Livsåskådning – Sida 5

Fågel Fenix

12 november, 202312 november, 2023av adolphson

Myten om fågel Fenix är en berättelse från antiken om en egyptisk fågel som återföds ur askan från elden den brann upp i.

Anledningen till att man måste förlåta det förflutna är att annars störs nuet. Genom krig och konflikter mellan grupper eller dåligt mående på det personliga planet.

Vad betyder trofast?

Livet och världen, i Bibeln formulerat som Herren, prövar oss ständigt. Det gäller att hålla tungan i rätt mun, som det heter. Abraham höll på att offra sitt barn för att Herren ville pröva honom. Ingen vettig människa offrar vare sig själv eller andra för att bevisa sin trofasthet.

Människor hör fortfarande då och då av sig och tackar för min blogg. Det gör mig glad.

Jag blir lätt uttråkad när jag är hemma för länge. Hur klarade jag av pandemin, egentligen? Ett och ett halvt år i mysbyxor. Blä.

Varför bråkar syskon?

Trygghet är något alla eftersträvar. I osäker tid söker vi människor en stark ledare som ska ställa allt tillrätta. För det är vi villiga att ge honom (det är alltid en han) extra befogenheter. Ändamålet helgar medlen, bara han räddar oss. Så blir den tilltänkta landsfadern en tyrann och allt börjar om.

Abraham var en stark ledare, får man nog anse. Han är enligt skrifterna upphovsman till till de tre monoteistiska världsreligionerna. De som allt som oftast ligger i luven på varandra. På Herrens uppdrag lämnade Abraham staden Ur i Mesopotamien för att flytta till det heliga landet, Kanaans land.

Vi rör på oss när livet inte fungerar. Så har det alltid varit. Abraham från Ur. Urfadern. Urmakaren. Ur askan i elden.

Abraham fick flera barn men främst två söner är kända: halvbröderna Isak och Ismail. Isak blev stamfader till judarna och Ismail till araberna. Tyvärr jagade Isaks mamma bort Ismail och hans mamma eftersom hon inte ville att sönerna skulle dela på arvet. Det var väl dumt, tänker jag. Bröder, halva som hela, är bra att ha. Vad Abraham tyckte om saken vet jag inte, men agerandet är inte ett exempel på gott ledarskap. Ur judendomen uppstod kristendomen efter att en annan stark ledare anlänt. Judarna väntar fortfarande på sin. Det är kusiner som bombar varann, just nu.

Den grekiske historikern Polybios skrev på 100-talet f.v.t att den romerska republikens styrka låg i maktbalansen. Blandningen av monarki, aristokrati och (låt vara i begränsad form) demokrati skapade en fungerande stat där inte för mycket makt koncentrerades på ett ställe. Genom historien har olika samhällen på olika sätt försökt kopiera den antika idén om maktdelning. Sedan händer något som rubbar balansen och vi människor vänder oss i vår nöd till patriarken som ska frälsa oss från ondo. Men blandat är bra. Gott och blandat, helt enkelt.

Varför bråkar människor? Ja, säg det. Visste jag svaret på den frågan skulle min blogg vara värdefull på riktigt. Kanske för att man inte litar på att det blandade ska bli tillräckligt gott och därför försöker tillskansa sig en fördel? Jag måste i alla händelser tro att det till sist föds något nytt ur askan, att vi en gång äntligen får se ett verkligt Kanaans land. I Småland, Hebron eller Gaza City. Det enda som krävs är förmågan att kunna förlåta det förflutna. En så liten, men samtidigt enorm, sak.

Jag är egentligen inte uttråkad. Jag tänker. Bloggar. Alltså existerar jag. Det jag tänker är att min nuvarande familj är viktigare en den jag en gång hade. Världen har prövat mig. Vad är jag beredd att offra? Det mesta utom mina nära, min själ och kärleken. Det innebär ett liv utan bitterhet och ilska. Cancer och bomber är skit, det vet vi redan. Låt dem försvinna.

Trofast betyder den som är av beprövad trohet. Jag tror det avser förmågan att resa sig ur askan för att åter kunna flyga. Det finns inget gudomligt i det, det är något grundläggande mänskligt.

Musik:

I love you

Der Herr hat des Tages

Two sleepy people

Louises version av two sleepy people

Bloggens musik (spellista)

Relaterade blogginlägg:

Sartre och Ikaros

Källor:

Wikipedia

Första mosebok

Synonymer.se

Jämställdhet, Livsåskådning, Sång och musik, Spännande människor

psalm 801

5 november, 20234 november, 2023av adolphson

Psalm betyder ungefär knäppa på stränginstrument. Och metaforiskt sett är väl det vad vi alla gör. Ständigt spelar vi på våra, och andras, inre strängar.

Jag står i kören i Kristine kyrka och sjunger psalm nummer 801. Den återfinns i den mer moderna delen bland psalmernas utbud och en del av texten lyder: ”Rör vid den skam som ingen har vågat ta fram”.

Det kan låta fånigt men jag påverkas av Matthew Perrys död. Jag sörjer, lite. Serien Vänner, det är mitt 90- och tidiga 00-tal. Identitetsskapande. Och Chandler var idolen.

Jag kommer att tänka på min syster. Hon älskade också Vänner. Helena, Helena, jag saknar dig så. En sak du en gång sa har för alltid etsat sig fast. ”Jag är ledsen för att mamma aldrig hann se vem jag verkligen är. Istället fick det bli du. Trots allt har det alltid varit så.”

Jag har nyligen lämnat in en motion om att drottning Kristina borde få någon form av minnesmärke i den stad som hon får anses som grundare av. Varför? Räcker inte kyrkan jag just nu står i? Eller gatan och skolan som bär hennes namn? Sådana här förslag engagerar människor och det har sedan motionen blev känd varit åtminstone två insändare i ärendet och en politisk kollega har meddelat att det hela är en dålig idé vilket hen tänker säga i talarstolen. Och hör sen. Fint, då får vi en debatt om något annat än elände!

