Mat och dryck – Sida 4

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor, Spännande människor

bild 54 – bruxelles

11 juni, 201917 juni, 2019av adolphson

Hopplösheten, missmodet. Fundering över tillvarons meningslöshet.

Min favorithistoriker Peter Englund uttryckte en gång i inledningen till en av sina fenomenala böcker (1918): allt förändras, ingenting försvinner. Det är ett utmärkt sätt att se på historien och även för det personliga förhållningssättet.

Löven odlar kronärtskocka i sin trädgård. Tyvärr har de ingen pizzaugn

Någon annan beskrev i en TED talks det här med att gå vidare. Jag går inte vidare, jag fortsätter. Jag sörjer varje dag att Malin inte är med på den fortsatta resan men vidare går den icke desto mindre.

Hon har bokstavligt talat präglat allas våra gemensamma liv, bland annat genom den obetydliga lilla detaljen att hon gav våra barn liv, så det känns som det vore en förolämpning att påstå att det är vidare jag går. Nej, jag fortsätter – ett steg i sänder.

Med mig på den resan har jag mina vänner. Jag värdesätter dem verkligen, de är, förutom den närmaste familjen, det bästa jag har här i tillvaron. Så det är med vännerna resan fortsätter. Nyligen till Löven i Bryssel med familjen Los Darkados som sällskap.

För att ha passerat 50 har han en rejäl kalufs

Jag är turligt nog begåvad med vänner som håller min gard uppe åt mig när jag själv är nere för räkning, människor som gillar mig på sina egna vis trots mina fel, brister och egenheter. Mina vänner utger sig inte för att verka perfekta och de är minsann inte alltid redo att rycka ut eller engagera sig. Men när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, ja då levererar de. Alltid.

I fäders spår för framtids segrar – parliament selfie

Trots att de lever intressanta liv och har spännande arbeten så är de också intresserade av vad som händer i mitt liv och frågar efter mina synpunkter inom olika ämnen. Sådant är viktigt.

Det sägs att man mår bättre, psykiskt såväl som fysiskt, av vänskap. Det kanske är rätt självklart egentligen – men tydligen bekräftas det också av viss forskning. Jag bär förövrigt själv vittnesmål om att i nöden prövas vännen – samt den emotionella effekten därav. Mina vänner har genom min nöd prövats rätt ordentligt vid det här laget.

Barnbord har en gynsam effekt på vänskapens kvalitet

Jag mumlar lite tafatt min tacksamhet när någon rycker ut men får mest en irriterad rynka till svar. En rynka som uppmanar mig att sluta snacka om skuld och tacksamhet. Det är så här det är, meddelar den mig.

Vänner skärper även påhittigheten – exempelvis när man måste vänta på transport i en park.

Jag har även upptäckt att jag tar hand om mig själv och mina döttrar på ett mycket bättre sätt tack vare att så många tar hand om mig. Det blir en sorts kedjeeffekt. Att också döttrarna härigenom ser styrkan och kärleken som ryms inom verklig vänskap blir en viktig pusselbit i deras uppväxt.

Det har också påståtts att vänskap lindrar själsligt lidande och fysisk smärta. Jag kan bara be om att ödmjukt få bekräfta detta. Vänskap har samma effekt på sinne och kropp som fysisk träning. Välbefinnande framkallat av endorfiner, antar jag. Något i den stilen brukar jag förövrigt också förmedla till mina elever: hörrni – spring! Och rök inte.

Vänner gör på det hela taget, statistiskt sett, att vi lever längre, de motverkar fetma (om man inte dricker belgisk öl under tiden man träffar dem) och umgänget skärper också intellektet (belgisk öl, igen…).

Plötsligt kommer Aristoteles ord om vänskap för mig: Vad är en vän? En enda själ, hemmavarande i två kroppar. Och även om det efter en vistelse i Bryssel kan kännas som man släpar omkring på minst två kroppar tror jag inte det var detta filosofen avsåg.

Mina vänner kan ibland sörja Malin nästan mer än jag själv. Förstå mig rätt, ingen kan nog sörja henne mer än jag, men de kan plötsligt övermannas av sorg och tårar i en speciell situation som de förknippar med henne. Som att njuta av ett alldeles oerhört gott glas rödvin eller champagne. När man gör sådant, då ska ju hon bara finnas med.

Det patenterade Lagerlöfska smilet (behärskas inte av Los Darkados)

Jag övermannas ju ständigt och jämt av omedelbar sorg när jag plötsligt drabbas av ett minne, befinner mig i en uppkommen situation eller ser en pryl, så därför blir jag lite förvånad när jag, som istället befinner mig upplivad av vännernas sällskap, ser reaktionen. Men de saknar henne ju extra mycket när de ser mig – särskilt när de ser mig mig utan henne. Det blir liksom fel, tilt*, för dem fattar jag till slut.

Så kramas vi lite, och allt går vidare ännu en stund.

Det är ganska mycket som kan kännas läskigt i tillvaron när tryggheten plötsligt ryckts bort. Men omgiven av vänner känns stora vida världen inte längre så farlig, nej, då blir man plötsligt lugn och trygg.

Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag uppskattar. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på mello. Om någon frågar samma fråga, men istället om mat, svarar jag att lever är överskattat och kanske lite motbjudande.

Det är så lätt att identifiera sig med en tillvaro som går ut på att tycka illa om eller i värsta fall hata. Det kan rikta sig mot kvinnor, homosexuella, invandrare eller politiska motståndare. Många därute har en tendens att identifiera sig i motsats till saker. Jag trivs med mina vänner bland annat för de så gott som alla är duktiga på att uttrycka beundran och passion. De är bejakande, positiva och inkännande mot sin omgivning.

Åter till den inledande frågan. Vad är poängen, egentligen?

Hur man än söker efter livets och den plötsliga dödens mening står inga svar att finna, ingen förklaring att få. Nej, det finns enligt min uppfattning bara en förnuftig sak att göra för att fylla denna vår emellanåt segdragna väntan på slutet.

Så vad gör man med livet? Jo, man lever det. Njuter det. Uppfyller det. Enligt min uppfattning gör man detta bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt och glad över det man gör, visa empati och försöka vara positiv och entusiastisk i alla lägen.

*Känslan av vänskap är som att bli behagligt mättad av kött; kärleken som att bli förfriskad av champagne*, sa en viss Samuel Johnson.

En bra sak därvidlag är att omge sig med likasinnade. För det finns trots allt så mycket bra grejer här i det på så många sätt totalt meningslösa livet vi lever: kärlek, resor, vin, familj, vänner, andra människor, Johann Sebastian, mat, sång och att ensam en morgon något öka farten på löparrundan.

Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet som jag nu är mitt uppe i. Så jag ämnar fortsätta leva det, bejaka det, njuta det. Och jag vilar helt trygg i övertygelsen att min bästa tid alltid är nu.

Fotnot: till de unga meddelas härmed upplysningsvis att med tilt avses någon sorts tillfällig nedsläckning av systemet och ordet kommer av att man (någon vän, aldrig jag själv vad jag kan påminna mig, ofta i vredesmod) sparkat eller med handflatorna knuffat flipperspelet ur sitt läge varvid allt släcktes ner. Termen överfördes sedan till vardagsspråket som nedsättande tillmäle när någon på ett eller annat sätt ansågs tappat koncepten.

Demokrati och samhälle, Historia, Mat och dryck, Personligt, Sång och musik, Skola

kaka söker maka

26 maj, 201926 maj, 2019av adolphson

Lite försiktigt börjar jag tänka på andra ting än den nyligen inträffade katastrofen. Titanic ligger på havets botten och det är inte mycket jag kan göra åt den saken. Ändå vill jag också den här gången börja där.

Det var alltid viktigt för henne att rösta följaktligen även, trots att slutet obönhörligt närmade sig, i det lokala omvalet. Det fick bli till att rösta via ombud. Sagt och gjort, jag hämtade ett för ändamålet avsett specialkuvert hos kommunadministrationen, kallade in ett vittne, stegade ner och avlade min och hennes röst i vallokalen på sjukhuset (tack för möjligheten, Jonas Åsenius).

När vittnet, en slumpvis utvald sköterska, skulle genomföra sin uppgift och iaktta röstförfarandet blev hon lite förvånad när Malin plötsligt skrattade till och glatt utbrast: haha – här har du minsann en bortkastad röst! Typiskt henne. (Lite dubbeltydigt avsåg hon med uttalandet att hon ändå inte skulle överleva rösträkningen samt att en röst på mig alltid är bortkastad). Då skrattade vi, nu gråter jag vid minnet.

