Livsåskådning – Sida 15

Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt

bild 55 – sista måltiden

18 juni, 20194 juli, 2021av adolphson

Dessa rader skrivs under den sista kvällen på min gamla adress. Huset vi byggde, Malin och jag. Jag är ensam i det och känner mig konstig, men inte illa, till mods. Jag äter middag i ensamhet och begrundar att det alltså är min sista natt jag sover här. Jag har klippt gräsmattan en sista gång och lite villrådigt spatserat runt i trädgården. I morgon rullar flyttlasset. Allt måste en gång komma till sitt slut. Eller?

Jag grunnar över mina känslor, över vad jag egentligen känner denna sista kväll. Komma i kontakt med sitt innersta, och allt det där typiskt manliga. (Förlåt, min ironi.) Visste Jesus att det var sista gången han åt tillsammans med lärjungarna under sista måltiden eller är benämningen en efterhandskonstruktion? Såklart är det en sådan och det alldeles oaktat hur man förhåller sig till bibeln.

Det klart, vi har arbetat hårt, länge och målmedvetet som nybyggare, Malin och jag. Ur ett stycke skog har vi skapat om inte ett paradis så åtminstone ett trivsamt hem och tillvaro. Kanske utgör vi på något sätt mänsklighetens historia i miniatyr, tänker jag i ett infall av storhetsvansinne. Eller kanske är vi, eller har varit, bara två typiska representater för släktet homo sapiens? Men till skillnad från mänskligheten som helhet ser jag det inte som lika kul att montera ner som upp.

Patric fäller träd på min tomt i Slättaskogen

Äsch, förlåt mitt bittra anslag. Just själva flytten känns faktiskt okej. Att Malin inte flyttar med oss känns emellertid inte så mycket okej.

Nog hade vi hade en omöjlig trädgård att bearbeta men vi sprängde, vi sågade, vi grävde, tog dit jord och grus, vi bearbetade, anlade och planterade. Till sist hade vi betvingat den oformliga vildmarken till ett kultiverat odlingslandskap. Lite på det vis människor i alla tider plägat, tänker jag. Och så kronan på verket: gräsmattan!

Håller verkligen jämförelsen med mänsklighetens övergripande historia? Våra forntida föregångare hade ju inga gräsmattor utanför sina grottor, inte omgavs Akropolis i Aten, Capitolium i Rom, pyramiderna i Egypten eller den förbjudna staden i Peking i all sin prakt av något gräs.

Våra rosor kommer jag att sakna, de som döljer ingången till arkadien

Gräsmattor är en europeisk uppfinning från senmedeltiden och som under de följande århundradena kom att bli adelns och överklassens främsta varumärke. Välskötta gräsmattor kräver nämligen gott om resurser i form av jord, vatten och mycket arbete, det sista något jag personligen kan vittna om. Och efter allt arbete vi lagt ner, nog skavde det lite under bevattningsförbudet i 2018 att se gräset skrumpna ihop till en dyster, brungul savann.

Gräsmattor fyller ingen ekonomisk funktion, nej, de är bara dyra och snygga. De producerar inget, djur förstör dem och kan inte beta på dem varför man i det gamla bondesamhället inte kunde avsätta värdefull jord till att bara utgöra en yta av gräs, till skådebröd. Därför blev en stor gräsmatta snart en statussymbol, ett tecken på överflöd och rikedom. Ju större gräsmatta desto högre status.

(Och självfallet. När jag och vännerna nyligen spatserade runt det kungliga slottet i Bryssel så nog gjorde vi oss lustiga över den i vårt tycke påvra kungliga trädgården. Kan man inte låna trädgårdsmästaren från Drottningholm, undrade vi muntert. Och inte gjorde vi oss besväret att besöka själva slottet efter det första, magra intrycket från gräsmattan.)

Under det tidiga 1900-talet erövrade medelklassen gräsmattan och samma sak där, ju finare och större gräsmatta desto högre placering i den sociala förortshierarkin. En vanskött gräsmatta mitt i villaområdet sågs som ett tydligt tecken på att allt inte stod rätt till. Den oklippta gräsmattan vittnar fortfarande om förfall, dekadens, skilsmässa eller sjukdom. Kort sagt, sådant man inte vill, så att säga, skylta med.

Idag, har jag tagit reda på, omsätter gräsmatteindustrin worldwide massor med miljarder dollar. Det anläggs gräsmattor i öknar, det är golfbanor, fotbollsplaner och tennisbanor, slottsträdgårdar eller stora gräsytor runt offentliga byggnader.

En förfallen gräsmatta tyder alltså sedan länge på trubbel, den välskötta på välstånd och makt. Kanske är detta skälet till att jag flyttar? Jag skulle inte mäkta med att ensam hålla den i det skick (jag och) Malin ville och inte heller skulle jag klara att se vår trädgård på andra sätt gradvis förfalla. (Det verkliga skälet är att flickorna faktiskt vill flytta, och så även jag). På min nya adress har jag en minimal gräsmatta, jag kanske ska anlägga en japansk trädgård? En med grekiska byster? Kanske en fontän? Eller rosor, åh, jag älskar rosor.

Kommer allt till sitt slut och görs därmed allt verkligen en sista gång?

Möjligen ska man inte göra det ställningstagandet allt för lättvindigt. Jag besökte en konsert i Lugnetskolans aula när den var alldeles nybyggd 1984, Ratata, och tänkte att hit kommer jag nog aldrig mer. Jag skrev för ett tag sedan några rader (se nedan) om tiden jag bodde på Elsborg och fastslog att jag aldrig kommer tillbaka (läs förövrigt också gärna juniors utmärkta beskrivning över det huset) efter att föräldrarna flyttade 1991. Vid flera tillfällen har jag sagt och tänkt att detta var nog sista gången jag åkte till Styrsö men också i år återkommer jag.

Sommaren 2009, Dotter 2 pajar bilden genom att sno fotografens öl. Det var inte sista gången jag var där, sommaren 2019 är Malin varken här eller där

Och apropå. Vårterminen 1988 började jag på Haraldsbogymnasiet, jag bytte till samhällsvetenskaplig linje efter en misslyckad termin på ekonomisk linje. Jag var tvungen att tenta av en missad termin i kursen socialkunskap för min klassföreståndare Rolf Cederberg. Föga anande jag när jag efter studenten vände Haralsbo och Rolf ryggen att han under mer än 20 år skulle bli en av mina närmaste kollegor (eller att hela bygget skulle utgöra min arbetsplats 1998-2013, minus ett år då jag arbetade i Uddevalla) som jag dagligen skulle komma att dela ämne, i förekommande fall arbetsrum och arbetslag med. I år checkar han ut, den gamle titanen, efter ett liv som lärare. Hatten av, Rolf!

Rolfs sista arbetsdag, eller, om sommaren blir än mer jävlig än våren 2019, min? Ingen kan med säkerhet veta.

Nej, man kan sällan veta huruvida något sker för sista gången. För man vet ju aldrig vad som händer sen. Och när sen väl infaller, så sker det.

Ja, ja. Vi studerar inte historia för att kunna förutsäga framtiden utan för att frigöra oss från dåliga gamla minnen eller erfarenheter för att istället försöka föreställa oss alternativa framtider. Det är, när allt kommer omkring, den unika förmågan som gör oss till människor.

Vissa saker görs faktiskt, kan man i efterhand konstatera, en sista gång. Det är väl däri symboliken i Den Sista Måltiden ligger. Midsommarafton 2017 var sista gången vi firade som vi brukat under alla år, Malin och jag. Midsommar var nämligen särskilt viktig, speciell, för oss. Just nu känns det som jag aldrig mer vill fira midsommar.

Midsommarafton 2017, sista gången vi var friska till sinne, kropp och själ. Men detta vet han inte när bilden tas är en bevingad fras från programmet, ett program jag förövrigt älskade, ”Svart på vitt” av och med Olle Häger och Hans Villius.

Det är kanske så man ska se det. Vår bästa tid är nu, alltid precis nu. Vem minns den snö som kanske, högst eventuellt, föll i fiol? En sak framstår i alla händelser som glasklar, nämligen min oerhörda saknad. Och det är inte sista gången jag känner den, törs jag med visshet lova.

Midsommar 2017, en dag jag alltid kommer att minnas – kanske kommer jag en dag att åter vilja fira midsommar, eller kanske inte.

Allt kommer nog ofrånkomligen till sitt slut, ändå. Men allt pågår samtidigt. Det var min kusin Andreas som påtalade all den livsvisdom som ryms i bagatellen:

”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara! En liten tid, vi leva här, med mycket möda och stort besvär. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara!”

