Livsåskådning – Sida 6

Livsåskådning, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson

Irrbloss

2 september, 20232 september, 2023av adolphson

Jag har kommit på en strålande idé! Torsdagsslipsen! Vilken grej! Vilket irrbloss!

Irrbloss är små ljus på exempelvis hedar, myrar eller kanske kärr. Att lågan brinner beror på sumpgas men förr hade man en mer vidskeplig syn. Man trodde, lite som i begreppet karma inom hinduismen, att ljusen var människors själar som i levande livet utfört lika mycket ont som gott och därför varken kommit till himlen eller helvetet. Status quo. En annan uppfattning var att det handlade om själar efter personer som lurats att gå ned sig i sumpmarker och som efter sin död återuppstått som irrbloss. Dömda att för evigt dansa runt platsen där de gått under fortsätter de leda vilsna människor antingen till säkerhet eller död.

Dotter 2 har besökt Grövelsjön med sin skolklass under en tredagars fjällvandring. Vi har genom åren fjällvandrat och hon berättade inlevelsefullt hur mycket hon uppskattade att återigen uppleva tystnaden ute på fjället. Kanske gör vi det igen, snart, hoppas hon. När man återkommer från vildmarken får man dessutom lyxa, det är sedan gammalt, exempelvis genom att duscha länge och välja mat. Hennes val utföll till Donkens favör. Sagt och gjort.

När vi beställt och precis skulle börja äta kom plötsligt en ung man fram och tilltalande oss med lågt tonfall på dålig svenska. Jag uppfattade inte riktigt vad han sa men trodde att han ville sälja något eller tigga. Jag bad honom gå. Den unge mannen gick med sänkta axlar vidare till nästa bord där jag överhörde att det han frågade var huruvida någon kunde köpa mat åt honom. Samtidigt som jag såg någon ur personalen uppfodrande närma sig reste jag mig, gick fram och erbjöd mig att trots allt bjuda på en måltid.

Han blev lite häpen, men glad, och på vår väg mot beställningsmaskinen nedkallade han Allahs välsignelse i varannan mening samtidigt som jag noterade att personalstyrkan diskret drog sig tillbaka. Gud hör bön, tydligen. Den unge mannen hade även sin bror med, en pojke i tioårsåldern, som glatt vinkade – som det verkade lycklig över att brorsan fått napp.

Medan han vant och ivrigt knappade in beställningen frågade jag vad han ansåg om tilltaget att bränna koranen. Mest för att ha något att prata om. Han hejdade sig instinktivt och gav mig en snabb blick, kanske orolig att svaret skulle påverka min givmildhet, att vänligheten vid fel svar skulle visa sig vara ett irrbloss. ”Det är inte bra. Men man får”, svarade han osäkert. Och la snabbt till: ”svenskar är snälla. Du är snäll. Gud välsigne dig varje dag.”

Dotter 2 undrade, när jag återkom till vårt bord, varför jag gjorde så där. Det kostade 300 kronor och jag kunde ju inte veta om det var sant det han sa, menade hon. Han kanske hade råd, det kanske inte ens var hans bror. Jag svarade att det kan i och för sig hända men att jag inte skulle stått ut med att personen jagats ut från restaurangen hungrig medan hon och jag drack milkshake. Och av döma av lukten var det länge sedan vare sig han eller hans bror tog en lång dusch. Okej, sa Dotter 2 med tonåringens skenbara likgiltighet, och lät sig därmed nöja.

Nej, jag är ingen godhetens apostel som härmed koketterar med goda gärningar. Jag är väl som människor är mest och gör ungefär lika mycket gott som ont. Vad som är gott respektive ont ligger möjligen i betraktarens öga (utom möjligen ”mat” på Donken som sällan är gott) summan av lasterna är måhända konstant och både himlen och helvetet finns här på jorden, den aktuella kvällen i en lokal hamburgerkedja. Jag hade råd, inte han. Och lurade han mig var det kreativt och må därför uppmuntras.

Samtidigt som jag inser att jag är ovan att få guds välsignelse nedkallad över mig tänker jag att vi alla är irrbloss som dansar runt våra platser med förmågan att leda våra medmänniskor rätt eller fel. Irrbloss är förresten en perfekt metafor för livet som det ter sig. Alla kan av olika skäl då och då gå ner sig i tillvarons kvicksand och kan någon bistå den nödställde med ett skrovmål bör hen inte tveka.

Slips? En torsdag? Vad är grejen? Jo, genom att fylla en helt vanlig veckodag med lite stil och finess gör jag, åtminstone för mig själv, tillvaron aningen vackrare. Jag sträcker omedvetet på ryggen, möter oftare ett leende eller uppskattande kommentar. Plötsligt känns dagen bra, tillvaron meningsfull och framtiden hoppingivande. Sant eller inte, det är så jag föredrar tillvaron även om jag inser att resultatet är som ett irrbloss i svarta havet.

(Strängt taget ersätter torsdagsslipsen fredagsslipsen, men säg inget.)

Relaterade blogginlägg:

De gyllene bågarna 2

Musik:

Passacaglia

Alla vill himlen

Källor:

Wikipedia

Livsåskådning, Skola

Skräckkriteriet

27 augusti, 202326 augusti, 2023av adolphson

Varje dag möter jag Afrodite. Eller Venus om man ska vara noggrann. Och det ska man ju. Hursomhelst, Afrodite och Venus, det är kärlekens gudinna i antikens Grekland och Rom.

Alla växer med positiva förväntningar på sig och det finns något alla fruktar att göra. Jag, exempelvis, fruktar kärleken eftersom den gör så ont när den tar slut. Och slut tar den ju, förr eller senare.

Tillvaron består ofta av olika sorters kriterier som man måste förhålla sig till. Betyg, lön, eller värderingar. Kriterier kan ungefär översättas till bedömningsgrund.

Jag besvarar ofta mina barns och elevers frågor med en motfråga: ”vad tror du själv?”. Kanske kan det uppfattas som ett fåfängt försök att lajva Sokrates men det hela är faktiskt resultatet av en livshållning: att i alla lägen främja självständigt och kritiskt tänkande. Den främsta förutsättningen för det är, som jag ser det, förmågan att tro på, och gilla, sig själv och sin förmåga.

Jag vet att du kan och är uppriktigt intresserad av din åsikt.

Häromdagen fick jag en fråga av liknande karaktär, en så kallad boomerangfråga, när min äldsta dotter spekulerade: ”Ja, du pappa. Vad säger du om livet egentligen?”.

Pygmalion är namnet på en antik grekisk skulptör. Han skapade en kvinnostaty som han förälskade sig i och bad därför enträget till gudarna att statyn skulle bli levande. Afrodite bevekades av Pygmalions förväntansfulla kärlek och besvarade hans bön. Statyn fick livets gåva och en dotter vid namn Pafos föddes.

