjer flickan från Egtved.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Danmarks Nationalmuseum

Demokrati och samhälle, Historia, Uppsala/V-dala

Gullregn

28 februari, 202628 februari, 2026av adolphson

Jag tittar ibland på min Dalahäst. Hästen jag fick efter mitt år som ordförande, 1Q, på V-Dala studentnation. Vi håller varandras blick under en stunds själsligt utbyte. Kanske hoppar det ut några dansare ur den, snart? Ack nej. Men hästen påminner mig om frihet, skapande, kärlek och mod – saker jag både kände och upplevde under åren i Uppsala. Mina principer däremot, skapades inte där. De fick jag nog med mig hemifrån.

Det var då, det. Nu vet vi minsann bättre. Eller? Förutsättningen för mod och principer är frihet. Det ena ger det andra, i ett kretslopp. Detta är mina principer. Passar de inte, har jag andra. Groucho Marx klassiska citat var ironiskt och menat att driva med opportunism och brist på konsekvens. Att luras, fuska, agera bedrägligt, hota eller begå brott förekommer ständigt, det har det alltid gjort, men hos förtroendevalda borde det vara bannlyst. För det är ju just det där: förtroendevald. Det är både jobbigt och svårt att verka enligt hederliga principer. Samtidigt borde det göra så ont i själen att bryta mot dem att man så gott som alltid låter bli. Exempelvis principen om armlängds avstånd. Jag uppfattade någonstans att den uppstod i England efter andra världskriget med resultatet att BBC skapades.

Ett exempel. Sedan reglerna kring Faluns kulturpris ändrades deltar jag inte i beslutet (som formellt ligger på Kultur och Fritidsnämnden) att utse pristagare. Som politiker vill jag inte längre ha något med saken att göra. (För en utförligare bakgrund klicka här.)

Ett annat exempel. Karl Gerhard (1891-1964) var en stor stjärna i Sverige under 1930- och 40-talen. Revyer och lättsam ironi kan emellertid också bli föremål för storpolitik. När det 1940 blev känt att i Karl Gerhards nya revy Gullregn ingick ett spektakulärt politiskt nummer av känslig karaktär väckte det regeringens oro. Personal från UD fick därför i uppdrag att undersöka saken. Man ville ju inte reta Hitler i onödan. Numret bestod av att en jättestor dalahäst rullades in på scenen varpå det hoppade ut balettflickor ur den som dansade till folkmusik. Sedan övergick musiken till marsch och Karl Gerad sjunger en fantastisk, intelligent, bildad och skarp, text där några ur regeringen nämns. Ett utdrag ur refrängen:

Det är den ökända hästen från Troja
Av demokraterna sadlad och skodd
En samlingskrake för slott och för koja
Med skygglappar, att ej bli beglodd
Vårt gamla lejon blev fort pensionerat
När Hesa Fredrik för första gången tjöt
Av Bagge blev det till får ondulerat
Det utav Rütger fick essen, stackars nöt
Men det har snart ej gått upp för de loja
I hela världen, båd’ fattig och pamp
Det är den ökända hästen från Troja
Som hela tiden har kallats Min Kamp

Tjänstemannen från UD blev inte direkt lurad men Karl Gerhard undanhöll under förevisningen hur skarp texten egentligen var. Det blev dock väldigt uppenbart när en tysk diplomat senare såg föreställningen och blev rasande – trots försök att lugna. (Han lär ha bjudits på öl på Sturehof. Bara en sådan sak.) Det båtade föga, tyskarna krävde att numret skulle strykas och självaste statsministern försökte få Karl Gerhard att gå med på det. Denne stod dock på sig och krävde sin konstnärliga frihet. Till ingen nytta. Det lagrum regeringen stödde sig på var en lagstiftning från 1868 där polisen gavs rätt att förbjuda förargelseväckande framträdanden. Karl Gerhard blev därmed tvungen att stryka numret och tyskarna fick som de ville. Karl Gerhard löste emellertid saken elegant och läste istället för numret högt ur polisens meddelande som förbjöd det. Publiken var helt med på noterna – och jublade.

Oavsett vilka politiska partier det handlar om bör dess företrädare ha etik och moral längst ut i pannloben. För det börjar där: med våra demokratiska företrädare. Nu var Karl Gerhard visserligen inte politiker men historien om Gullregn är viktig.

Nej, det var inte då det. Som numret i Gullregn lär oss utmanas våra principer ofta. Något borde vi därför ha lärt oss. Som att kulturen ska vara så fri det bara går och att vissa principer ruckar man inte på. Jag har tillsammans med andra i Centerpartiet föreslagit ett annat sätt att hantera kulturpris i Falun. Förslaget lär inte gå igenom. Det enda som därmed återstår är att agera enligt mina principer och inte delta när priset utses. För jag har inga andra, tack och lov. Det påminner mig en förhållandevis stor Dalahäst om.

En trygg uppväxt ligger inte på individen utan beror på omständigheter. Sedan är det beroende på en själv hur man väljer att leva sitt liv. Jag har nu och då återkommit till min studenttid på bloggen. Det var förvisso en underbar tid som formade mig. Men jag längtar inte tillbaka. Jag lever i nuet och är glad att jag fick uppleva den perioden i livet. Det enda jag möjligen kan sakna är känslan av att vara helt och hållet fri. Den känslan söker jag återerövra i varje enskilt ögonblick. Fria och jämlika människor i samverkan skapar nämligen ofta förunderliga ting.

Musik:

Den ökända hästen från Troja

Källor:

Berggren: Landet utanför del 1

Relaterade blogginlägg:

Kulturpris på armlängds avstånd

Moralens väktare

Foto, Historia, Livsåskådning, Mat och dryck

bild 149: Alexander Adolphson

19 december, 2025av adolphson

Magnum mysterium. Evig kärlek. Det är grejen. Och den finns överallt.

Alexander den store mötte under sitt liv många (för honom) nya, märkliga seder och bruk. Det är inte konstigt att han präglades av det. När jag var ung älskade jag att läsa om Alexander och tänkte att om jag någon gång blev pappa skulle barnet döpas till Alexander efter världserövraren. Det var väl framsynt tänkt av mig. Men jag fick ingen son och har inte tänkt att skaffa en heller.

Magnum mysterium, det stora mysteriet, syftar i kristendomen på det stora undret att Jesus föddes. Det finns, vad jag vet, inga bibliska belägg för att det skedde just den tjugofemte december. Dessutom är det angivna året för frälsarens födelse lite osäkert men det lär ha skett senast 4 före Kristus. Han var allt före sin tid, den där Jesus. Vi människor har alltid festat till ordentligt under midvinterståndets vilda hysteri och ibland får man anpassa kartan efter verkligheten. Inget större mysterium med det, förmodar jag.

Magnum mysterium. I vardagens innersta väsen ryms alltings helg, tillvarons hjärta. Det viktiga är oftast inte vad man gör utan att man gör det med stil. Det ryms så mycket skönhet i vardagen. Vardagen är alltings mått.

Magnum mysterium. Ryktet har gått. Min yngsta brorsdotter Lykke har fått för sig att det är Baffra, alltså jag, som är tomten.

Högtider innehåller alltid en blandning av religion, tradition, seder och tid. Det kanske inte är något större mysterium, egentligen. I mötet mellan när och fjärran, förr och fornt, här och nu blir det lätt som det blir. Vad håller Alexander på med?! Har han gått och blivit perser!? Har man aldrig tråkigt har man heller aldrig roligt. Finns ingen vardag finns heller äingen högtid.

