adolphson

bild 38: onoda vs tanaka

7 april, 20187 april, 2018av adolphson

Sedan slutet av 1990-talet har jag återkommande besökt Bydalen i Oviksfjällen. Där åker vi skidor, där vandrar vi och där hade vi vår bröllopsmiddag efter vigseln i Hallens vackert belägna kyrka.

I år var det dags igen. Förvisso en underbar upplevelse att komma dit igen. Men ändå, man kanske borde vidga sina vyer (som om det vore möjligt i fjällsammanhang) lite oftare.

Man kanske borde tänka och göra nytt lite oftare, alltså. Öppna upp för människors synpunkter helt enkelt. När jag åkte lift ensam vid ett tillfälle kom jag plötsligt att tänka på Hiro Onoda

Hiro Onoda var en japansk underrättelseofficer under andra världskriget. Hans uppdrag mot slutet av kriget var att genom gerillakrigföring försvåra amerikanernas framryckning.

Han förbjöds (vilket annars var det gamla samuraj-idealet) att dö för egen hand och blev lovad att oavsett hur lång tid det skulle ta så tids nog skulle han bli upphämtad av sina egna. Fram till dess skulle han, så länge han hade en enda soldat kvar, fortsätta att leda sin trupp.

Då de amerikanska trupperna 1945 landsteg på den filippinska ön Lubang där Onoda befann sig inledde han enligt order gerillakrigföring. Efter ordern om kapitulation i augusti 1945 försökte bybor på Lubang samt både den amerikanska och filippinska militären övertyga honom om att kriget verkligen var slut.

Onoda betraktade dock detta som en krigslist för att få honom att avslöja sig. Med samma skepsis betraktade han de återkommande japanska försöken att övertyga honom om att kriget verkligen var över.

Vid ett tillfälle 1959 medverkade hans egen bror och 1972 även hans far i övertalningsförsöken, dock utan resultat. Onoda tänkte inte låta sig luras.

I april 1946, ett år efter krigsslutet i Europa, kapitulerade den sista japanska avdelningen på Lubang. Då bestod Onodas grupp av 3 man plus honom själv. De var de enda kvarvarande japanska soldaterna i kriget – kanske de enda inom axelmakterna överhuvudtaget.

En kapitulerade (eller deserterade som Onoda beskriver det) 1949. En annan dödades 1954 och ytterligare en 1972 av filippinska poliser. Det var ju inte helt laglig verksamhet de bedrev – även om de faktiskt trodde kriget fortfarande pågick.

Därefter fortsatte Onoda gerillakriget ensam fram till 1974, då den japanske studenten Norio Suzuki lyckades få kontakt med honom.

Två veckor därefter återvände Suzuki med en av Onodas tidigare överordnade som läste upp en slutlig order för honom om att ge upp. Dagen efter kapitulerade han formellt.

Onoda överlämnade sitt svärd till den filippinske presidenten som i en storslagen gest genast återlämnade det och benådade honom för allt han gjort under de 29 år han bedrivit gerillakrigföring (vilket antagligen inte kan ha varit så fasansfullt – han framstod nog mer som en kuriositet eller nationalklenod).

Onoda hade svårt att känna igen det Japan han återvände till. Efter ett år flyttade han till Brasilien för att bli boskapsuppfödare. Han återvände så småningom och drev då bland annat en överlevnadsskola. Den skulle varit intressant att delta i, tänker jag.

Han har skrivit sina memoarer och gick ur tiden 2014.

Vad kan man lära sig av berättelsen om Hiro Onoda?

Kanske att man inte blint ska lyda order? Nja, den läxan har vi redan lärt oss – inte minst genom andra världskriget.

Kanske att man inte ska leva i det förgångna utan ständigt förnya sig? Annars förnyar sig tillvaron åt dig?

Kanske att när det väl kommer till alla kritors ursprung, när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, när det sista tåget gått, så är den enda människa du fullständigt kan lita på dig själv.

Kanske är lärdomen att dra från Hiro Onoda att innan man tvekar på den övertygelsen bör man vara beredd att gå ganska långt.

Den tidiga grekiska filosofin hade ett teoretiskt problem de kallade de gamles problem. Eller annorlunda uttryckt – hur kommer det sig att saker förändras samtidigt som de förblir som de är?

Se bara på ett fjäll. Det är evigt, så som det alltid varit, samtidigt som det ständigt förändras, timme för timme.

Well, för en som närmar sig de 50 är de gamles problem tämligen påtagligt just i pisten. Men, skämt åsido, jag har min egen hemmasnickrade lösning på problemet. Bydalen är sig likt. Visst, det har byggts lite nytt här och där, äganden förändras, krögare kommer och krögare går.

