Spännande människor – Sida 12

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Resor, Sång och musik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 16 – Champagne!

3 april, 201615 juni, 2021av adolphson

Någon kunnig på området berättade nyligen för mig hur hjärnan i stora drag utvecklas från det att vi är små till vuxen ålder. Som relativt små individer styrs vi av impulser om trygghet och närhet medan det i tonåren och en bit därutöver är våra känslor som dominerar oss. Det är först på några och 20 år som vårt kognitiva centra är fullt utvecklat. Det är alltså någonstans mellan 20 och 30 som många av oss är fullt utvecklade att fatta beslut utifrån långsiktiga konsekvensanalyser och målbeskrivningar.

Det här bär sannolikhetens prägel för mig personligen eftersom innan jag beslutade mig för att se till att ta en yrkesrelaterad examen inom de ämnen jag studerat samt friade till Den Änglaljuva aldrig tagit ett enda beslut baserat på något sorts långsiktigt tänkande. Ety jag alltid varit en impulsiv, känslostyrd och njutningslysten människa.

Jag gick ur gymnasiet med tämligen usla betyg – visst låg jag väl mitt emellan 3 och 4 i snitt men det räckte knappast särdeles långt. Men det gjorde ju inget, resonerade jag lika glatt som kortsiktigt, eftersom jag ändå inte visste vad jag skulle bli eller göra av mitt liv. Jodå, en viss begåvning inom en del områden hade jag emellanåt fått höra att jag besatt och dessa områden borde minsann förvaltas bättre än dittills menade den föga förstående vuxenvärlden. Det rullade på. När en vän skulle studera i Frankrike hängde jag på. Ett impulsbeslut som blev synnerligen lyckat.

Åter hemma i Svedala var det ånyo dags att ta någon form av beslut och jag hade tur i det att jag lyckades prestera ett lyckat högskoleprov i vilket jag klarade det mesta utom NOG-delen där jag chansade (relativt rätt). Nu hade jag ju kunnat stanna upp och tänka till, lite. Betydligt fler utbildningar stod plötsligt öppna för mig och det rimliga hade väl varit att söka upp ett lärosäte och utbildning som kunnat leda till något… substantiellt.

Men icke. Rim och reson stod inte för mig. För jag ville ha kul. Så jag åkte till Uppsala och studerade historia. Jag valde alltså att inte utmana mig själv allt för mycket eller att kliva mycket utanför komfortzonen. Jag ville insupa Uppsala, lära känna människor och… ha kul. Och det hade jag nog, vågar jag påstå. Ett annat sätt att beskriva det hela, som någon i min närhet också gjorde, var att jag utbildade mig till något jag redan kunde, satte studierna i andra hand med livsinställningen att inte ha så jäkla bråttom.

Kanske är det något av detta jag försöker förmedla i min lärargärning. Ungdomar – följ era egna drömmar, ingen annans. Kanske är det detta som är mitt livs dilemma. Jag är helt enkelt inte…metakognitiv.

—

Låt mig berätta om svåger G – the goat man.

Han måste väl ha varit i 15-årsåldern när jag träffade honom första gången och då sov han mest hela tiden. Faktum är att jag nog umgicks mer med hans modell av Dart Vader i skala 1:1 än honom. G tog sig igenom gymnasiet och ägnade merparten av sin tid åt att göra musik, grafik, målning och… att spela dataspel. Han provade också arbetsmarknaden inom området men den var hård. Istället, när han nu visste vad han ville göra, kom han småningom in på en ingenjörsutbildning inom spel efter vilken han bildade ett företag med likasinnade: Cofee stain Sudios. Efter ett tag fick företaget in en fullträff med det osannolika spelet Goat simulator. Företaget fick luft under vingarna och G kunde leva på att göra det han älskar. Inte bara det – tänk att få ägna dygnets alla vakna timmar åt sin passion. Där kanske vi inte är så olika ändå, G och jag. Med den skillnaden att han jobbar med sin passion – jag tycker förvisso om det jag gör men älskar det inte passionerat.

En annan grej vi delar är en förkärlek för champagne. Allt blir så mycket bättre med champagne. (Jo, jag vet, alkohol är inte bra och allt det där.) Under vår semester i Kroatien ifjol hyrde han en båt. Vid ett visst tillfälle ville han göra en bakåtvolt varvid han lyckades dra armen ur led. Det blev lite dramatik, vi var rätt långt ut i den kroatiska skärgården, innan han blev omlindad av Skärgårdsdoktorn Croatian style. Besättningen var övertygad om att kosan nu skulle styras hemåt och gjorde stora ögon när G istället tyckte det var dags att ta fram skumpan. Så skapas legender. Jag blev så till mig att jag brast ut i sång – mitt därute i Adriatiska havet.

Härmed presenteras bild nummer 16: bilden av modern lycka. Det är kanske inte så mycket som förändrats fån bild 15 och 16 trots att det gått över 20 år mellan dem. När en tänker efter – det kanske är en i-landslyx att inte behöva vara så metakognitiv.

—

Relaterade blogginlägg:

Kroatien

Bild 15

Historia, Spännande människor

Claude Choules…

23 mars, 2016av adolphson

… dog 2011 och var den siste kände soldaten som aktivt deltog i första världskriget. Han deltog förövrigt även i andra världskriget. Han var född i Storbritannien och blev 110 år.

—

Jag tycker vi i Sverige är dåliga på att förhålla oss till det förflutna. Visst finns det människor som är duktiga på historia men som kollektiv, nation, är det rätt illa ställt.

Vidare tror jag att denna vår ljumma inställning (en jämförelse med hoberna i Fylke känns inte helt avlägsen) till vårt förflutna skapar oss moderna bekymmer. När det historiska tidvattnet emellanåt vänder får vi det ofta lite jobbigt och fastnar i problematik som exempelvis om kungahusets eller SD:s vara eller icke vara.

Annat är det på kontinenten. Många europeiska hem innehåller bleknade fotografier på släktingar som stupat i något av världskrigen. Spåren efter första världskriget är i princip obefintliga i Sverige medan varje större slagfält i Europa från 1600-talet och framåt (och det är några stycken) kringgärdas av monument, kyrkogårdar och museer.

Jag vill nämna benhuset i Verdun som innehåller resterna efter 130 000 oidentifierade soldater från båda sidor. Eller staden Ypern där den lokala brandkåren ännu blåser tapto klockan 8 varje kväll invid stadsporten Menin Gate varigenom hundratusentals brittiska soldater under kriget tågade ut till fronten i Flandern.

