Kategori: Okategoriserade

För, vad jag kan påminna mig, för första gången känner jag mig tvungen att nyansera ett blogginlägg. Jäklar vad mycket kommentarer jag fått på allehanda kanaler. Mycket pling i telefonen när jag satte på den i morse.

Nåväl. Människor måste tas på stort allvar. Även jag har ett ansvar för ord – så jag ska försöka bemöta det kommentarerna i huvudsak handlat om.

Låt mig först säga att jag inte anser mig bättre eller att jag har rätt och V fel. Det jag reagerar på är det aggressiva sätt som V-anhängare (jag vet ju inte vilka de är egentligen) ofta har.

Jag kan säkert vara nog så polemisk, provokativ, kanske arrogant i motståndarens ögon. Men aldrig att jag övergår till personangrepp, hatar eller hotar. Det förekommer återkommande hos V. Detta är kärnan i min kritik.

Jag kan absolut redogöra för vem som sagt vad i olika sammanhang. Men vad gäller händelsen på Lugnetgymnasiet gör jag med hänsyn till de inblandade inte det. Därmed är den saken fördigdiskutetad för min del. Vad jag själv kallats genom åren tar jag gärna upp med vänsterns ledning om de så önskar.

Det är inte synd om mig. Jag skriver ju det tydligt – jag ömkar mig inte, klär mig inte i någon kofta, är inte bitter. Jag redogör enbart för varför jag kommer att undandra mig debatt av det slag som ofta blir fallet med V. Min fru har dött, det är sant, jag är extra känslig och det kan vara en förklaring till min rektion, men det har strängt taget inte med detta att göra.

Jag är övertygad om att det är farligt att ägna sig åt den typen av retorik. Jag vill inte bekämpa åsikten i sig utan sättet på vilket den ofta uttrycks.

Jag redigerar inte det förra inlägget. Det var dock dumt av mig att blanda in Hitler. Meningen var att illustrera hur lätt det blir fel när vi flyttar utgångspunkten för debatten. Jag misslyckades och ber om ursäkt.

Även jag och mitt parti bär ansvar. Jag tycker vi tar det. Vi hetsar inte, vi kastar inte sten i glashus. Har något sådant skett: maila mig på fredrikadolphson@gmail.com så tar jag upp saken på medlemsmöte.

V borde också uppmana till sådan intern diskussion för ni har, även om det är lätt att ignorera saken enkom beroende på att det är jag som framför den, strukturella problem i partiet.

Människor blir ofta bedrövliga i sociala medier. Säkert jag med. Vi tappar ofta hövligheten och därmed något av medmänskligheten. Jag vill inte längre vara en del av det.

Jag är nämligen så gammaldags att jag vill vara kompis med människor, också med mina politiska motståndare. För så är jag uppvuxen och skolad. Det är den liberala världen jag tror på. I en blandning av åsikter men alltid i ett klimat präglat av respekt växer vi och utvecklas. Min äldste vän är helt klart vänster. Vi gillar ännu efter 40 år att umgås, vi tycker ännu genuint bra om varann.

Låt oss istället för att gasta på internet mötas i verkligheten. Kanske efter Corona återkommande träffas på en pub eller kafé för att föra tvärpolitiska samtal. Lyssna, prata, bli upprörda och kanske arga, bli vänner, skratta och vara sams. Det vore väl något? Hänger ni med vänstern? Kommer ni om Sd dyker upp? Och vad säger ni i andra partier?

Kram!

Jag har startat en alldeles egen kör. Det är faktiskt inte så många som gjort det, tror jag, så nog känner jag mig allt lite stolt. Kören har hållit på i över tio år nu och vi har väldigt kul.

MDP-kvartettens namn kom till mest av en slump. Man måste ju heta något. Bokstavskombinationen (en sådan måste väl också alla ha?) står för Mat Dryck Personlighet och är lånad från far och barnpsykologen Hans som använde den när de käkade ungkarlsmiddagar ihop i början på 1960-talet. Lite pretentiöst måhända, men det hela måste nog ändå betraktas med någon sorts glimt i någon sorts öga.

MDP består ungefär av samma ursprungliga gäng men flera medlemmar har tillkommit under åren. Vi är nu De Aderton när alla är närvarade. Det är därmed fullt i stämmorna. Kriterierna för medlemskap är enkla, man måste trivas och kunna uppföra sig (nåja) kring ett bord. Känner någon igen konceptet så har denne någon antagligen rätt. Idén finns nog i flera sammanhang även om just vår variant bär en viss prägel av Uppsalas stundenthistoriska romantik.

