Det är egentligen helt otroligt att någon fångat det här ögonblicket. Sannolikt är det min vän Tebogo som tagit bilden. Det är augusti 1990 under fjällmarsch i det militära mellan Helags och Storulvån i Jämtland. Vid den här tiden hade jag förstås ingen aning om att jag tio år senare ofta skulle besöka dessa fjäll. Men bilden är fascinerande eftersom den är så djupt personlig.
Det är ruggigt väder, alla är trötta, hungriga, kalla och sura. Jag med såklart, men jag mår dåligt också av ett annat skäl. Jag har nämligen aldrig kunnat stå ut någon längre tid med dålig stämning.
Ofta har jag under uppväxten spelat pajas, hörts och synts, varit dumdryg och arrogant men alltid försökt leva mitt liv som en glad gamäng. Det var ofta svårt hemma i Falun (här får väl de som kände mig då tycka till eller för evigt hålla sin trut) men efter studenten och helst i Uppsala, och för evigt därefter, har denna sida av mig dominerat mitt beteende.
Jag antar att jag har ett stort bekräftelsebehov men samtidigt är en sådan analys att göra det lite väl lätt för sig. Det är inte enbart därför jag håller på. Nej, jag tror helt enkelt på humorn, värmen och glädjen som livsstil. Livet är inte långt nog för att man ska gå omkring och sura.
Tillbaka till bilden. Någon, förmodligen alltså Tebogo eftersom han inte är med på bilden, har fångat ögonblicket när jag kommer ut som självutnämnd underhållare. Jag har vid tillfället börjat spela ut hela mitt register inklusive sång för att fånga en rätt svårflörtad publik. Men något hände här. Något som förändrade mig.
Ögonblicket jag åsyftar rör sig från en ”nu är idioten igång igen-stämning” till att det efterhand samlas en skara sura värnpliktiga soldater med resultat att det som får betraktas som mitt livs enda standup-show är ett faktum. Men, och det är ju något man lär sig i läraryrket, man kan inte bara komma med munväder. Publiken kräver ofta mer.
Först framförde jag den gamla slagdängan fast med annan text (den var rätt känd vid tidpunkten).
Jag minns inte hela innehållet i denna min första, enda, fjäll-standup med mer än att finalen handlade om att verklig värme (det var ju som sagt kallt på fjället) kommer inifrån. Som svar på uppmaningen att bevisa denna tes körde jag en variant på Per Oscarssons gamla klassiker i Hylands Hörna.
Under den uniforma militärmunderingen som syns i bilden ovan hade jag i förväg iklätt mig färgglada plagg och i synnerhet ett par kalsonger med läppavtryck och texten je t’aime överallt.
Succé.
Grabbarna skrattade och till och med kaptenen (som i övrigt hatade mig eftersom jag slarvade, glömde grejer, babblade allmänt och drev med det militära) log åtminstone lite. Särskilt en killes, en som vantrivdes långt utöver rimlighetens gräns på såväl fjäll som i lump (vänligen observera den dubbelbottnade fyndigheten i skämtet angående kronans klädsel), efterföljande kommentar har dröjt sig kvar:
Fy faaan, Adolphson – det där var ju episkt!
Känslan som det ger att få andra att skratta, och därigenom må bra, och kanske själva vilja bidra till stämningen är för mig den bästa känsla som finns. Det är den känsla som får mig att andas.
Något skulle firas och tid fanns ihoptjänad varför kosan styrdes söder ut. Närmare bestämt mot Split i Kroatien.
Nog har jag hört att naturen där är storslagen men i övrigt känner jag inte till så mycket om platsen eller landet. (Min resestrategi går förövrigt inte ut på att läsa massor om platser jag ska besöka – jag förkovrar mig istället efter jag varit där).
Mest såg jag dock fram emot Adriatiska havet.
Alltså begränsade sig min kunskap vid ankomst till att omfatta en gammal romersk kejsare samt att Kroatien i stort är känt för fynd av Neandertalare.
Flygresan började lite blandat. Vi hade lagt några kronor på att resa bekvämt – mest för Vildvittrornas skull – och med detta koncept ingick en noga reglerad mängd alkohol. Personalen i karbinen verkade vana vid att resenärer verkligen ville ha sin beskärda del av gratis (nåja) dryck och stressade vant på för att hinna skvimpa ut till alla.
När jag lite försiktigt undrade om om man möjligen kunde tänka sig ett glas rödvin till vände sig stewarden om mot sina kollegor och vrålade högröd i synen ut sitt kommando: GIVE THIS MAN ALCOHOL!
Viss munterhet spred sig och när jag glatt började citera Sällskapsresan sjönk möjligen delar av resesällskapet ytterligare något lite längre ner i sina respektive flygstolar. Anfall är bästa försvar. Men ska vi verkligen släppa in Vildvittrorna var som helst?
Split är en vacker stad uppvuxen runt den romerske kejsar Diocletianus palats. Mest är kejsaren känd för att förfölja kristna. Mindre känt är att han tydligen var den siste i ämbetet att lämna ifrån sig makten frivilligt.
Diocletianus hade förberett sig väl och inför sin pensionering låtit uppföra ett cirka 3000 m2 stort palats vid den kroatiska kusten.
I ruinerna av detta palats ligger nu en restaurang. En skicklig musiker spelade och sjöng gamla slagdängor från 80-talet när vi besökte stället och man kunde mycket bekvämt inmundiga såväl mat som dryck.
Vi fick sålunda en mycket avslappnad kväll och änglarna från norden gjorde succé med din vildsinta dans. Den gamle Diocletianus, däremot, fick nog skrämselhicka i sin himmel.
Varför? Jo, en viktig romersk dygd under antiken var gravitas vilket kan översättas med värdighet. Romarna föraktade ofta kroppsansträngningar – dessa skulle i möjligaste mån utföras av andra (slavar).
Exempelvis väckte kejsar Nero djup avsky i samtiden när han hade den dåliga smaken att själv uppträda på en scen.
