Kategori: Livsåskådning

Det är inte längre så läskigt som det en gång var. Då. Hela sjukdomsperioden har varit läskig. All organisation kring hennes bortgång har varit läskig. Flytten också.

Nu är det inte längre läskigt – nu är det mest lite tråkigt. Tråkigt att inte ha henne som samtalspartner, tråkigt att inte ha henne som mamma till mina barn, resesällskap eller tv-seriekompis.

Att inte hålla henne i mina armar är både tråkigt och läskigt.

Jag vet inte varför jag gillar att slänga mig med gamla latinska citat. Kanske är det för att pråla med något sorts uppblåst bildningsideal jag inte har. Kanske är det för att verka mer intressant än jag i själva verket är. Hoppas inte. Jag gillar latin, helt enkelt, det som uttrycks blir enligt min uppfattning väldigt tydligt. Lingua pura, typ.

Terra incognita är en antik term som betyder okänt land och användes som besteckning för vita fläckar, outforskat område, på kartor. Under sjöfararnas resor på 1400-talet återkom termen i allmänt bruk. Ofta illustrerades de vita fläckarna med farliga mytologiska djur som drakar, sjöodjur och sånt. Kanske gjorde man det som ursäkt för att området ännu var outforskat eller för att avskräcka andra från att försöka upptäcka det. Eller för att det helt enkelt var snyggt.

I dag förekommer inte begreppet terra incognita eftersom det inte finns oupptäckta platser på planeten (möjligen vissa delar av världshavens bottnar men det kan jag inte närmare uttala mig om). Och inte tjänar det mycket till att förse universum med en etikett av denna typ, för det blir ju att omfatta hela rymden det. Terra incognita används idag mer allmänt inom olika vetenskaper för ännu outforskade områden och ämnen.

Det var en stressig period när hon blev permanent inlagd på sjukhus. Trots att tidens oerhörda knapphet sällan medgav möjlighet till eftertanke var det någon gång under den tiden insikten slog mig – att det är så här det kommer att vara nu. Känslan av att alltid duka fram till tre istället för fyra. Behovet av att alltid vara tillgänglig för de små eftersom det inte längre finns någon back up. Att alltid vara lite trasig men aldrig låtsas om det.

Känslan av att det från och med nu alltid kommer att vara lite sämre, lite mer dämpat, lite mer sorgligt, lite mer trist.

Vi reagerar alla olika men jag minns alltså tydligt den första insikten. Efter att hetsat runt i ännu något göromål stannade jag plötsligt upp. Det här är inte något övergående, insåg jag. Hon kommer aldrig mer hem. Det är så här det kommer att vara nu. Det var stunden när den abnorma mardrömmen, det bisarra undantaget, den vedervärdiga orättvisan blev det vanliga och normala.

Och så har det varit sedan dess. Jag söker mina stigar i okänt land, jag sätter en fot framför den andra och vinglar långsamt framåt.

Jag bekämpar allt sedan insiktens ögonblick så gott som dagligen impulsen att rymma min kos, att dra, att plötsligt försvinna till en plats där ingen vet vem jag är, där ingen heller vill veta vem jag är och där inga krav finns. Jag drömmer om ensamhet av olika slag, om att guida amerikaner i Rom, att dra mig tillbaka till en enslig fjällstuga, om att emigrera till norra Kanadas skogar – där är det riktigt kargt och eländigt har jag hört.

Men så resonerar inte en ansvarsfull pappa, säger jag (ännu så länge) strängt till mig själv. Get a grip (vad nu det kan heta på latin).

Jag har i sommar tänkt på Harry Martinssons bok Aniara. Läser man ännu den, tro? Antagligen inte, folk läser sämre grejer nuförtiden, i den mån de läser alls, tänker jag i ett blandat utslag av bitterhet och inte så lite högdragenhet.

Aniara är ett rymdskepp som ska föra en rätt stor grupp, flera tusen, människor till Venus och Mars eftersom mänskligheten gjort jorden obeboelig. Men skeppet kommer ur kurs och fortsätter istället rakt ut i det stora, okända universum.

En perfekt metafor för mig och mitt liv.

Berättelsen handlar om hur de ombordvarande människorna hanterar och reagerar när den ofattbara verkligheten går upp för dem – att ingen räddning är möjlig, ingen hjälp finns att få. De är fast för alltid, eller åtminstone tills förråden tar slut eller skeppet kraschar.