Förra året fyllde MDP alltså tio år vilket firades stort med pompa men även ståt i form av en stor konsert med påföljande fest. En av landets mest framstående dirigenter, OD:s Cecilia Rydinger, ställde upp och även flera sångare ur denna kör som ju är en av landets om inte nummer ett så åtminstone mest namnkunniga körer.

Lions samlade in pengar från publiken till förmån för cancerfonden.

Det blev en hejdundrande succé. Och fantastisk fest. Har jag hört. Jag var nämligen inte med. (Jo, lite på konserten).

Endast några dagar tidigare blev Malin sämre och efter ytterligare någon vecka (jag vet inte riktigt, min tidsuppfattning är lite dimmig från den här tiden) lämnade hon oss för alltid.

Så gick året och jag kämpar fortfarande på med tillvaron. Varje dag är en liten kamp därvidlag. Men det går. Det är strängt taget inte så synd om mig, tänker jag, det rullar helt enkelt på – som far brukar uttrycka det.

Så föddes idén, det var faktiskiskt Cilla (som Cecilia Rydinger familjärt kallas bland oss som känner henne) som förslog en repris. Det borde vi ha, tyckte hon. För din skull. Du fick ju inte vara med förra gången.

För Fredriks skull.

Och så blev det. Grabbarna levererar. Cilla ställer upp. Kristinegymnasiets ledning lånar ut sin aula. Det blir återigen en konsert till förmån för Cancerfonden. Kan man ha kul samtidigt som man bekämpar tillvarons jävligheter har man ju, så att säga, graverat inte mindre än två flugor samtidigt.

Och även om jag aldrig någonsin mer kommer att kunna sjunga Blommande sköna dalar utan att gråta floder känns det så väldigt, väldigt fint alltihop.

Så varmt välkommen, bäste du!

Konserten äger rum den 14:e mars klockan 16 i Kristinegymnasiets vackra aula. Det hela är gratis men det kommer att samlas in frivilliga bidrag till cancerfonden.

Är du dessutom, liksom vi, LIKSOM VI (förlåt, internt manskörsskämt) sugen på att gå på fest efteråt och delta i MDP med vänners storstilade sångarmiddag är också detta möjligt. Hör av dig till festgeneral Patric Thuresson så ordar det sig säkert. Han är sådan, nämligen. Det är principen om kvarnen och vem som faktiskt hann dit först som gäller.

Här är en länk till anmälan och information.

Här är en länk till MDP

Jag känner mig lite inspirerad av 4:e maj, den internationella Star Wars–dagen.

Det är väl inte helt fel i sak att påstå att vi människor, liksom förövrigt andra däggdjur, till naturen är främlingsfientliga.

Det är iallafall fullt naturligt, nästan som en instinkt för oss, att dela in vår art i kategorierna ”vi” och ”dom”.

”Vi” är människor som du och jag med tydliga beröringspunkter – som ett gemensamt språk, religion (även om det numera inte är alldeles självklart) och sedvänjor i största allmänhet.

Vi som ingår i ”vi” är på olika sätt ansvariga (ofta formulerat i termen samhällskontraktet) för varandra men känner inte samma ansvar för ”dom”.

Detta uttrycks tydligt i debatten här i Sverige just nu – de som inte anses ha asylskäl ska på olika vis få det tillräckligt illa så de till sist lämnar vårt territorium.

”Vi” har historiskt sett alltid varit annorlunda än ”dom”.

(Jag slutar medvetet med ” runt orden nu.)

Vi är inte skyldiga dom någonting. Vi vill helst inte ha dem på vårt territorium och bryr oss inte överdrivet mycket om vad som tilldrar sig på andras.

Så har det i stort sett alltid sett ut. Flera  ursprungsbefolkningar heter på sitt eget språk varianter på ordet ”människor”. Benämningens etnologiska ursprung syftar till att särskilja en grupp från en annan. Att skilja vi från dom.

I motsats till detta måste det sägas att det ända sedan forntiden också existerat tankar som understryker hela världens enhet, principer tänkta att råda överallt under alla tider och som är var och ens ömsesidiga ansvar.

Detta är en idéströmning som betonar vi, att vi är en mänsklighet. Visst används tankegodset också för att tvinga på normer eller diktatoriska system.

Men vi har alltså även the light side of the force: humanismen. Medmänskligheten.

Till sist, efter en historiskt sett relativt kort tid, blir dom nästan alltid vi. Jag funderar: hur ser den processen ut? Vi har hursomhelst en modern term också för det: integration.

Men vad händer alltså egentligen när dom blir vi? De forntida kineserna eller antika romarna kom med (vad de såg som) sin överlägsna kultur med vilken de bibringade de kuvade barbarerna fred, rättvisa och kulturell höjd.