Det välkända citatet – ofta förvanskat till oigenkännlighet – nemo saltat sobrius nisi infanus est lyder i ungefärlig översättning: Ingen dansar nykter om vederbörande inte är galen.
Om någon upplåter sin lekamen till dansens extas fanns för den antika romaren ingen annan rimlig förklaring än att hen antingen var aprak eller psykiskt sjuk.
Men det där är bara struntprat. Romarna hade fel, helt enkelt. För det är i sådana här stunder jag upplever sann lycka. En kväll i ett antikt palats bekvämt tillbakalutad på marmortrappan med något gott att läppja på allt medan barnen dansar hysteriskt – ja det måste vara lyckans epicentrum.
Eftersom det fanns viss igenkänningsfaktor i artistens låtval sjöng vi med lite, den Änglajuva och jag. När det sedan blev dags att tacka för musiken och bege sig hemåt tog vi flickorna i hand och gick fram och bugade oss för artisten.
Folket – något 100-tal människor – applåderade. Ja, inte oss vuxna utan barnens dans. En fetlagd tysk, eller möjligen österrikare, undslapp sig ett knappt hörbart ah, the von Trapp-family.
Det finns stränder, så klart. Men efter morgonbadet, när man är i stort sett ensam, är det inte mycket bevänt med dem, det blir lätt lite tråkigt. Barnen fördrev tiden med något deras morfar lärt dem: nämligen vad hicka heter egentligen.
Det heter tydligen hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer. Det övade sig flickorna på att säga. Hela veckan.
När man tröttnar på infinity-poolen gör man utflykter. Den närbelägna staden Makarska är ett trevligt resmål men roligare är att åka ut till havs. Många har kanske hört talas om ön Hvar varifrån man med taxibåt tar sig än längre – exempelvis till en liten ögrupp med det poetiska namnet Devils Islands.
Svåger G ville åka egen båt med motiveringen att det är det närmaste rymdskepp jag kommer. Så han hyrde ett muskedunder och tog oss på en fantastisk resa genom den kroatiska kusten.
Vi gled in i och ut ur små fiskesamhällen med samma glesbygdsproblematik som vi har hemma i Sverige. Platser vi aldrig annars skulle fått uppleva.
En annan anledning till överdådet var att svåger G tyckte att det skulle firas eftersom vi – den Änglajuva och jag – nyligen firat 15-årig bröllopsdag. Och trots att han drog armen ur led genom vildsint badande vägrade han låta kaptenen styra kosan hemåt.
Fram med skumpan, bara!
Det bästa med att resa är all den tid man får med sina nära. Tid att verkligen se varandra och inse hur otroligt privilegierad man ofta är vid en jämförelse.
Och att tillsammans med en alldeles hänförd dotter få uppleva en solnedgång och strändernas svall i adriatiska havet – och kanske berätta något om vad en odyssé kan vara – ja, det är sådant som ger kraft att ta sig igenom alla svåra ting som ofta möter upp i vardagen.
Sedan får man också tid för sig själv och all sin briljans.
Tyngdlös mitt ute i Adriatiska havet fick jag precis så mycket energi jag behövde för att ta ett beslut i enlighet med vad min inre röst länge dikterat. Den har nämligen skorrat falskt en tid, nu.
Om Diocletianus frivilligt kunde lämna ifrån sig makten så kan väl jag.
Och apropå falsksång, skrämselhicka (få se svärfar, det lyder alltså i latinsk översättning: turbarentur-hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer) samt all prestige som finns så finns det också tillfällen man INTE ska be kaptenen att sätta maskinen igång.
Tur att mannen inte hablade svenska.
—
Nu är jag hemma, igen. Utgångspunkten måste vara att försöka bli liiite bättre jag var innan jag for. Egentligen bör utgångspunkten vara att söka förbättra sig en aning dag för dag.
Och jag tycker nog att jag idag är en aning bättre än jag var i går. Och mer än så är förmätet att begära.
Nog var det en besvikelse att vi i somras på grund av vädrets olycksaliga makter tvingades ställa in årets fjällvandring. Vi går ju en tur varje år. Men 2 grader och hällregn kan ta musten ur den bästa 7-åring respektive 44-åring.
Vi avstod. Man har ju en stuggu att sköta, intalade jag, på bästa Siljans-maner, mig själv. Men nog kändes det lite trist. Så när sensommaren blev vacker slog oss tanken att vi åtminstone kunde unna oss en helg i Grövelsjön. Sagt och gjort. Stor packning – och i väg.
Jag har faktiskt aldrig vandrat i dalafjällen även om jag varit där och åkt skidor många gånger – också detta faktum gjorde att jag såg fram emot denna miniatyrvandring.
packåsna
Vi spenderade fredagsnatten på den utmärkta fjällstationen i Grövelsjön – eftersom vi kom fram relativt sent – och ställde på lördag morgon kosan (respektive kåsan) mot Norge. Då turen var kort gjorde det mig inget att transformeras till en packåsna.
En åsna är jag ju i alla händelser.
Sedan kunde Den Änglaljuva och jag bygga upp förväntningarna genom att stolt deklarera att vi nu stod i begrepp att resa utomlands.
riksgränsen
Spänningen över utlandsäventyret avtog i takt med insikten att fjäll-tillvaron på andra sidan riskgränsen inte var så värst annorlunda.
Istället fick andra knep tas till – som funderingen över huruvida vi faktiskt begick lagbrott genom att tälta i ett land som inte har allemansrätt. Det tyckte Vildvittrorna var det dummaste de någonsin hört – klart man får tälta var man vill, liksom.
Fjällvattnet var dock fint även i Norge och eftersom denna vandring ägde rum relativt sent på säsongen hade hjortronen hunnit mogna. Så vackra ändock otjänliga som föda i min mun. Hjortron är således äckliga men vackra.
Se där en ny liknelse – Älskling du är som hjortron: vacker men äcklig. (Skärp dig, Adolphson).
Efter bad
Man fyller på själen med intryck. Att ströva ner till bäcken och ta ett litet dopp – spritt språngade naken. Språngade och språngande, förresten. Det är nog mer, på grund av temperaturen, egentligen fråga om springande.
