Vladislav Brunis

Vladislav Brunis

För att inledningen till denna blogpost ska bli det minsta begriplig rekommenderar jag i all ödmjukhet att läsa berättelsen om nallen Joel först.

När vi anlände lägerplatsen för årets fjällvandring i Skäckerfjällen stod Dotter 2:s nya nallebjörn och väntade på henne. Fjälltrollet Plupp hade kommit med den förrymde nallen Joels kusin vilken hade fått nog av vildmark och nu istället ville bo hos henne.

Allt var bra med Joel, berättade Plupp vidare.

Björnen döptes omedelbart till Brunis. Mitt försök att skapa en air av mytisk östeuropeisk frihetshjälte genom tillnamnet Vladislav Brunis avvisades bestämt.

Men låt oss ta det från början. På nyårsafton bestämdes att det skulle genomföras en kompis-fjällvandring. Eftersom den Änglaljuva känner såväl sporten som Jämtland, och några av de som skulle med aldrig tidigare fjällvandrat, fick hon uppdraget att arrangera trippen.

Skäckerfjällen 070
Vattenpåfylling inifrån ett vattenfall

Hon var inledningsvis lite tveksam. Dels eftersom man gärna upplever fjäll i stillhet och vi nu skulle bli 18 personer. Vidare tvekan fanns eftersom hon också har tidigare erfarenheter av hur människor reagerar under en vecka i hällregn och 2 plusgrader.

Skäckerfjällen 079
Dotter 2. En naturbegåvning i fjällmiljö.

Men eftersom det var människor vi känner väl, människor med ett överdåd av gott humör och god naturvana, det handlade om och eftersom vi hade hade klarblå himmel och 30 grader varmt under hela vistelsen  (precis som Den Änglaljuvas senaste besök i Skäckerfjällen 1982 förövrigt) fanns inget att oroa sig för.

Vi hade det, som vanligt, hur bra som helst. Skäckerfjällen, även kallat Lilla Sarek, är relativt okända fjäll. Och fantastiska att upptäcka.

Skäckerfjällen 089
Vattenpåfyllning så nära källan man kommer

Man har sina rutiner. Varje morgon brister jag, till familjens oerhörda glädje, ut i den här. Sedan kan man, om man vill driva alla omkring sig till vansinne, fortsätta med den här. Och fjällen har inspirerat till fler stora verk.

Skäckerfjällen 033
Bad på 1000 m öh

Sen är det är ju det här med sveda och verk som många oroar sig för när det kommer till fjällvandring. Visst, det låter underbart. Men hur är det med myggen? oroar sig den potentielle vandraren ofta.

När det blir hett i fjällen är det inte direkt mygg man stör sig på utan bromsar. Enligt den gamla lagstiftningen kring sveda och verk kan man begära ersättning för detta under förutsättning att det är av övergående karaktär.

Så nu ska jag ringa Försäkringskassan. Skämt åsido, det går bra. Man hänger på sig och barnen ett myggnät, bara.

Skäckerfjällen 058
Anjeskutans topp

Barnen tycker om att höra sagorna om Grycksbohäxan och busschauffören Macahan. Dessa sagohjältars äventyr, karaktärerna är förövrigt löst baserade på verkliga faluprofiler, får i sovsäcken avsluta en händelserik dag på fjället.

Skäckerfjällen 090
Baslägret

I år provade jag för första gången basläger-modellen. Det har sina fördelar. Exempelvis att man slipper packa upp och ner varje dygn. Nackdelen är att man gärna vill uppleva nya platser att övernatta på.

Härligt är också att lägga av sig klockan och enbart gå på ljuset för sin dygnsrytm. Man lägger sig ofta mellan 21-22 och går upp mellan 7-8. Scouten Thuresson tillverkade ett solur åt oss. Dessutom fick vi middagsunderhållning av hela familjen Thuresson, också ett plus att vara många.

Skäckerfjällen 004

Men att åka på regelrätt badsemester i fjällen är rätt ovanligt ska i sanningens namn framhållas. Att gräva ner smöret i snö för att det inte ska förstöras är ett omvänt problem, liksom.

Sedan har vi ju hon som gav mig fjällen. Där är hon i sitt rätta element. Hon säger inte mycket, hon upplever. Njuter.

Det ät lustigt det där med gener. Hon fick fjällen med modersmjölken. I dag går Dotter 1 runt och snackar med alla och söker kontakt. Dotter 2 sitter still och njuter av sin nyponsoppa, tittar på fjället och njuter av naturen.

Du som känner familjen A. Do the math.

Skäckerfjällen 081
Den Änglaljuva på Anjaskutans topp.

Det bästa är ändå att se alla släppa allt vardagligt för att istället bli ursprunglig. Inga irriterande människor eller vardagsbekymmer finns med i ryggsäcken. Barnen blir inte rastlösa och vill spela/se på film på samma sätt som hemma.

Man bara är.

Sedan, med själen och sinnet fyllt av fjällets vidder och ro, kan man tryggt återvända till vardagslivet och möta dess tråk och tvång med ett leende på läpparna.

Skäckerfjällen 085
Skäckerfjällen

Ayia Napa

Sedan ett par år har en ny tradition skapats av stans avgångsklasser. Mitt under brinnande studenthets, i slutet av maj, åker nästan alla till Cypern. Närmare bestämt till en ort som heter Ayia Napa.

Detta sätter, som om det vore möjligt, ännu mer press på såväl elever som personal att hinna med allt som måste hinnas med, ur mitt perspektiv skolarbete, innan studenten.