Eva Andén (1886-1970) var 1918 fösta kvinna att bli invald i Advokatsamfundet. Ett år tidigare var hon dessutom första kvinna att tala i riksdagen – som sakkunnig angående barn födda utanför äktenskapet. Det samtida regelverket menade att mödrar med barn utan känd far skulle hänvisas till fattigvården. Eva krävde att de borde få reglerat underhåll. Dessutom, argumenterade hon, borde dessa ”oäkta” barn ha arvsrätt och samhället inte enbart dokumentera moderns namn i kyrkoböckerna.

Mitt liv är via tillvarons kugghjul förenat med Eva Andéns. Hon, som dog samma år jag föddes, påbörjade sin karriär som notarie i Falun trots att kvinnliga jurister vid den här tiden inte fick sitta ting. Hon engagerade sig för den kvinnliga rösträtten och i andra frågor rörande familj, kvinnor, barn och äktenskap. Efter tiden i Falun arbetade hon på en juristfirma i Stockholm som specialiserat sig på kvinnor. Byrån bytte med tiden namn till ”Eva Andens advokatbyrå”, specialiserad på familjerätt med namnkunniga klienter som Selma Lagerlöf (de hade ju Falun gemensamt men det är för mig okänt om de någonsin träffades här), Barbro Alving (Bang) och Astrid Lindgren. Dessa kända kvinnor hade alla ett för tiden ovanligt förhållningssätt till familjebildning och karriär. Eva förblev ogift livet ut. Jag, och alla andra må förvalta hennes arv och gärning efter förmåga – exempelvis genom att uppkalla en gata efter henne eller resa ett monument.

Det återstår hursomhelst att se om fullmäktige anser att man ska gå vidare i ärendet gällande ett någon form av minnesplats efter Kristina. Jag funderar lite medan jag väntar på körens nästa insats i högmässan, lyfter blicken i den pampiga 1600-talskyrkan. Jag har en motion till på gång. Möjligen en mycket bättre. Eva borde vi minnas.

Matthew Chandler Perry Bing var en idol. Han visade ett manlighetsideal jag känner mig hemma i. Att gå genom livet med sarkastisk och ironisk humor. Det passar mig. Att han även var öppen med sitt missbruk är en sida som inte förtar den bilden. Vila i frid, käre vän.

Att röra vid den skam som ingen har vågat ta fram. Kristina, Eva, Matthew och Helena gjorde på olika vis det. Alla är de minnesvärda, de gjorde sina liv fantastiska och vad gäller Eva, Helena och Matthew så gjorde de också mycket för andra. De suddade ut skammen. Jag vet inte hur det är med offentliga minnen av Matthew, Kristina och Eva men Helena har iallafall sin minnesplats i familjegraven på Styrsö. Och inom var och en av oss som minns henne.

Det är kanske inte så konstigt att jag tänker på min syster. Det är ju prästen som just nu leder högmässan som höll i hennes begravningsgudstjänst. En kvinnlig präst. Som om det spelar någon roll samtidigt som det spelar all roll i världen. Jag lyder sedermera prästens uppmaning och går fram och tänder ett ljus ljus till minne. Som sagt: herregud vad saknad du är, Helena.

(Jag tänker, medan jag iakttar den mäktiga altartavlan i kyrkan, att jag för länge sedan insett att jag inte vill leva mitt liv i ständig saknad över människor som lämnat. Jag har förlåtit livet, de som skadat mig, mig själv och mina tillkortakommanden. Jag ser fram emot att leva resten av livet hur det än gestaltar sig.)

Jag trakterar inte stränginstrument. Men jag har min röst. Rent sångligt är den i det närmaste betydelselös men i alla andra avseenden betyder den allt.

Relaterade blogginlägg:

Söstra mi

Obemärkt kvinna

Musik:

Psalm 801 (i popversion)

You are so beautiful

Serse

I’ll be there for you

Vara vänner

Källor:

Psalmboken

Ohlsson: 1918 Året då Sverige blev Sverige

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Änglar finns dom

29 oktober, 202329 oktober, 2023av adolphson

Pappa till två små flickor är jag. Eller små och små. Rätt stora nu. I alla händelser är jag deras far. En av dessa änglar närmar sig. Det kommer aldrig gå pappa, jag är dålig, jag törs inte redovisa inför klassen.

Vi har alla ett problem. Det råder ibland disharmoni inom oss, jag formulerar det som en kamp mellan själ och hjärta.

Fångarnas dilemma är en teori om tillit. Teorin i det klassiska exemplet går ut på att om två fångar inte öppnar munnen under polisförhör finns chansen att båda frikänns. Erkänner en straffas båda men straffet blir lägre för den som golar. Dilemmat består i att (eftersom de är åtskilda) båda måste lita på att den andre verkligen kommer att hålla tyst för att de ska undgå straff. Därmed är det näst bästa att tjalla.

Nocebo är motsatsen till placebo och innebär att någon mår eller lyckas sämre med negativa förväntningar på sig. Orden kommer från latinet och betyder ”jag ska skada”/”jag ska behaga”. Placebo får oss att tro, hoppas och i högre utsträckning lyckas medan nocebo får oss att låta hoppet fara.

Jag är påväg hem i höstmörkret. Jag tänker att min själ och mitt hjärta är fångar i mitt jag. Problemet de står inför är att de måste lita på varandra för att bli fria. Åh, vad gärna jag vill skänka dem friheten åter. Så plötsligt möter jag en ängel.

Det finns faktiskt goda förutsättningar för själen och hjärtat att lita på varandra. Jag har en stabil grundtrygghet, inga vuxna svek mig under uppväxten, inga bittra skilsmässor förekom i släkten eller i föräldrarnas vänkrets. Jag påminns om det när jag ibland möter otrygga människor – och känner tacksamhet för min uppväxt. Sannolikt är det dessutom omöjligt för mig att bränna ut mig därtill är jag på tok för lat, bra på att prioritera och återhämtning. Samtidigt befinner sig själen och hjärtat alltså i ett dilemma, fångade som de är. Resultatet av deras lågintensiva skyttegravskrig blir en blandning av existentiella grubblerier kring tillvarons mysterier vilket allt sammantaget gärna mynnar ut i någon sorts misströstans töcken.

