Kategori: Livsåskådning

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik

etiken vs regeringsfrågan

av adolphson

I Bok II-IV av Etiken går Aristoteles igenom de moraliska dygderna. Han menar att moraliska dygder inte är något vi automatiskt föds med, det är alltså inte en grundläggande mänsklig egenskap, eller som man enkelt lär sig. Det går heller inte att lära sig, genom att exempelvis lyssna på en auktoritet som en präst av något slag, ledare, lärare eller medmänniska, moraliska dygder. Nej, moral skaffar man sig genom övning. Och denna färdighet måste dessutom ständigt återerövras, man blir aldrig fullärd. Aristoteles menar vidare att en moralisk dygd inte är en förmåga på samma sätt som intelligens eller minne. Det är inte heller en lidelse eller känsla som exempelvis förmågan att känna medlidande eller kärlek. Det som definierar en människas godhet, eller moral, är hennes varaktiga själstillstånd eller, mer modernt uttryckt, hens karaktär. Den moraliska dygden är helt enkelt det som får en viss människa att välja rätt eller handla rätt.

Men vad innebär då detta mer konkret, kanske någon funderar över. Aristoteles svarar att förmågan att välja rätt handlar om ett gott levnadssätt i största allmänhet, om att undvika överdrifter eller försummelser i sitt leverne. Man ska exempelvis inte äta eller dricka för lite eller för mycket, inte tala för lite eller för mycket, inte vara för seriös eller för  lättsinnig och man bör inte vara för godtrogen eller tillräckligt insiktsfull. Detta kräver alltså sinnesnärvaro nog och tillräcklig fingertoppskänsla för att avgöra var den gränsen går i varje enskild situation. Övning, helt enkelt, för att bygga en rejäl ryggrad. Lite som på gymmet. Slutar du träna försvinner snart muskulaturen.

Dygden, får man genom att studera Aristoteles lära sig, innebär medelvägen, stigen som går mellan överdrift och försummelse. Möjligen kan man fundera över om den store filosofen någonsin reste österut, i Alexanders fotspår, ända bort till Indien för att studera Buddhas lära (denne levde århundradet före Aristoteles). Deras filosofi påminner inte så lite om varandra. Buddha predikade nämligen att den gyllene vägen till frälsning går mitt emellan lyx och askes, eller, om man så vill, mellan himmel och helvete.

Sextio dagar utan regering. Jag är allt lite småsur. Alliansen är (väl?) död sörjd, vad det verkar, av ingen. Ingen fara på taket för personligen har jag ända sedan 2006 principiellt ogillat den. Men visst, det gick lättare de första åtta åren eftersom jag gillar Göran bättre än Ebba och Fredrik bättre än Ulf. Eller, det som de står för. Att två eller flera partier röstar på samma sak (som att avsätta Löfven) betyder inte att det är fritt fram att bilda en regering med passivt stöd av SD. Det kan aldrig vara en liberals huvudbry, allians eller ej, att en moderat inte får bli statsminister med hjälp av SD. I synnerhet inte om liberalen lovat att det aldrig kommer att ske. Och bara för att man inte gillar Ulf uppbackad av SD är det inte liktydigt med att man gillar Löfvens variant bättre. Så, alla surkartar som anser att SD är ett parti som alla andra, här får ni bollen tillbaka.

För om man nu vill maxa mängden allianspolitik till varje pris, varför inte löpa linan ut och bilda regering bestående av M/KD och SD? Dessa partier samlar ju 43,8 %. Om alla andra lovar att lägga ner sina röster så har Sverige en regering. Ebba får bli socialminister och Jimmie… tja, justitieminister kanske? Upp till bevis – ska vi säga så, då? SD är väldigt tydliga med att de vill ha något tillbaka och ni är beredda att ge dem det. Vi liberaler i C/L vill inte det, så blanda inte in oss. Fatta, som kidsen säger. Personligen ser jag inte SD som ett alliansparti lika lite som V är det.  De, alltså SD, vill gå ur EU, inte ha med NATO att göra, de har ofta visat sig vänligt inställda till Putin. Förövrigt vill jag inte bilda regering med passivt stöd av vare sig V eller SD.

Jag ser hur någon sträcker på sig i all sin briljans. Nu har hen mig, tänker vederbörande. För i Falun har vi gjort en valteknisk samverkan med V, är inte det att regera med dem? Nä. Läs på om valteknisk samverkan. Kort sagt – det handlar om att eliminera SD. Eller annorlunda uttryckt: vi tar den gyllene medelvägen som löper mellan helvete och helvete, höger och vänster. Varje situation måste ständigt prövas och därför övar vi oss i det vi ser som moralisk dygd. Svårare är det faktiskt inte. Andra må tänka annorlunda – men det är ju inte vårt fel. Så hallå alla skitnödiga förståsigpåare! Ge er någon gång – let’s agree to disagree. 

källor

Religionslexikonet

Kenny: Västerlandets Filosofi

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

lika

av adolphson

Plötsligt har ordet lika börjat snurra runt i huvudet. Veckan som gått har jag delvis ägnat åt diskussion med både officiella och mindre officiella debattörer om varför exempelvis just mitt parti inte alls måste samarbeta med SD, så som anses. Det är grinigt i M och KD, ska sägas. Tänka sig att tuffe Uffe inte får bli hövding över Körsbärsdalen, hursomhelst!? Ett argument som framförs är att SD måste behandlas lika som andra partier. Deras väljare kräver minsann också att behandlas lika. Men med lika behandling följer också lika ansvar.

Egentligen är väl alltihop inget mindre än en rejäl en vanföreställning, en storslagen myt. Alltså idén om allas lika värde, demokratiska rättigheter, ja, egentligen är hela idén om demokrati inget annat än ett gigantiskt fantasifoster. Alltihop är skapat genom vår mänskliga förmåga att tro på gemensamma förställningar, eller annorlunda uttryckt, genom vår tro på fantasier. Som exempelvis religion, lagar, gränser, idéer och tankar i största allmänhet. Allt detta bygger på att människorna gemensamt intellektuellt accepterar det. Dessa fantasifoster kan vara väldigt effektiva och faktiskt bära upp stora och mäktiga riken och kulturer. Allt som krävs är som sagt att befolkningen tror på fantasierna – lite som i kejsarens nya kläder ungefär.

År 1776 f.v.t var Babylon antagligen världens största stad och det babyloniska riket världens största, ett imperium som omfattade stora delar av dagens Mellanöstern, främst Iran och Syrien. Imperiet existerade i 1500 år och den mest kände härskaren var kung Hammurabi vars kändisskap överlevt ända in i vår tid tack vare lagsamlingen som bär hans namn. Förutom Bibelns 10 bud är väl denna lag världens äldsta kända (avancerade) rättssystem och lagarna försåg hela detta väldiga rike med ett enhetligt rättsväsende. Land ska ju med lag byggas, som alla som är emot den nya gymnasielagen i all sin briljans ofta brukar anföra.