Eleverna låter å sin sida mycket tydligt förstå att något alternativ gives inte. Skolledningen svarar med att vara lika tydliga kring att detta är en privat semesterresa, inte på något vis sanktionerad från skolan.

Mitt i mellan sitter kollegorna och försöker sätta rättvisa betyg. Ibland utsatt för otillbörlig påverkan, ibland inte.

De flesta elever fixar detta ändå. Men jag har också haft några som inte gjort det. Då blir det lite jobbigt. Faktiskt har några tidigare år inte nått det betyg de siktade emot, det högsta, på grund av att de prioriterade denna resa istället för skolarbete. Jag fick ta det väldigt pedagogiskt och grundläggande genom att förklara hur ett, eventuellt (kanske är bäst att tillägga), framtida arbetsliv fungerar.

Det kan ju vara så att en potentiell arbetsgivare har synpunkter på att någon, alldeles oavsett hur hårt vederbörande arbetat eller hur duktig hen varit, tar semester efter eget huvud.

Jag skiter i vad du säger, arbetsgivaren. Nu drar jag. Vi ses om en vecka – 14 dar så där. Todiloo!

Vilket förövrigt sätter fingret på nackdelen med mitt eget arbete. Man har förvisso, ännu så länge, relativt gott om ledighet. (Men det blir det säkert ändring på om SKL fortsättningsvis får fria tyglar). Men man är de facto säsongsarbetare. Det är väldigt begränsat med alternativa semetser-möjligheter för en lärare.

En annan nackdel med att vara lärare, åtminstone på gymnasiet, är att jag inte kan minnas när jag njöt av maj senast. Man jobbar jämt, dygnet runt. Åtminstone mentalt. Man handleder elever som in i det sista vill nå ett visst mål, jagar andra för att rädda dem från underkänt.

Barnen vet att pappa inte är helt kontaktbar i maj. Den Änglaljuva frågar extra många gånger för att försäkra sig om att en viss information gått fram men räknar ändå inte 100% med det.

Eftersom man kan koppla upp sig på diverse plattformar, sociala medier samt läsa mail hemifrån kan man säga att just i maj, men periodvis under hela året, blandar man och ger.

Jag läser uppgifter på skärmen hemma under eftermiddagen, kvällen, natten och morgonen. Sedan skriver jag ut dem på jobbet och läser en gång till. Det är denna process som både lärare och elever lite missvisande kallar att ”rätta”.

Jag jobbar när jag är ledig. Jag måste ibland därför göra privata sakar på jobbet. Det är med andra ord inget 08/17-arbete att vara lärare. Men det passar mig rätt bra. Så länge jag får ha loven intakta för återhämtning och fortbildning, vill säga.

Och man kan ju alltid vandra i ett sommar-regn i Venedig.

Nu ska årets studenter snart åka till ”Napa”, iallafall. Något alternativ gives inte. Jag och eleverna jobbar på. Jag spottar dygnet runt ur mig uppgifter, tips och handledning kring betygskriterier, ämnen, problematiseringar och källkritik. Jag tar inte konflikten vare sig uppåt eller nedåt enligt AA;s princip:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. 

Däremot har jag påtalat för studenterna att den grundutbildning barn och ungdomar får i vårt land är fantastisk sett ur ett internationellt perspektiv. Det kommer ofta bort i samhällsdebatten. Jag uppmanar även eleverna att tänka på detta när de, ungefär 200 km från Syrien, badar i medelhavets azurblå vatten eller njuter en alkoholfri paraplydrink på sitt all inclusive-hotell.

Det finns andra perspektiv på fattigdom.

Här hemma i Falun finns det en relativt stor grupp barn som lider av en annan typ av fattigdom.

De flesta barn har mat och kläder för dagen här. Men cirka 600 barn växer upp i våldsamma hem där antingen de själva och eller deras mamma och syskon utsätts för våld av en närstående man.

En relativt stor grupp barn får sannolikt en klump i magen när det återigen är dags för skolutflykter. Detta eftersom de vet att mamma och/eller pappa, har svårt med extra matsäckar eller presentpengar till lärare och kamrater. Helst om de har flera barn.

Det förutsätts att varje barn ska ha mobiltelefon i trean, åka på läger eller ha egna skidor till skolutflykten. Men det har inte varje familj råd med. Och även om det kan kan tyckas blekt vid en jämförelse med Syrien, är det viktigt att inte glömma bort.

Jag påminner mina döttrar om hur bra vi har det, hur lyckligt lottade vi är. Den äldsta av dem har en lustig egenhet. Hon vill gärna ge bort saker och ting. Nallar, böcker ur barnkammaren eller ha med sig extra matsäck så hon kan bjuda. För hon gillar att bjuda.

Det är fint av henne. Jag kan inte förmå mig att säga nej till det, givetvis.

Vi måste utforma vårt samhälle så att alla får samma chans i livet. Eller rättare sagt: att alla får samma chans till livet. Oavsett om det handlar om en studentresa till Cypern eller skolutflykt till Jungfruberget.

bild 97 – livets vatten/avgrundshål

Redigerad i september 2024.

Med förkortningen MACK avses vanligen en bensinstation där man också kan köpa godis och andra saker.  Från början var MACK ett företag, grundat i början på 1900-talet, som sålde bensinpumpar. Efter ett tag kom alla bensinstationer att kallas mack. Ska vi gå till macken? Namnet härrör från begynnelsebokstäverna i grundarnas efternamn och har enligt IKEA-principen bildat ett företagsnamn: Mathiasson, Andersson, Collin och Key.

