Katarsis är ett grekiskt ord som betyder ”rening” eller ”rensning” med sitt ursprung i ordet katharos, som betyder ”ren”. Det var Aristoteles som använde termen inom teatern i betydelsen att tragedin är en genre som själsligt renar oss. När vi ser en pjäs, eller film, innebär katarsis det vi upplever efter pjäsen eller filmen. Den här känslan är viktig då den hjälper oss att bearbeta tillvarons små och stora jävligheter. Genom gestaltningen på scenen kan såväl skådespelare som publik bearbeta sina känslor från verkliga livet för att kunna gå vidare i tillvaron. Steget är inte långt till terapi. Inom psykoanalysen talas det om kathartisk metod för att beskriva en omvälvande och helande insikt hos den som genomgår terapi. Metoden innebär att patienten på olika sätt återupplever och avreagerar sig (bearbetar) en traumatisk upplevelse. Det är kanske därför rätt många människor trivs på en scen eller att konsumera det som framförs på en sådan.
Far börjar bli årsrik. Det går kanske lite långsammare samtidigt som han är som han alltid varit. Han tittar lite frågande på mig när jag tålmodigt förklarar att poängen med en mobiltelefon är att man faktiskt svarar i den. Ja, det skulle väl vara för din skull då säger han lakoniskt. Far lägger däremot gärna ut texten om förflutenhetens landskap. Jag har tidigare nämnt hans sorg över att farmor inte lät honom lära sig spela piano med motiveringen att det inte var någon framtidsbransch eftersom ljudfilmen kommit till stan. (Tills för inte så länge sedan före detta tillfälle hade man haft livemusik av piano på biograferna varför han då, alltså förr, kunnat försörja sig som pianist där. Genom ljudfilmens intåg var det inte längre en framkomlig väg, så av pianolektionerna blev det intet.) Så tänkte farmor. Jag tror inte det beror på att hon inte uppmuntrade sina barn att följa sina drömmar. Det handlar nog istället om överlevnadshorisont – farmor var en norrländsk bondkvinna född vid förra sekelskiftet. Hon hade en annan inställning till nöd, utvandring, klassresor och rösträtt än jag. Far kompenserade för detta, har hans syskon berättat, genom att på hög volym om söndagarna lyssna på radioteatern. RADIOTEATERN GEEER… Det är väl också en sorts uppror, tänker jag.
Härförleden förvånade mig far på nytt genom att gå igenom sina teaterroller som han fick senare i livet. Sång och teater såg jag honom som barn aldrig framföra – däremot ofta festliga tal på middagar. Som det visade sig var hans, enligt egen utsago, paradroller följande. I HC Andersens Kejsarens nya kläder spelade han krigsministern. Enligt far en tyst roll, alltså HELT utan repliker, och därför inte så rolig. I Lars Levi Læstadius Sönderslagen spegel framförde han adjunkten Fredlander och i Eugene O’neils Ljuva ungdomstid spelade han den försupne journalisten Sid Davies. Den rollen tyckte han om. Dessa roller framfördes på scenerna vid Ljungskile Folkhögskola och Socialhögskolan i Stockholm. Man får konstatera att det är rätt tunga roller i relativt tunga dramer han framfört under sin karriär. Eller? Arkiven ger delvis en annorlunda bild:
Far längst till vänster i ”Kejsarens nya kläder”
Äpplet faller inte långt från trädet. Nog har jag tillbringat mycket tid på scener i mina dagar – men aldrig inom teatern. Kör och tal, javisst. Men aldrig teater. (Men det ska sägas – min röst gör en sen karriär. Den har nu används flera gånger av Esteterna på min skola. Senast gick den till final på Stadsteatern i Stockholm. Eller, okej, produktionen där den förekommer ((som nyhetsuppläsare)) gjorde så). Nedan syns min enda huvudroll – hittills, nota bene – som Gustaf Vasa i ett spex på V-dala nation i Uppsala. Salig mor och moster var där och vi var nog alla efteråt överens om att det här med teater kanske inte riktigt var min paradgren. Men det var ju roligt att jag försökte, tydligen.
Dotter 1 har hittat hem i livet. För andra året i rad har hon i Kulturskolans regi varit med i musikal. I år spelade hon en apa i en variant på Aladdin. Detta innebär att hon får öva drama, dans och sång under professionell ledning. Jag kan av egen erfarenhet säga att man växer av att stå på scen. Och den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i ordets sanna bemärkelse verkligen en människa. Var scenen ligger, och hur den ser ut, är däremot en helt annan fråga.
Jag är avundsjuk på Dotter 2. Iallafall när det kommer till sång. Hon har da shit, som man säger. Jag försöker verkligen att inte överföra mina egna drömmar på barnen – men hon har så infernaliskt lätt för sig när det kommer till musik. Nedan syns hon i Musikskolans musikal ”Låtbåten” och ytterligare längre ner när hon trakterar sitt instrument. Hon är mycket engagerad i sin kyrkokör, också.
En sund själ i sund kropp, heter det ju. Jag kämpar visserligen också med att få mina flickor att utöva någon form av idrott, mest för balansens skull. Men jag tror verkligen livet blir en aning ljusare om man fyller sin själ med lite katarsis, nu och då. Med det sagt säger jag att regeringens förslag om ett obligatoriskt estetiskt ämne i gymnasiet är en god idé. Precis som det är bra med obligatorisk idrott på schemat under alla tre åren. För folkhälsans skull. Leve folkhälsan. Leve kulturen, Leve alla – länge och väl.
Säsongens första semestertripp gick söderöver. En vit fläck på kartan för mig är Öland, den ön har jag länge velat besöka. Och nu skedde det. På vägen återupplevde vi Söderköping och Trädgårdshotellet i Stegeborg som vi besökte också för sex år sedan. Men då var det Gotland som gällde. Denna gång Öland – i övrigt samma koncept.
Stegeborg är en betydelsefull historisk plats och här trivs jag. Johan III föddes och växte upp i den gamla 1200-talsborgen och ett avgörande slag i Sveriges sista (senaste) inbördeskrig (mellan Sigismund och hertig Karl) stod utanför dess murar. Jag undrar om hertig Karl hade koll på frisyren under slaget. Men mer om det senare. Det är mest ruiner som återstår i Stegeborg men Hamnkrogen i kombination med vyn nedan gör att maten smakar extra fint.
fästningen sett från hamnkrogen
Så bar det av ut över Sveriges längsta bro med öländska Mörbylånga som slutdestination. Här finns det utmärkta lilla ekohotellet Strandnära. Gott, fint och pittoreskt. Liksom hela ön, på något sätt. Öland känns som helhet ganska avstressat. Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap med Stora Allvaret är en självklarhet. Sedan när jag även en passion för landsändar varför båda fyrarna var ett måste. Den namnkunnige Långe Jan påstår sig vara Sveriges högsta fyr, minsann.
Ölands södra utpost
Det blir gärna historiska resmål när familjen rör på sig, så Vittrorna har kommit att acceptera (nåja) detta som en naturlig beståndsdel av våra resor. Karlevistenen innebar därför ett kort stopp. Hur förklarar man egentligen vad en runsten är? En tusen år gammal statusuppdatering? Stenen är 130 centimeter hög och troligen transporterad från fastlandet. Den restes i slutet av 900-talet över en dansk hövding, Sibbe den gode/vise. Enligt inskriften har han blivit begravd här – antagligen av en slump då han möjligen plötsligt dog när han seglade förbi. Dotter 2 har många frågor. Varför dog han? Tja, man gjorde det på 1000-talet… bäst att styra över samtalet på runorna. Inskriften består av två delar:
Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke].
Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, ‘stridernas Truds arbetare’ i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark ‘Vagn-Vidur’ på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark.
Trud är namnet på en gudinna, och stridernas Truds arbetare betyder hövding. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur tolkas som skeppshövding. Med Sjökonungens väldiga mark avses havet.
(Källa är olanningen.com/olands runstenar.)
Strax utanför Borgholm ligger Solliden. Man har ju slötittat på TV den 14:e juli genom åren och på impuls svängde vi in. Det var ändå kaffedags och rojalister har i allmänhet trevliga caféer.Solliden byggdes som sommarnöje åt Gustaf V:s gemål, drottning Victoria, 1906. Alltså kungens farfars mor och kungen ärvde det när gamle V-gurra gick ur tiden 1950. Tydligen trivs också nuvarande kungafamiljen här och på den vägen är det. Själv råkade jag i plötsligt bryderi eftersom jag hade för mig att Gustav VI Adolf var bror och inte son till V-gurra. Maleur.
