Kategori: Spännande människor

Foto, Personligt, Spännande människor

bild 2 – åt samma håll

av adolphson4 kommentarer till bild 2 – åt samma håll

Redigerad 2021-06-29.

Det förflutna. Visst var det bättre förr? Jag sitter på exakt samma plats och tittar åt exakt samma håll som kameralinsen. Fast trettiosju år senare. Utmaningen, som det kallas på fejan, att hitta bilder som är minst femton år gamla har fått mig att gå igång lite. Så mycket att jag skapar en ny kategori. Det blir nog fler än fem bilder. Här presenteras bild nummer 2.

Bilden är tagen av salig mor i augusti 1984. Vi befinner oss i vår trädgård utanför radhuset på Engelbrektsgatan i Elsborg. Jag bor nu i samma radhus men inte i samma hus. I bakgrunden skymtar Elsborgs slott. Lillebror ska börja… det måste väl vara trean. Men för mig och lillasyster ligger en större och mer spännande dag framför oss. Jag ska nämligen börja i sjunde klass och för det var jag tvungen att börja på en ny skola: Västra skolan. För min lillasyster är det en ännu större dag. det är hennes första skoldag.

Lillebror har som vanligt lite svårt att koncentrera sig för det högtidliga tillfället. Jag har just i ett försök att dämpa min egen nervositet tröstat lillasyster samtidigt som spralligheten i lillebrors upptåg fångat hennes uppmärksamhet. Salig mor har för dagen klätt sin enda dotter i rosa. Mamma, mamma. Men så var du ju sprungen ur 1930-talet. Detta kompenserade lillasyster senare med att börja spela fotboll. Hårfärgen och solbrännan skvallrar om att det inte är allt för länge sedan vi återkommit från ett sommarlov på Styrsö.

Jag minns att jag denna sommar på allvar kommit ut som syntare varför den obligatoriska shoppingrundan i Göteborg, den som alltid avrundande sommaren på Styrsö, efter utbrott och tandagnisslan till slut mynnat ut i en kompromiss: mor valde tröjan och jag byxorna. Klädstilen är alltså en kombination mellan barndom och ungdom som det kunde te sig på 1980-talet. Det glada 80-talet. Lägg förresten noga märke till min lugg. Kanske hade jag inte fattat att Lustans Lakejer, Howard Jones, Duran Duran och Ratata möjligen inte var den tyngsta synten. Men efter några veckor på Västra skolan där hårdrockar-töntarna (förlåt, jag hemföll i samtida jargong) snabbt bidrog till att jag radikaliserades till Kraftwerk, Ultravox och Depeche Mode ordnade sig den saken.

Jag gillar det här fotot, jag har det ofta i närheten. Jag ser tillbaka på det med samma känsla som den som tv-serien En Förlorad Värld framkallar: en ljus och obestämbar känsla av nostalgi och vemod i saknaden av en lycklig tid utan faror, sjukdom, egoism och elakhet. Det är kanske orättvist mot dåtiden eftersom den naturligtvis också hade sina problem och vedermödor. Men ändå – det ger mig styrka att vara uppvuxen under sådana omständigheter. Det inspirerar mig och mitt liv här och nu. Även om jag saknar min lillasyster så mycket, trots att jag tänker på henne varje dag, precis som med salig mor för den delen, så fyller mig fotografiet med välbehag, nostalgi och värme.

Både historiker och vi andra sysslar strängt taget inte med det förflutna. Nej, det vi gör är att vi studerar de spår förflutenheten lämnar efter sig. Som fotografier, exempelvis. Vad dessa spår gör med minnet, i de fall vi själva upplevt något, är en annan historia. Jag tittar alltså trettiosju år senare åt samma håll. Men det är bara jag som ser vad jag ser.

Film och TV, Livsåskådning, Personligt, Skola, Spännande människor

Bortom mr Keating

av adolphson1 kommentar till Bortom mr Keating

Jag har väl haft en och annan hygglig lärare i mina dar och även mött intressanta föreläsare på olika universitetet. Men jag har nog aldrig mött någon som omskakat mig i grunden, någon som givit mig en total inspiration och riktning. Vem vet vad det kunde blivit av mig om jag gjort en sådan bekanskap i mitt unga liv? Kanske… lärare? Nåja, historien och litteraturen är full av stora inspiratörer. Så jag har istället funnit mina förebilder där. För det är ju lärare jag är och det är något, hur märkligt det än kan låta, jag är fullt nöjd med. Det var bland annat därför jag slutade med politik. Politik betyder på grekiska ungefär frågor rörande staten. Jag är nog mer intresserad av frågor rörande människan.

(Uppdatering januari 2017 – nu har jag börjat med politik igen).

Mina idoler, eller förebilder, är verkliga personer, påhittade gestalter och några däremellan. För den som står ut (det har ju kommenterats i pressen att mina blogginlägg är långa) kommer här en presentation över förebilder i yrket. Den uppmärksamme läsaren märker att de har några saker gemensamt. Sokrates är kanske den förste och en av de mest kända lärarna. Hans metod var samtalet. Genom samtal med läraren, detta kallade Sokrates förlossningskonst, skulle eleven själv skulle komma på vad som var rätt eller vettigt. Elevens eget tänkande och skapande är enligt detta synsätt det viktiga. Sokrates ville att eleverna skulle lära känna sig själva och han samtalade med dem för att hjälpa dem nå insikter. Åsiktsfriheten och det kritiska förhållningssättet var enligt Sokrates värt att dö för. Vilket han också gjorde: dömd för att ha förlett ungdomen (liksom en viss Keating, se nedan) och förnekat gudarna tömde han giftbägaren 399 f.v.t. Jag gillar nog Sokrates mest för att han verkar ha varit en ovanlig och egensinnig lärare, en person som gick sina egna vägar. Betydligt mer individualist och upprorsmakare än en vindflöjel.