(Ett särskilt roligt minne är förövrigt att krögaren under vårt bröllop var tvungen att redan efter dagen före själva festen konstatera att baren måste fyllas på och såg sig tvungen att beställa en hel lastbil med öl för att släcka våra vänners törst).

Lösningen på de gamles problem är, som jag ser det, att det är vi människor som förändras. Det är därför vi måste öppna upp för nya impulser och upplevelser – det blir ändå aldrig som det en gång var.

Och det är väl som det ska med den saken. Eller som det uttrycks i min favoritdikt av Tranströmer:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Demokrati och samhälle, Historia, Mat och dryck

cholordyne

2 april, 201830 mars, 2022av adolphson

Det blåser drogliberala vindar i världen. Mest uppmärksammat är frågan om att lrgaisera cannabis, vilket sker i bland annat vissa amerikanska delstater.

Det är en vansklig fråga, det där. Å ena sidan har vi det etiska problemet (om individen inte skadar någon annan än sig själv är det då samhällets problem, (kort sammanfattat i formuleringen är knarkarens lycka sämre än andras eller frågan varför missbrukare sällan åker pulka?) Sedan har vi det samhälleliga problemet med bruk kontra missbruk respektive de sociala och kriminella baksidor droger ofrånkomligen för med sig.

Till sist frågan om medicinetiskt bruk. Är vi villiga att acceptera studier och rapporter som kan påvisa att cannabis har medicinsk effekt? Eller, inte att förglömma, om cannabis medför att en svårt sjuk människa får det lite (eller mycket) bättre den tid hen har kvar. Har rådande norm ändå momentum?

Första världskriget medförde på grund av de nya massförstörelsevapnens förödande effekter nya typer av kirurgi, proteser och sjukvård i största allmänhet. Men en stor del av kriget fördes också i mycket hett klimat. I Mellanöstern, i Afrika och Asien. Skador och sår infekterades, malaria och epidemier medförde feber, diarréer och allsköns elände med resultat att den drabbade kunde bli sjukhusliggande för att aldrig resa sig mer.

Soldaterna gjorde vad de kunde för att hålla sig på benen och kurer på opiumpiller vanligt. En populär medicin var Chlorodyne, en smärtstillande patentmedicin med mintsmak innehållande opium, cannabis, och kloroform. Medicinen som hade många varianter (den fick efterföljare eftersom den var så populär och fullt laglig) uppfanns av en brittisk arméläkare i Indien och var tänkt att lindra kolera och verkade smärtlindrande.

Medicinen var som sagt populär eftersom den fungerade. Eller fungerade och fungerade – huruvida den botade kolera har inte koll på (men har svårt att tänka mig), men patienten mådde såklart bättre. En tid.

Chlorodyne var nämligen också starkt beroendeframkallande. Ibland kunde den till och med leda till döden på grund av överkonsumtion. Det där skulle ju en medveten potentiell konsument i dag ha full koll på och därför avstå från medicinen. Om nu konsumenten inte befann sig i en utsiktslös utmätt situation – då skulle hen kanske tänka annorlunda. För lyckan av att få uppleva en dag utan diarré eller en feberfri dag utanför sängen skulle denne någon nog även idag 102 år senare vara beredd att gå ganska långt.

Tiden hann i kapp Chlorodyne. Småningom ändrades (till mångas sorg) innehållet, man drog ner på opiater och cannabis togs bort helt.

Produkten var ett resultat av det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet som är den hittills mest drogliberala perioden i historien. Samtiden såg det naturligtvis inte så – jämförelsen är en modern iakttagelse. En populär dryck den här perioden var absint (skåda den gröna fen) som var mycket alkoholstark (det har sagt att det förekom andra droger i den också) vilken förbjöds under kriget på grund av dess skadeverkningar på nervstystemet. Opiumbruket växte och spred sig till Europa under 1800-talet.

Både oipum och malörten (i absinten) är historiska läkemedel. Opiater användes (då som nu) i såväl medicinskt som berusade syften. Och nu står vi där med cannabis.

Jag tänker att man kanske själv måste umgåtts nära någon med svår sjukdom för att inse den fulla innebärden av formuleringen för medicinskt bruk. Det vore hursomhelst intressant att diskutera med någon från vardera sidan i debatten.

För egen del tror jag när detta skrivs att man kan vara för Systembolagets monopol samtidigt som man anser att man åtminstone kan utreda frågan cannabis för medicinskt bruk.

Källor:

Englund, 1916 – Stridens skönhet och sorg

Bistånd, Demokrati och samhälle, Skola, Språk

ensamkommande flyktingbarn – och mer

27 mars, 201819 oktober, 2023av adolphson

Jag har fått svar från partikansliet. Det är, från mitt perspektiv sett, inte upplyftande.