Mitt liv kommer att ta slut en dag. Jag tänker ofta positivt. Har en positiv grundsyn på tillvaron. Och detta är faktiskt en positiv tanke, att jämmerdalen en dag kommer att upphöra. Hela jag är är en paradox, tänker jag aningen irriterad under promenaden i ett kvällstyst Falun. Ryck upp dig, gå vidare så du kommer hem någon gång! Problemet är att jag inte vill gå vidare. Jag vill stanna i det liv jag en gång hade. I tonårens Falun när familjen var intakt, som student i Frankrike och Uppsala, som storebror till en lillasyster, som kärnfamilj och pappa till två små flickor.

Lev i nuet, uppmanar jag ofta mig själv. Ta en fyrkant i taget. Samtidigt inser jag så här i efterhand att jag nog aldrig har varit så levande och närvarande som under de ett och ett halvt åren Malin var sjuk. Så mycket kommer jag nog aldrig att leva igen. Kanske brände jag då ut mitt känsloliv. Och nu står jag här med själ och hjärta i bojor. Far sa en gång att var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns. Den mannen har förlorat en fru, en dotter, en sonhustru och nu alla sina tre syskon. Inte ett ord av klagande bitterhet har någonsin passerat hans läppar.

Vetenskapen gav mig förresten nyss ett positivt besked om mitt hjärta, det är starkt. Det bär inte på den giftiga gen som förekommer i släkten och därmed gör inte heller flickorna det. Men hur hjärtat ser ut inuti kan inte vetenskapen besvara för där bor själen. Och själ är inte ett vetenskapligt begrepp.

Jag möter plötsligt två män, gamla elever, i samspråk. Den ena var uppenbarligen missnöjd med sitt utseende. Du ser mycket bättre ut utan tröja än jag, meddelade han uppgivet. Nja säg inte det, svarade vännen. Det beror ju på vad man gillar! Klokt resonerat, sa jag på min väg förbi. De tittade upp och utbrast: nämen Adolphson! Tjenare!

Låt oss behaga både hjärta och själ. Släpp fångarna loss det är vår! Var människa i sin själ vill väl. Änglar finns. Just nu står faktiskt en framför mig och lyser upp höstmörkret. Och så slår det mig. Pappa till två flickor är jag fortfarande. I alla händelser är jag deras far. Tilliten är återställd mellan själ och hjärta och med den följer den eviga freden. Må den sprida sig.

Lilla tjej. Gör inte ner dig själv, det finns det så många neggon som ständigt står beredda att göra just det. Låt istället din röst eka i världen. Håll din redovisning. Bara fortsätt. Se den elaka rakt i ögonen och fortsätt prata till din punkt. Så betvingar du världen.

Relaterade blogginlägg

Paradox (Fermis)

I väntan på vadå?

Musik:

Beethovens pianokonsert nr 5

Rättvisan

Släpp fångarna loss

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

att skiljas är att dö en smula

15 oktober, 202315 oktober, 2023av adolphson

Barn. Tanken på, graviditet, småbarnsår och tonår, allt det där är passé. Nu är en tonåring och den andra arton vårar fyllda. Mitt grundläggande jobb är klart. Fem av dessa år har hon hankat sig fram med endast en förälder. Fem år av toppar och dalar.

Död. Ungdomens frigörelse. Skilsmässa. Avsked. Av Victor Hugo formulerat genom den något slitna frasen ”att skiljas är att dö en smula.” Klyschan lär oss vidare att man utvecklas mer av motgångar, misslyckanden och svårigheter än av framgångar och tillvarons oerhörda lätthet. Förlåt ett något galghumoristiskt utlåtande men jäklar vad utvecklad jag måste vara.

Mina döttrar förlorade sin mor alldeles för tidigt och det har påverkat dem för all framtid. Jag tror alla är överens om att barn mår bäst av att ha tillgång till alla sina föräldrar. (Det där är inte ett oproblematiskt påstående och jag använder termerna ”tillgång” och ”alla” fullt medvetet. Jag är också och fullt medveten om att det finns människor som är olämpliga som föräldrar.) Föräldraskap ser så gott som alltid olika ut. Många, faktiskt hälften av alla relationer, slutar i separation. Det behöver inte vara något dåligt, tvärt om. Rätten att skilja sig står dessutom över rätten att inte vilja det. Iallafall i en demokrati.

Minnen. Hon kommer, strax innan hon ska gå ut, och sätter sig, inväntar min uppmärksamhet. Hon säger lite tyst att pappa, du har så många kompisar, alla gillar dig. Jag svarar med ett stort skratt att så är det minsann inte. De flesta har sannolikt ingen åsikt men många gillar mig inte alls. Hon ser undrande på mig. På riktigt? Ja, så är det. Hon undrar hur jag löser det. Jo, jag ägnar mig åt att hänga med dem som verkligen bryr sig, de verkliga vännerna. Sådana som inte är snabba att döma men heller inte viker med blicken när vi pratar allvar. De andra bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Hon tystnar. Dröjer lite till. Man märker vilka det är va, undrar hon. De riktiga vännerna. Ja, det gör man. Det är dessa ytterligt få som hjälper en igenom varje tornado och som också jag gör detsamma för. Jag kallar dem ibland för ”band of brothers” eller rätt och slätt “hemmalaget”. Det har inget med kön att göra, det handlar om hjärta och sinne. Lyft blicken, kära du, potentiella sådana finns överallt. Det gäller bara att finna dem.

Hon håller kvar min blick i sin ytterligare några sekunder. Sedan går hon ut. Jag undrar vad hon tänker på.

Minnen. Döttrarna växer och vi befinner oss i en butik för att införskaffa nya underkläder. En ur personalen, en kvinna på några och tjugo, har slutit upp redo att assistera.

Jag harklar mig, tar befälet. Då så tjejer! Då börjar vi! Vad behövs? Döttrarna himlar sig mot expediten vilken i samförstånd himlar tilllbaka. Jag blir plötsligt osäker. Så där man lätt blir, ensam, långt ute i okänd terräng. Nytt försök. En sån? (Pekar på en i mina ögon fullt ändamålsenlig bh). Tystnaden är öronbedövande. De övriga tre himlar sig åter i tyst samförstånd. Eller en… pappa, avbryter en dotter. Du kanske kan sätta dig därborta så länge? Så säger vi till när du ska betala? Jag känner mig lite nedstämd på vägen hem. Jag vill ju kunna hjälpa till med allt. Jag tar en kopp. Flickorna kommer småningom trampande. Vi ville bara tacka för hjälpen pappa. Du skötte dig jättebra! Det sa (expediten) också. Hon fattade tydligen att vi inte hade någon mamma. Du förstår pappa, när man är ensam förälder måste man vara dubbelt så bra!