Relaterade blogginlägg

Mitt liv på Elsborg

Et arcadia ego

Nyckeln till Provence

Junior skriver om vår tid på Engelbrektsgatan, min nya adress

Källor:

Harari: Homo Deus en kort historik över morgondagen

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor, Spännande människor

bild 54 – bruxelles

11 juni, 201917 juni, 2019av adolphson

Hopplösheten, missmodet. Fundering över tillvarons meningslöshet.

Min favorithistoriker Peter Englund uttryckte en gång i inledningen till en av sina fenomenala böcker (1918): allt förändras, ingenting försvinner. Det är ett utmärkt sätt att se på historien och även för det personliga förhållningssättet.

Löven odlar kronärtskocka i sin trädgård. Tyvärr har de ingen pizzaugn

Någon annan beskrev i en TED talks det här med att gå vidare. Jag går inte vidare, jag fortsätter. Jag sörjer varje dag att Malin inte är med på den fortsatta resan men vidare går den icke desto mindre.

Hon har bokstavligt talat präglat allas våra gemensamma liv, bland annat genom den obetydliga lilla detaljen att hon gav våra barn liv, så det känns som det vore en förolämpning att påstå att det är vidare jag går. Nej, jag fortsätter – ett steg i sänder.

Med mig på den resan har jag mina vänner. Jag värdesätter dem verkligen, de är, förutom den närmaste familjen, det bästa jag har här i tillvaron. Så det är med vännerna resan fortsätter. Nyligen till Löven i Bryssel med familjen Los Darkados som sällskap.

För att ha passerat 50 har han en rejäl kalufs

Jag är turligt nog begåvad med vänner som håller min gard uppe åt mig när jag själv är nere för räkning, människor som gillar mig på sina egna vis trots mina fel, brister och egenheter. Mina vänner utger sig inte för att verka perfekta och de är minsann inte alltid redo att rycka ut eller engagera sig. Men när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, ja då levererar de. Alltid.

I fäders spår för framtids segrar – parliament selfie

Trots att de lever intressanta liv och har spännande arbeten så är de också intresserade av vad som händer i mitt liv och frågar efter mina synpunkter inom olika ämnen. Sådant är viktigt.

Det sägs att man mår bättre, psykiskt såväl som fysiskt, av vänskap. Det kanske är rätt självklart egentligen – men tydligen bekräftas det också av viss forskning. Jag bär förövrigt själv vittnesmål om att i nöden prövas vännen – samt den emotionella effekten därav. Mina vänner har genom min nöd prövats rätt ordentligt vid det här laget.

Barnbord har en gynsam effekt på vänskapens kvalitet

Jag mumlar lite tafatt min tacksamhet när någon rycker ut men får mest en irriterad rynka till svar. En rynka som uppmanar mig att sluta snacka om skuld och tacksamhet. Det är så här det är, meddelar den mig.

Vänner skärper även påhittigheten – exempelvis när man måste vänta på transport i en park.

Jag har även upptäckt att jag tar hand om mig själv och mina döttrar på ett mycket bättre sätt tack vare att så många tar hand om mig. Det blir en sorts kedjeeffekt. Att också döttrarna härigenom ser styrkan och kärleken som ryms inom verklig vänskap blir en viktig pusselbit i deras uppväxt.

Det har också påståtts att vänskap lindrar själsligt lidande och fysisk smärta. Jag kan bara be om att ödmjukt få bekräfta detta. Vänskap har samma effekt på sinne och kropp som fysisk träning. Välbefinnande framkallat av endorfiner, antar jag. Något i den stilen brukar jag förövrigt också förmedla till mina elever: hörrni – spring! Och rök inte.

Vänner gör på det hela taget, statistiskt sett, att vi lever längre, de motverkar fetma (om man inte dricker belgisk öl under tiden man träffar dem) och umgänget skärper också intellektet (belgisk öl, igen…).

Plötsligt kommer Aristoteles ord om vänskap för mig: Vad är en vän? En enda själ, hemmavarande i två kroppar. Och även om det efter en vistelse i Bryssel kan kännas som man släpar omkring på minst två kroppar tror jag inte det var detta filosofen avsåg.

Mina vänner kan ibland sörja Malin nästan mer än jag själv. Förstå mig rätt, ingen kan nog sörja henne mer än jag, men de kan plötsligt övermannas av sorg och tårar i en speciell situation som de förknippar med henne. Som att njuta av ett alldeles oerhört gott glas rödvin eller champagne. När man gör sådant, då ska ju hon bara finnas med.

Det patenterade Lagerlöfska smilet (behärskas inte av Los Darkados)

Jag övermannas ju ständigt och jämt av omedelbar sorg när jag plötsligt drabbas av ett minne, befinner mig i en uppkommen situation eller ser en pryl, så därför blir jag lite förvånad när jag, som istället befinner mig upplivad av vännernas sällskap, ser reaktionen. Men de saknar henne ju extra mycket när de ser mig – särskilt när de ser mig mig utan henne. Det blir liksom fel, tilt*, för dem fattar jag till slut.

Så kramas vi lite, och allt går vidare ännu en stund.

Det är ganska mycket som kan kännas läskigt i tillvaron när tryggheten plötsligt ryckts bort. Men omgiven av vänner känns stora vida världen inte längre så farlig, nej, då blir man plötsligt lugn och trygg.

Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag uppskattar. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på mello. Om någon frågar samma fråga, men istället om mat, svarar jag att lever är överskattat och kanske lite motbjudande.

Det är så lätt att identifiera sig med en tillvaro som går ut på att tycka illa om eller i värsta fall hata. Det kan rikta sig mot kvinnor, homosexuella, invandrare eller politiska motståndare. Många därute har en tendens att identifiera sig i motsats till saker. Jag trivs med mina vänner bland annat för de så gott som alla är duktiga på att uttrycka beundran och passion. De är bejakande, positiva och inkännande mot sin omgivning.

Åter till den inledande frågan. Vad är poängen, egentligen?

Hur man än söker efter livets och den plötsliga dödens mening står inga svar att finna, ingen förklaring att få. Nej, det finns enligt min uppfattning bara en förnuftig sak att göra för att fylla denna vår emellanåt segdragna väntan på slutet.

Så vad gör man med livet? Jo, man lever det. Njuter det. Uppfyller det. Enligt min uppfattning gör man detta bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt och glad över det man gör, visa empati och försöka vara positiv och entusiastisk i alla lägen.

*Känslan av vänskap är som att bli behagligt mättad av kött; kärleken som att bli förfriskad av champagne*, sa en viss Samuel Johnson.

En bra sak därvidlag är att omge sig med likasinnade. För det finns trots allt så mycket bra grejer här i det på så många sätt totalt meningslösa livet vi lever: kärlek, resor, vin, familj, vänner, andra människor, Johann Sebastian, mat, sång och att ensam en morgon något öka farten på löparrundan.

Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet som jag nu är mitt uppe i. Så jag ämnar fortsätta leva det, bejaka det, njuta det. Och jag vilar helt trygg i övertygelsen att min bästa tid alltid är nu.

Fotnot: till de unga meddelas härmed upplysningsvis att med tilt avses någon sorts tillfällig nedsläckning av systemet och ordet kommer av att man (någon vän, aldrig jag själv vad jag kan påminna mig, ofta i vredesmod) sparkat eller med handflatorna knuffat flipperspelet ur sitt läge varvid allt släcktes ner. Termen överfördes sedan till vardagsspråket som nedsättande tillmäle när någon på ett eller annat sätt ansågs tappat koncepten.

Foto, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Språk

bild 51 – makalös

11 maj, 20191 juni, 2019av adolphson

Det har gått en månad.

Det är någon vecka innan påsk och jag står i ett rum i vilket det finns en död människa. Det är inte vilken människa som helst, nej, det är hon som tills helt nyss stått mig allra närmast. Vi har den senaste veckan delat inte bara säng och mat utan även nästan varje enskilt ögonblick.

Men nu lever hon inte längre. Och jag är alldeles tom.

Jag har visserligen några sådana här erfarenheter från tidigare i livet men aldrig trodde jag mig behöva uppleva det med henne som nu ligger alldeles stilla framför mig på sjukhussängen. Mormor, mamma, min gymnasiekompis Jens, moster och syster. Och nu alltså, mina barns mor.

Kan det få räcka, äntligen?

Personalen är enträgen, det är viktigt att besöka henne för att få ett bra avslut, sa man för en stund sedan. Jag tvekade, men lät mig vallas med. De vet väl vad de säger och gör, tänker jag. Och nu står jag alltså här.

Vilket märkligt ord det är ändå, ordet makalös. Alla synonymer säger att makalös innebär något storslaget, enastående eller fantastiskt. Enastående förresten – är det så storslaget, det? Enastående måste ju innebära någon som står ensam i livet.

En ensam ståendes, gåendes eller springandes. Makalös betyder väl också vad det låter som: en person utan maka. Det är fan inget storslaget eller fantastiskt med det, vill jag påstå. Möjligen kanske man kan påstå att följden av makalös blir enastående.