Ordet jul är ett nordiskt ord med oklart ursprung. En teori är att det kommer från det germanska jehwla. Också ordets ursprungliga betydelse är omstridd, men det kan helt enkelt ha betytt ”fest” eller ”högtid”. Alla forntida kulturer har firat högtider vid vinter- och sommarsolstånden och de moderna kulturerna har tagit över traditionen. I Rom, exempelvis, ersattes en äldre fest med att fira Jesu födelse under 300-talet. I norden dyker ordet Jól upp i en hyllningssång till kung Harald Hårfagre på 900-talet i formen att dricka jul. Förmodligen handlade det om en fruktbarhetsfest på senhösten för att främja god årsväxt och fred. Högaktuellt, skulle jag säga.

Det moderna svenska julfirandet uppstod under andra hälften av 1800-talet. Då tog man in granen i hemmet och väntade besök av tomten – som till skillnad från andra länders tomtar inte gjorde entré via skorstenen. Fortfarande vid mitten av 1900-talet var den svenska tomten en illmarig liten gubbe i grå vadmalskläder som fjärran från Disney vakande över gårdens djur och människor. Julkrubban är en katolsk sed som fram till 1929 var otänkbar i svenska kyrkor. Vid andra världskrigets utbrott hade julen blivit mer kollektiv och kommersiell med offentliga julgranar, luciafirande och julskyltning.

Lussekatten kom till Sverige i slutet av 1600-talet och kallades för ”dövelskatt”. Eftersom djävulen ansågs vara ljusskygg smaksattes bullarna med solgul saffran tänkt att skrämma bort honom. Av Djävulen, som också kallades Lucifer, kom senare namnet lussekatter. Inledningsvis var det bara överklassen i Mälardalen som kostade på sig denna lyx men i slutet på 1800-talet, när luciafirandet spred sig över landet, blev också lussekatten allmänt förekommande.

Julgranen symboliserar livets träd i paradiset vars frukter (pyntet) ger evigt liv. Granen fanns hos överklassen redan på 1700-talet men blev också den allmän i början på 1900-talet. Julmaten är den typiska för bondesamhället om än i stor mängd. Gröten och lutfisken är traditionell fastemat, man skulle fasta till juldagen – alltså fram till Jesus ankomst och därefter fira med en rejäl fest. Doppet i grytan var ett sätt att fuska lite med fastan. Julgrisen slaktades på julnatten för att ge färskt kött till jul, skinka och revbensspjäll är traditionell julmat.

Julklapparna är symboler för de tre vise männens gåvor till Jesusbarnet, tidigare gav man dem på nyårsafton. Från början kom julbocken, inte tomten, med klapparna –bocken är en medeltida symbol för djävulen. Kanske kan man här ana den dubbla inställningen som vi ibland kan känna inför julens överdåd: presenter och frosseri (en av de sju dödssynderna) är djävulens påfund.

Så till det här med ledighet. Jag har en gammal vän som brukade svära över Gustaf III. Hans ilska gällde Helgdagsreformen 1772. På senmedeltiden var svenskarna lediga cirka 110 dagar per år eftersom varenda religiös högtid, och de var många, skulle firas med ”afton” före och ”dagen” efter den aktuella högtidsdagen. I samband med statskuppen 1772 gjorde emellertid GIII slut på festen genom den stora helgdagsreduktionen. Maleur. Det skulle dröja till 1950- och 60-talen innan vi kom upp i samma mängd ledig tid igen. Min svåger och salig svägerska försökte förövrigt införa traditionen att fira nationaldagsafton – ett trevligt, och historiskt helt riktigt, initiativ.

Finns ingen vardag finns ingen högtid. Jag har alltid satt en ära i att älska vardagen som den ter sig och därför, tror jag, älskar jag också högtider. Det är lyxen att rå sig själv som är det väsentliga. En högtid eller upplevelse är ingen verklighetsflykt, det är en del av helheten.

Jag, tomten? Nonsens. Vilket mysterium hade inte det varit, liksom. Jag har bara haft lite otur och missat tomten en massa gånger. Som det nu är sörjer jag att vi inte får träffa samma tomte samtidigt, Lykke och jag. Det eftersom vi inte firar jul tillsammans i år.

Det är nu tid att njuta av tillvarons innersta väsen. Jag ber därför högaktningsfullt om att få tona ut en smula, så här mitt i djupa midvinter, med tillönskan om en riktigt god jul. Jag gör det med ett utdrag från Karin Boyes dikt Idyll.

… Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, likt en len lätt dimma. Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa? Var inte rädd: i vardagens innersta, i allt livs hjärta, brinner med stilla nynnande vågor en djup hemlig helg.

Det stora mysteriet är inte vem som är tomte, vem som eventuellt föddes eller dog. Det stora mysteriet är, enligt min grundmurade uppfattning, allt vi tillsammans skapar och upplever under vardag och fest. Men tänk att få vara som Jesus: före sin tid. Bättre före än efter, som det heter. Det förra är nämligen för mig, det senare för andra. Quel mystère!

Jag blev faktiskt pappa. Det är lustigt, men jag trodde alltid det skulle bli en son. Det blev det inte och jag njuter varje dag av att se mina döttrar erövra världen. Det finns mycket att lära sig av hur andra människor ser på livet. Inte minst dessa döttrar. Och brorsdöttrar.

Evig kärlek. Det är grejen. Den finns överallt. Pass it on. Det är det stora mysteriet.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Juloratoriet (altarian)

Oh Magnum mysterium

Fear no darkness promised child

Källor:

Wikipedia

Modeus: Tradition och liv

Ornässtugan.se

Bibeln: Berättelsen om Jesu födelse finns i Lukas 2:1-20

Berggren: Landet utanför, Sverige och kriget 1939-1940

Historia, Politik

Scalae Gemoniae

30 november, 202530 november, 2025av adolphson

Alea iacta est! Jag? Det må låta som en klyscha men jag såg det faktiskt inte komma. För hur osannolikt är det inte?

Scalae Gemoniae. Det är kanske lite magstarkt att jämföra mina politiska öden med en ökänd avrättningsplats i Rom under kejsartiden. Men det var faktiskt, hur märkligt det än kan låta, det första jag tänkte på när Anna-Karin Hatt avgick. Utjagad av trollen, vad det verkar. Och nu skulle jag snart själv kastas ut för trappan, tänkte jag. Eller självmant trippa ned för den. För så är det ju: alla mandat är till låns och återlämnas förr eller senare. Alternativet förskräcker. Jämförelsen med trappan i Rom ska visserligen förstås allegoriskt men man kan fundera över på vems villkor ett mandat återlämnas.

Scalae Gemoniae, eller Gemoniska trappan, var en avrättningsplats som sträckte sig från Palatinen (den av Roms kullar som beboddes av eliten) ner till forum. Trappan användes för avrättningar och skampåle. Under kejsarna Tiberius och Caligula användes den ofta och var i bruk i stort sett till Romarriket gick under i slutet av 400-talet. Kropparna efter de avrättade kastades ner för trappan till allmän beskådan. Att hamna på den Gemoniska trappan var förvisso ett grymt öde men det tog inte slut där. Bestraffningen innebar nämligen inte enbart döden utan också att kroppen förnedrades post mortem, alltså att den fick ligga kvar och ruttna eller för djur att knapra på. Efter en längre eller kortare tid släpades den bort med köttkrokar för att sluta som fiskmat i Tibern. Detta öde drabbade för övrigt kejsar Caligula efter det brutala lönnmordet på honom i hans eget palats. Så avskydd var han.