Men en del av barbarerna gillade inte det. Andra ansåg att det romerska medborgarskapet urvattnades när för många fick del av det.

Amerikanerna och kommunisterna har i vår tid också velat sprida sina ideal – inte sällan med våld. Men istället för att sprida dominans och våld kanske vi kunde dela med oss, välkomna dom, de andra, hit?

Alla stora kulturer är egentligen hybrider, blandningar av många sedvänjor, alla är de i grunden någon form av hellenism.

Samhällen, vi, påverkas, blandas och ny kultur uppstår. Historien är full av exempel – inte minst ovan nämnda Rom och USA. Vi kan inte hejda den utecklingen och därför bör vi istället omfamna den.

Att längta tillbaka till svunnen tid är enligt min uppfattning provinsiellt småtänk och i förlängningen dömt att misslyckas. Historien går alltid framåt – aldrig bakåt.

Jag ger mig inte – den nya lagen om ensamkommande är något bra. Visst kunde den konstruerats bättre men den är vad vi har i nuläget. Och centern stödjer den.

Som jag ser det är lagen en del av the light side of the force. Detta lämnar mig dock även med funderingen över vilka som är vår tids barbarer.

Vi eller dom?

——

Källor

Harari: Sapiens

Mellan år 1851 och 1910 emigrerade knappt en miljon människor från Sverige till Amerika. Av de svenskar som var födda under senare hälften av 1800‑talet lämnade ungefär 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna landet. Det utgjorde ett hårt slag mot Sveriges arbetsmarknad och befolkningstillväxt.

Två som stack från Överluleå församling var fars farbröder Felix och Robert.

Amerikabrev innebär den samlade korrespondens mellan utvandrade svenskar och släktingar och vänner hemma i Sverige nedtecknad företrädesvis perioden 1841-1928. Detta är ett särskilt historiskt forskningsområde för både amatörer och vetenskapens expertis.

I breven hem beskrivs Amerika generellt (man använde ofta begreppet Amerika framför USA) som ett rikt land, en möjligheternas plats där ett bättre liv än ett i Sverige erbjöds. Amerika framställdes som en plats där det varken fanns någon rangordning eller klasskillnad – ett samhälle där statsmannen och den lägsta arbetaren var lika fria medborgare.

Vi vet ju att det där inte var, är, sant. Och verkligheten för det stora flertalet emigranter blev ofta en annan än den som utmålades i breven. Det blir intressant ur ett psykologiskt och/eller antroposofiskt perspektiv varför bilden av den nya världen så påfallande överdrev verkligheten. Men det faller lite utanför bloggpostens ram.

Signalpolitik innebär att ett land eller organisation stiftar lagar eller genomför saker där målgruppen ofta inte primärt är den som nämns. Exempel: genom att förbjuda tiggeri vill man inte i första hand komma åt tiggaren som redan finns på gatan utan snarare förhindra att fler människor börjar ägna sig åt tiggeri samt också förhindra att utländska medborgare tar sig till Sverige med syfte att tigga.

Signalen är tänkt att förhindra utökning av problemet och ge möjlighet att i god ordning hantera det aktuella problemet (exempelvis tiggeri) utan allt för mycket väsen.

Orsakerna till att så många gav sig i väg från Sverige var överbefolkning, brist på odlingsbar mark, religiöst förtryck, bristande personlig frihet, politisk konservatism, relativt få arbetstillfällen, allmän värnplikt – samt en mängd olika personliga skäl.

Rätt många länder kvalar in på den beskrivningen i dagens värld.

Lockande faktorer var också överflödet av odlingsbar mark (billig, nästan gratis till följd av 1862 års jordförvärvslag (American Homestead Act), religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system, bättre tillgång på eller mer välbetalda jobb, ingen allmän värnplikt, anonymitet med mera.

Minus värnplikten – Sverige idag.

En av anledningarna, Homesteadlagarna, stiftades för att stimulera människor att slå sig ner på orörd mark och bli bönder. Man fick marken billigt eller gratis mot att man förband sig att under åtminstone ett par års tid bo på platsen och bruka den.

Idag är det ofta tvärt om – EU förhandlar med olika länder för att försöka förmå dem att ta emot de miljontals människor man vill förmå återvända hem.

Om vi istället erbjuder billiga bostäder, kanske nästan gratis inledningsvis, så gäller utmaningen istället att tänka ut sysselsättningar att motsvara den enskilde jordbrukaren på 1800-talet. Antingen det eller kolonisera andra planeter.