I USA genomfördes 1963 ett experiment. Av två burar med råttor uppgavs de i den ena ha tränats och vara mer intelligenta än de i den andra där råttorna förklarades som dumma och lata. Så var det i själva verket inte, alla var helt vanliga råttor. Men hör och häpna. Råttorna som antogs vara bättre klarade faktiskt alla test bättre och snabbare än de andra! Hur var det möjligt? Ingen råtta hade ju tränats, de var som sagt helt ordinära djur. Experimentet har sedan dess varierats men kommit till samma resultat. Fenomenet kallas inom vetenskapen för pygmalioneffekten och innebär att varje individ växer med positiva förväntningar, bemötanden och beröringar. Till och med en staty kan enligt myten få liv om tron är tillräcklig. Försökspersonerna hade ett annat handhavande med de råttor man från början trodde var intelligenta. Närbesläktat är fenomenet placeboeffekten som förekommer inom sjukvård.

Av alla betygskriterier som måste uppfyllas i mitt ämne brukar jag tjuvhålla på ett som i elevernas folkmun benämns ”skräckkriteriet”. Det spelar ingen roll hur många uppgifter de gjort tidigare, och på vilken nivå, har de inte uppnått eleven ger enkla/utförliga exempel på, och förklarar översiktligt/utförligt/nyanserat, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden blir de inte godkända i kursen. För detta krävs nämligen att man deltar i det sista momentet och säger något om det baserat på kriteriet ovan. Uttrycker något som har med ämnet att göra. Inte skriver.

Hur kan nu detta komma sig, undrar kanske både en potentiell läsare och definitivt eleverna. Jag förklarar för dem redan från början att det inte går att misslyckas med uppgiften – men man måste delta i den. Dels innebär detta att eleverna inte checkar ut i förtid när studenten närmar sig och dels tränar de sig i aktivt deltagande. Säg något, kom med ett påstående, med utgångspunkt från ämnet och kriteriet.

Du kan. Jag vet att du kan. Det behöver inte ske inför hela klassen om du tycker det i läskigt – men du måste öppna munnen och säga något. Låt din röst eka och gilla det du hör dig själv säga.

Jag ska avslöja en hemlighet. Skräckkriteriet är bara något jag hittat på. Det påverkar inte betyget nämnvärt, det är hela kutsens resultat som avgör betyget. Men det speglar verkligheten, lite.

Jag har uttryckt, tänkt och känt så mycket om/på/för Malin sedan hennes bortgång. Om jag inte härigenom skapat en staty så har det väl åtminstone blivit någon form av monument. En gång medan hon var i livet gav jag henne Afrodite (Venus om vi ska vara noggranna) i present och sedan dess tronar gudinnan på hedersplats i hemmet. Jag ber, som Pygmalion, till henne varje dag. Inte om att väcka en död till liv utan om hjälp att se allt det vackra som omger mig. Och om att väcka det som stelnat inom mig till liv igen.

Jag svarade min dotter med ett citat jag hört någonstans. ”Livet är inget för amatörer, tror jag.” Dotter 1 blev emellertid inte svaret skyldig. ”Det har du rätt i. Och det är ju tur för oss, det.”

Det finns inga kriterier för livet utöver religionens och filosofins kärleksbudskap. Jag har positiva förväntningar på tillvaron och det finns inget jag fruktar mer än att tappa kärleken. Men hon ler mot mig varje dag, kärlekens gudinna. Jag vet ju egentligen hur det är. Kärleken tar aldrig slut. Den bara fortsätter och fortsätter.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Bergman: I grunden god

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

bild 144: teatrum mundi

12 augusti, 202313 augusti, 2023av adolphson

Vi har alla våra roller att spela på livets scen.

As time goes by. Alla dessa dagar.

Tiden går fort om man inte stirrar sig blind på den enskilda människan utan istället fokuserar på de stora händelserna i världen. Jag brukar ibland låta eleverna få krympa jordens historia till att omfatta bara ett år. Livet uppstod i den tankemodellen i slutet av november, dinosaurierna dukade under på julafton. Sedan får de reflektera över sina egna liv. Ja, inte dinosaurierna alltså – eleverna. Om det nu är någon skillnad (ursäkta, lärarhumor).

Analys, lär jag också mina elever, är ett grekiskt ord som betyder lösa upp, frigöra, sönderdela. Analys innebär att plocka sönder något i smådelar och undersöka varje enskild del. Varje beståndsdel vänder och vrider man på och och undersöker från olika vinklar och perspektiv. Det är ungefär som att plocka isär en motor för att förstå hur den fungerar. Vissa har fallenhet för processen, andra inte. Allt går att analysera, både motorer och livet i stort. Likaså lär jag dem att syntes innebär motsatsen och avser att sätta samman, lägga ihop, konstruera. Man sätter ihop olika beståndsdelar, går från analys till helhet. Man skapar något nytt, kanske en större, ny, förståelse av helheten. Ibland handlar det om att kombinera information på nya sätt och därefter dra slutsatser.

Teatrum mundi är en filosofi med rötterna hos Platon och som blev populär under 1600-talet. Termen innebär att se världen som ett skådespel där alla har sin roll att spela och det är viktigt att spela den väl. Då genom ståndsamhällets hierarki, nu genom sociala medier. Tiden går medan jag och alla andra spelar våra roller på tillvarons scen. Papparollen är för mig den svåraste, samtidigt den viktigaste och roligaste. Roligt var förresten också när en elev i skrift refererade till den store filosofen som ”Platton”. Är det den där filosofen från Göteborg, skrev jag i marginalen. (Ursäkta, lärarhumor.)

Det börjar bli dags att sammanfatta sommaren och se hösten an. Där har funnits umgänge i storfamilj med släkt och vänner. Där har funnits gyllene ögonblick: ett kvällsdopp i engelska kanalen, en öl på puben The Victoria i London, en måltid på brasseriet Le Charlet i Paris, familjemiddagar i huset i byn Treignac, Chablis, Champagne samt havets läckerheter på Styrsö. Men där har inte bara varit frossarens överdåd utan även späkning genom löpning där kilometer lagts till kilometer. Det enda jag egentligen saknat denna sommar är fjällen. Ska vi sikta på Sarek nästa år?

Analysen säger mig att livet är gott, njutbart och i allt väsentligt tillfyllest. Även om syntesen inte är given (och tur är väl det när vi diskuterar människor) känner jag glädje över allt jag har. Utan uppgivenhet kan jag konstatera att jag inte har något att bevisa eller uppnå utan egentligen bara den fantastiska möjligheten att kunna ta dagen som den kommer.

Jag ägnar mig åt, uttryckt med en formulering lånad av Carl Piper, (en av Karl XII:s närmaste män) som uppgiven över majestätets tjurskallighet utbrast att nu inget annat återstod än lydnadens ära under tonårsdöttrars (exakt så sa dock inte Piper) tyranni (ursäkta, pappahumor). Mer konkret ska jag under året fortsätta att försöka vara en närvarande pappa, laga mat som ingen vill ha, trösta, krama, irritera, ”inte fatta ett skit”, med mera, ety det är min roll – en roll som tarvar perfektion.