Förutom att man i lagsamlingen kan läsa att Hammurabi fått sin makt av gudarna och att han förövrigt är världens bäste person alla kategorier (varför kom jag plötsligt att tänka på Nordkorea?) så är detta en mycket bra källa för att kunna studera den här avlägsna tiden. Genom lagarna förstår vi vad som var viktigt, vilka de sociala hierarkierna och koderna var och så vidare. Det är från Hammurabis lagsamling uttrycket Öga för öga tand för tand kommer – och visst är det mycket brutala påföljder som anges. Brutal för oss som lever idag, alltså. På Hammurabis tid existerade dock inte tanken om jämlikhet och individen hade föga egenvärde.

Lagarna följer en strikt hierarkisk princip i sin utformning. Människan är olika värd i det babyloniska samhällets ögon och detta avspeglas också i lagarna. Människorna behandlas olika beroende på kön och social tillhörighet. Exempelvis anges att om en fri man dödar en annan fri mans dotter så ska mördarens egen dotter mördas – inte mördaren själv. En slav hade inga rättigheter men slavens ägare skulle kompenseras om vederbörande fick sin slav skadad av tredje part. Detta var rättvisa enligt Hammurabi. Dessa lagar reglerade under lång tid, långt efter Hammurabis egen hädanfärd (åter till gudarna om man får tro lagens bokstav), livet för miljoner människor. Det hela är grundläggande mänskligt beteende: tror man på systemet så godtar man sin ställning och framlever sitt liv i överensstämmelse därmed.

En ordnad kö kräver ett stabilt samhälle som människorna tror på. Det är därför svenskarna som kollektiv står i kö (och respekterar den) i högre grad än (exempelvis) sicilianare. Denna samhällssyn levde vidare in i Europas medeltid och betydligt längre än så på många håll. Indiens kastsystem bygger på ett liknande synsätt (även om det sedan 1980-talet är officiellt förbjudet att dela in samhället enligt kast). Jämför man med den amerikanska självständighetsdeklarationen från, lustigt nog, år 1776 (men efter vår tideräkning) så framträder en annan bild. Här slås istället fast att alla människor är födda fria och har samma värde. (Detta trots att vissa av konstitutionens fäder själva ägde slavar – man såg inte motsättningen).

Hammurabi sa alltså år 1776 f.v.t det rakt motsatta. Båda dessa samhällssystem bygger på dessa motstridiga utsagor och har fungerat under relativt lång tid – därför att människorna i respektive kultur kollektivt godtagit dessa grundläggande påståenden. Man kan ur vetenskaplig synvinkel argumentera att båda utsagorna är felaktiga. Människan är vare sig lika mycket, mer eller mindre värda beroende på vilket samhällsskikt de tillhör. Biologiskt är vi alla olika, unika, och ser vi oss runt i världen så inte tusan är vi ur social synvinkel att betrakta som jämlika.

SD förespråkar att vi människor är olika. De har i detta, sett ur biologisk synvinkel, inte fel i sak. Det som gör partiet så obehagligt är att de bygger hela sin samhällsvision, sin politik, på detta antagande. Om jag, Centerpartiet med flera accepterar deras fantasifoster så riskerar vi att vår egen demokratiska, liberala variant ersätts eller urholkas till förmån för deras. Det kanske inte sker idag men det är i så fall dithän vi rör oss. Slutar tillräckligt många tro på idén, visionen, drömmen eller, om man så vill, fantasifostret, om demokrati så faller den på sikt. Det har hänt förr och det kommer sannolikt att ske igen.

Jag vet att det inte är särskilt sexigt att vara socialliberal dessa dagar. Men vår tid kommer, är jag övertygad om. En sak vet jag i alla händelser: det finns olika typer av fantasier som alla får högst påtagliga konsekvenser i samhället. Om jag ska försöka sammanfatta detta säger jag att jag föredrar fantasin som ryms inom den amerikanska självständighetsdeklarationen framför den i Hammurabis lagar. Men det går faktiskt att presentera en egen – det är väl därför vi håller på med politik.

 

Källor:

Wikipedia

Harari: Sapiens

SO-rummet

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Resor

sorg

av adolphson

Men äsch, det blir nog inte så illa. Alltså valet. Oavsett vilket, när det hela är klappat och klart sitter jag i min ungdoms Provence och läppjar på ett glas rosé. Jag kommer inte att sörja hur illa det än går, nej, jag kommer väl att gilla läget och istället jobba vidare. Om jag nu blir vald till något. Annars jobbar jag väl på ändå.

Sorg. Hur den uttrycks privat och kollektivt är både tidsbundet och kulturellt betingat. Jag har personligen sörjt många saker i mitt liv, kanske framförallt de i min familj som inte längre finns med mig, men jag har aldrig sörjt ett valresultat. För det är världsliga ting. Så jag tänker inte börja nu. Offentlig sorg, då? Jag tittar på Youtube på det som påstås vara bilder från den förre diktatorns i Nordkorea offentliga begravning. Och det finns fler fascinerande uttryck av sorg på andra håll och i andra tider i världen. Jag kan mycket väl förstå den som istället för att själv sörja hyr in ett par gråterskor vid en anhörigs begravning, för det är verkligen jobbigt att sörja.

Jag kommer plötsligt att tänka på Maria Eleonora, Gustav II Adolfs fru, som var mycket utåtagerande i sin sorg över maken. Samtiden tyckte inte riktigt det passade änkedrottningen att så till den milda grad leva ut sorgen över den fallne hjälten. Tänk om du istället haft några professionella gråtare till hands, Maria Eleonora! Men sådana förekom inte i Sverige, då heller, vad jag vet. Professionella gråterskor är, sett ur svenskt perspektiv, en främmande sedvänja som måhända får den genomsnittlige sverigedemokraten att i utstuderat bryderi sakta runka sin panna. Så några sådana lär vi inte få se på valvakorna. Hur ser förresten sorgens nationella historia ut? Det låter som något för Peter Englund att ta tag i. Jag tror inte han sörjer sitt avhopp från akademien, det är säkert roligare att skriva. Några personliga nedslag har jag dock själv gjort i ämnet.

Högt uppblåsta (!) sedermera grusade förhoppningar kan leda till starka känslor. Ta ingenjör Andre, exempelvis. De följande trettiotre åren efter avfärd tillhörde den försvunna expeditionen Sveriges, och till viss del även omvärldens, stora mysterier. Vad hade egentligen hänt de hjältemodiga? I några år sökte man aktivt, men även efter att man slutat med det förblev expeditionen föremål för rykten och konspirationer med återkommande rapporter om möjliga spår efter de försvunna. Efter mycket möda återfanns resterna av expeditionen 1930. De tre männens kvarlevor fördes genom huvudstaden under stora manifestationer, i det närmaste rådde ett tillstånd av landssorg. Det finns bilder på nätet. Liknande bilder finns att studera från kronprins Gustav Adolfs (kungens pappa) respektive Folke Bernadottes (hur nu han är släkt) nästan samtidiga begravningar. Den förra omkom i en flygkrasch 1947, den senare mördades i Jerusalem 1948.