Förr, ja så långt tillbaka som under min barn- och ungdomstid, kunde man åka till en mack och få hjälp med sin bil. Idag kan du köpa tusen olika sortiers korvar, godis, porr (edit 2021-06-05: även de de flesta mackar har gjort sig av med porren numera. Tror jag?), Sven Ingvars-cd:s, ballonger, blingbling, pinka, spela på tipset och tanka. Men sällan få hjälp med några allvarligare bilhaverier. Alla som arbetar med serviceyrken borde prova på att vara i den behövandes position, brukar jag tycka.

Man har lagt ner La Petite Maison, min favoritrestaurang då jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence. Denna smärtsamma upptäckt gjordes vid ett återbesök i staden för ett par år sedan. Där, på restaurangen, lärde jag mig faktiskt att tala franska eftersom jag innan jag behärskade språket i okunskap råkade beställa kalvhjärna. Kan någon skicka senapen, typ. Kunskap är makt.

La Petite Maison fanns det, när jag en gång i ensamhet frekventerade stället, en gammal dam och ett piano på vilket den gamla damen spelade Je ne regrette rien bara för mig. En kypare bjöd oväntat på på en Galloise och en Dry Martini. Varför? Jo, eftersom jag varit där tidigare ett par gånger och då med en kvinna (min resekamrat Jessica, men det visste ju inte personalen på restaurangen) men nu åt ensam antog de att jag hade hjärtesorg. De betraktade mig som stammis och ville ta hand om mig. Jag tror det där är mitt livs bästa middag. Ensam, på en restaurang i södra Frankrike. Och även om jag tämligen omgående slutade röka franska cigaretter betraktar jag än i dag Dry Martini som king of drinks.

Jag undrar för övrigt om inte världens bästa jobb vore att vara inköpsansvarig på ett reseföretag. Alltså att få resa jorden runt och avgöra eller upptäcka platser för bolaget att satsa på. Platser med restauranger som La Petite Maison.

Vi förändras alla under resans gång och vi påverkas när vi stannar till vid livets mackar. Jag är inte längre riktigt samma människa som den som en gång tog studenten i Falun, gjorde lumpen i Enköping och studerade i Frankrike. Jag träffar ibland, inte så ofta numera, människor som jag kände förr. Personer som jag i vissa fall inte träffat sedan aktuellt sammanhang. Det är ofta ett sjå att övertyga dem om att jag inte längre är den odräglige typ de en gång lärde känna. För jag var ofta dryg, inser jag när jag som vuxen blickar tillbaka. det kanske jag fortfarande är, ska medges. Värst var jag nog på gymnasiet och när jag gjorde lumpen. Kunde jag, lite som i reklamfilmer för pensionssparande, träffa mitt unga 17-åriga jag idag skulle jag ta mig  själv i kragen och läxa upp mig.

Fast det är inte bara negativt att bli kapprustningen av det förflutna. En gång klev jag och barnens mor in på en amerikansk hamburgerrestaurang här i Falun. Adolphson! vrålade genast en vagt bekant person vid ett av borden. Det visade sig att det var en gammal lumparkompis som studerat flera år på högskolan här och länge väntat på att få träffa mig. Stan är ju inte så stor, menade den godmodige torsbysonen. Han framhärdade rätt länge i att försöka övertyga min tämligen skeptiska hustru om hennes mans förträfflighet. Din man var en legend i lumpen – han är en sådan man berättar vandringssägner om! 

Lumpen

Hur har ditt liv sett ut de senaste åren om allt du pratar om är en arrogant och självgod fåne försökte jag lite lamt replikera men möttes av skratt och ett bestämt avvisande av mitt diskreta försök att ta maten med mig hem. Här skulle catchas up. Och det var rätt kul, tyckte till och med Malin senare.

Jaja, ack du ljuva medelålder. Jag har, kan jag konstatera vid en tillbakablick, gjort så mycket dumheter. Men här är jag nu, i alla fall, och försöker göra lite gott också. Även om jag ibland får återfall. En gång för ett par år sedan höll jag ett födelsedagstal för en person. Bland åhörarna fanns en av mina gamla lärare. Alla var efteråt nöjda med min vittra och underhållande insats. Det blev ett bra högtidstal och föremålet för det blev också nöjt. Den gamle läraren kom fram efter ett tag och nickade uppmuntrande. Så där bra var du inte i skolan sa han med ett tvetydigt leende. Inte du heller, svarade jag varpå vi gick åt var sitt håll. Eller det gjorde vi ju inte. Vi skrattade båda.

Sherlock Holmes

Min barndoms hjälte var ingen muskelknutte eller någon kvinnornas erövrare. Tvärt om.

Redan i tidig ålder slukade jag Arthur Conan Doyles böcker om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Jag återskapade alla hans äventyr i lekens värld tillsammans med min kamrat Klas. Vi hade inte käppar och pistoler som attribut, som våra jämnåriga kamrater hade när de lekte, vi använde istället Klas pappas pipor.

När jag tillsammans Den Änglaljuva  företog mig min första resa till London frågade hon, som varit där åtskilliga gånger (hon bodde en tid i Birmingham), vad jag ville se. Jag var bergsäker. Jag ville se Towern, Churchills War Rooms, valfri skräddare på Saville Row (även om jag inte hade råd att köpa något) och så Den Store Detektivens hem: 221 B Baker street. Jag kände nämligen till att man återskapat Holmes och Watsons hem som museum på den klassiska adressen.