PAPPA! HADE DU…FEL!!?
Nåja, ingen är felfri. Hur som helst intresserade jag mig mer för det gamla slottet strax bredvid – Borgholms slott. Dit åker vi nästa gång, tänker jag i all tysthet. Jag var iallafall den ende i familjen som hälsade på Victoria seniors minne.
Jag undrar om du var lycklig.
Varför, funderar jag, är det så mysigt och trivsamt i Borgholm? För att det styrts av Centerpartiet sedan 16 år? Det bär sannolikhetens prägel. Man funderar förövrigt över att slå ihop kommunen med Mörbylånga i ett projekt kallat Ölands framtid. En fin strand har de också, där i Borgholm. Men kanske upplevde ön en storhetstid på 80-talet när alla pressade sol i hetsig iver att uppnå chokladbrunhetens perfektion. Idag beter vi oss lite annorlunda på semestern, tycks det mig. Men misströsta inte, Öland, historien går i cykler.
Borgholms strand
Två små samhällen på resan norrut är Köpingsvik och Byxelkrok. Där kan man med fördel äta lunch. Och dricka juice.
Jag upplever öns norra ände som lite mer gemytlig än den södra. Vi gick inte upp i Långe Erik för entrén var 10 kronor dyrare än den i Långe Jan. Och, som jag påpekade för personalen, den fyren är ju längre så enligt vissa nationalekonomiska principer bör jag avstå…vad? Tycker ni inte att jag är någon glad fyr? Skämt åsido, barn måste lära sig pengars värde. Skämt åsido igen – familjen ville resa vidare.
Ölands norra uddeClose up Långe Erik
För vi skulle besöka Trollskogen, och den var ju fin. Där finns bland andra magnifika träd en ek som är 900 år gammal.
900 år – och så får man inte klättra i den. Vad är poängen, pappa?
Så var det dags att lämna idyllen Öland för Kalmar med dess ståtliga slott. Denna välkända historiska plats visade sig vara mycket bra att ta med sig barn till. Man fick puckla på riddare, gå på prinsess/skattjakt-promenader och ta del av allehanda skådespel. Och jag och barnens mor fick god tid att själva upptäcka slottet.
Jag tillbringade exempelvis en hel halvtimme att studera hertig Karls frisyr. Levde karln i en religiös filterbubbla? Eller gillade han helt enkelt inte sin skallighet? Kanske var han bara helt enkelt modemedveten?
Man hade en Leonardo-utställning på slottet, också. Nedan syns det sista universalgeniets förslag till dykardräkt. Jag kopplar dock ihop den med Star Wars på något sätt.
sandman?
Privat guidning
Efter slottet gick vi till ett ställe som visade Sveriges match på storbild. Alla lockades dock inte.
När är det klart?
Vittrorna bestämde att vi för tredje gången skulle besöka Astrid Lindgrens värld. Där träffade vi traditionsenligt LH och Eva som följde sin tradition att fira bröllopsdag. Då, på deras bröllop, var jag toastmaster. Det var kul, det.
Vittrorna skulle se alla föreställningar, i värmen, så det blev en lång dag. Klart värt, som kidsen säger. Det är kvalitet på grejerna i Astrids värld.
Mattisborgen
Man kan inte beskylla mig för att vara snål, tycker jag, när jag i våffelkön citerade John Travolta och frågade om man hade sprit i våffelsmeten. Jag bara undrade, ju. I så fall vill vi inte ha, förklarade jag ursäktande för det förvånade våffelbiträdet. Det verkade vara det enda rimliga att säga för att hantera situationen, resonerade jag senare. Jodå, inföll barnens mor, du klarade det jättebra.
Produktionskostnaden är samma här som där
En annan gång det blev lite pinsamt var när dotter 2 i kön till varmkorven högt frågade sin mor om vad pappa menade när han sa att det är det här som är verklighetens Westworld. Men hon, barnens mor alltså, kunde raskt ta över utlärandet. Hon har nämligen just läst den prisbelönta biografin om Ester Blenda Nordström. Som det visat sig har Astrid snott inte så lite av de mest kända händelserna i sina böcker från henne.
Nils Karlsson pysslingsolstingKolla! Katla! MYCKET bättre än i filmen!
Dotter 2 har sedan vi lämnade Småland analyserat Bröderna Lejonhjärta in i minsta beståndsdel. Och det är långt hem därifrån. Nu är vi iallafall hemma igen, mätta på upplevelser.
Now I have come to the crossroads in my life. I always knew what the right path was. Without exception, I knew. But I never took it. You know why? It was too damn hard.
Någon cineast kanske minns karaktären Frank Slades monolog i filmen En kvinnas doft. Jag kan, inser jag, ha kommit till ett väsentligt crossroads i mitt liv. Vilken väg ska jag ta? Jag har precis fullgjort mitt tjugonde år som lärare och kan därmed göra någon form av bokslut. De första fem åren var lite stela och osäkra medan de sista femton varit mycket bra. De senaste fem har varit helt makalösa, egentligen. Särskilt förra året. Jag utgår från elevernas resultat, deras respons och utvärderingar när jag säger detta.
Det klart, någon gång måste det väl vända. Eller åtminstone bli en tillbakagång. Om tillbakagången är tillfällig eller permanent återstår väl att se. Det har under året varit lite tufft privat och sånt ger ofta utslag i det offentliga livet. Men det räcker inte som förklaring. I år har det helt enkelt inte varit lika roligt. Resultaten ser ut som de brukar men eleverna har inte varit lika nöjda, generellt sett. Vad beror det på, grubblar jag över. Jag tror jag tröttnat lite. Tröttnat på att känna mig, trots hårda ansträngningar, som ständigt liggandes i bakvattnet. Ett stycke drivved på skolmyndighetens ocean, för att parafrasera junior. Låt mig förklara.
Jobbar man med gymnasiegemensamma ämnen kan det bli svårt att profilera sig. Hur man än vänder och vrider på sig är man i slutändan… expendable. För det går ju alltid att få tag i en historielärare, tycks det. Visserligen är jag part i målet – men nog känner jag att min arbetsgivare kunde utnyttja min potential lite bättre. Hur det än är med den saken är det svårt att ständigt leverera på högre nivåer. Och det kostar på att ligga i på det viset. Jag är när detta skrivs helt slut – och kan nog inte fortsätta så här. Hela maj ägnar jag åt jobbet, i princip dygnet runt, och så är det för många av mina kollegor också, naturligtvis. I stressen, i tröttheten gör man ibland misstag och så är det detta som efteråt ligger kvar på näthinnan. Nej, ska jag ens bli 65 måste jag växla ner, eller om, känns det som.
Sedan alla dessa konstiga skolreformer – jodå, jag har på olika sätt fått del av det, jag har det relativt bra. Men, som vi säger i Dalarna, änte könsti. De lärare som antingen blivit Förstelärare eller fått lärarlyftet och inte får det längre, ja den kollegan kan se sig ståendes men en högst påtaglig lönesänkning i sommar. Om det gällde mig skulle jag vara rätt sur. Om jag vore ett fackförbund lika så.
Så, just när man halvt sjukskriven och något nedslagen begrundar sakernas tillstånd, skramlar det till i inkorgen:
Hej! Idag tar jag examen från grundlärarutbildningen. Jag vet inte om du minns det men när du undervisade mig så erbjöd du alla i klassen hjälp med studieteknik. Jag hade det lite tufft i skolan då och bestämde mig för att ta emot din hjälp. Du gav mig några tips på hur jag kunde förbättra mig. Detta betydde väldigt mycket för mig och jag kan än idag inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hur som helst så var det något med just det tillfället och den empati du alltid utstrålat som inspirerat mig till att läsa vidare till lärare, trots att jag inte hade dig som lärare under en längre tid. Det jag vill säga är tack! Tack för att du inspirerade och hjälpte mig!
Lustigt nog hörde min bror polisen av sig ungefär samtidigt:
Energi. Så ser man sig plötsligt på semestern sittandes och skissa lite löst på nästa års uppgifter, vad tror en potentiell läsare om denna (obs – utkast!)