I min egen tid är det framförallt tre händelser jag tänker på när det kommer till kollektiv sorg. Mordet på Olof Palme 1986, Estonia-katastrofen 1994 och tsunamin 2004. Detta är händelser som var för sig fick landet att stanna upp, händelser som gjorde avtryck. I fallet Palme är det inte så konstigt. Landets statsminister mördad på öppen gata. Alla vi som var med då kan nog i detalj redogöra för var vi var och vad vi gjorde när nyheten kom. I samband med Estonia och tsunamin omkom över 500 svenskar (totalt sett var det flera hundra tusen omkomna under tsunamin) i respektive katastrof.

Om jag problematiserar lite, exempelvis genom att jämföra med den pågående katastrofen i Syrien? Det kanske inte går. Det är väl det där med geografiskt och kulturellt avstånd. Det var svenskar som omkom på Estonia och i Thailand och alltså berör det oss kollektivt som bor här, även om vi inte själva förlorade någon anhörig eller bekant.

Vi har det för jäkla bra, ändå. Vi har högre levnadsstandard än någonsin, vi har teknik och kapacitet att hantera de mest storslagna problem – allt från klimathotet till att människor flyr hit. Ändå tycks människor gå om kring och vara rädda för, eller sörja, en värld som de upplever som att den antingen är eller håller på att gå förlorad (något som förövrigt diskuterades i Filosofiska rummet härförleden).

Nej, jag tror inte på det. Jag tror världen är bra och jag sörjer inte. Frågan jag ställer mig är i stället om det går att få dessa rädda, sörjande människor att tänka lite annorlunda. För rädslan, sorgen, leder i förlängningen till misstro och förstör slutligen sammanhållningen i vårt samhälle. Anledningen till att de skandinaviska länderna är så framgångsrika och (relativt sett) trygga beror just på sammanhållningen. Att det inte längre är så måste vi ta i tu med framöver, det är där den stora utmaningen ligger. Vägen dit är inte den enkla populismens väg. Det kommer att ta tid, det finns ingen Quick fix.

Så nej, jag sörjer inte. Jag tror vi har underbara dagar framför oss. För att närma mig den horisonten ska jag under den kommande mandatperioden motarbeta destruktiva, populistiska, sörjande eller rädda krafter genom att försöka komma med positiva, konstruktiva förslag. Kort sagt: låt gaphalsarna hållas medan vi andra på.

Wie schaffen das.

Det ska bli spännande det som kommer. Jag känner nästan fjärilar i magen över framtiden. Och nu ska jag alltså åka till min ungdoms förlorade värld i Provence. Jag undrar hur det ser ut nu? Det ska bli spännande att upptäcka. Och hur det än är, om något hade varit konstigt i sammanhanget så vore det professionella gråterskor på Olof Palmes begravning. Därmed inte sagt att det hade varit ett problem. Det kanske till och med hade varit intressant. Och intressant är alltid bra.

 

Relaterat:

Folke bernadotte

Klipp från Gustav Adolfs begravning

Klipp från Olof Palmes begravning

Carl XVI Gustaf:s tal vid minnesstunden efter tsunamin  

Till Helena

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik, Skola, Språk, Uppsala/V-dala

bild 42 – katarsis

av adolphson

Katarsis är ett grekiskt ord som betyder ”rening” eller ”rensning” med sitt ursprung i ordet katharos, som betyder ”ren”. Det var Aristoteles som använde termen inom teatern i betydelsen att tragedin är en genre som själsligt renar oss. När vi ser en pjäs, eller film, innebär katarsis det vi upplever efter pjäsen eller filmen. Den här känslan är viktig då den hjälper oss att bearbeta tillvarons små och stora jävligheter. Genom gestaltningen på scenen kan såväl skådespelare som publik bearbeta sina känslor från verkliga livet för att kunna gå vidare i tillvaron. Steget är inte långt till terapi. Inom psykoanalysen talas det om kathartisk metod för att beskriva en omvälvande och helande insikt hos den som genomgår terapi. Metoden innebär att patienten på olika sätt återupplever och avreagerar sig (bearbetar) en traumatisk upplevelse. Det är kanske därför rätt många människor trivs på en scen eller att konsumera det som framförs på en sådan.

Far börjar bli årsrik. Det går kanske lite långsammare samtidigt som han är som han alltid varit. Han tittar lite frågande på mig när jag tålmodigt förklarar att poängen med en mobiltelefon är att man faktiskt svarar i den. Ja, det skulle väl vara för din skull då säger han lakoniskt. Far lägger däremot gärna ut texten om förflutenhetens landskap. Jag har tidigare nämnt hans sorg över att farmor inte lät honom lära sig spela piano med motiveringen att det inte var någon framtidsbransch eftersom ljudfilmen kommit till stan. (Tills för inte så länge sedan före detta tillfälle hade man haft livemusik av piano på biograferna varför han då, alltså förr, kunnat försörja sig som pianist där. Genom ljudfilmens intåg var det inte längre en framkomlig väg, så av pianolektionerna blev det intet.) Så tänkte farmor. Jag tror inte det beror på att hon inte uppmuntrade sina barn att följa sina drömmar. Det handlar nog istället om överlevnadshorisont – farmor var en norrländsk bondkvinna född vid förra sekelskiftet. Hon hade en annan inställning till nöd, utvandring, klassresor och rösträtt än jag. Far kompenserade för detta, har hans syskon berättat, genom att på hög volym om söndagarna lyssna på radioteatern. RADIOTEATERN GEEER… Det är väl också en sorts uppror, tänker jag.

Härförleden förvånade mig far på nytt genom att gå igenom sina teaterroller som han fick senare i livet. Sång och teater såg jag honom som barn aldrig framföra – däremot ofta festliga tal på middagar. Som det visade sig var hans, enligt egen utsago, paradroller följande. I HC Andersens Kejsarens nya kläder spelade han krigsministern. Enligt far en tyst roll, alltså HELT utan repliker, och därför inte så rolig. I Lars Levi Læstadius Sönderslagen spegel framförde han adjunkten Fredlander och i Eugene O’neils Ljuva ungdomstid spelade han den försupne journalisten Sid Davies. Den rollen tyckte han om. Dessa roller framfördes på scenerna vid Ljungskile Folkhögskola och Socialhögskolan i Stockholm. Man får konstatera att det är rätt tunga roller i relativt tunga dramer han framfört under sin karriär. Eller? Arkiven ger delvis en annorlunda bild:

 

teaterpappa
Far längst till vänster i ”Kejsarens nya kläder”

 

Äpplet faller inte långt från trädet. Nog har jag tillbringat mycket tid på scener i mina dagar – men aldrig inom teatern. Kör och tal, javisst. Men aldrig teater. (Men det ska sägas – min röst gör en sen karriär. Den har nu används flera gånger av Esteterna på min skola. Senast gick den till final på Stadsteatern i Stockholm. Eller, okej, produktionen där den förekommer ((som nyhetsuppläsare)) gjorde så). Nedan syns min enda huvudroll – hittills, nota bene – som Gustaf Vasa i ett spex på V-dala nation i Uppsala. Salig mor och moster var där och vi var nog alla efteråt överens om att det här med teater kanske inte riktigt var min paradgren. Men det var ju roligt att jag försökte, tydligen.