Jag fick sålunda besöka min hjältes hem. Det var fantastiskt. Jag har sedan dess några motiv hemma på väggen och den uppmärksamme ser en länk till något förknippat med honom här bredvid. Jodå, Holmes finns fortfarande vid min sida.

Sherlock Holmes är alltså en karaktär som hängt med mig från min barndom. Han är viktig för mig. Därför gläder det mig att Holmes tycks fått en renässans på sistone. Jag bryr mig. Även om …INTE FAN ÄR DET HOLMES VI SER! Ursäkta.  Åter till verkligheten. Holmes verklighet är den enda sanna verkligheten.

Jag gillar romanerna bättre än essäerna. En studie i rött är den första boken där Watson och Holmes genom en annons möts för första gången. Avsnittet är lysande i all sin enkelhet. Watson har tjänstgjort som militärläkare men har just återvänt hem till England och behöver därför någonstans att bo. På olika sinnrika sätt får läsaren lära känna Holmes skarpsinne och excentriska personlighet. Sedan är man fast. För den som just fått intresset väckt, kanske genom de nyligen producerade filmerna och tv-serien, rekommenderas denna bok varmt.

Baskervilles hund är av många ansedd som the greatest detective story ever told och den är jämförelsevis väldigt spännande och suggestiv. Romanen är filmatiserad åtskilliga gånger, nu senast som episod av tv-serien Sherlock (nedan).

Motivet som pryder min matsalsvägg

Hur har Holmes porträtterats på film? Det sägs att ingen gestaltats så många gånger på vita duken som honom och då befinner vi oss i konkurrens med storheter som James Bond och Dracula. Hur det än är med den saken kommer här några minnesvärda exempel.

Först har vi Basil Rathbone som gjorde Holmes i en faslig massa filmer på 1930- och 40-talen. Det var lite före min tid, men jag har sett de flesta. Filmerna är hyfsat trogna böckerna.

Nyligen har Robert Downey Jr gjord två relativt underhållande filmer som Holmes där Jude Law spelar dr Watson. TV-serien Sherlock med Benedict Cumberbatch (namnet skulle förövrigt duga mer än väl åt valfri karaktär i böckerna) och Martin Freeman är ett innovativt och framgångsrikt försök att föra över Holmes till en ny illitterär generation.

De kämpa, sina miljondollar-budgetar till trots, förgäves.
Inte fan är det Holmes vi ser.

Mästaren har nämligen redan framträtt, satt sitt bomärke, och lämnat oss. För den som läst berättelserna mer än en gång är det en självklarhet: Jeremy Brett (avled tyvärr redan 1995) ÄR Holmes. Under 1980- och 90-talen spelade han in i stort sett alla böcker och kortare berättelser. Dessa är numera inte helt lätta att få tag i. Köp en, om tillfälle ges.

Det finns fler som insett Bretts storhet och någon har klippt ihop några scener på tuben. Den uppmärksamme ser att Watson gestaltas av två olika skådespelare vilket är den enda kritiken jag kan rikta mot detta mästerverk.

Varsågod: se den störste, och njut. Introt  är förresten i sig självt värd en hänvisning.

Teddybjörnen Joel

En mörk decemberkväll, jag tror det var 2007,  kom min kollega (numera överordnade) Joel förbi och önskade god jul. Med sig hade han en julklapp till Dotter 1. En teddybjörn.

Eftersom Dotter 1 bara var dryga två år vid tidpunkten fick hon inte ihop det riktigt. Björnen och givaren blandades ihop, lite. Björnen döptes kort och gott till Joel och har ända till nutid till och från spelat en stor roll i hennes liv.

Det var med andra ord inte föremål för diskussion huruvida Joel skulle medfölja på årets fjällvandring. När vi la ut från Storulvåns fjällstation fanns Joel självklart med i ryggsäcken. Lika givet fanns han inte längre där när vi återkom tre dygn senare.

Dotter 1 var förkrossad. Här dög inte vanliga svulstiga föräldraförmaningar om ansvar, ordning och reda. Inte heller hjälpte tröst, lock eller pock. En i eget tycke briljant historia om fjälltrollet Plupp som tog hand om kvarglömda nallar på fjället kammade noll och intet.

Nu var goda råd dyra. Så kom jag på det. Heureka! Sanningen är alltid det bästa vapnet. Jag berättade för den sörjande om nallens pappa bergsbestigaren, äventyraren, vännen, kamraten. Verklighetens Joel bestiger som hobby världens toppar med motiveringen ”de ligger ju där”. Det fanns ju inte en chans i världen att nallen Joel inte skulle klara ett i sammanhanget blygsamt jämtländskt fjäll på 1300 meter över havet, menade jag.

Jag kan möjligen i tröst-ivern överdrivit Joels äventyr en smula. Helst eftersom jag inte känner till mer om dem än när och var de ägt rum. Nöden har emellertid ingen lag.

Dotter 1 torkade tårarna och tittade upp mot fjället igen. ”Så han klarar sig själv nu, då?” undrade hon. Jag tillstod att så måste man nog under alla omständigheter se på det.  Hon satt tyst en stund. Sedan reste hon sig, ropade ett farväl till Joel och travade iväg sjungandes på den snapsvisa hon gillar att sjunga i skolan för att genera sin far inför hennes lärare.