Det Centerpartiet sagt när det gäller en allmän amnesti är att man vill se en asylpolitik där det är skyddsskäl som avgör om man får uppehållstillstånd. Amnesti skulle innebära att man bortser från skyddsskälen.

Men det är ju just det som är skälen, tänker jag på min kant. Att man ska bortse från gängse regelverk eftersom situationen är allt annat än normal. Nåväl – en får väl kämpa på, som det heter. Jag hävdar för egen del fortfarande att det är regeringen som äger frågan men jag anser i alla fall att Centerpartiet borde driva den.

Min grundläggande syn på tillvaron gör att jag inte kan förmå mig att se saken på annat vis.

Det finns två elever. Ett brödrapar. Den yngre av dem började när familjen kom till Sverige i de lägre klasserna i grundskolan och fick därmed hjälp med grunderna i språket och andra nödvändigheter. Den äldre gick direkt till högstadiet och missade allt det. De båda bröderna fick därmed helt olika resultat och valmöjligheter.

Båda är begåvade men fick vid viktiga skeden i sin utveckling olika stöd och hjälp.

Den ene har idag toppbetyg på en teoretisk utbildning, den andre kämpar för att klara de teoretiska ämnena på en praktisk utbildning. Förstå mig rätt – jag lägger ingen värdering i praktik eller teori. Jag bara säger att samhälle och individ missar begåvningspotential genom att barn och ungdomar får hjälp och utbildning för sent.

För att uttrycka det enkelt: försök själv svara utförligt och nyanserat på en komplicerad fråga på ett språk du inte förstår. Prova, exempelvis, att åka till Irak, bo där ett par månader, varefter du inom deras skolsystem försöker diskutera den sekulära utvecklingen i Irak under Bath-partiet från 1960-talet och framåt.

Svaret ska vara på irakisk arabiska, eller möjligen nordkurdiska. Nej, hörrni – inför allmän amnesti för de ensamkommande flyktingbarn som finns här.

Det har under mars månad diskuterats hur svåra betygskriterierna är att förstå. Jag tycker debatten är lite märklig. Först, innan jag börjar detta resonemang, vill jag säga att jag verkligen inte är Jan Björklunds största supporter. Jag bytte ju parti delvis på grund av honom. Jag har heller inte full koll på grundskolan – jag har ett gymnasieperspektiv.

Det är inte skolministerns uppgift att formulera vare sig uppgifter eller betygskriterier. Att formulera kriterier gör det statliga verket och uppgifter i skolan formuleras av läraren. Det går inte heller att enbart titta på enstaka kriterier för då blir det verkligen obegripligt. Man måste koppla på en uppgift som bygger på kriteriet.

Låt mig förklara. Nedan följer ett A-kriterium i gymnasiekursen Historia 1b.

Eleven ger komplexa exempel på, och förklarar utförligt och nyanserat, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden samt argumenterar för och emot olika sätt att se på dessa samband.

Säger inte så mycket, eller hur? Svårt verkar det säkert också. Men om läraren formulerar uppgiften så här kanske det blir lite mer begripligt.

Diskutera hur man kan se det första och det andra världskriget som ett enda krig. Använd i ditt svar Versaillesfreden, ekonomisk kris och demokratins fall (Hitlers maktövertagande).

En annan uppgift, återigen för A-nivå men på samma kriterium, skulle kunna handla om att jämföra de militära allianserna inför första världskrigets utbrott med vad som händer inom EU i relationen till Ryssland idag. Eller, om du är lagt åt det hållet, med NATO.

För att eleven ska kunna lösa uppgiften måste läraren tillhandahålla material att studera och ha relevanta lektioner förstås.

Så kommer vi till det där med utförligt och nyanserat. Det är ju en tolkningsfråga, det. Men inte heller det är särskilt svårbegripligt. Eleven måste eleven ha tillräcklig faktagrund/förkunskaper för att kunna föra nyanserade resonemang. En nyans är ett perspektiv, att vara nyanserad innebär att kunna se flera perspektiv utan att själv nödvändigtvis ta ställning (utom när det efterfrågas).

Så här tycker Sverigedemokraterna om ensamkommande flyktingbarn, så här tycker Vänsterpartiet. Två tydliga nyansskillnader i en fråga som kräver faktakunskaper.

Återigen, det kanske är olika inom matematik och i grundskolan. Men förlåt min retoriska fråga: hur svårt kan det vara att förstå betygskriterierna? Inte behövs det forskarutbildningar för det, inte. Jag tycker hursomhelst det är mycket enklare och bättre nu än före gymnasiereformen.