 

Dotter 1 har hittat hem i livet. För andra året i rad har hon i Kulturskolans regi varit med i musikal. I år spelade hon en apa i en variant på Aladdin. Detta innebär att hon får öva drama, dans och sång under professionell ledning. Jag kan av egen erfarenhet säga att man växer av att stå på scen. Och den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i ordets sanna bemärkelse verkligen en människa. Var scenen ligger, och hur den ser ut, är däremot en helt annan fråga.

 

32104544_10156057004245617_1727473040867983360_n

 

Jag är avundsjuk på Dotter 2. Iallafall när det kommer till sång. Hon har da shit, som man säger. Jag försöker verkligen att inte överföra mina egna drömmar på barnen – men hon har så infernaliskt lätt för sig när det kommer till musik. Nedan syns hon i Musikskolans musikal ”Låtbåten” och ytterligare längre ner när hon trakterar sitt instrument. Hon är mycket engagerad i sin kyrkokör, också.

 

låtbåten

 

33873817_10156104526495617_3098949277796270080_n

 

En sund själ i sund kropp, heter det ju. Jag kämpar visserligen också med att få mina flickor att utöva någon form av idrott, mest för balansens skull. Men jag tror verkligen livet blir en aning ljusare om man fyller sin själ med lite katarsis, nu och då. Med det sagt säger jag att regeringens förslag om ett obligatoriskt estetiskt ämne i gymnasiet är en god idé. Precis som det är bra med obligatorisk idrott på schemat under alla tre åren. För folkhälsans skull. Leve folkhälsan. Leve kulturen, Leve alla – länge och väl.

 

Relaterade blogginlägg:

bildningsideal

musiken

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Språk

innocentius III

av adolphson

Innocentius är ett vanligt påvenamn. Ordet kommer från latinet och betyder utan skuld, ren, eller oskyldig. Det kan, intressant nog, också i våra dagar kopplas ihop med ordet naiv eller oskuldsfull vilket inte är samma sak som att vara oskyldig. De första synonymerna utgår från moral och etik medan de sista tar sin utgångspunkt i lag och juridik. Moralen är mer evig än juridiken, skulle man kanske kunna säga, medan juridiken är mer jordnära och omedelbar.

Psykisk sjukdom, vanligen i historien omnämnt som vansinne, är präglat av sin aktuella tid. Även om människor i alla tider av olika skäl blivit eller ansetts vansinniga är de vanföreställningar eller psykiska sjukdomstillstånd vi ser idag ofta okända under medeltiden. Hur många söker idag hjälp för att de tror att de är gjorda av glas och går i tusen bitar om någon vidrör en? En inte ovanlig åkomma under medeltiden.

Rasism, eller rädsla för främlingar i största allmänhet, är inte synonymt med galenskap. Rasismen har varit med oss sedan dag ett, eller åtminstone sedan våra första stora moderna civilisationer. Även om de flesta av oss, till och med rasisterna själva, idag inser att rasism inte är något bra så förekommer det. Jag tror inte det ökat eller minskat, jag tror det ständigt förekommer men att vissa stimuli gör att den ibland blir mer tydlig och offentlig.

År 1215 sammankallade påve Innocentius III ett av medeltidens viktigaste kyrkomöten. Det ska sägas, ett kyrkomöte är ingen lättviktare. De tar i allmänhet lång tid, ibland årtionden, och får stor påverkan på de olika kristna inriktningarna. I det här fallet, alltså innan reformationen, omfattade besluten hela den kristna världen. Det man hade att besluta om år 1215 gällde ett tillägg till den kanoniska lagen, eller kanoniska rätten. Detta är en sorts kristen rättsordning som alla länder följde innan profana lagar började växa fram. Dessa kyrkomöten har traditioner ända tillbaka till den ursprungliga kristendomen. Det första ägde rum i staden Nicaea, belägen i dagens Turkiet, år 325. Ledamöterna kom från hela det romerska riket i akt och mening att skapa en gemensam struktur för sin religion (för att slippa saker som when in Rome – do as the romans).

Den kanoniska lagen/rätten handlar också om hur den kristna världen ska se på dem som inte är kristna. Under mötet 1215 gällde frågan den judiska minoriteten. Det beslutades att judar skulle fråntas möjligheten att inneha offentliga ämbeten eftersom deras brott mot Jesus gjorde dem olämpliga att styra över kristna. De ställdes inför ett dilemma. Det som är rasismens eviga problem. Hur vet man egentligen vem som är främling? Det syns ju inte alltid. Därför beslutades det på mötet att judar ska bära kläder som urskiljer dem från resten av befolkningen. Vid ett senare uppföljande möte beslutades att judar också ska bära ett särskilt märke på kläderna.

Det är från mötet 1215 man kan spåra nazisternas påfund sju hundra år senare att judar ska bära en gul stjärna. Och så där fortsätter det. Innocentius efterträdare fastslår att judar ska fråntas allt politiskt inflytande – eftersom de är dömda att leva i trädom intill domedagen. Detta sätter fart på den medeltida antisemitismen. Under 1200-talet brändes Talmud och massor av andra judiska texter i Europa, under 1300-talet fick de skulden för digerdöden. Sedan kom 1800-talet och därefter nazismen.

Hur ser våra dagars fördomar ut? Hur ser vår tids lagar ut? Och hur ser vår tids vansinne ut? Och vem avgör skillnaden?Rasismen idag handlar inte specifikt om judar (även om antisemitismen ökat, även i Sverige). Tja, uppfattningen att invandrare är kriminella, att vi INTE vill att vissa grupper ska bära distinkta kläder, att alla företagare är kriminella som fuskar med skatten, att alla män är sexistiska svin och att muslimer är terrorister. Frågorna hopar sig. Ska ensamkommande afghanska barn få stanna i Sverige? Vem har rätt till medborgarskap? Vad innebär ett tillfälligt medborgarskap? Vem har egentligen rätt att leva var på planeten?

Jag läser i kommentarsfältet på Facebook till en artikel som meddelar att nu, efter riksdagens omröstning, får ett visst antal ensamkommande ungdomar stanna på sitt boende här i Falun och gå färdigt gymnasiet. Jag läser, jag förfäras. Jag ser vanliga medborgare spy ur sig hat och galla. De hatar dessa ungdomar, tillskriver dem beteenden utan att träffat dem. De vet inte ens hur de ser ut. De hatar oss politiker som tagit besluten, fast de inte träffat (än mindre pratat med) oss heller. De hatar också de ytterst få som uttrycker sitt gillande, där i kommentarsfältet. De är många, de som hatar, och de hörs. Det verkar inte vara den vanliga anonyma ägghuvud-trollsvansen det handlar om, nej, det är 50-årige Kurt, det är 65-åriga Agnes, 45-åriga Anna och 22-årige Peter.