Nja, hellre två liggande än en stående, hävdar nog jag för min del. (Ursäkta, detta är ju tänkt som någorlunda seriöst menat. Jag ska skärpa mig.) Det storslagna ligger kanske i att människan i vår tid trots allt klarar sig själv, ensam, allena. Eller så är det en hyllning till alla ensamstående föräldrar som kämpar på och ändå klarar det som avses.

Epikurismen är en klassisk filosofisk riktning uppkallad efter greken Epikuros som levde och verkade på 300-talet f.v.t. Filosofin förespråkar vikten av sinneslugn. En bärande tanke är att gudarna inte ägnar sig åt att lägga sig i människornas liv varför bön eller annan kommunikation med dessa är meningslös.

Sinneslugn, utan inblandning av högre makter, världsliga som andliga, i själ och sinne medför lycka och njutning samtidigt som man slipper smärta av olika slag. Detta är också ett centralt mål för epikuréerna: att slippa smärta. Ett annat viktigt mål är att ta bort människans rädsla för döden.

I praktiken handlar det om några enkla livsregler eller hållning i tillvaron.

1. Man bör undvika det som skapar oro, som politik och offentligt liv. (Aj då, här går jag nog bet är jag rädd.)

2. Människan bör söka efter varaktig lycka och därför undvika tillfälliga förströelser. (Nu blir det lite mer intressant, jag tror att många människor förr eller senare ifrågasätter vad som är viktigt och givande i tillvaron.)

3. Frånvaron av smärta är det högsta goda. (O, ja. Den som har kronisk värk eller råkar ut för olika smärtsamma tillstånd skulle ge mycket för vara utan detta om så bara för en liten stund.)

4. Alla kan nå lycka och frid i själen. (Det låter trösterikt, just nu tvivlar jag för egen del på det.)

Jag gillar Veronica Maggio. När jag står där i rummet för att ta farväl av min döda hustru kommer jag plötsligt att tänka på Maggios låt Snälla bli min. Man kan byta ut otrohetstemat mot den situation jag befinner mig i, tänker jag vidare. Det är bara en textrad man i så fall får ta bort.

Jag kan inte prata med dig när du tittar bort
Snälla ge mig två sekunder innan du ger upp
Kan vi inte vara nära bara en minut?
Är det nu, nu som det tar slut?

Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå
Jag vill hinna säga allting innan jag ska gå
Älskling, vänta får jag bara sitta bredvid dig?
(Det var han som ville kyssa mig)

Snälla bli min igen
Nej, låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig va kvar
Ja, låt det va

Du tar bort min hand ifrån din arm och flyttar bort. Ingenting jag säger spelar längre någon roll. Ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt. Får jag ens ha kvar dig som min vän?

Knyter mina skor och går tillbaka in igen
Sitter här på sängen tills du ber mig att gå hem. Letar efter något att säga som kan ändra allt. Något mer än det jag redan sagt.

Snälla bli min igen
Nej, låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig va kvar
Ja, låt det va

Epikurererna har nog på det stora hela rätt. Men det är en sak att följa teorin och en annan att leva i verkligheten. En sak känns dock extra relevant: att bli av med sin dödsångest. Och är det något jag kan säga efter att ha stått bredvid henne under 25 år i allmänhet och under de sista två åren i synnerhet så är det att om jag någon gång varit rädd för döden så är denna dödsångest numera botad.

Det är ingen idé att hetsa upp sig. Det som sker, det sker. Och jag har ju redan fått uppleva så mycket glädje och kärlek. Mycket mer än många andra. Kanske är min kvot fylld. I så fall vill jag i uppriktig ödmjukhet säga: tack för allt det goda och fina som kom min väg här i livet.

Döden kommer nästan som en vän när man gått igenom det vi upplevt. Epikurismens resonemang om långsiktig lycka bygger också på att man är någorlunda frisk och har resten av livet framför sig. Men ändå, när vi stod vid varandras sida under alla dessa timmar på sjukhus, eller hemma under vakna nätter när cellgifterna rev och slet i hennes redan så hårt prövade kropp så kände vi trots allt ofta lycka och styrka i varandras sällskap.

Det är kanske trots allt lite märkligt att jag kommer att tänka på just den där låten vid detta tillfälle. Maggio fyllde ju ingen större funktion i vårt gemensamma liv. Men mycket kan man säga om min och Malins (som om allas, antar jag) relation över tid men vi höll varandra innerligt i hand ända in i döden. Eller tills döden skiljde oss åt, kanske man får säga i det här läget. Bokstavligt talat.

Vi löpte linan ut och någon beredskap för vad som skulle hända efter lindansen fanns aldrig. Och tyvärr får man lite småbittert konstatera: there is a flip side to that coin. När hon till sist verkligen försvann, när hon lämnade oss för gott, när vår gemensamma dans slutgiltigt upphört, något som jag tills före det avgörande ögonblicket därinne i rummet vägrat tänka på eller acceptera, fann jag mig helt försvarslös.

Något borde jag väl gjort, på något sätt borde jag väl förberett mig?

Nej. Ständigt lever jag här och nu – det har jag alltid gjort och under sjukdomsperioden har det känts extra viktigt. Det har varit fullt fokus på henne. Hela tiden på henne. Och barnen.

Så i fredags kväll slog den till ordentligt för första gången, känslan av ensamhet och meningslöshet. Dotter 2 sov över hos en kamrat och Dotter 1 hade en övernattande kompis hos sig, de satt mest och tisslade inne bakom den stängda tonårsdörren under vilken datorns kalla ljus sipprade ut. Allt var klart, middagen avdukad, stearinljuset tänt, disken avklarad och rödvinet serverat.

Det var dags för fredagsmys, och jag tog som vanligt fram två glas. Därefter blev jag stående, villrådigt, vägande glasen i händerna. Ingen skrattade åt mitt misstag, ingen sa men hallå, vakna till! Det var bara helt tyst.

Och då kom jag på det. Det har gått en månad. Det känns, förlåt klyschan, som en evighet.

För så är det. Vardagen rullar på med oförminskad styrka, det är jobb, familjelogistik och administration i en salig blandning. Jag kan ta det, jag är som starkast när världen skruvar upp tempo och volym. Kom igen, värld-jävel, jag är redo!

Men i de små ögonblicken är jag sårbar, det är då min fruktansvärda saknad blir ett småbarn i din famn, för att låna Kristina Lugns ord. De små ögonblicken, de som vi delat i nästan 25 år. Vänjer man sig någonsin? Jag blev sittande i mörkret i flera timmar, som en karikatyr av en sörjande man, med ett foto, två tomma glas och Joe Cockers låt på repeat som enda sällskap.

You are so beautiful
To me
You are so beautiful
To me
Can’t you see
You’re everything I hoped for
You’re everything I need
You are so beautiful
To me You are so wonderful
To me

Hon är så vacker och fridfull där hon ligger. Jag suckar djupt och kväver en snyftning, fokuserar på barnen. Vi är där en stund, sedan går vi mumlande några tafatta avskedsfraser.

Hej då, mamma.

Jag gick in i rummet i vilket det ligger en död människa som en förtvivlat älskande, sörjande, avskedstagande, som någon i chock. Jag lämnar det som änkling och som ensam vårdnadshavare till två relativt små barn.

Jag lämnar det som makalös.

Fotnot:

Om någon potentiell läsare anser att jag mest sitter och tycker fasligt synd om mig själv (you are onto me!) så vill jag till mitt försvar hävda att det inte är mitt syfte att väcka medömkan. Möjligen tyckte jag lite synd om mig i fredags. Mange ringde dock upp, den mannen tycks ha ett sjätte sinne när det gäller mitt själsliga tillstånd, och efter en halvtimmes nattligt samtal kunde jag gå och lägga mig hyfsat på banan igen.

Nästa fredag, den 17/5, är det begravning. Glöm inte att ange deltagande i minnesstunden till Falu Begravningsbyrå om du vill komma.

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 50- förnuft och känsla 4

7 maj, 2019av adolphson

Sorg är en naturlig, känslomässig reaktion på en förlust, alltså de tankar och känslor som förlusten väcker inom oss. Hur detta upplevs är förstås individuellt men dödsfall och skilsmässor är ofta särskilt smärtsamma. Sorgen är vacker men, åtminstone för min egen del, också så oerhört tung.

Jag försöker förstå och förklara både för mig själv och flickorna. Vilken förklaringsmodell ska jag ta till? Religion eller vetenskap? Eller annorlunda uttryckt: förnuft eller känsla?

Var är mamma nu?

