Lyckolandet

Idag är mitt 45:e år fullbordat.

Vi firade med att i helgen åka till Stockholm. Jag fick göra allt det jag älskar: äta råbiff på Operakällarens bakficka, handla på NK, bo på hotell Diplomat och på söndagen gick familjen på barnteater, Snövit, på Maxim.

Man har det allt rätt bra, vid en jämförelse.

Det lustiga är att jag under resan ner lyssnade på Niklas Strömstedts omtalade låt han framförde i Så mycket bättre.

Alla människor – det är vi, sjöng han.

När han i lördags klev in på den aktuella bakfickan tänkte jag först, under inflytande av någon sorts lantlig kändisnoja, gå fram och säga att jag gillade hans låt. Detta händer väl inte allt för ofta (att jag gillar hans låt, alltså).

Sedan bestämde jag mig för att låta killen vara ifred. Han käkade ju också lördagslunch, när allt kom omkring. Istället ägnade jag en tanke åt alla dessa människor som genom historien rört på sig.

Sedan jag lyssnade på Vetenskapsradion Historia om Swede Hollow – svenskslummen i Chicago – (det finns en artikel i DN också) brukar jag återkommande ta upp temat i mina kurser.

Utgångspunkten är att 1,3 miljoner svenskar (bland annat släktingar till mig), och förövrigt många fler miljoner människor från resten av Europa, utvandrat till USA. De flydde från en hård tillvaro mot drömmarnas horisont och många dukade under på vägen eller mötte en framtid som inte stod tillvaron de lämnat långt efter.

Området där svenskarna höll till i Chicago präglades av uppfattningen att svenskar är kriminella, våldsamma, luktar illa och går inte att prata med. Håll dig borta från svensk-slummen om du inte vill få en kniv i ryggen.

Parallellen till tiggarna på våra gator blir uppenbar för eleverna.

Ett annat exempel är de så kallade Kirunasvenskarna som på 1920- och 30-talen utvandrade till Sovjet. De emigrerade av ideologisk övertygelse för att vara med och bygga det fullbordade kommunistiska samhället.

De sökte paradiset.

Men Stalin mötte dem med stor misstänksamhet och istället för det klasslösa lyckolandet blev tvångsarbete eller avrättning i många fall konsekvensen. De få som lyckades återvända till Sverige fick det svårt även vid hemkomsten till Kiruna.

Sedan har vi ju vikingarna förstås. I många fall rörde det sig om våghalsiga ungdomar som ansåg att en resa över havet mot ett okänt öde var bättre än att svälta, eller lida på andra sätt, hemma i norden.

Fast de hade ju egna sjödugliga båtar, åtminstone.

Det är inte konstigt att så många människor idag flyr. Inte minst med tanke på hur liten planeten blivit.

För det första har mänskligheten alltid gjort så när levnadsbetingelserna stått på minusskalan och för det andra är det inte den besuttnas privilegium att flytta på sig. Det kan idag nästan alla göra. Åtminstone kan de försöka.

Om det är så att vi faktiskt blivit för många individer här på gamla Tellus, för att vi ska kunna tvinga människor som inte vill att stanna där de befinner sig, får vi nog ta ett större kollektivt ansvar för att se till att livsbetingelserna där dessa människor lever är drägliga.

Oj. Det var en lång mening.

I år tänkte jag – med anledning av flyktingkatastrofen – bygga ut temat i undervisningen. För jag tycker att utbildning måste hänga i hop med verkligheten.

Planen är att eleverna ska lyssna på inslaget i radion, läsa artikeln, kanske se Troells filmatisering av Utvandrarna samt möjligen se/lyssna på Kristina från Duvemåla. Sedan kan man på olika sätt koppla detta med dagens situation för flyende.

Jag fick idén när vi jobbade med att analysera filmen Casablanca. Det är ju i Nordafrika den filmen utspelar sig när en massa (vita) människor inväntar möjligheten att fly från kriget över havet till säkerheten.

Tyvärr fick jag inte med skolledningen på att göra det till en temadag för hela skolan med alla ämnen inblandade, men att själv jobba inom mina ämnen funkar ju det med. Det bästa är att man lär sig så mycket själv – jag måste åter få säga det: jag har ett fantastiskt yrke.

Det är så sant som det en gång är sagt: skam den som ger sig.

Här som där. Nu som då.

Kanske kan man kan lägga till salig mors gamla ordstäv: Den som börjat har gjort hälften. 

Sisyfos 2.0.

År 46 ser på avstånd bra ut. Iallafall för mig som vit, heterosexuell, europeisk medelklass. Jag har det bättre än flera miljarder människor. Eller, om man så vill, bättre än 90% av planetens befolkning.

Alla människor, det är vi.

Tack för all uppvaktning via de sociala medierna, IRL och på andra sätt! Ni är allt för snälla, alla människor därute!

Bild 5 – kobingo

Bild 5 – kobingo

Jag hängde med Bengtsson förra helgen vilket fick mig att minnas denna bild.

cigarr

Det är den 16:e november 1997. Alltså min 27:e födelsedag och jag befinner mig dagen till ära på Rotenbergs säteri strax utanför Norrköping. Huvudbyggnaden, som man anar i bakgrunden, uppfördes någonstans vid sekelskiftet 1600-1700, flyglarna senare. Den ganska strama karolinska stilen står på många sätt i bjärt kontrast mot innandömet.

Detta var nämligen platsen för ett par schyssta fester under 1990 och 00-talen. Bland annat firades millennieskiftet här i dagarna tre. Men nu är det som sagt hösten 1997, och födelsedag, vilket fått godsherren junior, Sten Rudolf Håkan, a.k.a direktör Bengtsson a.k.a Cigarrbengtsson, att bjuda på en exklusiv cigarr.