Jag misströstar – är människorna verkligen rasister? I dagens Sverige är drygt 20% av den röstberättigade befolkningen rasister och många partier gör sitt yttersta för att hänga med i rasistsvängen. Det finns inget som talar för att det inte alltid sett ut så i Sverige, tvärt om egentligen. Men nu är vi inne i ett av de ovan nämnda historiska stimuli-perioder. Håller någon inte med? Det är bara att se hur debatten förändrat sig kring vissa exempel. Ta Tillfälliga Uppehållstillstånd eller ensamkommande flyktingbarn eller varför inte den rödgröna regeringens flyktingpolitik. Ingen hade 2006 kunnat argumentera och överleva politiskt för Tillfälliga flyktingtillstånd eller att stänga gränsen.

Jag misströstar, so sagt. För mig är rasismen idag som ondskan i filmen Det Femte Elementet – ju mer man skjuter på den desto större blir den. Man kan bara besegra den genom dess yttersta motpol – kärleken. Jag misströstar, således. Det går snart inte att ta en debatt någonstans utan att bemötas av hat och hån. Det enda man som politiker kan göra är att tala om vad man själv står för och i förekommande fall acceptera nederlaget. Men det klart, vi vet ju inte med säkerhet hur det går i valet. Kanske vänder det, kanske vinner humanismen åter terräng.

Är jag oskuldsfull? Naiv? Skyldig? Kanske vansinnig? Döm mig gärna – men mitt samvete är rent. Annars skulle jag inte kunna kandidera till politiskt uppdrag.

 

Källor:

Rydell: Boktjuvarna

Håkansson: Vid tidens ände

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

eken i buchenwald

av adolphson

Ibland, när jag blir allt för entusiastisk, för att inte säga energisk, kring kulturens betydelse i samhället och historien, händer det att eleverna frågar vad man ska med kultur till egentligen. Istället för att halsstarrigt gå igång på kulturens vikt för såväl sinne som själ gillar jag att som svar på frågan berätta om den stora eken i koncentrationslägret Buchenwald.

Lägret ligger (eller säger man låg? Det går ju att besöka det än i dag) i närheten av Tysklands kulturella hjärta, Weimar. Trakten är särskilt knuten till nationalpoeten Goethe som verkade där. Men att vid namngivandet av det nya lägret koppla ihop dess verksamhet med traktens historia var lite väl magstarkt till och med för nazisterna. Himmler, lika osmakligt utstuderad som nazisterna i allmänhet, döpte lägret till Buchenwald vilket betyder Bokskogen. Vid entrén anslogs ett citat med djupa rötter i den tyska litteraturhistorien – men som just i det här sammanhanget blir oerhört cyniskt:

Åt var och en sitt

Nazisterna gillade makaber dubbeltydighet. Mer känt är de lögnaktiga orden ovanför entrén till Auschwitz (”arbete ska göra er fria”). Men lägret ligger faktiskt beläget mitt i en lövskog. Många kulturpersonligheter mördades här, upp emot 230 000 offer från hela Europa. Bland offren fanns politiska motståndare, intellektuella, funktionshindrade, judar, homosexuella, polacker, romer, frimurare, katoliker och kriminella. Men det fanns också de som överlevde. Nobelpristagaren i litteratur Imre Kertez, exempelvis. Jag har läst hans bok Mannen utan öde som inte är självbiografisk men baserad på hans upplevelser under kriget. En på många sätt fantastisk bok.

Särskilt grym var lägervakten Martin Sommer  som kallades ”Buchenwalds bödel”. Hans  utstuderade tortyrmetoder var för mycket till och med för naziregimen. Han dömdes för sin brutalitet (och för korruption) att tjänstgöra på östfronten där han skadades svårt och fick amputera ett ben och en arm. Han satt först tio år som krigsfånge i Sovjet varefter han åter i Tyskland dömdes till livstids fängelse för krigsbrott. Han benådades 1971 och levde fram till sin död 1988 på ett vårdhem. Bokskogen fick snart ett annat namn: ”Den sjungande skogen” på grund av offrens alla skrik. Det är sådant som får en att tvivla på mänskligheten.

När K. L. Buchenwald byggdes sparades ett träd mitt i lägret: en stor ek. Eken ifråga var speciell och kallades Goethes ek. Legenden visste att berätta att under just denna ek hade den firade nationalpoeten ofta suttit, kanske hade han till och med i grenverkets skugga skissat på några av sina litterära mästerverk. Symboliken i trädet tedde sig dock olika för lägrets bödlar respektive offer. Enligt legenden skulle nämligen det tyska riket bestå så länge eken gjorde så.

(Detta är en rätt spridd mytologisk uppfattning. Det sägs att det brittiska imperiet ska bestå så länge som korparna sitter på Towern – varför man vingklippt dem. Konungarnas träd i Minas Tirith, Sagan om Konungens återkomst, blommar inte förrän en rättmätig konung kommer åter till staden).

För nazisterna var trädet en länk till Tysklands stora kulturella förflutna. Nazisterna var faktiskt kulturintresserade, de producerade förvisso inte någon egen kultur däremot exploaterade de gladeligen redan befintlig. På så vis kan man anse nazismen som antiintellektuell. För fångarna som var uppvuxna i landet representerade eken ett annat, bättre Tyskland men för det stora flertalet stod den bara för det onda i hela den tyska kulturen. De höll sig vid liv genom hoppet att eken skulle gå under och därmed Tyskland.

Deras hopp väcktes efterhand eftersom eken faktiskt såg ut att falna och sakta dö. Inga inga löv kom, längre. Men trädet stod fortfarande. Varje dag spanades ivrigt efter nya dödsrunor i barken. Så kom vändpunkten. 1944 bombade allierat flyg fabriker anslutna till lägret och elden spred sig. Till sist stod flera byggnader i brand och även eken fattade eld. Fångarna bildade i släckningsarbetet en kedja med vattenhinkar.

Inte en enda vattenhink kastades på eken, vilken brann ner. Vittnen har i efterhand beskrivit att i fångarnas ansikten syntes hemliga leenden och triumf. Nu visste de att det fanns hopp, nu visste de att nazismen skulle krossas. De kunde ju själva se trädet brinna upp, de bevittnade hur det symboliska monstret tvingades på knä.

Dö, din fula best, du symbol för det tyska riket

Och Goethe? Ja, Himmler hade ju på sätt och vis förintat även honom. Men nog läses han fortfarande. Och nog älskas fortfarande Wagner. Av eken lär det emellertid endast återstå en stubbe försedd med en minnesplakett. Den vill jag besöka, någon gång. Jag kan inte avgöra huruvida berättelsen för eleverna är övertygande om kulturens makt och vikt, men den illustrerar iallafall hur jag ser på saken.

Källor:

Rydell, Boktjuvarna (citatet återfinns på sidan 65)

Wikipedia

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Sång och musik, Spännande människor

Kurt vs Dolly

av adolphson

Katastrof. Holly har slutat i Dolly Style. Förutom tid av analyser, diskussioner och stora känslor med Dotter 2 får det mig att reflektera över kulturens betydelse i olika sammanhang och för olika människor.

Slaget vid Stalingrad är historiens största pansarslag (om man nu kan se det som ett enda slag), förövrigt världshistoriens blodigaste slag med upp emot två miljoner döda. Stalingrad var också den definitiva vändpunkten i andra världskriget. För den belägrade tyska 6:e armen (den blev omringad av ryssarna inne i Ryssland men beordrades av Hitler hålla ut, att inte på några villkor ge sig) var den annalkande julen 1942 mycket viktig.