Jag dröjer med svaret. Alternativet I källaren på sjukhuset eller i en låda hos begravningsentreprenören är kanske det korrekta svaret men det bär emot att tänka eller svara så. Efter begravningen blir det kanske lite lättare att diskutera saken, hoppas jag. Detta är ett viktigt skäl (skäl går faktiskt att förväxla med själ – se nedan – och möjligen kan ett synonym också vara skäll om en lite cynisk utsvävning tillåts) till varför man har begravningar.

Begreppet själ är inte vetenskapligt. Själen kan inte, som andra delar av människokroppen, mätas, vägas eller utvärderas. Man kan inte spåra den evolutionära utvecklingen hos själen. Därför accepteras den inte av vetenskapen. Kanske psykologin och filosofin är mer positiva än evolutionsteorin? Lite tillspetsat kanske man kan säga Darwin tar ifrån oss våra själar och att detta är något skrämmande för många, inte bara för den som aktivt utövar en religion.

Den sorg jag nu genomlever laddar dessa resonemang med ett personligt perspektiv. Jag och barnen vill ju tro att Malin överlever döden med själen intakt och att hon i detta nu tittar ner på oss från en paradisisk tillvaro uppe på ett rosa moln, eller så. Men evolutionsteorin låter mig förstå att allt detta är fel för det finns inget evigt liv och det går inte att bo på moln.

Jag inser förstås på ett intellektuellt plan att detta stämmer, och jag tror ju på det när det gäller mänskligheten som helhet eller andra arter på planeten, men mina känslor låter sig inte bevekas. För individen är det nämligen annorlunda. Individ betyder ju odelbar och kanske är här problemet ligger. Känsla och förnuft går plötsligt inte att skilja åt eftersom en själ är odelbar.

Jag minns att när Niclas vigde oss i Hallens kyrka så sa han i sitt vigseltal att han vigde samman förnuft med känsla. Malin var förnuftet och jag känslan, han baserade detta på våra personligheter som han uppfattade dem.

Jag skrev en, tja, vers kanske man kan kalla det för, till henne när vi var odelbara, tiden vi hade tillsammans på sjukhuset. Hon log när jag läste den för henne vilket jag tog som tecken på att hon gillade den. Den hamnade i blogginlägget där jag först annonserade hennes bortgång och senare i den officiella annonsen. Begravningsentreprenören tyckte jag borde sätta mitt namn under den – och så blev det även om det kändes lite förmätet. Jag är ju ingen poet, bevars, men känslan värderar kanske saken annorlunda än förnuftet.

Vi tittade på annonsens tillsammans, barnen och jag. Dotter 1 blev ledsen och Dotter 2 närmast lite arg och ville diskutera saken ingående. Varför låg jag bara kvar i tältet och tittade efter mamma när hon försvann över fjällheden, varför hindrade jag henne inte?!

Så kom vi att ha ha en lång och metaforisk diskussion, bortom vetenskap och medicin, om vad som står i människans makt och vad som inte gör det. En diskussion som på något litet sätt helade våra själar mer än vetenskapen hittills kunnat. Men själar finns ju strängt taget inte. Förklara det, den som kan.

Jag är rädd för posten.

Jag har den hårda vägen lärt mig frukta den tsunami av information och administration som följer med ett dödsfall. Att tvingas öppna brev adresserade till Dödsboet… varje ny sak som måste göras. Det är inte utan att jag numera både förstår och sympatiserar med den översvämmade brevlådans, den neddragna rullgardinens eller den frysta finduspizzans taktik. Det handlar om försvarsmekanismer och det är starka saker det – något som psykologin säkert kan definiera utförligare.

Hennes morgonrock hänger fortfarande kvar bredvid min. Jag fruktar även att när jag en gång tar bort den kommer det att kännas som att allt blir definitivt. Att jag då kommer att glömma henne. Och det vill jag inte. Alltså sitter jag när detta skrivs som utkast med en deklaration och två morgonrockar.

En morgonrock är ett klent substitut för subjekt, jag vet, men ändå ett subjekt.

Jag har kommit att att fundera över vigselringen. Det var väl någon hemsida som virvlade förbi som väckte frågan. Ska man behålla den på eller ta av den? När i så fall? De har inte känts bra, de heller, dessa tankar.

På Valborgsmässoafton provade jag under ett i lika delar svagt som dumdristigt ögonblick att sätta ringen på andra handen, jag ville ju bara känna hur det kändes att vara utan, vilket medförde klämskada och kalabalik eftersom den högra handens ringfinger sedan länge svämmat över sina breddar.

Det kändes dock bra att min best man från bröllopet kom till undsättning – med gemensamma krafter fick vi av den. Nu vågar jag inte sätta den på något finger alls. Problem solved, som det mesta annat i mitt liv den hårda vägen, tänker jag bittert.

Jag lutar förvisso mer åt känslan men därmed inte åt hokuspokus, fördomar och trams. Men vetenskapen blir lätt lite tråkig. Ta exempelvis hur den definierar skratt.

Skratt är en spontan fysiologisk process hos människor som kännetecknas av en rad hastiga ut- och inandningar tillsammans med rytmiskt växelvis spända och avslappnande stämband som tillsammans ger upphov till ett karaktäristiskt ljud, ofta som en konsekvens av humor. Rent anatomiskt sker skrattet genom konvulsiviska sammandragningar i buken vilket producerar stötvisa luftströmmar genom struphuvudet, glottis och stämbanden. Skrattets läte, längd och andra fysiska manifestationer är individuellt och varierar från person till person, men även beroende på situation.

Jag förstår att, och hur, Malin blev sjuk, sjukdomens förlopp, medicinernas innehåll, deras verkans oförmåga och slutligen dödsorsaken. Den senare har dessutom många olika institutioner och försäkringsbolag frågat efter så jag har den här, framför mig på skrivbordet, svart på vitt.

Jodå, alltihop förstår jag.

Men det är inte dessa insikter som får mig att må lite bättre mitt i sorgen. Nej, det är istället alla de meddelanden, samtal och vittnesbörd om hennes unika skratt, det som många uppfattade som hennes ljusa gestalt, ja, hela hon som en enda stor ljusstråle, som rullat in under de senaste veckorna. I slutändan är det nog minnet av det som till sist får mig att ytterst långsamt packa ner hennes morgonrock i någon låda försedd med etikett tänkt att öppnas av flickorna någon gång i en avlägsen framtid.

(Istället för att skriva den här drapan kanske jag borde uppmana att se filmen Historien om Pi.)

Bild 50 är tagen dagen före nyårsafton 1999. Millenniets sista vardagskväll. Vi var tillsammans med många goda vänner på ett säteri utanför Norrköping. Bilden speglar i mångt och mycket vårt gemensamma liv, som jag är så tacksam över, och även om jag nog aldrig kommer att kunna se en bild av henne utan att känna sorg och vemod är det nog sant som det står skrivet:

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Jag hör henne skratta. Måtte jag själv aldrig sluta.

Jag tror dagens musik får bli Tröstevisa, helt enkelt.

Jag tror också att jag fortsätter leva i, eller med, känslan snarare än i, och med, förnuftet. Känslan av sorg, känslan av att fått uppleva något fantastiskt och känslan av framtidstro. Det verkar när allt kommer omkring som det mest förnuftiga.

Relaterade blogginlägg

Källor

sorg.se

Harari: Homo Deus, en kort historik över morgondagen

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

spridda notiser

17 januari, 201920 januari, 2019av adolphson

Var tid har sin etik och sina normer.

Jag är, i brist på bättre ord, lycklig över att Sverige genom L:s och C:s agerande åter fått en glöd i den liberala övertygelsen. För mig är det viktigare att kämpa mot intolerans än att hålla ihop en mer eller mindre stabil allians.

Lyssna gärna på partiledarna från fredagens statsministeromröstning – skillnaderna framstår tydligt.

I den svenska landslagen från 1300-talet fastslogs följande:

Slår en man sin hustru, vill tukta henne, tager det värre än han ville och ljuter hon döden därav, då skal det stå till ed av tolv män, huruvida det gjordes med vilja eller av våda. Värja de honom, böte han för dråp laga böter. Fälla de honom, då dömes han till stegel för sin gärning. Vilja hennes fränder unna honom livet, då skall han utomlands gälda böter, 120 mark. Dräper en hustru sin man, vare lag samma. Fälles hon till dråp och viljaverk, då skall hon dömas till att stenas.

Den här lagen säger mycket om 1300-talets Sverige. Historiker har ivrigt och återkommande studerat den. Hur reagerar du själv när du läser texten, skulle jag fråga mina elever. Och varför reagerar du som du gör? Samma typ av frågor kommer 2700-talets historiker att servera för samtiden att reagera på för att på så vis komma lite närmare och för att bättre förstå oss som lever idag.

Hur såg man på lag och norm under 2010-talet, kommer de att undra. Och leverera svaret: jo, så här. Varvid vi lämnas att dra våra egna slutsatser.