INSTRUKTION
Skriv lagom utförligt men nyanserat såinihelvete en reflektion över följande: Christer Fuglesang är förste svenske astronaut i rymden. Fuglesangen är en ö på Svalbard som Ingenjör André flög över med sin olycksaliga ballong. Är detta en slump? Eller så plockar jag fram en gammal favorit: handgrottan i Argentina, Cueva de las manos. Handavtrycken i grottan har gjorts av människor som levde för omkring 9 000 år sedan.
Det ser ut som om dessa för länge sedan döda händer sträcker sig mot oss inifrån grottan. Detta är en av de mest rörande lämningarna från de tidiga jägare-samlarnas värld, men ingen vet vad den betyder.
Uppgiften skulle kunna handla om vilka spår vi lämnar efter oss i kosmos och hur eftervärldens ska kunna tolka dessa. Eller nåt. Ingen vill bli tagen för självklar. Ingen vill vara kanonmat. Som legitimerad humanist i den svenska gymnasieskolan innebär detta påstående något bildligt – för en ensamkommande syrier, eller afghan, något högst påtagligt. Nej, de flesta av oss vill utvecklas. Så något måste jag göra åt min situation, herregud, vi snackar ju om 20 år. Vad hände, liksom?
I väntan på nya möjligheter och utmaningar så tänker jag att nästa år ska jag rikta min energi mot de ensamkommande. Det är ändå de behöver mig mest. Och till alla teoretiska förståsigpåare som inte dagligen träffar någon av dessa vill jag fyra av den legendariska 80-talsidrottslärarens på Södra skolan klassiska citat:
Dra igen limpsaxen – nu går vi vidare!
Snart nog kommer valet och vad som därefter följer. Utmaningar, nya spår. Jag ska göra vad som krävs, om jag kommer i mandat, för staden och dess medborgare. Jag köpte, som en upptakt till detta nya spår, härom dagen Annies Lööfs bok och fick den signerad av henne. Vi hann prata en liten stund och jag frågade om hon mindes vår mailväxling från tidigare i vår.
Javisst – det var ju du som träffar några av de ensamkommande varje dag! Tack för ditt engagemang! Om du visste hur många brev och meddelanden jag fått av tacksamma människor…
Jag vet också hur mycket hat hon får utstå. Nassarna stod utanför – de som tidigare hotat att hänga henne – men här var hon iallafall glatt leende i en allt intensivare valrörelse. Vilken inspiration! Kan jag bevara aldrig så lite av den intensiteten och engagemanget är mycket vunnet.
Ett vallöfte ger jag iallafall här och nu: en röst på mig i valet innebär en aktiv röst på kulturen. En röst på mig är också en aktiv röst mot SD. Jo, jag vet, man ska gå till val på sin egen politik och sådär. Och det gör jag. Men nu vet jag var min huvudsakliga håg (håg är ett substantiv som innebär själslig läggning som styr tankar, föreställningar, minnesbilder. Då måste väl var vara riktigt? Inte vart? #nervös) står: att i alla lägen verka mot SD.
Härmed lanserar jag Adolphson-doktrinen, detta är mitt politiska löfte:
Var helst SD gör framsteg ska jag, efter förmåga, vara där och motverka. Jag ska rösta emot, argumentera emot och jag kommer aldrig ge upp, samarbeta eller vara tyst gentemot det parti som jag ser som rasistiskt, kvinnofientligt och auktoritärt.
När man står inför crossroads i livet måste man, med Frost ord, ta the one less traveled by – eller åtminstone den väg ens samvete bjuder. Hur hård den än verkar. Jag tror det är det Frost menar i avslutningen:
IG Farben var en tysk kemi- och läkemedelskoncern. Företaget blev mellan världskrigen världens största inom sitt område. Efter andra världskriget splittrades koncernen i flera andra kända företag – det kan alltså sägas ha överlevt kriget. För eftervärlden är IG Farben känt som företaget som tillverkade gasen som användes i koncentrationslägren. Det spelade generellt sett en viktig roll inom näringslivet i Nazityskland och var en av hörnstenarna i byggandet av den nya, moderna krigsmakten genom kapital, råvaror och arbetskraft.
Företaget begick krigsförbrytelser och efter andra världskriget genomfördes en särskild process under rättegångarna i Nürnberg då 23 före detta chefer ställdes inför rätta. De åtalades för förberedelse och genomförande av anfallskrig, erövring av andra länder, plundring, förslavning och mord. Det var alltså företagsledare i ett av världens mest utvecklade länder det handlar om. De anklagades inte för att personligen begått dessa brott utan för att de varit med och planerat och finansierat bland annat annekteringen av Österrike och Tjeckoslovakien.
De anklagades också för att tillsammans med naziregimen ha upprättat den så kallade fyraårsplanen, en plan som skulle göra Tyskland redo för anfallskrig. Tysklands snabba avancemang och segrar, blitzkrieg, mot Polen, Benelux, Danmark, Norge och Sovjet möjliggjordes genom denna planering och samarbete. Tolv av de åtalade dömdes till fängelse av varierande längd (1-8 år) för plundring och förslavning. Elva blev frikända. Av dem som dömts blev alla benådade och fria i förtid. Ingen behövde sitta längre än tre år i fängelse.
Oskar Schindler är känd för den stora allmänheten genom filmen Schindlers list (som grundar sig på romanen Schindlers Ark av Thomas Kineally). Han var en tysk industriman som räddade fler än 1 200 judar undan Förintelsen genom att anställa dem vid sin fabrik. Han beskrivs i bok och film som en opportunist endast motiverad av att tjäna pengar men som med tiden utvecklar en stor osjälvisk hängivenhet för att rädda livet på de judiska arbetarna. Jag vet inte om Schindler var en övertygad nazist som bytte sida eller en aningslös affärsman med växande medvetenhet och samvete. Han var iallafall medlem i NSDAP och även verksam i den nazistiska underrättelsetjänsten innan han blev företagsledare inom rustningsindustrin.
Schindler drev en emaljfabrik i Kraków, Polen, inte så långt i från Auschwitz, med 1 750 arbetare av vilka 1 000 var judar. Genom sitt kontaktnät lyckades han skydda sina judiska arbetare från att gå under i Förintelsen. Han jobbade intensivt för detta till krigsslutet vid vilket han gjort av med hela sin förmögenhet. Den hade till största del gått till mutor av nazistiska beslutsfattare. För sina insatser förklarades Schindler efter kriget som Rättfärdig bland folken av den israeliska regeringen, en titel som förövrigt också förärades Raoul Wallenberg. Schindler begravdes på den katolska kyrkogården i Jerusalem, den ende medlem av nazistpartiet som hedrats på detta sätt.
Att glassbolaget Ben & Jerry uttalat sig positivt över beslutet att nio tusen afghanska ungdomar ska få stanna i Sverige, trots att en majoritet av befolkningen inte gillar det, är egentligen inte konstigt. Dels är det modigt och dels ligger det helt i linje med deras företagsidé och med deras grundares vision. Ben & Jerry vill inte tjäna pengar i en, som man ser det, värld man inte trivs i. Företaget har tidigare engagerat sig i Black lifes matter, Pride och medborgarrättsrörelsen USA. Tänk om något av den andan genomsyrat IG Farben. Tänk om Schindler inte så till den milda grad drivits av den.
Envåldshärskare behöver lydiga ämbetsmän och ett formbart företagsklimat. Utan dessa ting går det inte att genomföra en diktatur, den kan inte fungera utan detta. Dess i egna ögon storslagna vision faller platt utan lojala statstjänstemän, jurister, läkare, lärare och affärsmän. Vad man än arbetar med är det viktigt att hålla yrkesetiken högt. Blir du beordrad att göra något som strider mot samvetet – följ inte den ordern även om det innebär att du kanske måste byta, eller förlorar ditt, jobb. Vad gäller företagsamheten vill de festa av oss ha företag som också bidrar till samhället, tänker jag, så alla ni som tycker Ben & Jerry gjorde fel får väl göra som SD-garnityret och bojkotta glassen och i stället lyssna på den före detta Boppers-sångaren.
Själv ska jag köpa ett stort paket av deras glass nästa gång jag handlar.
Innocentius är ett vanligt påvenamn. Ordet kommer från latinet och betyder utan skuld, ren, eller oskyldig. Det kan, intressant nog, också i våra dagar kopplas ihop med ordet naiv eller oskuldsfull vilket inte är samma sak som att vara oskyldig. De första synonymerna utgår från moral och etik medan de sista tar sin utgångspunkt i lag och juridik. Moralen är mer evig än juridiken, skulle man kanske kunna säga, medan juridiken är mer jordnära och omedelbar.
