Resor – Sida 10 – Adolphson

Jag = Hatte Furuhagen

31 oktober, 201328 juli, 2026av adolphson1 kommentar

Titusbågen restes, som namnet antyder, till den romerske kejsaren Titus ära efter hans erövring av Jerusalem år 70. Själva bågen restes tio år senare. En triumf var en stor ära för romerska generaler och något senaten hade att besluta om. Man fick vara försiktig med dessa hedersbetygelser då en populär general lätt kunde ställa till det. Caesar var vare sig den förste eller siste i det sammanhanget. En triumf innebar en slags nationell fest där generalen och hans soldater tågade genom Rom till folkets jubel. Fest och skådespel. Byggnader kunde resas till föremålets ära. Det kunde också, som i Titus fall, dröja många år mellan den händelse som triumftåget uppmärksammade och tills själva festen ägde rum.

Titus fick en triumf, till slut. Och en rejäl båge också. Den står i ena änden av det som idag återstår av Forum Romanum. Och så, en vacker dag i april 1930 år senare, kom jag fram till triumfbågen för att beundra den.

Det romerska imperiets andre kejsare, Tiberius, hade det inte lätt. Han gillade inte det politiska livet i huvudstaden varför han år 27 flyttade till Capri. Så gick 1973 år tills jag en augustidag kom dit på bröllopsresa. Enligt historien var det högst motvilligt och med stor vånda Tiberius till sist återvände till Rom. Detta för att förhindra att makten skulle glida honom ur händerna. När man blickar ut över medelhavet från hans altan är det inte utan att man förstår honom.Vad ska man med makt till när man kan ha det så här, kanske den gamle trötte kejsaren tänkte. Han har i alla fall fått ett vin uppkallat efter sig. Alltid något. Det har inte jag. Men jag drack något av det, när jag var där.

Människan reser till, från, upplever, tolkar och omtolkar.

Mohamed såg sig själv som den siste, och verklige, av en rad judisk-kristna profeter. Vi är ju alla bokens folk, även om jag har fått det sanna och slutgiltiga ordet, tänkte måhända profeten och valde Jerusalem som bönerikting och religiös huvudstad. Detta ändrades eftersom senare uttolkare av diverse skäl istället valde Mekka. Mot denna stad vänder sig en miljard muslimer fem gånger om dagen i bön. Dit bör man som rätt-trogen muslim åka en gång i sitt liv. Och dit åker nästan 20 000 svenskar årligen. Men inte jag, ännu så länge. En anledning till valet av Mekka kan ha varit att den muslimska helgedomen Kaaba är mycket äldre än religionen Islam. Platsen var redan religiöst laddad så den funkade väl att återanvända. Lite som midsommar och jul här hemma. If you cant beat them, join them.

Tolka om lite för att passa en ny tid. Det går finfint, det. Alltså: vi tolkar. Vi tror att vi vet men vet att vi tror.

Den thailändske kungen Chulalongkorn besökte Sverige 1897 inbjuden av självaste Oscar II. Oscar ville även visa den thailändske kungen andra delar av Sverige och valet föll till sist på södra Norrland. Den thailändske kungens intresse för landsändan hade tydligen med träexport att göra. 1992 hörde några landsmän talas om sin forne kungs resa. Det var en grupp thailändska dansare på besök i området. De blev förtjusta över att kung Chulalongkorn en gång varit där och när de kom tillbaka till Thailand berättade de vitt och brett om detta. En förening till Chulalongkorns minne bildades 1993 och man bestämde sig för att starta en insamling för att bygga en paviljong. Även Ragunda kommun var med på tåget. Byggplatsen visade sig vara besvärlig men eftersom några thailändska munkar redan välsignat platsen så det gick inte att byta hursomhelst. 1999 stod byggnaden färdig och Ragunda kommun fick paviljongen i gåva av Thailands vice premiärminister.

Så kom det sig att ett buddistiskt tempel står mitt i jämtländska granskogen. En plats av stillhet i en stilla landsdel. Som en bisats till Chulalongkorns resa till Jämtland 1897 skulle man kunna säga: Och så gick 97 år och en vacker junidag kom jag dit. Med inrikesflyg seglade jag ner på Frösön och möttes av en enda människa. I övrigt var ankomsthallen tom. Det var Malin som sa: Välkommen till Jämtland. Och aldrig har någon sagt det vackrare.

Kontentan av detta är väl egentligen rätt enkel. Allt går att omtolka. Gärna till det bättre.

Resor

Kythira

15 augusti, 201325 juli, 2026av adolphson1 kommentar

Bortom de turistiska allfarvägarna i den Grekiska övärlden ligger ön Kythira, omsjungen av Ulf Peder Olrog och känd för sin olivolja. Den senare håller, även med grekiska mått mätt, hög kvalitet.

Vår lilla by på Kythera — Vår lilla by på Kythira

MDP-sångaren och kommissarien vid Falupolisen, Rehnstam, har nu och då rekommenderat ön för besök samt försett mig med en svensk olivoljetillverkares finfina produkt. Mot den bakgrunden var det kanske inte så märkligt att det var just hit min första resa till Grekland skulle gå.

Kythira har en intressant historia. Det mesta handlar föga förvånande om havet på olika sätt. Efter andra världskriget kom merparten av öns befolkning att utvandra till Australien – i stort sett varenda en av öns innevånare har idag släktingar där. Ättlingar återvänder varje år till Kythira för att fira semester och för att finna sina rötter. Man kan fortfarande se övergivna hus på ön som en påminnelse om massutvandringen. Annars är det väl fiske, lite turism och oliver som sysselsätter befolkningen idag.