Det finns mindre högtidliga minnen också. Blindgångare är fortfarande ett stort problem – flera ton grävs årligen fram av bönder (den allmänna benämningen är järnskörd) och i markarbeten. Detta är självfallet livsfarligt och i Frankrike finns ett särskilt statligt departement med ansvar att röja blindgångare från båda världskrigen.

Bara runt Verdun finns flera miljoner granater kvar i marken och, appropå jobb jag inte skulle vilja ha, sedan 1946 omkommer i genomsnitt 10 minröjare årligen.

Fortfarande hittas nya tunnlar och bunkrar från krigen som ibland innehåller resterna efter omkomna soldater. Första världskriget skördar alltså fortfarande offer och fortfarande begravs (åtminstone så sent som 2011) soldater som man kunnat identifiera först nu.

Stilleståndsdagen 11/11/11 (det blåstes officiellt eldupphör den 11:e novemeber klockan 11 på förmiddagen) är nationell helgdag i Frankrike, Belgien och Serbien medan engelsmännen efter andra världskriget döpte om dagen till Remembrance day och syftar idag till att högtidlighålla minnet av soldater som dött senaste året. I USA kallas dagen Veterans Day för att omfatta alla soldater som fallit (och även levande före detta soldater) i något av alla krig landet varit inblandat i.

I England och USA (kanske även på andra ställen som Kanada och Australien) används en röd pappersblomma att fästa i kavajslaget eller i hatten som symbol för Flanderns röda vallmo och allt blod som spilldes där.

Det brukar iakttas två tysta minuter i flera av länderna som var med i första världskriget – en för de fallna och en för de sörjande.

Det finns också gott om monument för alla de omkomna soldater som inte gått att identifiera. Den Okände Soldatens Grav inviges i Triumfbågen 1920 och det finns även en i Westminister Abbey i London liksom i Italien och Belgien.

(Och eftersom jag har så svårt att vara allvarlig ler jag alltid lite när jag hör talas om den okände soldatens grav. Fast inte av vanvördnad).

—

Men ändå. Måhända hellre Fylke än Gondor eller Rohan.

Det kanske är bra att vi inte omgärdar vår samtid med en massa krigsminnen, det kanske är bra att vi inte förknippar vår historia med en massa krigande. Måhända gör det oss mindre konfliktbenägna och mer problemlösningsorienterande, för att låta som ett valfritt kommunalt sammanträde.

Det kanske är därför grumliga rasteorier, för att använda Palmes ord, inte vunnit fotfäste här. Inte vid en jämförelse med många andra platser, iallafall. Kanske är det så, kanske inte.

Jag tänker avslutningsvis på det som brukar anses vara första världskrigets mest kända dikt skriven av den kanadensiske läkaren John McCrae vid Ypern 1915. Han överlevde det slaget men dog 1918 i lunginflammation.

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields

—

Källor:

Tuchman, B: Det svarta tornet

Ponting, C: Tretton dagar

Englund, P: Krigets skönhet och sorg

Smedberg, M: Första världskriget

—

Relaterade blogginlägg:

Dolkstötslegenden

Nya grejer

—

Länkar:

Julfreden 1914

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Magnus Jacob Crusenstolpe

2 mars, 2016av adolphson

Det tycks mig som kungahuset intresserar mitt blogg-alter ego. Märkligt – i vanliga livet bryr jag mig inte alls. Tur att man får skriva vad man vill här i landet. I Saudi eller Thailand hade jag riskerat att dömas till en massa piskrapp alternativt en mer snabbare avrättning.

—

En intressant figur i den liberala historien är Magnus Jacob Crusenstolpe. Först konservativ, sedan liberal, debattör, jurist och riksdagsman som med tiden blev mer och mer kritisk mot Karl IV Johans konservativa regering.

Crusenstolpe var huvudperson i ett händelseförlopp som kunde blivit startskottet för en revolution i Sverige på 1830-talet.

Från början och favoriserade kungen Crusenstolpe på grund av hans juridiska och politiska begåvning. Men i och med att Crusenstolpes skrifter blev allt vassare och häcklande i tonen kom han till sist på kant med hovet och majestätet.

Tidningen Crusenstolpe förestod lades ner och han själv blev bakrutt och sattes på gäldstugan på grund av slarv och slöseri.

Om bitterhet över sakernas tillstånd var anledningen till att han till slut blev liberal och regeringskritisk känner jag inte till. Hursomhelst startade han senare en ny tidning som kritiserade kungens regering.

1838 verkar han ha gått alldeles för långt och åtalas för majestätsbrott.

Vad bestod brottet i? Jo, Karl XIV Johans regering hade utsett en hovmarskalk till major i Svea Livgarde. En äldre officer förbigicks och Crusenstolpe kunde inte låta bli att pika regeringen för dess uppenbara favorisering av hovets, etablissemangets, framstående medlemmar.

Det var inget fel på utnämningen i sig men regeringen hade sammanträtt på en söndag – vilodagen – och följaktligen begått sabbatsbrott. För detta brott utdömdes i samtiden i allmänhet en liten bot och Crusenstolpe ville väl bara retas. Men texten han skrev – i synnerhet det som stod mellan raderna – var det som verkligen upprörde hovet.

Almanackan utvisar att den 28 januari i år inföll på – en söndag! Således ett sabbatsbrott till på köpet! Nog vet jag att skriften tillåter, att på söndagar draga oxen ur brunnen; men befordringar och hovets dignitärer höra till en annan kategori. Konseljen… har sålunda vid detta tillfälle brutit snart sagt både emot Guds och världslig och konstitutionell lag.

Crusenstolpe var jurist och förstod självfallet att han anklagade konseljen, det vill säga det kungliga ämbetet eller regeringen, för sabbatsbrottet. Men han hade inte smädat kungen som sådan, vilket på den tiden var lika med majestätsförbrytelse, ett allvarligt brott.

Men hovet ville hämnas och anklagade honom ändå för detta.

Beslutet chockade redaktörerna på tidningarna för anklagelsen var ju absurd. I Stockholm var försöken att stoppa Crusenstolpes krönikor det stora samtalsämnet. Det var uppenbart för alla att kungen ville tysta en obekväm röst.

När juryn i målet utsågs kom nästa skandal – alla som utsågs var personer som stod hovet nära. Juryn var alltså jävig och i tidningsspalterna protesterade redaktörerna. Lars Johan Hierta, grundaren av Aftonbladet, som hade en konfliktfylld relation till Crusenstolpe, försvarade honom.

Domen blev hård – 3 års straffarbete på Vaxholms fästning. Men Ceusenstolpes kritik av makten hade också skaffat honom sympatisörer. Domen ledde till upplopp där demonstranterna högljutt krävde Crusenstoples frigivning.