Bada måste man i alla händelser då man är lite svettig efter dagens etapp. Ja, man är lite som ett hjortron antar jag – vacker men äcklig.
För kännedom spelar jag inte fiol.
Det blåste lite inledningsvis. Men det gjorde inte så mycket. Däremot är det roligt att lämna leden och – så att säga – gå på karta. Då får man vara ifred, nämligen. Dotter 1 är så pass intresserad av kartor att hon börjat på orientering.
Man har närt en orienterare vid sin barm, bevars.
Det ligger något ursprungligt i att slå läger. Blåsten respektive solen gjorde det varmt och myggfritt. I Salfjällets skugga slog vi ner våra bopålar för ett knappt dygn.
Den Änglaljuva kunde ta med sin kamera och jag min…mobil. För att kolla yr.no, visserligen, men ändå. Det var ovant att fjällvandra i mobil täckning. Och det kändes som lite fuskigt, på något oklart sätt.
Vägen genom A
Liksom Tintin i Solens tempel hade jag lite tur. Någon där uppe vakar över familjen Adolphsons fjällvandring – det tursamma naturfenomenet gav bränsle för en stunds existentiella funderingar samt inspriation till mitt nya IT-projekt: Vägen genom A.
Diverse undersökningar visar att människor oftast inte sammankopplar lycka med att vara snäll, god eller med att ha mycket pengar.
Förutsatt man har tillräckliga resurser för att klara tillvarons måsten samt möjlighet att kunna göra roliga saker då och då så finns det inget samband mellan rikedom och lycka. Lycka är istället förknippat med att ha goda relationer.
Jag tror det där stämmer.
—
Att fira valborg/sista april med gamla goda vänner är en fin sak och som gör mig lycklig. Valborg är en högtid helt utan krav och vi som studerade i Uppsala ser firandet på ungefär samma sätt, vilket förenklar saken.
—
Att våga kliva fram och göra ett framträdande helt utan vett, kompetens och sans är en sak som innehåller mycket av synen på sig själv och omvärlden. Detta vill jag förmedla till mina barn.
Man ska aldrig bära omkring på så mycket prestige att man inte kan bjuda andra på möjligheten att skratta såväl åt som med ditt löje. Sådant blir åtminstone jag lycklig och avslappnad av.
—
När Den Store Ledaren kom till länet på lunch passade jag på att säga vad jag anser om diverse saker – som exempelvis det här med Tillfälliga Uppehållstillstånd. Det finns ju inget bra med det.
Även om ingen – i synnerhet inte Den Store Ledaren – lyssnar har jag iallafall sagt vad jag anser. Det är en sann lycka att få leva i ett land där man kan det.
—
En sak som är sig lik är det fullständigt omöjliga i att få eleverna att komma på sina lektioner ju närmare studenten man kommer. Man får ju lust att citera Caligula.
Men vad gör väl det? De fullkomligen bubblar av lycka, ju. Och jag uppträder till och med för eleverna. Tyvärr med lite darrig stämma just här, men ändå. Varför? För att det är kul. Och det som är kul gör mig lycklig.
—
Efter några timmars budgetdebatt i fullmäktige längtar man efter semester. Och att den kommer strax därefter är också det ett skäl till lycka. Jag deklarerade att FP:s lokala budget är mycket bättre än alternativet – lycklig den som lyssnade.
—
Midsommarnattens leende är som alltid stort och en påminnelse om tillvarons olidliga lätthet. Sång, dans, mat, dryck, Dalarna och goda relationer. Frågan är om det blir så mycket bättre.
—
Att besöka en plats som i det förflutna varit en självklar del i tillvaron men inte längre är det kan påverka känslolivet. Den här gången gjorde den inte det. Att iaktta andra njuta av platsen utan att själv ge sig till känna kan ge en intressant känsla av förnöjsamhet.
Livet är något av ett (upp)skjut i miniatyr – om man i sammanhanget kan tillåta sig att bli lite göteborgsk – så varför inte bara skratta åt det?
—
När jag tänker närmare på saken inser jag att lycka också kan handla om ett förhållande till en komplicerad råbiff – varken mer eller mindre.
Det var råbiff, inte……sallad jag beställde
—
Som sagt, lycka handlar om relationer. Förhållningssätt till ting, platser och människor. Vissa av dessa relationer kanske man inte kan göra så mycket åt medan andra verkligen kan vara värda att vårda.
Tricket ligger i att avgöra vilka som är vilka, antar jag.
—
Jag läste om ett psykologiskt experiment som gick ut på att man genom att ställa 36 frågor kunde bli – eller få någon att bli – förälskad. Jag vet inte jag, går kärlek verkligen att skapa i ett labb? Tydligen tycks något psykologiskt experiment anse.
Själv tror jag det handlar om ett förhållningssätt i tillvaron. Jag menar – alla kan väl ha en dålig dag men att gilla sig själv och tro gott om människor räcker en bra bit.
I Oviksfällen, belägna mellan Åre och Östersund, ligger Bydalen. Här gifte jag mig och här har den Den Änglaljuvas familj hängt i 50 år.
Just married, Hallens kyrka augusti 200o
Det är alltså en bra plats, detta. Knappt några människor i backarna, prisvärt och bra skidåkning. Och här har de lärt sig att åka allihop. Nu var det Vildvittra 2:s tur. Det gick över förväntan.
Vilken stil hon har. Det tar tid för henne – det har det alltid gjort – men när hon hon väl lärt sig något gör hon det ordentligt. Jag är så stolt.
Hon berättade för mig att hon bara bestämde sig för att kunna och plockade fram det ur huvudet. Sedan frågade hon om hon kunde få mina skidor när jag dött. Jag lät förstå att vi nog skulle kunna komma fram till någon sorts arrangemang därvidlag.
Vildvittra 2
För den som gillar afterski – och det har väl jag aldrig gjort egentligen, iallafall inte det musikaliska innehållet i denna umgängesform – finns här en länk. Möjligen bör afterski-fanatikern välja annat vattenhål.