Hettan var tryckande när den äppelkindade familjen rågblond klev av flygplanet direkt ner på landningsbanan tillsammans med ett 20-tal greker. Inne i den lilla ankomsthallen stegade omedelbart en stort leende taxichaufför fram till oss med orden Welcome mr Adolphson! Senare på väg mot hotellet viskade jag (rätt idiotiskt med tanke på att mannen inte kunde ett ord svenska) en fråga till Malin. Jag var lite orolig över hur han kunde veta att det var vi som var vi bara så där. Hon gav mig ett irriterat ögonkast (av den typ hon brukar när jag inte når min fulla potential) och svarade att jag gissar att det var vårt tysk-klingande efternamn som avslöjade oss. Barbar sägs förövrigt betyda en som inte talar grekiska.

Taxichauffören, Mr Vladis, körde oss till en massa platser vi inte hittade, eller vågade köra själva, till. Alltså i stort sett överallt. Man ska alltid göra sig till vän med bartenders, taxichaufförer, tamburmajorer och städpersonal på resor. Då kommer man lättare och billigare bortom de krattade manegerna.

Varenda gång jag reser, oavsett hur långt, slås jag av briljansen i scenen Royale with cheese från filmen Pulp fiction. Både vad gäller driften med produktplacering i film och eftersom scenen på ett härligt sätt framhäver de faktiska små skillnader som finns mellan platser.

Exempel 1: Osthyveln. I många länder i Europa, och annorstädes på planeten, konsumeras ansenliga mängder ost. Men någon osthyvel, denna förträffliga lilla tingest, står inte att uppbringa inom det aktuella landets gränser.

Exempel 2: Brödrosten. Vid frukostbuffén funderade jag varje morgon över varför man, istället för en vanlig brödrost, bygger ett stort plåtskåp på en halvmeter i diameter och förser det med ett rullande band på vilket man låter en brödskiva passera äver glödande dioder.

Exempel 3: Macken. Man förväntar sig inte att finna en kedjerökande person bakom kassan på bensinstationen. Man förväntar sig inte heller att få assistans vid själva tankningen. Det har vi väl inte fått sedan 1960-talet här hemma. Trevligt.

Hon som inte gjort det — Hon som inte ärvt mitt badintresse.

Självfallet drabbades delar av familjen av magsjuka.

Jag fick ta nattpasset den första natten och begav mig till nattportiern för att försöka få tag på kokat vatten. Vederbörande blev irriterad över avbrottet från sina cigaretter och upplyste mig surt om att this is not Africa – hotellet hade faktiskt en vattenkokare för nödsituationer!

Min sarkastiska underton i svaret impressive undgick mannen och vi kom framöver rätt bra överens eftersom det blev ytterligare ett par avbrott i rökandet för honom under natten.

På hotellets stora altan, med milsvid utsikt över Medelhavet, delade vi till sist en drink (han tyckte jag såg ut att behöva en) och studerade under tystnad (språkförbistring) soluppgången.

Motgång som övergår i sin motsats, så som de ofta plägar.

Efter en halvtimmes orolig sömn, efter en vaknatt som mest handlade om att undanskaffa resultatet av långa timmars eruptioner till övriga familjens nytt och nöje, väcks jag av att någon petar på mig.

Dotter 1, den friska, har sovit gott, vaknat, satt på sig badkläder och simglasögon. Nu står hon bredvid min säng, entusiastiskt leende och med tindrande ögon föreslår hon ett morgonbad.

Det är i ögonblick som dessa man helt lägger bort sin totala fysiska skröplighet. Det är vid dessa tillfällen man finner föräldraskapets grundläggande skyldigheter och lycka. Det klart vi badade.

Souvlaki, tzatziki…får till sist Dotter 2 att tårögd längta efter falukorv.

I hotellets lobby lyckas de små ljuslockiga kosmopoliterna få personalen att sätta på Greklands variant på barnkanalen. Varje morgon. Ingen språkförbistring där inte.

Försöker lära mina elever om Peloponnesos där i bakgrunden med samma begränsade framgång som vanligt.

Till sist går mina tankar till den lille servitören på strandcaféet, han med kassa-apparaten på magen. Han som så fort någon tjänst utförts slog ut ett litet kvitto vilket han snabbt och elegant placerade hos aktuell gäst. Till sist hade man en hög kvitton att göra upp med innan man gick för dagen.

Som livet i miniatyr. Vi slår alla ut små kvitton som bevis för tjänster vi utför.

There ain´t no such ting as a free lunch.

Det är skönt med semester. Och det skönaste med denna resa var att vi på 10 dagar endast träffade en enda svensk.

Här var det nämligen bara greker, och en och annan australiensare med grekiska rötter, som turistade. Detta gjorde upplevelsen väldigt genuin. Jag gillar inte massturism och rysch-pysch.

Av en slump sprang vi på öns ende svenske oljetillverkare på en lokal marknad i byn Potamos. Han bjöd mina flickor på var sin bakelse. Vi talades vid ett tag. Sedan, med en uppmaning att hälsa kommissarie Rehnstam (vilket härmed får betraktat som utfört), skildes vi åt. Han skulle till apoteket, sa han.

—

Det finns inget bättre och skönare i livet än att låta bli att tänka. Skulle man kunna säga, om man, som jag, gillar att bygga luftslott. Verkliga som overkliga.