En sak vi som lever idag kan göra något åt i en strävan att påverka framtiden är det faktum att år 2030 kommer vi i Dalarna att vara 15000 färre i arbetsför ålder som ska ta hand om 10 000 fler.

Det är skillnad på kompetensförsörjning och arbetslöshet. Den förra är i kris redan nu samtidigt som vi har historiskt låga siffror i invandring och arbetslöshet. Vi behöver fler människor med rätt sorts kompetens. Då verkar det dumt att lägga miljoner på att avvisa människor som redan etablerat sig.

Den rörelse som har svaren på människors frågor vinner röster, val och därmed inflytande. Så har det alltid varit. Åtminstone sedan 1800-talet.

Det samhället kan göra är att inse att det inte finns till för sin egen skull utan för människornas. Insikten att samhällets minsta beståndsdel är individen, inte kollektivet, är därmed nyttig. Denna Insikt nås enklast genom att samhället ställer en mängd frågor till sig självt. Så som varför något ska göras, hur ska det göras och vad som ska göras.

Den generation som nu kommer ut på arbetsmarknaden, 90-talisterna, beskrivs ofta som curlade långt bortom rimlighetens gräns. Men de kallas också något annat: ”generation ordning”.

De sköter sig och har andra idoler än depraverade kändisar. De vill inte jobba för en arbetsgivare om de inte vet vad denne står för. Detta betyder att om politiska partier och/eller samhällen locka till sig den nya generationen måste de kunna svara på den här typen av frågor.

Vad är syftet med Falun, att bo och arbeta här? Vad står de politiska partierna för? Här, någonstans, tror jag att C och L just lagt grunden till ett framgångsrikt val 2022.

Det ska visst komma ett nytt mät/matrissystem till skolan, Unikum. Ännu ett. Förlåt, men jag är skeptisk. Allt ska mätas, överallt, till och med sådant som inte går att mäta. Vi håller på att mäta ihjäl oss.

Nej, rent allmänt tror jag att vi istället borde arbeta med att öka tilliten människor emellan. I klartext innebär det att kliva ur blankett/matris-världen och börja lita på varandra. Jag kan i min yrkesroll göra en bedömning utan en matris eller datasystem – jag lovar.

Jag har alltså att dagligen sköta rätt många system som mäter olika saker. Men jag får kanske vara glad att jag inte företagare. Årligen ifylls nämligen i Sverige cirka 96,6 miljoner blanketter av företagare.

Apropå tillit. Min killgissning innebär att den liberala rörelsen genom den uppvisning av tillit över den egna övertygelsen som nu skett kommer att tilltala 90-talisterna och millenniealisterna i större utsträckning än tidigare.

Och så skall junior förevigas. Fatta hur dryg han kommer att bli. Så här kan man läsa om den kommande boken:

”När den twittrande polisen Viktor Adolphson inledde sin bana som officiell twittrare för Södermalmspolisen 2012 anade han knappast hur stort genomslag hans 140-teckenmeddelanden skulle få. Sju år och 75 000 tweets senare finns facit. YB Södermalm är ett fenomen på twitter: en kommunikationskanal som informerar och engagerar. Den älskas och hatas av många fler än sina hundratusentals följare. Boken tar läsaren bakom kulisserna och ger inblick i verksamheten. Boken rullar upp flera av de starkaste historierna i sin helhet och analyserar effekterna Twitterkontot haft på brottsbekämpningen på Södermalm i Stockholm, och uppfattningen om den. Vilka tweets engagerade mest? Vilka missförstods fullständigt? Vilka hjälpte till i brottsbekämpningen och vilka får i efterhand kallas för misstag?”

Tja, vad framtiden kommer att säga återstår att se men nu har framtidens historiker fått ytterligare ett dokument att studera. Kanske är YB Södermalm 2700-talets motsvarighet till Magnus Erikssons landslag från 1350-talet.

Frågan jag som nära vän med Narcissus ställer mig är: vad kommer de att säga om mig där på 2700-talet? Finns jag ens i framtidens historiska medvetande? Jo, tjenare. Jag gnetar väl mest på förfärad över Bali, Skyttedal och den där SD-snubben som pratade om Christer Pettersson.

Vi får exakt de politiker vi förtjänar. Det var mer än man kunde säga på 1350-talet, iallafall.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik

Quisling

12 januari, 201912 januari, 2019av adolphson

Här följer en kort kommentar till det förslag i regeringsfrågan som centerpartiets förtroenderåd, senare partistyrelse, idag ska ta ställning till.

Jag vet egentligen inte vilket inflytande en partiledare har över sin omgivning. Jag vet däremot att KD-ledaren har norskt påbrå och inte minst därigenom borde resa rejäl ragg när partitoppen Sara Skyttedal kallar oss i Centerpartiet för quislingar.

Vidkun Quisling var mannen vars efternamn blev synonymt med begreppet ”landsförrädare”. När Norge överfölls av Nazityskland tog denne Quisling makten och utropade en ny regering, ledd av honom själv, lojal med ockupationsmakten. Det kom att bli en regering som bidrog till att inte minst många judar och motståndsmän mördades.

I slutet av kriget överlämnade sig Quisling till polisen och dömdes senare till döden för landsförräderi 1945.

Jag är den förste att erkänna jag hade fel. Jag trodde förvisso aldrig på extraval men jag trodde, baserat på att M, KD och SD samlar en gedigen andel procent, på en högerregering.

Ska jag vara självkritisk anser jag också, när jag tittar i backspegeln, att det var dumt att ge motsägelsefulla besked i regeringsfrågan under valrörelsen. Det är bland annat det vi i C nu får äta upp.

Utan insyn i hur olika förhandlingar förts både tror och hoppas jag att hur representanter från olika partier uttalar och beter sig faktiskt spelar roll. Jag vill tro att när Bali och Skyttedal uttalar sig som de gör så bidrar de till att åtminstone jag känner ett obehag över att förknippas med dessa partier.

Jag tror därför att dessa representanter paradoxalt nog bidragit till förhandlingarnas utfall.

Jag gick till sängs på fredagskvällen efter en inspirationsdag med Centerpartiet i Dalarna påtagligt nöjd och med ett inre lugn.

Vi har många viktiga frågor framför oss där vi måste nå konsensus. Det rör saker som ekonomisk utveckling, ansvar i klimatfrågan, främja jämställdhet och motverka höger/vänster-populismen för att nämna några. Och vi i Centerpartiet vill fortsätta driva dessa frågor ur ett borgerligt, liberalt, perspektiv.

Det kommer att bli tufft, nu en tid. Representanter för KD, M och SD, V inte att förglömma, kommer fortsätta attackera oss med tillmälen i samma stil som Skyttedal representerar.

Det är klart man förstår dem. Både V och KD riskerar att bli marginaliserade under mandatperioden. Jag tror dock att frågan de flesta människor förr eller senare ställer sig är om de vill bli representerade av människor som uttrycker sig på det viset.

Man kan anföra att om M inte backat i valet hade landet haft en alliansregering.

Man kan också anföra att alternativet till Centerpartiets ställningstagande vore återkommande regeringskriser så fort SD inte fick som de ville.

Man kan vidare anföra att V självfallet inser att de inte kommer att ha samma inflytande som tidigare och därför kommer att hårt attackera S. Vad kommer de att kräva för att inte rösta emot regeringen Löfven? Kommer de att istället driva fram extraval? Ja, det verkar så – åtminstone om V i Falun är representativt för partiets helhet.

Quisling samarbetade med nazister – Centerpartiet vill motarbeta dem. Att jämföra oss med mördare säger mer om den som svänger sig med tillmälet än om verkligheten.

Ett helt absurt uttalande, naturligtvis.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Skola

nit och redlighet

26 december, 201813 november, 2023av adolphson

Jag har under hösten firat mina första tjugo år som lärare. När jag började min anställning hösten 1998 kunde jag väl aldrig tro att jag skulle vara Falu gymnasium trogen i (minst) två decennium.

Icke desto mindre, så är det. Och eftersom jag i skrivande stund inte kan överblicka någon eventuell flytt utsocknes inom de kommande fem åren börjar det lukta guldklocka lång väg. Men någon sådan vill jag nog vid närmare eftertanke inte ha varför denna tankegång landar i en lika subtil som i-landsromatisk frågeställning: delas det ännu ut medaljer, tro?

Det som skulle komma ifråga i mitt fall vore väl medaljen För nit och Redlighet i rikets tjänst – om man med kommunen kan anse riket. Jag drömmer. Tänk om jag kunde förtjäna en medalj på riktigt, liksom. (Förlåt – det där sista säger mer om mig än jag är riktigt villig att medge.)