Förväntningarna inför julhelgen skärptes av apati, undernäring, dagdrömmeri samt den fästningsmentalitet som Hitler försökte inge (och i viss mån lyckades med). Detta sammantaget skapade en enorm förväntan på julen. Alla, hög som låg, var besatta av förberedelser inför julfirandet. Redan tidigt i december började soldaterna lägga undan delar av sina magra matransoner för att spara till julbordet eller kunna ge bort som julklappar. En grupp slaktade en packhäst för att göra sin egen julkorv att ge bort som julklapp, pysselverkstäder uppstod där adventsstjärnor av stäppgräs eller julgranar av trä tillverkades. Allt för att skapa ett sådant julfirande som brukade firas hemma i Tyskland.

Bevarade brev skvallrar om en önskan att fira jul på tyskt vis trots inneslutningen djupt inne i Ryssland. I avsaknad av familj blev soldaterna varandras anhöriga. Militärläkaren Kurt Reuber var en relativt duktig amatörkonstnär. På baksidan av en stor rysk karta målade han ett klassiskt julmotiv: en mor med sitt barn tillsammans med bibeltexten ”Ljus, Liv och kärlek”. Tavlan, som överlevde kriget och än idag finns att se i Berlin, kallade han Fästningsmadonna. Den hade i sitt aktuella sammanhang en mäktig effekt på soldaterna. De vallfärdade till bunkern där den fanns och många påverkades mycket. Soldaterna, slitna, skadade, uthungrade och bortom allt hopp, kunde bli ståendes länge i trollbunden begrundan – många började till och med gråta (till konstnärens förlägenhet).

När den länge emotsedda julen äntligen kom präglades den av stor givmildhet, långt bortom rang och sociala gränser. Officerare delade ut sina sista cigaretter, brevpapper att skriva hem på, bröd och mousserande vin serverades samtidigt som bomberna föll varpå glasen tippade och det dyrbara innehållet spilldes ut. Trots att man ofta inte fick mycket för egen del sågs den som ”den vackraste av mina jular”. På julafton 1942 i Stalingrad dog människor medan de sjöng julpsalmer.

Den traditionella och mest omtyckta julsången denna natt var ”stilla natt, heliga natt”  som soldaterna sjöng med hesa röster i bunkrarna i skenet av hamstrade stumpar av stearinljus. Många kvävda snyftningar hördes när männen tänkte på sina familjemedlemmar därhemma.

Det finns en annan målning. Davids Leonidas vid Thermopyle. Tavlan föreställer det den heter – nämligen den spartanske kung Leonidas vid passet Thermopyle år 480 f.v.t. Det var där och då den invaderande persiska hären stoppades av ett fåtal (trehundra sägs det) spartanska soldater. Därigenom kunde de övriga grekiska stadsstaterna samla sitt försvar och till sist överkomma den förmodade undergången. Leonidas och hans soldater gav sitt liv för att grekerna skulle överleva, enligt den traditionella historiska tolkningen av slaget.

Han lär ha målat på den under lång tid, David, men blev klar mitt under brinnande Napoleonkrig 1814. Tanken var möjligen att överföra känslan från tavlan till samtiden, de franska soldaterna skulle liksom de antika spartanerna stå emot en övermäktig fiende och rädda civilisationen från utplåning. Napoleon var inte nöjd, han lär ha frågat varför man skulle föreviga en förlorare överhuvudtaget. Jag har någonstans hört, men vet inte säkert, att tavlan även spelat viss roll i homoerotikens historia. Helt orimligt är det måhända inte.

Jag har hela Sveriges regentlängd, från Gustav Vasa och framåt, i miniatyr hemma. Porträtten är de som blivit respektive monarks officiella (de finns i original på Gripsholms slott och ingår i svenska statens officiella porträttsamling – se länk nedan) och är i min variant något större än ett A4 (x24, alltså). Det blir en ganska maffig väggprydnad sammantaget men jag har den inte uppe. Det är nämligen ett inte helt oproblematiskt statement, om man så säger. Möjligen kommer man undan med det som historielärare (de gjordes ursprungligen som skolmaterial). Men bara möjligen.

Hela regentlängden är det dock inte. Vår nuvarande monark saknas, och det hjälps inte att jag satt dit mig själv som alternativ. Varför? Jo, det finns inget officiellt porträtt av honom. Nej, kungen finns bara som fotografi och huruvida det beror på att han blev så chockad över det hiskeliga 80-talsförsöket eller om han vill vänta tills efter sin död, vet jag inte.

Visst förekommer snobbism inom kulturen. Och visst finns det, och har funnits, förtryck inom religioner. Självklart är det så. Men i vittnesmålen från julfirandet i närheten av Stalingrad 1942 finns också en annan berättelse om religion och kultur. Lite på samma sätt som i filmen Pi. Det är den berättelsen jag tycker om att fokusera på när jag funderar över religionens ställning i vårt samhälle. Konstnären Kurt Reuber är ju när allt kommer omkring inte särskilt duktig. Ändå rördes människor till tårar av hans Fästningsmadonna. Det är något av den känslan jag finner i både julens, religionens och kulturens budskap. Och det är väl bland annat därför tavlan hänger på museum – för att den betytt något för många i ett visst sammanhang. Att en illa målad madonna blir något viktigt i en bunker i Stalingrad har inte bara med konst att göra. En naken förlorare i det offentliga rummet i ett homofobiskt samhälle är något mångbottnat och intressant att analysera.

Varför kungen valt att inte officiellt utse (låta måla) något porträtt av sig själv kanske vittnar om något mycket insiktsfullt. Kanske är det hans subtila sätt att visa att nu är det slut – nu är tiden inne för republik. För visst är det, om inte annat, skönt att själv kunna bestämma vad som hänger på ens vägg?

Och så till sist katastrofen. Dotter 2 är upprörd och ve mig om jag inte tar hennes känslor på allvar. Detta ska analayseras in i minsta detalj. Here we go.

Relaterade blogginlägg

Bild 1

Om att bråka med Dolly Style

Källor

Citatet är från Beevors Stalingrad sid 311

wikipedia

Länkar

Svenska statens porträttsamling

Julfreden 1914

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

hyperborea

av adolphson

Göticismen var en svensk kulturell, patriotisk rörelse som anknöt till Nordens forntid. Patrioter gör ju gärna så, knyter an till någon odefinierad forntid vilken man fyller med allsköns drömvisioner om hur det förmodligen måste ha varit.

Göticismens nordiska forntid uppfattades, hör och häpna, som en guldålder fylld av hjältar och stordåd i bjärt kontrast till den egna degenererade samtiden.

Denna samtid inföll först i stormaktstidens Sverige under 1600-talet (där göticismens uppstod) och fick en fortsättning i det romantiska och nationalistiska 1800-talet. En tid när svärmeriet drömde sig tillbaka till ett storstilat förflutet bort ifrån verklighetens efterblivna bondland.