Resor

Vladislav Brunis

30 juli, 201325 juli, 2026av adolphson4 kommentarer

För att inledningen till denna blogpost ska bli det minsta begriplig rekommenderar jag i all ödmjukhet att läsa berättelsen om nallen Joel först.

När vi anlände lägerplatsen för årets fjällvandring i Skäckerfjällen stod Dotter 2:s nya nallebjörn och väntade på henne. Fjälltrollet Plupp hade kommit med den förrymde nallen Joels kusin vilken hade fått nog av vildmark och nu istället ville bo hos henne. Allt var bra med Joel, berättade Plupp vidare. Björnen döptes omedelbart till Brunis. Mitt försök att skapa en air av mytisk östeuropeisk frihetshjälte genom tillnamnet Vladislav Brunis avvisades bestämt.

Men låt oss ta det från början. På nyårsafton bestämdes att det skulle genomföras en kompis-fjällvandring. Eftersom Malin känner såväl sporten som Jämtland, och några av de som skulle med aldrig tidigare fjällvandrat, fick hon uppdraget att arrangera trippen. Hon var inledningsvis lite tveksam. Dels eftersom man gärna upplever fjäll i stillhet och vi nu skulle bli 18 personer. Vidare tvekan fanns eftersom hon också har tidigare erfarenheter av hur människor reagerar under en vecka i hällregn och två plusgrader.

Men eftersom det var människor vi känner väl, människor med ett överdåd av gott humör och god naturvana, det handlade om och eftersom vi hade hade klarblå himmel och trettio grader varmt under hela vistelsen (precis som Malins senaste besök i Skäckerfjällen 1982 förövrigt) fanns inget att oroa sig för. Vi hade det, som vanligt, hur bra som helst. Skäckerfjällen, även kallat Lilla Sarek, är relativt okända fjäll. Och fantastiska att upptäcka. Man har sina rutiner. Varje morgon brister jag, till familjens oerhörda glädje, ut i den här. Sedan kan man, om man vill driva alla omkring sig till vansinne, fortsätta med den här. Och fjällen har inspirerat till fler stora verk.

Sen är det är ju det här med sveda och verk som många oroar sig för när det kommer till fjällvandring. Visst, det låter underbart. Men hur är det med myggen? oroar sig den potentielle vandraren ofta. När det blir hett i fjällen är det inte direkt mygg man stör sig på utan bromsar. Enligt den gamla lagstiftningen kring sveda och verk kan man begära ersättning för detta under förutsättning att det är av övergående karaktär. Så nu ska jag ringa Försäkringskassan. Skämt åsido, det går bra. Man hänger på sig och barnen ett myggnät, bara.

Barnen tycker om att höra sagorna om Grycksbohäxan och busschauffören Macahan. Dessa sagohjältars äventyr, karaktärerna är förövrigt löst baserade på verkliga faluprofiler, får i sovsäcken avsluta en händelserik dag på fjället. I år provade jag för första gången baslägermodellen. Det har sina fördelar. Exempelvis att man slipper packa upp och ner varje dygn. Nackdelen är att man gärna vill uppleva nya platser att övernatta på. Härligt är också att lägga av sig klockan och enbart gå på ljuset för sin dygnsrytm. Man lägger sig ofta mellan 21-22 och går upp mellan 7-8. Scouten Thuresson tillverkade ett solur åt oss. Dessutom fick vi middagsunderhållning av hela familjen Thuresson, också ett plus att vara många.

Men att åka på regelrätt badsemester i fjällen är rätt ovanligt ska i sanningens namn framhållas. Att gräva ner smöret i snö för att det inte ska förstöras är ett omvänt problem, liksom. Sedan har vi ju hon som gav mig fjällen. Där är hon i sitt rätta element. Hon säger inte mycket, hon upplever. Njuter. Det ät lustigt det där med gener. Hon fick fjällen med modersmjölken. I dag går Dotter 1 runt och snackar med alla och söker kontakt. Dotter 2 sitter still och njuter av sin nyponsoppa, tittar på fjället och njuter av naturen. Du som känner familjen A. Do the math.

Det bästa är ändå att se alla släppa allt vardagligt för att istället bli ursprunglig. Inga irriterande människor eller vardagsbekymmer finns med i ryggsäcken. Barnen blir inte rastlösa och vill spela/se på film på samma sätt som hemma. Man bara är. Sedan, med själen och sinnet fyllt av fjällets vidder och ro, kan man tryggt återvända till vardagslivet och möta dess tråk och tvång med ett leende på läpparna.

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Sång och musik, Språk

bild 97: livets vatten/avgrundshål

10 december, 201223 maj, 2026av adolphson2 kommentarer

Redigerad i september 2024.

Med förkortningen MACK avses vanligen en bensinstation där man också kan köpa godis och andra saker. Från början var MACK ett företag, grundat i början på 1900-talet, som sålde bensinpumpar. Efter ett tag kom alla bensinstationer att kallas mack. Ska vi gå till macken? Namnet härrör från begynnelsebokstäverna i grundarnas efternamn och har enligt IKEA-principen bildat ett företagsnamn: Mathiasson, Andersson, Collin och Key.