Psykisk sjukdom, vanligen i historien omnämnt som vansinne, är präglat av sin aktuella tid. Även om människor i alla tider av olika skäl blivit eller ansetts vansinniga är de vanföreställningar eller psykiska sjukdomstillstånd vi ser idag ofta okända under medeltiden. Hur många söker idag hjälp för att de tror att de är gjorda av glas och går i tusen bitar om någon vidrör en? En inte ovanlig åkomma under medeltiden.
Rasism, eller rädsla för främlingar i största allmänhet, är inte synonymt med galenskap. Rasismen har varit med oss sedan dag ett, eller åtminstone sedan våra första stora moderna civilisationer. Även om de flesta av oss, till och med rasisterna själva, idag inser att rasism inte är något bra så förekommer det. Jag tror inte det ökat eller minskat, jag tror det ständigt förekommer men att vissa stimuli gör att den ibland blir mer tydlig och offentlig.
År 1215 sammankallade påve Innocentius III ett av medeltidens viktigaste kyrkomöten. Det ska sägas, ett kyrkomöte är ingen lättviktare. De tar i allmänhet lång tid, ibland årtionden, och får stor påverkan på de olika kristna inriktningarna. I det här fallet, alltså innan reformationen, omfattade besluten hela den kristna världen. Det man hade att besluta om år 1215 gällde ett tillägg till den kanoniska lagen, eller kanoniska rätten. Detta är en sorts kristen rättsordning som alla länder följde innan profana lagar började växa fram. Dessa kyrkomöten har traditioner ända tillbaka till den ursprungliga kristendomen. Det första ägde rum i staden Nicaea, belägen i dagens Turkiet, år 325. Ledamöterna kom från hela det romerska riket i akt och mening att skapa en gemensam struktur för sin religion (för att slippa saker som when in Rome – do as the romans).
Den kanoniska lagen/rätten handlar också om hur den kristna världen ska se på dem som inte är kristna. Under mötet 1215 gällde frågan den judiska minoriteten. Det beslutades att judar skulle fråntas möjligheten att inneha offentliga ämbeten eftersom deras brott mot Jesus gjorde dem olämpliga att styra över kristna. De ställdes inför ett dilemma. Det som är rasismens eviga problem. Hur vet man egentligen vem som är främling? Det syns ju inte alltid. Därför beslutades det på mötet att judar ska bära kläder som urskiljer dem från resten av befolkningen. Vid ett senare uppföljande möte beslutades att judar också ska bära ett särskilt märke på kläderna.
Det är från mötet 1215 man kan spåra nazisternas påfund sju hundra år senare att judar ska bära en gul stjärna. Och så där fortsätter det. Innocentius efterträdare fastslår att judar ska fråntas allt politiskt inflytande – eftersom de är dömda att leva i trädom intill domedagen. Detta sätter fart på den medeltida antisemitismen. Under 1200-talet brändes Talmud och massor av andra judiska texter i Europa, under 1300-talet fick de skulden för digerdöden. Sedan kom 1800-talet och därefter nazismen.
Hur ser våra dagars fördomar ut? Hur ser vår tids lagar ut? Och hur ser vår tids vansinne ut? Och vem avgör skillnaden?Rasismen idag handlar inte specifikt om judar (även om antisemitismen ökat, även i Sverige). Tja, uppfattningen att invandrare är kriminella, att vi INTE vill att vissa grupper ska bära distinkta kläder, att alla företagare är kriminella som fuskar med skatten, att alla män är sexistiska svin och att muslimer är terrorister. Frågorna hopar sig. Ska ensamkommande afghanska barn få stanna i Sverige? Vem har rätt till medborgarskap? Vad innebär ett tillfälligt medborgarskap? Vem har egentligen rätt att leva var på planeten?
Jag läser i kommentarsfältet på Facebook till en artikel som meddelar att nu, efter riksdagens omröstning, får ett visst antal ensamkommande ungdomar stanna på sitt boende här i Falun och gå färdigt gymnasiet. Jag läser, jag förfäras. Jag ser vanliga medborgare spy ur sig hat och galla. De hatar dessa ungdomar, tillskriver dem beteenden utan att träffat dem. De vet inte ens hur de ser ut. De hatar oss politiker som tagit besluten, fast de inte träffat (än mindre pratat med) oss heller. De hatar också de ytterst få som uttrycker sitt gillande, där i kommentarsfältet. De är många, de som hatar, och de hörs. Det verkar inte vara den vanliga anonyma ägghuvud-trollsvansen det handlar om, nej, det är 50-årige Kurt, det är 65-åriga Agnes, 45-åriga Anna och 22-årige Peter.
Jag misströstar – är människorna verkligen rasister? I dagens Sverige är drygt 20% av den röstberättigade befolkningen rasister och många partier gör sitt yttersta för att hänga med i rasistsvängen. Det finns inget som talar för att det inte alltid sett ut så i Sverige, tvärt om egentligen. Men nu är vi inne i ett av de ovan nämnda historiska stimuli-perioder. Håller någon inte med? Det är bara att se hur debatten förändrat sig kring vissa exempel. Ta Tillfälliga Uppehållstillstånd eller ensamkommande flyktingbarn eller varför inte den rödgröna regeringens flyktingpolitik. Ingen hade 2006 kunnat argumentera och överleva politiskt för Tillfälliga flyktingtillstånd eller att stänga gränsen.
Jag misströstar, so sagt. För mig är rasismen idag som ondskan i filmen Det Femte Elementet – ju mer man skjuter på den desto större blir den. Man kan bara besegra den genom dess yttersta motpol – kärleken. Jag misströstar, således. Det går snart inte att ta en debatt någonstans utan att bemötas av hat och hån. Det enda man som politiker kan göra är att tala om vad man själv står för och i förekommande fall acceptera nederlaget. Men det klart, vi vet ju inte med säkerhet hur det går i valet. Kanske vänder det, kanske vinner humanismen åter terräng.
Är jag oskuldsfull? Naiv? Skyldig? Kanske vansinnig? Döm mig gärna – men mitt samvete är rent. Annars skulle jag inte kunna kandidera till politiskt uppdrag.
Jag brukar, så här i slutet av läsåret, genomföra en lokalhistorisk promenad tillsammans med mina elever. En av poängerna med historia är att på olika sätt kunna orientera sig i tillvaron. Stora Torget är en utmärkt plats att utgå från, för en lokalhistorisk lektion.
Stora Torget i Falun är ett klassiskt renässanstorg, låt vara från den barocka epoken men allt kom ju lite senare till norden. Antiken kom överhuvudtaget inte varför det blir lite svårt att förhålla sig till renässansen. Renässans betyder pånyttfödelse och de som uppfann termen var några italienska städer som på 1400-talet tyckte sig ha återuppväckt antikens förlorade ideal. Nu är skiten över, tänkte de. Så som människan i alla tider ofta tänkt. Vår hoppfullhet tycks vara svår att ta ifrån oss.
Torget, agora och forum, spelade en viktig roll i de antika civilisationerna och företeelsen levde vidare in i renässansen. Vid torget samlades människorna för att handla, organisera sig, döma i tvister och rösta. Där fanns den politiska, ekonomiska och religiösa makten. Det var på torget staten och människorna möttes.
Namnet Falun kommer av ordet Fala som betyder handelsplats. (Jo, det finns lite andra förklaringar också, jag vet). Det har antagits att området sedan länge, kanske så långt tillbaka som 700-talet, varit en sådan plats. Med tiden relegerades handeln – människor fick inte fritt köpa och sälja varor hemma på gården eller i byarna utan var tvungna att bedriva kommers i städer, falor eller köpingar. Det moderna Falun växer fram i mitten av 1600-talet ungefär samtidigt som gruvan upplever sin storhetstid. Falu gruva kan förövrigt varit en av de största industriella arbetsplatserna i världen vid tidpunkten, den ekonomiska ryggraden i stormaktstidens Sverige.