Sannolikt är cigarren helt bortkastad på mig eftersom jag av rädsla över att förstöra min sångröst genom åren gärna avstått cigarr, däremot har jag alltid vetat att inta lämplig pose eller roll när tillfället så kräver.

Let´s get in to character. When in Rome. Tala till de lärde.

Och apropå bönder så meddelade Cigarrbengtsson denna novemberdag 1997 att man inte fick ta in cigarrerna i ladugården. Gunnar trodde det berodde på att kossorna hade så känsliga magar att de på grund av röken riskerade sätta igång att orena långt över normaltillståndet. Och detta var ju bra, resonerade Gunnar vidare i sitt lite långsökta stöd för Bengtssons förmaningar, eftersom om korna höll sig så kunde det underlätta kobingon som skulle äga rum senare på dagen.

(Kobingo förekommer i Dalarna, bland annat på Morbygden. Spelet går till som följer: man gör ett ett rutsystem med hjälp av en sån där maskin man använder till att dra linjer på fotbollsplaner. Man satsar en krona på valfri ruta. Man släpper ut en ko i hagen och den som satsat på den ruta i vilken kon småningom lägger ett lass väl idisslat hö vinner).

Arrendatorn såg förvånad ut över Gunnars resonemang. Bengtsson fick en irriterad rynka mellan ögonbrynen.

Jag minns att jag träffade bonden en gång till den här helgen. Det var när jag, eftersom jag var yngst, blev ivägskickad efter mer ved. Med mig hade jag fått en 10-dollarsedel. Bonden skrattade gott och skickade mig vänligt vidare till veden i angränsade lada.

Det fanns förövrigt importerade franska sniglar i vilt tillstånd i trädgården. Så man fick vara försiktig när man spelade krocket. Croque monsieur escargot ville man inte ha.

En annan gång skulle en bil som kört fast få hjälp att bärgas. Några salongsfähiga herrar i smoking, cigarrer och lackskor var allt som den östgötska landsbygden kunde frambringa denna kväll. Otur i turen, så att säga.

Fotnot: Sjalen på fotot köpte jag i Aix-en-Provence i en tygaffär när jag bodde där några år tidigare. Det blev jag ibland retad för. Inget nytt under solen, tydligen.


Relaterade blogginlägg

Filosofie magister

Främlingen

Aix

Gunnar

Bild 4 – komma ut

UnderhållningDet är egentligen helt otroligt att någon fångat det här ögonblicket. Sannolikt är det min vän Tebogo som tagit bilden. Det är augusti 1990 under fjällmarsch i det militära mellan Helags och Storulvån i Jämtland. Vid den här tiden hade jag förstås ingen aning om att jag tio år senare ofta skulle besöka dessa fjäll. Men bilden är fascinerande eftersom den är så djupt personlig.

Det är ruggigt väder, alla är trötta, hungriga, kalla och sura. Jag med såklart, men jag mår dåligt också av ett annat skäl. Jag har nämligen aldrig kunnat stå ut någon längre tid med dålig stämning.

Ofta har jag under uppväxten spelat pajas, hörts och synts, varit dumdryg och arrogant men alltid försökt leva mitt liv som en glad gamäng. Det var ofta svårt hemma i Falun (här får väl de som kände mig då tycka till eller för evigt hålla sin trut) men efter studenten och helst i Uppsala, och för evigt därefter, har denna sida av mig dominerat mitt beteende.

Jag antar att jag har ett stort bekräftelsebehov men samtidigt är en sådan analys att göra det lite väl lätt för sig. Det är inte enbart därför jag håller på. Nej, jag tror helt enkelt på humorn, värmen och glädjen som livsstil. Livet är inte långt nog för att man ska gå omkring och sura.

Tillbaka till bilden. Någon, förmodligen alltså Tebogo eftersom han inte är med på bilden, har fångat ögonblicket när jag kommer ut som självutnämnd underhållare. Jag har vid tillfället börjat spela ut hela mitt register inklusive sång för att fånga en rätt svårflörtad publik. Men något hände här. Något som förändrade mig.

Ögonblicket jag åsyftar rör sig från en ”nu är idioten igång igen-stämning” till att det efterhand samlas en skara sura värnpliktiga soldater med resultat att det som får betraktas som mitt livs enda standup-show är ett faktum. Men, och det är ju något man lär sig i läraryrket, man kan inte bara komma med munväder. Publiken kräver ofta mer.

Först framförde jag den gamla slagdängan fast med annan text (den var rätt känd vid tidpunkten).

Jag minns inte hela innehållet i denna min första, enda, fjäll-standup med mer än att finalen handlade om att verklig värme (det var ju som sagt kallt på fjället) kommer inifrån. Som svar på uppmaningen att bevisa denna tes körde jag en variant på Per Oscarssons gamla klassiker i Hylands Hörna.

Under den uniforma militärmunderingen som syns i bilden ovan hade jag i förväg iklätt mig färgglada plagg och i synnerhet ett par kalsonger med läppavtryck och texten je t’aime överallt.

Succé.

KallingarGrabbarna skrattade och till och med kaptenen (som i övrigt hatade mig eftersom jag slarvade, glömde grejer, babblade allmänt och drev med det militära) log åtminstone lite. Särskilt en killes, en som vantrivdes långt utöver rimlighetens gräns på såväl fjäll som i lump (vänligen observera den dubbelbottnade fyndigheten i skämtet angående kronans klädsel), efterföljande kommentar har dröjt sig kvar:

Fy faaan, Adolphson – det där var ju episkt!

Känslan som det ger att få andra att skratta, och därigenom må bra, och kanske själva vilja bidra till stämningen är för mig den bästa känsla som finns. Det är den känsla som får mig att andas.