Förr, så långt tillbaka som under min barn- och ungdomstid, kunde man åka till en mack och få hjälp med sin bil. Idag kan du köpa tusen olika sortiers korvar, godis, porr (edit 2021-06-05: även om de de flesta mackar har gjort sig av med porren numera. Tror jag?), Sven Ingvars-cd:s, ballonger, blingbling, pinka, spela på tipset och tanka. Men sällan få hjälp med några allvarligare bilhaverier. Alla som arbetar med serviceyrken borde prova på att vara i den behövandes position, brukar jag tycka.

Man har lagt ner La Petite Maison, min favoritrestaurang när jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence. Denna smärtsamma upptäckt gjordes vid ett återbesök i staden för ett par år sedan. Där, på restaurangen, lärde jag mig faktiskt att tala franska eftersom jag innan jag behärskade språket i okunskap råkade beställa kalvhjärna. Kan någon skicka senapen? Att kunskap är makt lärde jag mig där och då.

På La Petite Maison fanns det, när jag en gång i ensamhet frekventerade stället, en gammal dam och ett piano på vilket den gamla damen spelade Je ne regrette rien bara för mig. En kypare bjöd oväntat på på en Galloise och en Dry martini. Varför? Jo, eftersom jag varit där tidigare ett par gånger och då med en kvinna (min resekamrat Jessica, men det visste ju inte personalen på restaurangen) men nu åt ensam antog de att jag hade hjärtesorg. De betraktade mig som stammis och ville ta hand om mig. Jag tror det där är mitt livs bästa middag. Ensam, på en restaurang i södra Frankrike. Och även om jag tämligen omgående slutade röka franska cigaretter betraktar jag än i dag Dry martini som king of drinks.

Jag undrar för övrigt om inte världens bästa jobb vore att vara inköpsansvarig på ett reseföretag. Alltså att få resa jorden runt och avgöra eller upptäcka platser för bolaget att satsa på. Platser med restauranger som La Petite Maison.

Vi förändras alla under resans gång och vi påverkas när vi stannar till vid livets mackar. Jag är inte längre riktigt samma människa som den som en gång tog studenten i Falun, gjorde lumpen i Enköping och studerade i Frankrike. Jag träffar ibland, inte så ofta numera, människor som jag kände förr. Personer som jag i vissa fall inte träffat sedan aktuellt sammanhang. Det är ofta ett sjå att övertyga dem om att jag inte längre är den odräglige typ de en gång lärde känna. För jag var ofta dryg, inser jag när jag som vuxen blickar tillbaka. Det kanske jag fortfarande är, ska medges. Värst var jag nog på gymnasiet och när jag gjorde lumpen. Kunde jag, lite som i reklamfilmer för pensionssparande, träffa mitt unga jag idag skulle jag ta mig själv i kragen och läxa upp mig.

Fast det är inte bara negativt att bli kapprustningen av det förflutna. En gång klev jag och barnens mor in på en amerikansk hamburgerrestaurang här i Falun. Adolphson! vrålade genast en vagt bekant person vid ett av borden. Det visade sig att det var en gammal lumparkompis som studerat flera år på högskolan här och länge väntat på att få träffa mig. Stan är ju inte så stor, menade den godmodige torsbysonen. Han framhärdade rätt länge i att försöka övertyga min tämligen skeptiska hustru om hennes mans förträfflighet. Din man var en legend i lumpen – han är en sådan man berättar vandringssägner om!

Hur har ditt liv sett ut de senaste åren om allt du pratar om är en arrogant och självgod fåne försökte jag lite lamt replikera men möttes av skratt och ett bestämt avvisande av mitt diskreta försök att ta maten med mig hem. Här skulle catchas upp. Och det var rätt kul, tyckte till och med Malin senare. Hon fick med sig mycket att dra fram vid lämpligt tillfälle.

Jaja, ack du ljuva medelålder. Jag har, kan jag konstatera vid en tillbakablick, gjort så mycket dumheter. Men här är jag nu, i alla fall, och försöker göra lite gott också. Även om jag ibland får återfall. En gång för ett par år sedan höll jag ett födelsedagstal för en person. Bland åhörarna fanns en av mina gamla lärare. Alla var efteråt nöjda med min vittra och underhållande insats. Det blev ett bra högtidstal och föremålet för det blev också nöjd. Den gamle läraren kom fram efter ett tag och nickade uppmuntrande. Så där bra var du inte i skolan sa han med ett tvetydigt leende. Inte du heller, svarade jag varpå vi gick åt var sitt håll. Eller det gjorde vi ju inte. Vi skrattade båda.

Det är resan som är målet.

Film och TV, Resor

Sherlock Holmes

20 augusti, 201222 juli, 2026av adolphson

Min barndoms hjälte var ingen muskelknutte eller någon kvinnornas erövrare. Tvärt om. Redan i tidig ålder slukade jag Arthur Conan Doyles böcker om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Jag återskapade alla hans äventyr i lekens värld tillsammans med min kamrat Klas. Vi hade inte käppar och pistoler som attribut, som våra jämnåriga kamrater hade när de lekte, vi använde istället Klas pappas pipor.

När jag tillsammans Malin företog mig min första resa till London frågade hon, som varit där åtskilliga gånger (hon bodde en tid i Birmingham), vad jag ville se. Jag var bergsäker. Jag ville se Towern, Churchills War Rooms, valfri skräddare på Saville Row (även om jag inte hade råd att köpa något) och så Den Store Detektivens hem: 221 B Baker street. Jag kände nämligen till att man återskapat Holmes och Watsons hem som museum på den klassiska adressen. Jag fick sålunda besöka min hjältes hem. Det var fantastiskt. Jag har sedan dess några motiv hemma på väggen och den uppmärksamme ser en länk till något förknippat med honom här bredvid. Jodå, Holmes finns fortfarande vid min sida.