Nummer 2 i lärarskaran är en till synes enkel man som i sin lärargärning ingav människor hopp och självkänsla. Beskrivningarna av honom utmålar en anspråkslös och blygsam person. Jesus visste hur man kunde nå stora grupper. Han var karismatisk och hade ett vettigt budskap: Förlåt dumheter i din omgivning. Behandla människor som du själv vill bli behandlad. Våld är aldrig bra, men var modig och stark – helst inom dig själv. Jesus tycker att alla individer får ta ansvar för sina handlingar men tror också att det är möjligt att forma sin egen framtid. Det mest intressanta är att Jesus såg alla individer i en grupp och det unika hos var och en av dem. Han ifrågasatte etablissemanget samtidigt som han faktiskt var lite skum, ibland svårtolkad och full av överraskningar. Jesus visade genom det egna exemplet hur man kan göra. Det gäller att finna, utveckla och tillämpa de förmågor och kvaliteter man har. Detta, menar jag, gör man ofta som relativt ung  sedan kan det vara för sent. Begåvning är flyktigt.

Gandhi brukar beskrivas som mycket vis och med en stor förmåga att förmedla sin visdom. Att vara speciellt skicklig i att tala och att använda etablerade symboler och metaforer i språket på ett sätt som åhörarna förstår är ju en egenskap avundsvärd varje lärare. Gandhi var liksom Jesus en man som sa oväntade saker. Att spinna, hävdade han exempelvis, är den ädlaste sysselsättning en människa kan ha. Vi borde alla leva oss in i fattiga och utsatta människors vardag. Kan vi identifiera oss med de svaga och utsatta kan vi förstå hela mänskligheten.

Och så … John Keating. Jag kommer ihåg när den kom, filmen Döda poeters sällskap. Jag gick i gymnasiet och man kunde verkligen uppfatta att en påverkansvåg gick rakt igenom hela samhället. Det är sällan, eller aldrig, jag upplevt något liknande. Mina lärare påverkades. Jag och mina kompisar påverkades. Alla påverkades. Filmen reste, på ett helt naturligt sätt, många väsentliga frågor. Varför håller man på, egentligen? För vem skull studerar man och varför studerar man ens över huvud taget? Vad syftar studierna till? Vad är kunskap? Hur banalt den än låter, läraren John Keating är nog den bästa lärarutbildning jag fått. Vilket antagligen säger mer om lärarhögskolan än om filmen. Precis som i filmen är det inte helt problemfritt att försöka gå sin egen väg  men man måste försöka jobba mot det man tror på. En vanlig invändning handlar om det kan vara skadligt med allt för mycket egensinne. Eller att han driver en liten kultklubb av sig själv. Jag för min del tror inte det. Jag tror på något som skulle kunna kategoriseras som behärskat lättsinne. En konsekvens blir måhända att man får göra det så bekvämt för sig man kan, längst där nere i frysboxen. Keating fick sparken. Det får väl ändå inte jag?

Två av Robin Williams filmer har påverkat mig mycket: Döda poeters sällskap och God Morning Vietnam. Den senare handlar mer om humor och livsinställning i allmänhet medan Döda poeters sällskap är användbar. Särskilt klapp-scenen och den här är särskilt användbara i yrket. Keatings mål är att aktivera de hårt drillade och styrda elevernas egen tankeverksamhet, stimulera dem till att våga tro på sina drömmar och söka sina egna vägar i livet i stället för att viljelöst följa auktoriteter. Keating utmanar eleverna gång på gång med uttalanden som: make your lifes extraordinary! och Cease the day! Han använder sig av poesin som nyckeln till livets verkliga innebörd. Det är konsten och poesin som gör att man vill leva – som ger en möjlighet att verkligen suck out the marrow of life som filmen uttrycker det i ett citat av Thoreau.

Idag handlar ofta debatten om ungdomens auktoritetsproblem. Det är bland annat detta som gör filmen så tidlös, den fångar det eviga i såväl generationsmotsättningar som skoldebatt. Agera på utsatt tid, inte titta i skärmar, lek inte med telefoner. Men jag undrar, jag. Handlar det egentligen inte om att vi lärare, och andra, som gör anspråk på respekt också måste förtjäna den? Här ligger enligt mitt tycke något av Keatings storhet. Skådespelaren Robin Williams må ha haft ett bitvis svårt privatliv men en briljant skådespelare och komiker var han. Vila i frid, Robin.

Det som saknas är kvinnliga lärare. Det klart det funnits bra kvinnliga lärare. Hypatia är ett exempel. Det är historieskrivningen det är fel på, brukar jag uppgivet sucka.

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

21/8 1968

av adolphson

Inför valet 1968 var Folkpartiet största borgerliga parti och partiledaren Sven Wedén statsministerkandidat. Under valrörelsen besökte Sovjets regeringschef Sverige där vår statsminister Tage Erlander och han undertecknade ett avtal som innebar samsyn och samarbete gällande andra europeiska länders inre angelägenheter och rätt till självbestämmande. Detta var ingen liten sak innan EU var så utvecklat som idag och världen dominerades av supermakter och deras kompisar i Warszawapakten och NATO. 1968 var också året när delar av östra Europa började rycka i de sovjetiska tyglarna och det Tjeckoslovakiska kommunistpartiet under Alexander Dubček att föra en öppnare politik – något man kallade socialism med mänskligt ansikte. Detta fick Sovjet att den 21:a augusti 1968 invadera Tjeckoslovakien för stoppa det som kommit att benämnas Pragvåren.

Sven Wedén tyckte att regeringen borde uttala sitt stöd för Tjeckoslovakien, inte minst på grund av det ovan nämnda avtalet som ju verkligen gav Sverige möjlighet att kritisera Sovjets agerande. Han menade: Det skulle stå i god överensstämmelse med den svenska regeringens principiella hållning beträffande uttalanden i betydelsefulla internationella frågor med ideologisk innebörd, om statsminister Tage Erlander och hans kolleger vill göra ett uttalande till stöd för det tjeckoslovakiska folkets självbestämmanderätt. En fortsättning på hittillsvarande tystnad från regeringens sida kan leda till missförståndet att den svenska neutralitetspolitikens innebörd förändrats.

Wedén menade alltså att om den svenska regeringen inte uttalade sig så måste det förstås som att den svenska neutralitetspolitiken förändrats till Sovjets fördel. Erlander blev vansinnig. Personangreppen haglade från hela (S)-regeringen. Olof Palme beskrev Wedén som hemmahörandes i (den amerikanska) extremhögern och hävdade att uttalandet var det klumpigaste politiska inhopp som gjorts.

Exempel på uttalanden från Erlander:

Wedén har som alltid talat på fel sätt, på fel tidpunkt och på fel plats.

Hur skulle det se ut om vi mitt under händelserna sa något som betydde att vi inte litade på (den sovjetiske regeringschefens) ord? Det skulle möjligtvis Goldwater, Wallace och Wedén kunna göra.

Fast Sverige hade sedan länge hävdat sig vilja stå upp för små staters rätt när de råkar ut för kränkningar från supermakterna – exempelvis kritiserades Vietnamkriget hårt – men här avstod man från att kritisera den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovaken. Utrikesministern Torsten Nilsson meddelade vid en TV-sänd presskonferens tillsammans med statsminister Erlander att han skickat Wedén en kopia av en ytterligt hemlig rapport som innehöll de direkta bevisen på att det skulle ha försvårat situationen för den tjeckoslovakiska ledningen om vi gjort några uttalanden. Från den svenska legationen på plats överläggningar med tjeckerna finns bara en mening som styrker detta (av ett protokoll på 7 sidor).

Tjeckerna hade, i lika hög grad som de uppskattat det jugoslaviska och rumänska i olika former och sammanhang uttalade stödet, varit tacksamma över att västvärlden avstått från uttalanden, som kunde gett om än aldrig så litet och klent motiverat berättigande för ingripanden av allvarligaste slag.

Utrikesministern krävde att Wedén offentligt skulle tala om ifall han fortfarande vidhöll sin kritik mot regeringen. Wedén svarade att rapporten enligt hans mening inte innehöll någonting av betydelse för den aktuella frågan. Eftersom handlingen var hemlig kunde han inte redogöra för skälen till sin bedömning.Ingen visste alltså vad som stod i den (och som jag refererar till ovan). Erlander angrep hårt Wedén för den omdömeslöshet som han påstods ha visat genom förslaget om ett svenskt uttalande till förmån för tjeckerna och för hans förvillelse att inte dra sig ur debatten ens när regeringen gett honom chansen genom att erbjuda honom en diplomatisk handling som klart stöder regeringens bedömning.

Men var det verkligen en sådan handling? Nja. Erlander gjorde stor sak av saken under hela i valrörelsen: det inträffade hade enligt honom gjort det nödvändigt att ta en debatt med folkpartiledaren över grundvalarna för vår utrikespolitik. Frågan var ett av huvudämnena under valrörelsens enda tv-sända debatt mellan Erlander och Wedén. S vann valet och om jag minns rätt med egen majoritet (eftersom koalitionspartnern Vänsterpartiet – eller Vänsterpartiet kommunisterna som de hette då – gick tillbaka efter den sovjetiska invationen av Tjeckoslovaken).

1994 hävdes hemligstämpeln på wedén-affären. Statsminister Carl Bildt uttalade sig: Sammanfattningsvis kan man alltså slå fast, att den åberopade uppgiften i (…) rapport saknar varje värde för det syfte i vilket den utnyttjades. När den dåvarande regeringen påstod att den hemligstämplade rapporten innehöll ”direkta bevis” på det olämpliga i ett svenskt uttalande till stöd för Tjeckoslovakiens självbestämmanderätt, gav den en felaktig bild av vad rapporten faktiskt innehöll.

Undrar någon varför jag inte är socialdemokrat, förutom att jag inte är socialist, så har det partiet för mycket skit i bagaget för min smak. Men det kanske alla partier har – iallafall de som styrt ett land under en längre tid. Politik är politik och Stefan, Ebba och Anna spelar upp ett välregisserat schackparti . Alla vet vad som pågår – det gäller bara att få publiken med sig. Då som nu. Men varför talar jag om det här – jag har ju slutat med politik.

Sven Wedén

—

Källor

Wikipedia

Per Ahlmarks memoarer Gör inga dumheter medan jag är död

Mats Lindblad: Kärlek, tbc och liberalism – en bok om Sven Wedén

Demokrati och samhälle, Foto, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 99: Pe

av adolphson

Pelle och jag var, som det heter, sånganförare på V-dala nation en gång i tiden. Vi utgjorde kanske det förnämsta sånganförarpar nationen någonsin skådat, han under benämningen Sigtunatönten i snickarbyxor och jag under artistnamnet Näktergalen från Falun. (Okej – det där med förnämsta sånganförare var mest ett sätt att röra om i myrstacken eftersom många av mina kamrater uppburit samma ämbete. Fast gjort det lite sämre.)

Jag minns särskilt ett tillfälle när larmet gick mitt under pågående reccegask. Hört bland serveringspersonalen under kvällen: Nån måste ju förihelvete se till att få av dom där två idioterna från scenen – snarast!

Pelle är en fantastisk person. Trots att vi inte träffas allt för ofta nuförtiden är han i dagarna aktuell i mitt liv, igen. Jag använder honom nämligen i min lektion om studieteknik. (Ja – det är sant! Adolphson har skaffat sig en egen kanal! Vill du prenumerera? Det är gratis och kommer alltid att vara det!) I synnerhet använder jag mig av kortet nedan. I princip säger jag att här är jag och min kompis Pelle. Han är bra på sax och jag på att få en tårta i ansiktet. För att få tid till att öva in ett nummer av exempelvis denna art måste man planera. Ja, jag vet, det är lite tveksamt. Men ändå – tillvaron handlar ju om att få tid att göra det man vill och det man gör ska man inte göra för någon annans skull. (Jo – hjälpa och bry sig, men inte glömma bort sig själv och sina känslor).

Någon aningslös person i fullmäktige frågade mig om jag inte hade en fru som kunde ta hand om barnen medan jag sammanträdde. Mitt svar förbryllade tydligen personen – har senaste säsongen av Mad Men kommit än – så jag fick förtydliga mig: Jo, det har jag. Och jag vill gärna fortsätta ha det. 

Man får väl bära ut mig i tjära och fjädrar, se mig som svikare eller beklaga att jag slutat med politiken. Det må vara som det vill med det, i slutändan är det nog så att jag är och förblir en pajas. Eller tårta mig!

Historia, Politik, Spännande människor

Torgny Segerstedt

av adolphson

Torgny Segerstedt – socialliberal (så klart) – var berömd redaktör på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHS) åren 1917- 1945. Han tog ställning mot nazismen. Han gjorde det redan i början på 1930-talet när nazisterna kom till makten i Tyskland. Och han gjorde det ordentligt. Segerstedt insåg tidigt att Versaillesfreden efter första världskriget skulle skapa ett revanschlystet Tyskland och han förutsåg att antingen skulle tyskarna göra sig av med den nazistiska regimen eller så skulle det bli krig i Europa. Att säga att han fick rätt är en underdrift.

Det räddhågade officiella Sverige försökte på olika sätt tysta hans penna och kung Gustaf V ville i ett personligt möte 1940 få honom att inte så hårt kritisera den svenska regeringens hållning gentemot Tyskland. Segerstedt stod upp för sin övertygelse och ett berömt citat är: Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt? Om replikskiftet med kungen har barnen Ingrid och Torgny vittnat. (Jag var för övrigt på intervju på Ingrid Segerstedts gymnasium 2003 och var besviken över att jag inte erbjöds jobb – bland annat beroende på skolans stolta renommé genom sin upphovsperson).

Mötet med kungen 1940 hade föregåtts av att Segerstedt under lång tid, faktiskt ända sedan det nazistiska maktövertagandet 1933, fört en intensiv kamp mot Adolf Hitler och de nazistiska idéerna. En av de mest kända texterna avslutades med orden: Herr Hitler är en förolämpning. Självaste Göring hotade Sverige i ett telegram om vad som kunde hända om man lät dylika yttranden passera. Segerstedt svarade i sin tidning: Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket.

Artiklarna nådde utanför Sveriges gränser. Helst i länder som låg i krig med Tyskland eller var ockuperade, som Norge, Danmark och England (där man översatte och läste upp delar av artiklarna i radio) blev han känd och uppskattad. Eftersom Sverige var så tyskvänligt under 1930-talet och i början av kriget blev Segerstedt ett problem för regeringen. På ledarsidorna beskrevs svenska ministrar som hariga eller räddhågade. Statsminister Per Albin Hansson höll inte alls med honom och flera ilskna, tyskvänliga debattartiklar publicerades i den konkurrerande GP. Mäktiga personer från industrin agerade också emot honom. Men han stod inte ensam. Trettiofyra göteborgare skrev till hans försvar angående artiklarna i GP och välkända personer som Karl Gerhard, Ture Nerman och Vilhelm Moberg stödde honom. Han var emot svenskt deltagande i OS i Berlin 1936 eftersom han ansåg att detta skulle gynna en stat som förtryckte minoriteter. Man skulle inte jama med, helt enkelt. Hitler var arg på Segerstedt, för att underdriva. Undra på: nazisterna beskrevs i tidningen som skränfockar, snyltdjur, förbrytarsjälar och kloakråttor. 1942 gick propagandaminister Goebbels i taket och beordrade två tyska tidningar att framställa Segerstedt som sinnessjuk och tyskhatare.

Torgny Segerstedt dog 1945 och i sin allra sista artikel diskuterade han försvar av press- och yttrandefrihet. Han diskuterade det problematiska i när politiker försöker styra journalister: Den är samma andas barn som hitlerismen med dess krav på underkastelse under ”ledarens” befallning. Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. [—] Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände. Torgny Segerstedt var omstridd offentligt, privat och under såväl som efter sin levnad. Klart är att han var en språklig virtuos, en vass skribent och för många utgorde en symbol för motstånd mot nazismen.

Några saker vill jag särskilt lyfta fram kring honom: Tidningen beslagtogs åtta gånger under kriget. Bland annat 1940 då Segerstedt avslöjade att regeringen hade gett Tyskland tillstånd till mer omfattande trupptransporter än vad den från början hade tillkännagett. Statsminister Per Albin Hansson antydde i sin dagbok att man inte kunde riskera krig med Tyskland på grund av vad en, i hans ögon, självrådig tidningsman kunde skriva. Jaså, minsann. 1942 och beslagtogs inte mindre än sjutton svenska dagstidningar som samtliga skulle publicera en text om tysk brutalitet i norska fängelser och koncentrationsläger. Redan innan tidningen var tryckt stoppades artikeln. Segerstedt löste problemet genom att lämna utrymmet som varit avsett för texten blankt, medan rubriken I norska fängelser och koncentrationsläger fick vara kvar.

En beskrivning av honom gällande liberalismen är särskilt tilltalande: Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trång­bröstad nationalism [—] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen.

Läs Segerstedts ledare och Görings varnande telegram och Segerstedts svar här.

—

Relaterade blogginlägg

Berlin-Sotji

Den Svenska Synden 2

—

Källor:

Populär Historia januari 2011

Kenne Fant: Torgny Segerstedt – en levnadsskildring (2007)

Wikipedia

 

 

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

Seth Molander

av adolphson

Riksdagsvalet 1948 stod i huvudsak mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Bertil Ohlin utmanade Tage Erlander om statsministerposten. Ett par veckor före riksdagsvalet gjorde tidningen Morgontidningen, som stod mycket nära socialdemokratin, ett sensationellt avslöjande när man påstod att Folkpartiets lokalavdelning i Stockholm hade ett bankkonto med motsvarande 70 miljoner kronor i dagens penningvärde. Den som är aktiv i en partipolitisk lokalavdelning inser det smått absurda i ett sådant påstående. Men det här var 1948 och utsagan passade väl in i S-kampanjen i valet vilken målade ut Folkpartiet som finansierat av storföretagen.

Socialdemokraterna mot Folkpartiet. Arbetarna mot kapitalet. Trots att Folkpartiet omedelbart förnekade nyheten, och att oberoende revisorer visade att lokalavdelningen i Stockholm  inte förfogade över denna enorma summa, vägrade tidningen dementera. Man byggde nyheten på information från den socialdemokratiske riksdagsmannen och revisorn på Handelsbanken Seth Molander. En revisor borde väl veta vad han talade om, menade tidningen. Morgontidningen gick hårt åt Folkpartiet på ledarplats och flera andra S-tidningar hakade på drevet. Folkpartiet är knappast folkets parti, kapitalismens sanna ansikte och dylikt nonsens framfördes på bästa ledarplats.

(Idag, när vi sitter med en stor del av facit, skulle anklagelsen kapitalismens sanna ansikte inte direkt vara något negativt).

En vecka innan valet intygade Seth Molander under ed att påståendet var sant: Undertecknad intygar härmed och är beredd att med ed bekräfta att en av mig väl känd trovärdig person för mig uppvisat ett dokument av vilket framgick att folkpartiet i Stockholm under första halvåret 1948 disponerat över ett belopp av omkring 3,5 (alltså = knappt 70 loppor i dagens penningvärde) miljoner kronor.

Och Morgontidningen gick som sagt i god för Molanders trovärdighet. Något bevis kunde man emellertid fortfarande inte presentera. Tage Erlander började få kalla fötter. På tisdagen hölls ett förhör med Molander, som plötsligt medgav att han kanske misstagit sig. Erlander befarade en katastrof i valet om en utredning senare skulle visa att Molander verkligen hade ljugit. Sent om sider, mot slutet av veckan, tillsattes faktiskt en opartisk utredning i samförstånd mellan Ohlin och Erlander och det visade sig att alltihop var lögn. Det fanns inget konto och Molander hade inga bevis för sina påståenden.

Men utredningens resultat drog ut på tiden (en del menar att man medvetet valde en långsam utredare) och samma dag, alltså på fredagsnatten, mördades Folke Bernadotte i Jerusalem vilket helt dominerade nyhetsflödet. Och eftersom detta skedde just på fredagsnatten innan söndagens val hann informationen om sakernas rätta sammanhang inte ut till alla väljare eftersom vare sig TV eller internet fanns 1948. Vissa lokaltidningar publicerade nyheten på måndagen efter valet. Det var så dags.

Sanningen var alltså för allmänheten okänd från måndag till lördag i valveckan. Den avslutande partiledardebatten på torsdagen fick Ohlin föra utan att skandalen hade avslöjats. Socialdemokraterna undgick den katastrof Erlander hade befarat. Om sanningen kommit fram enligt god demokratisk praxis hade Bertil Ohlin mycket väl kunnat bli statsminister efter valet 1948. Vad gjorde Socialdemokraterna själva åt saken, då? Jodå, Seth Molanders namn togs under helgen bort från alla valsedlar. Man inser vilket jätteapparat det måste varit även redan 1948 men S-maskineriets kvarnar malde på den tiden snabbare än medias.

Molander blev också av med alla partiuppdrag. Socialdemokraternas partisekreterare Sven Andersson var tidigt insatt i sakernas tillstånd men gjorde inget och Erlander själv agerade långsamt för att inte riskera en valförlust. Ingen på Morgontidningen behövde stå till svars. De två som i huvudsak skrev de ledare som baserades på Seth Molanders lögner var inga mindre än chefredaktörerna varav en, Gösta Elfving, senare blev landshövding i Falun.

(Mina föräldrar visste vad de talade om när de ibland kunde muttra det är iallafall inte sämre än Elfving!)

Man får nog ändå anse hela skandalen,  som förövrigt allmänt betraktas som den smutsigaste valkampanjen i Sveriges demokratiska historia, orkestrerades från högsta socialdemokratiskt håll.

—

Källor:

Gör inga dumheter medan jag är död! – Per Ahlmark

Artikel av Svante Nycander i NU 2006

Wikipedia

Jag har inte kunnat hitta några S-märkta källor, men det kanske inte är så konstigt när allt kommer omkring.

—

Relaterade blogginlägg

Bertil Ohlin

Folke Bernadotte

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Solon och jag

av adolphson

Ibland omnämns en viss Solon, 640-558 f.v.t, som demokratins upphovsman. Det som närmare avses är en serie ekonomiska, sociala och juridiska reformer han som den högste ämbetsmannen genomförde i Aten. Reformerna bildade tillsammans en sorts konstitution vilken ledde till republik i motsats till de envälden som rådde i de flesta (alla?) andra grekiska stadsstater.

Det hade visat sig nödvändigt att reformera statsskicket eftersom olika grupper inom det högre samhällsskiktet ständigt låg i luven på varandra och de egendomslösa medborgarna nästan helt saknade rättigheter och därmed helt var beroende av de högre samhällsklasserna. Det blev oro i samhället. Staten fungerade inte optimalt och missnöjet var stort. Att exempelvis stå i skuld till någon innebar i praktiken att vara slav. Kunde man inte betala sin skuld blev man i princip borgenärens egendom. Solon införde en sorts skuldsaneringslag för att undanröja rättsosäkerheten även om klasskillnaderna bestod. I förhållande till sin egendom reglerades medborgarnas rättigheter och skyldigheter och till stadens styrelse kunde bara de mest förmögna väljas – olika uppdrag i det allmännas tjänst fördelades längre ner i hierarkin efter egendomsinnehav.

I folkförsamlingen och som bisittare vid domstolarna (nedan) kunde alla medborgare, utan avseende på förmögenhet, delta i beslut rörande statens angelägenheter. Solons reformer syftade till att ta bort missförhållanden och (vissa) orättvisor för att åstadkomma ett mer harmoniskt samhälle. Resultatet? Ingen blev nöjd.  De rika ville att Solon skulle behålla den bestående ordningen medan de fattiga hade hoppats på en större ombildning av samhället.

Regeringsmakten gavs Rådet (alltså inte folkförsamlingen) och en annan nyhet blev införandet av domstolar att döma i enskilda ärenden och skydda konstitutionen. Solons lagar ristades in i stenpelare som inte finns bevarade. Senare källor har haft en tendens att se Solon som upphovsman till alla demokratiska lagar och reformer i antikens Aten vilket inte stämmer. Somligt fanns sedan tidigare, annat tillkom senare.

—

Jag har engagerat nig i demokratin. Jag tackar Solon för möjligheten. Blir det ändå inte som jag vill är mitt samvete rent då jag anser mig gjort vad jag har kunnat och förmått inom ramen för vad demokratin medger. Jag har sålunda rätt att klaga om, eller när, ett ett annat beslut, i mitt tycke sämre, fattas. I övrigt får jag hoppas att medborgarna, om de håller med mig, ger mig ett större mandat eller att de engagerar sig politiskt själva. På någon ny Solon är det måhända inte lönt att vänta.

—

Enligt Wikiquote finns några citat av Solon som kan vara intressant att lyfta fram i sammanhanget,:

Den som vill lära sig att befalla måste först ha lärt sig att lyda.

Ingen dåre kan hålla tyst på en fest.

Poeter berättar många lögner.

Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Skola, Spännande människor

In loco parentis

av adolphson5 kommentarer till In loco parentis

… betyder ungefär istället för föräldern. En person, eller institution, ska agera i bästa intresse för tredje hen. God hen, anhörig, myndighet, lärare eller juridiskt ombud. Min lillasyster sa en gång att efter att vår mor gick bort blev jag någon sorts ställföreträdande förälder tillsammans med far.

Min lillasyster är död. Hon somnade in på Ersta diakoni i sviterna av lungsäckscancer 23.45 på onsdagsnatten. Jag är helt förkrossad. Hennes bortgång är ännu alltför smärtsam att nämna något om vidare men jag kan säga så mycket som att hon var mig en vida överlägsen skribent. Hon skrev på officiella uppdrag och hade självfallet en egen blogg. Inte så illa för en lekhen. Sålunda tänker jag att hon ändå ville att jag skulle fortsätta babbla på om allt mitt sedvanliga nonsens, om ditt och datt, högt och lågt, och inte hålla på och gråta ihjäl mig över svunnen tid eller en förlorad framtid.

So here goes.

OECD har sagt att jag är en dålig lärare och att mina elever är lata. Man borde kanske ge föräldrar coachning istället, tänker jag. En kurs i att inspirera istället för att pressa, att lyssna istället för att tala, att ta in istället för att diktera. OECD slår vidare fast att det går allt sämre för landets skolsystem. Men ett utbildningsväsende kan aldrig vara bättre än de som verkar i det, alltså lärarna. Det är tydligen okej med läxhjälp om Röda korset håller i den men helt fel om ett elakt riskkapitalbolag erbjuder samma tjänst. Här har kanske OECD en poäng: behövs läxhjälp för att klura ut mina läxor är jag i sanning en dålig lärare. Oavsett om det sker kommersiellt eller ideellt förblir jag alltså en dålig lärare. Men istället för att gnälla på mitt jobb tänker jag på änglarna som tog hand om min syster. De som jobbar i vården är värda all respekt och mer av samhällets resurser. Jämfört med dem är jag faktiskt vare sig mer eller mindre än en dålig lärare.

Min vän på socialtjänsten har lärt mig att ett sätt att hjälpa barn som far illa är att uppfinna ett hemligt signalsystem för att barnet ska kunna visa att något är fel utan att den anhörig som kan vara upphovet märker något. Det kan handla om en bakochfram-vänd nalle. Då vet socialtjänstepersonen att något är fel. De som hjälper barn som har det svårt är bättre än dåliga lärare. Alltså bättre än jag.

Min syster hade sin lilla nalle Haderittan hos sig när livet tog slut. Vi, barnen Adolphson, är uppvuxna med Owe Thörnkvist dikt…

Haderittan satt på taket, Haderittan ramla ner, Haderittan slog ihjäl sig, Haderittan finns ej mer

…genom fars underliga förmåga att minnas bagateller. Plötsligt slog dikten mig i mellangärdet med full kraft och den lilla nallen slog stort larm. Nu är sorgen här, sa den. Gör dig redo, för nu är den här, sorgen. Plötsligt ville jag slita nall-jäveln i bitar. Men den såg så fin ut där den satt på hennes axel lutande mot samma kudde som hon. Jag sjönk tillbaka i stolen igen, och mörkret tilltog.

Några elever hade upptäckt musikalen Sound of Music. De var hänförda och jag tänkte att det är intressant att denna härliga film från 1965 fortsätter fånga publik. Jag berättade engagerat om baron von Trapp, gestaltad av Christofer Plummer i filmatiseringen av Sound of music, som i verkligheten var en österrikisk ubåtschef under första världskriget. Eleverna tittade klentroget på mig och meddelande korthugget att sådant där behöver man faktiskt inte veta. Jag antar att de har rätt och att jag är en dålig lärare. Vare sig mer eller mindre.

Min syster gillade musikaler, schlager och en hel del annan musik. Ofta genom åren samlades vi till TV-soffans samvaro under årets schlager-veckor. Kunde vi inte träffas fysiskt hade vi kontakt via cyberrymden där låtarna kommenterades och skrattades åt. Ofta hade vi samma smak. Den här gången rådde ingen tvekan: Mariette Don´t stop beleving för vad annat kan jag göra, sa hon lite vemodigt.

Det finns en populist i Holland vars namn uttalas Stjärt Vilders. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det hade jag och min lillasyster skrattat gott åt. Om hon suttit bredvid mig nu hade vi skrattat. Men det gör hon inte. Det är så vi ofta gör i vår familj, vi skrattar åt enfalden.

Den sista tiden. Du log ofta och du höll ut, fast du visste att klockan var slagen. Du var ledsen för all sorg du visste du skulle åsamka genom din allt för tidiga bortgång. Det finns inte någon som kan ersätta din plats hos din älskade Marie, hos din gamla pappa eller dina bröder, svägerskor, brorsdöttrar eller många vänner. I sorgen finns ingen in loco parentis. Vägen till Lovis i Mattisborgens pragmatiska inställning till tillvaron känns lång, så lång: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit. Något av det sista du sa var att jag ville leva vidare men min kropp ville inte. 

Det blev svårt att inte tala om henne. För svårt. Nu gråter jag, igen. Är det så här det ska vara nu?

Historia, Jämställdhet, Retorik, Spännande människor

Aspasia

av adolphson2 kommentarer till Aspasia

En av få kända kvinnor i antikens Grekland heter Aspasia (ca 470 – ca 400 f.v.t). Givetvis (sagt med en lite sarkastisk underton) mest för att haft ett förhållande med den store Perikles. Aspasia föddes i staden Miletos i dagens Turkiet och lite är känt om hennes bakgrund utöver att hon var rik, vacker och bildad. Hon flyttade till Aten där hon startade en bordell. Aspasia och Perikles fick en son tillsammans. Det finns en film från 2012 om detta kärlekspar som jag inte sett.

Hon var i samhällslivet verksam som hetär. Denna kvinnogrupp roade de atenska männen med sång, flöjtspel och spirituella samtal på festerna. Men även prostitution ingick i det livet. Prostitution hörde till samhällsbilden och var paradoxalt nog det enda sättet för kvinnor att behålla något av sin frihet och kunna delta i umgängeslivet utanför hemmets väggar. Som gift var kvinnan helt förslavad i Aten under demokratins födelse.

Aspasias bordell lockade hur som helst samtidens stora filosofer, retoriker och statsmän för att diskutera filosofi och politik. Hit kom Sokrates och alltså Perikles. Hennes hem blev ett intellektuellt högsäte i Aten och trots att det mer eller mindre rörde sig om en bordell tog många män med sig sina fruar att lyssna till vad Aspasia tyckte och tänkte. Aspasia har också framhållits som den första kvinnliga retorikläraren. En del menar att hon är förebilden för det grekiska dramat Lysistrate.

Trots att hon inte var ifrån Aten och alltså inte kunde bli medborgare eller ta del av det demokratiska styrelseskicket (vilket inte spelade någon roll eftersom kvinnor ändå inte omfattades av den antika demokratin)  – och därmed inte lydde under dess lagar, hade hon tillgång till offentliga talarforum i staden tack vare sitt förhållande med den politiskt högt uppsatte Perikles. Eftersom hon inte var från Aten kunde de inte gifta sig men de levde ändå tillsammans som en sorts antikens första sambor. Därigenom utmanade de samhällsnormen. Perikles gjorde något så ovanligt som att behandla henne som en jämlike och värdesätta hennes råd vilka han ofta frågade efter. På så vis fick hon inflytande i stadens styrelse. Det var i det närmaste samhällsomstörtande att konversera med en kvinna offentligt. Perikles och Aspasia visade också sin kärlek offentligt genom ge varandra kyssar när de tog avsked eller när de träffades efter att ha varit åtskilda. Någon historiker har kallat Aspasia för historiens första first lady.

Perkles försökte förgäves förmå folkförsamlingen att erkänna hans son som atenare och därmed ge honom medborgarskap. Men eftersom Aspasia var utlänning avslogs detta. Efter Perikles dött ändrade man beslutet som en hyllning till Perikles och hans betydande insatser för Aten. Givetvis (sagt med samma sarkasm som ovan) gick Aspasia inte ostraffad. Hon blev anklagad för att manipulera stadens kvinnor att ge stöd åt Perikles och fick, enligt vissa källor, även försvara sig i en rättegång för gudlöshet (en anklagelse vi också känner igen från rättegången mot Sokrates).

Största problemet var dock hennes uppenbara inflytande över Atens styrelse via Perikles. Utlänning, kvinna till på köpet, nej, så ville dåtidens demokrati inte har det. Och hur mycket har hänt, kan man undra ibland. 

Sokrates för sin filosofi, och Aspasia av ovan angivna skäl, fick stå ut med mycket offentligt spott och spe. Sokrates uppskattade dock Aspasia och via Platon finns en argumentation om mer jämlikhet inom äktenskapet bevarad: (Sokrates skev inte ner sina tankar och yttranden – hans främste elev och biograf Platon är det närmaste vi kommer Sokrates i källorna).

If your neighbor had gold that was purer than yours,” Aspasia asked Xenophon’s wife, ”would you rather have her gold or yours? ”Hers,” was the reply. ”And if she had richer jewels and finer clothes?” ”I would rather have hers.” ”And if she had a better husband than yours?” At the woman’s embarrassed silence, Aspasia began to question the husband, asking him the same things, but substituting horses for gold and land for clothes and asking him finally if he would prefer his neighbor’s wife if she were better than her own. At his embarrassed silence, reading their thoughts, she said, ”Each of you would like the best husband or wife: and since neither of you has achieved perfection, each of you will always regret this ideal  

Efter Perikles död 429 fvt. levde Aspasia med en högt uppsatt militär och fick (troligen) ytterligare en son. Man vet att hon var död vid tidpunkten för Sokrates avrättning 399 fvt. 

 

—

Källor:

Historys´s women

Hans Nyström ”Perspektiv på historien”

Tom Holland ”Marathon”

—

Relaterade blogginlägg:

Perikles

Bistånd, Foto, Personligt, Spännande människor

kusin Magnus (bild 8)

av adolphson2 kommentarer till kusin Magnus (bild 8)
kusin Magnus (bild 8)

Magnus är min kusin och är ganska precis ett år äldre än jag. Han är sedan födseln blind och döv. Nyligen lämnade han oss och eftersom jag inte kan vara med på begravningen vill jag berätta något litet om, till, honom.

Jag och Magnus i mors famn

—

Hej Magnus!

Nu är du på någon annan plats i kosmos, tänker jag. Å andra sidan var du alltid i ditt eget kosmos, en plats där du helt härskade.  Som liten tänkte jag ofta, med ett barns egocentriska naivitet, att om du varit som jag hade jag nästan haft en storebror. För det ville jag så gärna ha när jag var liten. Jag har nämligen aldrig gillat att vara äldst av barnen i min egen familj.Jag ville så gärna ha en storebror att jag hittade på en. Han hette Tom och han var allt jag inte var. Stark, självsäker, cool, och duktig i sport. Det var dig jag tänkte på när jag uppfann min påhittade bror, Magnus, även om jag som barn inte förstod det. Så som jag föreställt mig dig om du varit som jag. Sedan blev jag äldre och fick andra perspektiv. 

kusinerna

Du hjälpte mig att inse att liv är ljus och något värdefullt. Särskilt tänker jag på de somrar då jag tillsammans med dig och andra synskadade ungdomar och barn fick möjlighet att åka på seglarläger på Krokholmen. En gång där på lägret seglade jag ensam i en båt tillsammans med blinda. Det var en stor upplevelse och mycket berikande. När jag behöver påminnas om att det finns många sätt att ta sig fram i tillvaron tänker jag på just den segelturen. Jag tror också det var där och då jag lärde mig skillnaden mellan sarkasm och ironi samt den ädla formen av galghumor som förhållningssätt. Jag fick under lägervistelsen även lära mig nattnavigera och besöka en oljeborrplattform. Inget av dessa ovanliga och spännande upplevelser hade jag fått uppleva om det inte varit för dig.

Magnus, jag vill egentligen bara säga tack för att du fanns, även om det var för kort tid. Det är alltid sorgligt för oss som är kvar när någon närstående går bort men jag tror faktiskt inte att alla slut är dåliga. Även om min låtsasbror var en del av min uppväxt så fanns han inte på riktigt. Han gjorde ingen skillnad alls i mitt liv. Du, däremot, var en verklig del av min uppväxt. Du fanns. Du gjorde skillnad. Jag har ju delat  fler somrar, jular och påskar med dig än med de flesta andra människor.

Nu när vi inte kommer att ses mer ser jag dig för mitt inre. Jag ser dig skrattande i en hammock, i en röd gunga eller i vikingaskeppet på Liseberg. Jag ser dig kalasa på en rostad brödskiva i köket eller njutningsfullt borsta dig i soffan. Jag hör dig skratta i rummet mellan hytten och vardagsrummet på Styrsö och jag ser dig i högljudd förtjusning hårt krama Lennart eller Lena under bad vid stora bryggan.

Magnus och morbror Lennart

Jag delar även med mig av min systers ord.

Jag tänker ofta på att du alltid vidgade min världsbild en aning på så många sätt Magnus. Hur du liksom sträckte ut din hand för att försiktigt känna vem som slog sig ner bredvid dig i hammocken om vederbörande gjorde det en aning tanklöst för fort kunde du ju bli rädd förstås. Innan tanken på varseblivningen i din värld hann i fatt min eller andras vill säga.

Sedan måste jag erkänna att jag alltid var en smula avundsjuk på de förstfödda gossarna i klanen Johansson/Adolphson. Den ena slapp äta fisk och den andra hade en vattensäng och ett kompromisslöst godisförråd som ingen dryg liten ego småkusin kom i närheten av. Nej resten av oss fick hålla till godo med morfars ”podding”, finare var vi ju som bekant inte. Och inte visste jag bättre kanske.

Men ditt skratt Magnus! Det kunde muntra upp den mest bittra och småsinta fisk och podding ungen (jo för mig var det bara läckergom som gällde).
Det tar jag med mig under de svåraste av stunder. Ditt hjärta och dina händer. Och ditt skratt. You did it your way. Vila i frid Magnus tillsammans med mammorna, morfarn och drottningen av Halsvik.

Vila i frid käre kusin. Vi ses i Nangilima.

Tänk gärna på ”Mama Magnus pg: 24 94 36 – 7