1641 får Falun stadsprivilegier och en ny, modern stadsplan antas 1646. Det är vid denna tid Stora Torget anläggs samtidigt som rådhuset och Kristine kyrka. Torget fungerade under sina första 20 år om uppställningsplats för byggmaterial. Från början var det tänkt att stadens samtliga tillfartsvägar skulle sammanstråla vid torget, närmare bestämt vid den så kallade nollstenen. Om jag förstått saken rätt står den lilla vita stenen fortfarande i hörnet Åsgatan-Svärdsjögatan. Innan torget anlades var där betesmark som sträckte sig ner mot det sanka området kring Faluån. Därav ett av torgets många namn: Bondetorget. Det kallades också Nya torget och Rombotorget. Det senare namnet syftade på att människor från Rombolanden (odefinierade platser söder om Dalarna, sörlänningar helt enkelt) hänvisades hit för att sälja sina varor. Enligt logikens principer förstår vi då att Hälsingtorget var platsen för de kringresande försäljare som kom norrifrån, särskilt från Hälsingland. Jag kan därmed tänka mig att det var på Hälsingberg och i Hälsinggården de fick bo under sin vistelse i Falun. Det vore kul att fördjupa sig lite i Faluns relation till Hälsingland, givet att tre platser namngivits härav. Stora Torget var också sommaren 1743 skådeplats för dramatiska händelser under Sveriges sista bondeuppror, Stora Daldansen. Värt att notera är också att det var här offentliga straff och avrättningar verkställdes innan verksamheten flyttades till Galgberget.
Jag står mitt på torget och tittar på rådhuset. Hela byggnaden andas kunglig myndighet med riksvapnet och sina kronformade ankarslutar. Att rådhuset och Kristine kyrka överhuvudtaget tillkom berodde på drottning Kristinas nåd men hängde också ihop med att staden fick lova att bygga en rejäl kyrka om stadsprivilegier skulle beviljas. Bygget av rådhuset startade 1643 vid det nya torgets norra sida då kronan (landshövdingeämbetet) behövde ett sädesmagasin. Men staden behövde även ett nytt rådhus. Drottningen skänkte därför tomten, magasinsbygget och material för att staden skulle få ”ett skönt rådhus av sten”. Falun expanderade som sagt kraftigt och rådhuset blev snabbt otillräckligt. Man byggde i mitten av 1600-talet på en våning och sitt nuvarande utseende fick huset 1749 efter att ha förlängts i båda ändar. Efter de förödande bränderna 1761, då två tredjedelar av staden förstördes, återstod endast två byggnader i centrum – nämligen de som var byggda av sten. Kristine kyrka och rådhuset.
Som nyutnämnd vigselförrättare och som stolt innehavare av plats nummer 3 på Centerpartiets kommunlista tänker jag att jag möjligen kommer att vistas mer härinne än hittills (som är aldrig).
Redan från början fanns en restaurang, Stadskällaren, och med tiden utökades verksamheten med ett stadshotell. Ett sådant byggdes på tomten bakom själva rådhuset och invigdes 1879. Hotellet gästades förövrigt av familjen Bin Laden 1969. I byggnaden (inte originalet) finns idag studentkåren.
Jag vrider på huvudet och betraktar istället Kristine kyrka. Det är en av de få kyrkor jag har en personlig relation till (de övriga är Kopparbergs kyrka, Styrsö kyrka och Hallens kyrka). Detta är min kyrka. I den har jag sjungit körsång sedan barnsben och det var här vi hade begravningsgudstjänsterna för min mor och senare för min syster.
På grund av att staden växte så kraftigt i mitten på 1600-talet behövde den organisera sig bättre. Med sina 6000 innevånare var Falun rikets andra stad och den 300 år gamla Kopparbergs kyrka ansågs otillräcklig. Kopparbergs kyrka var avsedd för gruvfolket och de omkringliggande socknarna medan den nya kyrkan blev överhetens (främst borgerskapets och bergsmännens) kyrka. Det var väl därför jag själv döptes i Kopparbergs kyrka 1971 kan jag tänka, förutom att vi inte på något sätt tillhörde överheten så bodde mina föräldrar i Hälsinggården när jag slog upp mina egna saligt himmelsblå och ännu oförstörda ögon för första gången. Under 1900-talet kom de sociala graderingarna härvidlag att byta plats och i folkmun benämndes Kopparbergs kyrka under min barndom ibland för pälskragarnas kyrka. Mor trivdes bäst i Kristine hos ”fader Ralf” och Mats Åberg.
Idag tillbringar min yngsta dotter mycket tid i Kopparbers kyrka genom sin körsång under engagerade Anna Kjellins fasta ledning. Jag har till och med ätit pizza, haft fredagsmys och sovit över i koret. Visserligen på körläger men det var nog tur att mormor aldrig fick uppleva det. Släkten följa inte alltid helt exakt släktens gång, som tur är. Det är hursomhelst veckans bästa tid när den stressade barnafadern under en timme på orgelläktaren mol allena kan låta tankarna löpa fritt.
Kristine kyrka uppfördes 1642-1660 (den invigdes 1655, något år efter att drottningen abdikerat, konverterat och flyttat till Rom) som en stormaktsmanifestation i barockstil, ett skrytbygge att symbolisera en stad i framgång. Idag bygger vi mest hopptorn. (Förlåt, jag kunde inte låta bli.) Jag har uppfattat att den speciella blå färgen i interiören, kallad dalablått, var en uppfinning av Carl Larsson och som så mycket annat här i stan inte oomstridd. Framför kyrkan står sedan 1919 den väldige Engelbrekt av Karl Hultström. Statyn har sin egen fascinerande historia vilken intresserad hittar en länk till nedan.
Kristine kyrka med Engelbrekt framför
Vrider jag ytterligare på huvudet ser jag först Speakers Corner, en blinkning till såväl renässans som antiken och en lämplig plats att föreläsa ifrån (jag har förövrigt hållit tal till Storbritannien och hela dess folk vid originalet i London, även om ytterst få lyssnade). Mitt emot ligger Bergslagets magnifika huvudkontor. Det är inte mycket kvar här i trakten av den en gång så dominerande verksamheten och det som återstår styrs från Finland. Byggnaden symboliserar näringslivets närvaro och uppfördes på 1700-talet ursprungligen som sädesmagasin. Sin nuvarande utformning fick huset 1905 och är idag mest känt tack vare den vackra Bergslagssalongen innehållande porträttet på, som vissa ännu säger, gamle kungen.
Stora Kopparbergs (Bergslagets) huvudkontor
Till den ekonomiska makten räknas också bankerna. På motsatt sida, i korsningen Åsgatan-Kristinegatan, ligger det som först var Stora Kopparbergs Enskilda bank, sedermera Götabanken, och idag Nordea. Jag mins när jag som barn travade med mor till Götabanken – hon ville inte riktigt ge upp sitt västkustska arv. För henne var det lite som en västsvensk ambassad och hon hoppades alltid träffa någon att prata göteborgska med därinne. Men det gjorde hon givetvis aldrig. Detta är Faluns gamla bankkvarter. Strax nedanför ligger det som en gång var Riksbanken och följer jag Åsgatan förbi ett annat intressant hus, Hammars, (som jag här lämnar därhän), kommer jag till min favoritkrog: Banken Bar och Brasserie. Om jag säger att jag faktiskt arbetat där under den tid en vanlig drink var Galliano hot shot har jag väl gett en någorlunda tydlig historisk referens.
Tillbaka till Torget. Nästa byggnad är det storslagna Centralpalatset uppfört 1897 i jugendstil. Idag är huset mest känt som Selma Lagerlöfs bostad mellan 1902-1907 där hon skrev flera av sina verk, bland annat Nils Holgersson. Inför Gustav VI Adolfs Eriksgata 1953 hade smaken ändrats och huset strippades på all sin utsmyckning, ty detta tilldrog sig på den tiden då man inför en kungs besök kunde göra så.
Under 1960-talet genomfördes den av många beklagade rivningsvågen i svenska städer. Byggnaderna efter Slaggatan, Stadshuset och affärer, tillkom efter det. Nåja, en stad måste ju fungera och utvecklas också. Sedan fortsätter promenaden till Fisktorget. Marken här var från början sank varför det dröjde till 1850-talet innan den blev ett torg i ordets rätta bemärkelse. Här bedrevs en livlig torghandel, inte minst fisk – åtminstone tre fiskaffärer har funnits här. Under hela 1900-talet har det bedrivits torghandel på Fisktorget innan den från 1977 hänvisades till Stora Torget. Står man på den här platsen och ser sig omkring ser man arkitektur från olika tider. Spruthuset, Polishuset, Näringslivets hus, husen efter Östra Hamngatan…. Mellan de bägge torgen låg biografen Röda Kvarn som ett monument över en tid när pornografi konsumerades mer offentligt. Röda Kvarn brann, har jag för mig, ner och återbyggdes inte. Kopplingen till det antika torget genom polisen, det numera rivna badhuset och biblioteket (både polis och bibliotek är grekiska ord) och demokratin är en intressant sak att diskutera med eleverna.