Jag trodde och tänkte att min tid som politiker skulle vara över efter den här mandatperioden. Kanske redan innan. Den demokratiska värnplikten skulle därmed vara genomförd och mandatet vederbörligen återlämnat. Jag tänkte att det finns saker jag inte skulle sakna. Som att aldrig hinna tänka en tanke till dess slut, att konstant oroa sig över tiden, att ständigt läsa handlingar och att ofta offra umgänge tillsammans med Ragna, vänner och barn, att ständigt förväntas ha en åsikt om vad det än må vara. Samtidigt kände jag tacksamhet för allt jag fått uppleva. Men slutet närmade sig, trodde jag.

Så avgick alltså Anna-Karin Hatt. Det har man som partiledare rätt att göra. Men skälen till avhoppet gnagde. Och ungefär samtidigt undrade nomineringskommittén om jag kunde tänka mig att bli kommunal toppkandidat för Centerpartiet inför valet 2026. Toppkandidat. Nummer ett. Kommunalrådskandidat. Jag var faktiskt inte beredd på den frågan och svarade genom tre motfrågor. Vill inte någon av my stars (Susanne eller Jenny)? Var kommittén enig? Vet ni verkligen vem ni väljer?

Svaren var nej, ja och ja. Den första instinkten var trots det att svara nej. Att bära det yttersta ansvaret – nej, det är inte för mig. Å andra sidan känner jag att jag har en mandatperiod till i mig. Annars kandiderar man inte. Men nummer ett? Det förpliktigar. Det innebär i teorin att jag måste vara beredd att bli kommunstyrelsens ordförande, kommunalråd och hela baletten. Inte sannolikt med tanke på opinionsläget men man måste vara beredd om valet trots allt går bra. Sedan känns det vemodigt för vi har jobbat bra ihop, Susanne, Jenny och jag.

Det känns också lite läskigt. Jag menar, jag är ju ingen excelarkskille. Jag är ingen strateg och jag ser mig inte ens som politiker. Min självbild säger mig att jag är en lärare som ofta sysslar med politik. Så frågan är relevant: är ni verkligen säkra?

Men det ligger samtidigt något ideologiskt rakryggat i engagemang, något jag ser i Centerpartiet – och verkligen uppskattar i denna de ofta krökta ryggarnas opportuna tid. Tänk att man frågar mig i detta läge. Det måste ju rimligen innebära att man faktiskt vill ha de värden som jag står för. Och det är ju bra (smiley). Ragna är lite tveksam. Hon tror dels att jag är för känslig och tycker dessutom att mitt yrke är viktigt. Dessutom vill hon inte bli en politikerhustru. Lite sent påtänkt, cheri. Även Malins ord ekade: jag ser dig agera i de stora frågorna, absolut, men är du en cykelställspolitiker?

Jag tänker att har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. Så det klart jag svarar ja. Ut på arenan bland de andra gladiatorerna går jag. Vill trollen hata mig ut på Gemoniska trappan så ger jag mig inte utan strid. Ett trappsteg i sänder tumlar vi ner, hatarna och jag, tills vi tar ett svalkande dopp i Tibern. Men jag är inte ensam. Jag har ett gott gäng omkring mig.

Jag har den största respekt för Anna-Karins beslut. Samtidigt: om ingen ställer upp vinner ju trollen. Jag har aldrig, återigen ursäkta klyschan, engagerat mig för att nå positioner. Så vill lokala Centerpartiet ha en medelålders man med känslorna på utsidan, som vissa politiska motståndare ser som en tråkig, predikande filosof och som andra vill kasta ut för Gemoniska trappan, en som inte vill blanda ihop utbildning med företagande, som gillar kultur, talarstolar men knappast excel eller skolkoncerners vinstutdelning så kanske jag bör lyssna på det.

Tärningen är kastad. Jag passerar Rubicon.

Musik:

Dreams

Somewhere Only We Know

Källor:

Holland: Dynastin

Historia, Personligt

Vallonstrecket

23 november, 2025av adolphson

Få se om du har vallonstrecket!

Jag släktforskar när jag inte har något bättre för mig. Det har jag emellertid ofta så man får nog påstå att jag är något av en släktforskarperiodare. Men det är fascinerande. När man väl ger sig in i det förflutna försvinner tid och rum. För visst har man att brås på. Det har alla. Särskilt brås jag på en släkting på morfars sida: Jacob Olsson från Hästekälla. Dessutom har jag hittat högadel, samer och valloner.

Det finns enligt gammal folktro en sägen om “vallonstrecket”. Det är ett födelsemärke eller streck på överarmen som ska vara ett kännetecken för vallonättlingar. I släktforskningen syftar begreppet på att vallonättlingar ofta kan följa sin linje tillbaka till en viss invandrad person, men att det ofta tar slut där – ungefär som en vägg i forskningen. Orsaken är att när vallonerna kom till Sverige under 1600-talet för att arbeta i järnbruken så registrerades de ofta bara med förnamn eller förvanskade efternamn, vilket gör det svårt att spåra dem längre tillbaka i Belgien eller Frankrike.

Men just idag när Centerpartiet håller nomineringsstämma är det Jacob Olsson jag tänker på. Han föddes 1679 på gården Hästekälla i Morlanda socken, Orust, Bohuslän, och han dog 1738, på samma gård som han föddes. Däremellan hann han med mycket. Han blev tidigt nämndeman i häradsrätten, omkring år 1702, och tog över sin pappas plats i lokalsamhällets styre. Han verkar varit duglig eftersom han fick förtroendet att representera Orusts och Tjörns härader i bondeståndet vid flera riksdagar under åren 1710-1723.

Riksdagen 1720 var särskilt viktig. Efter Karl XII:s död 1718 och Ulrika Eleonoras abdikation 1720 valdes hennes man Fredrik I till kung. Jag brukar lite elakt beskriva Fredrik I som regentlängdens Raskenstam. Hursomhelst, Jacob Olsson ledde bondeståndet under denna omvälvande tid, då Sverige gick in i den period som senare kommit att kallas frihetstiden. Han deltog, enligt källorna aktivt, i diskussionerna om hur makten skulle fördelas mellan kungamakten och ständerna. Fredrik I blev en påtagligt försvagad kung och så skulle det vara fram till 1772 när Gustav III genom sin kupp återinförde enväldet. Vid riksdagen 1723 var Jacob fortsatt en av bondeståndets ledande röster, men han blev inte återvald till talman. Efter sin politiska karriär återvände han till sitt liv som bonde och nämndeman i Bohuslän. Han avled 1738, 58 år gammal.

Men det var under 1720 han peakade. Det var alltså då Fredrik blev vald till Sveriges kung i kraft av hans ”betygade ömhet om fäderneslandet, stora kunskaper i krigssaker samt mångfaldiga andra härlige förmåner”. Villkoret var inskränkningar i kungamakten. Kungen blev beroende av riksrådets majoritet. Den nya regeringsformen skulle i över ett halvt århundrade bli ordningen för hur Sverige styrdes. Detta var inte nödvändigtvis bra för bönderna som ansåg sig tappat inflytande, särskilt eftersom de var utestängda från den del av riksdagen där de viktigaste frågorna avgjordes: det sekreta utskottet. Där avgjordes alla viktiga ärenden som angick krig och utrikespolitik ekonomi samt ”vad eljest tyst hållas bör”. Bönderna knotade och ville ha en starkare kungamakt som det varit före enväldet, på Gustav II Adolfs och Karl X:s dagar. Vad Fredrik tyckte om saken är inte känt men han misstänktes för att ha haft ett finger med i spelet. Saken ansågs så pass allvarlig att Arvid Horn beslutade att förebygga faran genom att hastigt avbryta riksdagen innan bondeståndet hunnit få något svar. De missnöjda bönderna kunde knappt förmås att infinna sig vid riksdagens högtidliga avslutning och endast några få av dem gick med på att skriva under riksdagsbeslutet.