Relaterade blogginlägg:

En komikers uppväxt

Livets vattenhål

Tebogo

Kroatien

Något skulle firas och tid fanns ihoptjänad varför kosan styrdes söder ut. Närmare bestämt mot Split i Kroatien.

Nog har jag hört att naturen där är storslagen men i övrigt känner jag inte till så mycket om platsen eller landet. (Min resestrategi går förövrigt inte ut på att läsa massor om platser jag ska besöka – jag förkovrar mig istället efter jag varit där).

Mest såg jag dock fram emot Adriatiska havet.

Alltså begränsade sig min kunskap vid ankomst till att omfatta en gammal romersk kejsare samt att Kroatien i stort är känt för fynd av Neandertalare.

Flygresan började lite blandat. Vi hade lagt några kronor på att resa bekvämt  – mest för Vildvittrornas skull  – och med detta koncept ingick en noga reglerad mängd alkohol. Personalen i karbinen verkade vana vid att resenärer verkligen ville ha sin beskärda del av gratis (nåja) dryck och stressade vant på för att hinna skvimpa ut till alla.

När jag lite försiktigt undrade om om man möjligen kunde tänka sig ett glas rödvin till vände sig stewarden om mot sina kollegor och vrålade högröd i synen ut sitt kommando: GIVE THIS MAN ALCOHOL!

Viss munterhet spred sig och när jag glatt började citera Sällskapsresan sjönk möjligen delar av resesällskapet ytterligare något lite längre ner i sina respektive flygstolar. Anfall är bästa försvar. Men ska vi verkligen släppa in Vildvittrorna var som helst?

Split är en vacker stad uppvuxen runt den romerske kejsar Diocletianus palats. Mest är kejsaren känd för att förfölja kristna. Mindre känt är att han tydligen var den siste i ämbetet att lämna ifrån sig makten frivilligt.

Diocletianus hade förberett sig väl och inför sin pensionering låtit uppföra ett cirka 3000 m2 stort palats vid den kroatiska kusten.

I ruinerna av detta palats ligger nu en restaurang. En skicklig musiker spelade och sjöng gamla slagdängor från 80-talet när vi besökte stället och man kunde mycket bekvämt inmundiga såväl mat som dryck.

Vi fick sålunda en mycket avslappnad kväll och änglarna från norden gjorde succé med din vildsinta dans. Den gamle Diocletianus, däremot, fick nog skrämselhicka i sin himmel.

Varför? Jo, en viktig romersk dygd under antiken var  gravitas vilket kan översättas med värdighet. Romarna föraktade ofta kroppsansträngningar – dessa skulle i möjligaste mån utföras av andra (slavar).

Exempelvis väckte kejsar Nero djup avsky i samtiden när han hade den dåliga smaken att själv uppträda på en scen.

Det välkända citatet – ofta förvanskat till oigenkännlighet – nemo saltat sobrius nisi infanus est lyder i ungefärlig översättning: Ingen dansar nykter om vederbörande inte är galen. 

Om någon upplåter sin lekamen till dansens extas fanns för den antika romaren ingen annan rimlig förklaring än att hen antingen var aprak eller psykiskt sjuk.

Men det där är bara struntprat. Romarna hade fel, helt enkelt. För det är i sådana här stunder jag upplever sann lycka. En kväll i ett antikt palats bekvämt tillbakalutad på marmortrappan med något gott att läppja på allt medan barnen dansar hysteriskt – ja det måste vara lyckans epicentrum.

Eftersom det fanns viss igenkänningsfaktor i artistens låtval sjöng vi med lite, den Änglajuva och jag. När det sedan blev dags att tacka för musiken och bege sig hemåt tog vi flickorna i hand och gick fram och bugade oss för artisten.

Folket – något 100-tal människor – applåderade. Ja, inte oss vuxna utan barnens dans. En fetlagd tysk, eller möjligen österrikare, undslapp sig ett knappt hörbart ah, the von Trapp-family. 

Det finns stränder, så klart. Men efter morgonbadet, när man är i stort sett ensam, är det inte mycket bevänt med dem, det blir lätt lite tråkigt. Barnen fördrev tiden med något deras morfar lärt dem: nämligen vad hicka heter egentligen.

Det heter tydligen hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer. Det övade sig flickorna på att säga. Hela veckan.

När man tröttnar på infinity-poolen gör man utflykter. Den närbelägna staden Makarska är ett trevligt resmål men roligare är att åka ut till havs. Många har kanske hört talas om ön Hvar varifrån man med taxibåt tar sig än längre – exempelvis till en liten ögrupp med det poetiska namnet Devils Islands.

Svåger G ville åka egen båt med motiveringen att det är det närmaste rymdskepp jag kommer. Så han hyrde ett muskedunder och tog oss på en fantastisk resa genom den kroatiska kusten.

Vi gled in i och ut ur små fiskesamhällen med samma glesbygdsproblematik som vi har hemma i Sverige. Platser vi aldrig annars skulle fått uppleva.

En annan anledning till överdådet var att svåger G tyckte att det skulle firas eftersom vi – den Änglajuva och jag – nyligen firat 15-årig bröllopsdag. Och trots att han drog armen ur led genom vildsint badande vägrade han låta kaptenen styra kosan hemåt.

Fram med skumpan, bara!

Det bästa med att resa är all den tid man får med sina nära. Tid att verkligen se varandra och inse hur otroligt privilegierad man ofta är vid en jämförelse.

Och att tillsammans med en alldeles hänförd dotter få uppleva en solnedgång och strändernas svall i adriatiska havet – och kanske berätta något om vad en odyssé kan vara – ja, det är sådant som ger kraft att ta sig igenom alla svåra ting som ofta möter upp i vardagen.

Sedan får man också tid för sig själv och all sin briljans.

Tyngdlös mitt ute i Adriatiska havet fick jag precis så mycket energi jag behövde för att ta ett beslut i enlighet med vad min inre röst länge dikterat. Den har nämligen skorrat falskt en tid, nu.