Promenaden fortsätter via selmastatyn (här gör vi ett kort stopp och jämför Selma med Engelbrekt. Monument säger ofta mer om den tid som reste det än om det den föreställer) till Dalarnas museum. Ett intressant avslut på just den här promenaden var att reflektera över historiska normer. Kristina har ibland utan vidare belägg beskyllts som homosexuell, Selma och miss Elkan levde i en offentligt homofobisk tid och hur var det egentligen med Karl XII? Museets normkritiska utställning av Elisabeth Ohlson Wallin var ett lämpligt avslut på en intressant lektion där jag själv också lärde mig mycket. Det är ett fantastiskt arbete, jag har.
Innan jag och eleverna skils åt dammar jag av det gamla falu-skämtet att vi parkerar strängt taget inte på Gamla posten-parkeringen utan på gamla Gamla posten-parkeringen. Det skrattades det inte åt den här gången heller.
Kläder i allmänhet har alltid fascinerat mig och även maktens klädval är intressant. Partiledarnas slipsar diskuteras flitigt. Vad signalerar de? Varför har de valt just den färgen? Maktens klädval är aldrig slumpmässigt.
Margaret Thatcher uppmärksammandes på 1970- och 80-talen för sin stil som kallades ”power dressing”. Elaka tungor mende att det enda förutom kackerlackor som skulle överleva ett globalt kärnvapenkrig var hennes frisyr. Men detta var också (långt) före #metoo.
2015 gick cirka 150 av Thatchers tillhörigheter under klubban på auktionsbyrån Christie’s i London. Bland det som såldes fanns hennes bröllopsklänning, handväskor, skor och klänningar. Enligt Daily Mail drog försäljningen in minst 33 miljoner kronor. En röd väska ansågs särskilt intressant och såldes för 3 miljoner kronor. Man häpnar. Väskan har tydligen synts i klassiska bilder från hennes tid som Storbritanniens ledare vilket trissade upp priset.
Jag minns förövrigt en bild på Mona Sahlin och en väska. Det är ett jättekonstigt foto på landets ledande politiker inför valet 2010. Det blev stor uppståndelse då väskan kostade 6000 kr. Inte bra för en maktens (socialdemokratins) kvinna i Sverige, tydligen. Vad övrigas som förekommer på bilden kläder kostade diskuterades aldrig.
Kläder och accessoarer har alltid varit ett sätt att manifestera makt och status. Speciellt intressant blir klädvalet hos makthavare som en reflektion av respektive tids ideal. Modet har som bekant förändrats genom tiderna och det syns redan vid en jämförelse med Thatcher och faktiskt också med den ovan nämnda bilden på Mona och 2010-gänget.
En uppgift jag brukar ge eleverna i kulturhistoria går ut på att jämföra maktens kläder i olika tider, exempelvis solkungen Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715) med någon aktuell ledare. Som utgångspunkt används “Porträtt av Ludvig XIV i kröningsdräkt” av Rigaud från 1701. Porträttet visar kungen i all sin prakt, han är centralt placerad i målningen och har kroppen i profil. Han möter betraktarens blick med ett neutralt och lite överlägset ansiktsuttryck och hela kompositionen ramas in med rejäla, röda tyger. Majestätet bär spetsskjorta med manschetter, krage, knäbyxor, strumpbyxor (tights), klackskor och en hermelinmantel. På manteln syns liljan broderad i guld – huset Bourbons släktvapen. På huvudet bär han en rejäl peruk och ansiktet är pudrat. Han bär dock inte kronan på huvudet (det behöver han inte – han är nämligen tillräckligt majestätisk ändå, viskar, eller ropar, Ludvig till oss från andra sidan duken), den är placerad snett bakom spiran vilka tillsammans med svärdet vid höften är symboler för makt. Manteln är förövrigt uppdragen för att svärdet (och vaderna) tydligt ska framträda.
Detta var Solkungens officiella skrytporträtt, världens mäktigaste härskare, mannen som myntade staten – det är jag. Utstyrseln ska understryka makten och härligheten. Hela målningen genomsyras av barockens svulstighet – allt för att manifestera storhet, rikedom och överflöd. Ludvig är som sagt pudrad. På en del håll är det ännu är status att ha en blek hy för att visa att man är rik och inte behöver arbeta utomhus. De rikas ansikten pudrades under 1600-talet vita för att verka ännu blekare än de var. Och möjligen för att dölja ärr från koppor och syfilis. Stort och svallande hår var modernt och stora peruker användes ofta, i synnerhet om man var skallig, vilket kungen var. En riktig karlakarl hade framträdande muskulösa vader, klackskor (för att vaderna tydligare skulle framträda) samt vida och knäkorta byxor. Korsett bars av både män och kvinnor.
Vissa tyger, färger och material signalerade högre status och det fanns lagar som reglerade vilka färger och material som fick bäras inom respektive stånd. Det var olagligt med hot om stränga straff att klä sig, bete sig eller äta utanför sitt stånd. Också spår av detta återfinns ännu här och där i världen. Exempel på material som hade hög status var spets, sammet och siden. Importen av dessa lyxvaror utgjorde en väsentlig del i ostindiefararnas vinstrika resor. (Riskkapital i ordets rätta bemärkelse, måhända). Färger som signalerade makt och rikedom var rött, lila, rosa och blått. Anledningen var att det var dyrt att färga tyger i klara färger varför en färgglad utstyrsel signalerade rikedom. I målningen av Ludvig står han alltså omgiven av röda tyger. Ledande statsmän och politiker har idag ofta röd slips. Den röda färgen har som nämnts genom historien varit en färg som signalerat makt och hög status (fortfarande går celebriteter och kungligheter ofta på “röda mattan”) och rött var den dyraste färgen att färga tyger i.
Ludvig har skäl att vilja signalera makt och rikedom. Under 1600-talet höll samhällssystemet (ståndssamhället) på att luckras upp och det blev viktigt för kungen (och adeln) att hävda sin position som enväldig härskare/ledande klass och visa var makten hörde hemma. I alla tider har grupper och individer som fått sin position hotad på olika sätt försökt stärka den genom mer eller mindre desperata åtgärder och kanske är det något av detta Ludvig tänker på när han betraktar oss. Försök inte! Han höjer sig över oss undersåtar, nästan som en gud, här står en monark så mäktig att ingen kan utmana honom.
Sällan har eliten varit så tråkigt och likartat klädd som idag. Kostymer varthän ögat når. Anledningen till att kostymen inledningsvis endast bars av överklassen berodde på att plagget var svårt att massproducera då alla mått var individuella. En kostym gick endast att få tag på hos en skräddare – något som bara eliten hade råd med. Även kvinnor i maktpositioner bär idag kostym, något Thatchers garderob får illustrera. Att tvärt emot Ludvig vara solbränd innebär idag att man har råd och tid att åka på semester.
Både Ludvig och USA:s president Donald Trump använder sina hårsvall på ett medvetet sätt. Ludvig lät tillverka peruker av exklusivt lejonhår för att dölja sin tilltagande skallighet och därmed förknippade ålderdom. Den amerikanske presidenten har mer hår än de flesta i hans ålder och få frisyrer är så omgärdade av rykten som hans. Grått hår och skallighet visar då som nu på låg status eftersom det är ett tecken på åldrande. Även om president Trump (vad jag vet) inte använder peruk så är hans frisyr en snackis. Ungdomlighet är något som i den västerländska kulturen är förknippat med status och möjligen har både Donald och Ludvig valt sina framträdande frisyrer för att visa ungdomlig virilitet.
Ungdom förknippas inte bara på hälsa utan signalerar också en ledare som kan sitta länge på tronen. De flesta presidenter vill sitta två mandatperioder och i Ludvigs fall är det ganska säkert att anta att han eftersträvade längre tid som landets ledare. Ett mäktigt hårsvall utan gråa inslag visar (en ung) person med kapacitet att leda/regera under en längre period. När Ludvig regerade var statens styrelse inget som angick majoriteten av befolkningen, eller gynnade den för den delen, och kanske används porträttet och bostaden Versailles för att distrahera innevånarna. Lite bröd och skådespel, typ. Fast utan bröd funkar det rätt dåligt, vilket Ludvigs sonson Ludvig 88 år senare skulle erfara den hårda vägen.