Kungen och regeringen svarade med att sätta in polis och militär men demonstranterna gav sig inte. Hela tumultet, som kommit att benämnas Crusenstolpska kravallerna krävde två dödsoffer och ett 10-tal sårade.

Crusenstolpe överfördes småningom till Vaxholm för att avtjäna sitt straff men han behandlades väl – exempelvis kunde han ta emot besök, fortsätta sitt politiska författarskap och hans hustru kunde vara hos honom i stort sett hela tiden.

Karl Johan var livrädd – sprungen som han var ur franska revolutionen. Vittnesmål som att han beordrade att hästarna skulle hållas sadlade redo för snabb avfärd samt att han påstods vandrat runt i salarna på slottet vilt gestikulerande och med koleriska utrop i stil med Hugg ner packet! talar om detta.

Fredrika Bremer och Carl Gustaf Geijer är några samtida som kommenterade de Crusenstoplska kravallerna. Kronprinsen, sedermera Oscar I förstod att det nu var läge att bli mer liberal än att fortsätta som konservativ.

Han ansågs också som sådan åtminstone i början. Han var kritisk mot mycket av vad pappa kungen ville eller inte ville genomföra – Oscar strävade å sin sida efter att bevara kungamakten och för att lyckas med det strävade han efter en tillmötesgående och flexibel kungamakt.

—

Frågan som sysselsätter mig är dagens kungahus.

Om vi ser det ur deras synvinkel kan man tänka sig att kungaparets möjligheter att stoppa böcker som Den ovillige monarken eller granskningar av drottningens pappas förehavanden under andra världskriget är mer begränsade än anfäderna på 1800-talet eller kollegorna i Saudiarabien eller Thailand.

Om Victoria strävar efter att monarkin ska bevaras kunde hon, om inte annat, studera sina anfäders Karl Johans och Oscars offentliga ageranden och inbördes relation när marken började brännas under de kungliga tassarna.

Nå – det är kanske dags att göra någon sorts bokslut över dessa fullständigt ointressanta människor. All glans och rikedom – om än begränsade makt – kunde ni använt bättre. Nu är det officiellt – jag kommer ut som republikan.

Hoppas, om inte annat, kompisarna Tage, Pontus med flera gillar mig ännu lite mer nu.

—

Källor

Eva Helen Ulvros: Oscar I

Per Österman, Populär Historia 14:e mars 2001

—

Relaterade blogginlägg:

Kunglig vilja och förmåga

Fredrika

Republikan light?

Drottningoffret

Grattis Västergötland

Foto, Personligt, Spännande människor, Språk

bild 12 – partikelverb FTW

5 februari, 201615 juni, 2021av adolphson

kusinermedmorfar

Bild 13 är tagen under en julledighet som firades med kusinerna i Göteborg. Kanske 1986, möjligen 1987. Alla, förutom kusin Magnus, är med. Morfar sitter på samma sätt som han alltid gjorde. Förutom morfar framstår bilden som något av en freak-show. Kusin Stina och syster Helena har klockrena 80-talsfrisyrer, själv bar jag fortfarande med stolthet min lustans-frissa. Lite efter redan då. Vi är förmodligen beordrade att ”tindra utan bara helvete.” Därav, hoppas jag, mitt eget halvt vansinniga utseende som en kombination av ungdomens trots och halvvuxet tillmötesgående.

Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord. Om jag reflekterar över hur väl jag minns böcker jag läst jämfört med de jag lyssnat på (ljudböcker) så stämmer antagligen detta. Ljudböcker glömmer jag snabbt. När jag ser den här bilden förnimmer jag tydligt doften av morfar, en blandning av tobak och tvål, jag känner smaken av hans pannkakor, jag hör musiken jag lyssnade på, jag minns kamraterna jag umgicks med, jag känner mammas kramar och hör min lillasysters skratt.

—

Ett partikelverb är ett verb som utgörs av ett verb och en partikel i form av ett adverb eller preposition. Det här har jag lärt mig av språkkollegorna. Det är inte lätt att lära sig – antar jag – men en minnesregel kan vara att tänka sig att betoningen ligger på partikeln.

Exempel: ge upp och komma hit.

En del partikelverb kan skrivas ihop utan att betydelsen ändras (att komma hit är det samma som att hitkomma, även om det senare låter en aning gammaldags), medan andra plötsligt ändrar betydelse (att uppge sitt namn är inte det samma som att ge upp sitt namn).

Nästan alltid skrivs de dock ihop, vilket exempelvis innebär att frasen ett uppgivet namn kan bli dubbeltydig och alltså samtidigt innebära ett namn som någon har uppgett alternativt slutat använda.

Varför diskuterar jag detta i anslutning till bild 13? Antagligen för att den får mig att minnas en tid som ofta bestod av imperativ (uppmaningar) snarare än vuxenlivet som mer präglas av partikelverb. Barn- och ungdomsåren bestod mycket av att åtfölja (eller låta bli att göra det) uppmaningar av olika slag. Morfar sa ”nu tiger I still!” när barnbarnen väsandes för mycket. Som vuxen och lärare är det nog så att det är jag själv som står för imperativen medan mina barn och elever står för partikelverben. Utan att förlora mig i barndomens underbara nostalgi tänker jag att en strävan som vuxen för min del innebär att i större utsträckning ägna sig åt partikelverb än imperativ.

—

Relaterade blogginlägg

Nostalgi

Kusin Magnus

Om morfar

Mer om morfar

Jämställdhet, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Edward, Martin och Gudrun

13 januari, 2016av adolphson

När jag studerade religionshistoria i Uppsala kom jag i kontakt med en viss Edward Tylor.

Han är en sådan där auktoritet, alltså en 1800-talsgubbe med sträng blick, berömd för att genom empiriska studier av vissa naturfolk kommit med den standarddefinition av kultur som fortfarande används:

Kultur eller civilisation är, i vidast möjliga etnologiska mening, den komplexa helhet som i sig innesluter kunskap, tro, konst, moraliska principer, seder, och alla andra förmågor eller vanor som människan som samhällsvarelse tillägnar sig.

—

Antropologi är läran om människosläktet och människan som gruppvarelse.

Forskningsfältet är stort och spänner över allt från människans biologiska utveckling genom årtusendena, hennes egenskaper, till hur arten anpassar sig till sina omgivningar, hur hon beter sig som grupp och individ med och mot varandra.

Samhällens kulturella och sociala förhållanden i historien och samtiden blir det självklara observationsfältet där historiker, biologer, teologer och alla möjliga forskare och vetenskaper möts.