Sherlock Holmes är alltså en karaktär som hängt med mig från min barndom. Han är viktig för mig. Därför gläder det mig att Holmes tycks fått en renässans på sistone. Jag bryr mig. Även om …INTE FAN ÄR DET HOLMES VI SER! Ursäkta. Åter till verkligheten. Holmes verklighet är den enda sanna verkligheten.

Jag gillar romanerna bättre än essäerna. En studie i rött är den första boken där Watson och Holmes genom en annons möts för första gången. Avsnittet är lysande i all sin enkelhet. Watson har tjänstgjort som militärläkare men har just återvänt hem till England och behöver därför någonstans att bo. På olika sinnrika sätt får läsaren lära känna Holmes skarpsinne och excentriska personlighet. Sedan är man fast. För den som just fått intresset väckt, kanske genom de nyligen producerade filmerna och tv-serien, rekommenderas denna bok varmt. Baskervilles hund är av många ansedd som the greatest detective story ever told och den är jämförelsevis väldigt spännande och suggestiv. Romanen är filmatiserad åtskilliga gånger, nu senast som episod av tv-serien Sherlock (nedan).

Hur har Holmes porträtterats på film? Det sägs att ingen gestaltats så många gånger på vita duken som honom och då befinner vi oss i konkurrens med storheter som James Bond och Dracula. Hur det än är med den saken kommer här några minnesvärda exempel.

Först har vi Basil Rathbone som gjorde Holmes i en faslig massa filmer på 1930- och 40-talen. Det var lite före min tid, men jag har sett de flesta. Filmerna är hyfsat trogna böckerna. Nyligen har Robert Downey Jr gjord två relativt underhållande filmer som Holmes där Jude Law spelar dr Watson. TV-serien Sherlock med Benedict Cumberbatch (namnet skulle förövrigt duga mer än väl åt valfri karaktär i böckerna) och Martin Freeman är ett innovativt och framgångsrikt försök att föra över Holmes till en ny illitterär generation.

De kämpa, sina miljondollar-budgetar till trots, förgäves. Inte fan är det Holmes vi ser.

Mästaren har nämligen redan framträtt, satt sitt bomärke, och lämnat oss. För den som läst berättelserna mer än en gång är det en självklarhet: Jeremy Brett (avled tyvärr redan 1995) ÄR Holmes. Under 1980- och 90-talen spelade han in i stort sett alla böcker och kortare berättelser. Dessa är numera inte helt lätta att få tag i. Köp en, om tillfälle ges. Det finns fler som insett Bretts storhet och någon har klippt ihop några scener på tuben. Den uppmärksamme ser att Watson gestaltas av två olika skådespelare vilket är den enda kritiken jag kan rikta mot detta mästerverk. Varsågod: se den störste, och njut. Introt är förresten i sig självt värd en hänvisning.

Resor

Teddybjörnen Joel

6 augusti, 201220 juni, 2026av adolphson5 kommentarer

En mörk decemberkväll, jag tror det var 2007, kom min kollega (numera överordnade) Joel förbi och önskade god jul. Med sig hade han en julklapp till Dotter 1. En teddybjörn. Eftersom Dotter 1 bara var dryga två år vid tidpunkten fick hon inte ihop det riktigt. Björnen och givaren blandades ihop, lite. Björnen döptes kort och gott till Joel och har ända till nutid till och från spelat en stor roll i hennes liv.

Det var med andra ord inte föremål för diskussion huruvida Joel skulle medfölja på årets fjällvandring. När vi la ut från Storulvåns fjällstation fanns Joel självklart med i ryggsäcken. Lika givet fanns han inte längre där när vi återkom tre dygn senare. Dotter 1 var förkrossad. Här dög inte vanliga svulstiga föräldraförmaningar om ansvar, ordning och reda. Inte heller hjälpte tröst, lock eller pock. En i eget tycke briljant historia om fjälltrollet Plupp som tog hand om kvarglömda nallar på fjället kammade noll och intet.

Nu var goda råd dyra. Så kom jag på det. Heureka! Sanningen är alltid det bästa vapnet. Jag berättade för den sörjande om nallens pappa bergsbestigaren, äventyraren, vännen, kamraten. Verklighetens Joel bestiger som hobby världens toppar med motiveringen ”de ligger ju där”. Det fanns ju inte en chans i världen att nallen Joel inte skulle klara ett i sammanhanget blygsamt jämtländskt fjäll på 1300 meter över havet, menade jag. Jag kan möjligen i tröstivern överdrivit Joels äventyr en smula. Helst eftersom jag inte känner till mer om dem än när och var de ägt rum. Nöden har emellertid ingen lag.

Dotter 1 torkade tårarna och tittade upp mot fjället igen. ”Så han klarar sig själv nu, då?” undrade hon. Jag tillstod att så måste man nog under alla omständigheter se på det. Hon satt tyst en stund. Sedan reste hon sig, ropade ett farväl till Joel och travade iväg sjungandes på den snapsvisa hon gillar att sjunga i skolan för att genera sin far inför hennes lärare. Sanningen kommer alltid fram.