Off pist i Bydalen
—
Det finns alltid etiska överväganden att göra när man reser. Samma sak gäller för de som låter bli att resa och istället kommunicerar eller upplever på andra sätt.
All inclusive uppmuntrar till onödigt slöseri och slår ut lokala näringsidkare. Och i våra smartphones finns ett ämne som heter coltan.
Coltan utvinns, fast kanske kan man säga att verbet skövla bättre beskriver verkligheten, bland annat i Kongo- Kinshasa. Brytningen av detta svarta guld har lett till omfattande miljöförstöring och miljontals människors död i det krig som utbrutit över rättigheterna inom landet.
Och apropå rättigheter: mänskliga sådana är inte ämnet för dagen när feta kontrakt över rättigheter att utvinna coltan diskuteras.
Det tänker man kanske inte på när man surfar omkring i telefonen. Och varför skulle man?
Ja, varför.
—
Plötsligt tänker jag på en annan resa jag gjort.
När jag var i Kenya för ett par år sedan åkte jag i en Matatu, alltså den typ av minibussar som fungerar istället för reguljärtrafik. Det var en sällsynt skräckfylld upplevelse.
Bussarna åker med öppna dörrar och människor hoppar på och av i farten. Snart var bussen överfylld. Trafiken är livsfarlig och människor slänger fram en avgift – ju snabbare allt går desto mer intäkter till chauffören.
Min chaufför körde som en galning och som han villle. I Kenya finns inga välplanerade väg/infrastrukturstystem, pendeltåg eller bussar. Alltså kan den genomsnittlige pendlaren tillbringa 2-3 timmar varje dag i en sådan buss.
Jag var livrädd. I Afrika är inte HIV, ebola eller vilda djur den största risken. Det är utan tvivel trafiken.
En bild på Matatu från Richard Myrenbergs repotage
Fram kom jag till en by med en liten skola som jag sedan försökte stödja på olika sätt. Det var en spännande resa på många sätt och som jag tidigare redogjort för.
Men vart är jag på väg, egentligen? Var indikerar läge och vart riktning. Eller kanske har Adolphson och Falk som vanligt rätt. Vi reser inte till någonting, vi reser ifrån.
Jag kan inte så mycket om konst. I synnerhet inte polsk sådan. Men det finns en tavla som fascinerar mig och som jag faktiskt tagit mig tid att studera.
Det är den polske konstnären Jan Matjekos (1838-93) målning över hovnarren Stańczyk från 1862. Denne hovnarr antas ha levt ungefär mellan 1480 och 1560 och är en välkänd och mytisk figur i polsk historia.
Det polska kungahuset tillhörde sedan Sigismunds dagar ätten Vasa och gjorde till och från även anspråk på (att återfå) den svenska kronan under det sena 1500-talet och tidiga 1600-talet.
Jag besökte för några år sedan det kungliga slottet Wawel i Krakow i vilket man här och där fortfarande kan se Vasa-ättens symbol.
Personen Stańczyk ingår i en tradition som är högst levande i dag och som går tillbaka till antiken: satiren. Det är en konstform som jag älskar. Ursprunget brukar spåras till romaren Juvenalis vilken drev och ironiserade över olika samtida samhällsfenomen.
Men å andra sidan, som Juvenalis själv lär ha sagt: det är svårt att inte skriva satir.
Juvenalis sägs vara upphovsmannen till det berömda citatet en sund själ i sund kropp.
Det är lätt att föreställa sig honom sägandes detta efter att den enormt överviktige (!-?), och bitvis impopuläre, Gracchus presenterade (ännu ett?) dåligt beslut samtidigt som gratis bröd delades ut under spelen på arenan.
Satir är en del inom retoriken och den har ofta använts för att kritisera makten. Molière, Chaplin, Hasseåtage är några exempel på kända utövare.
Men nu gällde det alltså Stańczyk.
Ur arkiven framträder bilden av en person som är mycket mer än bara en vanlig underhållare. De polska historikerna, sägnerna och konstnärerna skildrar en tänkare och politisk filosof som använde sin scen och sitt konstnärskap för att kritisera och påverka sin omgivning.
Hans framträdanden brukade handla om aktuella politiska händelser och företeelser vid hovet och hans kvicka skämt har bevarats av skrivare och historiker och dessa skildrar en man som kämpar mot skenhelighet och hyckleri – för sanningen.
Den mest kända berättelsen om honom handlar om en björnjakt.
1533 släpptes en jättebjörn ut i en skog nära Kraków så att kungen kunde jaga den. Under jakten gick det hela snett och björnen anföll det kungliga sällskapet istället för tvärt om varpå panik utbröt. Det hela gick så illa att drottningen föll av sin häst och fick därefter missfall.
Senare anklagade kungen Stańczyk för feghet eftersom denne flydde i stället för att anfalla björnen och försvara kungens liv. Enligt legenden löd svaret: det är större dårskap att släppa ut en björn som låsts in i en bur.
Svaret har antagits vara dubbelbottnat och att även avse kungens förda politik mot Preussen som hade besegrats av Polen men ändå förblivit självständigt.
Hur det än råder med källkritiken härvidlag blev Stańczyk en populär historisk figur. Och precis som med andra historiska gestalter i all världens länder har han använts politiskt. I synnerhet som en symbol för kampen om polsk självständighet.
Vissa grupper har till och med kallats för Stańczycy. Paralleller till T-partyrörelsen eller Jesuischarlie är kanske inte alltför långsökta.
Hursomhelst.
För konstnären Jan Matjenko var Stańczyk ett favoritmotiv. Genom konstnären han fått ett eget ansikte och konstverken skapade i stort sett den bild av honom som finns hos polackerna idag.
Matejko målade Stańczyk som en bekymrad tänkare i stället för som en vanlig gycklare. Just den här målningen var den som gjorde konstnären berömd och är än i dag ett av de mest kända verken på Warszawas konstmuseum.