Jag funderar ytterligare en liten stund. Livet är ibland svårbegripligt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Jag skulle kunna fylla bloggen med massor av underbara ögonblick. Men också med tillfällen av fruktansvärd vrede eller avgrundsdjup sorg, om misslyckanden och idiotiska grejer jag gjort som förälder. Och det är ju tydligen ur dessa man utvecklas.

Min filosofi är hursomhelst enkel. Man ska inte vara så hård mot sig själv. Man ska inte rucka på sina principer oavsett skitstormen det medför. Ös in så mycket kärlek det bara går. Jag säger inte att jag lyckats med detta. Jag talar om principen, inställningen, inte om mig själv. Jag försöker dock alltid vara konstruktiv.

Vi åt tillsammans med delar av släkten en storslagen middag för att fira myndighetsdagen. Jubilaren bad faktiskt om ett tal, hör och häpna. För det är ju sånt du gör, pappa. Jasså, det har hon snappat upp. Talet som helhet ska jag inte återge. Det jag i korthet försökte förmedla, som jag under hela hennes liv försökt förmedla, var att aldrig ta någon skit i livet. Att inte göra sig beroende av någon, att tjäna sina egna pengar – för det ger frihet. Att aldrig hålla tillbaka utan ge livet allt hon har. Att låta sin röst eka i världen. Till sist sa jag att trots att hon redan varit med om det mest fasansfulla någon kan, att förlora en förälder, så bör hon inte fokusera på det. Fokusera på oss som lever istället. På oss som sitter här runt bordet och firar henne. Här och nu.

Jaja. Vad vet man egentligen? Det är inte mycket vi hinner tänka, känna och uppleva under vår ytterst lilla stund på jorden. Så därför bör man ta sig igenom sin lilla skärva av existens leendes.

Barn. Ungdom. Vuxen. Att skiljas är att dö en smula. Det övriga är liv. Så mycket liv.

Relaterade blogginlägg

Tiden är vår vän

Musik

O nata lux

Lascia ch’io pianga

Post scriptum: En väldigt dålig sak är att jag blivit portad från Dubliners. Ja, inte av personalen som ser mig som en kärvänlig gammal inventarie i direkt anslutning till karaoken. Nej, av min dotter. Det är tydligen hennes ställe nu. Så sluts ännu en cirkel. Ensam hemma konstaterar jag det uppenbara: ensam är jag aldrig.

Jämställdhet, Livsåskådning, Språk

rymdens besegrare

24 september, 202324 september, 2023av adolphson

Jag fascinerats av natthimlen. Stjärnbilder som utmanar både intellekt och fantasi. Jag gillar, eller med ett mer modernt uttryck, lajkar, det jag ser.

Rymd kan avse universum men även syfta på innehåll, volym, perspektiv och utrymme. Hem syftar på den plats som en person anser vara sin huvudsakliga boplats. Ordet används om företeelser där man känner sig hemma och uttrycker sin samhörighet med. Man skulle i ett vidare perspektiv kunna säga att planeten, eller för den delen universum, är hemma. Men det är inte lätt det där, det är sällan svart eller vitt. Inte ens stjärnhimlen. Tillvaron som den ter sig är inte entydig. Inte heller himlakropparnas relationer.

Wernher von Braun (1912-1977), var Nazitysklands ledande raketforskare och mannen bakom de första lyckade uppskjutningarna i atmosfären. Han kallas därför ibland ”rymdens besegrare”. Men han var också ansvarig för utvecklingen av V2-raketen, som i andra världskrigets slutskede användes av Tyskland mot Storbritannien. Han hade antagligen dömts till döden i Nürnberg för krigsbrott om han inte varit en så framstående forskare. Istället blev han med tiden amerikansk medborgare och kunde fortsätta vara framstående forskare.

Gillar vi honom? Är han ond eller god? Kände han sig mer hemma i det nazistiska Tyskland än i USA? Kompenserade hans senare gärningar för de tidigare? Kan man jämföra honom med Oppenheimer?

Vi är bra simpla varelser ändå, tänker jag medan jag söker efter Orion. Helt i händerna på olika algoritmer lever vi våra liv. Om man studerar ”liksen” på sociala medier får man en ganska tydlig värdemätare på sina personliga aktier inom en relativt snäv filterbubbla. När någon inte längre gillar någon slutar liksen komma. Enkelt. Frågan är: spelar det någon som helst roll?

Genom diverse trix och piruetter försöker ledande, men också vi helt vanliga, människor samla härskaror för att segra i cyberrymden. Det kan innebära att någon försöker skapa opinion för ett lagförslag att någon bör skvallra på någon som befinner sig på vad någon uppfattar som fel plats och därför ska jagas iväg. Att hen känner sig hemma där spelar ingen roll. Det kan också innebära en diskret signal till att någon inte längre gillar dig och uttrycker det genom att inte lajka mer.

Fruntimmer är ett ålderdomligt ord, det dök upp i Sverige ungefär samtidigt som Gustav Vasa kastade in handduken, för kvinna. Ordet som idag ofta uppfattas nedsättande användes under 1800-talet och början av 1900-talet allmänt. Det är en förvrängning av tyska Frauenzimmer, vilket ungefär kan översättas till kvinnorum. Det svenska ordet timmer är en benämning på grovt virke. I det svenska bondesamhället fanns på gårdarna ofta en frustuga. Det var ett rum, eller på en större gård en separat byggnad, där gårdens kvinnor höll till. Det kan jämföras med drängstuga som avsåg männen. Under 1800-talet kunde en kvinna som skötte en handelsbod kallas bodfruntimret.

Språket lär oss att kvinnor behöver en fristad. Det har de alltid behövt. En fristad från män.

Vi människor är i full färd med att besegra rymden och det är en tidsfråga innan vi flyttar från planeten. Jag låter blicken svepa över himlavalvet. Quo vadis? Vart ska vi ta vägen? Är kvinnor från Venus och män från Mars bygger jag min personliga drängstuga på Venus alla dagar i veckan.