Det är inte särskilt billigt att gå i fjällen. Nästan kan man påstå att det blivit en aport för överklassen. Helpension för en familj en vecka på turistföreningens flaggskepp Vålådalen, Abisko eller Storulvån stannar knappast på tjugo tusen kronor. På 1980-talet gick man i gummistövlar och bodde endast i undantagsfall på station. Sedan jag kom i lag med Malin går jag mycket i fjällen. Detta är hennes familjs stora grej så sporten kom liksom med på köpet. Svärföräldrarna firade på 1960-talet sin bröllopsresa genom att fjällvandra två veckor i Sarek. Ja, på den vägen är det.

Under de år vi varit gifta har jag önskat och köpt ihop min egen utrustning. För det är inte billiga grejer. Nu har jag faktiskt en ganska gedigen utrustning: skor, matattiraljer, ryggsäck, kläder och tält som står pall. Mygg och regn, oftast det senare, kan ta humören ur de flesta. Bra utrustning kan då vara skillnaden mellan pina och njutning.

Det har alltså kostat en del. Men när man väl har utrustningen är kostnaden för fjällsemester blygsam: Transporten till det aktuella fjället samt mat. Fjällvatten och choklad är en oslagbar kombo, som svågern säger. Det är förvisso ganska jobbigt att gå i fjällen. Då är det kanske enklare att ta med sig några mackor och en termos och gå mellan stugor. Om man har råd, vill säga. Dock: det är inte mycket som klår en klar dag på fjället, gärna toppat med ett bad. Det är ruskigt kallt ibland, men vilket vatten! Man känner sig renad till sinne och kropp efter en sådan naturupplevelse. Att ge den vanan i arv till döttrarna redan i tidig ålder ser jag som karaktärsdanade, den något ålderdomliga formuleringen till trots. Fjällvandring är hursomhelst ett familjenöje, helt klart.

Men säg den lycka som varar. Teddybjörnen Joel är och förblir borta. Till sist årets skörd av fjällfilosofi, man tänker ju så stort och fritt på vidderna:

– Ju fetare lår desto bättre klatch (när man slår handflatan mot regnstället).

– Malin undrade uppbragt en tältmorgon hur en fet tvestjärt kunde ha hamnat i hennes sovsäck. För de finns väl inte i vilt tillstånd i fjällmiljö?! Jag replikerade lågmält att om hon nu inte avsåg undertecknad hade jag ingen aning därvidlag.

– Om Dracula varit mygga hade väl inte romanen varit så spännande.

Resor, styrsö

Pendling

9 maj, 201214 maj, 2026av adolphson1 kommentar

Uppdaterat 29:e juli 2021.

Jag är på samma plats under semestern. Först Dalarna sedan Styrsö. Det gör mig gott. Gäster kommer och går, jag består. Det är så jag är skapad.

Ibland hör jag människor prata om pendling. Det är inte så farligt, jag kan arbeta på tåget! Och så är det för många, för att inte säga för de allra flesta, som bor i storstadsregionerna. Man har rätt lång väg till jobbet. Själv har jag min åsikt klar. Jag kommer aldrig, så länge jag själv kan styra, försätta mig i en situation som tvingar mig att pendla dagligdags till och från mitt arbete.

Jag har alltid hatat logistik. Det ska vara enkelt. Det är en av anledningarna till att jag flyttade hem till Dalarna en gång i tiden. Närheten till allt. Visst kan det bli lite inskränkt ibland, och visst är det kulturella utbudet begränsat. Men Dalarna är vackert och Falun består inte alls bara av pizzerior och körskolor. Det finns många optiker också, faktiskt.

För den som varit inne i bostadsvängen är det ingen hemlighet att man ibland, när man som bäst håller på och budar på ett hus, plötsligt får se sig övertrumfad av nån 08 som sålt en etta med kokvrå för fyra miljoner och nu vill börja om på landet. Med tanke på vad de får för pengarna, och hur mycket det blir över efter att hyran är betald i deras nya liv, förstår man. Handen på hjärtat, ni heltidsarbetande småbarnsföräldrar i Mälardalen, hur ofta går ni på Dramaten eller Villagio (fantastisk italienare på Östermalm) nuförtiden?

Från att jag per cykel lämnar bostaden tillsammans med mina två barn, vilka ska till olika institutioner och varav en inte kan cykla och en inte vill, dator, adjunktsportfölj och skolväskor till att jag via ett skjortbyte och två kaffekoppar påbörjar dagens första lektion går det i genomsnitt 40 minuter. De dagar barnens mor gör samma resa tar det mig kanske tjugo minuter. Detta är livskvalitet.

I början av 2000-talet bodde jag på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Jag arbetade i Uddevalla. Jag påbörjade min dag kl 04 men en cykeltur till båten. På fastlandet bytte jag och torslandaverkens skiftarbetare färdmedel till buss mot centralen där jag sen bytte till tåg. Jag klev in på kontoret i Uddevalla strax efter kl 08. I tid reste jag sträckan Falun-Göteborg. Varje dag.

Men det dryga var hemvägen. Ibland var det fullt på centralen varför tåget fick vänta precis så länge att jag missade bussen. Och därmed båten ut till Styrsö. OM bussen fick rött vid första trafikljusen fanns dock en chans. Då gällde det att tränga sig förbi sina medpassagerare och i full kareta springa tvärs igenom Femman-huset, mitt i bästa rusningstid, för att på så vis genskjuta bussen vid Brunnsparken.

Trots att jag var hyfsat vältränad på den tiden var jag rätt andfådd efter att under språngmarsch givit mitt yttersta i två kilometer. De gånger jag hann tog det cirka tjugo minuter innan andning och puls hämtat sig så pass att jag kunde prata, torka bort svett och dregel framför den fullsatta bussens kritiskt granskade likgiltighet. En gång fick jag låna en näsduk av en äldre dam. EN GÅNG! (Göteborg, jag har ännu inte förlåtit dig).