Jag tänker mig att åka och uppleva det live någon gång. Men ännu står det inte semester i Polen så högt på familjens dagordning.
Målningen, som (fritt översatt) heter Stańczyk under en bal vid drottning Bonas hov strax efter förlusten av Smolensk, är intressant. Dess fokus är den dystre narren som sitter ensam i ett mörkt rum medan en kunglig bal pågår i ett angränsande rum. Kontrasten är slående.
Antingen har han uppträtt eller så ska han. Oavsett vilket utstrålar Stańczyk inte något som man kanske skulle förvänta sig av en narr efter eller inför ett uppträdande: glädje och uppspelthet.
Nej, han är istället dyster och tankfull.
Allvaret i tavlan förstärks av hans attribut. Stańczyk har slitit av sig sin clownmask och slängt den på golvet. Han har en kristen medaljong över sitt bröst. På bordet ligger ett brev som anger året 1514 samt ortsnamnet Smolensk vilket berättar för (den kunnige) betraktaren att Polen förlorat Smolensk till Ryssland.
Detta väcker Stańczyks sorg och oro över hur det ska gå för hans land. Och han är den ende som tycks bry sig. Brevets innebörd verkar ha negligerats av kungen, och andra ämbetsmän, som hellre verkar vilja fira.
Det är enbart hovnarren som förstår brevets innebörd.
En annan symbolisk tolkning är att en dvärg (vilka inte minst under 1800-talets sågs som mindre värda) bär på en luta vilket är symbolen för ära. Hela arrangemanget anses förebåda den kungliga dynastins undergång.
Genom det öppna fönstret syns en komet: ett säkert tecken för olycka.
Tavlan är målad under nationalismens tidevarv och vi har motsvarigheter i Sverige. Nationalister och högerextremister letar efter järtecken i historien att stödja sin sak. Just den här tavlan, och gestalten den föreställer, liksom andra motiv av konstnären, har används av nationalister.
Det är kanske inte så underligt eftersom Polen förlorat sin självständighet flera gånger och ständigt varit hotat.
Men den dörren svänger åt två håll för nationalisterna. Att kritisera, håna och förlöjliga är ett tveeggat vapen som extremister i allmänhet inte gillar. Det är det som gör Stańczyk så intressant. Kultur går att kidnappa, men inte lika enkelt humorn, satiren eller glädjen.
—
Temat den sorgsne clownen är förövrigt inte ovanligt.
Lyssna gärna på Leoncavallos opera Pajazzo som handlar om detta. Framförallt arian Vesti la giubba är värd sina 3,55 minuter. Av Jussi, givetvis.
Eller läs Frödings dikt Clown Clopopisky – om clownen som stod på huvudet och grät och gol.
För så är det kanske för alla på något vis. Och kanske är detta anledningen att jag sedan barnsben är lite rädd för clowner. De är egentligen inte glada det är en fasad.
Trots detta gör jag inte annat än att försöka vara clown. Se mig. Älska mig. Det ligger något djupt och trasigt mänskligt över detta beteende. Och det tar sig olika uttryck – för oss alla.
Hur banalt det än låter: Jag tror på glädje, satir, skämt och skratt. Med och inför mina barn, deras mor, mina elever, vänner och människor jag vardagligen möter.
Gråter gör jag också ibland. Till Beethoven.
Och det känns alltid så skönt efteråt.
Länkar: Fotografens (till bilden ovan) hemsida här
Jag sitter och drömmer lite om mitt Grekland. Ett land jag både har ett teoretiskt och praktiskt förhållande till.
—
Det grekiska valet vinns av deras vänsterparti. Deras jubel ekar i Sverige där man av allehanda vänstermänniskor får höra alla möjliga sorters förklaringar till framgången.
Uttalanden i stil med Klart folk är trötta på fascismen eller nu är Europas höger och nyliberaler äntligen slagna i grund. Så går det med dem vid makten!
Jag avstår från att kommentera den ogenerade populismen som kommer till uttryck härvidlag liksom även de ibland förekommande felaktigheterna. Det är Greklands motsvarighet till S och M som styrt landet de senaste decennierna.
Och Syriza, vänsterpartiet, har lierat sig med sin raka motsats ute på högerkanten. Det de har gemensamt är viljan att se avtalen, lånen, avskrivna. Man utesluter inte ett utträde ur EU.
Det de har gemensamt är populismen, alltså.
Det klart man känner med grekerna. Men är det verkligen rimligt att vi andra europeiska skattebetalare ska stå för hela notan när de i decennier levt över sina tillgångar?
I så fall finns det andra länder på andra kontinenter som lider större nöd.
—
Några av världshistoriens största invasioner eller slag brukar anses vara Stalingrad, D-dagen och persernas invasionsförsök av Grekland. I slaget vid Maraton 490 f.v.t stod 40 000 perser mot 10 000 greker.
Grekerna vann faktiskt men riskerade att förlora i förlängningen eftersom perserna trots förlusten på land kunde skicka sin flotta vidare förbi den grekiska armén mot Aten. Där fanns soldaternas hem och familjer vilka var helt oskyddade.
Det fanns inget annat att göra, trots att man just utkämpat ett stort slag, än att springa de 4 milen mellan Maraton och Aten. Det gick – soldaterna hann precis fram och invasionshotet var avvärjt för stunden.
När de första moderna Olympiska spelen skulle gå av sin stapel 1896 föreslogs det att långloppet skulle döpas efter denna händelse. Antagligen beroende på den stora betydelse man i västvärldens historieskrivning traditionellt tillmätt utgången av kriget.
Vi hade alla kunnat vara perser. Skaka månde europén i hela sin biologiska natur. Europa hade inte funnits om Grekland gått under, hette det. Och heter ibland fortfarande.
Tio år senare stod kung Leonidas av Sparta och vaktade passet vid Thermopyle tillsammans med 300 soldater. Historien är välkänd – de föll men offrade sig för att resten av de grekiska stadsstaterna skulle hinna organisera sitt försvar.
Ibland är lösningen enkel. Spring, kämpa, för det du tror på.