Om Diocletianus frivilligt kunde lämna ifrån sig makten så kan väl jag.

Och apropå falsksång, skrämselhicka (få se svärfar, det lyder alltså i latinsk översättning: turbarentur-hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer) samt all prestige som finns så finns det också tillfällen man INTE ska be kaptenen att sätta maskinen igång.

Tur att mannen inte hablade svenska.

Nu är jag hemma, igen. Utgångspunkten måste vara att försöka bli liiite bättre jag var innan jag for. Egentligen bör utgångspunkten vara att söka förbättra sig en aning dag för dag.

Och jag tycker nog att jag idag är en aning bättre än jag var i går. Och mer än så är förmätet att begära.

Grövelsjön – Salsfjället/Hjortrongull

Grövelsjön – Salsfjället/Hjortrongull

Nog var det en besvikelse att vi i somras på grund av vädrets olycksaliga makter tvingades ställa in årets fjällvandring. Vi går ju en tur varje år. Men 2 grader och hällregn kan ta musten ur den bästa 7-åring respektive 44-åring.

Vi avstod. Man har ju en stuggu att sköta, intalade jag, på bästa Siljans-maner, mig själv. Men nog kändes det lite trist. Så när sensommaren blev vacker slog oss tanken att vi åtminstone kunde unna oss en helg i Grövelsjön. Sagt och gjort. Stor packning – och i väg.

Jag har faktiskt aldrig vandrat i dalafjällen även om jag varit där och åkt skidor många gånger – också detta faktum gjorde att jag såg fram emot denna miniatyrvandring.

 

packåsna

 

 

Vi spenderade fredagsnatten på den utmärkta fjällstationen i Grövelsjön  – eftersom vi kom fram relativt sent – och ställde på lördag morgon kosan (respektive kåsan) mot Norge. Då turen var kort gjorde det mig inget att transformeras till en packåsna.

En åsna är jag ju i alla händelser.

Sedan kunde Den Änglaljuva och jag bygga upp förväntningarna genom att stolt deklarera att vi nu stod i begrepp att resa utomlands.

 

riksgränsen

 

 

Spänningen över utlandsäventyret avtog i takt med insikten att fjäll-tillvaron på andra sidan riskgränsen inte var så värst annorlunda.

Istället fick andra knep tas till – som funderingen över huruvida vi faktiskt begick lagbrott genom att tälta i ett land som inte har allemansrätt. Det tyckte Vildvittrorna var det dummaste de någonsin hört – klart man får tälta var man vill, liksom.

Fjällvattnet var dock fint även i Norge och eftersom denna vandring ägde rum relativt sent på säsongen hade hjortronen hunnit mogna. Så vackra ändock otjänliga som föda i min mun. Hjortron är således äckliga men vackra.

Se där en ny liknelse – Älskling du är som hjortron: vacker men äcklig. (Skärp dig, Adolphson).

 

Efter bad

 

 

Man fyller på själen med intryck. Att ströva ner till bäcken och ta ett litet dopp – spritt språngade naken. Språngade och språngande, förresten. Det är nog mer, på grund av temperaturen, egentligen fråga om springande.

Bada måste man i alla händelser då man är lite svettig efter dagens etapp. Ja, man är lite som ett hjortron antar jag – vacker men äcklig.

För kännedom spelar jag inte fiol.

 

 

Det blåste lite inledningsvis. Men det gjorde inte så mycket. Däremot är det roligt att lämna leden och – så att säga – gå på karta. Då får man vara ifred, nämligen. Dotter 1 är så pass intresserad av kartor att hon börjat på orientering.

Man har närt en orienterare vid sin barm, bevars.

 

 

Det ligger något ursprungligt i att slå läger. Blåsten respektive solen gjorde det varmt och myggfritt. I Salfjällets skugga slog vi ner våra bopålar för ett knappt dygn.

 

 

Den Änglaljuva kunde ta med sin kamera och jag min…mobil. För att kolla yr.no, visserligen, men ändå. Det var ovant att fjällvandra i mobil täckning. Och det kändes som lite fuskigt, på något oklart sätt.

 

Vägen genom A

 

 

Liksom Tintin i Solens tempel hade jag lite tur. Någon där uppe vakar över familjen Adolphsons fjällvandring – det tursamma naturfenomenet gav bränsle för en stunds existentiella funderingar samt inspriation till mitt nya IT-projekt: Vägen genom A.

Kom an, höstjävel!

Vacker men äcklig

 

Relaterade blogginlägg:

The Goose-step

Valdislav Brunis

Teddybjörnen Joel

Mon printemps – ma liberté…

…genom bild och bokstav.

Diverse undersökningar visar att människor oftast inte sammankopplar lycka med att vara snäll, god eller med att ha mycket pengar.

Förutsatt man har tillräckliga resurser för att klara tillvarons måsten samt möjlighet att kunna göra roliga saker då och då så finns det inget samband mellan rikedom och lycka. Lycka är istället förknippat med att ha goda relationer.

Jag tror det där stämmer.

Att fira valborg/sista april med gamla goda vänner är en fin sak och som gör mig lycklig. Valborg är en högtid helt utan krav och vi som studerade i Uppsala ser firandet på ungefär samma sätt, vilket förenklar saken.

Att våga kliva fram och göra ett framträdande helt utan vett, kompetens och sans är en sak som innehåller mycket av synen på sig själv och omvärlden. Detta vill jag förmedla till mina barn.

Man ska aldrig bära omkring på så mycket prestige att man inte kan bjuda andra på möjligheten att skratta såväl åt som med ditt löje. Sådant blir åtminstone jag lycklig och avslappnad av.