Frågan är varför föräldrarna ska fundera på betygskriterier överhuvudtaget. Det borde ju vara något mellan elev och lärare. Uppgifter, däremot, måste vara formulerade så att en anhörig kan hjälpa till. Varvid läraren tar vid för att bedöma, stödja och kommentera.

Lätt att bedöma är det ju inte. Det blir en subjektiv bedömning – som med all bedömning. Det händer ofta att högpresterande elever ifrågasätter bedömningen. Det normala brukar vara att jag då läser uppgiften igen och går igenom mina anteckningar. Är jag fortfarande osäker ber jag en eller flera kollegor bedöma (utan att jag säger vad jag själv bedömt).

Sedan börjar pedagogens svåraste uppgift – att förklara och motivera sin egen bedömning så den blir begriplig och accepterad. Det brukar dock lösa sig. De flesta elever är förståndiga individer. Även de ensamkommande flyktingbarnen – jag hoppas de får stanna och visa er det.

Och apropå: skolverket har kommit med två intressanta saker sedan reformen sjösattes.

Det ena är det alldeles nyligen fattade beslutet att rektor bestämmer vilka partier som får komma till en skola. Skönt att slippa ickedemokratiska partier.

Det andra sätter fingret på ett intressant dilemma. En lärare kan bortse från vissa kriterier i ett betyg om språkliga förbistringar föreligger. Tanken är att underlätta för den som inte har tillräckliga språkliga kunskaper. Just med hänsyn taget till situationer med ovan nämnda brödrapar, kanske. Frågan är hur vi lärare gör med illa skrivande, blyga svenska ungdomar? Kan vi tillämpa detta även där?

Är det inte bättre att snickra lite på utbildningsväsendet, istället? Låt alla gå i skolan. Länge och mycket och på sina egna villkor.

Låt de ensamma barnen stanna.

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Sång och musik, Spännande människor

Kurt vs Dolly

9 mars, 201826 september, 2025av adolphson

Katastrof. Holly har slutat i Dolly Style.

Förutom tid av analyser, diskussioner och stora känslor med Dotter 2 får det mig att reflektera över kulturens betydelse i olika sammanhang och för olika människor.

Slaget vid Stalingrad är historiens största pansarslag (om man nu kan se det som ett enda slag), förövrigt världshistoriens blodigaste slag med upp emot två miljoner döda. Stalingrad var också den definitiva vändpunkten i andra världskriget. För den belägrade tyska 6:e armen (den blev omringad av ryssarna inne i Ryssland men beordrades av Hitler hålla ut, att inte på några villkor ge sig) var den annalkande julen 1942 mycket viktig.

Förväntningarna inför julhelgen skärptes av apati, undernäring, dagdrömmeri samt den fästningsmentalitet som Hitler försökte inge (och i viss mån lyckades med). Detta sammantaget skapade en enorm förväntan på julen. Alla, hög som låg, var besatta av förberedelser inför julfirandet. Redan tidigt i december började soldaterna lägga undan delar av sina magra matransoner för att spara till julbordet eller kunna ge bort som julklappar. En grupp slaktade en packhäst för att göra sin egen julkorv att ge bort som julklapp, pysselverkstäder uppstod där adventsstjärnor av stäppgräs eller julgranar av trä tillverkades. Allt för att skapa ett sådant julfirande som brukade firas hemma i Tyskland.

Bevarade brev skvallrar om en önskan att fira jul på tyskt vis trots inneslutningen djupt inne i Ryssland. I avsaknad av familj blev soldaterna varandras anhöriga. Militärläkaren Kurt Reuber var en relativt duktig amatörkonstnär. På baksidan av en stor rysk karta målade han ett klassiskt julmotiv: en mor med sitt barn tillsammans med bibeltexten ”Ljus, Liv och kärlek”. Tavlan, som överlevde kriget och än idag finns att se i Berlin, kallade han Fästningsmadonna. Den hade i sitt aktuella sammanhang en mäktig effekt på soldaterna. De vallfärdade till bunkern där den fanns och många påverkades mycket. Soldaterna, slitna, skadade, uthungrade och bortom allt hopp, kunde bli ståendes länge i trollbunden begrundan – många började till och med gråta (till konstnärens förlägenhet).

När den länge emotsedda julen äntligen kom präglades den av stor givmildhet, långt bortom rang och sociala gränser. Officerare delade ut sina sista cigaretter, brevpapper att skriva hem på, bröd och mousserande vin serverades samtidigt som bomberna föll varpå glasen tippade och det dyrbara innehållet spilldes ut. Trots att man ofta inte fick mycket för egen del sågs den som ”den vackraste av mina jular”. På julafton 1942 i Stalingrad dog människor medan de sjöng julpsalmer.