—
På semester för några år sedan hade jag möjlighet att dagligen förlora mig i horisonten där Peloponessos tornade upp sig.
Pelops var en actionhjälte i den grekiska mytologin. Han var släkt med självaste Zeus och farfar till Agamemnon. De mytologiska berättelserna om honom, och många andra, är inga trevliga berättelser om goda hjältar.
Mest känd är Pelops för att ha startat de Olympiska spelen. Han skapade ett stort rike främst på Peloponessos – som alltså betyder Pelops ö.
På ön Kythira med Peloponnesos i bakgrunden
—
Kleisthenes (570 f.v.t.-507 f.v.t) var en atensk statsman som är mest känd för att anses ha varit den som introducerade demokratin i Aten.
Han genomförde reformer i det politiska systemet genom att dela in staden i administrativa enheter där varje område hade 50 platser i parlamentet.
Kleisthenes trodde på lika rättigheter för alla, och detta gjorde att han fick många fiender i de grupper som tidigare haft privilegier eller makt. Här kan han ha något gemensamt med Alexander Tsipras, Syrizas kedare, som i dag blev landets nye premiärminister.
En sak Kleisthenes införde var att årligen tillfråga folket genom omröstning om de, på viss tid, vanligen 10 år, ville landsförvisa personer, som ansågs farliga för folkfriheten. Kan det vara något för Tsipras?
Ville folket det utsågs en ny folkförsamling för omröstningen. Om minst 6 000 medborgare deltog i omröstningen var den vars namn befanns skrivet på de flesta röstskärvorna tvungen att lämna landet inom 10 dagar.
Det var inte fråga om att straffa och den landsförvisade personen blev inte av med sina ägodelar eller tillgångar. Men det var ett sätt att skydda staten mot att enväldet återinfördes.
—
Det är som jag nämnde socialdemokraterna och de konservativa som turas om att styra Grekland de senaste decennierna med hjälp av mutor, kokta räkenskaper, svågerpolitik och lån.
Det är alltså inte generellt ”högern” eller ”de nyliberala” som är skyldiga till situationen. Syrizas val av koalitionspartner borde säga oss något.
EU:s framtid är hotad. Men den här gången är det inte grekerna som är hjältarna. Lösningen, som ligger långt bortom min horisont, är inte att föreställa sig det grekiska vänsterpartiet Syriza som en modern Leonidas eller att stava den persiske fienden EU eller Tyskland.
I staden Kapernaum bodde Jesus (möjligen också hans brorsa) ett tag under sitt liv och en del av undren skedde här. I Kapernaum hade man fest, ibland. Särskilt omnämt i Böckernas Bok är en bröllopsfest samt ett party hemma hos en tullare.
Det är kanske inte så konstigt att julen för många är en fest även om man inte direkt anser sig bibeltillvänd. Och julen är förvisso en fest också hos den familj jag ofta firar den med men besök i kyrkan blir det mest innan jul genom döttrarnas och min egen sång.
Sedan tarvas ju lite profan sång också. MDP-kvartetten uppträdde både här och där under december. Mycket sång blir det gärna denna tid på året.
Skolungdomen fick framföra sina inte allt för elaka karikatyrer och till slut var det äntligen dags att dra dit pepparn växer. Jag har förövrigt länge sökt ursprunget till denna formulering men inte kommit fram till mer än att det är en synonym för att avlägsna sig.
Extravalet är inställt. Så är vi kanske alla att betrakta som Jona i (extra)vale(n)(t)(S) buk
Hos svärföräldrarna samlas den stora utökade familjen. Och då ligger isaktiviteter nära till hands. Längst därute är isen 3-5 cm på julaftonen. Dagen efter åkte jag. Fast på Runn, inte Barken.
Favoritsvägerska Julia har ett stort intresse för choklad och champagne. Så det tar hon alltid med till festen. Yngste svågern är (en av upphovsmännen bakom Goatsimulator) drinkspecialist och även han champagneintresserad.
Sedan spelar en annan svåger (det formligen vimlar av dem) piano så alla kan dansa runt granen.
Och så mat, förstås.
Den Änglaljuvas godis och revbensspjäll. Svärfars gravlax. Etcetera. Eftersom ingen utom favorit-leksvågern (den tredje av dem ((eller första kronologiskt räknat)) – av medlidande antar jag – brukar smaka mina bidrag (se länkar nedan) inskränker jag mig till handräckning och ett gigantiskt sånghäfte.
Eftersom det tar lång tid att dela ut julklappar serverar get-svågern sin egenhändigt komponerade master-drink Palau.
Redan på juldagen åkte vi hem. Det blev ännu en ståtlig middag med mer champagne vilken gamle far hade med i bagaget.
Mitt i allt överflöd – se gärna mitt föregående inlägg – kan man fundera över om det verkligen är rättvist att jag och mina närmaste har det så bra som vi har det. Visst, vi har alla kämpat, jobbat hårt, utstått prövningar på kropp och själ men också genom vår insats bidragit till samhällets gemensamma pott.
Alltså har jag inte dåligt samvete. Jo förresten, kanske lite. Men ändå.
Jag gör vad jag kan och förmår samtidigt som jag förvisso är en livsnjutare. Genom mitt yrke hjälper jag människor. Genom mitt politiska engagemang försöker jag påverka samhället.
Och jag älskar champagne.
På annandagen käkar man ju julmat igen. Men nu har isen lagt sig även på Runn. Vilken magi. Jag har åkt i flera dagar. Det är förvisso underbart.
Jag fick några fina julklappar varav get-svågerns T-tröja förtjänar ett hedersomnämnande:
Lyssnar man noga kan man ändå höra någon form av ställningstagande. Jag tror att han skulle kunna rocka loss ännu lite mer utan att bryta mot konstitutionen. Om jag var kung skulle jag förövrigt bära krona varje dag – om inte annat som ett argument för monarki.
Partiledarna verkar inte hållit några officiella jultal i år. Därför får man här en repris på ett bra sådant 2012.