Tjugo år är enligt min uppfattning en tillräckligt lång tid för att man ska ha hunnit uppleva olika tiders samhällssyn på utbildning och dess institutioner. Lägger man därtill tolv år som elev i grundskola och gymnasium samt ytterligare sex års universitetsstudier på olika universitet i Sverige och Frankrike tycker jag även att jag kan anse mig sitta inne med åtminstone ett visst mått av perspektiv.

Ett visst mått av perspektiv har väl också den gamle finansministern och förutvarande ledande socialdemokraten Kjell-Olof Feldt. Han sticker i dagarna ut näsan och gör en pudel och säger sig ångra det fria skolvalet. Han var ju med och tog de tidiga besluten som formade Sverige och känner tydligen ansvar.

Kanske har han rätt, Kjell-Olof. Dock är det, sagt med Sten Selanders ord, på det viset att man faktiskt inte kan lämna kulor igen och trösta pojkar som stelnat till män. Eller annorlunda uttryckt – ”förr” kommer aldrig tillbaka. Vi kan ändra, förnya och krumbukta oss men aldrig, hur mycket vi än anstränger oss, återskapa folkhemmet. Det är det ju bara SD som tror att man kan.

Problemet är att den där gamla goda tiden, den som så många längs hela den politiska vänster-högerskalan saknar, faktiskt inte var så god i det stora hela. Det var nämligen därför den försvann.

Det är lite som i Chi Hoang Ti, kung av Tsin, som lät bygga den kinesiska muren. Feldt må ångra sig bäst han vill. Men han är fel person att göra något åt saken. Det krävs nya, andra insikter för att komma åt problematiken och jag personligen tror inte att just ägandeformen är rätt sak att börja med.

Gamla läroverket, idag känt som Kristinegymnasiet, utgör grunden till dagens Falu Gymnasium. Gymnasiet grundades 1866 och jag och MDP-kvartetten hade nöjet och äran att uppträda på 150-årsjubileet häromåret.

Följande stod att läsa i Tidning för Falu stad och län om skolans högtidliga invigning onsdagen den 5:e september 1866.

Under klockringning från stadens kyrkor avgick processionen kl 11 från den gamla skolbyggnaden med landshövdingen de Maré, inspektorn prosten Ljungdahl och översten Söderhjelm i spetsen. Vid ingången till det nya läroverkshuset gjorde stadens skarpskyttekår honnörsgivakt. Då processionen inträdde i den ljusa och vackra, av festligt klädda damer till stor del upptagna solennitietssalen, uppstämde en sångkör under sångläraren Robert Lindholms ledning Haeffners ”Låt dina portar upp”. Biskopen skulle ha invigd byggnaden och hade som invigningsdag satt årsdagen av sin egen födelse, men han avled dessförinnan. Doktor Ljungdahl talade och förklarade läroverksbyggnaden invigd till en förgård av kunskap och till en helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter. Sist sjöngs ett par strofer av en sång författad av docenten Carl Rupert Nyblom i Uppala och på melodin ”Ur svenska hjärtans djup en gång”:

Hell dig, du ljusets nya hem,

Bland ädla dåd en värdig lem

I frejdad Dala-bygd!

Här är förvisst ett heligt rum,

Der sjelfa stenen, kall och stum

Förkunnar evangelium

Om flit och vett och dygd

Jag funderar lite. Vad skulle den där högtidstalande Doktor Ljungdahl menat, om han levt idag, med skolan som en förgård av kunskap och till en helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter.

(Frågetecken)

Hade han måhända hållit med mig i uppfattningen att det finns massor med ungdomar och barn som uppvisar en enorm potential att utveckla de dygder av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet kommer från? Och skulle han i humanitetens namn förespråkat amnesti för de barn och ungdomar som redan sedan flera år etablerat sig här?

Antagligen inte. Säkert var den gode doktorn en i raden av alla dessa förståsigpåare och uttolkare som i alla tider uttalat sig om något som de ofta inte har närmare kunskap om. Men visst andas pampigheten och svulstigheten i skildringen en samhällelig syn på skola och kunskap som vi som jobbar där idag bara kan avundas.

Men den andas även mandom, mod och morske män – och inte så mycket genus och jämställdhet. Men, okej, låt oss pröva. Vi tar texten i sången ovan och sätter in i dagens kontext:

Hej på dig, du som ännu inte är medborgare, det ska vi förresten fixa, välkommen till ljusets nya hem, här i Dalarna gör vi bara ädla dåd och grejer och i just det här klassrummet enbart seriösa vettiga saker och du ska få allt du behöver för att kunna växa upp, få ett jobb och betala tillbaka med flit och vett och dygd.

Skolinspektionen kom i höstas på besök. Inte för att det stundande besöket satte någon större skräck i kollegiet – Falu Gymnasium är en skola i medvind. Vi sopar de flesta konkurrerande utbildningar om inte av banan så åtminstone leder vi stort.

Så kom det sig att undertecknad plötsligt hade en skolinspektör i klassrummet. Nåväl – jag har inget att dölja. Här delges inspektionens protokollsutdrag.

SKOLINSPEKTIONEN

2018-12-18
63 (67)

Lektion 6
28 elever, en lärare

Lektionen startar på utsatt tid och eleverna är på plats. En projektorbild visar att lektionen kommer att handla om muntlig presentation. Läraren och elever diskuterar kring praktiska frågor. Efter ca fem minuter informerar läraren om att halva lektionen kommer att handla om teori om muntlig framställan.

Uppgiften som eleverna redan har börjat med och som sträcker sig över jul in i januari handlar om muntlig framställan. Läraren refererar till svenska och retorik och ger exempel på situationer som det kan vara värdefullt med kunskaper om muntlig framställan.

Läraren hänvisar till betygskriterier och pratar om vad skillnaden är mellan kriterierna, ger exempel på vad nyanserat kan innebära i detta sammanhang och hur man visar sina kunskaper på olika sätt. Läraren pratar även om att det är vissa kriterier som hen tar hänsyn till innan betyg sätts.

Genusperspektiv ska också ingå och läraren ger exempel på att man som handledning till en viss grupp kan säga att de inte ska babbla rakt ut och till en annan grupp att de ska våga prata mer. Att inte prata för fort är också viktigt att tänka på vid muntlig framställan och läraren säger att hen vet att det kan vara nervöst för vissa att prata inför en grupp men att de ska få stöd.

En elev undrar vad examinationsformer betyder och läraren förklarar och stämmer av om eleven förstått. Läraren går över till att prata om studieteknik en liten stund. Ca 15 min. efter lektionsstart visar läraren ett bildspel med övergripande punkter som man ska tänka på vid muntlig framställan och ger lite olika exempel på vad och varför saker är viktiga vid muntlig framställan.

Tempot är högt och läraren förmedlar mycket information ofta kopplat till verklighetsnära exempel på presentationsteknik. Läraren ger exempel på vad som kan ge betyget A om man gör på ett visst sätt och ger lite tips och säger att det bildspel hen visat kommer att läggas ut på classroom.

Läraren ber om kvinnligt perspektiv på hur bilden ska se ut layoutmässigt (vit text mörk bakgrund el. tvärtom). Läraren går igenom lite information och säger slutligen att eleverna ska jobba med sin uppgift tillsammans med utsedd kompis och att de ska fundera på hur de ska presenta sin uppgift. Eleverna uppmanas att jobba på under 35 min. medan läraren går in till rummet intill för enskilda samtal med elever.

En elev frågar vad de ska jobba med. Läraren säger att de ska prioritera att bli klara med en inlämningsuppgift eller arbeta med A-uppgifter och kolla av med sina gruppmedlemmar som de ska jobba med om det är ok. Läraren säger
att hen på fredag kommer att ge tydligare instruktioner om gruppgiften så att de
kan få mer fokus på det och kommer sen ta in grupperna på samtal om hur det går.

När läraren lämnar klassrummet blir det en del rörelse och några elever lämnar klassrummet, andra sätter sig i sina grupper och vissa ser ut att jobba med sina enskilda arbeten. Några elever har mobiler som de tittar i, alla har datorerna framme. Det blir lite sorl och småprat men några elever sitter tysta och jobbar.

Efter en stunds sorl och småprat blir det plötsligt knäpptyst och alla arbetar med något. Några elever viskar om sin uppgift. När det är någon minut kvar på lektionen kommer läraren in och säger att han vill ge lite tips till de som jobbar med A-uppgift och frågar om det är ok? Ja svarar eleverna och läraren ger lite instruktioner.

Läraren säger att eleverna ska dela sitt arbete i classroom med läraren och att hen kommer att hjälpa dem att få stöd om de behöver det för att komma vidare. Läraren avslutar med att prata lite om praktiska saker och avslutar med att säga att de under nästa lektion kommer att få tydligare
instruktioner om gruppuppgiften.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att jag inte tagit del av hela protokollet eller närmare studerat vad vi fått för kritik. För kritik fick vi – det får alla. Men det var intressant att ta del av inspektörens synpunkter, även om jag är osäker på hur jag ska analysera dessa.