När Den Store Ledaren kom till länet på lunch passade jag på att säga vad jag anser om diverse saker – som exempelvis det här med Tillfälliga Uppehållstillstånd. Det finns ju inget bra med det.

Även om ingen – i synnerhet inte Den Store Ledaren – lyssnar har jag iallafall sagt vad jag anser. Det är en sann lycka att få leva i ett land där man kan det.

 

En sak som är sig lik är det fullständigt omöjliga i att få eleverna att komma på sina lektioner ju närmare studenten man kommer. Man får ju lust att citera Caligula.

Men vad gör väl det? De fullkomligen bubblar av lycka, ju. Och jag uppträder till och med för eleverna. Tyvärr med lite darrig stämma just här, men ändå. Varför? För att det är kul. Och det som är kul gör mig lycklig.

Efter några timmars budgetdebatt i fullmäktige längtar man efter semester. Och att den kommer strax därefter är också det ett skäl till lycka. Jag deklarerade att FP:s lokala budget är mycket bättre än alternativet – lycklig den som lyssnade.

Midsommarnattens leende är som alltid stort och en påminnelse om tillvarons olidliga lätthet. Sång, dans, mat, dryck, Dalarna och goda relationer. Frågan är om det blir så mycket bättre.

Att besöka en plats som i det förflutna varit en självklar del i tillvaron men inte längre är det kan påverka känslolivet. Den här gången gjorde den inte det. Att iaktta andra njuta av platsen utan att själv ge sig till känna kan ge en intressant känsla av förnöjsamhet.

Walk on. Himlen ligger runt hörnet.

 

Livet är något av ett (upp)skjut i miniatyr – om man i sammanhanget kan tillåta sig att bli lite göteborgsk – så varför inte bara skratta åt det?

När jag tänker närmare på saken inser jag att lycka också kan handla om ett förhållande till en komplicerad råbiff – varken mer eller mindre.

Det var råbiff, inte…
…sallad jag beställde

Som sagt, lycka handlar om relationer. Förhållningssätt till ting, platser och människor. Vissa av dessa relationer kanske man inte kan göra så mycket åt medan andra verkligen kan vara värda att vårda.

Tricket ligger i att avgöra vilka som är vilka, antar jag.

Jag läste om ett psykologiskt experiment som gick ut på att man genom att ställa 36 frågor kunde bli – eller få någon att bli – förälskad. Jag vet inte jag, går kärlek verkligen att skapa i ett labb? Tydligen tycks något psykologiskt experiment anse.

Själv tror jag det handlar om ett förhållningssätt i tillvaron. Jag menar – alla kan väl ha en dålig dag men att gilla sig själv och tro gott om människor räcker en bra bit.

 

 

There and back again

Vi har ännu en gång varit i Bydalen över påsk.

I Oviksfällen, belägna mellan Åre och Östersund, ligger Bydalen. Här gifte jag mig och här har den Den Änglaljuvas familj hängt i 50 år.

 

Just married, Hallens kyrka augusti 200o

 

 

Det är alltså en bra plats, detta. Knappt några människor i backarna, prisvärt och bra skidåkning. Och här har de lärt sig att åka allihop. Nu var det Vildvittra 2:s tur. Det gick över förväntan.

Vilken stil hon har. Det tar tid för henne – det har det alltid gjort – men när hon hon väl lärt sig något gör hon det ordentligt. Jag är så stolt.

Hon berättade för mig att hon bara bestämde sig för att kunna och plockade fram det ur huvudet. Sedan frågade hon om hon kunde få mina skidor när jag dött. Jag lät förstå att vi nog skulle kunna komma fram till någon sorts arrangemang därvidlag.

 

Vildvittra 2

 

 

För den som gillar afterski – och det har väl jag aldrig gjort egentligen, iallafall inte det musikaliska innehållet i denna umgängesform – finns här en länk. Möjligen bör afterski-fanatikern välja annat vattenhål.

 

Off pist i Bydalen

 

Det finns alltid etiska överväganden att göra när man reser. Samma sak gäller för de som låter bli att resa och istället kommunicerar eller upplever på andra sätt.

All inclusive uppmuntrar till onödigt slöseri och slår ut lokala näringsidkare. Och i våra smartphones finns ett ämne som heter coltan.

Coltan utvinns, fast kanske kan man säga att verbet skövla bättre beskriver verkligheten, bland annat i Kongo- Kinshasa. Brytningen av detta svarta guld har lett till omfattande miljöförstöring och miljontals människors död i det krig som utbrutit över rättigheterna inom landet.

Och apropå rättigheter: mänskliga sådana är inte ämnet för dagen när feta kontrakt över rättigheter att utvinna coltan diskuteras.

Det tänker man kanske inte på när man surfar omkring i telefonen. Och varför skulle man?

Ja, varför.

Plötsligt tänker jag på en annan resa jag gjort.

När jag var i Kenya för ett par år sedan åkte jag i en Matatu, alltså den typ av minibussar som fungerar istället för reguljärtrafik. Det var en sällsynt skräckfylld upplevelse.

Bussarna åker med öppna dörrar och människor hoppar på och av i farten. Snart var bussen överfylld. Trafiken är livsfarlig och människor slänger fram en avgift –  ju snabbare allt går desto mer intäkter till chauffören.

Min chaufför körde som en galning och som han villle. I Kenya finns inga välplanerade väg/infrastrukturstystem, pendeltåg eller bussar. Alltså kan den genomsnittlige pendlaren tillbringa 2-3 timmar varje dag i en sådan buss.

Jag var livrädd. I Afrika är inte HIV, ebola eller vilda djur den största risken. Det är utan tvivel trafiken.

 

En bild på Matatu från Richard Myrenbergs repotage

 

Fram kom jag till en by med en liten skola som jag sedan försökte stödja på olika sätt. Det var en spännande resa på många sätt och som jag tidigare redogjort för.