Nästa fas var att ringa Malin. Pust, harkel, host, host, snörvel etcetera – jag hann inte. Ses sen. En gång dräglade/svettade (oklart vilket, förmodligen en kombination) jag ner telefonen så den gick sönder. Är sånt avdragsgillt? De gånger jag inte hann vred Malin ute på Styrsö av spisen igen och satte sig att vänta, Hej Mad Men. När jag kom hem hade vi cirka en kvart att samtala innan jag somnade in djupt till Aktuellt.

Jag försökte faktiskt klaga över att tåget stannade så där retsamt nära centralen men fick veta att jag inte tillhörde Västtrafiks största resekategori. Mitt besvär var dock noterat, sa man.

Fram emot jul kände jag att jag inte mådde så bra. Detta var inte livskvalitet. När hembygden kallade oss åter och jag sedermera cyklade till min nygamla arbetsplats fick jag en tydlig känsla om vad som är viktigt och inte här i livet. Men det klart, nog läste jag mycket under året jag pendlade.

Några år senare såg vi På spåret. Som en hyllning till Oldsberg gällde den sista resan Uddevalla-Göteborg. Det tog inte ens en sekund. Jag kände nackhåren resa sig och i triumf kunde jag inför en häpen familj deklarera rätt svar. Ja, ja, du behöver väl inte vråla för det, sa Malin.

Nu, nästan femton år och förhoppningsvis snart en pandemi senare har perspektiven återigen förändrats. Jag är ensam förälder till två ungdomar, vi har fiber huset på Styrsö. Jag fantiserar lite om att flytta hit igen. Jag har ju inget som binder mig i Falun utöver barnens väl förstås.

Nja, jag vet inte. Visserligen tror jag pandemin förändrat vår syn på pendling och resor på ett sätt som är för tidigt att utvärdera. Men att kunna dela sin tid mellan Dalarna och Styrsö är att leva precis på det sätt jag alltid gjort. Så vill jag fortsätta ha det, en blandning mellan hav och inland.

Löven kom förbi och hälsade på mig på Styrsö. Helena som är bördig från Uddevalla och allt. Den pendlingen de till vardags hanterar slår nog förresten min. Hursomhelst, de glömde inte bort att uppvakta någon vars bemärkelsedag försvann ner i Covids mörka gap.

Tack, Johan och Helena!

Sällan har ”ja, må han leva” klingat vackrare.

Idag blåser det på ön. Jag får nog vänta med att klippa häcken. Vad är det för väder du väntar på egentligen som Thomas en gång sa till min bror när han uppskjutit häckklippningen ytterligare en vecka. Det tycker vi är roligt här i familjen. Och det, om något, är dessutom antitesen till arbetspendling.

Resor

Aix

10 december, 201011 april, 2026av adolphson4 kommentarer

När jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence skaffande jag mig en del vanor jag kom att uppskatta mycket. Eftersom man inte har någon frukostkultur att tala om i Frankrike gjorde jag min morgonpromenad strax över det lilla torget, åt en macka och drack en kopp kaffe på caféet. Caféinnehavaren behandlade mig snart som en stammis. Redan efter ett par dagar kunde jag genom fönstret se min café au lait stå rykandes på disken innan jag ens anlänt. Med ryggen emot mig småpratade innehavaren med mig, oftast frågade han hur jag mådde och om jag var trött. På lördagsluncherna fick jag en svart avslutning, en espresso och en Galoise.

Monseigneur Bousqet var chef, eller rektor, över delen av universitetet för utländska studenter. Honom såg man till enbart på avslutningarna. Då kom han lite småpackad tillsammans med olika unga vackra flickor. Han höll ett tal, rökte cigarr och åkte snart sin kos. Monseigneur Carann höll i kursen Fransk politisk historia. En sann Gaullist. Allt den gamle presidenten gjort och sagt var felfritt. Carann skrev, i ett rasande tempo, ner sina föreläsningar på svarta tavlan. Man skrev av, gick hem och översatte. Det var så jag lärde mig hyfsad franska.

Madame Evy var min grammatikfröken. En gång fick hon inte igång hörstudion. Efter ett tag började eleverna att småprata så som elever ofta gör när inget tycks inträffa tillräckligt snabbt. Madame Evy trodde hon att vi hånade hennes tekniska okunskap och ville hämnas. Sedan genomled vi en timme stenhårt förhör där det i princip inte gick att svara rätt. Ty fransk grammatik, liksom teknik, är svårt.

Jag fick problem med banken. En summa pengar försvann. Jag tillbringade timmar på banken Credit Lyonaise´s kontor för att få mina pengar tillbaka. Till sist tröttnade bankens chef på det hela, efter att jag fått hjälp med språket av en av mina lärare, gick ner till en av kassörskorna och deklarerade att den här mannen ska ha tre tusen franc. Ge det till honom. Nu. Kassörskan gjorde som hon blev tillsagd. Inga papper behövdes skrivas på, chefen skakade min hand och önskade mig lycka till.

Frankrike är säkert annorlunda i dag mot 1991. Generellt uttryckt har man större klyftor i samhället, en märklig president, det är mer ojämställt och auktoritetstron är större än i Sverige. Samtidigt är det ett land där människor reagerar och deltar i samhällsdebatten. Och det är inte utan att jag saknar att vara bofast i landet. Men mest saknar jag mina vanor och rutiner.