Dagens demokratiska ledare lever i stor utsträckning på hur väl de kommunicerar. Kanske klär man sig strikt och relativt färglöst för att inte distrahera folk från vad man faktiskt säger. En maktens kvinna kan i vår tid (möjligen) inte, vilket Mona Sahlin fick erfara, avvika från den (manliga) normen. Vad som ansetts manligt har dock skiftat genom historien. Under 1600-talet var ett par svällande vader en stark symbol för manlighet och erotik, och Ludvig framhäver sina i porträttet för att visa sig som den sensuelle och manlige härskare han ville framstå som. Ett annat sätt att framhäva manligheten är vapnet vid höften och i manteln av päls (pälsen kommer ju från ett fällt villebråd). Våld har alltid varit ett sätt att visa kraft och manlighet och Ludvig visar att han inte är rädd att bruka det. Att utnyttja de sociala strukturer som finns för att hävda sig är inte något nytt för 2000-talet. Kläder, dess färger och material, ska inte avfärdas endast som en utseendefixering, utan påverkar hur vi ser våra ledare samt vad vi känner för dessa.
Jag skrev nyligen lite skämtsamt om vikten av att inte bära shorts i offentliga miljöer på Facebook. Jag har fått rätt många kommentarer angående det inlägget. Att jag nästan ensam (Linus som kämpat vid min sida, ska sluta) håller traditionen på jobbet om fredagsslips vid liv kommenteras också då och då. Kläder engagerar. Här som där. Vill någon händelsevis analysera min slips?
Så heter huvudstaden på de lärdes språk. Det är också, vilket inte nödvändigtvis hänger ihop med att vara lärd, det latinska namnet på Stockholms nation i Uppsala. Och apropå lärd, den romerske historikern Tacitus nämner oss nordbor i sitt verk Germania från år 98 som suiones för svenskar och fenni för finländare. För egen del kan jag inte tänka mig att Tacitus skulle trott sina saligt rödvinsstinna ögon om han kunnat betrakta Kungsträdgårdens blomsterprakt nu i maj.
Dotter 2 fyllde tio år, något hon sett fram emot ett drygt halvår, och uppvaktades med pompa, ståt, samt paket från när och fjärran. På önskelistan fanns även en tripp till Stockholm. Huvudstaden är som sagt vacker i maj varför familjen packade sig iväg.
Mer exakt packade vi oss till Norrmalm. Om jag bodde i Stockholm skulle jag vilja bo där, på Norrmalm. Oklart varför – men jag trivs där. Trivdes gjorde vi förövrigt också på det trevliga hotellet Miss Clara. Man har ju, till skillnad från Tacitus, hört och sett hur vacker Kungsträdgården är den här årstiden varför jag tänkte att vi tar väl och knallar dit och tar en selfie eller två. Jag var inte ensam om att tänka på det viset som det kom att visa sig.
Jag matchar färgskalor. (Lägg av, pappa)
Barnens morfar kommer från Stockholm. Det är förövrigt han som lärt mig säga Karro om Karolinska universitetssjukhuset vilket fick salig syster sjuksköterska och bror konstapel Södermalm att undra om jag hängt mycket på Plattan den senaste tiden. Dock lärde morfar barnens mor, när hon var barn, att identifiera alla kyrktorn i Stockholm, en kunskap som hon nu förde vidare till sina egna barn. Lite Strindberg över det, på något sätt. På Vasamuseet blev det dags för undertecknad att steppa upp. Jag föreslog en guide men Dotter 2, som i mångt och mycket ärvt sin mors sinnelag, slog genast fast att varför ska vi slösa pengar på det när vi har dig? Att behålla koncentrationen hos Vildvittrorna i över en timme får nog mer tillskrivas det fascinerande museet än undertecknads pedagogiska talanger.
Hon är allt bra häftig, Vasa. Liksom museet.
Jag säger inget om Skansen eftersom jag är lite kluven till konceptet djurpark. Tur var att jag lämnade folkdräkten hemma eftersom man bara kommer in gratis på Skansen om man bär folkdräkt på midsommarafton. Det var tydligen länge sedan man kom in året runt om man bar dräkt. Jag meddelade allvarligt den förvånade kassören att det här ska jag minsann berätta för Dalarna. De lär inte bli glada. Koooom nu pappa……. Nästa steg på resan var afternoon tea. Dotter 2 gillar nämligen te ända sedan hon provade det på Harrods i London. Det gör vi vuxna också. Gillar te, alltså.
Lets blend in, som vi säger i jetset-branschen.
Sen blev det tråkigt och telefonen kom fram snabbare än en löning försvinner på lokal.
Mellanvåningen klart godast enligt den gamle.
Dotter 2 var nöjd med sin resa. Men det är viktigt att lära sig njuta av upplevelser och inte bara konsumera dem. Så blir man nog inte en lycklig människa, är vi överens om barnens mor och jag. Aristoteles skrev i boken Politiken
Sant är att de största orättfärdigheterna härstammar från dem som hyllar omåttligheten, inte från dem som drivs av nöden
Det klart jag inser att vi har det bra, jämförelsevis. Och just i Stockholm blir det extra tydligt eftersom man i gatubilden ständigt ser allehanda trashankar kämpa sig fram. Det är dock viktigt att kunna hantera två känslor i tillvaron samtidigt. Att hjälpa och att njuta. Det är sådant vi talar med Vildvittrorna om på resan hem. Det är viktigt att kunna njuta livets sötma samtidigt som man inser hur bra man har det som ges möjligheten. Men man får inte glömma att verklig skönhet kommer inifrån eller vikten av att stå upp för, och hjälpa, dem som har det svårt på olika sätt. Jag inser den naturliga invändningen mot resonemanget. Det blir lite som när den stormrike romaren Crassus kritiserades för att förespråka enkel livsföring och sympati för de fattiga varvid han svarade:
Jag talar om principen – inte om mig själv
Jag själv vet inte riktigt vad jag ska svara (eftersom jag har munnen full av snittar och skumpa) – så jag säger att körsbärsblom i Kungsträdgården, kyrktornens klang, folkvimlet, Vasamuseet och Skansen sammantaget kanske inte innebär hysterisk lyxkonsumtion. Och det är skönt att kunna ge sina barn något av allt det, samtidigt som man bor i kronan av Sveriges landskap. Ja, det får nog bli mitt svar.
Jag känner mig lite inspirerad av 4:e maj, den internationella Star Wars–dagen.
Det är väl inte helt fel i sak att påstå att vi människor, liksom förövrigt andra däggdjur, till naturen är främlingsfientliga. Det är iallafall fullt naturligt, nästan som en instinkt för oss, att dela in vår art i kategorierna ”vi” och ”dom”. ”Vi” är människor som du och jag med tydliga beröringspunkter – som ett gemensamt språk, religion (även om det numera inte är alldeles självklart) och sedvänjor i största allmänhet. Vi som ingår i ”vi” är på olika sätt ansvariga (ofta formulerat i termen samhällskontraktet) för varandra men känner inte samma ansvar för ”dom”. Detta uttrycks tydligt i debatten här i Sverige just nu – de som inte anses ha asylskäl ska på olika vis få det tillräckligt illa så de till sist lämnar vårt territorium. ”Vi” har historiskt sett alltid varit annorlunda än ”dom”.
(Jag slutar medvetet med ” runt orden nu.)
Vi är inte skyldiga dom någonting. Vi vill helst inte ha dem på vårt territorium och bryr oss inte överdrivet mycket om vad som tilldrar sig på andras. Så har det i stort sett alltid sett ut. Flera ursprungsbefolkningar heter på sitt eget språk varianter på ordet ”människor”. Benämningens etnologiska ursprung syftar till att särskilja en grupp från en annan. Att skilja vi från dom. I motsats till detta måste det sägas att det ända sedan forntiden också existerat tankar som understryker hela världens enhet, principer tänkta att råda överallt under alla tider och som är var och ens ömsesidiga ansvar. Detta är en idéströmning som betonar vi, att vi är en mänsklighet. Visst används tankegodset också för att tvinga på normer eller diktatoriska system.