 Men vart är jag på väg, egentligen? Var indikerar läge och vart riktning. Eller kanske har Adolphson och Falk som vanligt rätt. Vi reser inte till någonting, vi reser ifrån. 

Stańczyk

Jag kan inte så mycket om konst. I synnerhet inte polsk sådan. Men det finns en tavla som fascinerar mig och som jag faktiskt tagit mig tid att studera.

Det är den polske konstnären Jan Matjekos (1838-93) målning över hovnarren Stańczyk från 1862. Denne hovnarr antas ha levt ungefär mellan 1480 och 1560 och är en välkänd och mytisk figur i polsk historia.

Det polska kungahuset tillhörde sedan Sigismunds dagar ätten Vasa och gjorde till och från även anspråk på (att återfå) den svenska kronan under det sena 1500-talet och tidiga 1600-talet.

Jag besökte för några år sedan det kungliga slottet Wawel i Krakow i vilket man här och där fortfarande kan se Vasa-ättens symbol.

 

Slottet Wawel i Krakow Photo: Nico Trinkhaus – <a title=”Kraków, Poland” href=”http://sumfinity.com/photos/poland/krakow/wawel-krakow-poland/target=”_blank”>Wawel | Kraków, Poland</a>

 

 

 

 

Personen Stańczyk ingår i en tradition som är högst levande i dag och som går tillbaka till antiken: satiren. Det är en konstform som jag älskar. Ursprunget brukar spåras till romaren Juvenalis vilken drev och ironiserade över olika samtida samhällsfenomen.

Att förlöjliga, driva och håna är en konstform i sig. Här – ett modernt exempel.

Men å andra sidan, som Juvenalis själv lär ha sagt: det är svårt att inte skriva satir.

Juvenalis sägs vara upphovsmannen till det berömda citatet en sund själ i sund kropp. 

Det är lätt att föreställa sig honom sägandes detta efter att den enormt överviktige (!-?), och bitvis impopuläre, Gracchus presenterade (ännu ett?) dåligt beslut samtidigt som gratis bröd delades ut under spelen på arenan.

Satir är en del inom retoriken och den har ofta använts för att kritisera makten. Molière, Chaplin, Hasseåtage är några exempel på kända utövare.

Men nu gällde det alltså Stańczyk.

Ur arkiven framträder bilden av en person som är mycket mer än bara en vanlig underhållare. De polska historikerna, sägnerna och konstnärerna skildrar en tänkare och politisk filosof som använde sin scen och sitt konstnärskap för att kritisera och påverka sin omgivning.

Hans framträdanden brukade handla om aktuella politiska händelser och företeelser vid hovet och hans kvicka skämt har bevarats av skrivare och historiker och dessa skildrar en man som kämpar mot skenhelighet och hyckleri – för sanningen.

Den mest kända berättelsen om honom handlar om en björnjakt.

1533 släpptes en jättebjörn ut i en skog nära Kraków så att kungen kunde jaga den. Under jakten gick det hela snett och björnen anföll det kungliga sällskapet istället för tvärt om varpå panik utbröt. Det hela gick så illa att drottningen föll av sin häst och fick därefter missfall.

Senare anklagade kungen Stańczyk för feghet eftersom denne flydde i stället för att anfalla björnen och försvara kungens liv. Enligt legenden löd svaret: det är större dårskap att släppa ut en björn som låsts in i en bur.

Svaret har antagits vara dubbelbottnat och att även avse kungens förda politik mot Preussen som hade besegrats av Polen men ändå förblivit självständigt.

Hur det än råder med källkritiken härvidlag blev Stańczyk en populär historisk figur. Och precis som med andra historiska gestalter i all världens länder har han använts politiskt. I synnerhet som en symbol för kampen om polsk självständighet.

Vissa grupper har till och med kallats för Stańczycy. Paralleller till T-partyrörelsen eller Jesuischarlie är kanske inte alltför långsökta.

Hursomhelst.

För konstnären Jan Matjenko var Stańczyk ett favoritmotiv. Genom konstnären han fått ett eget ansikte och konstverken skapade i stort sett den bild av honom som finns hos polackerna idag.

Matejko målade Stańczyk som en bekymrad tänkare i stället för som en vanlig gycklare. Just den här målningen var den som gjorde konstnären berömd och är än i dag ett av de mest kända verken på Warszawas konstmuseum.

Jag tänker mig att åka och uppleva det live någon gång. Men ännu står det inte semester i Polen så högt på familjens dagordning.

Målningen, som (fritt översatt) heter Stańczyk under en bal vid drottning Bonas hov strax efter förlusten av Smolensk, är intressant. Dess fokus är den dystre narren som sitter ensam i ett mörkt rum medan en kunglig bal pågår i ett angränsande rum. Kontrasten är slående.

Antingen har han uppträtt eller så ska han. Oavsett vilket utstrålar Stańczyk inte något som man kanske skulle förvänta sig av en narr efter eller inför ett uppträdande: glädje och uppspelthet.

Nej, han är istället dyster och tankfull.

Allvaret i tavlan förstärks av hans attribut. Stańczyk har slitit av sig sin clownmask och slängt den på golvet.  Han har en kristen medaljong över sitt bröst. På bordet ligger ett brev som anger året 1514 samt ortsnamnet Smolensk vilket berättar för (den kunnige) betraktaren att Polen förlorat Smolensk till Ryssland.

Detta väcker Stańczyks sorg och oro över hur det ska gå för hans land. Och han är den ende som tycks bry sig. Brevets innebörd verkar ha negligerats av kungen, och andra ämbetsmän, som hellre verkar vilja fira.

Det är enbart hovnarren som förstår brevets innebörd.