Varje människa är kapabel till både gott och ont, det vi uttrycker, uppfinner och våra beteenden kan leda till gott eller ont. Så var det för von Braun och Oppenheimer och så är det för var och en av oss. Om det är något vi människor har gemensamt, det som gör oss mänskliga, så är det enligt min uppfattning, längtan efter tillhörighet och önskan att få vara ifred på den plats man bor.

De är vackra stjärnorna. Jag känner mig både liten och upprymd (!) när jag iakttar dem. Jag kan inte på något sätt förmå mig att tänka att jag besegrat universum – nej, jag är en ytterst liten del av det. Det är helt enastående. Like it or not.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Bloggens musik (spellista)

Källor:

Nationalencyklopedin

Synonymer.se

Livsåskådning, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson

Irrbloss

2 september, 20232 september, 2023av adolphson

Jag har kommit på en strålande idé! Torsdagsslipsen! Vilken grej! Vilket irrbloss!

Irrbloss är små ljus på exempelvis hedar, myrar eller kanske kärr. Att lågan brinner beror på sumpgas men förr hade man en mer vidskeplig syn. Man trodde, lite som i begreppet karma inom hinduismen, att ljusen var människors själar som i levande livet utfört lika mycket ont som gott och därför varken kommit till himlen eller helvetet. Status quo. En annan uppfattning var att det handlade om själar efter personer som lurats att gå ned sig i sumpmarker och som efter sin död återuppstått som irrbloss. Dömda att för evigt dansa runt platsen där de gått under fortsätter de leda vilsna människor antingen till säkerhet eller död.

Dotter 2 har besökt Grövelsjön med sin skolklass under en tredagars fjällvandring. Vi har genom åren fjällvandrat och hon berättade inlevelsefullt hur mycket hon uppskattade att återigen uppleva tystnaden ute på fjället. Kanske gör vi det igen, snart, hoppas hon. När man återkommer från vildmarken får man dessutom lyxa, det är sedan gammalt, exempelvis genom att duscha länge och välja mat. Hennes val utföll till Donkens favör. Sagt och gjort.

När vi beställt och precis skulle börja äta kom plötsligt en ung man fram och tilltalande oss med lågt tonfall på dålig svenska. Jag uppfattade inte riktigt vad han sa men trodde att han ville sälja något eller tigga. Jag bad honom gå. Den unge mannen gick med sänkta axlar vidare till nästa bord där jag överhörde att det han frågade var huruvida någon kunde köpa mat åt honom. Samtidigt som jag såg någon ur personalen uppfodrande närma sig reste jag mig, gick fram och erbjöd mig att trots allt bjuda på en måltid.

Han blev lite häpen, men glad, och på vår väg mot beställningsmaskinen nedkallade han Allahs välsignelse i varannan mening samtidigt som jag noterade att personalstyrkan diskret drog sig tillbaka. Gud hör bön, tydligen. Den unge mannen hade även sin bror med, en pojke i tioårsåldern, som glatt vinkade – som det verkade lycklig över att brorsan fått napp.

Medan han vant och ivrigt knappade in beställningen frågade jag vad han ansåg om tilltaget att bränna koranen. Mest för att ha något att prata om. Han hejdade sig instinktivt och gav mig en snabb blick, kanske orolig att svaret skulle påverka min givmildhet, att vänligheten vid fel svar skulle visa sig vara ett irrbloss. ”Det är inte bra. Men man får”, svarade han osäkert. Och la snabbt till: ”svenskar är snälla. Du är snäll. Gud välsigne dig varje dag.”

Dotter 2 undrade, när jag återkom till vårt bord, varför jag gjorde så där. Det kostade 300 kronor och jag kunde ju inte veta om det var sant det han sa, menade hon. Han kanske hade råd, det kanske inte ens var hans bror. Jag svarade att det kan i och för sig hända men att jag inte skulle stått ut med att personen jagats ut från restaurangen hungrig medan hon och jag drack milkshake. Och av döma av lukten var det länge sedan vare sig han eller hans bror tog en lång dusch. Okej, sa Dotter 2 med tonåringens skenbara likgiltighet, och lät sig därmed nöja.

Nej, jag är ingen godhetens apostel som härmed koketterar med goda gärningar. Jag är väl som människor är mest och gör ungefär lika mycket gott som ont. Vad som är gott respektive ont ligger möjligen i betraktarens öga (utom möjligen ”mat” på Donken som sällan är gott) summan av lasterna är måhända konstant och både himlen och helvetet finns här på jorden, den aktuella kvällen i en lokal hamburgerkedja. Jag hade råd, inte han. Och lurade han mig var det kreativt och må därför uppmuntras.

Samtidigt som jag inser att jag är ovan att få guds välsignelse nedkallad över mig tänker jag att vi alla är irrbloss som dansar runt våra platser med förmågan att leda våra medmänniskor rätt eller fel. Irrbloss är förresten en perfekt metafor för livet som det ter sig. Alla kan av olika skäl då och då gå ner sig i tillvarons kvicksand och kan någon bistå den nödställde med ett skrovmål bör hen inte tveka.

Slips? En torsdag? Vad är grejen? Jo, genom att fylla en helt vanlig veckodag med lite stil och finess gör jag, åtminstone för mig själv, tillvaron aningen vackrare. Jag sträcker omedvetet på ryggen, möter oftare ett leende eller uppskattande kommentar. Plötsligt känns dagen bra, tillvaron meningsfull och framtiden hoppingivande. Sant eller inte, det är så jag föredrar tillvaron även om jag inser att resultatet är som ett irrbloss i svarta havet.

(Strängt taget ersätter torsdagsslipsen fredagsslipsen, men säg inget.)

Relaterade blogginlägg:

De gyllene bågarna 2

Musik:

Passacaglia

Alla vill himlen

Källor:

Wikipedia

Livsåskådning, Skola

Skräckkriteriet

27 augusti, 202326 augusti, 2023av adolphson

Varje dag möter jag Afrodite. Eller Venus om man ska vara noggrann. Och det ska man ju. Hursomhelst, Afrodite och Venus, det är kärlekens gudinna i antikens Grekland och Rom.