Antropologin är alltså en tvärvetenskap för humaniora, naturvetenskap och samhällsvetenskap. Men, som sagt, extra intressant är likheter och variationer mellan olika grupper av människor i världen och historien.

Då, på teologiska institutionen i Uppsala, tyckte jag inte ämnet var så fascinerade. Idag är jag mycket mer intresserad.

—

Återgår vi till Taylors definition av kultur (ovan) och civilisation så innebär den att det är fullt möjligt att studera och dra slutsatser som vissa saker utan att generellt skuldbelägga en hel grupp. Även motsatsen är som bekant möjlig.

Exempel:

Det går att vetenskapligt studera mäns våld och övergrepp mot kvinnor (och mot varandra) och därmed dra vissa slutsatser om gruppen män. Det går också att på samma sätt studera gruppen invandrare men det är lite svårare eftersom den indelningen är för vid.

Men om det är så att övergreppen mot kvinnor på en festival i Stockholm i somras, eller i Köln på nyårsnatten, hade det gemensamt att förövarna var av utländsk härkomst bör man naturligtvis gå vidare med det.

Man bör också gå vidare med genusaspekten. Det var män som utförde övergreppen och offren var kvinnor. Som i 98% av fallen i Sverige. Det betyder inte alla av utländsk härkomst begår övergrepp mot kvinnor eller att alla män i Sverige gör det.

Frågan är dock: Vad gör vi med denna kunskap?

Det intressanta är alltså hur man definierar gruppen man undersöker samt, och detta är viktigt, i vilket syfte det görs och hur resultatet är tänkt att användas.

Framtida (eller nutida) forskningsfält för antropologin blir självfallet hur grupperingen Sverige, Europa, världen, hanterar dagens flyktingkatastrof. Ett annat är hur det manliga våldet och övergreppen ser ut.

Alltså:

Om några av Europas länder inte vill ta emot flyktingar vad gör/gjorde de länder som tycker kontinenten gemensamt bör hantera krisen åt saken?

Om ett visst samhälle inte tolererar övergrepp på kvinnor och om så ändå sker i stor utsträckning – vad gör/gjorde det aktuella samhället åt saken?

Om män som inte är våldsamma inte vill bli beskyllda för våldsdåd andra män begått – vad gör/gjorde dessa män åt saken?

—

Det känns som man får ta daska till med MLK:s gamla klassiker: Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.

Eller varför inte damma av ett annat gammalt citat? Jag tänker på när Gudrun Schyman hävdade att det bor en liten taliban i alla män. Jag vet! Vi kanske skulle ta och tvångsikläda alla män niqab?

Vi måste ju skydda männen från sig själva, tillse att de inte frestas att begå sexuella brott. Men alla män i niqab blir det lättare för kvinnorna att skydda sig eftersom männen blir lätta att känna igen och det blir svårare för männen att begå övergrepp.

Ännu bättre vore kanske om hela befolkningen bar detta plagg. Då skulle den okände våldsutövaren ha minst 50 % chans att ge sig på någon som kunde bli honom övermäktig och något säger mig dessa odds skulle verka avskräckande.

Vid anställningar skulle yttre karaktäristiska, som kön, bli mindre viktiga och kanske skulle en hel del av världens terrorister bli nöjda och mindre farliga alternativt börja skjuta varandra (ifall några av dessa män vägrar bära plagget).

Vadå? Om jag själv skulle kunna tänka mig…?

Självfallet. Om det drastiskt skulle minska risken för mina döttrar att bli förödmjukade eller råka ut för brott så skulle jag med glädje bära detta plagg. Varje dag, året om.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik, Spännande människor

John Winthrop

6 januari, 2016av adolphson1 kommentar

En välkänd, nästan mytisk, figur i amerikansk historia är John Winthrop.

År 1630 ledde han den första resan med migranter från England till det som senare skulle bli USA. Han räknas allmänt som den förste engelske invandraren till Amerika genom grundandet av kolonin Massachusetts – den första större bosättningen i det som i dag heter New England.

John Winthrop var ingen typisk migrant med dagens mått mätt då han var både förmögen och välutbildad. Han blev kolonins ledare under de första 20 åren, skrev mycket och organiserade ”staden på kullen”. Hans vision för Massachusetts utformning och framtid inspirerade även kommande kolonier och bosättare.

Så vitt jag förstår var han både religiöst och politiskt konservativ och saker vi idag räknar som självklara demokratiska rättigheter var inte något alla skulle ha tillgång till under John Winthrops styre.

På det viset var han sprungen ur 1600-talets europeiska adels- och envälden och möjligen kan man, om man vill, koppla ihop det republikanska partiets tankegods med detta arv.

John Winthrops son bidrog till grundandet av kolonin i Connecticut och även här påverkade han konstitutionen. Hans tankar påverkar än i dag den politiska debatten och tänkandet i USA.

—

Finns det en motsättning mellan att vilja att samhället ska ta hand om utsatta, behövande människor och att förespråka en mindre utvecklad statlig välfärdsstat? Jag påstår att denna frågeställning sammanfattar debatten i Sverige sedan demokratins genombrott. Socialdemokraterna har i stort sett alltid vunnit idé-striden och därmed valen.

Idag faller S på sätt och vis själva offer på samma slagfält eftersom det är en S/MP-regering som står för åtstramningarna i humaniteten – jag tänker främst på id-kontrollerna vid våra gränser.

Frågan är om det inte är dags att överge socialdemokratin helt och hållet som politiskt projekt i Sverige. Alla kallar sig ju liberala i en eller annan form nuförtiden (något som fått Folkpartiet att i något som nästan liknar desperation byta namn eftersom de anser sig, med viss rätt, vara originalet).

Socialdemokratin är död som stormakt. Den har bara inte insett det än.

—

Jag ser fenomenet med alla flyktingar som nu kommer till Sverige som en historisk möjlighet – en chans av episka dimensioner. Framtida generationer kommer att, om vi hanterar situationen väl, se tillbaka på den svenska historien och om vår tid i bästa Churchill-anda säga att this was their finest hour.

För att kunna utnyttja denna gigantiska möjlighet måste vi kunna tänka oss att överge en samhällsmodell som i stort sett fortfarande efter 85 år bygger på samma socialdemokratiska vision om hur ett välfärdssamhälle ska se ut.

Det är inte bra. Samhällen måste förändra sig. Och det gör samhällen.