En annan symbolisk tolkning är att en dvärg (vilka inte minst under 1800-talets sågs som mindre värda) bär på en luta vilket är symbolen för ära. Hela arrangemanget anses förebåda den kungliga dynastins undergång.

Genom det öppna fönstret syns en komet: ett säkert tecken för olycka. 

Tavlan är målad under nationalismens tidevarv och vi har motsvarigheter i Sverige. Nationalister och högerextremister letar efter järtecken i historien att stödja sin sak. Just den här tavlan, och gestalten den föreställer, liksom andra motiv av konstnären, har används av nationalister.

Det är kanske inte så underligt eftersom Polen förlorat sin självständighet flera gånger och ständigt varit hotat.

Men den dörren svänger åt två håll för nationalisterna. Att kritisera, håna och förlöjliga är ett tveeggat vapen som extremister i allmänhet inte gillar. Det är det som gör Stańczyk så intressant. Kultur går att kidnappa, men inte lika enkelt humorn, satiren eller glädjen.

 

Temat den sorgsne clownen är förövrigt inte ovanligt.

Lyssna gärna på Leoncavallos opera Pajazzo som handlar om detta. Framförallt arian Vesti la giubba är värd sina 3,55 minuter. Av Jussi, givetvis.

Eller läs Frödings dikt Clown Clopopisky – om clownen som stod på huvudet och grät och gol.

För så är det kanske för alla på något vis. Och kanske är detta anledningen att jag sedan barnsben är lite rädd för clowner. De är egentligen inte glada det är en fasad.

Trots detta gör jag inte annat än att försöka vara clown. Se mig. Älska mig. Det ligger något djupt och trasigt mänskligt över detta beteende. Och det tar sig olika uttryck – för oss alla.

Hur banalt det än låter: Jag tror på glädje, satir, skämt och skratt. Med och inför mina barn, deras mor, mina elever, vänner och människor jag vardagligen möter.

Gråter gör jag också ibland. Till Beethoven.

Och det känns alltid så skönt efteråt.

 


 

Länkar: Fotografens (till bilden ovan) hemsida här 

Grekiskt ödesdrama

Jag sitter och drömmer lite om mitt Grekland. Ett land jag både har ett teoretiskt och praktiskt förhållande till.

Det grekiska valet vinns av deras vänsterparti. Deras jubel ekar i Sverige där man av allehanda vänstermänniskor får höra alla möjliga sorters förklaringar till framgången.

Uttalanden i stil med Klart folk är trötta på fascismen eller nu är Europas höger och nyliberaler äntligen slagna i grund. Så går det med dem vid makten!

Jag avstår från att kommentera den ogenerade populismen som kommer till uttryck härvidlag liksom även de ibland förekommande felaktigheterna. Det är Greklands motsvarighet till S och M som styrt landet de senaste decennierna.

Och Syriza, vänsterpartiet, har lierat sig med sin raka motsats ute på högerkanten. Det de har gemensamt är viljan att se avtalen, lånen, avskrivna. Man utesluter inte ett utträde ur EU.

Det de har gemensamt är populismen, alltså.

Det klart man känner med grekerna. Men är det verkligen rimligt att vi andra europeiska skattebetalare ska stå för hela notan när de i decennier levt över sina tillgångar?

I så fall finns det andra länder på andra kontinenter som lider större nöd.

Några av världshistoriens största invasioner eller slag brukar anses vara Stalingrad, D-dagen och persernas invasionsförsök av Grekland. I slaget vid Maraton 490 f.v.t stod 40 000 perser mot 10 000 greker.

Grekerna vann faktiskt men riskerade att förlora i förlängningen eftersom perserna trots förlusten på land kunde skicka sin flotta vidare förbi den grekiska armén mot Aten. Där fanns soldaternas hem och familjer vilka var helt oskyddade.

Det fanns inget annat att göra, trots att man just utkämpat ett stort slag, än att springa de 4 milen mellan Maraton och Aten. Det gick – soldaterna hann precis fram och invasionshotet var avvärjt för stunden.

När de första moderna Olympiska spelen skulle gå av sin stapel 1896 föreslogs det att långloppet skulle döpas efter denna händelse. Antagligen beroende på den stora betydelse man i västvärldens historieskrivning traditionellt tillmätt utgången av kriget.

Vi hade alla kunnat vara perser. Skaka månde europén i hela sin biologiska natur. Europa hade inte funnits om Grekland gått under, hette det. Och heter ibland fortfarande.

Tio år senare stod kung Leonidas av Sparta och vaktade passet vid Thermopyle tillsammans med 300 soldater. Historien är välkänd – de föll men offrade sig för att resten av de grekiska stadsstaterna skulle hinna organisera sitt försvar.

Ibland är lösningen enkel. Spring, kämpa, för det du tror på.

På semester för några år sedan hade jag möjlighet att dagligen förlora mig i horisonten där Peloponessos tornade upp sig.

Pelops var en actionhjälte i den grekiska mytologin. Han var släkt med självaste Zeus och farfar till Agamemnon. De mytologiska berättelserna om honom, och många andra, är inga trevliga berättelser om goda hjältar.

Mest känd är Pelops för att ha startat de Olympiska spelen. Han skapade ett stort rike främst på Peloponessos – som alltså betyder Pelops ö.

Kythira 025
På ön Kythira med Peloponnesos i bakgrunden

Kleisthenes (570 f.v.t.-507 f.v.t) var en atensk statsman som är mest känd för att anses ha varit den som introducerade demokratin i Aten.

Han genomförde reformer i det politiska systemet genom att dela in staden i administrativa enheter där varje område hade 50 platser i parlamentet.

Kleisthenes trodde på lika rättigheter för alla, och detta gjorde att han fick många fiender i de grupper som tidigare haft privilegier eller makt. Här kan han ha något gemensamt med Alexander Tsipras, Syrizas kedare, som i dag blev landets nye premiärminister.