Men jag gråter ju ett par gånger varje dag nuförtiden, så det är väl inget att hänga upp sig på. Det blev bara en röst av två möjliga för jag röstar nämligen aldrig på mig själv – det är en av alla dessa principer jag bär omkring på.

Personal på skolan sökte i veckan skyndsamt upp mig, man var uppjagad eftersom det hade upphittats en kaka. Nu var det inte vilken kaka som helst utan en kaka i form av en svastika. Bredvid kakfyndet hade placerats ett brev där skribenten fastslog att om någon anklagade den anonyme bagaren för att vara antisemit så var man helt dum i huvet eftersom detta var solsymbolen, minsann.

Nå, vad skulle vi nu göra med detta, undrades det.

Kreativt, var min första tanke – jag har nämligen svårt att tänka mig en sockerbagare som övertygad nazist. Naivt, kanske. Sedan skärpte jag dock till mig och tänkte att brevskrivaren möjligen inte beaktade hur lätt det är att vända på kakan. Och sedd ur den synvinkel från den som faktiskt ser kakan, så att säga, så – ET VOLILA: nazi-varianten.

Svastikan, eller hakkorset, är en välkänd symbol i form av ett höger- eller vänstervänt likarmat kors. Den vänstervända varianten kallas i Asien sauvastika. Ordet svastika härrör från sanskrit och betyder lyckobringare. Symbolen är gammal, åtminstone 4000 år, och har förekommit, och förekommer ännu, i Indien, Kina, Japan, indiankulturerna i Amerika (mayafolket använde den för att symbolisera solens kretslopp) och Afrika.

Den har generellt förekommit inom många olika kulturer och sammanhang världen över som symbol för både solen (ljuset) och lycka. Man har till och med hittat svastikan i bronsåldersfynd här i Sverige.

Efter utgrävningarna av Troja på 1870-talet blev symbolen allmänt känd i Europa. Vid sekelskiftet 1800-1900 började den användas av tyska och österrikiska nationalister samt, efter att socialdarwinsmen och Gobineaus läror började få ordentligt fotfäste, som en (på tveksam vetenskaplig grund) symbol för arierna – det som sågs som det överlägsna folkslaget. Särskilt med nazisterna har svastikan sedan dess blivit förknippad.

Före det att nazisterna i Tyskland växte sig starka användes svastikan också som utsmyckning på många offentliga byggnadsverk och förekom allmänt i gatubilden. Svastikor, och sauvastikor, kan förövrigt än i dag iakttas i eller på byggnader runt om i Sverige.

Symbolen var alltså spridd i början på 1900-talet – exempelvis förekom den i det svenska företaget ASEA:s logotyp fram till 1933. Än i dag kan man se den i hus med sådana där gamla galler-hissar vilka tillverkades av ASEA. Företagets verkställande direktör beslutade dock 1933 att man skulle sluta använda svastikan eftersom den var så starkt förknippad med Tredje riket.

Men så var det det där med solen. Svastikan är tänkt att imitera solens förlopp över himlen medan sauvastikan symboliserar natten och krafter som förknippas med mörker. Som många andra symboler har den i sina två olika varianter uppstått och använts inom flera kulturer mer eller mindre oberoende av varandra och spridit sig brett. Detta är förklaringen till de svenska bronsåldersfynden.

Svastikan har även använts som symbol för att utmärka kärnkraftverk på kartor vilket i en sammanblandning av dess nazistiska arv ibland felaktigt tolkats som att kärnkraft är lika med död och förintelse. Nu kanske vissa anser det ändå men jag tror inte de använder svastikan för att illustrera sin poäng.

Symbolen förekommer alltså ännu. Iallafall i de delar av världen som inte är lika tydligt kulturellt eller geografiskt kopplade till Förintelsen och andra världskriget som Europa. I Indien är den medurs vridna svastikan vanligast medan den andra varianten oftare förekommer i Kina, Korea och Japan. Bland annat för att märka ut buddhistiska tempel på kartor.

Hitler var konstnär. Tänk, ändå, om han blivit något inom det yrket. Inget ont om konstnärer men begrunda för ett ögonblick konsekvensen av om konstakademin i Wien istället för att avvisa honom sett åtminstone någon begåvning i den den unge ansökande Hitlers antagningsprov. Det var han som personligen 1920 skapade NSDAP:s välkända symbol för ondska: ett snedställt, svart, högervänt hakkors på en vit cirkelyta omgiven med rött. Sedan nazisterna tagit makten i Tyskland blev detta statens symbol och svastikan direkt associerad med landet. Därefter försvann den gradvis från alla officiella sammanhang i Europa och Amerika – som ASEA:s beslut från 1933 vittnar om.

I dagens Sverige kan man bli dömd för hets mot folkgrupp (eller möjligen förargelseväckande beteende) om man offentligt visar upp svastikan, bakad eller i annan form, i Tyskland och Österrike är den helt förbjuden.

Jag skulle inte vilja påstå att den soldyrkande alternativt nazianstrukne mästerbagaren på skolan har helt rätt i det hen påstår i sitt brev. Men vederbörande placerade ut sitt bakverk i skymundan varför vi aldrig fick möjlighet att samtala närmare om saken. Skolan beslutade sig för att hålla ögonen öppna på jakt efter ytterligare tecken av detta slag. Gott så, om uttrycket tillåts i sammanhanget.

Ett sms är egentligen inte stort bättre än en kaka. Möjligen beror det på innehållet, förstås. Till nedan stående sms eller tidigare nämnda kaka medföljde inte någon innehållsdeklaration. Men jag kan inte låta bli att fundera: varför vill människor inte diskutera IRL, nuförtiden? Det är bara sossarna som i någon större utsträckning satsar på samtalskampanjer och det verkar inte betala sig i väljarstöd.

Malins röst.

Det är känslosamt att tänka på den och bortkastad var den sannerligen inte. Många är det som efteråt vittnat om ett fantastiskt skratt medan andra har lyft fram vilken duktig körsångare hon var. Allt detta har förstås med rösten att göra.

Hon gav mig sin röst, sitt liv och sin kärlek. För mig innebär det en lycka och ett privilegium bortom vad jag någonsin kunde hoppats på. Det är något av den känslan jag tar med mig in i hur jag ska verka inom demokratin, hur jag ska vara som lärare och hur jag fortsättningsvis ensam ska ta hand om våra gemensamma barn.

När jag tänker närmare efter så nog tycker jag allt lite synd om den stackare som känner sig manad att i ensamhet (förmodar jag) baka en kaka som i formen flirtar med döden, hatet och förtrycket för att därefter i skydd av anonymitetens skugga smyga ut och lämna den i en offentlig lokal.

Tänk om hen istället velat lyssna på Malins röst. Eller Birgits. Eller Jussis. Eller Franks. Eller varför inte min? Bäste sockerbagare! Ser du någonsin detta – hör av dig så snackar vi! Jag vet en sång vi kan börja med.

När detta skrivs är det exakt 100 år sedan riksdagsbeslutet klubbades om lika allmän rösträtt i Sverige. Jag tog upp det på lektionerna. Det har i mitt tycke passerat väldigt osynligt, ännu så länge, detta dramatiska jubileum. 1919 var ett viktigt år i många avseenden men, för att låta som en mer än lovligt bitter, medelålders adjunkt i läroverket: nog är vi svenskar dåliga på att förvalta vår historia? Det blir mest vikingar, Stenmark och Kalle Dussin, på något sätt.

Jag älskar historia. Det är kanske därför jag reagerar på att vi i Sverige ofta inte uppmärksammar jubileum. Jag älskar också mina egna minnen samtidigt som jag lever i nuet och blickar framåt.

Det var inte bara jag som gillade hennes röst utan Malin gillade faktiskt också min. En gång sa hon att hon ibland gillade att sitta tyst och lyssna på mig. Hon älskade, berättade hon, när vi besökte Rom (vilket vi gjorde två gånger) eller andra historiska platser för jag var så duktig på att berätta.