Men vi måste överge futtiga tankar om systemkollaps, rädsla för att vi inte ska klara att ta hand om alla, och genast sluta med den bedrövliga hanteringen av människor genom att i månader, år, hålla dem instängda och sysslolösa på asylboenden.

—

Vid sådana här resonemang reser genast en stor del av etablissemanget ragg inför det potentiella högerspöket. Men häng med ett tag till. (Som om etablissemanget skulle läsa min blogg. Ursäkta högmodet).

—

Nästa år säger Migrationsverkets prognos att flyktingströmmen till Europa kommer att öka med två tredjedelar. Schengen, och därmed EU, riskerar att falla sönder och återgå till nationalstater som stänger sina gränser. Det sker redan. Varje land för sig självt. Men vad händer då? Ska italienarna och grekerna stå med båthakar och knuffa tillbaka alla båtar ut i havet?

Jag kan inte överblicka vad en snabb fred i Syrien skulle innebära. Men jag håller fast i min övertygelse i att alla dessa människor som kommer till Europa och Sverige innebär en jättechans – om vi kan acceptera ett samhälle där människor har det olika, gör olika val och lever olika liv.

Så som det redan är, egentligen.

Mänsklig civilisation bygger på att människor genom historien tillsammans skapat samhällen och civilisationer. Människor följde John Winthrop över havet. Människor lyssnade när han presenterade utkast på hur den Nya Världen skulle kunna utformas.

Varför skulle den största invandringen i Sveriges historia vara något annat än ett gyllene tillfälle för oss som land, världsdel och mänsklighet? Sapiens betyder tänkande. Filosofi betyder kärlek till visdom. Finns det en sanning utanför mina egna tankar? Ja, det gör ju det.

—

Ett personligt problem är att jag ofta för teoretiska resonemang och sällan kommer med konkreta förslag. Men den här gången har jag faktiskt några. Låt mig sammanfatta hur jag ser på denna historiska möjlighet som ligger precis framför oss:

Det krävs krafttag, visst. Tankarna rör sig närmst till politiker som den amerikanske presidenteden Roosevelt och hans New Deal. Det är den storleken på politiker och politik som krävs. Alltså: Låna (Sveriges ekonomi och kreditvärdighet är god) väldigt mycket pengar och bygg ett nytt miljonprogram. Börja genast.

Ge kommunerna full och rejäl ersättning med statliga medel för mottagandets olika krav i skola, vård och omsorger.

Avskaffa, eller reglera kraftigt, det fria skolvalet. Utbildning är en statlig angelägenhet och integration på allehanda plan fungerar bäst om man blandar olika grupper av människor. Detta har förövrigt stöd i forskning.

Avreglera vården helt och släpp in fria aktörer under statlig kontroll. Inte med USA som förebild – alla ska ha rätt till vård. Något måste dock göras om man beaktar hur landstingen idag fungerar. Socialdemokratin har styrt landstinget Dalarna sedan 1920-talet. Det går inte bra, för att underdriva, alltså kan man se systemskiftet jag föreslår som en praktisk möjlighet att fasa ut socialdemokraterna enligt ovan förda resonemang.

När alla dessa invandrade människor kommer igång med sina liv, har någonstans att bo, arbeten och samhället är lugnare igen, hur skulle detta inte kunna bli något bra? Jag kan verkligen inte se det på något annat sätt.

—

Nåja, drömma får man. Det, får man förmoda, gjorde även John Winthrop.

—

Relaterade blogginlägg:

Den rådande uppfattningen

Historia, Spännande människor

In the blink of an eye

1 januari, 201615 juni, 2021av adolphson

Efter Versaillesfreden som undertecknades 1919 fastslogs att förlorarna i första världskriget, främst Tyskland och Österrike-Ungern, skulle lämna ifrån sig stora landområden. Miljoner tysktalande människor hamnade plötsligt i nyskapade stater som Polen och Tjeckoslovakien. Ett av dessa områden var de så kallade Sudetländerna. Detta område hade tidigare varit en del av Österrike, men blev efter kriget istället en del av Tjeckoslovakien.

Att Hitler tidigt deklarerade att han ämnade riva upp Versaillesfreden var inte en obetydlig faktor för att lyckas ta makten. Och han menade vad han sa: efter den tyska annekteringen av Österrike 1938 krävde företrädare för Sudettyska partiet (i själva verket ett nazistparti som tog order från Berlin. Jag är inte närmare insatt i om det fanns andra icke-nazistiska grupperingar bland Sudettyskarna) självstyre för tyskarna i området.

—

Lite på samma sätt som Putin agerar just nu. Rysk propaganda från Moskva når ryskspråkiga i Baltikum, ett förklätt krig pågår i Ukraina där ryska separatister i själva verket är krigsförande ryska trupper (påstår jag) och så annekteringen av Krim som kan ses som en sorts motsvarighet till Hitlers Anschluss av Österrike 1938.

Allt för att destablisera suveräna stater med syfte att utöka det ryska territoriet. Skrämmande likt det förflutna, eller hur? Om inte annat visar händelseförloppet hur snabbt det kan gå.

—

När läget trappades upp i Tjeckoslovaken 1938 hade aktivister bland sudettyskarna instruktioner från Hitler att fortsätta trappa upp konflikten istället för att försöka nå en överenskommelse med den tjeckoslovakiska regeringen.

Under sommaren förvärrades situationen och världen fruktade att ett nytt krig snart skulle bryta ut mellan Tyskland och Tjeckoslovakien. Och vad det kunde leda till.

Det var bakgrunden till att ledarna för Storbritannien (Chamberlain), Frankrike (Daladier), Tyskland (Hitler) och Italien (Mussolini) möttes i München, för att försöka lösa krisen. Världen, iallafall Europa, höll andan.

Men Hitler ville inte lösa något. Genom att hota med krig fick han igenom sina krav och Tjeckoslovakien tvingades avstå stora delar av sina västra gränsområden till Tyskland.

Hitler lovade dock att detta var hans sista territoriella krav och att han skulle respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser. Vid hemkomsten till London förklarade premiärminister Chamberlain att han genom Münchenavtalet hade uppnått ”fred i vår tid”.

Vi vet hur det gick. Den 1:a september anföll Tyskland Polen efter en falsk polsk provokation och andra världskriget var ett faktum.

Chamberlain har fått personifiera vad det kan innebära att ge efter för självsvåldiga despotiska regimer och historiens dom har varit hård. Jag har för mig att han vid tillfället hade långt framskriden cancer och avled inte långt senare varvid Churchill tog över.

Mannen som ända sedan 1920-talet varnat för Hitler och nazisterna.