Äh, jag gör väl som jag brukar med elevernas utvärderingar – tar ut några kodord för förbättring och jobbar på. I tjugo år till?

Relaterade blogginlägg

Mellon

Mattis fråga

Källor:

Sten Selander

Evert Taube

Skolinspektionen

Arkivet på DT

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Skola

dysterkvist

2 december, 20185 januari, 2019av adolphson

Det är advent och jag brukar vara glad. Men det är jag inte. Just nu ser jag tämligen mörkt på tillvaron.

Mitt hjärta går sönder lite varje dag när jag träffar mina elever vilka lever under hotet att utvisas. För första gången under min karriär tar det emot lite att gå till jobbet.

Vi sitter i personliga samtal och pratar resultat, förmågor och utveckling när vi (alltså Sverige) istället borde konstatera att den som klarar att hålla C-nivå i samhällskunskap eller historia på ett nytt språk faktiskt befinner sig på näst intill Nobelnivå.

Istället möter jag den nedslagna blicken och darrande underläppen. Du vet, jag har det lite tungt nu. Ett yttrande bakom vilket det döljer sig en panisk väntan på det oundvikliga. En utvisning till svält, förföljelse, krig och död.

Kan jag verkligen inte göra något? Jo, bli aktivist förstås. Inte helt ovanligt i skrået dessa dagar.

Prognosen ser inte bra ut och vi förtvivlar tillsammans. Vad hjälper nu mina berömmande ord? Förvandlas de inte i samma stund de uttalas till ett cyniskt hån, en påminnelse om vad som kunde varit om hen fötts i Hälsingberg istället för Aleppo?

Maktlösheten. Den enorma. Jag sväljer i farten en kopp kaffe från den automatiska maskinen i personalrummet – men den smakar inte gott. Vidare till nästa lektion. I den klassen är det ju bara två som kanske utvisas snart.

Advent betyder ankomst. Också det ett hån, inser jag plötsligt. För den som en gång kom hit och integrerade sig, lärde sig språket och sederna men som nu kanske tvingas härifrån blir konceptet advent lite motsägelsefullt. För det är ju, enligt skriften, något bra, fint och gott som kommer. Men verkligheten ser annorlunda ut – vad gott finns egentligen att vänta i livet?

I hela världen utsätts var tredje kvinna någon gång under sitt liv för fysiskt och/eller sexuellt våld. Var tredje.

Men inte av alla män! Ja, ja – jag vet. Ska vi därmed låta saken bero? Jag möter även dessa erfarenheter i mitt arbete. De som antingen själva blivit utsatta eller har sett sin mamma eller syster misshandlas av någon närstående.

Jag undviker vid dessa tillfällen att sätta mig i ett sådant där trångt litet rum man normalt hänvisas till för samtalen om förmågor, resultat och utveckling. Jag förstår på hennes kroppsspråk att det kan vara jobbigt för henne – hon kan bli trängd av situationen. Vi sätter oss i stället i det öppna kollektiva rummet och hon ser lättad ut. För en liten stund kan hon kanske också känna sig som en helt vanlig tjej på väg mot den spännande framtiden.

Nästa kopp i lärarrummet känner jag överhuvudtaget inte smaken av.

Naiviteten och idiotin struntar i advent. De bara rullar på.

Förutom Le Pen är de i allmänhet män, högerpopulisterna. Och de kommer att göra exakt det de säger att de vill göra. Det är naivt, för att inte säga idiotiskt, att tro att de lugnar ner sig och plötsligt förvandlas till snälla, goa göteborgare bara de får vara med och bestämma lite.

Det finns en mirakelmedicin mot cancer: Carter-celler. Man tar blodkroppar från patienten, preparerar på något vis, och sprutar tillbaka in i patientens kropp. Därinne fortsätter de bekämpa cancercellerna av sig själva.

Det fungerar jättebra och man behöver bara göra en behandling istället för många plågsamma.

Baksidan är att varje behandling kostar 3 miljoner. Inget land har råd med sånt. 3 miljoner att ställa mot den fattiga, syndiga människa som verkligen behöver den. Kan det sluta på annat sätt än ett?

Det är advent. Jag tar en lussebulle och laddar upp inför veckan. Jag har under dagen hängt i kyrkan och på kommunala musikskolan och lyssnat på döttrarnas musicerande. Jag fick förövrigt böter utanför kyrkan och vare sig kom igen, det är advent eller förslaget att skänka böterna till barnen i Jemen föll i god jord hos parkeringsvakten.

Jag planerar alltså den kommande veckan. Dels ska jag försöka möta kommunens tjänstemän inom integration och dels sakkunniga från migrationsverket för att utröna vad vi lokalt kan göra.

Säkert inget, men vi får inte sluta försöka.

Sen ska jag fortsätta försöka muntra upp de som på grund av sitt personliga elände har svårt att fokusera på att lära sig och jag ska på olika sätt försöka kämpa på för att mörkermännen inte ska få övertaget.

Carter-cellerna ligger måhända utanför min sfär men det är väl där någonstans skriftens advent på allvar kommer in i bilden.

Mitt eget mörker skingrar jag som vanligt på allehanda sätt. Bach, sång och löpning räcker långt. Man får inte misströsta trots den usla hand man har att spela. Det finns ett ljus i mörkret – snart är det andra advent och vem vet helt säkert vad som döljer sig bakom nästa lucka?

Livsåskådning, Politik

biokemi

22 november, 201813 november, 2023av adolphson

Jag har nu och då diskuterat lycka här på bloggen – kanske främst ur ett filosofiskt perspektiv. Det påstås ju att lycka kommer inifrån och det är faktiskt möjligt att biologin stödjer denna tes. Det finns nämligen några biokemiska egenskaper som i allra högsta grad påverkar hur lyckliga vi är.

Serotonin är ett ämne som kontrollerar näringstillgången i kroppen och vars syfte är att berätta för kroppen att den befinner sig i en gynnsam eller ogynnsam miljö. Mängden serotonin påverkas även av individens sociala status i flocken. När ett djur äter eller vinner revirstrider höjs serotoninnivån. Om detta sker ofta ökar produktionen. Eftersom ämnet har effekt på aggressivitet och könsdrift anpassar det individens beteende till dess sociala status.

Genom att behandla depression och undernäring med serotoninhöjande läkemedel kan man få individen att bete sig som om hen befann sig i en gynnsam miljö. Detta är dock inte enbart positivt eftersom människor med högre serotoninnivåer har lättare att acceptera orättvisor och djur kan istället slösa energi på att para sig istället för att leta efter föda i en näringsfattig miljö.

Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet och reglerar motorik, vakenhet, glädje, entusiasm, uppmärksamhet och motivation. Ämnet hänger ihop med olika tillstånd och sjukdomar, såsom Parkinsons, psykisk ohälsa, drogberoende och ADHD.

Oxytocin är biokemiskt avgörande för förmågan att bilda gemenskap, parbildning, omvårdnad och att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit, minskar aggressioner, ångest och troligen också stress.

Man kan biologiskt inte hävda att vi är lyckligare idag än människor som levde för 10 000 år sedan bara för att vi har finare prylar. Den forntida människan producerade lika mycket eller litet serotonin när hen äntligen kunde flytta in i sin splittrans nya lerkoja som när en nutida människa flyttar in i sin nyköpta etagevåning på söder. Dopaminet flödade lika mycket eller lite i Magnus Eriksson när han på 1300-talet skumpade runt på hästryggen på väg mellan olika slott i sitt rike som när Carl XVI Gustav åker bil till Solliden.

Nu har det politiska arbetet kommit i gång på allvar. Det är mycket som är nytt och utmanande men jag tycker jag kommit in i det rätt bra. Till det politiska arbetets baksida hör att förhålla sig till SD:s olika pajasinlägg.

Under torsdagens budgetdebatt i fullmäktige drabbades jag, när det var SD:s tur, faktiskt av tvångstankar. Nivån. Det är nivån. Att hantera det hela är ja, inte så lätt. Vare sig intellektuellt eller mentalt. Ändå anses tydligen Falu-sd som en av de bättre lokalavdelningarna i länet. Man undrar onekligen hur det ser ut i grannsocknarnas fullmäktige.

Men, kanske någon till äventyrs undrar, vad är det egentligen är jag stör mig på?

Först har jag, och många med mig, nu tvingats läsa och lägga energi på motioner om parkeringar och trafik där det mesta redan är beslutat och i vissa fall har det praktiska arbetet, det som motionen efterlyser, redan påbörjats. Jag kanske läser in något min egen sinnesstämning – men nog tyckte jag remissvaren från utredande tjänstemän var en aning syrliga.