Det är sådant jag lever för nu. Det är för dessa minnen jag långsamt checkar ut och mentalt driver iväg. Nu ska jag ägna resten av fredagskvällen åt att tänka på Malin Maria och hennes röst. Särskilt minns jag en rolig händelse i Rom när vi…

Kaknazisten kanske bara är lite ensam. Så som det kan kännas för oss alla, emellanåt. Ibland känner man sig väldigt liten ståendes ensam mot världen. Tänk om det är en permanent känsla? Då är det nog lättare att sälla sig till gråsuggorna i mörkret under stenen.

Dagens musik får bli något på temat contra mundum. Det blir bättre. I väntan på att det blir så får man väl tröstäta en kaka till.

Jag ska idag använda min röst i EU-valet.

Källor:

SO-rummet.se

Liljegren: Adolf Hitler

Historia, Mat och dryck, Politik

brattsystemet

28 februari, 20192 mars, 2019av adolphson

Tänk om alkohol kommit idag, som en ny drog av något slag. Hur hade vi som samhälle reagerat? Tanken att använda opiater inom medicin är däremot relativt ny. Hur vi reagerar? Med avoghet.

1917 bestämde sig Sverige att all försäljning av alkohol skulle ske inom ramen för ett statligt monopol. Och trots att EU inte gillar idén något vidare så är vi fortfarande kvar där. Det tycker jag är bra.

Ett av de första systembolagen finns, och fanns, förövrigt i Falun. Det tycker jag också är bra.

Man införde också 1917 individuell konsumtionskontroll genom något som hette motboken – alltså en sorts registrering över medborgarnas konsumtion. Det låter nog rätt konstigt för dagens medborgare att personalen på systembolaget skulle fungera som statlig myndighets auktoritet och lägga sig i deras alkoholvanor.

Motboken avgjorde hur mycket alkohol varje medborgare fick köpa beroende på om hen var gift eller ogift, man eller kvinna, över eller under 30 år, var känd för skötsamhet eller inte etcetera. Blev man full (för) ofta beviljades helt enkelt ingen motbok. Män över 30 fick dricka max 4 liter sprit i kvartalet, gifta kvinnor beviljades överhuvudtaget ingen motbok, ogifta kvinnor kunde få konsumera 1-2 flaskor sprit i kvartalet. Man kunde dock få en extra mängd alkohol sig tilldelad vid festliga tillfällen – så som en 50-årsfest eller liknande.

Jag har alltid haft en restriktiv syn på droger. Det är som bekant farliga grejer, det där. Jag är dock möjligen lite motsägelsefull eftersom när det kommer till alkohol har jag en annan uppfattning. Rioja, Zinfandel, Chablis, Dry Martini – eller varför inte ett glas champagne vid rätt tillfälle – nog är det att betrakta som ren och skär njutning?

Men visst, njutning med en tydlig baksida. Och ökad tillgänglighet göder den där baksidan. Därför måste tillgängligheten regleras. Det insåg man tydligen redan 1917. Så länge samhället har kostnader för konsekvensen av drogen har samhället också rätt att reglera tillgängligheten. Men det finns en tredje sida när det kommer till droger. Och innan en potentiell läsare avfärdar mig som drogliberal: ge mig en stund till.

Den tredje sidan är den medicinska. På flera håll i världen görs nu olika försök med att använda opiater för medicinskt bruk och med intressanta resultat. En intresserad kan lätt hitta detta på nätet. Själv sitter jag med följande frågeställning ringande i bakhuvudet:

Om (exempelvis) cannabisolja på olika sätt lindrar ett svårt tillstånd hos en sjuk människa – varför inte försöka?

Kokain är en drog som jag inte har någon relation till alls. Kokainet hade en storhetstid under tidigt 1900-tal. Före första världskriget var det på många håll i Europa helt lagligt att köpa öppet över disk utan vare sig recept eller andra begränsningar.

Det fanns olika sätt att konsumera kokain, exempelvis genom injicering eller som sugtabletter. Också konsumtionen skedde ofta helt öppet och inte sällan på nattklubbar eller annorstädes under vilda festnätter.

Drogingrediensen fanns också i många andra produkter som vin, te och…läsk. År 1902 tog Coca-cola bort kokainet ur läsken delvis på grund av rasistiska rykten som hävdade att drycken fick svarta män i USA att våldta vita kvinnor. Att ”Coke” innehåller kokain är förövrigt en seglivad myt som överlevt ända in i min egen barndom.

Under 1910-talet var kokainmissbruket påtagligt och iögonfallande varför recept och begränsningar infördes på många håll. Under första världskriget var kokain en mycket vanlig drog – kanske inte så konstigt om man betänker det trauma kriget innebar.

Det som oroade myndigheterna var att framförallt två grupper tycktes vara särskilt begivna: soldater och prostituerade. Det verkar, återigen betraktat med dagens ögon, kanske inte så märkligt. Jag menar: vem står över tid ut med någon av dessa gruppers vardag utan att på något sätt bedöva sig?

Produktionen av de olika kokainprodukterna skedde i allmänhet av tyska företag och onda ränker antyddes därför bland de allierade myndigheterna. Hade Fritzen månne uppfunnit ett hemligt vapen att angripa den brittiska moralen och stridsviljan?

Hemska tanke.

Den brittiska militärledningen införde 1916 restriktioner (samma år stridsvagnar började användas i kriget) för att hindra sin personal att komma över kokain, morfin, opium, hampa och en rad andra populära droger.

Från 1917 infördes en allmän kontroll av droger inklusive alkohol. I Sverige kom som sagt samma år föregångaren till Systembolaget och år 1922 hölls vårt lands första folkomröstning. Den kom att handla om huruvida Sverige skulle bli ett helt nyktert land.

(Just den här frågeställningen förvånar mina elever när jag tar upp saken. De förstår väl det egna ansvaret och valmöjligheten när det kommer till droger – men inte att ett helt land kan bestämma sig för att vara nyktert eller inte).

Normer förändrar sig. Det tycks som att vetenskapliga rön knuffar lite på gamla invanda föreställningar. Knark är farligt. Ja, det är det. Men också lindrande för den lidande. Var går gränsen? Vågar vi ens söka evidens för opiaters påverkan på psykisk och fysik ohälsa? Eller fruktar vi svaret?

Å andra sidan. Jag blandar mig på fredagskvällen omsorgsfullt en Dry Martini och dricker den med välbehag. With a lemon twist eller med oliver, det kvittar lika. Efter något glas Rioja eller Chablis så känner jag den inre värmen och välbehaget tillta och oron skingras. Och fasen vad spirituell jag blir efter två glas champagne – då skulle du träffa mig…eller inte.

För då är jag ju inte helt mitt naturliga opåverkade jag. Men tänk om jag under påverkan faktiskt är bättre än mitt nyktra jag? För visst känner jag ju där på fredagskvällen hur jag slappnar av och oron sakta skingras.

Och så var det ju det där med den tredje sidan. Är man svårt sjuk vill man möjligen vara allt annat än just sig själv. Vem är någon att förbjuda ytterligare någon den verklighetsflykten?

Källor:

Englund: 1917

SO-rummet

Relaterade blogginlägg:

Arabia Felix

Falu brännvin

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Språk

övermaga

22 februari, 201923 februari, 2019av adolphson

Vad betyder egentligen adjektivet övermaga? Mor brukade ibland använda det det när hon pratade om och till mig, minns jag. Det hela kanske hänger ihop med att vår granne på 1970-talet kallade mig för ”den lille riksdagsmannen”.

Övermaga är en term som förekom inom den medeltida juridiken. Senare, på 1600-talet, ansågs det höra till ord som ”ej brukas må, emedan de äro okunnuge”, alltså som uppmaning att inte använda ord vars innebörd man inte förstår. I dag betyder ordet ”övermodigt självsäker” eller med andra ord: dumdryg.

Intressant utveckling.

Men den medeltida juridiken, då? Jo, den ursprungliga betydelsen syftade på någon som inte kunde klara sig själv (men som antagligen ville det och därför försökte låtsas vara större än hen verkligen var), ungefär som i våra dagars omyndig eller minderårig.

Den språkliga utvecklingen av övermaga kan sålunda sägas gått från ”omyndig, barnslig, omogen, oerfaren” till ”ungdomligt överlägsen, naivt självsäker, uppblåst, pretentiös, förmäten”.

Jag lämnar analysen till mer skickade att göra.

När jag var barn, jag kan väl gått i andra klass eller så, åt jag av misstag upp min klasskompis Hannas matsäck under en skidutflykt till Samuelsdal. Vi hade likadana ryggsäckar, nämligen. Att hon hade kaviar och jag ost på våra respketive mackor var inget jag reflekterade närmare över i stundens begivelse. När misstaget väl uppdagades erbjöd jag henne istället min matsäck men den ville hon inte ha.