En sak Kleisthenes införde var att årligen tillfråga folket genom omröstning om de, på viss tid, vanligen 10 år, ville landsförvisa personer, som ansågs farliga för folkfriheten. Kan det vara något för Tsipras?

Ville folket det utsågs en ny folkförsamling för omröstningen. Om minst 6 000 medborgare deltog i omröstningen var den vars namn befanns skrivet på de flesta röstskärvorna tvungen att lämna landet inom 10 dagar.

Det var inte fråga om att straffa och den landsförvisade personen blev inte av med sina ägodelar eller tillgångar. Men det var ett sätt att skydda staten mot att enväldet återinfördes.

Det är som jag nämnde socialdemokraterna och de konservativa som turas om att styra Grekland de senaste decennierna med hjälp av mutor, kokta räkenskaper, svågerpolitik och lån.

Det är alltså inte generellt ”högern” eller ”de nyliberala” som är skyldiga till situationen. Syrizas val av koalitionspartner borde säga oss något.

EU:s framtid är hotad. Men den här gången är det inte grekerna som är hjältarna. Lösningen, som ligger långt bortom min horisont, är inte att föreställa sig det grekiska vänsterpartiet Syriza som en modern Leonidas eller att stava den persiske fienden EU eller Tyskland.

Den som vill ha en bakgrund till den moderna grekiska krisen bör ta sig 5 minuter och lyssna på den utmärkta sammanfattningen i Godmorgon Världen i går.

Relaterade blogginlägg

Gyllene gryning

Kythira

Rhodos

Länkar:

SvD: Slaget vid Marathon

Wherever particular people congregate

I staden Kapernaum bodde Jesus (möjligen också hans brorsa) ett tag under sitt liv och en del av undren skedde här. I Kapernaum hade man fest, ibland. Särskilt omnämt i Böckernas Bok är en bröllopsfest samt ett party hemma hos en tullare.

Det är kanske inte så konstigt att julen för många är en fest även om man inte direkt anser sig bibeltillvänd. Och julen är förvisso en fest också hos den familj jag ofta firar den med men besök i kyrkan blir det mest innan jul genom döttrarnas och min egen sång.

I år deltog jag tillsammans med den sopran med vilken jag delar morgontidning i en grandios satsning av Dalasinfoniettan i Händels Messias.

 

Kolla! En sopran vinkar till mig!

 

Sedan tarvas ju lite profan sång också. MDP-kvartetten uppträdde både här och där under december. Mycket sång blir det gärna denna tid på året.

 

 

Skolungdomen fick framföra sina inte allt för elaka karikatyrer och till slut var det äntligen dags att dra dit pepparn växer. Jag har förövrigt länge sökt ursprunget till denna formulering men inte kommit fram till mer än att det är en synonym för att avlägsna sig.

 

 

Extravalet är inställt. Så är vi kanske alla att betrakta som Jona i (extra)vale(n)(t)(S) buk

Hos svärföräldrarna samlas den stora utökade familjen. Och då ligger isaktiviteter nära till hands. Längst därute är isen 3-5 cm på julaftonen. Dagen efter åkte jag. Fast på Runn, inte Barken.

Favoritsvägerska Julia har ett stort intresse för choklad och champagne. Så det tar hon alltid med till festen. Yngste svågern är (en av upphovsmännen bakom Goatsimulator) drinkspecialist och även han champagneintresserad.

Sedan spelar en annan svåger (det formligen vimlar av dem) piano så alla kan dansa runt granen.

Och så mat, förstås.

Den Änglaljuvas godis och revbensspjäll. Svärfars gravlax. Etcetera. Eftersom ingen utom favorit-leksvågern (den tredje av dem ((eller första kronologiskt räknat)) – av medlidande antar jag – brukar smaka mina bidrag (se länkar nedan) inskränker jag mig till handräckning och ett gigantiskt sånghäfte.

Eftersom det tar lång tid att dela ut julklappar serverar get-svågern sin egenhändigt komponerade master-drink Palau.

Redan på juldagen åkte vi hem. Det blev ännu en ståtlig middag med mer champagne vilken gamle far hade med i bagaget.

Mitt i allt överflöd – se gärna mitt föregående inlägg – kan man fundera över om det verkligen är rättvist att jag och mina närmaste har det så bra som vi har det. Visst, vi har alla kämpat, jobbat hårt, utstått prövningar på kropp och själ men också genom vår insats bidragit till samhällets gemensamma pott.

Alltså har jag inte dåligt samvete. Jo förresten, kanske lite. Men ändå.

Jag gör vad jag kan och förmår samtidigt som jag förvisso är en livsnjutare. Genom mitt yrke hjälper jag människor. Genom mitt politiska engagemang försöker jag påverka samhället.

Och jag älskar champagne.

 

 

På annandagen käkar man ju julmat igen. Men nu har isen lagt sig även på Runn. Vilken magi. Jag har åkt i flera dagar. Det är förvisso underbart.

Jag fick några fina julklappar varav get-svågerns T-tröja förtjänar ett hedersomnämnande:

Kungens jultal var lite intressant i år.

Lyssnar man noga kan man ändå höra någon form av ställningstagande. Jag tror att han skulle kunna rocka loss ännu lite mer utan att bryta mot konstitutionen. Om jag var kung skulle jag förövrigt bära krona varje dag – om inte annat som ett argument för monarki.

Partiledarna verkar inte hållit några officiella jultal i år. Därför får man här en repris på ett bra sådant 2012.

Vill någon ta del av mina små filmer på min ny/gamla YouTube-kanal – väl bekomme!

Relaterade blogginlägg:

Me vs tomten

Falu brännvin

Hackat rött

Syltan

Sir Brian

Jag ber att få tillönska goda helger och ett dito nytt kommande år!