I sitt eget budgetförslag (som inkom bara någon dag innan själva mötet – vilket är illa eftersom man som opponent får för lite tid att förbereda sig) stödjer man än det ena och motsätter sig än det andra medan det i de egna konkreta förslagens värld ekar tämligen tomt.

Jag respekterar alla människor. Jag tycker inte jag är bättre eller finare än SD. Men samma regler ska gälla för alla – vi måste kunna ställa liknande krav på SD och dess representanter som på andra partier och deras företrädare.

Det reses krav från SD:s väljare (och från partiet, självfallet) att de ska respekteras, att deras önskningar ska tillgodoses i förhållande till storlek. Man kräver att att andra partier ska komma överens och ta in partiet i samarbetet.

Men, SD-väljare, kräver du ingenting av dina partiföreträdare? Du kräver utdelning för partiets politik men alltså inget av den politikens representanter? Det är alltså vi andra, alltså företrädare från andra partier, som ska göra grovjobbet medan SD:s representanter copypäjstar sig fram.

Bär inte det med sig, om inte en unken fläkt av bidragsfusk så åtminstone något av snålskjuts på andra medborgares slit och släp?

Det går knappt en månad utan nya avslöjanden om representanter från SD som uttryckt hat, rasism eller andra skandaler. Det tycks krylla av märkligheter som tyder på ett strukturellt värdegrundsrelaterade problem inom SD.

Och partiets politik utgör själva antitesen mot liberala tankegångar.

Inom SD förekommer förövrigt en rikslista utifrån vilken partiledningen väljer sina kandidater från olika län. De gör väl det för att de vill ha de mest lämpade representanterna i riksdagen, antar jag. Detta innebär, som jag ser det det, inte demokrati utan snarare meritokrati.

Kvar i länet finns…ja, de andra. Fodrar du inte resultat, SD-väljare?

Jag har legat lite lågt gällande talarstolen i fullmäktige. Rent retoriskt försöker jag fortfarande analysera sammanhanhet – hur och vad som fungerar. Det är inte så sällan floskelosande anföranden som florerar men den som verkar trovärdig får faktiskt genomslag. Min slutsats är att försöka jobba med logos de gånger jag går upp. Och att inte gå upp i onödan.

Nu senast gjorde jag dock ett inlägg i debatten. Jag fick möjlighet att damma av mitt gamla favoritcitat från Nalle Puh: Om vederbörande inte tycks lyssna var tålmodig. Det kan vara så att vederbörande har lite ludd i ena örat.

Eftersom debatten tidigare handlat om jämställdhet passade jag på att nämna att just denna fråga en av två som fick mig att åter engagera mig i politiken. Jag hävande att jag kan garantera att Centerns budgetförslag genomsyras av detta perspektiv. Vi har starka företrädare i Agneta, Camilla och Jenny (med flera) så vill något parti samarbeta kring jämställdhet så är vi i Centerpartiet idel öra.

Jag vänder mig nu till dig som röstat på mig personligen. Jag vet att jag lovade att ständigt ta replik och verka emot SD. Tyvärr visar sig verkligheten svår – man kan ju inte springa upp i talarstolen i parti och minut för alla stolligheter som kommer från det partiet. Men misströsta inte – jag ser mig själv som en av flera dörrväktare. Jag håller koll på det lokala SD. När det kommer riktigt farliga grejer från dem – då kommer jag inte att tveka.

SD påverkar min personliga nivå av lycka, så är det, men detta faktum kan jag inte låta styra min tillvaro. Och om det finns någon form av kollektiv biokemi vore det intressant att analysera den Sverigedemokratiska nivån.

Jag tror inte den som är sverigedemokrat har så höga nivåer av serotonin. Kanske är nivån dopamin hög medan även nivån oxytocin är låg och i så fall är ju hela partiet olyckligt. Då kanske min fortsatta strategi bör gå ut på att söka höja dessa nivåer hos den genomsnittlige sverigedemokraten.

Något finns det att lära sig här – jag bör nog prata med en biolog, inser jag.

Källor

Harari: Sapiens

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik

etiken vs regeringsfrågan

8 november, 201810 november, 2018av adolphson

I Bok II-IV av Etiken går Aristoteles igenom de moraliska dygderna.

Han menar att moraliska dygder inte är något vi automatiskt föds med, det är alltså inte en grundläggande mänsklig egenskap, eller som man enkelt lär sig. Det går heller inte att lära sig – genom att lyssna på en auktoritet som en präst av något slag, ledare, lärare eller medmänniska – moraliska dygder.

Nej, moral skaffar man sig genom övning. Och denna färdighet måste dessutom ständigt återerövras – man blir aldrig fullärd. Aristoteles menar vidare att en moralisk dygd inte är en förmåga på samma sätt som intelligens eller minne. Det är inte heller en lidelse eller känsla som exempelvis förmågan att känna medlidande eller kärlek.

Det som definierar en människas godhet, eller moral, är hennes varaktiga själstillstånd eller, mer modernt uttryckt, hens karaktär. Den moraliska dygden är helt enkelt det som får en viss människa att välja rätt eller handla rätt.

Men vad innebär då detta mer konkret, kanske någon funderar över. Aristoteles svarar att förmågan att välja rätt handlar om ett gott levnadssätt i största allmänhet, om att undvika överdrifter eller försummelser i sitt leverne.

Man ska exempelvis inte äta eller dricka för lite eller för mycket, inte tala för lite eller för mycket, inte vara för seriös eller för lättsinnig och man bör inte vara för godtrogen eller tillräckligt insiktsfull.

Detta kräver alltså sinnesnärvaro nog och tillräcklig fingertoppskänsla för att avgöra var den gränsen går i varje enskild situation. Övning, helt enkelt, för att bygga en rejäl ryggrad.

Lite som på gymmet. Slutar du träna försvinner snart muskulaturen.

Dygden, får man genom att studera Aristoteles lära sig, innebär medelvägen, stigen som går mellan överdrift och försummelse. Möjligen kan man fundera över om den store filosofen någonsin reste österut, i Alexanders fotspår, ända bort till Indien för att studera Buddhas lära (denne levde århundradet före Aristoteles).

Deras filosofi påminner inte så lite om varandra. Buddha predikade nämligen att den gyllene vägen till frälsning går mitt emellan lyx och askes, eller, om man så vill, mellan himmel och helvete.

60 dagar utan regering.

Jag är allt lite småsur. Alliansen är (väl?) död sörjd, vad det verkar, av ingen. Ingen fara på taket för personligen har jag ända sedan 2006 principiellt ogillat den. Men visst, det gick lättare de första åtta åren eftersom jag gillar Göran bättre än Ebba och Fredrik bättre än Ulf.

Eller, det som de står för.

Att två eller flera partier röstar på samma sak (som att avsätta Löfven) betyder inte att det är fritt fram att bilda en regering med passivt stöd av SD. Det kan aldrig vara en liberals huvudbry, allians eller ej, att en moderat inte får bli statsminister med hjälp av SD.

I synnerhet inte om liberalen lovat att det aldrig kommer att ske. Och bara för att man inte gillar Ulf uppbackad av SD är det inte liktydigt med att man gillar Löfvens variant bättre. Så, alla surkartar som anser att SD är ett parti som alla andra, här får ni bollen tillbaka.

För om man nu vill maxa mängden allianspolitik till varje pris, varför inte löpa linan ut och bilda regering bestående av M/KD och SD? Dessa partier samlar ju 43,8 %. Om alla andra lovar att lägga ner sina röster så har Sverige en regering.

Ebba får bli socialminister och Jimmie…tja, justitieminister kanske? Upp till bevis – ska vi säga så, då? SD är väldigt tydliga med att de vill ha något tillbaka och ni är beredda att ge dem det. Vi liberaler i C/L vill inte det, så blanda inte in oss.

Fatta, som kidsen säger.

Personligen ser jag inte SD som ett alliansparti lika lite som V är det. De, alltså SD, vill gå ur EU, inte ha med NATO att göra, de har ofta visat sig vänligt inställda till Putin. Förövrigt vill jag inte bilda regering med passivt stöd av vare sig V eller SD.

Jag ser hur någon sträcker på sig i all sin briljans. Nu har hen mig, tänker vederbörande. För i Falun har vi gjort en valteknisk samverkan med V, är inte det att regera med dem? Nä. Läs på om valteknisk samverkan. Kort sagt – det handlar om att eliminera SD.

Eller annorlunda uttryckt: vi tar den gyllene medelvägen som löper mellan helvete och helvete, höger och vänster. Varje situation måste ständigt prövas och därför övar vi oss i det vi ser som moralisk dygd.

Svårare är det faktiskt inte. Andra må tänka annorlunda – men det är ju inte vårt fel. Så hallå alla skitnödiga förståsigpåare! Ge er någon gång – let’s agree to disagree.

källor

Religionslexikonet

Kenny: Västerlandets Filosofi