—

Krim, ja. Blinkar inte historien lite åt oss här där vi sitter djupt försjunkna i våra nutidsfåtöljer? För nog är det lite ironiskt att ett av de viktigaste toppmötena mellan de allierade under andra världskriget ägde rum just där?

I Jalta på Krim 1945 kom Stalin, Churchill och Roosevelt överens om att fria demokratiska val skulle hållas i Tyskland och de befriade länderna i Centraleuropa efter kriget. Däremot skilde sig Stalins uppfattning från de övrigas i definitionen av ett fritt demokratiskt val.

Hursomhelst – Stalin svek löftet. Länderna som kom att hamna i den sovjetiska intressesfären såg Jaltakonferensen som ett svek från de allierades sida, även om händelseutvecklingen var ett brott mot överenskommelsen från Stalins sida.

Idag börjar man åter hylla Stalin och Sovjetunionen på olika håll i Ryssland. Och Putin är ambivalent. Å ena sidan beundrar han den fasta hand med vilken Stalin styrde å andra sidan har han uttalat stöd för massmördarens miljontals offer.

Förutom länders gränser och styrelse, hur Japan skulle besegras, diskuterades också FN:s tillblivelse på mötet i Jalta. Och att Frankrike, Storbritannien, USA och Sovjet skulle få vetorätt i säkerhetsrådet.

Nu, tack vare (antar jag) ryska bombningar i Syrien mot Bashar al-Assads fiender, är regimen starkare än på länge och allt fler talar om en fredsuppgörelse som inkluderar diktatorn som använt kemiska stridsmedel mot sitt eget folk.

Förenklat kan man se situationen regisserad av en stark rysk ledare, som gör allt för att rikta uppmärksamheten från situationen i det egna landet, och en totalt (i valrörelserna) överskattad och inrikespolitiskt svag amerikansk president som inget hellre vill än att rikta uppmärksamheten bort från världen och istället mot misshälligheter i det egna landet.

—

Vad jag vill säga med detta? Inte vet jag. Att historien aldrig upprepar sig men att det möjligen kan vara bra att snegla på den ibland.

Den klassiska bilden på ”de tre stora”. Min kompis Johan, a.k.a Dr VG, numera professor, som började läsa historia med mig i Uppsala 1992, använde bilden i sin installationsföreläsning som han hade vänligheten att reprisera för en snäv krets i sitt vardagsrum i höstas.

Roosevelt hade ett skyhögt blodtryck vid tillfället (inte i vardagsrummet utan när bilden togs) och skulle inte långt senare avlida. Idag, berättade Johan, hade vetenskapen kunnat göra mycket mer för att behandla polio (som han led av) samt att normalisrea blodtrycket som framkallade en massiv stroke efter vilken han avled.

Det finns ändå hopp, antar jag.

Foto, Personligt, Spännande människor

bild 7 – raison d’etre

1 december, 201513 juni, 2021av adolphson2 kommentarer

Bilden ovan föreställer min farfar Otto, farmor Ester, och deras barn. Jag tror det högtidliga tillfället som inneburit familjeporträttets raison d’etre är min faster Guns konfirmation som ägde rum någon gång i mitten på 1940-talet. Från vänster ser vi farbror Ingemar, minstingen bredvid farmor är faster Britta (som gick bort i våras), sedan alltså farmor, varpå följer faster Gun och så, längst ut, far.

Farfar föddes 1892. Jag vet inte så mycket om honom, eller fars kärnfamilj, eftersom vi inte träffade farfar så ofta. Några somrar på 1970-talet och vid några högtidliga tillfällen därefter innan han gick bort 1978. Jag vet att han arbetade som bergsprängarbas (vilket antagligen inte innebär att han var stämfiskal för basarna i Bodens kyrkokör) i gruvan samt bonde. Farmor drev marketenteri i Råbäcken där familjen också bodde. Det är ett område utefter Lule älv strax utanför Boden. Platsen är idag är helt igenväxt. Men under kriget var det ett levande område i kronans regi. När det övades artilleri fick familjen lämna huset och söka skydd i en lada, har det sagts mig. Far sa alltid, som sista utväg när jag var olydig under uppväxten, att han minsann var uppvuxen under kanonerna i Boden. Därmed var sista ordet sagt.

Jag har en gång besökt Råbäcken men mötte endast mygg och sly invid ett vackert läge efter älven. Jaså, ni har varit och varit och tittat på dynghögen sa min kusin Andreas senare. Farbror Ingemar och faster Gun flyttade tidigt till Stockholm och deras barn är väldigt mycket stockholmare, precis som jag dalkarl.

Två av farfars syskon utvandrade till staterna. Jag funderar på att spåra upp deras efterlevande. Farmor vet jag ännu mindre om, hon gick bort redan 1971. Det sägs att det finns samiskt ursprung på hennes sida. Det ska jag också undersöka, någon gång.

Nästa bild är mer vemodig att se.

Det är (antagligen) den sista familjebilden på min kärnfamilj. Det är också sista gången jag avände min svindyra kenzoslips med hiskeligt tudelat mönster. Jag tror bilden är tagen inför min kusin Brittens bröllop, kan det varit 1993?

Vi är alla så,ursäkta ordvalet, levande på bilden. Så fulla av framtid. Mor har ännu inte fått hjärntumör och det är långt kvar tills cancern skulle göra slut på min systers liv. Bröllopsfesten var också en av de sista tillfällena jag träffade faster Guns make Kaj Nikula. Bördig från Haparanda hade Kaj ett kärvt sätt. Men han var rätt rolig. Och jag tror faktiskt också han gillade mig. Jag var ibland och hälsade på då mor, under förevändning att jag måste se och lära av huvudstaden, ville bli av med mig ett tag. Jag minns Kajs och mitt sista samtal där vid bordet på bröllopet. Bland annat menade han sig kunna tala finska bättre än jag svenska. Jag replikerade att jag utan att vilja recensera vare sig min svenska eller hans finska fann yttrandet relativt modigt. Vi blängde på varandra ett tag, sedan skrattade vi.

Kvar från tiden för fotografierna finns far som en skugga av minnen. Han säger ofta, som svar på enträgna frågor om förflutenhetens landskap, att han inte minns. Men jag undrar, jag. Kanske är det så att han helt enkelt föredrar att leva i nuet. För varför ska man älta en massa missförstånd, sorger eller besvikelser i parti och minut? Man kan inte ändra på livets omständigheter, det är omöjligt. Man kan bara ändra sig själv och sin inställning till livet. Och även om far är gammal nu har han det ganska bra, vad det verkar. Han sitter där, i sitt kök, precis som han alltid gjort. Som en väldig borg, en del av Bodens fästning. Ju längre tiden går desto mer omvärderar jag hans inställning till livets små och stora jävligheter.