Den traditionella och mest omtyckta julsången denna natt var ”stilla natt, heliga natt” som soldaterna sjöng med hesa röster i bunkrarna i skenet av hamstrade stumpar av stearinljus. Många kvävda snyftningar hördes när männen tänkte på sina familjemedlemmar därhemma.

Det finns en annan målning. Davids Leonidas vid Thermopyle. Tavlan föreställer det den heter – nämligen den spartanske kung Leonidas vid passet Thermopyle år 480 f.v.t. Det var där och då den invaderande persiska hären stoppades av ett fåtal (trehundra sägs det) spartanska soldater. Därigenom kunde de övriga grekiska stadsstaterna samla sitt försvar och till sist överkomma den förmodade undergången. Leonidas och hans soldater gav sitt liv för att grekerna skulle överleva, enligt den traditionella historiska tolkningen av slaget.

Han lär ha målat på den under lång tid, David, men blev klar mitt under brinnande Napoleonkrig 1814. Tanken var möjligen att överföra känslan från tavlan till samtiden, de franska soldaterna skulle liksom de antika spartanerna stå emot en övermäktig fiende och rädda civilisationen från utplåning. Napoleon var inte nöjd, han lär ha frågat varför man skulle föreviga en förlorare överhuvudtaget.

Jag har någonstans hört, men vet inte säkert, att tavlan även spelat viss roll i homoerotikens historia. Helt orimligt är det måhända inte.

Jag har hela Sveriges regentlängd, från Gustav Vasa och framåt, i miniatyr hemma.

Porträtten är de som blivit respektive monarks officiella (de finns i original på Gripsholms slott och ingår i svenska statens officiella porträttsamling – se länk nedan) och är i min variant något större än ett A4 (x24, alltså).

Det blir en ganska maffig väggprydnad sammantaget men jag har den inte uppe. Det är nämligen ett inte helt oproblematiskt statement, om man så säger. Möjligen kommer man undan med det som historielärare (de gjordes ursprungligen som skolmaterial). Men bara möjligen.

Hela regentlängden är det dock inte. Vår nuvarande monark saknas, och det hjälps inte att jag satt dit mig själv som alternativ.

Varför? Jo, det finns inget officiellt porträtt av honom. Nej, kungen finns bara som fotografi och huruvida det beror på att han blev så chockad över det hiskeliga 80-talsförsöket eller om han vill vänta tills efter sin död, vet jag inte.

Visst förekommer snobbism inom kulturen. Och visst finns det, och har funnits, förtryck inom religioner. Självklart är det så. Men i vittnesmålen från julfirandet i närheten av Stalingrad 1942 finns också en annan berättelse om religion och kultur.

Lite på samma sätt som i filmen Pi. Det är den berättelsen jag tycker om att fokusera på när jag funderar över religionens ställning i vårt samhälle. Konstnären Kurt Reuber är ju när allt kommer omkring inte särskilt duktig. Ändå rördes människor till tårar av hans Fästningsmadonna.

Det är något av den känslan jag finner i både julens, religionens och kulturens budskap. Och det är väl bland annat därför tavlan hänger på museum – för att den betytt något för många i ett visst sammanhang.

Att en illa målad madonna blir något viktigt i en bunker i Stalingrad har inte bara med konst att göra. En naken förlorare i det offentliga rummet i ett homofobiskt samhälle är något mångbottnat och intressant att analysera.

Varför kungen valt att inte officiellt utse (låta måla) något porträtt av sig själv kanske vittnar om något mycket insiktsfullt. Kanske är det hans subtila sätt att visa att nu är det slut – nu är tiden inne för republik. För visst är det, om inte annat, skönt att själv kunna bestämma vad som hänger på ens vägg?

Och så till sist katastrofen. Dotter 2 är upprörd och ve mig om jag inte tar hennes känslor på allvar. Detta ska analayseras in i minsta detalj. Here we go.

Relaterade blogginlägg

Bild 1

Om att bråka med Dolly Style

Källor

Citatet är från Beevors Stalingrad sid 311

wikipedia

Länkar

Svenska statens porträttsamling

Julfreden 1914

Film och TV, Politik, Resor, Skola

be(rg)tagen i Lokrume

22 februari, 20186 november, 2023av adolphson

Lokrume. Sedan 1971 tillhörande Gotlands kommun. Lokrume. En fantasins enklav i verkligheten.

Min gamle kompis L-H på Skolinspektionen lärde mig nyligen att det finns flera hundra enklaver i Sverige. En enklav innebär ett litet geografiskt område som tillhör en annan kommun än den inom vars område enklaven är belägen. Flest enklaver finns det i Dalarna och Norrbotten. Falun har förövrigt fyrtiosju stycken, varav fyrtiofem ligger i Sörbyn, alltså inom Leksands territorium. Det finns också flera platser i Sverige som inte tillhör någon kommun alls.