Det finns som alltid något att lära sig av detta. Förr eller senare har man spelat sin roll och tiden sprungit ifrån en. Detta gäller oavsett om man är lokal centerpolitiker, bondeståndets talman eller enväldig monark. Jacob återvände efter sin roll i Sveriges övergång till Frihetstiden till sin gård i Hästekälla. Det ligger något tilltalande i det förhållningssättet till sin roll i stora händelser.

Det är till att vara centerpolitiker med stamtavla, tänker jag aningen hurtfriskt. På andra sidan gärdesgården, farmor och farfar finns tysk lågadel, samer och – valloner. Jag vänder ibland, allt oftare, blicken dit. Vår gamla stormor i Dalom, Karin på Luras, salig mors närmaste vän, påstår att alla som har valloner i släkten har ett streck på nedre armen. Prat, menade jag. Vi såg efter.

Musik:

Agnus dei

Källor;

Äpplet (lexikon)

Wikipedia

MyHeritage

Historia, Jämställdhet, Spännande människor

Gorgo

9 november, 20259 november, 2025av adolphson

Lägg av, pappa.

Det är svårt att vara förälder. Samtidigt underbart.

Mina två små Gorgos. Mina sköra små flickor. Det är dessa två, ytterst värdefulla, det handlar om. Och om Ragna, förstås. Alla borde självfallet bete sig anständigt, oavsett kön, men jag kan bara överblicka papparollen och viljan att försöka vara en bra partner.

Gorgo, som föddes mellan 518 och 508 f.v.t och gick ur tiden någon gång efter 480 f.v.t, var drottning av Sparta och gift med den berömde kungen Leonidas. Hon är en av mycket få kvinnor som omnämns av den grekiska historieskrivningen. Det är främst historikern Herodotos som lyfter fram henne och omvittnar hennes politiska omdöme och klokhet.

Gorgo var dotter till den spartanske kungen Kleomenes, hennes mor är okänd. Hennes namn är intressant, Gorgo var nämligen också en av tre ruskiga systrar i den grekiska mytologin varav en, Medusa, kunde förstena människor som mötte hennes blick. Vår Gorgo omnämns två gånger i Herodotos Historia. Rent allmänt är det således något ovanligt att grekerna nämner kvinnor överhuvudtaget men Herodotos är ett undantag, han nämner relativt ofta kvinnor. Därför är han en viktig källa till att vi vet att spartanerna på många sätt skilde sig från övriga Grekland, inte minst gällande synen på kvinnor.

Några episoder ur Gorgos liv är särskilt kända. Dels ett tillfälle när hennes far, kung Kleomenes, hade besök från några andra grekiska stadsstater. Sändebuden försökte övertala kungen, försöken övergick till mutor med ständigt högre summor, att delta i kriget mot perserna. Till slut sa den mycket unga Gorgo till sin far som tydligen också lydde rådet:

pappa det är bäst du går annars kommer främlingen lyckas i sina mutförsök

(Sändebudet var grek men kallades ändå främling. Alla grekiska stadsstater, men i synnerhet Spartanerna, betraktade de som kom från utanför stadsgränsen som främlingar, ”xenos”, och sådana fruktades. Dagens ord xenofobi kommer från xenos som betyder främling.)

Efter att Kleomenes dött gifte Gorgo om sig med sin farbror, den berömde Leonidas. Giftermål mellan släktingar var inget ovanligt, i synnerhet inte i det här fallet eftersom hon var enda barn och arvtagerska till en kung. Kvinnor, iallafall inom den yttersta eliten, kunde i Sparta ärva sina fäder. Ett av skälen till dessa arrangemang var för att behålla arv och makt intakt på den manliga sidan, arvet övergick genom giftermålet till Kleomenes (halv)bror Leonidas.

Som vuxen var Gorgo uppenbarligen öppet närvarande i det politiska livet, eftersom det ofta omnämns att hon deltar i rådsmöten vid hovet eller ger råd till Spartas ledande män. Hon framställs som skarpsinnigare än männen. Mest känd är hennes roll inför den persiska invasionen av Grekland 480 f.v.t. Man hade i Sparta mottagit en varning från en fånge i Persien, varningen bestod av en trätavla täckt med vax. Eftersom tavlan gav intryck av att vara tom brydde sig ingen om den förrän Gorgo uppmanade att ta bort vaxet så att skriften blev synlig. Där stod att den persiske storkonungen Xerxes förberedde ett anfall. Inför den persiska invasionen reste Leonidas runt på diplomatiska resor till grekiska grannstater för att organisera försvaret. Mycket tyder på att Gorgo gjorde honom sällskap. Vilken roll hon då spelade är okänt.

Men tänk om. Tänk om det var hon som organiserade försvaret mot den persiska övermakten och att det i förlängningen är åtminstone delvis tack vare henne den grekiska kulturen, Europas vagga, överlevde. Tänk om.

Det finns ytterligare några berättelser om Gorgo bevarade, bland annat från Plutarchos som skrev sin historia långt senare under det första århundradet e.v.t. En episod handlar om när en man försökte förföra henne och hon avvisar honom med orden att han inte ens skulle kunna spela en kvinna på scen. En källkritisk invändning innebär att det inte är troligt att detta utspelade sig i Sparta eftersom Sparta inte hade någon teater. Den anspelar även på spartanernas negativa syn på vackra och storstilade kläder, något som den uppvaktande mannen vid tillfället skulle ha burit. Så det yttrande som, förutom händelsen med vaxtavlorna, är hennes mest berömda.

När en kvinna från Athen frågade henne ”hur kommer det sig att kvinnorna i Sparta är de enda som kan styra över män?” svarade hon ”Det beror på att vi är de enda som föder (riktiga) män”.

Detta replikskifte kan inte heller ha ägt rum i Sparta eftersom kvinnor från Aten inte fick resa, medan spartanska kvinnor var helt fria att åka vart de önskade. Aristoteles hade i alla fall sin uppfattning klar om kvinnor. Han var mycket upprörd över läget i Sparta. Leonidas framstår å andra sidan, mätt efter sina samtida mått, som något av en större hjälte än jag innan vetat. Hans hjältedåd stannar måhända inte enbart på slagfältet. Inför Slaget vid Thermopyle ska Gorgo ha frågat honom vad hon skulle göra efter hans död, vilken antagligen var uppenbar för dem båda. Han svarade henne då:

Gift dig med en bra man som behandlar dig väl, föd honom barn och lev ett gott liv.

Idag skulle han kanske sagt:

gift dig om du, och med vem, du vill, skaffa barn på det sätt, och om, du vill och lev ett gott liv.