En lite rolig ansats i historiekursen är att jämföra ett JAS-plans, flygplansmodellen som är det främsta svensk ingenjörsteknik kunnat frambringa inom aerodynamikens område, sista lilla tur över Långholmen med regalskeppet Vasas, den svenska militära stormaktens symboliska skrytbygge, premiärtur 1628.
På primetime och första parkett, mitt i huvudstaden och inför en månghövdad publik, sket det sig i båda fallen duktigt. Tillsammans med drömmar och förhoppningar, blandat med viss skadeglädje, gick de under. Varför flygplanet störtade vet jag inte. Båten var iallafall felkonstruerad och fixade inte den tunga lasten mestadels i form av kanoner. Trots flera försök att bärga skeppet, och trots att vrakplatsen länge var känd, lyckades man inte få till det förrän 1961.
Sedan blev det Vasa-museum på konungsliga Djurgården som en del av vårt kulturarv. Skansen, Vasamuseet, ABBA-museet och Junibacken ligger alla inom behagligt gångavstånd för den genomsnittlige småbarnsfamiljen. Östersjön är tydligen ett bra hav att sjunka i om man som vrak vill överleva och kanske en dag återupptäckas. Dels är det grunt och dels är vattnets salthalt låg. Djur och partiklar som normalt sett äter upp trät i vraken trivs inte. Många vrak finns det att dyka på i Östersjön och man hittar med hjälp av ny teknik nya båtar.
Det är något skumt med ett hav som kallar sig sjö, som jag lite göteborgsfestligt brukar säga.
Sedan går historiekursen vidare till 1700-talet och tar även ett marint kliv över till västkusten och Ostindiefararen Götheborg. Även den båten är väl värt ett besök för så väl stora som små. Efter tre resor till Kina, varav den senaste pågick i 30 månader, gick hon med 900 meter kvar till ankarplatsen, trots utmärkta väderförhållanden och med en mycket erfaren lots ombord, på ett välkänt grund och sjönk år 1745. Fartyget sjönk dock inte genast utan man hann bärga den värdefulla lasten: porslin, siden och kryddor.
Till saken hör att dessa fartyg av säkerhets- och försäkringsskäl inte fick segla fler än tre resor till och från Kina. Sedan skulle de kasseras alternativt genomgå omfattande och dyra reparationer för att åter få tillstånd att segla. Det finns en del sjötekniska förklaringar till hur grundstötningen kunde ske. Det finns även en del andra, mer eller mindre foliehatt-relaterade, förklaringar. Som att det hela skulle vara det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri.
Efter att allt var bärgat och klart, och skeppet utan större dramatik sjunkit, kunde ägarna nämligen kvittera ut ett större försäkringsbelopp. Vinst + försäkringspengar istället för vinst minus reparationer alltså. Jag säger inte att det är så här det gick till. Bara att det finns en del omständigheter som pekar åt det hållet.
Båtvraket kunde till skillnad från Vasa inte bärgas. Men man dök, grävde ut och studerade originalritningar. Och byggde en kopia, som under vattenytan är ett modernt skepp, och seglade det till Kina 2005. Men jag funderar lite, ändå, på det här med det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri skulle vara relaterat till ostindiefararen.
På midsommardagen 1687 var det kokta fläsket stekt i Falu gruva. Tre stora dagbrott rasade samman och bildade ett gigantiskt och Stora Stöten bildades. Stora Stöten bildar fond bakom mig på denna hemsidas, för att uttrycka sig lite göteborgskt, framsida.
Raset inträffade på en av de två, möjligen tre, dagar som alla var lediga. Dessutom frigjordes en massa kopparmalm som tidigare varit oåtkomlig. Händelsen ledde därmed till ett stort ekonomiskt uppsving för gruvan.
Jag säger inte att den mänskliga faktorn ligger bakom raset. Jag säger bara att tanken att någon ordnade ett litet sprängdåd på just en av de två lediga dagar, av totalt 365, när Sveriges, kanske Europas, eller till och med hela världens, största industriella arbetsplats var folktom inte enbart präglas av osannolikhetens prägel.
Jag börjar, så här efter mitt tredje besök, kunna Rom rätt bra. Nyligen skulle fars 80-årspresent äntligen inkasseras i form av ett veckoslut i den eviga staden.
Jag föreslår att man som förstagångsbesökare i Rom bor centralt – gärna i närheten av Panteon. Där råder ett myllrande folkliv till långt in på kvällen, där finns god och prisvärd mat och där finns den enda antika byggnad som i princip är intakt. Det är min absoluta favoritplats i Europa – antagligen för att byggnaden är intakt.
Det beror på att templet rätt snabbt blev en kyrka och på så vis fridlyst från förstörelse eller söndervittrande. Hursomhelst: Panteon är fantastiskt att iaktta mellan klunkarna av ett flyktigt rödvin eller mer bestående (!) pastatuggor.
Panteons magnifika entré.
Från denna del i Rom är det nära till platserna man kanske vill besöka om man bara har ett par dagar till förfogande. Så som Fontana di Trevi eller kanske Spanska trappan. I närheten av trappan rekommenderas att stanna till på det berömda Caffe Greco.
Detta ståtliga lilla vattenhål grundades redan 1760 av en, som namnet antyder, grek. Hit har sedan många stora kulturpersonligheter, ofta konstnärer, sökt sig och ofta skänkt något konstverk som sedan dess hänger på väggarna.
En kaffe, en liten sötsak, och en grappa är värt varenda euro. Just där och då är tillvaron värd en lite dyrare nota.
Gillar man äkta romersk mat är restaurang Alfredo, (den närmaste, sett från Panteon, av de åtminstone två restauranger med detta namn som finns i Rom) där man uppfann pastan med samma namn, verkligen att rekommendera.
För att citera Gunnar Sjögren: When in Rome Malin and Fredrik allways dine at the Alfredos. Sedan är det dags för Petrus – klippan varpå kyrkan byggdes. Bokstavligen såväl som andligen.