Den moderna svenska nationalismen tar sig andra uttryck.

Visst finns det väl grupper som manifesterar sin nationalism genom att klä ut sig till vikingar (jag antar att det har med uppfattningen att vikingar endast söp och ägnade sig åt våld att göra möjligen ovetande om att schablonbilden av vikingar föddes på 1800-talet just under den pånyttfödda göticismens och nationalismens tidevarv).

De flesta av dagens nationalister drömmer sig dock tillbaka till 1900-talets svenska folkhem, alltså till en tid när invandrarna såväl som utvandrarna var relativt få. Nationalisten plägar ofta utbrista i tårdrypande längtan efter denna mytiska tillvaro då svenskar var svenskar, utlänningar utlänningar, män män och kvinnor inte alls att räkna med.

Och så vidare.

Göticismen tog sin utgångspunkt i tanken att de första människorna, goterna (göter) haft sitt ursprung i Sverige. Ett typexempel på resonemangen var åsikten att Sverige i själva verket var det sjunkna och mytomspunna Atlantis, civilisationens vagga. All civilisation hade i själva verket svenskt ursprung.

Enligt myten framförs bevisen för Nordens ursprung redan i antikens Grekland. I antika källor beskrivs nämligen det forntida riket Hyperborea, ett paradis beläget någonstans bland de arktiska vidderna uppe i norr.

Hyperborea beskrivs som ett lyckorike där marken var så bördig att det gick att skörda två gånger om året (de antika grekerna var tydligen, all sin visdom till trots, uppenbarligen ovetande om hur kallt klimat påverkar växtligheten), himlen var alltid klar (eller hur – helst på midsommar), som ett land där ingen blev gammal eller sjuk och som en plats där alla levde i fred och harmoni.

I Hyperborea dog man inte, ville man det så var det ättestupan som gällde.

Det var till detta antika arv som stormaktstidens intellektuella försökte koppla Sverige. Ingen unikt i det. Samhällen har i alla tider, i synnerhet diktaturer, sökt i historien för att finna argument för sin existens och sitt agerande.

Nazisterna, exempelvis, la (lägger) mycket tid och möda på det.

När jag idag studerar göticismens ideologi sitter jag med skämskudden i knät. Det är dock knappast första gången jag skäms för historien. 1600-talets och 1800-talets nationalister hade sin agenda, sammanfattningsvis kanske man kan säga att de rent historiskt och intellektuellt ville sätta Sverige på kartan.

För 1600-talsmänniskan var det där med kartan bokstavligt medan 1800-talets politiska och intellektuella makt istället ville söka hindra människor att fly landet. I dagens moderna tillvaro har vi ett annat ord för det: signalpolitik.

Politik betyder statskonst eller läran om staten. Signalpolitik måste således betyda signaler i statskonst. Statsbyggande är en mental process och däri ingår historia som en fundamental byggsten.

Idag verkar det på mig som samhällsdebatten är som i Göternas beskrivning och identifiering av Hyperborea – fast tvärt om. Det är enligt en del åsiktsyttringar nämligen ingen hejd på eländet som försiggår i vårt land.

Brottsligheten skjuter i höjden, polisen är underbemannad och inkompetent, invandringen ohämmad, politiker korrupta, det finns inga jobb eller bostäder, integreringen är obefintlig, sjukvården ett moras, skolan utsåld och skolresultaten i botten.

Jag skulle kunna fortsätta. Och jag skulle kunna jama med. Men det gör jag inte. För det är inte vad jag ser när jag lyfter blicken. Jag ser istället mycket gott i Sverige, jämförelsevis.

Min uppmaning blir: kom igen, släpp hörnflaggan!

Istället för att hänga med dystopierna, alarmisterna, gnällspikarna, rasisterna, vinst i välfärden-neggona, metoo-förnekarna eller allt vad som i sammanhanget tänkas kan – engagera er. Engagera er på riktigt.

Istället för att trolla i debattforum, gnälla på vargar, sverigedemokrater, snöröjning eller invandrare föreslår jag att ni engagerar er. I ett politiskt parti, scouterna, missing people, rädda barnen, facket, läkare utan gränser, idrottsrörelsen, djurskyddsföreningen, samla in pengar för cancerforskning, ensamkommande flyktingar, välgörenhet av olika slag – ja vad du vill.

Att enbart dela sitt glödande patos på sociala medier räcker nämligen inte. Man måste också göra något konkret. Dels för att vår demokrati bygger på engagemang och dels för att det är kul. Du får impulser vilket gör dig förändringsbenägen, progressiv och inte så insnöad.

Du lär känna nya människor. Du gör något för okända utan att tjäna något på det själv. Den som gått i den behövandes skor vet något om hur mycket en osjälvisk insats från en främling kan betyda.

Jag tror alltså framtiden är ljus och jag tror det blir kul framöver. Så därför vill jag avsluta med att återupprepa uppmaningen till engagemang. Någon gång någonstans. Det är engagemanget som gör oss mänskliga.

Just do it.

 

Relaterade blogginlägg

Det götiska riket

 

Länkar:

För den som vill djupdyka lite finns mycket nörd-kul. Här, till exempel.

Jämställdhet, Livsåskådning

angel

av adolphson

Hur ska en domare kunna avkunna en rättvis dom iförd notarieperuk?

I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar klantar Passepartout till det när han med skorna på går in i ett indiskt tempel. Eftersom de indiska kolonialmyndigheterna (enligt boken) hade stor respekt för lokala seder och bruk hinner rättvisan småningom ikapp sällskapet. Orden fälls efter att komisk förvirring uppstått kring sekreterarens och domarens förväxling av peruker. Än i dag används peruk i brittiska domstolar. Enligt vår man på tingsrätten har de engelska domarna försökt få bort perukerna men gruppen barristers (en sorts jurister som får föra talan i domstol och därför ser sig som lite finare) har motsatt sig det.

Solicitors (en annan grupp jurister som i konsekvensens namn inte anses lika fina) får inte ha peruker. I domstolen alltså – hur de ser ut på fritiden är väl deras ensak. I det offentliga England är det dock viktigt att hålla på formerna. En peruk används annars ofta i komiska sammanhang, på maskerader eller i komedier, för att förstärka just det komiska. Paradoxalt nog kan en peruk i det vanliga verkliga livet användas för att normalisera ett utseende. Eftersom normen i de flesta sammanhang innebär hår kan det kännas bra att bära en peruk när när känsla av normalitet eftersträvas. Det finns många tillfällen i livet när någon av olika skäl inte vill identifieras utifrån sin frisyr liksom det givetvis finns tillfällen när så önskas. Men det är ju lite lättare att skaffa sig en frisyr om man faktiskt har hår.

Det hela är lite som när Fantomen ibland rör sig på gatorna som en vanlig man. Men han är ju Fantomen ändå, det är bara det att ingen ser det för han har inte sin fantomenkostym på sig. Det kan vara lättare att ha, eller, för all del, inte ha, en fantomenkostym när man ska bekämpa det onda. Möjligen är det också på det viset att det finns både tårar och skratt som världen helt enkelt inte behöver se. Salvation lies within, som det heter i en bra film. Personligen byter jag dock gärna ut the good book mot kultur i största allmänhet. Helst mot musik, idrott, litteratur och historia.