Analysen säger mig också att jag i allt väsentligt är fri att rolltolka. När jag ser mig omkring konstaterar jag att det förefaller som om det inte är allt för många som fullt ut är det. Det, om något, är minsann en värdefull syntes. Så, uppmanar jag slutligen mig själv, landa trygg i det du har. Unna dig något gott, lyssna på något vackert, läs något bra. Var nöjd i nuet, tiden är din vän. Syntesen kommer sen. Rätt som det är har alla dessa dagar plötsligt passerat. As time goes by.

Vi har alla våra roller att spela, detta är min.

En fin stund på Hjortronvägen i Falun. Kanske blir jag aldrig mer så här obekymrad

Relaterade blogginlägg:

Musik:

As time goes by (länk ovan)

Bloggens samlade musik (spellista)

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid

Livsåskådning, Personligt

Epiktetos

6 augusti, 20236 augusti, 2023av adolphson

I denna bloggpost låter jag tankarna svinga sig tämligen ohämmat. Ingen röd tråd eller substans att skönja så långt ögat når, däremot möjligen en och annan kliché. Som vanligt, med andra ord. Jag funderar, alltså. Hur framstår jag egentligen. Gnällande? Glad? Sörjande? Sökande? Allt av detta? Spelar det förresten någon roll hur jag uppfattas?

Kan man vara förälskad utan att ha någon att älska romantiskt? Det beror kanske på hur man ser på saken. När dessa rader skrivs skulle jag firat min tjugotredje bröllopsdag, men så blev det inte.

Epiktetos är en grekisk filosof jag inte känner till särskilt väl. Ett citat jag dock gillar är ”Det är inte händelserna som oroar oss utan hur vi uppfattar dessa händelser”. Hur människor uppfattar händelser snarare än vad som faktiskt händer, alltså. Det handlar i vår tid ofta om källkritik och kommunikation, mer eviga teman är kärlek och relationer.

Jag saknar den romantiska kärleken och passionen. Jag saknar min vän och framtiden vi kunnat få. En dotter funderar. Har frågor, vi pratar. Är jag lycklig? Kommer jag fortfarande älska henne när hon blir gammal – när hon är fyrtiotvå, exempelvis?

Jag tror egentligen det är lätt att förstå. För att tillvaron ska fungera måste kärleken, glädjen och passionen finnas i den. Så är det, i all sin enkelhet men samtidigt fruktansvärt komplicerade snårighet, iallafall för mig. Antagligen för de flesta människor. Det är skälet till varför vi alla, låt vara på olika vis, söker kärleken, närheten, glädjen och harmonin.

Kärlek och passion, sålunda. Hur många är det inte som givit sig i kast med att försöka definiera dessa företeelser? Jag definierar kärlek som viljan att för någon viss person varje dag försöka vara en lite bättre människa. I den formuleringen ryms alla former av kärlek och relationer. Romantik, vänner, släkt och familj. Lite bättre, alltså. Varje dag. Hur bra blir inte det i slutändan?

Jösses, vilken skakig resa livet är. Hur ska man veta vilken väg man ska ta? Kanske, funderar jag, genom att välja rätt, och vårda, sina relationer. Hela tillvaron består ju strängt taget av relationer. Hemligheten är att undvika de toxiska och försöka pumpa in så mycket kärlek, passion och engagemang det går i resten av dem. Det är nog hela grejen, egentligen.

Man bör inte fundera så mycket över omgivningen. Man kan ändå inte förändra andra människor, bara sig själv. Man känner omedelbart inom sig vad man vill. Sinnesro är att vara helt fri från omgivningens eventuella synpunkter och förväntningar. Att vila trygg i sina känslor. Det är iallafall så jag tolkar Epiktetos. Känslorna styr. Kan de samverka med logiken är det bra men jag, för min del, är en känslomänniska och måste leva därefter.

Lycklig, svarar jag dröjande, och riktar mig lika mycket till min dotter som till mig själv, jo, men jag tror faktiskt det. Måhända inte lika sorglös som jag önskar, och som jag en gång var, men på det hela taget ändå… lycklig. Vi har ju, alla tre i familjen, redan överlevt det värsta tänkbara. Jag håller alltid på och tjafsar om det förflutna. Den viktigaste insikten är att inte fastna i det. Det är i nuet man lever och älskar, skapar minnen som blir en underbar framtid.

Ja. Ja är svaret till min dotter och nyckeln till livet, kärleken och passionen. Och fyrtiotvå, förstås (för den som kan sin Adams).

Epiktetos talar alltså om våra uppfattningar. Jag har inga längre. Inte fler än uppfattningen att jag kan ha fel. Men känslor, det har jag fortfarande. Tack och lov. Lycklig är måhända den som trivs med sig själv. Och jag är begåvad med en superkraft: när det gått tillräckligt lång tid får jag alltid mig själv på gott humör. På något sätt lyckas jag alltid med det.

Kan man vara förälskad utan att ha någon att älska romantiskt? Nja, jag har försökt att inte fastna i det förflutna, att hitta en ny väg. Kanske går det. Det viktiga är hur vi uppfattar saker och jag väljer att se livet som gott, kärleken som närvarade och kulturen underbar. Hur jag uppfattas eller framstår må vara av mindre vikt. Leve Epiktetos!

Somewhere over the rainbow, skies are blue

Relaterade blogginlägg:

Kärlek

Ensamma kufars sällskap

Musik:

A time for us

Kvinnan för dig

Kvinnan jag drömmer om

Over the rainbow

Källor:

Eriksson: Retorikens grunder

cancer, Historia, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Thukydides

30 juli, 202330 juli, 2023av adolphson

I stridens hetta. Vad menas egentligen med det påståendet? Beteenden som inte är representativa, inte normala, mer att tillskrivas affekt beroende på en extrem situation? Men vad vet jag, som knappast är att betrakta som något annat än en ignoransens marängsviss?

Vi för ett krig mot oss själva. Ständigt, livet igenom. Hur det kriget går avgör vad för sorts människa var och en av oss är. Mänskligheten krigar, som bekant, mot sig själv men också individer bekrigar sig. Varje gång jag är en ilsken, elak, lättkränkt, missunnsam, småsint människa, ett generalpucko, har jag förlorat. Alltså i stort sett dagligen. Men varje dag får jag också en ny chans, ungefär som i den gamla egyptiska berättelsen om solen som varje dag återuppstår. Också mänskligheten får med varje generation en ny chans.

En gammal vän från uppsalatiden, Pontus ”Pomma” Myrén, har alldeles för tidigt somnat in. Vi har genom åren haft kontakt, ibland hörde han av sig och ville ha kritik på sina texter, ibland hade han frågor och synpunkter om politik eller mina erfarenheter från svår sjukdom. Nu är han alltså borta. Jag tänker på sångerna, upptågen och skratten vi delat.

Ibland får mina elever möta greken Thukydides (ca 460-400 f.v.t) som tillsammans med Herodotos är en historieskrivningens pionjär. Han skrev boken Historia om det peloponnesiska kriget, som handlar om kriget mellan Sparta och Aten på 400-talet f.v.t. Det räknas som det första vetenskapliga historieverket, och beskriver världen utifrån människors handlingar utan gudars ingripande (som annars varit den normala förklaringsmodellen).