I svaret till den atenska kvinnan ovan flyttar Gorgo i sitt svar fokus från sin roll som hustru till mamma. Det är retoriskt rätt snyggt och dessutom taktiskt i dåtiden. Kanske är det genom dessa förmågor hon som en av ytterst få kvinnor lyckats med konststycket att fastna i historieskrivningen. Mycket om henne är förvisso okänt men känt är att hon hade en egen röst och spelade en roll. Det är möjligen mer än många kan hoppas på än idag. Och tar man sig tid att lyssna på Gorgo så kanske är hon aktuell i nuet?

jag säger inte att Gorgo var en produkt av männen omkring henne. Jag säger bara att var och en måste ta sitt ansvar i relationer. Att vara en bra pappa och partner är förvisso svårt. Det finns inget direkt facit. Jag har egentligen bara en regel och det är att träna mig i att låta mina små Gorgos, och Ragna, vara ifred ibland. I synnerhet efter att de givit mig en blick som förstenar. Dotter 2 säger dock att inte är det så svårt att vara pappa. Det enda du behöver göra är att gilla mig, fortsätter hon. Numera säger jag mest till mina Gorgos: inga droger, inget strypsex, ingen energidryck. Varpå de svarar: lägg av, pappa.

Fotnot: detta blogginlägg skrevs ursprungligen i juli 2018. Gorgo är också namnet på en örn i Selmas roman Nils Holgersson.

Musik:

The arrival of the Queen of Sheba

Källor:

Plutarchos ”Yttranden av spartanska kvinnor”

Cartledge ”Sparta”

Wikiepdia

Relaterade blogginlägg:

Herodotos

Aspasia

Historia

Marcus, Torsten och Vasili

2 november, 202521 december, 2025av adolphson

Ön är annorlunda så här års. Men den intresserar samtidigt på ett mer lågmält sätt. De stigar man lätt finner under sommaren är inte lika tydliga nu. Det är lite som i berättelsen om Mumindalen på vintern, för den som minns. Tillvaron på ön ger mig tid att fundera över tiden. Över olika perspektiv på empati. Över gränser, de man sätter för egen del och de mänskligheten en gång satt. Och över gränslös kärlek och glädje. Och, såklart, betänker jag att Tutankhamon möjligen var en fåntratt.

Inte bomben, inte heller Farao – länken mellan Gud och människorna

Låt mig börja med Tutankhamon. Farao vid nio, död vid nitton och känd för att hans grav förblev orörd under tre tusen år fram till 1922. Det är i hans fall graven, inte människan, som är det intressanta.

Och apropå, fast ändå inte. Marcus Vergilius Eurysaces var en romersk medborgare och bagare (pistor, som det kallades) som levde på 100-talet f.v.t. Även han är för eftervärlden mest känd för sitt gravmonument, som fortfarande finns kvar nära Porta Maggiore i Rom. Graven är ovanligt påkostad för en person med enkel bakgrund: Marcus var nämligen en frigiven slav. Han byggde sin rikedom genom brödtillverkning och lyckades få statliga kontrakt. Inte dåligt. På graven finns på latin inskriptionen ”Detta är monumentet för Marcus Vergilius Eurysaces, bagare och entreprenör.” Utsmyckningen föreställer scener från brödtillverkning, som att mäta mjöl, knåda deg och ger en detaljerad inblick i hantverket. Att han byggde ett så stort och påkostat gravmonument var hans sätt att visa sin sociala status och stolthet över sitt yrke – något mycket ovanligt i Rom där hantverk ofta hade låg status. Monumentet är historiskt sett ett belägg för den sociala rörlighet som förekom i det romerska samhället. Släpp in, ge en chans, resonerade romarna. Och Marcus tog vara på möjligheten. Hatten av!

När Tyskland ockuperade Norge uppstod något av diplomatisk kris mellan Norge och Sverige. Den norska regeringen och kung Haakon VII sökte asyl i Sverige men både statsminister Per Albin och kung Gustaf V sa nej till Haakon – inget som kunde reta tyskarna fick förekomma. Vissa statsråd fick asyl, men där gick, så att säga, gränsen. Haakon fick faktiskt asyl i ungefär tjugo minuter men när det stod klart att han skulle interneras ville han omgående återvända till Norge. Kaptenen Torsten Påhlgren hade befäl över gränsvakten på den svenska sidan när sällskapet anlände. Torsten kände igen kungen, tvekade men valde att trotsa order och låta honom passera och beordrade sina underlydande att tiga om saken. Det är svårt att sia om vad som hänt om Haakon blivit krigsfånge, utöver att frågan varit än mer känslig för relationen mellan länderna än den redan är/har varit. Det är för mig okänt vara han han har sin grav. But still. Way to go, Torsten!

Vasili Arkhipov är också en person att minnas. Under Kubakrisen 1962 patrullerade den sovjetiska ubåten B-59 nära Kuba. Situationen var kritisk. Ubåten var beväpnad med kärnvapen och omgiven av amerikanska örlogsfartyg som försökte tvinga upp den till ytan. Besättningen hade inte kontakt med Moskva och trodde att tredje världskriget hade börjat. Kaptenen och den politiske officeren ville avfyra kärnvapen mot de amerikanska fartygen. Men för att göra det krävdes enhälligt godkännande från de tre högsta officerarna ombord.

Den tredje officeren var Vasili Arkhipov. Han vägrade ge sitt samtycke och argumenterade för att de skulle gå upp till ytan och invänta order istället för att starta en kärnvapenkonflikt. Rimligt, kan man möjligen tycka. Beslutet förhindrade att kärnvapen avfyrades, vilket, om så skett, kunde utlöst ett fullskaligt kärnvapenkrig. Arkhipov betraktas i efterhand som ”mannen som räddade världen”, eftersom hans beslut i en extremt pressad situation troligen förhindrade miljontals dödsfall. Han blev aldrig offentligt erkänd i Sovjetunionen men har hyllats internationellt. Arkhipov dog 1998 i Stupino, nära Moskva. Han tros vara begravd i eller nära Moskvaområdet, men det finns ingen officiell bekräftelse på var hans grav finns. Det hela borde blivit film. Det kanske det har? Hursomhelst: tack för din klarsynthet, Vasili.

En före detta slav som blir framgångsrik entreprenör, en gränsvakt som släpper igenom en kung och en ubåtsofficer som förhindrar ett kärnvapenkrig – vad har dessa gemensamt? Tja, kanske ingenting. Kanske en bergfast övertygelse. Kanske att de är mindre kända än Tutankhamon. När jag läser om dessa personer tänker jag att invandrare ofta tillför något om de får en chans. Att Roms storhet borde intressera USA. Jag filosoferar också över tanken att vi alla behöver någon form asyl då och då, kung som slav. Jag tänker att Tutankhamon kanske var en historisk fåntratt, men inte bara för att han inte förhindrade ett kärnvapenkrig. Hans grav ger en unik inblick i livet i det forntida Egypten. Hand i hand går han med en bagare på historiens esplanad. Till sist betänker jag vikten av att stå för sin övertygelse. Över Vasili står vare sig pyramid eller monument.

Detta är sådant jag grubblat över under en vecka med för mycket tid samtidigt som jag sökt efter sommarens stigar. Jag känner mig som något av en friven slav som gillar bröd och skådespel. Så typiskt mig.

Musik:

Chamber of Reflection

Källor:

Berggren: Landet utanför del 3

Wikipedia

The Guardian, “Vasili Arkhipov, the man who saved the world” (2017).

Post scriptum december 2025. Det kom ett mail.