Kalla mig gärna naiv men den här typen av tankar tror jag kan motverka populismen, rasismen och rädslan som tycks löpa genom dagens oroliga värld.

De flesta emigranter passerade Castle Garden och Ellis Island som ligger på Manhattans sydspets – inte så långt ifrån Frihetsgudinnan. Det handlar om miljontals människor som passerat här på sin väg in i USA.

Det var en lång och omständlig process och det finns många källor och berättelser att tillgå för den som vill förkovra sig.

Några avgörande skillnader mellan nu och då finns dock. För det första var de nyanlända välkomna. Även om den nya staten ofta inte tog hand om dem med mer än att att de fick gratis mark så var de välkomna.

Varsågod – där får du bo och överleva bäst du kan. (Här kan man ju möjligen finna en förklaring om inte ursäkt för den amerikanska inställningen till exempelvis skjutvapen och sjukvård).

I Sverige börjar vi i dag i andra änden och oroar oss över hur (våra egna) trygghetssystem ska klara av att försörja alla. Varför inte börja i samma ände, som då, i USA?

En annan avsevärd skillnad är att tusentals av de emigrerande svenskarna inte i massor tilläts drunkna ute till havs. Även om det förekom så står andelen omkomna inte i proportion till dagens siffror.

Mellan åren 1851 och 1855 nådde utvandringen från Sverige till Amerika rekordnivåer.

Sammanlagt utvandrade 11 148 personer till Amerika under åren 1851‑1855, men det var bara början. 1880‑talet var det decennium då utvandringen kulminerade, med topp­året 1887. Då uppges 50 786 personer ha lämnat Sverige varav 46 252 bosatte sig i USA.

Totalt fram till 1910 lämnade 1 170 456 landet och majoriteten tog sig till USA, enligt tabellerna i Historisk statistik för Sverige, Del 1 (SCB). Så såg det ut fram till 1920‑talet.

I dag är andelen av befolkningen som utvandrar på helt andra nivåer och mer spridd jämfört med mitten på 1800‑talet. År 2012 utvand­rade 51 747 personer från Sverige, vilket endast var drygt en halv procent av befolkningen. Främst emigrerade vi till Norge, 7 379 personer, näst Danmark, 4 471, och Storbritannien, 3 280. Till USA sökte sig 3 111 personer (men det var före presidentvalet).

Hur är det med Sveriges arbetsmarknad och befolkningstillväxt idag? Tja, den rymmer uppenbarligen inte alla. Eller annorlunda uttryckt: vi är ovilliga att delas med oss till människor som inte befunnit sig tillräckligt länge i landet.

Det tycks förövrigt gälla alla typer av svenskar – alltså oavsett hur gammalt passet är.

Det kanske är nödvändigt. Men samvetsmässigt känns det inte så bra, tycker jag. Och, som antyds ovan, sneglar vi lite på historien kanske vi kunde finna en väg framåt. Några idéer för hur vi ska använda den enorma resurs humankapital innebär, exempelvis.

Att det rent mänskligt är det rätta att göra är, tyvärr, en annan sak.

Jag vet inte hur det gick för Robert och Felix. Fars kusin Brage (sic!) lär varit över och hälsat på någon gång under 1950-talet. Släktmyten gör gällande att de skrev hem strax efter ankomst för att få ekonomist stöd att återvända.

Farfar och hans övriga syskon ska ha svarat att om de tagit sig på egen hand dit så kunde de gott ta sig hem på samma sätt. Sedan dess har de, enligt släktkrönikan (vilket som alltid är far) inte hörts av.

Och nu ska jag börja rota i det, kanske.

Tänk om de under alla dessa år behållit sitt amerikabrev från farfar och syskonen inom glas och ram? Tänk om de alla är döda sedan länge? För att få svar måste man ställa frågor och för att komma fram måste man ju till att börja med åka.

Jag tror jag börjar med ancestery.

Källor:

Wikipedia

Populär Historia: Svenskarna i Amerika

SCB

Som de gamle sa i Rom: Tragedin tågar inte in i sandaler.

—

Politik handlar mycket om att välja tidpunkt.

—

Låt mig berätta lite om FP Dalarnas provval. (De flesta partierna har förövrigt ungefär liknande upplägg, vad jag vet). Alla medlemmar i partiet får rösta på de som kandiderar. Sedan fastställer en kommitté den slutgiltiga listan.

Efter ett par, kanske två, hundra röster har jag hamnat på åttonde plats. Kanske sjunde. I realiteten, det beror på hur valet går i riket samt hur måna som röstar på FP i Dalarna, får vi högst en plats i riksdagen från länet.

Det är med andra ord kört för mig. Och man får respektera den interna demokratin.