I alla tider har makten försökt övertyga människor om det storslagna i att gå i krig. Bilden av män som i sammanbiten kärvhet bryter upp från sina familjer, kvinnor och barn som i patriotisk yra hyllar sina hjältar som drar ut till försvar av fäderneslandets ära och storhet är något tidlöst. Det är möjligen just där och då, egentligen endast där och då – till muntra toner, fest, spel och blanka uniformer – som kriget är romantiskt. Iallafall kan idén om det ärorika kriget just där och då förefalla romantisk. Men snart kommer verkligheten och knackar på dörren med lidande och sorg. Idén om krigets heroiska karaktär dör för att återuppstå någon annanstans i en annan tid. Redan under antiken var detta känt. Thukydides skrev i sin bok att det hävdades att kriget skulle bli kortvarigt, ett kortvarigt krig är nämligen det enda som motiverar människor att utkämpa det. En lång, fruktansvärd konflikt som drabbar alla kan ingen stolt marschmusik eller allt flaggviftande i världen motivera.

Jihad betyder ”heligt krig”. Termen avser den enskildes dagliga kamp mot allt dåligt, frestelser, eller uttryckt på annat sätt: mot allt lågt och lumpet här i livet. Jihad innebär strävan efter att dagligen försöka bli en bättre människa.

Jag tänker plötsligt på de jag varit med vid slutet av livet. Det är några stycken vid det här laget. De har alla det gemensamt att de i sina sista stunder längtat efter mer liv, efter att fortsätta leva. De längtar inte efter evigt liv, men efter liv, efter livet i sig, själva livet. Det tycker jag mig märkt också hos Pomma, i de texter han lämnat efter sig. Denna djupt mänskliga längtan ser jag som själva motsatsen till krig och förklaringen till varför alla maktgalna krigsherrar är så fel ute – hur många pukor och trumpeter de än hyr in.

Pomma var en av de goda. Vila i frid. Jag skänker honom en tacksamhetens tanke för några fina ögonblick, läser åter hans sista blogginlägg och funderar över vilket som blir mitt sista. Det går naturligtvis inte att säga med säkerhet (om jag inte bestämmer mig för att sluta). Däremot går det att fastslå att det inte betyder något. Det ständigt pågående inre krigets utgång avgör vad för sorts människa man blir, ingen enskild bagatell på min blogg. Men om just det här blogginlägget (oturligt nog) skulle råka bli det sista vill jag passa på att säga följande:

Förlåt för de tillfällen jag inte varit en så bra människa.

Samt:

Pjäsen är slut, applådera!

Den nya generationen finner nog sin väg den med

I stridens hetta är det den nya generationen som finner lösningen på gamla och nya problem. Till den ställer vi vårt hopp både som individer och kollektiv. Också det är något tidlöst. Men vad vet jag, som knappast är att betrakta som något annat än en ignoransens marängsviss?

Relaterade blogginlägg

Herodotos

Musik:

Goodbye

Over the rainbow

Fear no darkness promised child

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid

Foto, Livsåskådning, Resor

bild 142 – grand tour

27 juni, 202327 juni, 2023av adolphson

Upplevelser. Nya människor. Perspektiv. Hållbarhet. Det är temat för den stora resa jag och flickorna just avslutat.

Vad tänkte de som för 4-5000 år sedan byggde Stonehenge eller de som för 19 000 år sedan smyckande grottorna i Lascaux? Kanske såg de detta som en utmaning, kanske ville de helt enkelt uttrycka sig. Kanske gjorde de det för att det gick.

Det har sedan en tid i familjen tjatats om att resa. Problemet är att jag hatar att resa. Det är dyrt och inte så hållbart. Däremot gillar jag att upptäcka nya platser. Som mänskligheten i stort, människan har ju alltid vandrat. Se där något av en inneboende komplexitet i såväl art som individ.

Så när möjlighet uppstod att först besöka England tillsammans med Johan och Elinora och senare Frankrike med familjerna Jobs–Darke beslutade jag mig för att gräva djupt i fickorna och ta med mina döttrar på en bildningsresa till kontinenten som varade sexton dygn. Och, det medges. Jag gjorde även resan för att utmana mig själv. Jag hatar ju som bekant att resa.

Avresa. Incheckning och grejer. Jag avskyr flygplatser och denna gång utgjorde inget undantag. Medan svetten lackade på farsan under fipplande med bagage och incheckningsapparater föredrog döttrarna att konversera något som tydligen är stort och heter ”Panetos”. Tjaba, läget? Artist eller inte, tala som folk 😡🥸. Mer intressant var tonårsinsikten att man kan resa till exempelvis England på samma tid som en genomsnittlig sovmorgon tar i anspråk.

Bournemouth. En sömnig liten stad vid kanalen. Englands Borlänge by the sea. Ett aningen bedagat men charmigt hotell med anor från förra sekelskiftet. Jag och Johan fick dela rum, döttrarna och kusinen hade bestämt det så. När vi fann två sängar ihop fick vi vänligt förklara att vi inte är gifta utan släkt. Uppfriskande fördomsfri hotellpersonal.

Vi avslöjade oss dock ganska snart som tillresta hurtiga skandinaver genom den, enligt engelska uppfattningen, smått bisarra önskan att bada före augusti. I övrigt når möjligen vita bönor och hashbrown (eller vad det heter) till frukost sin fullkomlighet relativt snabbt.

Salisbury. Johan ville besöka den, som det visade sig, magnifika katedralen uppförd 1220–1258. Känd för att vara Storbritanniens högsta domkyrka samt för att i den förvaras ett (av fyra) exemplar av Magna Charta tronar den majestätiskt i värmen. (Salisbury är förövrigt också känt för att ha flest pubar per invånare i hela England.)

Ett försök till diskussion om innebörden av Det stora fördraget med döttrarna. Givande blev också diskussionen med en mycket trevlig guide. Vi fann varandra snabbt, guiden och jag. Men vad betyder det, pappa? För mig? Allt, kära du. Allt.

Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fredlöshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag.

Stonehenge. Den som varit där vet. Jag nöjer mig med att berätta att härmed upplevdes en gammal dröm.

Jag tog ett ögonblick i stillhet för att blicka ut över kanalen. Jag samlade med omsorg in den obligatoriska stenen. Olika hav ger olika perspektiv. Hastings och D-dagen kommer lätt upp i sinnet.

Stenar från platser jag besökt. Mitt eget lilla Stonehenge

En gammal vän sedan tjugofem år till Johan fick via min statusuppdatering nys om att han var i stan and there was much rejoicing. Se där nyttan av sociala medier, bäste svåger. Även restaurang ”Den väntande gästen” förtjänar viss uppmärksamhet.

Londres! London är London och där gjorde vi allt en förstagångsbesökare bör, inklusive att färdas med alla färdmedel. Traditionsenligt höll jag tal vid Speakers Corner men för döttrarna var musikalen Six the musical höjdpunkten. För mig puben The Victoria.