Statistik är spännande. Frågan är ofta vad betraktaren gör av den. Lokrume, till exempel, är i lagens strikta mening vare sig att betrakta som kommun eller enklav, icke desto mindre är det en fantasieggande plats. En fantasins enklav ansåg tydligen självaste Astrid Lindgren den lilla gotländska byn vara, iallafall.

Kulturhistoria. Fantasins historia.

Härmed presenteras årets mastodontuppgift för mina elever. Eller elever och elever, den har in grund i att EN elev ville arbeta med filmanalys. Bara film, okej? Visst, okej, okej, bara film. Here goes:

Se filmerna Robinson Crusoe – Cast away – The Martian – In to the wild – Life of Pi. Diskutera hur dessa berättelser skildrar ett gemensamt tema. Och vilket är förresten detta tema? Sedan till det svåra: Hur kan filmerna tillsammans respektive var för sig sägas beröra det centrala innehållet i kurserna Religionskunskap och Kulturhistoria? Mja, den måste nog finslipas lite, uppgiften. Jag får kanske börja med att ge den till mig själv.

Apropå film. Familjen har tillsammans sett filmerna om Ringen och The Hobbit. Visst kan en rättrogen Tolkien-nörd hävda att filmatiseringen om Ringen lämnar en (hel) del i övrigt att önska men i stora drag är den rätt bra, anser jag. Hur kunde det gå så oerhört snett i The Hobbit?

Åter till källorna. Det är bara att ta fram böckerna och läsa för Dotter 2. Det är länge sedan vi läste Bröderna Lejonhjärta. Dotter 2 vet sålunda redan att Tengil bor i Lokrume och undrar därför upphetsat om också Sauron också finns där?

Det finns en lag från 2015 som jag misstänker många bryter emot. Det är lagen om tillgänglighet som slår fast att mikrofon måste användas om fler än tjugofem personer vistas i ett rum. Så många årsmöten, eller föreningsverksamheter i största allmänhet, varje lektion jag har och så vidare, som innebär lagbrott. Varför bryr sig ingen? Varför reagerar inget skyddsombud eller privatperson? Är det rättshaveri eller diskriminering dessa mina tankar handlar om? I en fantasins enklav kanske problemet inte är så påträngande. Jag ska mejla någon i Lokrume och fråga hur man där förhåller sig till lagen om tillgänglighet.

Lokrume ligger alltså på Gotland. Jag passerade där i våras när kören var på turné. Det var, från bussrutan betraktat, en rätt vacker plats. För oss som växte upp med Bröderna lejonhjärta spelar Lokrume en inte obetydlig roll. Efter all beundrarpost såg sig författarinnan tvungen att svara på några av frågorna om vad som hände sen med karaktärerna. De som dog i berättelsens verklighet kom till Nagijala och de som dog där kom i sin tur till Nangilima. Så här skriver Astrid, inte utan viss angelägenhet att avsluta samtalsämnet vad det verkar:

Nej, Tengil och Katla kom inte till Nangilima. Tengil kom till en plats som hette Lokrume. Jag tror inte han fick det så dåligt där, men aldrig mer kunde han plåga och förtrycka några människor. Jossi kom också till Lokrume, och när Tengil och han möttes, stod de stilla och bara glodde på varann först, sen vände de hastigt och gick åt var sitt håll. Vart Katla och Karm tog vägen är det ingen som vet. Skorpan frågade Jonatan, och Jonatan sa: “Kanske de kom till Sorokaste.” Men han berättade inget om Sorokaste, så varken jag eller Skorpan vet vad det är för en plats.

Det var inte utan att pulsen steg när bussen passerade Lokrume. Men jag såg ingen (och definitivt inte så många som tjugofem personer) i svart rustning, bara ett vackert, soligt litet samhälle.

Jag har gjort mitt första konkreta nedslag i Centerpartiet. Jag skrev en motion till Falukretsens årsmöte och den bifölls. Yej!

Falun lägger stora resurser på sin idrottsprofil men har även en i bland outnyttjad potential som kulturstad. Det finns fler användningsområden för att använda den unika miljön på Lugnet på fler sätt än till idrott.

Det byggs tillfälliga arenor för festivaler och andra engagemang redan idag. Ett gott exempel är Dalateaterns uppsättning Bergtagna som i somras sattes upp i en naturscen vid hoppbackarna i Falun. En permanent naturscen på Lugnet skulle starkt bidra till att öka Faluns potential som kulturhuvudstad i länet.

Även för musik- och körverksamheterna, som många i kommunen ägnar sig åt och är intresserade av, skulle en naturscen bli ett stort lyft. Vi skulle också vidga vår attraktionskraft för fler besökare och evenemang som lockar publik.