Det är bra kandidater som placerade sig före mig. Länsordföranden, Bosse Brännström, partiets ombudsman John Thornander, Borlänges Monica Lundin och Lotten Kluck från Leksand är alla bra kandidater. En coming man är nog ungdomsförbundets (LUF);s ombudsman André Frisk.

Någon sa att man måste varit aktiv sedan ungdomsförbundet och framgent för att ha en chans att bygga upp det kontaktnät som krävs för att komma någonstans.

Inför ett sådant här provval kämpar alla kandidater mot varandra för att försöka profilera sig så att man vinner så många röster som möjligt. Många tenderar att rösta på dem som kommer från ens egen bygd eller på kandidater som haft ämbeten på länsnivå – alltså kända ansikten.

Att vi var fyra kandidater från Falun bidrog sannolikt till att våra röster splittrades bland oss.

Jag har inte haft möjlighet att åka runt och kampanja. Sedan är jag inte så mycket för den där typen av tävling, (de långa knivarnas natt) som det hela ändå på något sätt kokar ner till.

Den Änglaljuva brukar mena att jag förvisso är en godhjärtad idealist och knappast någon kallhamrad machiavellisk politiker-typ. Hon ser mig mer som någon som kan prata stort och brett om liberala värderingar men knappast ta strid för ett cykelställ i Norslund.

Hon är rolig på det viset, Den Änglaljuva,

Nåväl, chansen att nå riksdagen är i praktiken borta. Den möjlighetshorisont jag nu kan se har förändrats. Visserligen står jag även till Falubornas förfogande, om de vill ha mig, men även här ska en lista småningom fastställas.

En plats i kommunfullmäktige är väl mitt sista mål. Skulle det misslyckas får jag nog så vackert inse fakta.

Nu kan jag emellertid gå ner i tempo och stilla alla dåliga samveten. Och det finns ju så mycket annat att göra, också.

Jag ska givetvis fortsättningsvis fullgöra mina politiska uppdrag i länets politiska grupp, som falu-avdelningens styrelseordförande och som ett av länets ombud på partiets landsmöte i november.

Sedan blir det familj, sång, Beethoven arbete och löpning.

—

Jag tänker ibland att det är lite på samma sätt att arbeta som präst respektive politiker. Man delar en övertygelse många inte gillar men som en del respekterar.

—

Jag söker inte maktpositioner för maktens egen skull utan för att jag själv vill utvecklas. Det är dock intressant att studera olika människotyper man möter under resans gång. Ett inte helt ovanligt trick är att som svar på en knivig fråga ge ett långt och resonerande svar. Så långt att frågeställaren tröttar eller tappar koncentrationen.

Nyligen var det någon amerikansk senator som talade i 22 timmar. Inget nytt under solen. Det gjorde även romarna när de ville förhindra att en omröstning ägde rum just där och då.

I Falun finns en före detta (SD) numera politisk vilde som på samma sätt förlänger alla möten och motion-bombarderar fullmäktige. Varje motion kostar i snitt 50 000 kr. Men sådan är den, demokratin.

—

Nåväl, jag står upp för min övertygelse i all lägen. Några käpphästar är:

– Alla måste ha samma möjlighet att förverkliga sig själv. Förtryck av kvinnor homosexuella eller olika minoriteter reagerar jag starkt på.

– Jag gillar inte blockpolitik. Jag vill skrota alliansen.

Detta har resulterat i epitet och tillmälen som smygsosse, solospelare och till och med arrogant översittare.

Man får inte svära i allianskyrkan ens på lokal nivå.

—

Det klart. Det finns ju en möjlighet till. Kryssen.

Gillar man det jag säger och bor i länet: ge mig ett kryss i valet. Det behövs inte så mycket för att slå sig upp en plats eller två. Det är förövrigt det enda straffet väljarna kan ge enskilda politiker som man inte är nöjd med: kryssa förbi dem.

Låt inte någon som av olika skäl misslyckats få förnyat förtroende av just dig. Ge din röst till någon annan. Den som står på nästa rad på röstsedeln, exempelvis.

—

Så plötsligt, när jag satt och lite småsurt iakttog valresultatet ringde telefonen. Det var från MDP. Man ville ha med mig i ett uppträdande.

Sedan kom dotter 2 inrusande med stora nyheter: PAPPA! JAG HAR FÅTT EN LÖS TAND PÅ LUNCHEN!!! FATTARU! Hennes mor skrattade hjärtligt åt något i ett angränsade rum. Detta underbara ljud.

Jag stängde av datorn och släkte lampan.

Jag känner mig faktiskt lite fri.