Hon menade säkert inget illa. Hon var blyg och jag var rätt ny i klassen. Kanske hatade hon ostmackor, vad vet jag. Men jag minns ännu tydligt den där säregna känslan det hela lämande efter sig – att känna sig försmådd (hon ville ju inte ta emot mitt erbjudande) och som förbrytare (jag åt ju hennes matsäck) på en och samma gång. Den känslan dröjde sig kvar rätt länge (upp emot fyrtio år – eftersom jag minns den ännu) samtidigt som det egentligen inte fanns någon att skylla på förutom mig själv.

Är det månne på det viset Donald Trump känner sig? Är det känslan bakom populismens frontfigurer vi funnit? Tänka sig.

Det är söndag förmiddag, dagen efter mello. En skål med med godis från gårdagens frossa står ännu kvar på TV-bordet. Jag vaknar av Dotter 2:s stränga blick.

Pappa. Det här är ansvarslöst. Hur kan ni lämna en skål med godis framme när det finns barn i huset!?

Untouchable.

Den är så välkänd att man nästan automatiskt kan avfärda den som faktoid, legenden (?) som lär oss att Marie Antoinette ska ha ha uppmanat den svältande, revolterande franska befolkningen att ta en kaka för att bota hungern.

Hur det än är med den saken så idag gör de fattiga bokstavligen det. Det är den (ekonomiskt sett) svagare delen av världens befolkning som äter på Donken och konsumerar halvfabrikat och läsk.

Den välmående övre medelklassen och eliten för all del, hänger istället i sina stora frotterade morgonrockar på span, låter små fiskar i bassäng käka skinnflagor från deras fötter, lägger gurka på ögonlocken, smetar lera i ansiktet medan de gladeligen sätter tänderna i sin morotsjuice och ångkokta tång doppad i citronvinägrett – allt detta medan panflöjten långsamt vibrerar i den diskreta HIFI-anläggningen.

År 2014 var 2,1 miljarder människor i världen överviktiga och 850 miljoner undernärda. Jag har varit inne på det tidigare – övergödning är på ett generellt mänskligt plan farligare än undernäring.

Halva mänskligheten förväntas vara överviktiga år 2030. Cirka en miljon människor dog av svält år 2010 medan tre miljoner dog på grund av orsaker som på olika sätt hänger ihop med fetma. När Kina och Indiens medelklass börjar flyga som sin svenska motsvarighet och deras lägre medelklass börjar käka på Donken – ja, då (om vi inte redan är där) ska ni få se på fan.

Jag påstår, föga förvånande och kanske lite dumdrygt, att mänskligheten mer och mer börjar bete sig lite övermaga. Och den där obehagliga magkänslan, den som kommer sig av att man oreflekterat glupar i sig någon annans matsäck, får oss måhända att välja ledare som Trump.

Sett ur det perspektivet ser det inte bra ut.

Men hörrni, det går att göra något åt det. Tänk om det är med oss människor som med ordets definition, tänk om vi gått från att vara omyndiga, barnsliga, omogna, oerfarena till ”ungdomligt överlägsna, naivt självsäkra, uppblåsta, pretentiösa, förmätna.

Då följer ju därefter mogenhet, ansvarstagande och seriositet.

Så låt oss!

Källor:

Språktidningen

Harari, Homo Deus (sid 13)

Historia, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson

spridda perspektiv

25 januari, 201927 januari, 2019av adolphson

Jag är missnöjd.

Detta skrivs en dag när jag har en synnerligen luxuös lunchlåda med mig till jobbet. Isterband, rödbetor och potatis. Yummy. De yngre kollegorna tittar på mig med uttryckslösa ansikten. Så kommer det:

äter du isterband?

Går det att förutse framtiden? Kanske, kanske inte. Men att killgissa går väl, iallafall? Det går ju alltid, vad det verkar.

För mig framstår det som rätt tydligt att det finns många alarmister därute i samhällsdebatten. Lyssnar man på allehanda siare så nog anar många av dem avgrunden runt hörnet. Men jag tror inte på det där. Nej, jag tror vi kan bättre än vad alarmisterna förmedlar.

Nu pratar jag upplysningsvis inte om att förneka akuta problem som klimathotet eller liknande. Det jag pratar om är vår inställning. Jag tror, bara vi skärper till oss lite, att vi har underbara dagar framför oss.

Visst var 1900-talet fruktansvärt blodigt. Någon påstod att det århundradet på onaturlig väg haft ihjäl fler människor än alla andra århundraden tillsammans. Men de goda nyheterna är att antalet människor som dör i exempelvis krig faktiskt minskar.

Trots allt är det så.

Anför vi ett längre perspektiv så kan vi se att hela femton procent av dödsorsakerna utgjordes av mänskligt våld i de tidigare jordbrukssamhällena. Under andra hälften av 1900-talet bestod endast fem procent av dödstalen av våld.

År 2012 dog 56 miljoner människor world wide. Av dessa avled 620 000 på grund av individuellt mänskligt våld (ungefär 18 kvinnor mördades i Sverige av en närstående eller bankant man) cirka 120 000 dog i krig och ytterligare 500 000 hade olika brott som inte var direkt relaterat till personligt våld människor emellan som dödsorsak.

Samma år begick 800 000 människor självmord (en av de största dödsorsakerna i världen) och 1,5 miljoner av oss dukade (sic!) under på grund av diabetes. Som någon annan uttryckte saken: socker är i vår tid farligare än vapen.

Det är alltså lättare att titta bakåt än framåt. Ändå kan den som vågar ofta ha lika rätt som historikern – om än med annat resultat.

När den dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg föreslog ett obligatoriskt språktest för nyanlända i valet 2002 gjorde han förvisso ett succéval (vilket gav honom epitet som Lejonkungen) men han blev också anklagad för allehanda rasism. Idag anser många att språkkunskaper är viktiga och det som möjligen debatteras är huruvida just språktest är det rätta tillvägagångssättet för ändamålet (bättre integration). Förslaget finns förövrigt med i den beramade 72-punktslistan regeringen ska genomföra.

Eller varför inte förre statsministern Fredrik Reinfeldt som när han hävdade att vi måste arbeta längre, kanske ända till vår 75-årsdag, blev utskrattad av motståndarlaget. Idag är det förhållandevis få som ifrågasätter logiken bakom tanken att fler måste försörja fler ju äldre och friskare vi människor blir.

Hade någon ledande socialdemokrat på 1970-talet sett den tidigare nämnda 72-punktslistan hade hen nog satt kaffet i vrångstrupen. Gott så, om uttrycket tillåts. Men här föreligger faktiskt ingen plötslig positionsförflyttning – S började redan på 1990-talet liberalisera sin politik med reformer om friskolor och valfrihet på olika områden. Nej, det smärtar nog inte partiet så mycket man i förstone frestas att tro att skrota stoppet för vinster i välfärden.

Vad var det SD höll på med på 1990-talet, nu igen?

Ja, jag äter alltså emellanåt, och med välbehag, isterband.

Det kan man i och för sig tycka vad man vill om, mitt problem är emellertid ett annat. Till mitt stora vansinne råkade jag plötsligen tappa en burk med rödbetor inne på personaltoaletten. Jag vill inte närmare gå in på det händelseförloppet utan härmed enbart försöka lugna oroliga kollegor som upprört undrade över det som vid tidpunkten framstod som ett blodbad inne på nämnda facilitet.

Olyckan är numera för egen hand vederbörligen uppstädad, vilket möjligen är mer än vad som kan sägas om 1900-talet – även om vi inte får sluta försöka.

Källor:

Harrari, Homo Deus

Foto, Mat och dryck, Miljö, Politik, Resor, Språk

bild 45 – nyckeln till Provence

20 september, 201822 september, 2018av adolphson

Någon i familjen har en stor, fin bemärkelsedag som väntar runt hörnet.

Hur något skedde, vid en hastig anblick, är ofta mycket lättare att förklara än varför det skedde som kräver mer ingående studier och förklaringsmodeller.

Hur innebär ett orsakssamband. Varför händelseförloppet kom att utgöras av just det orsakssambandet är däremot en helt annan fråga, mycket mer komplicerad att förklara. Och vad värre är: ju mer man själv kan om något desto svårare är det att förklara för en utomstående varför något skedde just på det vis som det skedde.