Nära den plats där Nero lät korsfästa aposteln Petrus (som anses som den första påven) byggde kejsar Konstantin en kyrka. Denna kyrka renoverades med Michelangelo som chefsarkitekt och Petersplatsen/kyrkan invigdes på 1600-talet.
Det är värt besök även för den som inte gillar barock och renässans. Ska man uppleva de mer kända scenerierna rekommenderar jag att avsätta två dagar för hela Vatikanen. Man blir alldeles överväldigad av såväl Peterskyrkan som Vatianmuseerna. Och det är långa köer.
En god idé är att anta något av erbjudandena om guidad tur. Man får gå förbi köerna och upplever väsentligheterna på ett enkelt sätt. Det är värt sina 35-45 euro. Sixtinska kapellet och Peterskyrkans basilika hör till det man hinner på en dag.
Själv valde jag ut några godbitar eftersom jag redan varit här: drottning Kristinas (ja,ja, det bor väl en liten nationalist i oss alla) grav inne i kyrkan samt Michelangelos underbara skulptur av Jesus och Maria. Framför den kan man bli sittande en god stund.
Nästa dag är det Forum Romanum och Colosseum som gäller. Den senare är intressant ur så många perspektiv.
En anledning att byggnaden klarat sig så bra, trots flera jordbävningar, är den gedigna konstruktionen samt att Colosseum relativt snabbt fick martyrstatus på grund av de många kristna som offrades på arenan.
Varje påsk håller påven en mässa till minne av detta.
Den Flaviska Amfiteatern, som arenan hette back in the day, är ett dåtida mått mätt ett telniskt underverk. Dels beroende på den sinnrika logistiska konstruktionen tänkt att hantera 50 000 besökare med ingångar där varje individ effektivt slussades till sin placering enligt dennes sociala rang. De fattigaste satt längst upp.
Endast män hade tillträde till arenan men överklassens fruar kunde få delta och då sitta bland de fattigaste. Spelen pågick i princip hela dagen och åskådarna visste aldrig vad som väntade.
En dag på Colosseum kunde innehålla djurkamper, hönstävlingar eller gladiatorspel. I samband med Vesuvius utbrott år 79 förstördes staden Pompejioch ett viktigt tempel vilket fick kejsaren att ordna spel i 100 dagar i streck för att blidka gudarna (och kanske folket).
Scenen var täckt av sand. Detta för att sanden torkar upp blod men även för att när djur och gladiatorer gjorde entré genom luckor i golvet uppstod ett sandmoln vilket gjorde entrén mer effektfull då det tog ett tag innan publiken visste vem, eller vad, som kommit.
Annars använde man de fyra portarna för att komma in på själva scenen vilka symboliserade livet, döden och de segerrika vilka alltså hade var sin ingång/utgång. Givetvis hade kejsaren sin egen.
Kejsaren lyssnade på folket när han beslutade om liv och död för någon kämpe. Detta gav en psykologisk effekt och stärkte illusionen om verkligt inflytande. Jag, en man av folket, påverkade kejsaren. Jag dödade/räddade en människa i dag. Kejsaren lyssnade på mig.
Tvärt om mot vad många tror betyder tummen upp en dödsdom (svärd upp) medan tummen ner innebar nåd (svärd ner). Detta kanske någon borde upplysa Facebooks likande om, tänker jag.
När spelen var slut gick man till Vomitorium, utgångarna, vilka spyr ut folkmassorna. Även Forum Romanum bör upplevas via guide eller någon kunnig. Den här gången intresserade jag mig nästan uteslutande för Konstantins triumfbåge.
När kejsaren eller generalen åkte på triumffärd och tog emot folkets och senatens hyllningar, på Via sacra fram till Capitolium, stod en slav bakom och viskade kom i håg att du är dödlig som en påminnelse om att makten är av folket och folkets gunst kan ändras om du tar dåliga beslut.
Enligt bröd och skådespel-teorin är detta en av förklaringarna till att Colosseum byggdes. För att hålla folket, vulgus, på gott humör.
Men varför fick Konstantin en båge? Han la ju ner Rom som huvudstad och flyttade till Konstantinopel, dagens Istanbul. Själva bågen är någon sorts budgetvariant och består mest av hopplock tagna från andra byggnader och berättar egentligen ingenting om kejsar Konstantin.
Nåja. Han beslutade om att tillåta kristendomen som en av flera tillåtna religioner i det romerska riket och lät enligt legenden döpa sig på sin dödsbädd varpå kristendomen blev statsreligion. I den ortodoxa kyrkan är han helgon.
På triumfbågen kan man se män med skägg. Romarna var själva slätrakade och ansåg de skäggiga folken utanför riket som barbias. Alltså barbarer. För grekerna betydde barbar en som inte pratar grekiska.
Romarna tyckte också att människor som inte talade latin eller grekiska var obildade men la till det där med skäggen. Ordet barberare får härmed anses förklarat.
Tala ur skägget så jag hör vad du säger.
Jag visste det. Barbershop är barbari (internt körnörd-skämt).
Men jag tror jag börjar bli långrandig. För att sammanfatta: åk till Rom, om du har möjlighet. Det är facit.
Det är egentligen helt otroligt att någon fångat det här ögonblicket. Sannolikt är det min vän Tebogo som tagit bilden. Det är augusti 1990 under fjällmarsch i det militära mellan Helags och Storulvån i Jämtland. Vid den här tiden hade jag förstås ingen aning om att jag tio år senare ofta skulle besöka dessa fjäll. Men bilden är fascinerande eftersom den är så djupt personlig.
Grabbarna skrattade och till och med kaptenen (som i övrigt hatade mig eftersom jag slarvade, glömde grejer, babblade allmänt och drev med det militära) log åtminstone lite. Särskilt en killes, en som vantrivdes långt utöver rimlighetens gräns på såväl fjäll som i lump (vänligen observera den dubbelbottnade fyndigheten i skämtet angående kronans klädsel), efterföljande kommentar har dröjt sig kvar:
Just married, Hallens kyrka augusti 200o
Vildvittra 2
Off pist i Bydalen
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.