Nu skulle det hela kunna utveckla sig till ännu en variant på Flugornas herre, men det gör inte Martinssons berättelse. Boken är, om uttrycket tillåts, skithäftig. En av mina favoriter.

Rymdskeppets hastighet är mycket hög vilket blir en kontrast mot det mänskliga livet inne i skeppet som är monotont och upplevs som stillastående. Vi människor är bra små när vi kommer utanför vår fysiska och själsliga tillhörighet.

Vad gör människorna ombord på Aniara med sin monotona tillvaro? Hur söker de tröst? Ja, när filosofin, vetenskapen, religionen och frosseriet visat sig svika, att inte räcka till, återstår bara att drömma eller låta tankarna fly verkligheten för att inte bokstavligt talat bli galen.

Sakta återvänder mina egna tankar till verkligheten.

Det finns ljuspunkter. Människor bryr sig, de är omtänksamma och snälla. De sista bestyren med gravplats och urnnedsättning närmar sig. Jag undervisar och mår bra av det. Häromdagen var det en elev som efter lektionen sa till mig att dina lektioner är som en timmes peptalk. Sådant värmer – och det är bra att hålla mitt inre ifrån mitt yttre. Kanske kan det inre och yttre åter mötas en dag, men där är jag inte än. Det inre färdas i otakt med det yttre, precis som människorna ombord på Aniara.

Jag har börjat gå på politiska möten igen och partikamraterna är stöttande och förstående. Det är fina människor i falu-centern.

Jag har passerat kartans fantasieggande rovdjur, jag är mitt ute i det stora okända. Jag är en av de åtta tusen passagerarna på Aniara.

Det är läskigt, men jag är åtminstone. Och det är väl inte så tråkigt, det.

Dagens musik får bli Adolphson & Falks Tyngdlös.

Källor:

Martinsson: Aniara

Bonniers Lexikon (äpplet)

Wikipedia

Det ska villigt erkännas – rubriken är snodd. Det var Sven Danell som på 1970-talet skrev en bok om den uppmärksammade svepningen i Turin. Svepningen betraktas av många som relik och anses sedan 1357 vara det tyg Jesus sveptes i efter korsfästelsen. På tyget avtecknar sig (från blodet) bilden av en mansperson som skadats svårt. Svepningen har under hela 1900-talet varit omdiskuterad huruvida den verkligen är det tyg Jesu kropp sveptes i före gravläggningen.

Det här blogginlägget handlar, som alla andra, om mig. Låt mig därför genast fastslå att jag inte på något sätt jämför mig med frälsaren, möjligen kan jag förstå något av det lidande han utstod, om än på ett metaforiskt plan.

Det förtjänas att upprepas: ordet passion kommer av latinets patio – att lida.

Ordet palliativ härrör också det från latinet och betyder mantel där manteln symboliserar omsorgen om den döende människan. Det handlar om vård av någon som är obotligt sjuk och som inte kommer att leva länge till. Det kan handla om olika försök att förlänga livslängden men är i realiteten oftast en fråga om att minimera lidande under den absolut sista tiden i livet. Den palliativa vården har jag nu fyra gånger sett på nära håll – och en gång inifrån.

Jag har återupprepat det i text och i olika samtal: den svenska sjukvården är fantastisk. När det är så illa som i vårt fall rullar den bokstavligt talat ut röda mattan. Den skriver ut vad som än behövs, ibland mer därtill, man får direktnummer så man slipper anpassa sig till telefontider och man tillhör snart kategorin som på avdelningarna inte berörs av besökstider.

Det är en sällsam känsla att känna sig mer eller mindre hemmastadd på en avdelning där alla patienter snart ska dö. Personalen nickar och ler vänligt men patienterna slösar inte dyrbar tid på ytlig artighet. Jag hör inte hemma där, jag är inte döende. Eller det är jag ju, det är vi alla, men jag har ännu inte fått tiden konkret utmätt.

Den påtagliga skillnaden i vårt fall var åldern – vi var yngre än de andra, Malin och jag. Så kan jag fortfarande känna, vi var för unga för den här resan, vi hade så mycket kvar att göra, så mycket mer att ge. Men cancer tar inte sådana hänsyn.