Bron som förbinder oss med kontinenten, sedd från ovan (om någon till äventyrs skulle undra).

Jag hatar att resa.

Jag hatar förövrigt också flygplatser för där är bara rysch pysch krimskrams, blingbling etcetera.

Att resa, i synnerhet med flyg, innebär stress, elände, slit, släp, hög puls och svettningar utöver rimlighetens gräns. Efter att alla den kommande resans biljetter är vederbörligen beställda från bakom datorns trygga kalla, ljus är det snart dags att övergå från teori till praktik: att ge sig iväg.

Och det är då problemen börjar för en människa av min natur. Det är nämligen då man plötsligt befinner sig utlämnad och prisgiven åt en massa omständigheter man inte rår över själv. Och sådant gillar inte jag.

Plötsligt var vi på väg, iallafall, folk, fä, diverse personliga såväl som nationella val, pick och diverse pack till trots.

Fransmännen är noga. När dotter 1, en liten ljuslockig och tämligen terrorist-olik tjej skulle passera säkerhetskontrollen ljöd larmet. Jaha ja, rutinkontroll. Bien sûr.

Jag funderade över om sakernas tillstånd var som i filmen Men in black när Will Smith på övningsskjutning skjuter på en modell föreställande en liten tjej eftersom hon, omgiven av monster, i sammanhanget var det udda och avvikande.

Detta kunde jag emellertid inte uttrycka på franska. Inte heller kunde jag utveckla resonemanget huruvida toaletten får användas även när planet står på station – för de låses inför start och landning något vidare.

Men det är ju ändå värt det. Att resa, alltså.

Vi inledde äventyret med ett snabbt dopp i Antibes. Eller vi och vi – själv begagnade jag tillfället till ett litet bryt över den franska trafiken och stannade i bilen och grät en stund medan övriga gick till medelhavet. Efter denna inledning var vi alla någorlunda fit for fight. Eller pret a manger, som fransosen säger.

Ska jag slå ett slag för något i Provence så slår jag det för Villa Juli. Efter några timmars hetsig diskussion med GP-ÄSSEN kom vi, mitt i det sydfranska nermörkret, slutligen fram. Vårt tänkta hotell hade nämligen stängt, fick vi reda på via mail på nerresan, så Villa Juli var något av en nödlösande chansning.

Stället ligger i byn Speracèdes strax utanför Grasse. Vilket fantastiskt litet Bed and breakfast! Med magnifik utsikt över nejden ligger det mycket pittoreskt – åk hit! Och så är det svenskar, med ett stort musikintresse btw, som driver det minsann.

(Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. Nämligen att i nödens stund mötas landsmän som välkomnar på de nödställdas egna modersmål. Den känslan kan nog inte överdrivas.)

Vi intog middag på en lokal restaurang och jag fick avsluta med en rejäl crème brûlée. Klart värt, som kidsen säger.

På söndagen fortsatte vi med bil och GP-ÄSS i högsta hugg upp till, och genom, bergen in i det natursköna området Verdon. En stilla kaffe i byn Castellane och vid ett tillfälle såg vi inte mindre än tio kungsörnar majestätiskt sväva över sitt näste. Man kan ju go all Sagan om Ringen för mindre. Det blev även crêpes (bien sûr, encore) i byn Moustiers-Sainte-Marie.

Lavendel, svampplockande fransoser, vinfält som skördas.

Med Uchaux som bas, där vi bodde två dagar, gjordes utflykter till Gigondas som är (ofrivillig) lillebror till Châteauneuf-du-Pape som vi också besökte. Efter en dag i vinproduktionens tecken kunde vi till slut äta på vår egen lilla täppa.

Slutet på en bra dag. En dag att minnas.

(Borlänge slog Falun i valet. SD backar nämligen 2 mandat till 10. I Falun gick de blygsamt fram. I Orsa får SD 29 %. Men Centern 42%).

Vildvittrorna måste göra sina läxor. Vilket får mig att fundera. Ungdomarna av idag verkar ibland ha problem med adverbial. Ta ordet ens, exempelvis. Ska du ens gå dit? skulle en genomsnittlig gymnasieungdom kunna säga. Eller har du ens kommit ut?

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att uttrycka sig på det viset men nog är det väl så att ens borde användas när man förväntar sig något som sedan inte inträffar? Exempel: jag förväntade mig en ursäkt men inte ens en vänlig nick fick jag.

Jag får väl fråga språk-kollegerna. Eller hans språkmajestät Niklas.

Först läxor. Sen bad. Ens. Nämligen mitt =D

Vi reste vidare vidare och stannade till i Gordes där jag involverades i en intensiv diskussion om det svenska tennisundret med en amerikanska som entusiastiskt berättade att hon döpt sin son efter Stefan Edberg. Vad heter sonen i efternamn, tro?

Vi fortsätter till vindistriktet Luberon och vingården Fontenille. Där erbjuds vinprovning enligt konstens alla regler. Attacken. Fortspridningen. Finalen. Eftersmaken. Jag sträcker på mig och berättar att jag är diplomerad vinprovare av franska vinakademien, minsann. Man är föga imponerad.

Självfallet monseigneur. Ni dricker annars mest ur lådor i Sverige?

Vår öl och vodka är godare än er! Ha! Gotcha!

Frukostkulturen är, precis som för 26 år sedan, bedrövlig. Men barnen älskar det. Själv kommer jag plötsligt att tänka på, oklart varför, det ögonblick som far refererar till som sitt livs värsta: när han var tvungen att dansa Lambada på en personalfest på landstinget.

Arkadien är ett landskap i antikens Grekland. Det beskrivs som ett idylliskt paradis oförstört av civilisationen. Det är i litteraturen sinnebilden för lycka. Jag antar att arkadspel fått sin benämning härifrån.

Huruvida längtan efter denna plats kan anses skadlig har varierat genom historien. Jag tänker att spelberoende måste innebära en desperat jakt efter lycka eller känslan av den så som den beskrivs i Arkadien.

Kanske borde droger istället benämnas Arkader? Kanske är det därför jag njuter av vin?

144. Det är en intressant siffra.

Jehovas vittnen tror att 144 000 (rätt-troende) människor kommer till himmelriket efter döden. Jag fick 144 kryss i valet. Det gör mig till den tredje mest kryssade centerpartisten i kommunen efter det populära kommunalrådet Joakim och kommunens mest kryssade politiker Camilla.

144 kryss. På ett sätt känns det logiskt. Centerpartiet nominerade mig på tredje plats och centerväljarna bekräftade det.

Etthundrafyrtiofyra människor har givit mig sin röst i ett fritt demokratiskt val. Herregud, vilket förtroende, vilket enormt ansvar. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun – frågan är vilken väg tar jag?

Biosphere 2 är ett sorts laboratorium i Arizona som omfattar ett 13 000 m² stort slutet ekosystem. Jag vet inte om det finns kvar men det ursprungliga syftet var att skapa en konstgjord biosfär för att undersöka om samma sak kunde genomföras på Mars.

Tanken var fyra män och fyra kvinnor skulle vara självförsörjande under två år vilket innebar att de skulle återanvända syre, vatten och avfall och producera sin egen mat. Försöket misslyckades eftersom syret tog slut, skördarna slog fel och vattenmassorna slammade igen.

Om jag skulle åka till Mars skulle jag vilja ta med mig vindruvor. Och rosor.

Evolutionen har, vad jag vet, inget eget syfte. Munnar har utvecklats för att vi ska få i oss föda och så är det med den saken. Eftersom evolutionen ständigt utvecklas och förändras kan munnar nuförtiden få i sig kopiösa mängder av exempelvis glass.

Det har man fattat i Frankrike.

Vi avslutade resan i Nice. Det är ett ställe, det med.

Det finns några till som får hänga med till Mars.

På stranden i Nice kunde jag se flygplan lyfta var tionde minut. Och det är inte en särskilt stor flygplats. Det torde framgå för den mest tondöve att detta inte är riktigt hållbart – vi kan inte upphöja de svenska resvanorna till allmän lag. Fortsätter det så här måste vi kanske ändå ta oss till Mars, relativt snart.

Romanen Nyckeln till Provence (även filmatiserad) utspelar sig i 1800-talets slutskede och handlar om den lille pojken Marcel och hans familj som ger sig av på en resa som kommer att forma resten av deras liv.