Uppdatering 2021-06-13. Numera är även denna bild vemodig att se.

På bilden, tagen inför svärföräldrarnas gudröllop, finns svågrarna, där finns min fru som föralltid lämnade oss 2019, mina barn samt mina svärföräldrar. Där finns Julia som för alltid lämnade oss ett år efter Malin, som liksom jag var ingift, och deras lilla dotter, mina barns kusin på den sidan. Jag vet hur det känns att förlora en förälder. Jag vet hur det känns att förlora ett syskon. Jag vet också hur det känns att förlora en parner. Men att förlora sitt barn, nej, om det vet jag inget. Det är på något sätt mitt sista hopp att slippa uppleva det.

Kan vara en bild av 5 personer, inklusive Fredrik Adolphson och personer som står

Människor försvinner och andra tillkommer. Nästa familjekosntilation i mitt liv ser ut ungefär så här. Två ensamstående fäder och en massa döttrar. Liksom i de övriga fallen är vi på bilden, Lykke, Liv, Mina, Louise och Line förbundna med varandra. Vad det i slutändan blir av det är inte gott att veta. Jag ser framför mig själv i en avlägsen framtid som en av två åldrade bröder sitta, omgiven av en faslig massa döttrar och deras olika familjekonstilationer, på en västsvensk altan och blicka ut över havet.

Jag sneglar mot slutet, när min del i berättelsen är över. Förstå mig rätt, visst hoppas jag uppleva mycket än. Och det kanske är medelåldern som spökar. Men jag tänker allt oftare på tiden efter att flickorna lämnat boet. Hur blir det då? Än mer smärta? Jag vänder mig ofta till fiktionen. Och även om jag inte förväntar mig att uppleva slutet på Sicilien så hoppas jag det blir något som i den otroligt vackra slutscenen i Gudfadern III. Inga liknelser i övrigt, naturligtvis. Men friden den scenen utstrålar, att dö ensam och fridfullt i en stol, i stor kontrast till huvudpersonens övriga liv, är mycket tilltalande.

Den som lever får se.

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Den rådande uppfattningen

24 november, 201514 februari, 2024av adolphson1 kommentar

I Nikolaus Kopernikus bok Om himlakropparnas kretslopp från 1543 finns en illustration som visar att jorden cirkulerar runt solen – inte tvärtom. Detta påstående var något oerhört i 1500-talets Europa.

Idén att jorden inte var universums centrum utan istället en planet bland flera andra var oförenligt med kyrkans världsbild. Boken sattes upp på en lista över förbjudna böcker och där blev den kvar ända fram till 1835, så stor var sprängkraften i Kopernikus nya världsbild.

50 år senare, alltså i början på 1600-talet, upptäckte Galileo Galilei med ett teleskop han själv konstruerat att jorden rör sig. 1610 kom den stora sensationen då han upptäckte fyra månar som kretsade runt planeten Jupiter. Denna upptäckt stred än mer mot den rådande uppfattningen.

För den rådande uppfattningen hävdade nämligen att jorden låg stilla i mitten av solsystemet och att månen, solen, planeterna och stjärnorna organiserat rörde sig på genomskinliga sfärer utanför jordklotet.

Man anar måhända en kompromiss med kyrkan: den gudomliga arkitekten bakom universums ordning.

Galileos upptäckt innebar att det plötsligt fanns flera observationer som hävdade att jorden kretsade runt solen. Men det här var alltså saker man inte oproblematiskt diskuterade offentligt. Tidigare hade olika vetenskapsmän bränts på bål av katolska kyrkan för att de yttrat liknande uppfattningar.

I egenskap av historiker och pedagog är jag måhända lite miljöskadad – men jag påstår att den rådande uppfattningen i stort sett aldrig är något bra. Den är nämligen konservativ till sin karaktär.

Självklarheter, menar kanske någon. Men tänk efter. När stora saker utförts så har de i allmänhet föregåtts av att någon eller några använt tidigare erfarenheter och med hjälp av sitt förnuft dragit en eller flera slutsatser och därefter prövat nya steg.

För att nämna några ting:

Columbus – det borde gå att segla till Indien. Är du inte klok? Jorden är ju platt.

Flemings slumpartade upptäckt av Penicillinet.

Allmän lika rösträtt. Det här med att vi röstar på de förslag vi gillar bäst och att alla oavsett bakgrund får den möjligheten – är det verkligen en god idé?

Semmelweiz, mannen som ansåg att det kunde vara lämpligt att läkaren tvättade händerna när han gick från att obducera till att förlösa och därför blev utskrattad av hela forskarkåren.

Öppna, samhällen har visat sig vara det bästa för utveckling och framsteg. Den utvecklingen är idag på många sätt och håll hotad av samma typ av krafter som motarbetade Kopernikus och Galileo.

Intoleranta, våldsamma krafter. Och nu avser jag inte bara terrorhandlingar – nej, jag tror vår värld som vi känner den står inför något som vetenskapen brukar benämna paradigmskifte.

Begreppet avser att vi, av olika anledningar, byter tankemönster, förebilder och föreställningar. Därmed byter vi också inställning till tillvaron, samhället och framtiden. Det stora genombrottet – paradigmskiftet – sker när majoriteten av befolkningen, alltså inte bara forskarvärlden, byter/delar dessa nya tankesätt.

Just nu står det och väger. Men jag hoppas och tror att de krafter som är emot, eller vill tvinga sig på, kommer att misslyckas av det enkla skälet att de alltid gjort det. Hatet och intoleransen har historiskt sett alltid vunnit tillfälliga segrar men under denna korta tid har de hunnit ställa till med en faslig massa hemskheter.

Jag är fullt medveten om att denna inställning går att ifrågasätta – även med historiska exempel. Men detta är helt enkelt hur jag ser på tillvaron. För att bli lite mer konkret: vi borde, och vi kan, ta emot alla dessa tusentals människor som nu söker sig till oss.

Något annat kommer de nämligen inte att tillåta.

IS, Boko Haram, främlingsfientliga partier – eller vad hatet och intoleransen än kallar sig eller tar sig för uttryck – är de att betrakta som katolska kyrkan på 1500-talet. Eller snarare: de önskar att de hade samma möjligheter att dominera tillvaron över tid som den.

Vi kan ta emot flyktingar i hundratusental. För något alternativ ges inte. Att våra system inte skulle klara trycket bygger på föreställningen att den socialdemokratiska svenska välfärdsstaten är normen.