Alla växer med positiva förväntningar på sig och det finns något alla fruktar att göra. Jag, exempelvis, fruktar kärleken eftersom den gör så ont när den tar slut. Och slut tar den ju, förr eller senare.

Tillvaron består ofta av olika sorters kriterier som man måste förhålla sig till. Betyg, lön, eller värderingar. Kriterier kan ungefär översättas till bedömningsgrund.

Jag besvarar ofta mina barns och elevers frågor med en motfråga: ”vad tror du själv?”. Kanske kan det uppfattas som ett fåfängt försök att lajva Sokrates men det hela är faktiskt resultatet av en livshållning: att i alla lägen främja självständigt och kritiskt tänkande. Den främsta förutsättningen för det är, som jag ser det, förmågan att tro på, och gilla, sig själv och sin förmåga.

Jag vet att du kan och är uppriktigt intresserad av din åsikt.

Häromdagen fick jag en fråga av liknande karaktär, en så kallad boomerangfråga, när min äldsta dotter spekulerade: ”Ja, du pappa. Vad säger du om livet egentligen?”.

Pygmalion är namnet på en antik grekisk skulptör. Han skapade en kvinnostaty som han förälskade sig i och bad därför enträget till gudarna att statyn skulle bli levande. Afrodite bevekades av Pygmalions förväntansfulla kärlek och besvarade hans bön. Statyn fick livets gåva och en dotter vid namn Pafos föddes.

I USA genomfördes 1963 ett experiment. Av två burar med råttor uppgavs de i den ena ha tränats och vara mer intelligenta än de i den andra där råttorna förklarades som dumma och lata. Så var det i själva verket inte, alla var helt vanliga råttor. Men hör och häpna. Råttorna som antogs vara bättre klarade faktiskt alla test bättre och snabbare än de andra! Hur var det möjligt? Ingen råtta hade ju tränats, de var som sagt helt ordinära djur. Experimentet har sedan dess varierats men kommit till samma resultat. Fenomenet kallas inom vetenskapen för pygmalioneffekten och innebär att varje individ växer med positiva förväntningar, bemötanden och beröringar. Till och med en staty kan enligt myten få liv om tron är tillräcklig. Försökspersonerna hade ett annat handhavande med de råttor man från början trodde var intelligenta. Närbesläktat är fenomenet placeboeffekten som förekommer inom sjukvård.

Av alla betygskriterier som måste uppfyllas i mitt ämne brukar jag tjuvhålla på ett som i elevernas folkmun benämns ”skräckkriteriet”. Det spelar ingen roll hur många uppgifter de gjort tidigare, och på vilken nivå, har de inte uppnått eleven ger enkla/utförliga exempel på, och förklarar översiktligt/utförligt/nyanserat, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden blir de inte godkända i kursen. För detta krävs nämligen att man deltar i det sista momentet och säger något om det baserat på kriteriet ovan. Uttrycker något som har med ämnet att göra. Inte skriver.

Hur kan nu detta komma sig, undrar kanske både en potentiell läsare och definitivt eleverna. Jag förklarar för dem redan från början att det inte går att misslyckas med uppgiften – men man måste delta i den. Dels innebär detta att eleverna inte checkar ut i förtid när studenten närmar sig och dels tränar de sig i aktivt deltagande. Säg något, kom med ett påstående, med utgångspunkt från ämnet och kriteriet.

Du kan. Jag vet att du kan. Det behöver inte ske inför hela klassen om du tycker det i läskigt – men du måste öppna munnen och säga något. Låt din röst eka och gilla det du hör dig själv säga.

Jag ska avslöja en hemlighet. Skräckkriteriet är bara något jag hittat på. Det påverkar inte betyget nämnvärt, det är hela kutsens resultat som avgör betyget. Men det speglar verkligheten, lite.

Jag har uttryckt, tänkt och känt så mycket om/på/för Malin sedan hennes bortgång. Om jag inte härigenom skapat en staty så har det väl åtminstone blivit någon form av monument. En gång medan hon var i livet gav jag henne Afrodite (Venus om vi ska vara noggranna) i present och sedan dess tronar gudinnan på hedersplats i hemmet. Jag ber, som Pygmalion, till henne varje dag. Inte om att väcka en död till liv utan om hjälp att se allt det vackra som omger mig. Och om att väcka det som stelnat inom mig till liv igen.

Jag svarade min dotter med ett citat jag hört någonstans. ”Livet är inget för amatörer, tror jag.” Dotter 1 blev emellertid inte svaret skyldig. ”Det har du rätt i. Och det är ju tur för oss, det.”

Det finns inga kriterier för livet utöver religionens och filosofins kärleksbudskap. Jag har positiva förväntningar på tillvaron och det finns inget jag fruktar mer än att tappa kärleken. Men hon ler mot mig varje dag, kärlekens gudinna. Jag vet ju egentligen hur det är. Kärleken tar aldrig slut. Den bara fortsätter och fortsätter.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Bergman: I grunden god

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

bild 144: teatrum mundi

12 augusti, 202313 augusti, 2023av adolphson

Vi har alla våra roller att spela på livets scen.

As time goes by. Alla dessa dagar.

Tiden går fort om man inte stirrar sig blind på den enskilda människan utan istället fokuserar på de stora händelserna i världen. Jag brukar ibland låta eleverna få krympa jordens historia till att omfatta bara ett år. Livet uppstod i den tankemodellen i slutet av november, dinosaurierna dukade under på julafton. Sedan får de reflektera över sina egna liv. Ja, inte dinosaurierna alltså – eleverna. Om det nu är någon skillnad (ursäkta, lärarhumor).

Analys, lär jag också mina elever, är ett grekiskt ord som betyder lösa upp, frigöra, sönderdela. Analys innebär att plocka sönder något i smådelar och undersöka varje enskild del. Varje beståndsdel vänder och vrider man på och och undersöker från olika vinklar och perspektiv. Det är ungefär som att plocka isär en motor för att förstå hur den fungerar. Vissa har fallenhet för processen, andra inte. Allt går att analysera, både motorer och livet i stort. Likaså lär jag dem att syntes innebär motsatsen och avser att sätta samman, lägga ihop, konstruera. Man sätter ihop olika beståndsdelar, går från analys till helhet. Man skapar något nytt, kanske en större, ny, förståelse av helheten. Ibland handlar det om att kombinera information på nya sätt och därefter dra slutsatser.