Tåg under kanalen! Också det en punkt på min hinklista. Det blev förvisso en lång dag på St Pancras station med destination Gare du Nord. Men att susa fram under kanalen på ett tåg som är som ett vardagsrum är vidunderligt. Jag ska aldrig mer flyga. Och Frankrike, det känns alltid som att komma hem.

Paris. Flod, torn, kyrkor och båge. Men även nya ting som antika Paris och Versailles, den senare en turist-logistisk besvikelse. Tur att Mia visade var skåpet ska stå.

Och brasseriet Le Charlet. Herregud, fransmännen kan sin mat. Å andra sidan. Någon dotter reflekterar över hur väl Sverige faktiskt fungerar, hur många uteliggare och fattiga människor världen rymmer, hur privilegierade vi är vid en jämförelse.

England möter Frankrike. Sniglar. Och te.

Tåg till Limoges och sedan bil rakt ut i den franska landsbygden: till den lilla medeltida byn Treignac. Vi disponerar en byggnad mitt i byn, ett gammalt hotell med alla bekvämligheter tretton svenskar kan behöva. Där lagar vi vår mat, vandrar i de medeltida gränderna, deltar i festival och badar i pool och sjö. Umgänge och upplevelser där min gestaltning av Baloo (charader) väcker i lika delar avund som fascination. Mest sticker grottorna i Lascaux ut. Vilken enastående upplevelse.

Jag älskar Europa. Jag hatar att flyga. Jag kan inte till hundra procent lova att det aldrig mer kommer att ske, men tåg är mitt element.

Några människor har kommit varandra närmare genom upplevelser som med tiden bleknar till minnen. Eller som Arild uttryckte det under den sista familjesamlingen: det var roligt att lära känna familjen Adolphson bättre, ni är jättetrevliga. Och kanske sammanfattar han därmed hela tillvaron från forntid till nutid. Inte min familjs eventuella trevnad men nyfikenheten, människokärleken, framtidstron. Jag lyssnar på Arild och hoppas fler gör så.

Jag tror människor byggde både Stonehenge och målade i Lascaux av samma skäl som vi byggde Versailles och Eiffeltornet: för att se om vi kan. För att utmana oss. De tänkte kanske precis som vi, att det är viktigt uttrycka sin värld. Det är vad människan gör – om framtiden får svårt att förstå oss lämnar vi därhän. På gott och på ont.

Nya människor. Gamla människor. Upplevelser. Perspektiv. Stonehenge är hållbart. Lascaux också. Men vi måste vårda det hållbara samtidigt som vi inte slutar vara som vi alltid varit: mänskliga. Det tror jag gäller oberoende av tid, plats, kön och social position.

Upplevelser tjänar också syftet att påminnas om det vardagliga och invanda. Tänk att köttbullar och stuvade makaroner kan smaka så gott.

Relaterade blogginlägg:

Svexit

Bryssel

Musik:

Stonehenge

vi kommer alltid ha Paris

Jag ångrar ingenting

Don’t loose your head

Hela bloggens musik

Jämställdhet, Livsåskådning, Retorik, Skola

bild 141: så nära

10 juni, 202310 juni, 2023av adolphson

Också i år fick jag äran att högtidstala för studenterna. Vagt baserat på verkliga händelser och med viss inspiration av författaren Harari åstadkoms följande specimen.

Kära studenter!

Detta tal är helt AI-säjfat.

Rubriker:

Våren är här! Kärlekens och hänryckningens tid! Lek med ord! Berusa er!Jag är kär! Jaga aldrig den perfekta vågen! Följ dina drömmar!

Studenten, alltså. Nu jäklar är ni allt på väg att bli något. Ingenjörer, vanliga knegare, sjukvårdspersonal, advokater. Detta är viktiga saker för att uppehålla ett gott samhällsliv. Snart nog sitter ni med lån, vadar i ungars magsjukor, volvo, hund, nedfällda toalock och sträckta lakan. Och arbete. Idel arbete. Veckans höjdpunkt är att på fredag i stillhet somna i soffan med näsan i dippen till hämtpizza och på spåret.

Briljans betyder superbra och irrelevans betyder oviktigt. Jag heter Fredrik och är historielärare. Det betyder att jag för det mesta är oviktig. Men, invänder kanske någon upprört, kunskap är ju den lättaste bördan att bära! Förvisso. Kunskap är makt. Kunskap är briljant.

Irrelevans kan tyckas som ett märkligt tema för ett tal på studenten vars existens handlar om att fira framgång, lyckade studier, glädje och framtidstro men ge mig en stund för att förklara mig så lovar jag att ni föralltid ska slippa mig därefter.

Det många fruktar mest i livet är att bli irrelevanta. Oviktiga. En oviktig man tenderar lätt bli överviktig. Se där, lek med ord. Alltid leka med ord. Hursomhelst. Alla från gatans folk till världens mäktigaste män hyser i grund och botten samma fruktan. Att bli oviktiga. Obetydliga. Irrelevanta. Annars skulle exempelvis inte sociala medier finnas.

Vet ni – många hoppas faktiskt att hen dött innan förändringen kommer. Förändringen som innebär att man plötsligt finner sig förvandlad från kingen på toppen, killen eller tjejen med koll, stålar och kändisskap, till en nostalgisk och lite patetisk föredetting utan förmåga att förstå världen omkring sig och därför inte heller kan bidra särskilt mycket till den.

Man kan lätt kan känna sig lite vilse i tillvaron. Irrelevant, rent utav. Åldrandet ter sig därför läskigt eftersom det innebär att vår identitet, våra drömmar, våra farhågor gradvis blir irrelevanta och vi själva meningslösa. Vilsna individer utan syfte, utan mål. Oavsett vad man varit tidigare i sitt liv, en världsberömd hockeyspelare, USA:s 45:e president eller en känd influenser, så kommer ditt åldrade jag att känna sig som en viking på Wall street. Du hör inte hemma där. Men det är en orättvis känsla. Mot vikingen, alltså.

Vikingen hade säkert sina vardagliga problem och konstruerade därför i kärv tysthet en båt som skulle ta hen från det här gråkalla skitlandet med sina introverta människor till möjligheternas horisont och bortom. Det var ju bara att hugga in en statusuppdatering i en runsten och dra. Men viking-hen (hörde ni: vikingen/viking-hen. Jag leker med ord, igen), behövde inte oroa sig för Wall street eftersom det fenomenet låg tusen år fram i tiden. Men i vår tid, här och nu, kan samhället faktiskt kollapsa redan i morgon. Det krävs ju bara ett litet virus. Eller ett krig. Det är vare sig briljant eller, hur gärna jag än önskar att jag kunde säga det, irrelevant. Å andra sidan utvecklas forskningen och tekniken snabbare än någonsin tidigare vilket paradoxalt nog möjligen förstärker rädslan för irrelevansens Luzentäta dimma. Det tog flera hundra år att få bukt med pesten, två år för att hantera corona. Allt blir hela tiden svårare, men bättre. Eller?