I veckan undslapp sig elever en klagosång över kursen kulturhistoria. Jasså, du ska inte prata så mycket i dag, säger du? Är det som det brukar när du inte ska prata så mycket och så pratar du i 40 minuter? Alltså, det här med kultur. Jag känner mig ofrivilligt uppträngd i nåt jävla kulturhörn bara för att jag går estetprogrammet.  Jag försökte trösta de modfällda med dokumentären om Birgit Nilsson men befanns därmed mer tondöv än någonsin. Och jag som älskar kultur – det är min räddning, helt enkelt.

Ute i svängen finns det i #metoo-rörelsens spå en internationell larmsignal. Kvinnor som finner sig drabbade av en synnerligen dryg, efterhängsen man av typen som vägrar ta nej som svar, kan i sin nöd vända sig till bartendern och beställa en Angel. Sedan går hon på toaletten medan bartendern uppmärksammar vakterna på det störande elementet vilket odelbart avlägsnas. Stämmer detta är det ju underbart. Jag tror vi alla behöver en Angel emellanåt. Något eller någon som snabbt och enkelt kommer och hjälper en ur en jobbig situation.

Passepartout och kompani agerar Angel när de räddar den indiska prinsessan från en våldsam död på bålet och goda människor och gärningar finns överallt därute. För egen del skulle jag gärna vara medlem i Phileas Foggs klubb, Reformklubben, där det ursprungliga vadet ingås. Den verkar så lugn och skön på något sätt, den där klubben. Jag nämner detta på försigkommen anledning med tillägget att både kvinnor och män borde äga tillträde till den moderna Reformklubben. Det ligger ju i namnet, liksom.

Salvation lies within. 

Under dessa förutsättningar kunde Reformklubben vara min Angel, eller oas, i tillvaron. I brist därav vänder jag mig till litteraturen – jodå, jag läser Jorden runt på 80 dagar för dotter 2 och det är underbart. Och jag vänder mig till Bach – Kristine kyrkokör framför Johannespassionen tillsammans med den fantastiska orkestern rebaroque 11:e mars – välkommen!

Historia, Livsåskådning

Gott nytt 2018!

av adolphson

Det där med falska nyheter, eller alternativa fakta, det kanske inte är så konstigt, egentligen. Jag menar att vi skapar väl alla vår egen verklighet. Det har vi ju alltid gjort.

Sent på kvällen den 27:e februari 1933 började det brinna i riksdagshuset i Berlin. Hitler insåg genast möjligheten. Oavsett om det var nazisterna själva som tände på (det har har aldrig blivit helt klarlagt men Hitler skyllde iallafall på kommunisterna) eller någon annan så använde Hitler händelsen till att permanenta det maktinnehav han på demokratisk väg fått. Branden förklarades snabbt vara ett verk av Tysklands fiender (kommunisterna) och att nationen var hotad. Återigen (sagt med första världskriget i färskt minne). Så sa han iallafall, Hitler.

Alla tyska medborgares grundläggande demokratiska rättigheter upphävdes och polisen gavs rätt att utan grund eller på blotta misstanken om brottslig verksamhet sätta vem som helst i något som kallades skyddshäkte. Hitler vann det kommande riksdagsvalet bland annat eftersom han lovade bekämpa de fiender som låg bakom branden och snart instiftades de undantagslagar som skulle komma att bestå ända till Nazitysklands kollaps 1945. Regimkritiker, oppositionella, människor som klassades som icke-ariska och homosexuella greps och sattes med hjälp av dessa lagar i koncentrationsläger. Hitler skapade en alternativ sanning och människor valde att tro. Ämbetsmän på olika nivåer genomförde därefter visionen. Detta är vad historien säger. Vad vi tror eller tycker om det är en annan sak.

Det fanns under 1600-talet en intressant instruktion om hur man drev möss ur huset. Först formade man en mus av järn (man får väl anta att alla kände en god smed dåförtiden) men detta måste ske vid samma tidpunkt som planeterna Mars och Saturnus stod i ett visst förhållande gentemot varandra. Hur man kände till när de gjorde så vet jag faktiskt inte. Antingen hade den dåtida människan mycket bättre kunskap om himlakropparna än dagens (något som faktiskt inte är helt otroligt) eller så frågade man (då som nu) väl någon auktoritet på området. Eller så bestämde man sig helt enkelt, eller kanske auktoriteten, för när planeterna stod i gynnsamt läge. Fake news, alternative facts, kanske.

När järnmusen var beställd och tidpunkten fastställd graverade man ordet ALBOMATATOX under buken. Därefter satte man sig att vänta på den tidpunkt då månen stod i kräftans tecken varvid det var dags att gravera några grekiska fraser på musens högra sida. När detta var gjort fick man vackert invänta samma gynnsamma astrologiska tecken och gravera några hebreiska tecken på musens vänstra sida. Sedan konstruerade man en ny mus, fast den här gången i bly, och gjorde om alltihop. Därefter placerades de båda konstgjorda mössen mitt i huset och alla riktiga möss och råttor flydde genast. Jajemnän. JAG kan iallafall inte säga att jag var där och såg om det fungerade eller ej.

Detta är vad historien säger. Om vi tror på huruvida det faktiskt fungerade eller ej är en annan fråga.

Barnen är väl egentligen alldeles för stora för att tro på tomten. Men de älskar att berätta om den råbarkade (han bor vid sjön Barken, nota bene) rumpmas-tomten som dräller in, är högljudd, pussar mamma och är allmänt dumdryg. Därför kunde det gått illa, illusionen kunde krossats tämligen brutalt, när en av de små oförhappandes sprang rakt in i rekvisitan. Jag låtsades förfärad över upptäckten och menade att tomten mycket väl kan ha tillhört lönnmördarsällskapet De ansiktslösa i Braavos. Det kan iallafall inte uteslutas. Att mormor och morfar har en tomtefälla på gården kändes i alla händelser som en sämre berättelse/förklaring till den bisarra upptäckten om fem tomteansikten i en låda.

 

 

Bättre De ansiktslösa än De utsiktslösa, tänker jag. För det fanns de som gjorde motstånd mot nazisterna under hela deras maktinnehav i Tyskland. Och de finns fortfarande – här och nu. Och även om 1600-talsreceptet mot ohyra tycks skrattretande för dagens människor så fyllde det ett syfte för samtidens vardagliga människor. Och även om tomtens identitet sedan länge är avslöjad så nog fyller han sin högst lokala funktion. Det finns oro, mörker och elände. Med det finns också ro, ljus och glädje. Det hela handlar, iallafall för mig, om hur en konstruerar sina fake facts och därigenom förhåller sig till verkligheten. Historien bär vi ju alltid med oss.

Och därmed tillönskas alla ett synnerligen gott nytt år!

 

 

Relaterade blogginlägg

Gott slut

Dolkstötslegenden

Jultomten

 

Källor:

T. Snyder: Om tyranni – tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet

Håkansson Vid tidens ände