Sanningen kommer alltid fram.

Det är inte särskilt billigt att gå i fjällen. Nästan kan man påstå att det blivit en överklass-sport. Helpension för en familj en vecka på turistföreningens flaggskepp Vålådalen, Abisko eller Storulvån stannar knappast på 20 000 kronor. På 80-talet gick man i gummistövlar och bodde endast i undantagsfall på station. 
Sedan jag kom i lag med Den Änglaljuva går jag mycket i fjällen. Detta är hennes familjs stora grej så sporten kom liksom med på köpet. Svärföräldrarna firade på 1960-talet sin bröllopsresa genom att fjällvandra två veckor i Sarek. Ja, på den vägen är det.

Under de tolv år vi varit gifta har jag önskat och köpt ihop min egen utrustning. För det är inte billiga grejer. Nu har jag faktiskt en ganska gedigen utrustning: skor, matattiraljer, ryggsäck, kläder och tält som står pall. Mygg och regn, oftast det senare, kan ta humören ur de flesta. Bra utrustning kan då vara skillnaden mellan pina och njutning.

Det har alltså kostat en del. Men när man väl har utrustningen är kostnaden för fjällsemester blygsam: Transporten till det aktuella fjället samt mat. Fjällvatten och choklad är en oslagbar kombo, som svågern säger.

Det är förvisso ganska jobbigt att gå i fjällen. Då är det kanske enklare att ta med sig några mackor och en termos och gå mellan stugor. Om man har råd, vill säga. Dock: det är inte mycket som klår en klar dag på fjället, gärna toppat med ett bad. Det är ruskigt kallt, kanske mellan 6-8 grader ibland, men vilket vatten!

Man känner sig renad till sinne och kropp efter en sådan naturupplevelse. Att ge den vanan i arv till döttrarna redan i tidig ålder ser jag som karaktärsdanade, den något ålderdomliga formuleringen till trots. Fjällvandring är hursomhelst ett familjenöje, helt klart. 

Men säg den lycka som varar. Teddybjörnen Joel är och förblir borta.

Till sist årets skörd av fjällfilosofi, man tänker ju så stort och fritt på vidderna:

– Ju fetare lår desto bättre klatch (när man slår handflatan mot regnstället).

– Den Änglaljuva undrade uppbragt en tältmorgon hur en fet tvestjärt kunde ha hamnat i hennes sovsäck. För de finns väl inte i vilt tillstånd i fjällmiljö?! Jag replikerade lågmält att om hon nu inte avsåg undertecknad hade jag ingen aning därvidlag.

– Om Dracula varit mygga hade väl inte romanen varit så spännande. 

Homo Sapiens

Homo Sapiens betyder ungefär den förnuftiga människan.

Efter att skrivit debattartikel den 28 juli i Dalarnas Tidningar blev jag lite nedslagen när jag studerade kommentarsfältet i anslutning till den. En kompis sa åt mig att strunta i det med motiveringen att verklighetens folk härjar där. Men det är ju egentligen dem man vill nå när man skriver  i tidningen…ja, jag vet inte.

Betänker man mänsklighetens historia de senaste 2000 åren, och för all del ännu längre tillbaka, skulle man kunna rubricera den: (Religiös) intolerans under 2000 år, från Antiken till idag. 

Varför? Låt mig exemplifiera: 

Under större delen av sin historia har judendomen kämpat för sin överlevnad genom inbördes konflikter och mot polyteistiska grannar som babylonier, perser, greker egyptier, romare med flera.

Efter att en tid haft en hyfsat stark ställning bland andra minoriteter i det romerska riket försvagades deras position när Rom blev kristet, strax innan antiken övergick i medeltid. När kristendomen blev stark vände den sig mot judar och muslimer. Eller snarare: de vände sig mot varandra. Så höll det på tills status quo uppstod i slutet av medeltiden.

Judarna fick skulden för digerdöden och korstågen rasade alltså fram och åter. Olika mindre religioner jagades in i världens hörn när kristendomen genom Columbus resa började breda ut sig. 

Europa härjades av krig i religionens namn när kristendomen delades i två i början på 1500-talet. 1800-talets nationalism kulminerade i Förintelsen under 1930- och 40-talen.

Efter århundraden av europeisk dominans och utsugning kommer en muslimsk frihetlig reaktion från 1960-talet och framåt. Denna pågår fortfarande genom den frigörelse som pågår i nordafrika och Syrien.

Efter Förintelsen bildas staten Israel 1948 som omedelbart råkar i konflikt med sina muslimska grannar.

Idag har vi Al-Qaida, Syrien, Irak och Afghanistan och Iran som exempel på konfliktområden med religiös klangbotten.

(Jag nämner inget om olika konflikter med buddhistiska eller hinduiska förtecken som de i Kina-Tibet eller mellan Pakistan-Indien.)

Många övergrepp sker i religionens namn dagligen och stundligen. Både här och där. Och nu drar Europa öronen åt sig och anklagar framför allt muslimer för allsköns elände.

Exempelvis ser man detta i Falu Kurirens kommentarsfält från den 28:e juli. Förbjud än det ena, än det andra. Och viktigast av allt: släpp inte in dem i landet!

Jag försvarar inte någon ideologi som kränker människor. Men tro existerar och ingår i den personliga sfären i vårt land. Låt vuxna människor få ha sin tro på lika villkor. Man kan inte peka finger och generalisera en hel grupp.