Teatrum mundi är en filosofi med rötterna hos Platon och som blev populär under 1600-talet. Termen innebär att se världen som ett skådespel där alla har sin roll att spela och det är viktigt att spela den väl. Då genom ståndsamhällets hierarki, nu genom sociala medier. Tiden går medan jag och alla andra spelar våra roller på tillvarons scen. Papparollen är för mig den svåraste, samtidigt den viktigaste och roligaste. Roligt var förresten också när en elev i skrift refererade till den store filosofen som ”Platton”. Är det den där filosofen från Göteborg, skrev jag i marginalen. (Ursäkta, lärarhumor.)

Det börjar bli dags att sammanfatta sommaren och se hösten an. Där har funnits umgänge i storfamilj med släkt och vänner. Där har funnits gyllene ögonblick: ett kvällsdopp i engelska kanalen, en öl på puben The Victoria i London, en måltid på brasseriet Le Charlet i Paris, familjemiddagar i huset i byn Treignac, Chablis, Champagne samt havets läckerheter på Styrsö. Men där har inte bara varit frossarens överdåd utan även späkning genom löpning där kilometer lagts till kilometer. Det enda jag egentligen saknat denna sommar är fjällen. Ska vi sikta på Sarek nästa år?

Analysen säger mig att livet är gott, njutbart och i allt väsentligt tillfyllest. Även om syntesen inte är given (och tur är väl det när vi diskuterar människor) känner jag glädje över allt jag har. Utan uppgivenhet kan jag konstatera att jag inte har något att bevisa eller uppnå utan egentligen bara den fantastiska möjligheten att kunna ta dagen som den kommer.

Jag ägnar mig åt, uttryckt med en formulering lånad av Carl Piper, (en av Karl XII:s närmaste män) som uppgiven över majestätets tjurskallighet utbrast att nu inget annat återstod än lydnadens ära under tonårsdöttrars (exakt så sa dock inte Piper) tyranni (ursäkta, pappahumor). Mer konkret ska jag under året fortsätta att försöka vara en närvarande pappa, laga mat som ingen vill ha, trösta, krama, irritera, ”inte fatta ett skit”, med mera, ety det är min roll – en roll som tarvar perfektion.

Analysen säger mig också att jag i allt väsentligt är fri att rolltolka. När jag ser mig omkring konstaterar jag att det förefaller som om det inte är allt för många som fullt ut är det. Det, om något, är minsann en värdefull syntes. Så, uppmanar jag slutligen mig själv, landa trygg i det du har. Unna dig något gott, lyssna på något vackert, läs något bra. Var nöjd i nuet, tiden är din vän. Syntesen kommer sen. Rätt som det är har alla dessa dagar plötsligt passerat. As time goes by.

Vi har alla våra roller att spela, detta är min.

En fin stund på Hjortronvägen i Falun. Kanske blir jag aldrig mer så här obekymrad

Relaterade blogginlägg:

Musik:

As time goes by (länk ovan)

Bloggens samlade musik (spellista)

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid

Livsåskådning, Personligt

Epiktetos

6 augusti, 20236 augusti, 2023av adolphson

I denna bloggpost låter jag tankarna svinga sig tämligen ohämmat. Ingen röd tråd eller substans att skönja så långt ögat når, däremot möjligen en och annan kliché. Som vanligt, med andra ord. Jag funderar, alltså. Hur framstår jag egentligen. Gnällande? Glad? Sörjande? Sökande? Allt av detta? Spelar det förresten någon roll hur jag uppfattas?

Kan man vara förälskad utan att ha någon att älska romantiskt? Det beror kanske på hur man ser på saken. När dessa rader skrivs skulle jag firat min tjugotredje bröllopsdag, men så blev det inte.

Epiktetos är en grekisk filosof jag inte känner till särskilt väl. Ett citat jag dock gillar är ”Det är inte händelserna som oroar oss utan hur vi uppfattar dessa händelser”. Hur människor uppfattar händelser snarare än vad som faktiskt händer, alltså. Det handlar i vår tid ofta om källkritik och kommunikation, mer eviga teman är kärlek och relationer.

Jag saknar den romantiska kärleken och passionen. Jag saknar min vän och framtiden vi kunnat få. En dotter funderar. Har frågor, vi pratar. Är jag lycklig? Kommer jag fortfarande älska henne när hon blir gammal – när hon är fyrtiotvå, exempelvis?

Jag tror egentligen det är lätt att förstå. För att tillvaron ska fungera måste kärleken, glädjen och passionen finnas i den. Så är det, i all sin enkelhet men samtidigt fruktansvärt komplicerade snårighet, iallafall för mig. Antagligen för de flesta människor. Det är skälet till varför vi alla, låt vara på olika vis, söker kärleken, närheten, glädjen och harmonin.

Kärlek och passion, sålunda. Hur många är det inte som givit sig i kast med att försöka definiera dessa företeelser? Jag definierar kärlek som viljan att för någon viss person varje dag försöka vara en lite bättre människa. I den formuleringen ryms alla former av kärlek och relationer. Romantik, vänner, släkt och familj. Lite bättre, alltså. Varje dag. Hur bra blir inte det i slutändan?

Jösses, vilken skakig resa livet är. Hur ska man veta vilken väg man ska ta? Kanske, funderar jag, genom att välja rätt, och vårda, sina relationer. Hela tillvaron består ju strängt taget av relationer. Hemligheten är att undvika de toxiska och försöka pumpa in så mycket kärlek, passion och engagemang det går i resten av dem. Det är nog hela grejen, egentligen.

Man bör inte fundera så mycket över omgivningen. Man kan ändå inte förändra andra människor, bara sig själv. Man känner omedelbart inom sig vad man vill. Sinnesro är att vara helt fri från omgivningens eventuella synpunkter och förväntningar. Att vila trygg i sina känslor. Det är iallafall så jag tolkar Epiktetos. Känslorna styr. Kan de samverka med logiken är det bra men jag, för min del, är en känslomänniska och måste leva därefter.