Jag tror alla resor på något sätt förändrar återstoden av resenärens liv. Det jobbiga med kommande resor till Mars är att de måste förtas för att vi människor redan har förändrat återstoden av Tellus liv.

Hursomhelst – för att förstå varför vår resa till Provence blev som den blev krävs nog att man faktiskt varit med på den. Men jag har här försökt ge en någorlunda beskrivning hur den gick till.

Abstract: Det mesta av den var alldeles, alldeles underbart. Du som inte var med missade något. Och du var saknad.

Jag älskar att resa. I synnerhet med Malin, Mina och Louise.

Foto, Mat och dryck, Resor, Språk

bild 44 – go west

14 augusti, 201824 juli, 2021av adolphson

Det finns flera vetenskapliga teorier som handlar om att mänsklighetens förmåga till skvaller varit avgörande för att vi kunnat dominera jordklotet. Alla, eller de flesta, arter har utvecklat system för grundläggande kommunikation – som att varna varandra för annalkande fara exempelvis.

Relativt få arter har förmågan att skvallra om och med sina artfränder. Skvaller kräver nämligen ett sofistikerat språk och utvecklade sociala relationer och förmågor. Något som inte bara är utmärkande utan också typiskt för människan.

Vi avslutade semestern med en tripp västerut till min barndoms sommarmarker på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Det är en sådan där plats där inte mycket förändras även om förändringar sker, om nu en potentiell läsare förstår hur jag menar.

På det hela taget samma utsikt då som nu från mormor och morfars gamla hus

Men nu är det dags att börja jobba igen.

Man ser sig om i flödet. En kompis påstår att hen ska sluta jobba efter 20 år i kostym för att istället ”be a man of leisure”. En annan vän känner efter endast fem minuter på första arbetsdagen efter ledigheten samma leda som för 6 år sedan – en tidpunkt då hen alltså fortfarande arbetade på samma arbetsplats.

Kanske har man det inte så illa, ändå. Jag tycker allt det ska bli lite småroligt att börja jobba igen.

Blank som en spegel av koppar och järn ligger havet

Jag vet inte hur många gånger jag fotograferat den här vyn. När jag bodde på ön tog jag ett foto om dagen – med analog kamera (sic!). Det är alltid något som förändrat sig mellan de olika bilderna.

Att sitta på verandan och blicka ut mot horisonten, medan mörkret långsamt sänker sig i den ljumma och alldeles vindstilla augustikvällen, är mycket avkopplande.

Det är som sagt alldeles stilla – det enda som hörs är det avlägsna dunket från fartygen långt ute på redden. Och så ljudet från lillebrors ivriga twittrande, förstås. Men så har han 153 437 följare, också. Enligt vissa forskare är det betydligt fler sociala kontakter än vad en enskild människa kan underhålla.

Men han gör ett tappert försök, iallafall, det måste man ge honom. Som grädde på moset gör allt twittrande honom tillräckligt upptagen för att undgå att märka att jag dricker upp hans Remy Martin.

Alltid något. Eller som han själv säger: det är skillnad på avkopplad och uppkopplad.

Det var på det hela taget skapligt (alltså alla sorters) väder under vår vecka på Styrsö – vilket är en direkt nödvändighet när man bor i ett relativt litet hus med fem flickor i åldrarna 3-12 år.

Men skvaller, var det ja. Varje människa man möter har många sociala relationer (mellan 50 – 200 om vi undantar sociala medier) och ju mer du känner till om dessa relationer desto större inflytande kan du skaffa dig. Skvaller, alltså.

hur många sociala relationer kan rymmas i ett rum?

För vad är det egentligen alla pratar om när de ses i fikarummet nu efter semestern? Lite om jobbet, självklart, men också hur semestern varit. Är någon i bekantskapskretsen sjuk? Har någon skilt sig, flyttat, fifflat med skatten eller fått nytt jobb? Allt detta är information man kan ha nytta av, utöver vanlig nyfikenhet.

Denna vår sociala förmåga till skvaller gör paradoxalt nog också att vi kan samarbeta effektivt i grupp på ett mycket mer sofistikerat vis än andra arter. Den som är bäst organiserad vinner – inte den starkaste. Historien bekräftar också detta.

Jag förklarar för en dotter att på andra sidan havet ligger Danmark. Hur tog sig de tidiga resenärerna dit under yngre järnåldern (ja, ja vikingatiden, då), undrar hon. Jo, genom samarbete.

Och nog kan vi säkert anta att det skvallrades bland båtbyggarna om hövdingen som skulle göra resan över havet för att erövra fjärran land. Var han inte för tjock för resan? Och kunde han verkligen navigera ordentligt?

Nu har ju inte jag ett arbete som innebär tydliga rutiner, dag ut och dag in. Mitt schema styr det mesta jag gör. Men jag hör ibland människor (vad jag vet) oberoende av varandra beklaga sig över något man kallar och upplever som ”penalistfikandet”.

Penalistfikandet innebär att man fikar, äter lunch tillsammans på vissa givna tider. Kaffe och mat är viktigt, så klart. Men nog skvallras det också ordentligt vid dessa tillfällen. Och den som väljer att regelmässigt utebli från fikat kan vara tämligen säker på att själv bli ett självklart föremål för stundens skvallrande.

Vi åt och drack gott under denna vår sista semestervecka. Särskilt njöt vi av den lokalproducerade lammsteken. Det har ju påbjudits att äta svenskt kött, om man nu måste äta kött, efter denna torra sommar.

Han badar inte länge men ofta, mannen med 153 437 följare på Twitter. Jag har två teorier om det där. Den ena teorin följer evolutionens lagar och menar att det som föregångarna gör förvaltas och förfinas av de efterföljande. Det var jag, hans äldre bror, ett steg närmare aporna men han är ett stort steg närmare apparna (förlåt, Göteborg igen) som en gång i tiden började föra protokoll över mina bad. Numera räknar jag bara de riktigt värdefulla badupplevelserna.

Den andra teorin handlar om att det är bara när han badar han inte kan ta med sig sina 153 437 följare. Då kan han enbart vårda de sociala relationerna, de viktiga. Som sina barn, exempelvis.

Men det är en kort respit. Åter uppe på torra land kan han obehindrat sladdra på om minnesvärda bad i parti och minut för den som gitter lyssna.

Så som det antagligen såg ut när den första stenåldersmänniskan kom till Brännholmsviken

Släkten följa släktens gång. Ett besök på Styrsö innebär alltid ett besök vid den vackra gamla kyrkan där så många övergångsriter i släkten firats. Mina barn är döpta där.

I familjegraven vilar mammas mormor och morfar, Viktor och Selma, mormors syster Signe som dog ung, min mormor och morfar Astrid och Ivar, min mamma Anita, min moster Lena, min kusin Magnus och min syster Helena som båda dog (alldeles) för unga.

Efter ett besök vid graven dröjer det inte så värst länge innan den lite högtidliga stämningen livas upp av samtal om minnen, skrönor, ja, för att inte säga skvaller, om de som lämnat oss. Mer tydligt framstår minnena om Helena, förstås. Eller faster Nea som några av kusinerna säger.

Jag hann med det mesta av det man måste på ön. Bad på Vassholmen, Uttervik, Saltskärsudde, god mat och dryck på Öberska och Båtebacken, springa i yttermarkerna med efterföljande salta dopp, gedigna middagar och massor med barn.

Till de släktingar och gamla vänner jag inte hann med att besöka denna gång säger jag: förlåt! Nästa gång ses vi, kanske. Vi har ju en del skvaller att ta i kapp.

Och nu ska jag fortsätta försöka spöa skiten ur livets prövningar. Jag har ett spännande år framför mig med valrörelse, nytt läsår i skolan och sång.

Men… kanske ska jag tillbringa lite mer tid i fikarummet, i år?

Relaterade blogginlägg:

Lenita

Till moster

Halsviksbryggan (av han med en massa följare på twitter)

Foto, Historia, Mat och dryck, Resor

bild 41 – öland etc

29 juni, 20181 juli, 2018av adolphson

Säsongens första semestertripp gick söderöver. En vit fläck på kartan för mig är Öland, den ön har jag länge velat besöka. Och nu skedde det.

På vägen återupplevde vi Söderköping och Trädgårdshotellet i Stegeborg som vi besökte också för sex år sedan. Men då var det Gotland som gällde. Denna gång Öland – i övrigt samma koncept.