Läste din blogg om Marcus, Torsten och Vassilij. Jag är dotter till Torsten Påhlgren och det gladde mig mycket att någon uppmärksammar detta som hände då vid Norska gränsen. För länge sen så gjordes en film/reportage om händelsen som hette ”flykten över kölen” av Björn Fontander. Vi flyttade till Gävle och jag är född i Gävle 1945. Men på 50-talet flyttade vi tillbaka till Falun. Min pappa gick bort 1961 och mina föräldrar ligger begravda på Skogskyrkogården i Falun.

Film och TV, Historia, Politik

Wir schaffen das

21 september, 2025av adolphson

Jag klarar det i allmänhet men ibland behöver jag lite draghjälp. Jag gick därför härförleden ut med grabbarna ety vissa saker är oföränderliga. Andra inte. ”Grabbarna” är en trojka min bror har döpt till Levande Poeters sällskap. Större delen av kvällen gjorde dessutom Ragna oss den äran.

Vi skrattar (ler manligt behärskat) hela vägen till Banken

Historia. Vad är det? Ordet betyder översatt från grekiskan ungefär att lära sig av undersökningen. Lite på samma sätt som en journalist eller detektiv arbetar. Kanske gräver vi människor i det förflutna för att bättre förstå oss själva. Men man får se upp, ibland hittar vi obehagliga sanningar i historiens djup.

Kultfilmen Angel heart handlar om deckaren Harry Angel (gestaltad av Mickey Rourke) som får i uppdrag att hitta en försvunnen person. Sökandet tar honom till en mörk värld och ju mer han gräver desto mörkare blir det. Den slutgiltiga sanningen är fruktansvärd. Han hittar sig själv. Spoiler! Han har sålt sin själ till djävulen.

Tio år är en bra referenspunkt. Man kan även mäta tiden på andra sätt, som genom teman eller händelser, men tio år är som sagt en överskådlig tid. För tio år sedan, okej, elva, såg mitt liv helt annorlunda ut. Barnen var små och oskuldsfulla, Helena, Malin, Julia, pappa och Margareta levde, jag var mid-fyrtio år gammal och i början av någon sorts politisk karriär, jag sprang milen på drygt femtio minuter, var gift och bodde i ett nybyggt hus. Framtiden tedde sig ljus.

Tio år har gått sedan den dåvarande tyske förbundskanslern Angela Merkel fällde de berömda orden ”Wir Schaffen das” (vi klarar det) under den då pågående flyktingkrisen. Det var ord som väckte hopp, kanske var det de sista anständiga orden från en värld jag själv kunde relatera till. Idag är jag mer vilsen i försöken att hålla någon slags idealistisk linje i en allt mer cynisk värld. Ändå funderar jag över vad vi människor, och jag själv, har lärt oss om oss själva under det decennium som förflutit. Har vi sålt vår själ till djävulen? Är det en världsordning som faller samman vi bevittnar? Om ytterligare tio år vet vi säkert.

Kanske är det där med Trump och Nobels fredspris ett stort skämt? Kanske tänker Trump att Obama som nyvald president fick det utan att ha behövt lyfta ett finger. Våren 1939 nominerade en svensk riksdagsledamot Hitler till Nobels fredspris. Samtiden uppfattade ironin men historien har mer sett det som ett exempel på svensk undfallenhet mot nazityskland. Saker är alltid mer komplexa än man inledningsvis tror.

Men va fan! Det var ju (delvis) jag! Kommunen antog 2004 en detaljplan som bland annat innebär att delar av Engelbrektsgatan ska breddas till huvudled. Det i sin tur innebär att ett hus, Sahlanderska gården, även känt som Olgahuset, med ”lågt kulturhistoriskt värde”, skulle flyttas. Inget har hänt på långt över ett decennium vilket kräver att nya beslut borde fattas. Jag funderar. Var det så bra, det där? Jag bläddrar (scrollar) i gamla protokoll från Kultur och fritidsnämnden som hördes i frågan. Nämnden tog ett nytt beslut om huset i januari 2021. När jag gräver i historien hittar jag således mig själv eftersom jag deltog i beslutet.

För tio år sedan var Sverige fortfarande ett mer liberalt och välkomnande land. Sedan dess blåser nationalistiska högervindar över världen. I land efter land stängs dörren och nya, större, fängelser byggs. Hur kommer framtiden att tänka om att Trump fick eller inte fick Nobels fredspris? Oavsett hur det blir – inget förvånar mig längre. Precis om Harry Angel ser jag till sist mig själv hånskratta från botten av det svarta hålet. Eller åtminstone från Kultur och fritidsnämndens protokoll. Kärlekens och samförståndets nämnd, som jag brukar säga. Den lokala samtiden förstår måhända ironin i det yttrandet men vad gör den framtida historieskrivningen för tolkning? Nå, jag hamnar inte i helvetet för det, som Harry Angel, utan försöker göra något åt saken.

Tio år. Mitt liv idag är inte så illa. Jag trivs på jobbet, mina barn är unga vuxna, jag är kär, förlovad faktiskt, och bor i ett hus i centrala Falun. Jag springer milen på en dryg timme, håller på med politik dygnet runt samt hänger emellanåt på Styrsö. Livet har sina utmaningar, då som nu. Och även om jag kan sakna dem som lämnat, att lämna och hämta flickorna på förskola och skola, att för små flickor vara den oövervinnlige pappan, så njuter jag också av nuet. Jag klarar det, på det ena eller andra sättet. Framtiden ter sig ljus.

Det är bara att kämpa på enligt övertygelse i den här förvirrade världen. På ett eller annat sätt måste vi klara det. Detta är historiens innersta lärdom och anledningen till att den finns, filosoferar jag. Jag hittar faktiskt inte många obehagliga sanningar om mig själv i det förflutna, däremot insikter. Individer blir till skillnad från den stora historien ofta mer ödmjuka av livets mot- och medgångar. Något säger mig dock att en ny referenspunkt närmar sig för mig. En punkt att se tillbaka på om tio år.

Jag klarar det mesta. Men behöver ibland lite draghjälp. Så jag gick ut i vimlet med Levande Poeters Sällskap. I över trettio år har vi njutit av bordets fröjder tillsammans. För vissa saker är faktiskt oföränderliga, andra inte. Och större delen av kvällen gjorde alltså Ragna oss den äran. Hoppas hon fortfarande gör det om tio år.

Musik:

I’m Gonna be

Relaterade blogginlägg:

Öppna Landskap

Ehrenfried

Källor:

Berggren: Landet utanför del 2

IMDb

Historia, Mat och dryck, Skola

Divi filius

17 augusti, 2025av adolphson

betyder son till en gud. Historiens härskare har gärna påräknat gudomlig härkomst – och vad som därefter följde. Carolus Rex, konung av Guds nåde. Japans kejsare Hirohito (1926-1989) hade dock vänligheten att avsäga sig om inte ämbetet så åtminstone sin gudomlighet. Men är det något som är gudomligt är det glass.

Att kämpa för sig själv och andra. Det är alltid ledarskapet det kommer an på. Historiens vanliga människor kämpar. Ibland i härskarens tjänst, ibland för att bli av med vederbörande. Demokratin har korsfästs och återuppstått både under antiken i våra dagar. Det tycks vara en historisk naturlag att den alltid måste försvaras, ständigt återvinnas och med nödvändighet förändras.