Lycklig, svarar jag dröjande, och riktar mig lika mycket till min dotter som till mig själv, jo, men jag tror faktiskt det. Måhända inte lika sorglös som jag önskar, och som jag en gång var, men på det hela taget ändå… lycklig. Vi har ju, alla tre i familjen, redan överlevt det värsta tänkbara. Jag håller alltid på och tjafsar om det förflutna. Den viktigaste insikten är att inte fastna i det. Det är i nuet man lever och älskar, skapar minnen som blir en underbar framtid.

Ja. Ja är svaret till min dotter och nyckeln till livet, kärleken och passionen. Och fyrtiotvå, förstås (för den som kan sin Adams).

Epiktetos talar alltså om våra uppfattningar. Jag har inga längre. Inte fler än uppfattningen att jag kan ha fel. Men känslor, det har jag fortfarande. Tack och lov. Lycklig är måhända den som trivs med sig själv. Och jag är begåvad med en superkraft: när det gått tillräckligt lång tid får jag alltid mig själv på gott humör. På något sätt lyckas jag alltid med det.

Kan man vara förälskad utan att ha någon att älska romantiskt? Nja, jag har försökt att inte fastna i det förflutna, att hitta en ny väg. Kanske går det. Det viktiga är hur vi uppfattar saker och jag väljer att se livet som gott, kärleken som närvarade och kulturen underbar. Hur jag uppfattas eller framstår må vara av mindre vikt. Leve Epiktetos!

Somewhere over the rainbow, skies are blue

Relaterade blogginlägg:

Kärlek

Ensamma kufars sällskap

Musik:

A time for us

Kvinnan för dig

Kvinnan jag drömmer om

Over the rainbow

Källor:

Eriksson: Retorikens grunder

cancer, Historia, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Thukydides

30 juli, 202330 juli, 2023av adolphson

I stridens hetta. Vad menas egentligen med det påståendet? Beteenden som inte är representativa, inte normala, mer att tillskrivas affekt beroende på en extrem situation? Men vad vet jag, som knappast är att betrakta som något annat än en ignoransens marängsviss?

Vi för ett krig mot oss själva. Ständigt, livet igenom. Hur det kriget går avgör vad för sorts människa var och en av oss är. Mänskligheten krigar, som bekant, mot sig själv men också individer bekrigar sig. Varje gång jag är en ilsken, elak, lättkränkt, missunnsam, småsint människa, ett generalpucko, har jag förlorat. Alltså i stort sett dagligen. Men varje dag får jag också en ny chans, ungefär som i den gamla egyptiska berättelsen om solen som varje dag återuppstår. Också mänskligheten får med varje generation en ny chans.

En gammal vän från uppsalatiden, Pontus ”Pomma” Myrén, har alldeles för tidigt somnat in. Vi har genom åren haft kontakt, ibland hörde han av sig och ville ha kritik på sina texter, ibland hade han frågor och synpunkter om politik eller mina erfarenheter från svår sjukdom. Nu är han alltså borta. Jag tänker på sångerna, upptågen och skratten vi delat.

Ibland får mina elever möta greken Thukydides (ca 460-400 f.v.t) som tillsammans med Herodotos är en historieskrivningens pionjär. Han skrev boken Historia om det peloponnesiska kriget, som handlar om kriget mellan Sparta och Aten på 400-talet f.v.t. Det räknas som det första vetenskapliga historieverket, och beskriver världen utifrån människors handlingar utan gudars ingripande (som annars varit den normala förklaringsmodellen).

I alla tider har makten försökt övertyga människor om det storslagna i att gå i krig. Bilden av män som i sammanbiten kärvhet bryter upp från sina familjer, kvinnor och barn som i patriotisk yra hyllar sina hjältar som drar ut till försvar av fäderneslandets ära och storhet är något tidlöst. Det är möjligen just där och då, egentligen endast där och då – till muntra toner, fest, spel och blanka uniformer – som kriget är romantiskt. Iallafall kan idén om det ärorika kriget just där och då förefalla romantisk. Men snart kommer verkligheten och knackar på dörren med lidande och sorg. Idén om krigets heroiska karaktär dör för att återuppstå någon annanstans i en annan tid. Redan under antiken var detta känt. Thukydides skrev i sin bok att det hävdades att kriget skulle bli kortvarigt, ett kortvarigt krig är nämligen det enda som motiverar människor att utkämpa det. En lång, fruktansvärd konflikt som drabbar alla kan ingen stolt marschmusik eller allt flaggviftande i världen motivera.

Jihad betyder ”heligt krig”. Termen avser den enskildes dagliga kamp mot allt dåligt, frestelser, eller uttryckt på annat sätt: mot allt lågt och lumpet här i livet. Jihad innebär strävan efter att dagligen försöka bli en bättre människa.

Jag tänker plötsligt på de jag varit med vid slutet av livet. Det är några stycken vid det här laget. De har alla det gemensamt att de i sina sista stunder längtat efter mer liv, efter att fortsätta leva. De längtar inte efter evigt liv, men efter liv, efter livet i sig, själva livet. Det tycker jag mig märkt också hos Pomma, i de texter han lämnat efter sig. Denna djupt mänskliga längtan ser jag som själva motsatsen till krig och förklaringen till varför alla maktgalna krigsherrar är så fel ute – hur många pukor och trumpeter de än hyr in.

Pomma var en av de goda. Vila i frid. Jag skänker honom en tacksamhetens tanke för några fina ögonblick, läser åter hans sista blogginlägg och funderar över vilket som blir mitt sista. Det går naturligtvis inte att säga med säkerhet (om jag inte bestämmer mig för att sluta). Däremot går det att fastslå att det inte betyder något. Det ständigt pågående inre krigets utgång avgör vad för sorts människa man blir, ingen enskild bagatell på min blogg. Men om just det här blogginlägget (oturligt nog) skulle råka bli det sista vill jag passa på att säga följande:

Förlåt för de tillfällen jag inte varit en så bra människa.

Samt:

Pjäsen är slut, applådera!

Den nya generationen finner nog sin väg den med

I stridens hetta är det den nya generationen som finner lösningen på gamla och nya problem. Till den ställer vi vårt hopp både som individer och kollektiv. Också det är något tidlöst. Men vad vet jag, som knappast är att betrakta som något annat än en ignoransens marängsviss?

Relaterade blogginlägg

Herodotos

Musik:

Goodbye

Over the rainbow

Fear no darkness promised child

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid