rymdens besegrare

Jag fascinerats av natthimlen. Stjärnbilder som utmanar både intellekt och fantasi. Jag gillar, eller med ett mer modernt uttryck, lajkar, det jag ser.


Rymd kan avse universum men även syfta på innehåll, volym, perspektiv och utrymme. Hem syftar på den plats som en person anser vara sin huvudsakliga boplats. Ordet används om företeelser där man känner sig hemma och uttrycker sin samhörighet med. Man skulle i ett vidare perspektiv kunna säga att planeten, eller för den delen universum, är hemma. Men det är inte lätt det där, det är sällan svart eller vitt. Inte ens stjärnhimlen. Tillvaron som den ter sig är inte entydig. Inte heller himlakropparnas relationer.


Wernher von Braun (1912-1977), var Nazitysklands ledande raketforskare och mannen bakom de första lyckade uppskjutningarna i atmosfären. Han kallas därför ibland ”rymdens besegrare”. Men han var också ansvarig för utvecklingen av V2-raketen, som i andra världskrigets slutskede användes av Tyskland mot Storbritannien. Han hade antagligen dömts till döden i Nürnberg för krigsbrott om han inte varit en så framstående forskare. Istället blev han med tiden amerikansk medborgare och kunde fortsätta vara framstående forskare.

Gillar vi honom? Är han ond eller god? Kände han sig mer hemma i det nazistiska Tyskland än i USA? Kompenserade hans senare gärningar för de tidigare? Kan man jämföra honom med Oppenheimer?


Vi är bra simpla varelser ändå, tänker jag medan jag söker efter Orion. Helt i händerna på olika algoritmer lever vi våra liv. Om man studerar ”liksen” på sociala medier får man en ganska tydlig värdemätare på sina personliga aktier inom en relativt snäv filterbubbla. När någon inte längre gillar någon slutar liksen komma. Enkelt. Frågan är: spelar det någon som helst roll?

Genom diverse trix och piruetter försöker ledande, men också vi helt vanliga, människor samla härskaror för att segra i cyberrymden. Det kan innebära att någon försöker skapa opinion för ett lagförslag att någon bör skvallra på någon som befinner sig på vad någon uppfattar som fel plats och därför ska jagas iväg. Att hen känner sig hemma där spelar ingen roll. Det kan också innebära en diskret signal till att någon inte längre gillar dig och uttrycker det genom att inte lajka mer.


Fruntimmer är ett ålderdomligt ord, det dök upp i Sverige ungefär samtidigt som Gustav Vasa kastade in handduken, för kvinna. Ordet som idag ofta uppfattas nedsättande användes under 1800-talet och början av 1900-talet allmänt. Det är en förvrängning av tyska Frauenzimmer, vilket ungefär kan översättas till kvinnorum. Det svenska ordet timmer är en benämning på grovt virke. I det svenska bondesamhället fanns på gårdarna ofta en frustuga. Det var ett rum, eller på en större gård en separat byggnad, där gårdens kvinnor höll till. Det kan jämföras med drängstuga som avsåg männen. Under 1800-talet kunde en kvinna som skötte en handelsbod kallas bodfruntimret.

Språket lär oss att kvinnor behöver en fristad. Det har de alltid behövt. En fristad från män.


Vi människor är i full färd med att besegra rymden och det är en tidsfråga innan vi flyttar från planeten. Jag låter blicken svepa över himlavalvet. Quo vadis? Vart ska vi ta vägen? Är kvinnor från Venus och män från Mars bygger jag min personliga drängstuga på Venus alla dagar i veckan.

Varje människa är kapabel till både gott och ont, det vi uttrycker, uppfinner och våra beteenden kan leda till gott eller ont. Så var det för von Braun och Oppenheimer och så är det för var och en av oss. Om det är något vi människor har gemensamt, det som gör oss mänskliga, så är det enligt min uppfattning, längtan efter tillhörighet och önskan att få vara ifred på den plats man bor.


De är vackra stjärnorna. Jag känner mig både liten och upprymd (!) när jag iakttar dem. Jag kan inte på något sätt förmå mig att tänka att jag besegrat universum – nej, jag är en ytterst liten del av det. Det är helt enastående. Like it or not.

Like it or not


Relaterade blogginlägg:

Tårar i rymden

Asyl

Quo vadis


Musik:

Werner von Braun

Ave Maria

Bloggens musik (spellista)


Källor:

Nationalencyklopedin

Synonymer.se

I markens djup

Jag följer min väg så som människor i alla tider plägat. I stort och smått, högt och lågt, under sjukdom, död och elände liksom när hälsan är god, kärleken råder och livet leker.


I markens djup

glider min själ

tyst som en komet


Missmodet.

Kärleken är död. Mina barn irriterar sig på mig. Min far tar mig för något självklart, lite på samma sätt som när han betraktar väggurets pendel. Min bror föraktar mig, mina kollegor uppfattar mig som någon sorts kuriositet, en pajas, och mina vänner har vänt mig ryggen.


Passionen.

Jag saknar den.


Stundtals råder kaos i sinne och tillvaro. Men kaos är som bekant granne med gud. Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad, som SD, förlåt Socker-Conny och John Ericsson uttrycker det. Ajajaj. Hur ska man lyckas åstadkomma storslagna ting här i livet?


Jag intresserar mig för människor. Särskilt vill jag veta mer om historiska individer som under sin levnad gjorde verklig skillnad. Möjligen beror intresset på viljan att flytta fokus från mig själv men man kan faktiskt lära sig något av alla människor. Levande som historiska. Man vet nämligen aldrig vad som döljer sig i tujaträdens skugga, som det heter i visan. Det handlar om perspektiv. Möter jag Mohamed eller en muslim? Möter du Fredrik eller en vit, medelålders, heterosexuell man?

Cirka tre tusen svenskar stred för nordstaterna i det amerikanska inbördeskriget. En viktig sådan var ingenjören John Ericsson. John föddes i Värmland 1803 och arbetade en tid på bygget av Göta kanal innan han flyttade till England. Där försökte han utveckla sina uppfinningar, särkilt idén om ångdrivna propellerfartyg. Fartyget var en veritabel krigsmaskin, top of the line, täckt i metall och med vridbart kanontorn. Ericsson lär först ha erbjudit Napoleon III ritningarna men denne tackade artigt nej. Kanske inte i paritet med skivbolaget som nobbade Beatles, men sannolikt ett misstag om han ville vinna kriget på Krim där Frankrike var involverat.

1839 flyttande Ericsson till New York och fick sedermera i uppdrag av (nord)amerikanska flottan att förverkliga idén. Sydstaterna hade nämligen byggt en liknande båt, Merrimack, som spred skräck och förödelse i det pågående inbördeskriget. På kort tid färdigställdes fartyget Monitor och år 1862 inföll utanför Virginias kust det som anses vara världens första bepansrade sjöslag. Monitor vann, till slut vann nordstaterna hela kriget, och Ericsson blev hjälte. Hade Europa 1914 studerat antalet döda i amerikanska inbördeskriget hade de möjligen tänkt sig för. Eller inte.

Mer svårfångad är Axel Wenner Gren, framgångsrik VD för Electrolux på 1920- och 30-talen. Jetsetare, internationell företagare med politiska ambitioner. Han förhandlade om fred inför andra världskrigets utbrott med både britter och tyskar. Han blev dock avpolletterad av Göring eftersom han föreslog en fred genom den fina men, ur nazistiskt perspektiv något världsfrånvända, tanken att stänga koncentrationsläger och lansera engelska som världsspråk.


Stora ting åstadkoms med järnrör. Iallafall om man anser att utgången av det första bepansrade sjöslaget är något stort. Men man behöver inte åstadkomma stora ting. Det viktiga är att inte bunta ihop människor i kollektiv, vare sig barn, muslimer eller pappor, det viktiga är att låta individualiteten blomstra. Jag fascineras över Ericsson och Wenner Gren och tänker att alla, med rätt stöd och uppmuntran, har potential att åstadkomma makalösa ting både i stora vida världen och i det lilla livet.


Det är inte passionen i sig jag saknar. Passion övergår med tiden i trygghet, glädje, tillit och ömhet. Det saknar jag. Varje dag.


Mina barn irriterar sig på mig för att jag ställer krav och håller på principer. Jag lånar som svar ett citat från far, att jag inte tar kritik nu. De får återkomma senare i livet. Apropå far, så litar han på mig. Som på ett väggur som alltid slår. Stannar det får man vrida upp det, igen. Min bror, som är lättare att förstå sig på i all sin komplexitet, föraktar mig inte. Han är bara orolig för att jag ska förvandlas till en renlevnadshetsande republikan (då avses inte amerikansk politik). Vad än mina kollegor i politiken och på skolan anser så må det vara som det är och mina vänner har knappast vänt mig ryggen. De har bara inte tid just idag. Och det måste sägas. Kärleken är inte död. Den tog bara en annan väg.


Tranströmer har åter fångat det. Notera ordet glider. Inte lider.

I markens djup

glider min själ

tyst som en komet.


Jag fortsätter, på samma sätt som de som gått före mig, vägen fram. Se där, en korsning, hoppsan en vägbula och därborta skymtar en krök, jodå, strax efter några tujor ligger den.

(Förövrigt funderar jag på att skaffa Peaky Blinders-frisyr fast med begynnande flint. För att jag kan.)

I fädrens spår


Relaterade blogginlägg:

Stilla veckan hard core


Musik:

Da tempeste Il legno infranto

Mässa nummer 10

Blinkar blå


Källor:

Tranströmer: Den stora gåtan

Pirinen: Socker-Conny

Berggren: Landet utanför del 1

Berggren: Historien om New York


Irrbloss

Jag har kommit på en strålande idé! Torsdagsslipsen! Vilken grej! Vilket irrbloss!


Irrbloss är små ljus på exempelvis hedar, myrar eller kanske kärr. Att lågan brinner beror på sumpgas men förr hade man en mer vidskeplig syn. Man trodde, lite som i begreppet karma inom hinduismen, att ljusen var människors själar som i levande livet utfört lika mycket ont som gott och därför varken kommit till himlen eller helvetet. Status quo. En annan uppfattning var att det handlade om själar efter personer som lurats att gå ned sig i sumpmarker och som efter sin död återuppstått som irrbloss. Dömda att för evigt dansa runt platsen där de gått under fortsätter de leda vilsna människor antingen till säkerhet eller död.


Dotter 2 har besökt Grövelsjön med sin skolklass under en tredagars fjällvandring. Vi har genom åren fjällvandrat och hon berättade inlevelsefullt hur mycket hon uppskattade att återigen uppleva tystnaden ute på fjället. Kanske gör vi det igen, snart, hoppas hon. När man återkommer från vildmarken får man dessutom lyxa, det är sedan gammalt, exempelvis genom att duscha länge och välja mat. Hennes val utföll till Donkens favör. Sagt och gjort.

När vi beställt och precis skulle börja äta kom plötsligt en ung man fram och tilltalande oss med lågt tonfall på dålig svenska. Jag uppfattade inte riktigt vad han sa men trodde att han ville sälja något eller tigga. Jag bad honom gå. Den unge mannen gick med sänkta axlar vidare till nästa bord där jag överhörde att det han frågade var huruvida någon kunde köpa mat åt honom. Samtidigt som jag såg någon ur personalen uppfodrande närma sig reste jag mig, gick fram och erbjöd mig att trots allt bjuda på en måltid.

Han blev lite häpen, men glad, och på vår väg mot beställningsmaskinen nedkallade han Allahs välsignelse i varannan mening samtidigt som jag noterade att personalstyrkan diskret drog sig tillbaka. Gud hör bön, tydligen. Den unge mannen hade även sin bror med, en pojke i tioårsåldern, som glatt vinkade – som det verkade lycklig över att brorsan fått napp.

Medan han vant och ivrigt knappade in beställningen frågade jag vad han ansåg om tilltaget att bränna koranen. Mest för att ha något att prata om. Han hejdade sig instinktivt och gav mig en snabb blick, kanske orolig att svaret skulle påverka min givmildhet, att vänligheten vid fel svar skulle visa sig vara ett irrbloss. ”Det är inte bra. Men man får”, svarade han osäkert. Och la snabbt till: ”svenskar är snälla. Du är snäll. Gud välsigne dig varje dag.”

Dotter 2 undrade, när jag återkom till vårt bord, varför jag gjorde så där. Det kostade 300 kronor och jag kunde ju inte veta om det var sant det han sa, menade hon. Han kanske hade råd, det kanske inte ens var hans bror. Jag svarade att det kan i och för sig hända men att jag inte skulle stått ut med att personen jagats ut från restaurangen hungrig medan hon och jag drack milkshake. Och av döma av lukten var det länge sedan vare sig han eller hans bror tog en lång dusch. Okej, sa Dotter 2 med tonåringens skenbara likgiltighet, och lät sig därmed nöja.


Nej, jag är ingen godhetens apostel som härmed koketterar med goda gärningar. Jag är väl som människor är mest och gör ungefär lika mycket gott som ont. Vad som är gott respektive ont ligger möjligen i betraktarens öga (utom möjligen ”mat” på Donken som sällan är gott) summan av lasterna är måhända konstant och både himlen och helvetet finns här på jorden, den aktuella kvällen i en lokal hamburgerkedja. Jag hade råd, inte han. Och lurade han mig var det kreativt och må därför uppmuntras.

Samtidigt som jag inser att jag är ovan att få guds välsignelse nedkallad över mig tänker jag att vi alla är irrbloss som dansar runt våra platser med förmågan att leda våra medmänniskor rätt eller fel. Irrbloss är förresten en perfekt metafor för livet som det ter sig. Alla kan av olika skäl då och då gå ner sig i tillvarons kvicksand och kan någon bistå den nödställde med ett skrovmål bör hen inte tveka.


Slips? En torsdag? Vad är grejen? Jo, genom att fylla en helt vanlig veckodag med lite stil och finess gör jag, åtminstone för mig själv, tillvaron aningen vackrare. Jag sträcker omedvetet på ryggen, möter oftare ett leende eller uppskattande kommentar. Plötsligt känns dagen bra, tillvaron meningsfull och framtiden hoppingivande. Sant eller inte, det är så jag föredrar tillvaron även om jag inser att resultatet är som ett irrbloss i svarta havet.

(Strängt taget ersätter torsdagsslipsen fredagsslipsen, men säg inget.)

Notera irrblosset på huvet


Relaterade blogginlägg:

De gyllene bågarna 2


Musik:

Passacaglia

Alla vill himlen


Källor:

Wikipedia

Skräckkriteriet

Varje dag möter jag Afrodite. Eller Venus om man ska vara noggrann. Och det ska man ju. Hursomhelst, Afrodite och Venus, det är kärlekens gudinna i antikens Grekland och Rom.

Alla växer med positiva förväntningar på sig och det finns något alla fruktar att göra. Jag, exempelvis, fruktar kärleken eftersom den gör så ont när den tar slut. Och slut tar den ju, förr eller senare.

Tillvaron består ofta av olika sorters kriterier som man måste förhålla sig till. Betyg, lön, eller värderingar. Kriterier kan ungefär översättas till bedömningsgrund.


Jag besvarar ofta mina barns och elevers frågor med en motfråga: ”vad tror du själv?”. Kanske kan det uppfattas som ett fåfängt försök att lajva Sokrates men det hela är faktiskt resultatet av en livshållning: att i alla lägen främja självständigt och kritiskt tänkande. Den främsta förutsättningen för det är, som jag ser det, förmågan att tro på, och gilla, sig själv och sin förmåga.

Jag vet att du kan och är uppriktigt intresserad av din åsikt.

Häromdagen fick jag en fråga av liknande karaktär, en så kallad boomerangfråga, när min äldsta dotter spekulerade: ”Ja, du pappa. Vad säger du om livet egentligen?”.


Pygmalion är namnet på en antik grekisk skulptör. Han skapade en kvinnostaty som han förälskade sig i och bad därför enträget till gudarna att statyn skulle bli levande. Afrodite bevekades av Pygmalions förväntansfulla kärlek och besvarade hans bön. Statyn fick livets gåva och en dotter vid namn Pafos föddes.

I USA genomfördes 1963 ett experiment. Av två burar med råttor uppgavs de i den ena ha tränats och vara mer intelligenta än de i den andra där råttorna förklarades som dumma och lata. Så var det i själva verket inte, alla var helt vanliga råttor. Men hör och häpna. Råttorna som antogs vara bättre klarade faktiskt alla test bättre och snabbare än de andra! Hur var det möjligt? Ingen råtta hade ju tränats, de var som sagt helt ordinära djur. Experimentet har sedan dess varierats men kommit till samma resultat. Fenomenet kallas inom vetenskapen för pygmalioneffekten och innebär att varje individ växer med positiva förväntningar, bemötanden och beröringar. Till och med en staty kan enligt myten få liv om tron är tillräcklig. Försökspersonerna hade ett annat handhavande med de råttor man från början trodde var intelligenta. Närbesläktat är fenomenet placeboeffekten som förekommer inom sjukvård.


Av alla betygskriterier som måste uppfyllas i mitt ämne brukar jag tjuvhålla på ett som i elevernas folkmun benämns ”skräckkriteriet”. Det spelar ingen roll hur många uppgifter de gjort tidigare, och på vilken nivå, har de inte uppnått eleven ger enkla/utförliga exempel på, och förklarar översiktligt/utförligt/nyanserat, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden blir de inte godkända i kursen. För detta krävs nämligen att man deltar i det sista momentet och säger något om det baserat på kriteriet ovan. Uttrycker något som har med ämnet att göra. Inte skriver.

Hur kan nu detta komma sig, undrar kanske både en potentiell läsare och definitivt eleverna. Jag förklarar för dem redan från början att det inte går att misslyckas med uppgiften – men man måste delta i den. Dels innebär detta att eleverna inte checkar ut i förtid när studenten närmar sig och dels tränar de sig i aktivt deltagande. Säg något, kom med ett påstående, med utgångspunkt från ämnet och kriteriet.

Du kan. Jag vet att du kan. Det behöver inte ske inför hela klassen om du tycker det i läskigt – men du måste öppna munnen och säga något. Låt din röst eka och gilla det du hör dig själv säga.

Jag ska avslöja en hemlighet. Skräckkriteriet är bara något jag hittat på. Det påverkar inte betyget nämnvärt, det är hela kutsens resultat som avgör betyget. Men det speglar verkligheten, lite.


Jag har uttryckt, tänkt och känt så mycket om/på/för Malin sedan hennes bortgång. Om jag inte härigenom skapat en staty så har det väl åtminstone blivit någon form av monument. En gång medan hon var i livet gav jag henne Afrodite (Venus om vi ska vara noggranna) i present och sedan dess tronar gudinnan på hedersplats i hemmet. Jag ber, som Pygmalion, till henne varje dag. Inte om att väcka en död till liv utan om hjälp att se allt det vackra som omger mig. Och om att väcka det som stelnat inom mig till liv igen.

Om vi ska vara noggranna

Jag svarade min dotter med ett citat jag hört någonstans. ”Livet är inget för amatörer, tror jag.” Dotter 1 blev emellertid inte svaret skyldig. ”Det har du rätt i. Och det är ju tur för oss, det.”


Det finns inga kriterier för livet utöver religionens och filosofins kärleksbudskap. Jag har positiva förväntningar på tillvaron och det finns inget jag fruktar mer än att tappa kärleken. Men hon ler mot mig varje dag, kärlekens gudinna. Jag vet ju egentligen hur det är. Kärleken tar aldrig slut. Den bara fortsätter och fortsätter.



Relaterade blogginlägg:

Pygmalion

Wake me up


Musik:

Tribute to Miss A

Tango


Källor:

Bergman: I grunden god

bild 145 – räkor på ett fat

Det finns alltid skäl till dysterhet. Å andra sidan finns det alltid skäl till motsatsen. Ibland behöver man dock lite draghjälp.

”Tack pappa för det här. Och tack för att du inte blivit en gubbe i förtid som vägrar göra saker med dina barn för att de är stora nu”. Orden är min äldsta dotters och fälldes efter en dag i Uppsala med konsert i Botaniska med Bryant, Maggio och lite Hellström som huvudnummer.

Huvudnummer

Det mesta kan överdrivas. Dock inte räkor och Chablis konsumerade på Styrsö en vacker sommarkväll. Eller, för den delen, kärlek, glädje och eufori. Termen räkor på ett fat är förövrigt ett lite retsamt skämt om min brors förmåga i köket syftande på att det är allt han är kapabel till att servera.

En hägring är en (ofta) vacker illusion som försvinner i intet när man försöker nå den. Tydligen har det med ljusets brytning mot olika luftlager att göra. Men det är också ett uttryck för en vacker dröm, förhoppning, om en annan tillvaro.

Jag vill flytta till Uppsala. Varje gång jag är där känner jag det.

Kungen besökte nyligen Falun med anledning av femtio år på tronen. Något säger mig att han inte vill flytta till Falun, men det borde han och därmed bli medborgare nummer sextiotusen.

Jag hörde nyligen mig själv beskriva de senaste fyra åren i mitt liv som en stor dikeskörning.

En återkommande mardröm jag har är att jag är ensam i världen. Den enda människan på planeten. Om en slår upp orden ensam respektive själv i Svensk ordbok så framgår att själv betyder ”ohjälpt” och ensam ”någon som är utan sällskap av någon annan”. Ensam är stark. Själv är bäste dräng. Jodå, visst klarar jag mig ensam. Ensam är också förbannat tråkigt. Särskilt om jag skulle råka bli ensam, och därmed själv, på planeten.

För hägringar – i tiden

Jag saknar henne så. Fortfarande, efter fyra år, är hon varje dag saknad. Kanske blir det extra tydligt när det inte finns någon att luta sig mot de stunder det är tufft i livet. För våra gemensamma barn, exempelvis. Vi hade ju alltid varandra, Malin och jag, vi var ett bra lag. Det är nog det jag mer eller mindre omedvetet sökt dessa år, en ny sådan relation. Ett bra lag. Men det är omöjligt, i det avseendet är jag faktiskt ensam på planeten. Dikeskörningen handlar dock inte om det. Jag har kört fast. Utvecklas inte. Jag existerar i en tillvaro bestående av hägringar.

Drömmen är kanske inte så svår att förstå, ändå. Det är ju så många goda, vackra meningsfulla människor som lämnat mig alldeles för tidigt. Snart är det bara jag kvar, säger mig kanske mitt undermedvetna.

Jag är inte ohjälpt och trivs gott i mitt eget sällskap. Men det är inte riktigt samma sak att på egen hand besöka operan, njuta råbiffen i dess källares bakficka eller hänga på NK:s champagnebar. Och min vän Henrik på Styrsö har, förövrigt under en rejäl räkfrossa, fastslagit att det måste anses som brist på bildning att sammanblanda ensam och själv.

Jag har svårt att tänka mig en ensammare människa än Carl XVI Gustav. Och jag har svårt att tänka mig en bättre definition av hägring än monarki.

Uppsala. Jag älskar den stan trots att det var så långe sedan allt det bra hände.

Med Wennberg är jag aldrig ensam

Han är inte oäven i köket, Viktor. Men han föredrar att någon annan lagar maten om det är möjligt. Och det är ju kul att retas. Men han serverar så mycket mer än räkor på ett fat: glädje, kärlek, Chablis och eufori exempelvis. Kanske är jag förresten själv något av en räka på ett fat. Jag menar, ensam gör jag ingen glad, jag passar bäst tillsammans med Chablis, jag får inte överdriva majonäsen och jag drömmer om att i fullständig frihet simma tillsammans med min clownfisk i svarta havet medan jag i själva verket ligger lit de parade på den besuttnes taffel.

Mästerkocken (th)

Kanske är min lyckliga ungdom en hägring, kanske svärmeriet i Uppsala likaså. Kanske är min tjugotreåriga relation det. Kanske var allt jag upplevde i somras en hägring. Det gör inget. Jag föredrar att njuta av mina hägringar så länge det går. Ungefär som jag gör av ytterligare några räkor på ett fat. Ta inte ifrån mig mina hägringar och låt mig aldrig uppnå mina drömmar. I båda fallen är det nämligen kört. Låt mig sluta mina dagar som far ”the Dude” Adolphson. Det räcker utmärkt.

The Dude: ”ensamheten är inte min bästa vän men en nära vän”

Det var inte direkt mina idoler vi såg på konserten men det var inte en så dum upplevelse. Min stora lilla tjej var i eufori. Jag vill tillägga att även om jag aldrig trodde att jag någonsin skulle betala pengar för att se gaphalsen från Göteborg så måste jag säga att alla tre är briljanta artister. Tillvaron känns efteråt väldigt bra mitt i all enkelhet. Musiken, upplevelsen och texterna gjorde sitt ärende inom alla oss tiotusen människor som under dryga tre timmar åhörde sångerna om brustna hjärtan klinga ut i den uppsaliensiska sensommarnatten. Vilken avslutning på sommaren!

Det är aldrig middagen i sig det kommer an på. Det är alltid omständigheterna under vilken den serveras som är det viktiga. Vilket räkor på ett fat lär oss. Tack, älskade lilla dotter för ynnesten att få hänga med dig ännu en tid. Med mycket möda och stort besvär. Men ändå. Tack! Tack Veronica, Miriam, Håkan och Mina! Låt oss tillsammans överdriva livets goda! Be gone, dysterhet!

Middag i Botaniska trädgården


Musik:

Under någon ny

bild 144: teatrum mundi

Vi har alla våra roller att spela på livets scen.


As time goes by. Alla dessa dagar.

Tiden går fort om man inte stirrar sig blind på den enskilda människan utan istället fokuserar på de stora händelserna i världen. Jag brukar ibland låta eleverna få krympa jordens historia till att omfatta bara ett år. Livet uppstod i den tankemodellen i slutet av november, dinosaurierna dukade under på julafton. Sedan får de reflektera över sina egna liv. Ja, inte dinosaurierna alltså – eleverna. Om det nu är någon skillnad (ursäkta, lärarhumor).

En fin stund på en pub i England

Analys, lär jag också mina elever, är ett grekiskt ord som betyder lösa upp, frigöra, sönderdela. Analys innebär att plocka sönder något i smådelar och undersöka varje enskild del. Varje beståndsdel vänder och vrider man på och och undersöker från olika vinklar och perspektiv. Det är ungefär som att plocka isär en motor för att förstå hur den fungerar. Vissa har fallenhet för processen, andra inte. Allt går att analysera, både motorer och livet i stort. Likaså lär jag dem att syntes innebär motsatsen och avser att sätta samman, lägga ihop, konstruera. Man sätter ihop olika beståndsdelar, går från analys till helhet. Man skapar något nytt, kanske en större, ny, förståelse av helheten. Ibland handlar det om att kombinera information på nya sätt och därefter dra slutsatser.

Teatrum mundi är en filosofi med rötterna hos Platon och som blev populär under 1600-talet. Termen innebär att se världen som ett skådespel där alla har sin roll att spela och det är viktigt att spela den väl. Då genom ståndsamhällets hierarki, nu genom sociala medier. Tiden går medan jag och alla andra spelar våra roller på tillvarons scen. Papparollen är för mig den svåraste, samtidigt den viktigaste och roligaste. Roligt var förresten också när en elev i skrift refererade till den store filosofen som ”Platton”. Är det den där filosofen från Göteborg, skrev jag i marginalen. (Ursäkta, lärarhumor.)

En fin stund vid slottet Versailles

Det börjar bli dags att sammanfatta sommaren och se hösten an. Där har funnits umgänge i storfamilj med släkt och vänner. Där har funnits gyllene ögonblick: ett kvällsdopp i engelska kanalen, en öl på puben The Victoria i London, en måltid på brasseriet Le Charlet i Paris, familjemiddagar i huset i byn Treignac, Chablis, Champagne samt havets läckerheter på Styrsö. Men där har inte bara varit frossarens överdåd utan även späkning genom löpning där kilometer lagts till kilometer. Det enda jag egentligen saknat denna sommar är fjällen. Ska vi sikta på Sarek nästa år?

Analysen säger mig att livet är gott, njutbart och i allt väsentligt tillfyllest. Även om syntesen inte är given (och tur är väl det när vi diskuterar människor) känner jag glädje över allt jag har. Utan uppgivenhet kan jag konstatera att jag inte har något att bevisa eller uppnå utan egentligen bara den fantastiska möjligheten att kunna ta dagen som den kommer.

Jag ägnar mig åt, uttryckt med en formulering lånad av Carl Piper, (en av Karl XII:s närmaste män) som uppgiven över majestätets tjurskallighet utbrast att nu inget annat återstod än lydnadens ära under tonårsdöttrars (exakt så sa dock inte Piper) tyranni (ursäkta, pappahumor). Mer konkret ska jag under året fortsätta att försöka vara en närvarande pappa, laga mat som ingen vill ha, trösta, krama, irritera, ”inte fatta ett skit”, med mera, ety det är min roll – en roll som tarvar perfektion.

En fin stund i Halsvik

Analysen säger mig också att jag i allt väsentligt är fri att rolltolka. När jag ser mig omkring konstaterar jag att det förefaller som om det inte är allt för många som fullt ut är det. Det, om något, är minsann en värdefull syntes. Så, uppmanar jag slutligen mig själv, landa trygg i det du har. Unna dig något gott, lyssna på något vackert, läs något bra. Var nöjd i nuet, tiden är din vän. Syntesen kommer sen. Rätt som det är har alla dessa dagar plötsligt passerat. As time goes by.


Vi har alla våra roller att spela, detta är min.

En fin stund på Hjortronvägen i Falun. Kanske blir jag aldrig mer så här obekymrad


Relaterade blogginlägg:

Tempus amicus noster

The greatest showman

Omvänd Sisyfos


Musik:

River flows in you

As time goes by (länk ovan)

Bloggens samlade musik (spellista)


Källor:

Västerbro: Tyrannens tid

Epiktetos

I denna bloggpost låter jag tankarna svinga sig tämligen ohämmat. Ingen röd tråd eller substans att skönja så långt ögat når, däremot möjligen en och annan kliché. Som vanligt, med andra ord. Jag funderar, alltså. Hur framstår jag egentligen. Gnällande? Glad? Sörjande? Sökande? Allt av detta? Spelar det förresten någon roll hur jag uppfattas?


Kan man vara förälskad utan att ha någon att älska romantiskt? Det beror kanske på hur man ser på saken. När dessa rader skrivs skulle jag firat min tjugotredje bröllopsdag, men så blev det inte.


Epiktetos är en grekisk filosof jag inte känner till särskilt väl. Ett citat jag dock gillar är ”Det är inte händelserna som oroar oss utan hur vi uppfattar dessa händelser”. Hur människor uppfattar händelser snarare än vad som faktiskt händer, alltså. Det handlar i vår tid ofta om källkritik och kommunikation, mer eviga teman är kärlek och relationer.



Jag saknar den romantiska kärleken och passionen. Jag saknar min vän och framtiden vi kunnat få. En dotter funderar. Har frågor, vi pratar. Är jag lycklig? Kommer jag fortfarande älska henne när hon blir gammal – när hon är fyrtiotvå, exempelvis?

Jag tror egentligen det är lätt att förstå. För att tillvaron ska fungera måste kärleken, glädjen och passionen finnas i den. Så är det, i all sin enkelhet men samtidigt fruktansvärt komplicerade snårighet, iallafall för mig. Antagligen för de flesta människor. Det är skälet till varför vi alla, låt vara på olika vis, söker kärleken, närheten, glädjen och harmonin.

Kärlek och passion, sålunda. Hur många är det inte som givit sig i kast med att försöka definiera dessa företeelser? Jag definierar kärlek som viljan att för någon viss person varje dag försöka vara en lite bättre människa. I den formuleringen ryms alla former av kärlek och relationer. Romantik, vänner, släkt och familj. Lite bättre, alltså. Varje dag. Hur bra blir inte det i slutändan?

Jösses, vilken skakig resa livet är. Hur ska man veta vilken väg man ska ta? Kanske, funderar jag, genom att välja rätt, och vårda, sina relationer. Hela tillvaron består ju strängt taget av relationer. Hemligheten är att undvika de toxiska och försöka pumpa in så mycket kärlek, passion och engagemang det går i resten av dem. Det är nog hela grejen, egentligen.


Man bör inte fundera så mycket över omgivningen. Man kan ändå inte förändra andra människor, bara sig själv. Man känner omedelbart inom sig vad man vill. Sinnesro är att vara helt fri från omgivningens eventuella synpunkter och förväntningar. Att vila trygg i sina känslor. Det är iallafall så jag tolkar Epiktetos. Känslorna styr. Kan de samverka med logiken är det bra men jag, för min del, är en känslomänniska och måste leva därefter.


Lycklig, svarar jag dröjande, och riktar mig lika mycket till min dotter som till mig själv, jo, men jag tror faktiskt det. Måhända inte lika sorglös som jag önskar, och som jag en gång var, men på det hela taget ändå… lycklig. Vi har ju, alla tre i familjen, redan överlevt det värsta tänkbara. Jag håller alltid på och tjafsar om det förflutna. Den viktigaste insikten är att inte fastna i det. Det är i nuet man lever och älskar, skapar minnen som blir en underbar framtid.

Ja. Ja är svaret till min dotter och nyckeln till livet, kärleken och passionen. Och fyrtiotvå, förstås (för den som kan sin Adams).


Epiktetos talar alltså om våra uppfattningar. Jag har inga längre. Inte fler än uppfattningen att jag kan ha fel. Men känslor, det har jag fortfarande. Tack och lov. Lycklig är måhända den som trivs med sig själv. Och jag är begåvad med en superkraft: när det gått tillräckligt lång tid får jag alltid mig själv på gott humör. På något sätt lyckas jag alltid med det.


Kan man vara förälskad utan att ha någon att älska romantiskt? Nja, jag har försökt att inte fastna i det förflutna, att hitta en ny väg. Kanske går det. Det viktiga är hur vi uppfattar saker och jag väljer att se livet som gott, kärleken som närvarade och kulturen underbar. Hur jag uppfattas eller framstår må vara av mindre vikt. Leve Epiktetos!

Somewhere over the rainbow, skies are blue


Relaterade blogginlägg:

Kärlek

Ensamma kufars sällskap


Musik:

A time for us

Kvinnan för dig

Kvinnan jag drömmer om

Over the rainbow


Källor:

Eriksson: Retorikens grunder

Thukydides

I stridens hetta. Vad menas egentligen med det påståendet? Beteenden som inte är representativa, inte normala, mer att tillskrivas affekt beroende på en extrem situation? Men vad vet jag, som knappast är att betrakta som något annat än en ignoransens marängsviss?


Vi för ett krig mot oss själva. Ständigt, livet igenom. Hur det kriget går avgör vad för sorts människa var och en av oss är. Mänskligheten krigar, som bekant, mot sig själv men också individer bekrigar sig. Varje gång jag är en ilsken, elak, lättkränkt, missunnsam, småsint människa, ett generalpucko, har jag förlorat. Alltså i stort sett dagligen. Men varje dag får jag också en ny chans, ungefär som i den gamla egyptiska berättelsen om solen som varje dag återuppstår. Också mänskligheten får med varje generation en ny chans.


En gammal vän från uppsalatiden, Pontus ”Pomma” Myrén, har alldeles för tidigt somnat in. Vi har genom åren haft kontakt, ibland hörde han av sig och ville ha kritik på sina texter, ibland hade han frågor och synpunkter om politik eller mina erfarenheter från svår sjukdom. Nu är han alltså borta. Jag tänker på sångerna, upptågen och skratten vi delat.


Ibland får mina elever möta greken Thukydides (ca 460-400 f.v.t) som tillsammans med Herodotos är en historieskrivningens pionjär. Han skrev boken Historia om det peloponnesiska kriget, som handlar om kriget mellan Sparta och Aten på 400-talet f.v.t. Det räknas som det första vetenskapliga historieverket, och beskriver världen utifrån människors handlingar utan gudars ingripande (som annars varit den normala förklaringsmodellen).


I alla tider har makten försökt övertyga människor om det storslagna i att gå i krig. Bilden av män som i sammanbiten kärvhet bryter upp från sina familjer, kvinnor och barn som i patriotisk yra hyllar sina hjältar som drar ut till försvar av fäderneslandets ära och storhet är något tidlöst. Det är möjligen just där och då, egentligen endast där och då – till muntra toner, fest, spel och blanka uniformer – som kriget är romantiskt. Iallafall kan idén om det ärorika kriget just där och då förefalla romantisk. Men snart kommer verkligheten och knackar på dörren med lidande och sorg. Idén om krigets heroiska karaktär dör för att återuppstå någon annanstans i en annan tid. Redan under antiken var detta känt. Thukydides skrev i sin bok att det hävdades att kriget skulle bli kortvarigt, ett kortvarigt krig är nämligen det enda som motiverar människor att utkämpa det. En lång, fruktansvärd konflikt som drabbar alla kan ingen stolt marschmusik eller allt flaggviftande i världen motivera.


Jihad betyder ”heligt krig”. Termen avser den enskildes dagliga kamp mot allt dåligt, frestelser, eller uttryckt på annat sätt: mot allt lågt och lumpet här i livet. Jihad innebär strävan efter att dagligen försöka bli en bättre människa.


Jag tänker plötsligt på de jag varit med vid slutet av livet. Det är några stycken vid det här laget. De har alla det gemensamt att de i sina sista stunder längtat efter mer liv, efter att fortsätta leva. De längtar inte efter evigt liv, men efter liv, efter livet i sig, själva livet. Det tycker jag mig märkt också hos Pomma, i de texter han lämnat efter sig. Denna djupt mänskliga längtan ser jag som själva motsatsen till krig och förklaringen till varför alla maktgalna krigsherrar är så fel ute – hur många pukor och trumpeter de än hyr in.

Pomma var en av de goda. Vila i frid. Jag skänker honom en tacksamhetens tanke för några fina ögonblick, läser åter hans sista blogginlägg och funderar över vilket som blir mitt sista. Det går naturligtvis inte att säga med säkerhet (om jag inte bestämmer mig för att sluta). Däremot går det att fastslå att det inte betyder något. Det ständigt pågående inre krigets utgång avgör vad för sorts människa man blir, ingen enskild bagatell på min blogg. Men om just det här blogginlägget (oturligt nog) skulle råka bli det sista vill jag passa på att säga följande:

Förlåt för de tillfällen jag inte varit en så bra människa.

Samt:

Pjäsen är slut, applådera!


I stridens hetta är det den nya generationen som finner lösningen på gamla och nya problem. Till den ställer vi vårt hopp både som individer och kollektiv. Också det är något tidlöst. Men vad vet jag, som knappast är att betrakta som något annat än en ignoransens marängsviss?



Relaterade blogginlägg

Herodotos


Musik:

Goodbye

Over the rainbow

Fear no darkness promised child


Källor:

Västerbro: Tyrannens tid

aliens

Vad är egentligen en alien? Uppslagsverket säger något främmande. Jag tänker mest på en banbrytande film från 1979.


Jag är lite osäker på vad som är lämpligt att uttrycka i dessa krigiska tider, varför jag i denna bloggpost inte anger exakta geografiska platser. Det finns flera öar, åtminstone tre, som heter Styrsö. Jag är kanske därför att betrakta som något av en alien i okänd terräng. Någon som är en alien, i betydelsen fel man på fel plats är Putin – och konsekvenserna är förödande.


Det finns olika former av minnesmärken. Ruiner, grottmålningar, museum, monument, bilder och personliga minnen. På olika sätt minner de om en tid som var, antingen i sig själva eller för att vi anser dem så pass viktiga att vi skyddar och bevarar dem. Själv bor jag till vardags bokstavligen mitt i ett världsarv. Minnesmärken är faktiskt också som något av aliens. En företeelse i fel miljö.


Någon uppmärksammade mig nyligen på att det finns ett helt tjog av statyer av kungar men inte i hela Sverige en enda av drottning Kristina. Ska det finnas en så bör den väl placeras i Falun, staden och Kristina är ju som Göteborg och Gustav II Adolf – och han tronar minsann sedan 1854 mitt i stan. Men han är en man, han. Så, frågan måste ställas: borde vi inte ha en Kristina-staty i Falun? Det blev en lite häpen tystnad i den politiska chattgruppen när jag föreslog det.


”Hur kan du vara så säker på att fienden kommer österifrån?” En vän i flottan berättade historien från 1990 som jag skrattade gott åt. Stängt taget är det faktiskt svaret som är roligt: ”Det är riktigt, säker kan man aldrig vara. Men det verkar ju onödigt att gå runt”.


Svågern ringde och ville besöka ön tillsammans med några utländska gäster. Men det går ju inte, blev min omedelbara reaktion. Det är intressant, det som hände inom mig var nämligen att jag omedelbart kastades tillbaka till mina barn- och ungdomsår på 1970- 80- och 90-talen.

Sedan åtminstone världskrigens tid har det funnits bunkrar på Styrsö. (Inga hemligheter avslöjas nu, de jag avser är sedan länge borttagna.) Oj, vad spännande det var att som tio-åring leka krig där. Min bror gjorde några år senare mer än att leka, han övade i området som en del av sin utbildning till kustjägare. (Själv var jag signalist på S1 i Enköping, ”Sveriges närmaste stad”. Quintus Wilhelm 2 – det var jag det, ”chef repro” ((kopieringsmaskin i fält)). Inte heller detta utgör några försvarshemligheter eftersom ÖB för drygt tio år sedan i ett brev tackade mig för mina insatser i rikets tjänst – och avpolletterade mig.)

Men på 1990-talet var stora delar av södra skärgården militärt skyddsområde och förbjuden mark för utländska medborgare. Särskilt minns jag skylten vid Saltholmens färjeläge med den något amatörmässiga översättningen av utlänningar till ”aliens” (se bild). Det gick visserligen att ansöka om särskilda besökstillstånd vid internationella besök men det krävde en hel del byråkrati. Inför VM i friidrott i Göteborg 1995, då jag sommarjobbade på Styrsöbolaget, kontaktade den dåvarande vd:n, Ove Boström, kommunledningen för att försöka få till en lättnad i restriktionerna. De utländska turisterna kunde inte ens färdas till Vrångö (ön längst i söder) som helt saknade försvarsanläggningar, (då alltså, nu har jag ingen aning) beroende på att de under resan skulle passera försvarets skyddsområden. Och det var ju lite synd när Sverige och Göteborg stod värd för ett internationellt idrottsevenemang.

(Förövrigt kan nämnas att jag denna sommar, när jag deltog i det göteborgska nattlivet, fick tillfälle att utväxla artigheter med Martin Dahlin, stekhet efter VM-framgången i fotboll året innan.)

Ärendet hamnade hos Jan Kaaling på dåvarande stadskansliet. Det visade sig att Försvarsmakten inte var intresserad av att upprätthålla det stora skydds- och besöksområdet utan ville begränsa det till betydligt närmare försvarets anläggningar på berörda öar. Eftersom det inte fanns några krav från försvarets sida att upprätthålla det utbredda besöks-/vistelseförbudet fanns inga skäl för kommunen att för egen del driva den linjen. Tvärtom innebar kommunallagens likabehandlingsprincip att samma besöks- och vistelseprinciper som gällde för kommunen i övrigt också skulle gälla södra skärgården.

Under processens gång skickade försvarsmakten ut militärpoliser till Saltholmen för att kontrollera medborgarskapet bland resenärerna. Syftet var inte att jaga spioner utan att tydliggöra orimligheten i det system som rådde. Det var ett, får man säga, kreativt sätt att ”verka utan att synas”. Det hela, minns jag, gav ibland upphov till uppträden, upprörda insändare i Göteborgs Posten och andra yttringar, då människor fann det obehagligt att få sin identitet kontrollerad av militär personal.

Det var en annan tid. Kalla kriget var slut, Sovjetunionen hade just fallit samman och Sverige nybliven medlem i EU. I det nya Ryssland hade en drygt fyrtioårig före detta KGB-officer, Vladimir Vladimirovitj Putin, börjat positionera sig i kretsen kring Boris Jeltsin och i Göteborg ansågs det vara dags att skrota ett föråldrat system. Ove Boström och Styrsöbolaget fick som de ville men det var egentligen bara en tidsfråga innan det ändå hade skett.

Jag minns skylten väl. Idag ser försvaret annorlunda ut än att avgränsa stora områden. Sedan något år är förövrigt en annan militär angelägenhet från min ungdom tillbaka i ny form: Kungliga Dalregementet. Platsen där de flesta av mina vänner gjorde militärtjänst. Det sägs att man under andra världskriget på sovjetisk radio rapporterande att ”det fruktade Dalregementet rör sig norrut” men jag har inte kunnat bekräfta uppgiften. Stämmer den? Säkert inte, men i det kollektiva minnet gör sig det påståendet fint, inte minst i dessa dagar.

Källa: Facebookgruppen Styrsö historia

Skrattet åt skämtet att fienden alltid kommer österifrån eller att utomjordingar inte får beträda Styrsö fastnar numera i halsen. Fienden talar dock inte alltid ryska. Nej, fienden, som historiskt sett kommer förr eller senare, anländer överallt ifrån. Kanske har vi förresten alla en liten alien inom oss. Frågan om försvar gäller isåfall hur vi hanterar detta något filosofiska antagande.


Jag förstår mina politiska kollegors tvekan. Att föreslå en staty över Kristina i dessa ekonomiskt svåra tider har kanske inte högsta prioritet. Men skidtävlingar har vi tydligen råd med. Se där, nu är jag i opposition med mig själv igen. Min inre alien vädrar morgonluft.

(Men! Uttrycket ”vädra morgonluft” kommer från Hamlet där vålnaden säger ”jag vädrar morgonluft” vilket för honom innebar att han var tvungen att dra sig tillbaka och försvinna för den dagen. Uttrycket har sedan av någon anledning ändrat betydelse så att det skulle vara något positivt. Så om min inre alien vädrar morgonluft, så innebär det ju att den är på väg bort.)


Det är skillnad på vad som är olämpligt och otillåtet. Är det fel på reglerna får man i en demokrati påtala det. Detta enkla faktum är värt att försvara. Jag njuter av min yttrandefrihet och tror faktiskt jag är beredd att dö för att försvara också din rätt att göra detsamma. Så, sämste Putin, det är alltså du som är en alien i samtiden. Avgå. Låt Ukraina vara. Försvinn ur historien så som galna diktatorer plägar. Några hyllande minnesmärken blir det inte.


Filmen Alien och dess uppföljare är faktiskt en perfekt metafor för Putin. I synnerhet den första filmen i serien. Se den gärna (igen) och döm själv.



Musik:

Englishman in New York

Don’t you forget about me


Relaterade blogginlägg:

Statyer


Källor:

Jan Kaaling, Styrsö

Per Gillén, Falun

Alien

bild 143: laterna magica

Viktor ringade. Med ett tonfall som inte tillät opposition beordrade han mig att hissa flaggan. ”Det är kronprinsessans födelsedag. Skärp dig”.

Namn. De säger mycket om oss.

Laterna magica är latin och betyder ”magisk lykta”. Termen avser den tidiga kameran, ett sätt att projicera bilder. Det finns en magisk låda i huset på Styrsö. Öppnar man den är man förlorad. Iallafall om man, som jag, är intresserad av (sin) historia. Lådan innehåller bilder och minnen, fragment av en tid som var, men tolkningen, bilden, den får man som alltid göra själv.

Astrid är ett gammalt nordiskt kvinnonamn (…) bildat från orden as, ‘gud’ och frid, ‘skön’, alltså ‘gudaskön’. Ett av de äldsta beläggen i Sverige för Astrid är en inskrift från 1000-talet på en runsten i Södermanland: ”Astrid lät göra detta minnesmärke efter Anund och Ragnvald, sina söner. Blevo dödade i Danmark, voro rika i Rauninge och raskast i Svitjod”. (Wikipedia).

Alla har en eller flera platser som är viktiga för dem. Halsvik är en av mina. Och jag gissar att det är på liknande vis för våra grannar här i viken.

Min mormor hette Astrid. Hon träffade min morfar Ivar och de reste ett minnesmärke i form av ett hus. Sådant händer mest hela tiden. Två människor träffas, tycke uppstår och i enlighet med omgivningens nöje eller missnöje slås några påsar ihop. Det sätter igång processer och historiens trådar skapar en fantastisk, unik väv.

Mormor (till vänster) med vänner

Jag vet inte vilket år morfar och mormor träffades för första gången. Men jag vet att morfar hade två systrar som gift sig och flyttat till Styrsö från Gullholmen och att morfar, när han på 1920- och 1930-talen hade permission från sitt liv på världshaven, ofta besökte dem.

Sjömän på permission på Styrsö (och som posen antyder, möjligen på friarstråt)

1936 hade dock frågan ställts och beslutet fattats. Men morfar ville inte bo i skyddande lä inne på ön, dessutom ville han se havet. Halsvik passade därför bra, där bodde redan, på södra sidan, en av systrarna. Sålunda inköptes för 728 kronor (1 krona kvadratmetern) år 1936 en avstyckad obebyggd fastighet av byalaget Styrsö Sörgård.

Köpehandlingar

Nu, snart nittio år och några generationer senare, kan jag, om än med viss möda, följa tråden. De flesta av nutida släktingar på morfars sida har flyttat från Styrsö. Några enstaka finns kvar på Gullholmen. Men i stamhuset Viktorsgården (där mormor och hennes två syskon växte upp) tronar ännu, i rakt nedstigande led, mammas kusin Lennart och hans fru Agneta med barn och barnbarn. Där hålls gästfriheten högt och vi är ofta på besök, Viktor (!) och jag.

Mormor till höger med vänner på Viktorsgården

Jag vet inte hur långt tillbaka mormors släkt går att spåra på Styrsö. Men det är långt. Min syster Helena, som gick bort alldeles för tidigt och vilar i samma grav som sin mor, kusin, moster, mamma, morföräldrar och gammelmorföräldrar knyter via sitt namn ihop det: Helena Astrid Viktoria.

Den gamla dansbanan på Styrsö. Eller möjligen Donsö. Säkert tog sig Astrid och Ivar en svängom.

Husen i Halsvik byter inte ägare så ofta. Vårt har tillhört vår släkt sedan det byggdes. Grannen genomför som nybliven andre ägare sedan 1936 en renovering och husen runt omkring har inte fler än en till tre ägare sedan 1960-talet. Plötsligt kommer jag att tänka på Astrid Lindgrens Norrgården, Mellangården och Sörgården. Matriarkerna i Halsvik, Astrid, Gunhild Carlund med flera, fintade man inte bort. Ökända (!) var deras kafferep som kunde pågå i tre dagar. Sägs det.

Halsvik från väster

Mormor. Vem var du egentligen? Jag minns dig som en ibland sträng, för att inte säga auktoritär, men samtidigt kärleksfull dam med strikt moralisk kompass. Den magiska lådan talar dock delvis ett annat språk. Där framträder du som någon som gillar spex, upptåg och med ett rikt umgängesliv. Det sägs att du ogillade alkohol varför morfar gick ner i källaren om han ville ta en liten knäppare. Även där finner vi ibland spår.

Spår

Hursomhaver. Gud, frid, skön. Precis som Helena Astrid Viktoria genom sina namn sammanfattar släkten sammanfattar också mormor Astrid Styrsö och Halsvik.

Mormor 1970-tal

Jag tar fram flaggan, tänker att var och en av oss är en magisk lykta med förmåga att projicera bilder. När jag öppnar den magiska lådan på Styrsö försvinner många timmar men när jag återkommer till nuet förstår jag lite mer om mig själv.

Namn. Jag skulle hetat Markus men någon fackpamp på fars arbetsplats hävdade att man inte kunde döpa mig efter kapitalets lakej (Marcus Wallenberg). Så var tidsandan på 1970-talet. Mor valde istället, för att markera tillhörighet till sin nya hemvist, ett rejält dalanamn: Per Fredrik. När nästa barn kom hade hemlängtan blivit stark och Jon Viktor såg dagens ljus. Genom en salig blandning av det jag här nämner plus ett knippe rojalistisk yra (Kronprinsessan och Helena är i det närmaste jämngamla) fick min syster sina namn.

Namn. De säger mycket om oss. Jag vet dock bättre än att argumentera med Viktor om flaggor och kungahuset. Så jag avslutade mitt kaffe, mumlade ”Vive la republique” och masade mig ut samtidigt som jag tänkte på människorna som gått före. För dem, och många fler, utropar jag: låt flaggan gå i topp!

Det står ett nytt hus på platsen för Öhbergs gamla bod


Musik:

Det är vackrast när det skymmer