Jag ser glass som en metafor för demokrati och utbildning. Alla borde kunna få njuta av glass, då och då, det är en mänsklig rättighet. Glassen symboliserar ledighet och vardagslyx. Det är visserligen kanske inte glass man prioriterar när tillgången på livets nödtorft är knapp men relativt snabbt därefter kalasar vi mer än gärna på glass. Det handlar kanske om frihet och livsstil – värden att kämpa och till och med dö för. Glassen har gamla anor. I Kina kylde man drycker och blandade med frukt och snö 2000 f.v.t. Det lär även funnits en blandning av snö, mjölk och ris som kan ha varit en slags forntida glass. Det var status att servera glass vid de europeiska hoven under 1600-talet, idag massproduceras den. På min arbetsplats brukar kemilärarna ibland till elevernas förtjusning bjuda på magi genom att göra glass med hjälp av kväve. Men glass är fredens njutning, man kan inte försvara sig genom att kasta glasspinnar på krigshetsande härskare.

Per och Gunnar gör glass. Foto: Lugnetgymnasiets officiella Instagram

Vi står och faller med Ukraina, har det då och då hetat sedan den fullskaliga ryska invasionen. Idag har vi tack och lov idéer om självständiga staters suveränitet och mänskliga rättigheter att beakta. Så de flesta stödjer tanken att vi ska stå upp för Ukraina. Det gäller att se upp, förr eller senare får förövaren smaka på sin egen medicin. Det påstås ibland lite slarvigt att senaste gången Sverige var i krig var 1814. Det stämmer väl till viss del, det beror kanske lite på hur man räknar. Vi har ju varit involverade i strider efter det. Vi är det i detta nu. Men det finns andra årtal och händelser än 1814 att påminna sig om.

Det såg exempelvis mörkt ut för vårt land ungefär hundra år tidigare. Sverige var då utmärglat efter nära tjugo år av krig. Den tjugoförsta september 1716 skulle nådastöten utdelas, Sverige skulle utraderas som självständig nation. Slutnotan för Karl XII:s krig skulle betalas. En mäktig allians främst bestående av danskar och ryssar stod redo att sätta tänderna i bytet. En enorm invasion skulle ske genom landstigning i Skåne och från Åland mot Stockholm och Roslagen. Styrkorna uppgick till femtio tusen man, Sverige hade ingen chans att matcha det. Den ryske tsaren Peter hade själv inspekterat möjliga landstingsplatser.

Så plötsligt ändrar sig tsaren. I sista stund ställs invasionen in och dansken skär tänder. Ensam klarar inte juten att erövra Sverige. Varför ändrade han sig? Kanske visade den nyligen inträffade svenska invasionen av Norge att Sverige fortfarande var att räkna med, kanske avskräckte kungens personlighet – Karl XII tycktes ju lika oberäknelig som alltid. Kanske mindes tsaren, när han omgiven av generaler stod böjd över kartor, hur svårt det kunde vara att på slagfältet möta Karl XII. I alla händelser var anfallet mot Norge en signal att svenskarna var beredda att slåss att kampviljan var inte knäckt. Och om Sveriges existens som självständig nation stod på spel, hur desperat skulle inte kampen bli? Kanske funderade Peter också något över försörjningsläget för hans armé, säkert skulle svenskarna, liksom han själv hade gjort, låta bränna den egna marken och vänta på honom i skydd av Smålands djupa skogar. Det var allt sammantaget inte tilltalande stridsvillkor.

Det är spekulationer. Vi vet inte vad som fick Peter att tveka, vi vet bara att han plötsligt blåste av invasionen. Visserligen hindrade inte det Karl XII:s fortsatta krig men det fanns andra som var mer nöjda eftersom de fruktade att Ryssland skulle bli den dominerande makten runt Östersjön eller att Danmark genom erövringen av Skåne skulle få full kontroll över inloppet till Östersjön. Det fanns alltså skäl för andra att vilja ha Sverige kvar på kartan. Holländare och britter, exempelvis. En personlig åsikt är att det faktum att vi i sista stund klarade oss undan det hittills största angreppet mot oss i historien är förhållandevis okänt. Och så tänker jag att Putin borde studera rysk historia mer ingående. Och så hoppas jag att han och Donald äter glass där på mötet i Alaska.

Jag ska avhålla mig från att dra mer eller mindre påhittade slutsatser om länders mentalitet. Det är ledarna det handlar om, och vilka beslut de fattar. Ryssar, svenskar, ukrainare, palestinier och israeler har ledare som både nu och då fattar beslut och dessa beslut får konsekvenser både längre och kortare sikt. En mer modern insikt är att om man vill behålla en demokrati måste man kämpa för den. Vill man behålla sin livsstil måste man på olika sätt kämpa också för den. Det kan hur som helst vara bra att känna till hur slumpartad, och utsatt, vår fria, rika svenska livsstil faktiskt är.

Jag älskar glass. Särskilt marängsviss. Därnäst glass med pekannöt. Jag vill kunna fortsätta äta glass i frihet. Jag vill att ukrainare, palestinier och alla andra också ska få det.

Jag är ett barn av frihet och demokrati. Jag är på så sätt son till en gud. Det ges inget alternativ till att kämpa om jag vill fortsätta äta glass. Jag kan visserligen inte skapa glass med hjälp av kväve men bidrar genom mitt yrke till att skapa framtidens gudomliga barn. Henry Adams säger så här, citatet är språkligt moderniserat: En lärare påverkar evigheten; hen vet aldrig var hens inflytande tar slut. Kort sagt det varje diktator drömmer om.

Relaterade blogginlägg:

Per

Gunnar

Musik:

Misty mountains

Källor:

Västerbro Tyrannens Tid om Sverige under Karl XII

Wikipedia

Historia, Spännande människor

Rike-Jens

20 juli, 202520 juli, 2025av adolphson

Jag undrar vad Ingeborg Rasmusdotter tyckte.

Att möta det okända kan vara svårt. Men man får acceptera och förhoppningsvis lära av mötet.

Det gäller att ta sikte på rätt fyr. Det är nämligen skillnad på information och kunskap. Information kan vara lögn och användas i någons intresse. Jag är lärare, kanske skulle jag ge ut en bok med instruktioner om hur man avslöjar desinformativa digitala troll. Häxhammaren 2.0 kunde den heta efter sin historiska förlaga Malleus Maleficarum. Tänk vad rik jag kunde bli. Rike-Fredrik, rikast i Halsvik. Det tycks nämligen lätt att sprida dynga. Ibland livsfarlig sådan. Det har vi människor alltid gjort, det är egentligen bara spridningens räckvidd som varierat. Boktryckarkonsten ändrade förutsättningarna och det blev lättare att sprida dyngan. Nu har vi internet. Dyngan, liksom det storslagna, blir till sist till fornlämningar och vittnesmål från historien genom grottmålningar, hällristningar, grafitti i Pompeji, runor och dokument i arkiv. Egentligen vet vi ofta i förväg vad som är dynga och inte, för det är skillnad på information och kunskap. Historien hjälper till att omvandla informationen till kunskap.

Han hade möjligen lite otur, min anfader nio generationer bort på morfars sida, Jöns ”rike-Jens” Guldbrandsson Hansson Klack. Jöns föddes i Henån på Orust år 1600 och dog i Långelanda, också Orust, 1671 – avrättad som häxa. Det påstås så, iallafall. Jöns var Orust rikaste man och politiskt aktiv. Och han hade stundtals hårda nypor. Han klagade till och med på kronan över fogdens hårda indrivning av skatt efter att Bohuslän blivit svenskt 1658. Det var bättre på jutens tid, tydligen. Detta skulle han måhända inte gjort. Slutet blev brutalt: Anklagad för trolldom och satt i häkte där han efter tortyr avled. Efter döden förklarades han oskyldig.