Inom Falupolitiken saknar jag en tydlig röst för kulturen bland partierna och min ambition och förhoppning är att Centerpartiet i större utsträckning skulle kunna bli den rösten.

Jag yrkar därför

Att Centerpartiet blir pådrivande för att Falu kommun inleder arbetet med att undersöka förutsättningarna för en permanent naturscen på Lugnetområdet eller någon annanstans inom kommunen.

Jag ger härmed en liten fingervisning var min politiska håg står. Kulturen. Det är synd att idrott och kultur ofta står som motsatser när budgetar diskuteras. Jag tror det finns utrymme, intresse och marknadsekonomiska fördelar i att bygga en permanent naturscen på Lugnetområdet. Jag tror Falun skulle vinna mycket på att ha en sådan scen för teater, musik och körverksamheter. Jag tror medborgarna och turismen skulle må bra av det. Betrakta därför härmed förslaget som väckt. Avslutningsvis tror jag också att innevånarna i en stad med uttalad idrottsprofil också behöver en fantasins enklav.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

hyperborea

15 februari, 2018av adolphson

Göticismen var en svensk kulturell, patriotisk rörelse som anknöt till Nordens forntid. Patrioter gör ju gärna så, knyter an till någon odefinierad forntid vilken man fyller med allsköns drömvisioner om hur det förmodligen måste ha varit.

Göticismens nordiska forntid uppfattades, hör och häpna, som en guldålder fylld av hjältar och stordåd i bjärt kontrast till den egna degenererade samtiden.

Denna samtid inföll först i stormaktstidens Sverige under 1600-talet (där göticismens uppstod) och fick en fortsättning i det romantiska och nationalistiska 1800-talet. En tid när svärmeriet drömde sig tillbaka till ett storstilat förflutet bort ifrån verklighetens efterblivna bondland.

Den moderna svenska nationalismen tar sig andra uttryck.

Visst finns det väl grupper som manifesterar sin nationalism genom att klä ut sig till vikingar (jag antar att det har med uppfattningen att vikingar endast söp och ägnade sig åt våld att göra möjligen ovetande om att schablonbilden av vikingar föddes på 1800-talet just under den pånyttfödda göticismens och nationalismens tidevarv).

De flesta av dagens nationalister drömmer sig dock tillbaka till 1900-talets svenska folkhem, alltså till en tid när invandrarna såväl som utvandrarna var relativt få. Nationalisten plägar ofta utbrista i tårdrypande längtan efter denna mytiska tillvaro då svenskar var svenskar, utlänningar utlänningar, män män och kvinnor inte alls att räkna med.

Och så vidare.

Göticismen tog sin utgångspunkt i tanken att de första människorna, goterna (göter) haft sitt ursprung i Sverige. Ett typexempel på resonemangen var åsikten att Sverige i själva verket var det sjunkna och mytomspunna Atlantis, civilisationens vagga. All civilisation hade i själva verket svenskt ursprung.

Enligt myten framförs bevisen för Nordens ursprung redan i antikens Grekland. I antika källor beskrivs nämligen det forntida riket Hyperborea, ett paradis beläget någonstans bland de arktiska vidderna uppe i norr.

Hyperborea beskrivs som ett lyckorike där marken var så bördig att det gick att skörda två gånger om året (de antika grekerna var tydligen, all sin visdom till trots, uppenbarligen ovetande om hur kallt klimat påverkar växtligheten), himlen var alltid klar (eller hur – helst på midsommar), som ett land där ingen blev gammal eller sjuk och som en plats där alla levde i fred och harmoni.

I Hyperborea dog man inte, ville man det så var det ättestupan som gällde.

Det var till detta antika arv som stormaktstidens intellektuella försökte koppla Sverige. Ingen unikt i det. Samhällen har i alla tider, i synnerhet diktaturer, sökt i historien för att finna argument för sin existens och sitt agerande.

Nazisterna, exempelvis, la (lägger) mycket tid och möda på det.

När jag idag studerar göticismens ideologi sitter jag med skämskudden i knät. Det är dock knappast första gången jag skäms för historien. 1600-talets och 1800-talets nationalister hade sin agenda, sammanfattningsvis kanske man kan säga att de rent historiskt och intellektuellt ville sätta Sverige på kartan.

För 1600-talsmänniskan var det där med kartan bokstavligt medan 1800-talets politiska och intellektuella makt istället ville söka hindra människor att fly landet. I dagens moderna tillvaro har vi ett annat ord för det: signalpolitik.

Politik betyder statskonst eller läran om staten. Signalpolitik måste således betyda signaler i statskonst. Statsbyggande är en mental process och däri ingår historia som en fundamental byggsten.