Jag kommer ihåg när jag för första gången stötte på internet, en smärtsam påminnelse så här i eftertankens påfallande kranka blekhet. Det var 1990-tal och jag studerade vid universitetet i Uppsala och hade hamnat på det som vi på den tiden refererade till som en förfest. Alla var på 1900-talet överens om att förfesten alltid var roligast. Jag argumenterade med någon teknist om valet av musik. Jag förespråkade Jussi Björling och han någon svensk pudelrockare som i tighta läderbyxor ylade om den slutgiltiga nedräkningen. Så depressivt. Så meningslöst. Så irrelevant. Han såg dessutom ut som Joey Tempest men det vet ju inte ni vem det är. Värden för festen lugnade den något hetsiga stämningen genom att visa oss det senaste av det sena. Internet. Hen kopplade inför oss klentrogna in en telefonsladd i datorn och knappade på några tangenter. Under någon minut hördes ett konstigt, knastrande ljud, några bastoner och sedan blev allt tyst. Det lyckades inte. Jag och min musik-antagonist började åter oroligt snegla mot DVD-spelarens remote men vår värd framhärdade. Gång på gång upprepades försöken.

Det kanske inte är någon hemma på internet, sa jag halvt på skämt. Men till sist ropade hen förtjust till och meddelade att försöket hade lyckats. Med vad då, frågade jag. Med att koppla upp sig mot universitetets dator svarade hen glädjestrålande. Jaha, sa jag. Vad finns där då? Mja, medgav hen, ingenting. Men det skulle kunna finnas allt möjligt. Som vadå, frågade jag. Inte vet jag, sa hen irriterad. Allt möjligt. Betyg. Forskningsartiklar, kontakter till internationella universitet, listor över studenter och lärare. Eller hur, utbrast jag och pudelrockaren i tighta läderbrallor samfällt i ett utslag av den ironi som var så typisk för oss som var unga på 1990-talet. Vi hade plötsligt glömt vårt musikgräl och ägnade resten av festen åt att skratta åt vår värd. Vilken idiot. Forskningsartiklar! Herregud! Nu är det istället vår värld som skrattar åt oss. Nu är det vi som är irrelevanta, pudelrockaren och jag. Jag har återkommande försökt hitta denne internetpionjär, via internet, för att be om ursäkt och uttrycka min beundran. Nåja. Livet, som jag ser det, borde inte handla om rädslan över att bli irrelevant utan snarare om saker som gör livet briljant.

Apropå briljans har jag några korta avslutande råd jag vill komma med. Först något till alla som inte definierar sig som man. Tänk att det idag finns gamla män som jobbar i en Hovrätt som inte vet vad en snippa är. De har studerat lag och rätt i många år och arbetat ett helt yrkesliv. Tänk på det. Perspektiven som öppnar sig. Jag skulle därför vilja påminna om termen dra åt helvete pengar. Alla som inte är män här inne är på god väg att trygga en försörjning genom att skaffa sig en utbildning. Det ger jobb med inkomst. Det ger frihet. Det finns ingen anledning att vara ihop med en idiot och med försörjningen tryggad kan man när som helst säga dra åt helvete och flytta. Rätten att skilja sig står över rätten att inte vilja skilja sig.

Sen något till alla som definierar sig som man: Ni är också på väg att skaffa er en utbildning. Använd den. Lär er kommunicera om ni vill ha en partner, fungera i en familj eller i ett arbetsliv, i synnerhet om ni vill behålla familjen eller anställningen och inte bli irrelevant i sammanhanget.

Till alla kön vill jag säga: Kicka ut gubbarna som inte vet vad en snippa är.

Så till sist. Kära student, du är briljant. Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig. Människor runt om i världen som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver dina insatser, engagemang, passion och briljans. När ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag till var och en säga: Låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har. Följ dina drömmar. Ingenjörer, vanliga knegare, sjukvårdspersonal, advokater. Det är viktiga saker för att uppehålla ett gott liv. Men hörni: strunta i hämtpizzan, minns istället att kultur, skönhet och kärlek, det är skälet till varför vi lever.

Vet ni. Jag är inte överflödig, för jag är historielärare. Men jag är så mycket mer. Pappa, vän, bror, medmänniska. Och så är jag kär! I livet, kärleken och kulturen! Och i en kvinna. Hon är briljant. Jag har ingen aning om vad hon tycker om mig men bara känslan av att vara kär i henne räcker långt. Jaga aldrig den perfekta vågen. Du får ändå aldrig tag i den. Istället ska du positionera dig och invänta den. Det gör du genom att välja något i livet du känner passion för. Res dig på vågtoppen och låt den bära dig genom livet. Då är du briljant. Ramlar du av så är det bara att positionera sig igen i väntan på nästa våg – för det kommer alltid en ny.

Kära studenter! Följ era drömmar! Berusa er! Av livet, kärleken och kulturen! Det är vår! Våren är kärlekens och hänryckningens tid! Det är er tid!

Från oss alla, all personal här på Lugnet, vill jag rikta ett stort, varmt och innerligt tack för att vi under en liten tid fick ha er här på skolan! Lycka till!

Relaterade blogginlägg:

Sommarprat 22

Musik:

Så nära

Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Sång och musik

bild 140: smörgåstårta (och ett litet glas Drambuie)

28 maj, 202321 februari, 2024av adolphson

Tro, hopp och kärlek.

Det finns alltid en framtid.

Fåglar sjunger varje vår.

En bra karl reder sig själv.

Ska inte du säga något, pappa?

Salvation lies within.

En helg av tro, hopp och kärlek har passerat. En helg av smörgåstårta. En helg av missmod och sorg. En helg av oböjlig framtidstro. Vi har tagit farväl av någon medan någon annan har tagit ytterligare steg på livets väg.

Mitt under brinnande pandemi spelade jag och Hasse in en låt till elever på distans. Den heter ”Fåglar sjunger varje vår”. Eleverna behövde muntas upp. Alla kan behöva lite uppmuntran nu och då. Man får inte glömma denna riktning.

Reder en bra karl sig själv? Är det verkligen sant? Det finns något som kallas den toxiska manlighetsnormen. Det innebär tyvärr ofta utövande av våld. Mot kvinnor, mot barn och mot andra män. Och våld mot sig själv. Vilket jävla elände det är, det där.

Vi har tagit farväl av barnens mormor. Jag fick på minnesstunden för långväga gäster presentera mig som Malins man. Det kändes naturligt men samtidigt avlägset. Svärfar bad mig vara konferencier och även vara med och bära kistan. Svärföräldrarna har alltid sett mig som son i huset, inget är förändrat därvidlag. En dotter viskade till mig på minnesstunden att hon dels inte tycker om smörgåstårta och dels uttryckte hon en önskan att jag skulle säga något (offentligt) om hennes mormor.

Ett farväl efter sextio år tillsammans. Söderbärke kyrka.

En gång träffade jag någon som jag fick en perfekt start med. Det lade grunden till en bra relation över tid. Även om jag inte har så många praktiska förmågor finns tillfällen när mina egenskaper kommer väl till pass. Som förmågan att uttrycka kärlek, sorg, saknad och framtidstro samt att hjälpa sörjande att rama in en begravning, trots att även jag sörjer. I all enkelhet: män får gråta. Det är okej. Män bör gråta. Jag har gråtit hela helgen. Jag gråter, om inte varje dag så, flera gånger i veckan.