I november 2009 stod jag bokstavligen vid mänsklighetens vagga. Det var när jag reste till Kenya och passerade det mäktiga Rift Walley. Detta är en provins i Kenya men är egentligen en del av gigantisk sprickformation som sträcker sig genom hela östra Afrika.

En andäktig upplevelse var det att blicka ut över det kameralinsen inte förmådde göra rättvisa.

Med tiden kommer denna sprickformation (rift) att dela kontinenten, har jag hört sägas. Antagligen kommer vi, när så väl sker, fortfarande att puckla på dem som inte tror eller tycker som oss.

Vi använder våld och intolerans som en förevändning att skaffa oss själva en materiellt sett rikare värld. Det har vi människor alltid gjort.

Rift Walley från vägkanten i Kenya i november 2009. 

Här någonstans levde Lucy för ca 3,5 miljoner år sedan. Hon hette naturligtvis inte så men hennes kvarlevor döptes till Lucy efter den den populära Beatles-låten som spelades när fyndet gjordes. Jag tror året var 1974.

Lucy var mer apa än människa. Eller kanske befann hon sig mellan dessa evolutionsstadier. 

Jag funderar lite: när Lucy vaknade någon morgon för alla dessa miljoner år sedan, gjorde hon då som vi idag? Sträckte på sig och tittade ut över utsikten och funderade över hur arg hon var på sina grannar där på andra sidan dalen?

Funderade hon över hur mycket det störde henne att deras vanor skiljde sig från hennes? 

Och funderade hon vidare medan hon åt sina frukostbär över hur hon skulle kunna mota iväg dessa grannar eftersom hon ville ha hela dalen för sig själv? Detta trots att utrymmet mer än väl räckte åt alla? 

Gick hon och hennes stam småningom under för att de stagnerade då de inte utvecklades genom nya erfarenheter och impulser så som nya möten innebär?

Kanske försvann de för att de i sin isolering tillslut inte längre klarade tillvarons alla krångligheter? 

Tankebanan känns lite ruskig, det gör den. För tänk om detta är summan av oss, homo sapiens, efter 3,5 miljoner år av evolution. Från Lucy till kommentarsfältet i Falu Kuriren.

Så fruktansvärt oförnuftigt i så fall.

Vill någon förkovra sig i mänsklighetens ursprung, exempelvis någon rasist eller religiös fundamentalist, så är detta en bra artikel.

Strokefrisyr och hundägarjävlar

Det är skönt att åka på tidig semester.

Bra är också att besöka populära platser innan dessa beckar igen av turister. För jag är ju folkskygg. Åtminstone när det kommer till  folkmassor. Det var således med blandade känslor jag äntrade Astrid Lindgrens värld veckan efter midsommar.

Det lätta obehaget jag kände kan också berott på att dotter 2 ända sedan vi lämnat Falun ideligen frågat om man fick ta av sig byxorna i Småland. Hon tar alltid av sig kläderna när hon leker men det vet knappast den breda småländska allmänheten. Jag var alltså, handen på hjärtat, rädd att hon genom sin ständiga undran skulle framställa Dalarna i dålig dager.

Min allmänna inställning till olika sommarparker är annars att man passerar dessa i hög hastighet och kastar in plånboken. På baksidan spottas den ut sliten och tom. Sen åker man hem. Sliten och tom. Denna föreställning kom duktigt på skam, Astrid Lindgrens värld är väl värt ett besök för barn i åldern 3-10. Inga karuseller men däremot bröd och skådespel i positiv bemärkelse. Mattisborgen och Pippi var bäst.

This town ain´t big enough for both of us. 

Dessutom fick man sylta till frukost. Heja Småland!

Inte vet jag om apoteken tar sina ansvar, nuförtiden. Men hurra för det avreglerade och tillgängliga samhället! Dotter 1 blev snuvig och allergisk. Inte behövde vi, som på 70-talet, offra dyrbar semestertid på att hitta ett stängt apotek i okänd terräng. Man svänger nu för tiden kvickt in på en mack för lite näsdroppar och pulver. (PAPPA! DET HETER INTE NÄSDROPPAR, DET HETER NEZERIL!). Ah, anakronism. Till vilket jag ämnar återkomma.

Allergi, ja. Och djur. Helst hundar. Nu får de vämjeliga bestarna till och med följa med på restaurang. Lady och Lufsen IRL.  Det är inte självklart att hundjäveln ska flytta på sig när barnen får ett allergiutbrott heller. Jag blir förbannad. Lite som Gary Oldman i länken i förra inlägget.

Hundjävlar. Loppiga, opålitliga och skabbiga. Vi lever inte längre i ett bondesamhälle, liksom. Jag ska fan i mig klona en mamut och ta med till en hundägare. När mamuten kör upp sitt huvud i skrevet på hundägaren ska jag säga: ”det är ingen fara, han vill bara hälsa…nämen Bobbo då, Hoppsan!”.

Om någon tycker jag är oförskämd och går hårt åt hundar och deras ägare har det sin grund i hur mina döttrar och fru mår efter en allergichock. Det nya är från hundägarnas sida att man menar att ”det här är en allergifri sort”. Jo tjenare. Ursäkta, konstapeln, jag ska bara råna banken lite grann.

Det är också det förflutna som spökar. Fars gamle arbetskompis, barnpsykologen Hans Hallqvist, med vilken han för övrigt under flera år fyllde landstingets personaltidning ”Mixturen” med den egna romanen ”Kolmilan”, var lite speciell. När familjen hälsade på fick vi barn äta i garaget då hunden inte fick låsas in. Den kunde få framtida men.