Kan man tänka på annat sätt? Rent logiskt är ju inflyttning något bra – annars skulle världens stora städer och USA inte existera.

Jag tror alla ensamkommande flyktingbarn kommer att hjälpa oss att skapa ett bättre samhälle, även om något hemskt terroristdåd inträffar någon gång på olika platser. För terror har naturligtvis inte att göra med flyktingar i sig, nej, det är mycket mer komplicerat.

Det är korkat och ignorant, och faktiskt farligt, att se på det som nu händer i världen på det sättet.

Och jag tror att snart kommer nutidens Kopernikus och Galilei att komma på något briljant. Det vi andra kan göra under tiden är att försöka skapa ett samhälle som ger dem bästa möjliga grogrund och förutsättningar.

—

Relaterade blogginlägg:

Semmelweiz

—

Kommentar 2015-27-12:

Det är många troll som trillar sig förbi min moderatorfunktion. Därför stänger jag kommentarsfältet för detta inlägg.

Historia, Retorik, Skola, Spännande människor

Sokrates försvarstal

18 november, 201513 juni, 2021av adolphson

Jag tar ibland upp rättegången mot Sokrates i min undervisning. Jag gillar Sokrates. När han ställd inför rätta riskerade dödsstraff valde han att besvara anklagelserna (för avguderi och vilseledande av ungdomen) med ironi.

Att smäda gudarna var ett allvarligt brott i antikens Aten men det var lite svårare att kategorisera det där med att ”förleda ungdomen”. Platon antyder att det istället kunde handla om att Sokrates anklagades för ”uppvigling mot folkstyret”.

Sokrates menade att de som anklagande honom inte förstod innebörden av sin anklagelse (bara en sån sak) och historiker har ibland hävdat att rättegången ingick i en större plan för att helt enkelt få bort honom från Atens gator.

Detta eftersom han framgångsrikt kritiserade etablissemanget. Man fruktade helt enkelt uppror. Ett känt citat av Sokrates är Aten är som en lat häst, och jag är en ilsken broms som försöker väcka den och hålla den vid liv.

Man yrkade på dödsstraff i rättegången. Sokrates bemötte alltså detta ironiskt: han tyckte istället att ett lämpligt straff kunde vara att resten av livet få äta gratis i en matsal reserverad för de högsta ämbetsmännen. (Det skulle väl i dag kunna jämföras med att en åtalad i rätten skulle föreslå att hen skulle få äta gratis resten av livet i statsrådens matsal i Rosenbad).

Man röstade för dödsstraff med röstsiffrorna 360 mot 140. Rättegången avslutades för Sokrates del genom hans kända ord och nu skiljas våra vägar – jag går mot döden medan ni mot livet. Vad som är bättre vet endast Gud.

Detta sagt av en person som just blivit dömd till döden för bland annat avguderi. Det är självkontroll, det.

—

Det här med att förleda ungdomen. Jag vet inte, riktigt. Jag blir iallafall äldre, den saken är klar. Vilket också börjar märkas. Rent mentalt, alltså.

I vissa klasser hamnar jag ibland i olika dispyter. Som att eleverna påfallande ofta inte vill skriva prov med penna utan istället använda dator. Någon gång under ett helt läsår kunde man kanske tänka sig ett prov med penna? Inte?

Det är skillnad på inflytande och medbestämmande.

Nyligen fick jag ägna rätt lång tid åt att förklara att man inte får ha med sig anteckningar eller lärobok till det kommande provet. Argumentationen från vissa håll tycktes handla om att kunskap är färskvara och har man en gång skrivit ner anteckningar har man gjort arbetet – det får räcka.

Nja. Information är måhända färskvara men kunskap evig.

En kollega kom till min räddning: Det är lite som på provet i körkortsteorin: man får inte ha med sig boken. Jahaaaaa – nuuuu fattar jag….. Men man kan ju ha andra typer av examinerande uppgifter, självfallet. Där anteckningar är tillåtna.

Men ändå – tänk om det är så att jag inte hänger med i utvecklingen? Att jag genom mina principer förleder ungdomen och riskerar att dömas ut som en otidsenlig stofil varefter jag likt Sokrates tvingas tömma giftbägaren.

Vad läskigt.

Det börjar ju alltid med små tecken som exempelvis: man missar, eller bryr sig inte om, Earth hour, tycker att (enbart) kvinnor ska ta hand om hem och barn, hyser åsikten att det där med digitala plattformar är något övergående, man kollar hellre på Så ska det låta än en extra nyhetsutsändning om flyktingkatastrofen.

I mitt fall kanske det handlar om att inse det självklara i att prov skrivs utan penna, med en uppslagsbok eller mobil nära tillhands.

Man kan nog inte säga att jag förleder ungdomen när allt kommer omkring. Särskilt nöjd är jag emellertid med mitt lyckosamma sätt att föra in mobiltelefonens icke användande under religionslektionerna.

Anledningen till att eleverna inte får stirra in i telefonen under lektionen är att maskinen i fråga är att betrakta som den förbjudna frukten, kunskapens frukt, i paradiset. Fel använd innebär en smakbit förvisning från Edens lustgård.

Det bästa med det rollspelet är att jag blir…Gud. Och därmed torde väl anklagelseakten mot mig vara fullbordad enligt Sokrates öde.

Fast jag är allt lite småförjust i Aristoteles också. Aristoteles – Alexander den stores lärare. Tänk så många Alexandrar jag kan ha undervisat vid det här laget. Flera tusen. Dessutom praktiserar jag numera den Aristoteliska akademin som princip: den ambulerande skolan. En skola på hjul.

Till jul ska jag pynta den, också.

Man har ju så mycket att göra nuförtiden – lärarna måste arbeta mer här i stan – så jag sitter sällan still på min arbetsplats. Allt jag behöver tar jag med mig. En dator. En clownnäsa. Ett skohorn. Några skönhetsprodukter. Böcker.

Vem var det som sa att kunskap är den lättaste bördan att bära? Jag har förövrigt döpt min vagn till Sisyfos.

Notera att vagnen Sisyfos har ett skohorn. Vilken symbolik. Notera också att jag på bilden ovan imiterar Rafaels målning Skolan i Aten nedan. Vilket jag förstärker genom ett litet Kitty-plåster på mitt finger.

Allt är noga genomtänkt, som alltid.

Nåja – tills min egen rättegång kommer får jag väl fortsätta rulla min vagn i tangentens riktning. I evigheters evinnerlighet.

—

Relaterade blogginlägg:

—

Källor:

SvD: Sokrates försvarstal

Platon: Sokrates försvarstal