Konfirmand och Svenska kyrkan (i det här fallet Kristine kyrka)

Vari består det toxiska? Varför verkar män må så dåligt? Ja, kanske beror det på avsaknad av tårar, kanske är det så att om man förväntas vara en bra karl men inte lyckas leva upp till idealet så kan det få oanade konsekvenser. För att hjälpa någon att tro på framtiden måste man ju tro på en själv. Hursomhelst, tro eller inte, Svenska kyrkan hjälper iallafall mig att tro på framtiden.

Jag reder mig inte särskilt bra själv. Inte alls, faktiskt. Jag saknar Malin, jag saknar även någon annan. Alltså är jag ingen bra karl. Så där tänker nog många. Men med goda manliga förebilder runt omkring, motion, sömn och tillgång till kultur hankar jag mig fram.

Man får kanske ändå vara nöjd. Jag slåss inte, är ofta ett veritabelt generalpucko och ger inte upp trots livets tuffhet. Jag känner förvisso många män men särskilt toxiska är de minsann inte. Jag försöker också för egen del att ta mitt ansvar. För, som jag sa till barnens morfar under mitt tal på begravningen, det finns alltid en framtid.

Min framtid består av drömmen om att ännu en gång blicka in i någons ögon och känna den där romantiska, innerliga känslan. Känslan av total tillit, samhörighet och kärlek. Bara en gång till. Det är mycket att begära, jag vet, men värt att vänta på. Om så är för resten av livet.

Salvation lies within är ett citat från en briljant film. I berättelsen avses en dubbeltydig referens till bibeln. I min tillvaro handlar citatet om var och ens inre. Man måste gilla sig själv för att må bra. Nyckeln till frihet stavas kärlek.

Nä, nu åker vi hem och muntrar upp oss, sa svärfar efter begravningen. Och det är väl så man får se på saken. Kan man uttrycka sig så efter att begravt sin vän man umgåtts med dagligen i sextio år är man nog något på spåren. Så det gjorde vi efter såväl begravning som konfirmation. Den är bra på sånt, kretsen runt mig.

Jo, lilla tjej, jag ska säga något. Ständigt och jämt, här och där. Den här gången om din mormor som efter ett kärleksfullt liv lämnat oss. Till Louise som konfirmerats. Till elever, vänner och okända. Det finns alltid en framtid. Fåglar sjunger varje vår. Än idag, post pandemi, är budskapet värt att påminna sig om. Tack, livet, för en helg av tro, hopp och kärlek. Ännu en.

Jag sitter i ensamhet och stirrar med viss avsmak på den överblivna smörgåstårtan. Jag tänker på hur glad Malin skulle varit idag och hur ledsen hon skulle varit i fredags. På hur fint livet är och på hur redo jag är att trampa en annan väg. Jag sippar försiktigt på ett glas Drambuie med krossad is. Plötsligt kommer jag att tänka på en bagatell. Allt är strängt taget, vare sig mer eller minde, inget annat än en bagatell. Och störst av allt är kärleken.

Nu alla goda vänners skål, gutår! Närvarande, frånvarande och de som komma farande – gutår!

Hon fick sin mammas vigselring omgjord till smycke. Vad glad hon blev.

Musik:

Fåglar sjunger varje vår (video!)

Relaterade blogginlägg

Sagan om ringen

Svärmor

cancer, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Spännande människor

bild 137: svärmor

30 april, 202312 maj, 2023av adolphson

Den dag då jag kasta svärmor i Volgasjön. Min svärmor, flickornas älskade mormor, har lämnat oss.

Pappa, du får inte dö”. Det där är ett återkommande konstaterade i mitt hem.

Min syster sa någon gång under sin sjukdomstid, lite galghumoristiskt, att vi sitter på den ruttna grenen på familjeträdet. Arv och miljö, gener och otur, se där insatserna i livets stora roulette. Döttrarna lever ut sin förtvivlan över den brutala verkligheten. ”Pappa! Varför dör alla kvinnor i vår familj!? Farmor som jag inte ens fick träffa, faster Helena, mamma, Julia. Och nu mormor! Och Viktor har ingen fru! Det finns inga kvinnor i vår släkt!” Det blir lite tragikomiskt. Ändå väcker det tankar. Jag funderar. Över de som gått före, över människor jag delat upplevelser med, över saknaden och spåren de lämnat och över risken att idealisera gamla tider och viktiga människor. Hon är saknad, mormor/farmor/svärmor/mamma/hustru Margareta.

1856 hittade några gruvarbetare benrester i en kalkstensgrotta utanför Köln. Detta var inget ovanligt men just det här fyndet visade sig vara unikt. Fyndet fann sin väg som gåva till en lokal gymnasielärare (sic!) tillika en entusiastisk samlare av fossiler. Sedermera fastslogs att detta inte var några vanliga benknotor utan ett märkligt fynd. Den sluttande skallen, kraftiga näsan och kraftiga ögonbrynsvalkarna skilde fyndet från våra egna förfäder.

Nyheten basunerades ut: man hade funnit en ny människoart, äldre än Bibeln! Detta var kontroversiellt och nyheten möttes av misstro. Kyrkan ropade kätteri. Mängder av alternativa förklaringar förfäktades av andra. Men allt fler fynd styrkte det faktum som dittills avfärdats som skadade lämningar av vår egen art – det har funnits en annan människoart som levt sida vid sida med oss.

Neandertalaren har redan från början utmålats som en dum barbar vilket kanske inte är så konstigt. Möjligen ligger det något provocerande i att vi delat jorden med en annan människoart, kanske behöver vi rättfärdiga att vi finns kvar medan neandertalarnas själar lämnat jorden. Kvar lämnade de ett avlägset eko av sig själva, några knotor och lite DNA i var och en av oss. En dyster slutsats är att vi ofta anser människor vi delar jorden med som mindre värda. Sent har vi insett att vi inte borde utgå från att homo neanderthalensis är trångsynta eller dumma. Själv har jag sedan internets barndom som alias ibland brukat kalla mig Neandertalson. Oklart varför. Varför håna någon man inte känner? Men något av neandertalare har jag alltså i mig.

Hon har alltså lämnat oss nu, min svärmor. En fin människa som jag känt lika länge som min egen mor. Margareta dukade till sist under i samma förhatliga sjukdom som tog hennes dotter, förloppet var exakt det samma med den skillnaden att hon blev nästan åttio år. Lika mycket värd som alla andra människor men så värdefull för oss. Vi gråter, skrattar och minns, flickorna och jag. Vi är rika som fick lära känna henne.

Det finns alltså inga kvinnor kvar i familjen. Eller? Jo. En hel drös med döttrar som väntar på att ta livet i besittning. Det är Mina, Liv, Louise, Line, Elinora och Lykke. Det är underbart, leve livet! Mina (döttrar) har inte den onda genen. Men otur kan man ändå ha. Det har de lärt sig den hårda vägen. Oavsett, min uppgift är att inspirera dem att göra sina liv underbara och fundera över varför de är unika i sin tid. Som jag ser det skiljer vi oss inte från neandertalarna i det avseendet.