På förekommen anledning vill jag låta meddela alla hundägare (trumpetsignal): HALLÅ!  DET FINNS INGA ALLERGIFRIA HUNDRASER! Vad försäljaren än har lurat i er.

I ärlighetens namn är det inte djurens fel, utan människornas. Mer exakt hundägarnas.

Det klart, vi har alla våra problem på semestern. Att gå in i ett överparfymerat tyskt turisttåg, rökare eller den kategori jag själv tillhör, barnfamiljer, är inte alls kul om tillfället är fel. Och det är ju det som är grejen. Tillfället är ALDRIG rätt. Tillvaron är en strid. Men hundar hör hemma…någon annan stans än där min familj är just då.

Den uppmärksamme inser att det mesta av detta sorterar under kategorin ”I-landsproblem”. Extra tydligt blev det i Söderköping. Där finns, om man nu får tro reklamen, landets största glassbutik. De hade alla möjliga kreationer där kronan på verket kostade närmare fyra hundra spänn. Föräldrarna glittrade med ögonen: vad ville våra döttrar ha? En Piggelin och en 88:an, tack.

Man kunde sopa golvet med försäljarens mungipor.

Vi åkte vidare till St Annas skärgård, kanske mest känt för sin skönhet och för sina, helst för de som gillar att paddla eller segla, fästingar. Själv fick jag mig en rundvadring i stillhet (den Änglaljuva har den goda smaken att låta mig uppleva historiska platser utan Piff&Puff och sedan låta mig återbereätta huvuddragen) på Stegeborgs slott. Ännu en av dessa gamla medeltida platser med en trevlig krog i anslutning. Allt man behöver.

Nåja, något lär man sig även i vilomode. Jag var ovetande om att det var här Johan III föddes, exempelvis. Vill man bo engelskt idylliskt, och till överkomligt pris, i denna trakt föreslår jag trädgårdshotellet.

På semestern händer det att locktången får vila. Ibland går förfallet för långt. Familjen kallar detta för att nu har pappa Stroke-frisyr. Jag antar att det som avses är det utseende jag hade efter att ha legat ett par veckor till sängs med mysbyxor som enda sällskap. Lyteskomik är den enda sanna glädjen. Det funkar, hursomhelst. Jag tar mig i kragen. 

Förövrigt undrar jag om Wag the dog är en underskattad film. Får kanske se den igen under semestern.

Odovakar

Jag tänker på när jag en gång satt och skumpande fram på en av Styrsöbolagets båtar.

Plötsligt steg en kontrollant från Västtrafik fram med myndig min. Detta händer inte ofta så det väckte lite uppståndelse. Människor köade lydigt upp för att visa sitt färdbevis.  Det hela gick lika lugnt och sömnigt till som det ofta gör i skärgården.

Plötsligt förnimmer jag en rörelse från den bakre regionen på båten. Som i slow motion ser vi en kille börja springa. Han ökar farten. Till sist ser han ut som Bolt.  Häpet ser de omkringvarande honom klippa relingen med två gigantiska kliv. Vips, flyger han över och ner i vattnet.

Västtrafiks kontrollant rättar till mössan, harklar sig, och säger på göteborska: De där va la änna väl överdrivet. Omgivningen höll med.

Jag tänker även på vår snickare som renoverade huset därute på Styrsö. Han var väldigt intresserad av den då pågående konflikten i Irak. En gång stormade han in när jag satt böjd över GP och uppmanade mig upprört att följa med honom till tv:n.

Man visade bilder från bombningarna av något av Saddams palats. Snickarens röst gick upp i falsett. Såg jag inte hur solitt det var byggt!? Och fönstren, de stod minsann pall, dom! Ja, jo, kanske det menade jag lite tafatt medan jag undrade om mannen var en krigsdåre.

Det visade sig att det var snickaren personligen som satt in dessa fönster åt Saddam på 1980-talet när han jobbade för Skanska i regionen. Och nu stod han alltså i mitt vardagsrum och såg i direktsändning sitt arbete bombas till intet. Vi får hoppas det att det inte blir en vana, skämtade jag lite otaktiskt.

I går tänkte jag att med tv-programmet Big Brother har vår civilisation peakat. Nu är vi på väg utför. Rom hade sin topp på 100-talet och firade sin dekadens med bröd och skådespel. När nu vår kultur upplever sin topp firar vi med chips och TV-shower.

Snart står Odovakar på plattan och dansar naken i fontänen.

Jag har läst någonstans att ordet barbar betyder ungefär en som inte talar grekiska. Alltså är det rätt många av oss som kan göra Odovakar sällskap där i fontanellen. Förlåt, fontänen menar jag.

Att gå i barndom.

Jajamän.

Pendling

Uppdaterat 29:e juli 2021.

Jag är på samma plats under semestern. Först Dalarna sedan Styrsö. Det gör mig gott. Gäster kommer och går, jag består. Det är så jag är skapad.

Ibland hör jag människor prata om pendling. Det är inte så farligt – jag kan arbeta på tåget! Och så är det för många, för att inte säga för de allra flesta, som bor i storstadsregionerna. Man har rätt lång väg till jobbet. Själv har jag min åsikt klar. Jag kommer aldrig, så länge jag själv kan styra, försätta mig i en situation som tvingar mig att pendla dagligdags till och från mitt arbete.