Det kändes trots allt skönt att bli inskriven på palliativa avdelningen. (Det normala är så kallade hospice men sådana finns inte i Dalarna.) Det fanns inte mer att göra för henne och palliativ vård i hemmet var uteslutet, nu återstod bara att, så att säga, checka in för att checka ut. Det hade varit så mycket elände så en permanent tillvaro på sjukhus kändes paradoxalt nog som något tryggt och bra. Men hur utmattad jag än var så ville jag inte lämna henne där. Jag flyttade med.

Min största fruktan under de första dygnen bestod i att hon skulle lämnat mig någon gång under natten medan jag sov (i den mån jag sov, något). Därför höll jag henne hårt i handen varje natt om jag inte kunde hålla om hela henne. Under förmiddagen låg vi i sängen och myste. Vi viskade, skrattade, kramades, grät och mindes. Varje ögonblick rymde ett helt liv. Det var på samma gång skrämmande, fantastiskt och outhärdligt sorgligt. Skrämmande och sorgligt för att jag visste att det var slutet jag upplevde, fantastiskt eftersom vi medgavs det avslut vi fick. Jag kommer aldrig att glömma det, så länge jag lever.

De har egen kock på palliativa avdelningen och även om de brun-grå plastmaterialen på golv och väggar är de samma som övriga sjukhuset så håller allt annat en högre klass. Stillheten, vänligheten, vården och maten, allt befriat från vårdapparatens vanliga massorienterade stress. Typiskt, minns jag att jag tänkte, egen kock men ingen aptit.

Det är just i det där ögonblicket. Ögonblicket då man övergår från att vara en sjuk (låt vara mycket svårt) person som ofta är på sjukhus till att vara en inlagd patient. Den där övergången är viktig. När omvårdnaden är tryggad, när man är ordentligt insvept i manteln, kan man koncentrera sig på det väsentliga, det för handen varande. Koncentrera sig på att dö. Man måste nog själv upplevt det för att förstå den fulla innebörden, den oerhörda vikten, av detta.

Där på avdelningen levde vi och där dog vi under knappt två veckors tid. Där hängde vi på våra metaforiska kors. Jag kan inte beskriva människorna omkring oss på annat vis än genom en sliten metafor: som änglar.

Där dog vi, alltså. Energin gick sakta ner, drifter och behov avtog långsamt. Jag läste på och informerade mig om vad som händer med kroppen i livets slutskede. Vad som händer med en krossad själ är det däremot inte lika lätt att läsa sig till.

Vi pratade på förmiddagarna, på eftermiddagarna sov hon mest. Tiden gick. Magnus hörde av sig. Vi kom överens om att han skulle komma, men efter en stund ringde jag upp igen. Vad skulle han dit och göra, liksom? Det är ju bara jag och en segdragen väntan på slutet, inte mycket för honom att göra där.

Okej?

Nej. Du ska inte vara ensam, jag sitter redan i bilen.

Så kom det sig att han delade en del av den sista tiden med mig. Han har i efterhand sagt följande om min uppenbarelse: Du såg för jävlig ut. Vadå? Hårband och mysbyxor. I know the drill. Världen utanför var så oerhört fjärran, det var som han trängde sig in i något högst privat och att jag mycket motvilligt släppte in honom. Så här i efterhand är jag ändå tacksam för att jag gjorde det, låt den rätte komma in som det heter.

En annan kommentar jag fått är att jag under processionen, när vi bar ut kistan i slutet av begravningen (vilket förövrigt var Malins eget önskemål), såg ut som en förkrympt liten farbror. Nå, det var ögonblicket min själ dog, det var då allt miste sin mening. Inte konstigt att jag såg ut som jag gjorde.

Men själar föds igen, nya meningar tillkommer. Det är bara så mycket att bearbeta. Så väldigt mycket. Det är tungt, så tungt. Samtidigt är alla så snälla och omtänksamma. Det ger sig väl – genom barnens okuvliga framtidstro, Bach, litteratur och vänner.

Jag var omsvept av en mantel som inte var min, jag hade den bara till låns, den var inte ämnad för mig. Jag tvingades att ta den av mig och fryser alltjämt. Medan alla andra njuter av sommarvärmen fryser jag.

Passion innebär att man lider. Men kärleken är odödlig.

Källor:

Sven Danell – Mannen i svepeduken

Bonniers lexikon (äpplet)