Jag må sitta på den ruttna grenen, men istället för att fundera över när den går av sneglar jag upp mot solen som bryter igenom lövverket och ler lite för mig själv. Faller gör jag förr eller senare men jag fortsätter resa mig tills allt som finns kvar av mig är några benknotor och ett eko av en viss tid i universums stora tombola. En tid av tur och otur, sorg och glädje.

Solen letar sig ner genom lövverket och skiner över tre generationer

Vad svarar jag på döttrarnas önskan om ett evigt liv för mig? Jag tackar för omtanken men berättar att det låter jobbigt. Det viktiga är inte när jag dör utan hur det kommer att kännas den dag det sker. Min förhoppning är att det känns bra för mig och att den närmsta omgivningen sörjer. Får jag välja tidpunkt väljer jag den sextonde november klockan 21.48. Dels för att det normalt sett är den dystraste tiden på året och dels för att någon form av cirkel då skulle vara sluten.

Så jag svarar: ”Vet ni, jag kommer att dö en dag. Och när det sker vill jag att ni sjunger två sånger:

Det var en gång jag tänkte att punchen övergiva men det får aldrig ske så länge jag får leva. Och när jag en gång dör så står det på min grav: här vilar en som svenska punchen övergav! Jag gillar, jag gillar punchen, jag gillar den som punchen skapat har. Jag gillar, gillar punchen, jag gillar punchen och dess far!

och

I dag ska pappa i jorden fram med de dukade borden ack vilken glädje och ack vilken fröjd. Får vi int’ peppar och kringlor så får vi väl brännvin och semlor, det gör det samma blott själen är nöjd.”

Hon skrattade alltid när jag sjöng ”Svärmor”, svärmor. Det är bra Fredrik, sa hon. Det är tur vi har dig. Det är vid närmare eftertanke tvärt om, jag har haft tur att ha en sådan omtänksam svärmor. Tack för all godhet mot mig och flickorna, tack för all trevlig samvaro och god mat. Vi strävar väl vidare en stund, vi andra. Ett fint sällskap fattigare men många minnen rikare fortsätter vi.

På påskafton kom hon upp ett tag och gav mig en kram. Ett vemodigt leende och vi utbytte blickar i tyst samförstånd. Mer behövdes inte. Låt barnen ha en fin påsk, sa din blick.

Vila i frid, kära Margareta. Vi saknar dig.

See you in Liverpool.

Relaterade blogginlägg

Musik:

Idag ska Martin i jorden

Källor:

Bregman: I grunden god

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Viskningar och rop

23 april, 202323 april, 2023av adolphson

Vissa saker är värda att föra vidare, inte andra. Hur inser man skillnaden?

Jag vet inte hur Hans Werthén var som privatperson eller yrkesmänniska men han framstod, åtminstone de gånger jag träffade honom, som tämligen ämabel. ”Golf är en sämre form av jordbruk”, är ett citat från honom. Det är roligt sagt.

Viskningar och rop är Ingmar Bergmans uppgörelse med svek och elände i relationer under ett liv. Men filmen konstaterar också att det samtidigt ryms underbara saker i tillvaron.

Jag läste någonstans att vi tänker ungefär sjuttiotusen tankar om dagen. Hur många av dessa har man aktivt valt att tänka? Hur många är resultatet av yttre impulser? Det må låta som en klyscha men man bör vara försiktig med sina medmänniskor. Vad man säger till och om dem. Vad man för vidare, gillar och delar. Allt sådant får, eller kan få, oanande konsekvenser.

Den tjugonionde augusti 1255 hittades pojken Hugh död i en brunn i den engelska staden Lincoln. Snabbt spreds ryktet, det behövs inga sociala medier för sånt, att det var ett bestialiskt ritualmord begånget av judar. Samtidens ansedde krönikör, en viss Matthew Paris, diktade dessutom ihop att det minsann var framstående judar från hela England som samlats i Lincoln för att tortera och döda barnet. Lögnen spred sig snabbt och snart dök vittnesmål om liknande händelser på andra platser upp. Viskningar och rop leder lätt till myter och vandringssägner. Den uppdiktade historien om mordet på Hugh ledde till förföljelser och massmord på judar och till slut, år 1290, utvisades hela den judiska befolkningen från England.

Den påhittade berättelsen fick på olika sätt nytt liv århundrade efter annat, bland annat genom de kända Canterburysägnerna. Ingredienserna känns igen i mängder av antisemitiska myter och konspirationsteorier. Det är tyvärr ett tidlöst fenomen. Under presidentvalet 2016 briserade ”Pizzagate”. Det påstods att i källaren på en (eller flera) pizzerior hölls barn fångna för att utnyttjas sexuellt. Det hela antogs vara en pedofilhärva organiserad av det demokratiska partiet och vid åtminstone ett tillfälle dök en beväpnad man upp vid den utpekade pizzerian (som inte ens hade någon källare). Myten fick, trots att den var helt grundlös, spridning och skadade Hillary Clintons kampanj. Och efter 2020: Stop the steal.

Ingen vet hur pojken Hugh egentligen dog men han begravdes under pompa och ståt i stadens katedral som ett helgon omgärdad av rykten om utförda underverk och tillresta pilgrimer. Först 1955, tio år efter Förintelsen, tog katedralen i Lincoln avstånd från myten och satte upp en informerande text om vad som egentligen hänt. Fejknyheten bestod alltså i det här fallet i sju hundra år.

Tankar är inte fakta. Tankar bidrar till känslor. Känslor kan ställa till det. Genom att bli medveten om vilka tankar som är skadliga för både sig själv och andra kan man begränsa dess spridning och skadeverkningar. Man kan alltså, i viss mån, styra sitt känsloliv. Både kollektivt och individuellt. Det går. Vi utsätts dagligen för påverkan från allehanda håll där lögn och desinformation är handelsvara. Man får ta ansvar själv för att inse skillnaden. Det gäller att i enlighet med detta sätta ner någon form av fot här någonstans, som en chef en gång sa.

Det var länge sedan jag såg filmen viskningar och rop. Det kanske är dags att se om den. Jag minns att den uppmanar tittaren att se bortom det första intrycket. Det finns alltid mer att upptäcka. Filmen är att betrakta som en illustration av minnen, drömmar och tidens gång, snarare än verkliga händelser. Precis som den här bloggen.

Det slår mig att livet är som en film. Är man i en roll kan man inte bli omtyckt av alla. Man får acceptera det. Men vi bör vara försiktiga med vad vi säger om varann.

Man bör på olika sätt låta sin röst höras. Man bör också lyssna. Jag träffade Hans Werthén flera gånger under min tid på V-dala studentnation. Han var rolig. En gentleman av den gamla sorten, på gott och ont. Citatet om golf är värt att minnas och att föra vidare.

Musik:

Rain in Venice

Chopin: pianosonat

Källor

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Svenska filminstitutet

Røseth/Werner Livssorg