Stegeborg är en betydelsefull historisk plats och här trivs jag. Johan III föddes och växte upp i den gamla 1200-talsborgen och ett avgörande slag i Sveriges sista (senaste) inbördeskrig (mellan Sigismund och hertig Karl) stod utanför dess murar.

Jag undrar om hertig Karl hade koll på frisyren under slaget. Men mer om det senare. Det är mest ruiner som återstår i Stegeborg men Hamnkrogen i kombination med vyn nedan gör att maten smakar extra fint.

Så bar det av ut över Sveriges längsta bro med öländska Mörbylånga som slutdestination. Här finns det utmärkta lilla ekohotellet Strandnära. Gott, fint och pittoreskt. Liksom hela ön, på något sätt. Öland känns som helhet ganska avstressat.

Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap med Stora Allvaret är en självklarhet. Sedan när jag även en passion för landsändar varför båda fyrarna var ett måste. Den namnkunnige Långe Jan påstår sig vara Sveriges högsta fyr, minsann.

Det blir gärna historiska resmål när familjen rör på sig, så Vittrorna har kommit att acceptera (nåja) detta som en naturlig beståndsdel av våra resor. Karlevistenen innebar därför ett kort stopp. Hur förklarar man egentligen vad en runsten är? En tusen år gammal statusuppdatering?

Stenen är 130 centimeter hög och troligen transporterad från fastlandet. Den restes i slutet av 900-talet över en dansk hövding, Sibbe den gode/vise. Enligt inskriften har han blivit begravd här – antagligen av en slump då han möjligen plötsligt dog när han seglade förbi. Dotter 2 har många frågor. Varför dog han? Tja, man gjorde det på 1000-talet… bäst att styra över samtalet på runorna. Inskriften består av två delar:

Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke].

Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, ‘stridernas Truds arbetare’ i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark ‘Vagn-Vidur’ på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark.

Trud är namnet på en gudinna, och stridernas Truds arbetare betyder hövding. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur tolkas som skeppshövding. Med Sjökonungens väldiga mark avses havet.

(Källa är olanningen.com/olands runstenar.)

Strax utanför Borgholm ligger Solliden. Man har ju slötittat på TV den 14:e juli genom åren och på impuls svängde vi in. Det var ändå kaffedags och rojalister har i allmänhet trevliga caféer.

Solliden byggdes som sommarnöje åt Gustaf V:s gemål, drottning Victoria, 1906. Alltså kungens farfars mor och kungen ärvde det när gamle V-gurra gick ur tiden 1950. Tydligen trivs också nuvarande kungafamiljen här och på den vägen är det.

Själv råkade jag i plötsligt bryderi eftersom jag hade för mig att Gustav VI Adolf var bror och inte son till V-gurra. Maleur.

PAPPA! HADE DU…FEL!!?

Nåja, ingen är felfri. Hur som helst intresserade jag mig mer för det gamla slottet strax bredvid – Borgholms slott. Dit åker vi nästa gång, tänker jag i all tysthet. Jag var iallafall den ende i familjen som hälsade på Victoria seniors minne.

Varför, funderar jag, är det så mysigt och trivsamt i Borgholm? För att det styrts av Centerpartiet sedan 16 år? Det bär sannolikhetens prägel. Man funderar förövrigt över att slå ihop kommunen med Mörbylånga i ett projekt kallat Ölands framtid.

En fin strand har de också, där i Borgholm. Men kanske upplevde ön en storhetstid på 80-talet när alla pressade sol i hetsig iver att uppnå chokladbrunhetens perfektion. Idag beter vi oss lite annorlunda på semestern, tycks det mig. Men misströsta inte, Öland, historien går i cykler.

Två små samhällen på resan norrut är Köpingsvik och Byxelkrok. Där kan man med fördel äta lunch. Och dricka juice.

Jag upplever öns norra ände som lite mer gemytlig än den södra. Vi gick inte upp i Långe Erik för entrén var 10 kronor dyrare än den i Långe Jan. Och, som jag påpekade för personalen, den fyren är ju längre så enligt vissa nationalekonomiska principer bör jag avstå…vad? Tycker ni inte att jag är någon glad fyr? Skämt åsido, barn måste lära sig pengars värde. Skämt åsido igen – familjen ville resa vidare.

För vi skulle besöka Trollskogen, och den var ju fin. Där finns bland andra magnifika träd en ek som är 900 år gammal.

900 år – och så får man inte klättra i den. Vad är poängen, pappa?

Så var det dags att lämna idyllen Öland för Kalmar med dess ståtliga slott. Denna välkända historiska plats visade sig vara mycket bra att ta med sig barn till. Man fick puckla på riddare, gå på prinsess/skattjakt-promenader och ta del av allehanda skådespel.

Och jag och barnens mor fick god tid att själva upptäcka slottet.

Jag tillbringade exempelvis en hel halvtimme att studera hertig Karls frisyr. Levde karln i en religiös filterbubbla? Eller gillade han helt enkelt inte sin skallighet? Kanske var han bara helt enkelt modemedveten?

Man hade en Leonardo-utställning på slottet, också. Nedan syns det sista universalgeniets förslag till dykardräkt. Jag kopplar dock ihop den med Star Wars på något sätt.

Efter slottet gick vi till ett ställe som visade Sveriges match på storbild. Alla lockades dock inte.

Vittrorna bestämde att vi för tredje gången skulle besöka Astrid Lindgrens värld. Där träffade vi traditionsenligt LH och Eva som följde sin tradition att fira bröllopsdag. Då, på deras bröllop, var jag toastmaster. Det var kul, det.

Vittrorna skulle se alla föreställningar, i värmen, så det blev en lång dag. Klart värt, som kidsen säger. Det är kvalitet på grejerna i Astrids värld.

Man kan inte beskylla mig för att vara snål, tycker jag, när jag i våffelkön citerade John Travolta och frågade om man hade sprit i våffelsmeten. Jag bara undrade, ju. I så fall vill vi inte ha, förklarade jag ursäktande för det förvånade våffelbiträdet. Det verkade vara det enda rimliga att säga för att hantera situationen, resonerade jag senare. Jodå, inföll barnens mor, du klarade det jättebra.

Produktionskostnaden är samma här som där

En annan gång det blev lite pinsamt var när dotter 2 i kön till varmkorven högt frågade sin mor om vad pappa menade när han sa att det är det här som är verklighetens Westworld.

Men hon, barnens mor alltså, kunde raskt ta över utlärandet. Hon har nämligen just läst den prisbelönta biografin om Ester Blenda Nordström. Som det visat sig har Astrid snott inte så lite av de mest kända händelserna i sina böcker från henne.

Kolla! Katla! MYCKET bättre än i filmen!

Dotter 2 har sedan vi lämnade Småland analyserat Bröderna Lejonhjärta in i minsta beståndsdel. Och det är långt hem därifrån. Nu är vi iallafall hemma igen, mätta på upplevelser.

Relaterade blogginlägg

Strokefrisyr och hundägarjävlar

Be(rg)tagen i Lokrume

EvaåLH

Demokrati och samhälle, Historia, Mat och dryck, Spännande människor

ben & jerry

15 juni, 2018av adolphson

IG Farben var en tysk kemi- och läkemedelskoncern. Företaget blev mellan världskrigen världens största inom sitt område. Efter andra världskriget splittrades koncernen i flera andra kända företag – det kan alltså sägas ha överlevt kriget.

För eftervärlden är IG Farben känt som företaget som tillverkade gasen som användes i koncentrationslägren. Det spelade generellt sett en viktig roll inom näringslivet i Nazityskland och var en av hörnstenarna i byggandet av den nya, moderna krigsmakten genom kapital, råvaror och arbetskraft.

Företaget begick krigsförbrytelser och efter andra världskriget genomfördes en särskild process under rättegångarna i Nürnberg då 23 före detta chefer ställdes inför rätta. De åtalades för förberedelse och genomförande av anfallskrig, erövring av andra länder, plundring, förslavning och mord.

Det var alltså företagsledare i ett av världens mest utvecklade länder det handlar om. De anklagades inte för att personligen begått dessa brott utan för att de varit med och planerat och finansierat bland annat annekteringen av Österrike och Tjeckoslovakien.

De anklagades också för att tillsammans med naziregimen ha upprättat den så kallade fyraårsplanen, en plan som skulle göra Tyskland redo för anfallskrig. Tysklands snabba avancemang och segrar, blitzkrieg, mot Polen, Benelux, Danmark, Norge och Sovjet möjliggjordes genom denna planering och samarbete.