Jag har alltid hatat logistik. Det ska vara enkelt. Det är en av anledningarna till att jag flyttade hem till Dalarna en gång i tiden. Närheten till allt. Visst kan det bli lite inskränkt ibland, och visst är det kulturella utbudet begränsat. Men Dalarna är vackert och Falun består inte alls bara av pizzerior och körskolor. Det finns många optiker också, faktiskt.

För den som varit inne i bostadsvängen är det ingen hemlighet att man ibland, när man som bäst håller på och budar på ett hus, plötsligt får se sig övertrumfad av nån 08 som sålt en etta med kokvrå för fyra miljoner och nu vill börja om på landet. Med tanke på vad de får för pengarna, och hur mycket det blir över efter att hyran är betald i deras nya liv, förstår man. Handen på hjärtat, ni heltidsarbetande småbarnsföräldrar i Mälardalen, hur ofta går ni på Dramaten eller Villagio (fantastisk italienare på Östermalm) nuförtiden?

Från att jag per cykel  lämnar bostaden tillsammans med mina två barn, vilka ska till olika institutioner och varav en inte kan cykla och en inte vill, dator, adjunktsportfölj och skolväskor till att jag via ett skjortbyte och två kaffekoppar påbörjar dagens första lektion går det i genomsnitt 40 minuter. De dagar barnens mor gör samma resa tar det mig kanske tjugo minuter.

Detta är livskvalitet.

I början av 2000-talet bodde jag på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Jag arbetade i Uddevalla. Jag påbörjade min dag kl 04 men en cykeltur till båten.  På fastlandet bytte jag och torslandaverkens skiftarbetare färdmedel till buss mot centralen där jag sen bytte till tåg. Jag klev in på kontoret i Uddevalla strax efter kl 08. I tid reste jag sträckan Falun-Göteborg. Varje dag.

Men det dryga var hemvägen. Ibland var det fullt på centralen varför tåget fick vänta precis så länge att jag missade bussen. Och därmed båten ut till Styrsö. OM bussen fick rött vid första trafikljusen fanns dock en chans. Då gällde det att tränga sig förbi sina medpassagerare och i full kareta springa tvärs igenom Femman-huset, mitt i bästa rusningstid, för att på så vis genskjuta bussen vid Brunnsparken.

Trots att jag var hyfsat vältränad på den tiden var jag rätt andfådd efter att under språngmarsch givit mitt yttersta i två kilometer. De gånger jag hann tog det cirka tjugo minuter innan andning och puls hämtat sig så pass att jag kunde prata, torka bort svett och dregel framför den fullsatta bussens kritiskt granskade likgiltighet. En gång fick jag låna en näsduk av en äldre dam. EN GÅNG! (Göteborg, jag har ännu inte förlåtit dig).

Nästa fas var att ringa Malin. Pust, harkel, host, host, snörvel etcetera – jag hann inte. Ses sen. En gång dräglade/svettade (oklart vilket, förmodligen en kombination) jag ner telefonen så den gick sönder. Är sånt avdragsgillt? De gånger jag inte hann vred Malin ute på Styrsö av spisen igen och satte sig att vänta, Hej Mad Men. När jag kom hem hade vi cirka en kvart att samtala innan jag somnade in djupt till Aktuellt.

Jag försökte faktiskt klaga över att tåget stannade så där retsamt nära centralen men fick veta att jag inte tillhörde Västtrafiks största resekategori. Mitt besvär var dock noterat, sa man.

Fram emot jul kände jag att jag inte mådde så bra. Detta var inte livskvalitet. När hembygden kallade oss åter och jag sedermera cyklade till min nygamla arbetsplats fick jag en tydlig känsla om vad som är viktigt och inte här i livet. Men det klart, nog läste jag mycket under året jag pendlade.

Några år senare såg vi På spåret. Som en hyllning till Oldsberg gällde den sista resan Uddevalla-Göteborg. Det tog inte ens en sekund. Jag kände nackhåren resa sig och i triumf kunde jag inför en häpen familj deklarera rätt svar. Ja, ja, du behöver väl inte vråla för det, sa Malin.

Nu, nästan femton år och förhoppningsvis snart en pandemi senare har perspektiven återigen förändrats. Jag är ensam förälder till två ungdomar, vi har fiber huset på Styrsö. Jag fantiserar lite om att flytta hit igen. Jag har ju inget som binder mig i Falun utöver barnens väl förstås.

Nja, jag vet inte. Visserligen tror jag pandemin förändrat vår syn på pendling och resor på ett sätt som är för tidigt att utvärdera. Men att kunna dela sin tid mellan Dalarna och Styrsö är att leva precis på det sätt jag alltid gjort. Så vill jag fortsätta ha det, en blandning mellan hav och inland.

Löven kom förbi och hälsade på mig på Styrsö. Helena som är bördig från Uddevalla och allt. Den pendlingen de till vardags hanterar slår nog förresten min. Hursomhelst, de glömde inte bort att uppvakta någon vars bemärkelsedag försvann ner i Covids mörka gap.

Tack, Johan och Helena!

Sällan har ”ja, må han leva” klingat vackrare.

Idag blåser det på ön. Jag får nog vänta med att klippa häcken. Vad är det för väder du väntar på egentligen som Thomas en gång sa till min bror när han uppskjutit häckklippningen ytterligare en vecka. Det tycker vi är roligt här i familjen. Och det, om något, är dessutom antitesen till arbetspendling.