Det började dock bra. 1639 tog Jöns över kronogården Vräland i Långelanda socken. Han ökade sin makt och rikedom genom att låna ut pengar till andra bönder – ibland genom hårda metoder. 1669 beslagtog han exempelvis boskap från bonden Börje Aslagsson i Mulltorp på grund av en skuld. När Orust efter Roskildefreden kom under svensk kontroll kom nya svenska fogdar och med dem en tyngre skatteuppbörd. 1664 författade Jöns en besvärsskrivelse till riksdagen tillsammans med bygdens bönder vilket innebar en konflikt som varade i sju år.

Men häxa? Tja, vi människor har alltid förklarat saker vi inte förstår eller gillar genom övernaturliga fenomen. Hur vi sett på dessa ting har dock varierat. Länge brydde vi oss i Europa inte nämnvärt. Häxor, oknytt och magi sågs som okristlig vidskepelse, något att rycka på axlarna åt. Varför ändrades det? Jo, någon började sprida dynga. På 1400-talet ändrades synsättet och plötsligt såg man häxor överallt, ett existentiellt hot mot hela samhället, en världsomfattande sammansvärjning ledd av satan själv. Det gick snart överstyr. Den första kända massjakten på utpekade häxor ägde rum mellan 1428-1436 i västra alperna – i ett område som hette Valais avrättades tvåhundra personer. Häxhysterin fick från 1485 sin profet i dominikanermunken Heinrich Kramer som bodde i Tyrolen. Han var sannolikt både psykiskt sjuk och bar på ett glödande kvinnohat. Myndigheterna på orten var dock kallsinniga och utvisade honom. Men Kramer gav sig inte utan författade en av historiens bästsäljare: Malleus Maleficarum – Häxhammaren. Det är enkelt beskrivet en gör-det-själv-bok i konsten att avslöja och döda häxor. Dynga.

Kramer beskriver hotet som häxorna utgör i detalj och rekommenderar tortyr för att tvinga fram bekännelser. Den enda möjliga påföljden är avrättning. Sex är en viktig beståndsdel, boken ägnar ett helt kapitel åt häxor som stjäl mäns penisar. Ja, till och med samlar på dem. Kramer berättar om en man som förlorat och vill ha tillbaka sin lem. Den aktuella häxan hade sin samling i ett fågelbo och erbjuder den penislöse att ta vilken han vill. Han valde (givetvis) en stor men fick inte det eftersom den tillhört en präst. (Måhända skulle en hel del problem lösas om män vore penislösa, dock inte alla, men jag väljer att inte följa upp den tankegången.)

Totalt avrättades mellan 40 000 och 60 000 personer för häxeri mellan 1400-talet och 1700-talet. Cirka 75–85 procent av de avrättade var kvinnor men i vissa områden, som Island och Normandie, var män i majoritet bland de dömda. I Sverige avrättades cirka trehundra personer för häxeri under perioden. Den mest kända rättegången var Torsåkerprocessen 1675 där sjuttioen personer avrättades på samma dag, vilket är den största massavrättningen i Sveriges historia. Människor började anklaga personer de inte gillade, som hade inflytande eller betedde sig avvikande. Man kunde genom att få någon dömd vinna fördelar eller göra det som hämnd. Sannolikt var det detta öde som drabbade Jöns Guldbrandsson. Barns vittnesmål togs på största allvar. Offren hade ingen nåd att vänta, deras ägodelar konfiskerades och de som vägrade erkänna sin skuld torterades. Fingrar bröts, kött togs ur kroppar med glödande tänger, kroppar sträcktes till bristningsgränsen och offret kunde sänkas i kokande vatten och så vidare. Behandlingen pågick tills offret inte stod ut och erkände – med avrättning som påföljd.

Samma sak sker hela tiden i varierande grad. Myanmar, Jugoslavien, Rwanda, Pride, Förintelsen, Springfield i Ohio och synen på sexualitet är exempel på när dyngspridning fått oerhörda konsekvenser. Grunden är skillnaden på information och kunskap. Informationen i Häxhammaren, som mest handlade om illvilja mot kvinnor, fick en enorm spridning genom bland annat kyrkan. Boken svarade mot människors rädslor och makabra fantasier, gavs ut i massor av upplagor till och med 1670 och har format uppfattningen vad en häxa är – också våra dagars uppfattning om häxor bygger på dess beskrivning.

Jag ska vid närmare eftertanke inte ge ut någon ny Häxhammare. Informationen för att avslöja digitala troll stavas källkritik och självständigt tänkande. All information kräver att man värderar konsekvenserna av dess innebörd. När dyngspridaren sprider sina lockrop får man vara beredd. Leta efter en annan fyr. Det händer minst en gång per livstid. Och historien hjälper till. Är de farliga, invandrarna, de homosexuella, kvinnorna, muslimerna eller minoriteterna? Nej. Inte som grupp betraktat. De är bara annorlunda. Och annorlunda är ofta bra. Det är individer som kan vara farliga.

Trollhammaren 2.0. Inte särskilt rik och tämligen ofarlig

Hur gick det då för Jöns? 1669 uppmanade svenska staten att alla med “häxflykt” skulle gripas. Fogden på Orust utnyttjade detta för att arrestera honom, trots vittnesmål till hans förmån från både kyrkoherden och andra bönder. Hans fall prövades på hösten samma år. Jöns nekade bestämt till varje påstående att han skulle ha varit i kontakt med Djävulen men verkar ha blivit kvar i fångenskap. Han avled 1671 fortfarande i husarrest. Landshövdingen beordrade kyrkoherden att begrava honom i tysthet. Man ville väl inte uppröra folket i onödan, för Jöns var något av en lokal celebritet. Jag har inte funnit några officiella uppgifter om att han faktiskt torterades till döds. Det fanns en uppgift som hävdar det i släktforskningens material men det saknas annat belägg. Rykten och obekräftade uppgifter kan lätt misstas för fakta. Det vi med säkerhet vet är att det förekom få fall av häxjakt södra och västra Sverige. Det var mer vanligt i mellersta och norra Sverige. I Dalarna. Varför västkustens folk inte brände häxor kan inte enbart förklaras av gles befolkning – för hela Sverige var glesbefolkat. Kanske var kustens människor mer vana att möta till- och bortresta människor präglade av nytt och ovant. På så vis hade han kanske lite otur, min anfader nio generationer bort, Jöns ”rike-Jens” Guldbrandsson Hansson Klack. Men vad han faktiskt dog av är för mig okänt.

Något jag däremot vet är att Jöns var gift med Ingeborg Rasmusdotter. Hon födde nio döttrar under sina sjuttio år: Sigrid, Ingegärd, Karin, Kerstin, Bengta, ännu en Sigrid, Maret, Anna och Malin. Stilla gick hon ur tiden 1675. Jag undrar vad hon ansåg om sakernas tillstånd. Källorna tiger.

Musik:

Eating the cats

Schubert: Döden och flickan, andante con moto

Källor:

Harari: Nexus en kort historik över inflationensnätverk från stenåldern till AI

Almegeus: Jöns Gullbrandsson i Vräland

Artikel: “Jöns Gullbrandsson Hansson Klack – häxprocesser, lokalmakt och rättskultur i 1600-talets Bohuslän”