Tolv av de åtalade dömdes till fängelse av varierande längd (1-8 år) för plundring och förslavning. Elva blev frikända. Av dem som dömts blev alla benådade och fria i förtid. Ingen behövde sitta längre än tre år i fängelse.

Oskar Schindler är känd för den stora allmänheten genom filmen Schindlers list (som grundar sig på romanen Schindlers Ark av Thomas Kineally). Han var en tysk industriman som räddade fler än 1 200 judar undan Förintelsen genom att anställa dem vid sin fabrik.

Han beskrivs i bok och film som en opportunist endast motiverad av att tjäna pengar men som med tiden utvecklar en stor osjälvisk hängivenhet för att rädda livet på de judiska arbetarna.

Jag vet inte om Schindler var en övertygad nazist som bytte sida eller en aningslös affärsman med växande medvetenhet och samvete. Han var iallafall medlem i NSDAP och även verksam i den nazistiska underrättelsetjänsten innan han blev företagsledare inom rustningsindustrin.

Schindler drev en emaljfabrik i Kraków, Polen, inte så långt i från Auschwitz, med 1 750 arbetare av vilka 1 000 var judar. Genom sitt kontaktnät lyckades han skydda sina judiska arbetare från att gå under i Förintelsen. Han jobbade intensivt för detta till krigsslutet vid vilket han gjort av med hela sin förmögenhet. Den hade till största del gått till mutor av nazistiska beslutsfattare.

För sina insatser förklarades Schindler efter kriget som Rättfärdig bland folken av den israeliska regeringen, en titel som förövrigt också förärades Raoul Wallenberg. Schindler begravdes på den katolska kyrkogården i Jerusalem, den ende medlem av nazistpartiet som hedrats på detta sätt.

Att glassbolaget Ben & Jerry uttalat sig positivt över beslutet att 9000 afghanska ungdomar ska få stanna i Sverige, trots att en majoritet av befolkningen inte gillar det, är egentligen inte konstigt.

Dels är det modigt och dels ligger det helt i linje med deras företagsidé och med deras grundares vision. Ben & Jerry vill inte tjäna pengar i en, som man ser det, värld man inte trivs i. Företaget har tidigare engagerat sig i Black lifes matter, Pride och medborgarrättsrörelsen USA.

Tänk om något av den andan genomsyrat IG Farben. Tänk om Schindler inte så till den milda grad drivits av den.

Envåldshärskare behöver lydiga ämbetsmän och ett formbart företagsklimat. Utan dessa ting går det inte att genomföra en diktatur, den kan inte fungera utan detta. Dess i egna ögon storslagna vision faller platt utan lojala statstjänstemän, jurister, läkare, lärare och affärsmän.

Vad man än arbetar med är det viktigt att hålla yrkesetiken högt. Blir du beordrad att göra något som strider mot samvetet – följ inte den ordern även om det innebär att du kanske måste byta, eller förlorar ditt, jobb.

Vad gäller företagsamheten vill de festa av oss ha företag som också bidrar till samhället, tänker jag, så alla ni som tycker Ben & Jerry gjorde fel får väl göra som SD-garnityret och bojkotta glassen och i stället lyssna på den före detta Boppers-sångaren.

Själv ska jag köpa ett stort paket av deras glass nästa gång jag handlar.

Källor:

Forum för levande historia

Svenska filminstitutet

Wikipedia

Benjerry.se

Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Foto, Mat och dryck, Resor

Holmiensis – bild 39

8 maj, 201812 maj, 2018av adolphson

Så heter huvudstaden på de lärdes språk.

Det är också, vilket inte nödvändigtvis hänger ihop med att vara lärd, det latinska namnet på Stockholms nation i Uppsala. Och apropå lärd – den romerske historikern Tacitus nämner oss nordbor i sitt verk Germania från år 98 som suiones för svenskar och fenni för finländare.

För egen del kan jag inte tänka mig att Tacitus skulle trott sina saligt rödvinsstinna ögon om han kunnat betrakta Kungsträdgårdens blomsterprakt nu i maj.

Dotter 2 fyllde 10 år, något hon sett fram emot ett drygt halvår, och uppvaktades med pompa, ståt, samt paket från när och fjärran. På önskelistan fanns även en tripp till Stockholm. Huvudstaden är som sagt vacker i maj varför familjen packade sig iväg.

Mer exakt packade vi oss till Norrmalm. Om jag bodde i Stockholm skulle jag vilja bo där, på Norrmalm. Oklart varför – men jag trivs där. Trivdes gjorde vi förövrigt också på det trevliga hotellet Miss Clara.

Man har ju, till skillnad från Tacitus, hört och sett hur vacker Kungsträdgården är den här årstiden varför jag tänkte att vi tar väl och knallar dit och tar en selfie eller två. Jag var inte ensam om att tänka på det viset som det kom att visa sig.

Jag matchar färgskalor. (Lägg av, pappa)

Barnens morfar kommer från Stockholm. Det är förövrigt han som lärt mig säga Karro om Karolinska universitetssjukhuset vilket fick salig syster sjuksköterska och bror konstapel Södermalm att undra om jag hängt mycket på Plattan den senaste tiden.

Dock lärde morfar barnens mor, när hon var barn, att identifiera alla kyrktorn i Stockholm, en kunskap som hon nu förde vidare till sina egna barn. Lite Strindberg över det, på något sätt.

På Vasamuseet blev det dags för undertecknad att steppa upp. Jag föreslog en guide men Dotter 2, som i mångt och mycket ärvt sin mors sinnelag, slog genast fast att varför ska vi slösa pengar på det när vi har dig?

Att behålla koncentrationen hos Vildvittrorna i över en timme får nog mer tillskrivas det fascinerande museet än undertecknads pedagogiska talanger.

Hon är allt bra häftig, Vasa. Liksom museet.

Jag säger inget om Skansen eftersom jag är lite kluven till konceptet djurpark. Tur var att jag lämnade folkdräkten hemma eftersom man bara kommer in gratis på Skansen om man bär folkdräkt på midsommarafton. Det var tydligen länge sedan man kom in året runt om man bar dräkt.

Jag meddelade allvarligt den förvånade kassören att det här ska jag minsann berätta för Dalarna. De lär inte bli glada.

Koooom nu pappa…….

Nästa steg på resan var afternoon tea. Dotter 2 gillar nämligen te ända sedan hon provade det på Harrods i London. Det gör vi vuxna också. Gillar te, alltså.

Lets blend in, som vi säger i jetset-branschen.

Sen blev det tråkigt och telefonen kom fram snabbare än en löning försvinner på lokal.

Mellanvåningen klart godast enligt den gamle.

Dotter 2 var nöjd med sin resa. Men det är viktigt att lära sig njuta av upplevelser och inte bara konsumera dem. Så blir man nog inte en lycklig människa, är vi överens om barnens mor och jag.

Aristoteles skrev i boken Politiken

Sant är att de största orättfärdigheterna härstammar från dem som hyllar omåttligheten, inte från dem som drivs av nöden

Det klart jag inser att vi har det bra, jämförelsevis. Och just i Stockholm blir det extra tydligt eftersom man i gatubilden ständigt ser allehanda trashankar kämpa sig fram. Det är dock viktigt att kunna hantera två känslor i tillvaron samtidigt.

Att hjälpa och att njuta.

Det är sådant vi talar med Vildvittrorna om på resan hem. Det är viktigt att kunna njuta livets sötma samtidigt som man inser hur bra man har det som ges möjligheten. Men man får inte glömma att verklig skönhet kommer inifrån eller vikten av att stå upp för, och hjälpa, dem som har det svårt på olika sätt.

Jag inser den naturliga invändningen mot resonemanget. Det blir lite som när den stormrike romaren Crassus kritiserades för att förespråka enkel livsföring och sympati för de fattiga varvid han svarade:

Jag talar om principen – inte om mig själv

Jag själv vet inte riktigt vad jag ska svara (eftersom jag har munnen full av snittar och skumpa) – så jag säger att körsbärsblom i Kungsträdgården, kyrktornens klang, folkvimlet, Vasamuseet och Skansen sammantaget kanske inte innebär hysterisk lyxkonsumtion.

Och det är skönt att kunna ge sina barn något av allt det, samtidigt som man bor i kronan av Sveriges landskap.

Ja, det får nog bli mitt svar.

Relaterade blogginlägg:

Resan till London