Resor, Spännande människor

Studenten och bortom

9 juni, 20105 april, 2026av adolphson

Så är det snart dags. Ungdomarna som man jobbat så intensivt med ska snart ta studenten. Det är faktiskt inte alltid så lätt att ta farväl av dem. Man blir lätt lite gråtmild och inser den fulla innebörden av det gamla citatet ”att skiljas är att dö en smula”. I morgon är det studentlunch och då kommer jag säkert att sjunga något uppträdande. Sen är det traditionellt firande och bal.

Min egen studentbal var trevlig och kul, minns jag. Men vårbalerna på V-dala i Uppsala var magiska. De pågick i nära två dygn och avslutades med utflykt med ånglok, krocket och sillunch. Jag minns när jag och Darke gick på vårbal en gång på 1990-talet. På vägen passerade vi en mack med våra klanderfria frackar, lackskor, hårpomada och luktagott. (Användning av parfym är förövrigt en svår konst som inte närmare utvecklas här. Men kort kan sägas att om du inte händelsevis råkar vara knarklangare eller arbetar på NK:s parfymavdelning ska den som kommer dig så nära att vederbörande känner din doft vara någon du verkligen, verkligen vill ha så nära).

Vi köpte var sin dosa Generalsnus och en påse halspastiller, Mange och jag. Jag köpte sockerfria och han sötade. Jag minns den detaljen då han tyckte det var lite omanligt med sockerfria. Men så har jag ju alltid varit lite omanlig. Han kom att förklara mina eventuella tillkortakommanden under kvällen, som han var helt överygad om skulle inträffa, med just den imagemissen. Det hela kostande under tjugofem kronor eftersom detta utspelade sig på den tiden då snuset ännu kostade under nitton kronor. (Jag minns förövrigt när en dosa ännu kostade fyra och femtio på BP i Falun).

När vi senare återvände hem efter firad vårbal hade samma kille som expedierade oss förra gången gått av sitt pass, åkt hem och sovit, kommit tillbaka och påbörjat förmiddagspasset. Han såg häpen ut när han ånyo tog betalt för snuset och colan i morgonsolen. Vi utgjorde enligt samtida vittnen en sorglig syn i våra luggslitna frackar, borttappade flugor och hesa röster. Inte var det mycket kvar av frisyr och luktagott heller, jag antar att den uppländska myllan satt sina spår i vår odör. Skrålandes på någon Wennerberg-trudelutt tog vi oss till sist hem. När vi om aftonen vaknade och gick ner till macken för att handla mat hade mackkillen gått hem för dagen.

En vårbal på V-dala är förvisso magisk. Det är inte alla som får uppleva en, brukar jag tänka när jag ser tillbaka på mina ytterligare. Det brukar jag upplysa mina elever om när lärosäten diskuteras.

Resor, Spännande människor

Noppikoski

3 maj, 20103 april, 2026av adolphson1 kommentar

Kunskap är den lättaste bördan att bära, sägs det ju. Ett litet felslag på tangentbordet har inget med kunskap att göra. Frågan är större än så. Låt mig ge ett exempel.

En gång, under det avlägsna 1990-talet, skulle jag och barnens mor återvända hem till Falun från Jämtland. Man tar då med fördel inlandsvägen. Det var med vår första bil vi färdades, en SAAB 99 av 1982 års modell. Tyvärr gick bilen sönder längs vägen. I bland startade tändningen, ibland inte. Vi fick turas om att rulla bilen i nedförsbackar och samtidigt som en, oftast hon, satt inne och vred på tändningen. Där, mitt på riksväg 45, upplevde vi vår första stora prövning på vårt förhållande.

De få mackar vi passerade hade allt, utom någon större kunskap om bilar. Man kunde få ballonger, godis, glass och kaffe. Men inte hjälp med bilen. En personal på en Statoilmack visste inte ens vad silvertejp var utan hänvisade till Göran som kan sånt där. Men Göran var åter i tjänst dagen därpå, visade det sig.

Så rullade vi slutligen utmattade in på macken i Noppikoski. Nu går jag in och styr upp det här deklarerade jag högtidligt. Ja, gör du det, adjunkten i religion och historia, replikerade Malin. Gå in till de stora killarna inne på macken och styr upp läget. Jag väntar här.

Sagt och gjort. Jag gick in och presenterade mitt problem. Mannen i kassan nickade in mot cafédelen av byggnaden. Där satt en person i blåställ och läste tidningen. Öj! Janson! ropade mannen i kassan. Kan du fixa killens bil? Det är en äldre SAAB. Utan att titta upp från sin tidning svarade mannen som uppenbarligen hette Janson: Är det en 82:a? Jag tillstod att det var så. Då vet jag vad det är för fel. Det är relä. Jag ska bara läsa klart sporten så fixar vi det.

För denna utmärkta service hade jag varit beredd att betala flera tusen spänn. I stället betalade jag de trettio kronor reläet kostade och tog en kopp kaffe för att späda ut merförsäljningen (eller vad det heter). Janson ville inte ha betalt för sina tjänster för han var ledig i dag, precis som Göran på Statoil några mil norrut för övrigt. Denna för mig sedelärande upplevelse bär jag ännu med mig både i mitt arbete och privata liv. Den ger en bra bild om hur det ska vara, på nåt sätt.

Kunskapskap är en fråga om sammanhang.