Men vi har alltså även the light side of the force: humanismen. Medmänskligheten. Till sist, efter en historiskt sett relativt kort tid, blir dom nästan alltid vi. Jag funderar: hur ser den processen ut? Vi har hursomhelst en modern term också för det: integration. Men vad händer alltså egentligen när dom blir vi? De forntida kineserna eller antika romarna kom med (vad de såg som) sin överlägsna kultur med vilken de bibringade de kuvade barbarerna fred, rättvisa och kulturell höjd. Men en del av barbarerna gillade inte det. Andra ansåg att det romerska medborgarskapet urvattnades när för många fick del av det.
Amerikanerna och kommunisterna har i vår tid också velat sprida sina ideal – inte sällan med våld. Men istället för att sprida dominans och våld kanske vi kunde dela med oss, välkomna dom, de andra, hit? Alla stora kulturer är egentligen hybrider, blandningar av många sedvänjor, alla är de i grunden någon form av hellenism. Samhällen, vi, påverkas, blandas och ny kultur uppstår. Historien är full av exempel – inte minst ovan nämnda Rom och USA. Vi kan inte hejda den utecklingen och därför bör vi istället omfamna den. Att längta tillbaka till svunnen tid är enligt min uppfattning provinsiellt småtänk och i förlängningen dömt att misslyckas. Historien går alltid framåt – aldrig bakåt. Jag ger mig inte – den nya lagen om ensamkommande är något bra. Visst kunde den konstruerats bättre men den är vad vi har i nuläget. Och centerpartiet stödjer den.
Som jag ser det är lagen en del av the light side of the force. Detta lämnar mig dock även med funderingen över vilka som är vår tids barbarer.
I det antika Grekland sågs det som en stor brist för den enskilde om vederbörande inte kunde spela ett instrument. Lite av det där, som kanske bättre benämns renässansideal, tar jag med mig in såväl min undervisning som mitt föräldraskap. Jag uppmuntrar till utövande av både idrott och kultur när jag diskuterar studieteknik med mina elever, mina egna flickor får ägna sig åt musik, sång och drama liksom sport. Familjen reser en del i mån av resurser. Eller rättare, vi prioriterar resandet framför mycket annat.
Det är bra att resa. Det är viktigt att präglas av andra kulturer och människor och inte enbart röra sig inom det kända och invanda. Hade, för att ta ett internationellt exempel, amerikanerna haft bättre koll på Ukraina och innevånarna där hade de inför presidentvalet 2016 i bredare lager känt till att Ryssland gör sånt som landet nu i efterhand anklagas för – och kunnat vidta förebyggande åtgärder. Ryssland manipulerar, destabiliserar och påverkar information, nyhetsflöden och val. Har du etablerade kontakter (via resor eller för all del nätet) är du bättre rustad för att hantera den typen av påverkan i din dator eller padda. Resonemanget tar sin utgångspunkt i individen, fortsätter uti samhället, helheten, för att återvända till individen. Ty människan är alltings mått.
Hitler hade inte sett mycket av världen innan han blev diktator. Han såg väl inte så mycket av den därefter, heller. Under kriget besökte han det erövrade Paris 1940 och Ukraina 1942-43, annars reste han vad jag vet inte mycket. Inte utöver de återkommande resorna till Obersalzberg i de bayerska alperna iallafall. Men där tillbringades mycket tid tillsammans med nazigarnityret.
De ledande nazistiska politikerna saknade förövrigt i stort sett högre utbildning. Det fascistiska idealet hyllade nämligen instinkt (ofta uttryckt i termer som ”folkviljan”) – inte bildning. Av de femtio ledande nazistiska politikerna hade enbart tio examen från universitet. De flesta hade slutat efter ungefär sex års skolgång. Hitler föredrog medarbetare med enkel och outbildad bakgrund – han kände sig, enligt sin nära medarbetare Albert Speer, bäst till mods bland dessa. Hitler föredrog även att hans medarbetare hade olika svagheter – så som exempelvis Görings frossande livsföring eller Goebbels handikapp.
Österrikarna har inte i samma utsträckning som Tyskland gjort upp med sitt nazistiska förflutna. Idag sitter Frihetspartiet, FPÖ, ett parti som grundades av gamla nazister, i regeringsställning. Jag vet inte hur man behandlar Förintelsen i den österrikiska skolan men det har nyligen uppmärksammats att flera ministrar varit, eller är, medlemmar i nationella och/eller högerextrema studentföreningar. Det är klubbar där man fäktas, som bara öppna för män och där man i vissa fall sjunger sånger med antisemitiskt innehåll. Med lite estetisk skolning skulle kanske österrikarna komma åt just det problemet lite enklare, filosoferar jag.
Regeringen lägger fram ett förslag om ett obligatorisk estetiskt ämne i gymnasieskolan. Är det nödvändigt? Jag är kluven. Å ena sidan är jag enligt ovan förda resonemang övertygad om nyttan med en grundläggande estetisk utbildning som en del av helheten. Jag tror på fullt allvar att grekerna hade rätt – en filosofisk och estetisk grund är på många sätt berikande för samhälle och individ. Ty människan är ju alltings mått.
Å andra sidan – ska vi verkligen tvinga människor att ägna sig åt estetiska ämnen? Ja, kanske, vi tvingar dem ju att ha idrott. Det måste väl vara av folkhälsoskäl? Jag antar att den grundläggande frågan blir: vad är egentligen samhällsnytta? Totalitära regimer har sin definition, den demokratiska värdegrunden likaså. Detta syns också i debatten. Jag märker att många av mina kollegor är rödgröna. Detta påverkar samtalsämnena i lunchrummet. Kollegorna är ofta arga över att det fria skolvalet överhuvudtaget tillåts, de är indignerade över att vinst kommer från skatt och de ogillar att konkurrerande fria skolformer gör att söktrycket går ner i den sedan länge etablerade, kommunala varianten här i stan.
Det är synd att det blir så polariserat, tycker jag. Jag blir i dessa sammanhang lätt den självlysande fyrklövern, friskoleförespråkaren, borgarsvinet. Men jag tycker ju faktiskt att vi bör ha ett statligt huvudmannaskap för skolan och att vi bör se lite mer till samhällsnyttan när vi diskuterar utbildning. Men det kommer lätt bort i det uppskruvade debattläget. Men att helt ta bort valmöjligheten enbart för att man inte gillar alternativet känns inte bra. Det skulle slå hårt mot många verksamheter och individer. Och människan är ju alltings mått.
(Vill någon veta mer om de kommunala estetiska utbildningarna i Falun? Fråga gärna undertecknad. Jag är visserligen part i målet – har jobbat här sedan hösten 1998. Tjugo år. Ändå vill jag hävda att de håller fantastisk hög klass och personalen likaså. Om mina flickor är lika intresserade av musik och sång som idag kommer jag inte tveka att rekommendera dem Falu Gymnasiums Estetiska program.)
Känner du till Mordiska Notståndsrörelsen? Det är nazistiska musiker som slår ihjäl folk med noter. Just nu hänger de utanför skolor för att bevisa att de är smartare än en femteklassare. Helt i enlighet med det nazistiska idealet, alltså. Nej, det gör du inte – för de finns inte. Musiker, sångare, skådespelare och konstnärer är nämligen sällan våldsamma. (Förlåt. Men man får skämta om nästan allt.) På den seriösa sidan vill jag i all anspråkslöshet anföra att det är ett lagbrott att hänga på skolor utan rektors tillstånd. Men i anslutning till skolan, strax utanför (där man får röka)? Nja, då gäller väl att man måste söka tillstånd hos polisen. Givet det senaste årets nazistiska demonstrationer så är väl risken påtaglig att de faktiskt får tillstånd. Och då har vi (ännu) ett problem. Rent allmänt är en samhällstrend att skolor låser sina dörrar, inför kameraövervakning, passerkort och väktare. Vi lever i en tid när utbildning måste skyddas och bevakas. Vi lever i en arg tid, i en tid av fruktan – tycks det mig. Jag tror också det riskerar att bli kontraproduktivt – något jag inte avser utveckla här.
I stället vill jag påstå att mer kultur, estetik, på schemat är bra. I ett mer än lovligt tillstånd av dylanflum tänker jag att istället för att hata, hetsa och kameraövervaka kunde man kanske ta fram gitarren och lira lite. För tänk om konstnärsakademin i Wien kunnat förmå sig att se åtminstone något begåvat i den unge konstnären Adolf Hitlers ansökningsprov. Perspektiven som öppnar sig är enorma – ty människan är alltings mått.
Det är tid för valplattformar, strategier och valslogans och sånt. Centerns är Framåt! Men jag funderar på om inte min personliga slogan ska bli
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.