Idag verkar det på mig som samhällsdebatten är som i Göternas beskrivning och identifiering av Hyperborea – fast tvärt om. Det är enligt en del åsiktsyttringar nämligen ingen hejd på eländet som försiggår i vårt land.

Brottsligheten skjuter i höjden, polisen är underbemannad och inkompetent, invandringen ohämmad, politiker korrupta, det finns inga jobb eller bostäder, integreringen är obefintlig, sjukvården ett moras, skolan utsåld och skolresultaten i botten.

Jag skulle kunna fortsätta. Och jag skulle kunna jama med. Men det gör jag inte. För det är inte vad jag ser när jag lyfter blicken. Jag ser istället mycket gott i Sverige, jämförelsevis.

Min uppmaning blir: kom igen, släpp hörnflaggan!

Istället för att hänga med dystopierna, alarmisterna, gnällspikarna, rasisterna, vinst i välfärden-neggona, metoo-förnekarna eller allt vad som i sammanhanget tänkas kan – engagera er. Engagera er på riktigt.

Istället för att trolla i debattforum, gnälla på vargar, sverigedemokrater, snöröjning eller invandrare föreslår jag att ni engagerar er. I ett politiskt parti, scouterna, missing people, rädda barnen, facket, läkare utan gränser, idrottsrörelsen, djurskyddsföreningen, samla in pengar för cancerforskning, ensamkommande flyktingar, välgörenhet av olika slag – ja vad du vill.

Att enbart dela sitt glödande patos på sociala medier räcker nämligen inte. Man måste också göra något konkret. Dels för att vår demokrati bygger på engagemang och dels för att det är kul. Du får impulser vilket gör dig förändringsbenägen, progressiv och inte så insnöad.

Du lär känna nya människor. Du gör något för okända utan att tjäna något på det själv. Den som gått i den behövandes skor vet något om hur mycket en osjälvisk insats från en främling kan betyda.

Jag tror alltså framtiden är ljus och jag tror det blir kul framöver. Så därför vill jag avsluta med att återupprepa uppmaningen till engagemang. Någon gång någonstans. Det är engagemanget som gör oss mänskliga.

Just do it.

Relaterade blogginlägg

Det götiska riket

Länkar:

För den som vill djupdyka lite finns mycket nörd-kul. Här, till exempel.

Film och TV, Skola, Språk

versaler verses verserad

8 februari, 201830 oktober, 2024av adolphson

Vildvittrorna skulle gå på bio. Det är i sig en god sak. Under tiden jag inväntade biografvaktmästarens myndiga men vänliga signal att nu var tid att äntra salongen lät jag vittrornas upprymda göranden sakta tona ut och studerade en upplysande skylt. Jag begrundande meddelandet en stund varpå jag funderade över om jag skulle ta upp saken med personalen.

Hur tänkte man egentligen, undrade jag, när man beslutade att i offentlig miljö anslå den? Hurså? Jo, det är lätt att bli lite förvirrad av innebörden. För att kunna illustrera min undran klottrade jag ner några exempel på alternativ tillämpning av versaler i just detta sammanhang. Versaler fungerar ungefär som imperativ eller skrik i en skriftlig konversation eller information. Så frågan man bör ställa sig är vad som egentligen är viktigt att understryka i en, exempelvis den här, text?

Exempel 1:

Permanent AVSTÄNGD! Reserverdelar finns ej att få tag på LÄNGRE. Alla biomater STÄNGS NER i mars 2018. Elektroniska biljetter behöver ej SKRIVAS ut. Dessa SCANNAS vid ingång i biografsalongen. För BILJETTKÖP hänvisar vi till kassan eller SF-appen. Mvh personalen.

Exempel 2:

Permanent avstängd! RESERVDELAR finns ej att få tag på längre. Alla BIOMATER stängs ner i mars 2018. Elektroniska biljetter behöver ej skrivas UT. Dessa scannas vid INGÅNGEN till biografsalongen. För biljettköp hänvisar vi till kassan eller SF-APPEN. Mvh personalen.

Exempel 3:

Permanent avstängd! Reservdelar FINNS ej att få tag på längre. ALLA biomater stängs ner i MARS 2018. Elektroniska biljetter behöver ej skrivas ut. Dessa scannas vid ingång till BIOGRAFSALONGEN. För biljjetköp HÄNVISAR vi till kassan eller sf-appen. Mvh PERSONALEN.

Personalen utväxlade nervösa blickar. Men jag märkte, inte utan viss tillfredsställelse, att några av de omkringvarande popcornstinna biobesökarna (såväl som delar av deras sällskap) faktiskt lugnande ner sig och lyssnade på meningsutbytet. Inga irriterade MEN HALLÅ – SKYNDA PÅ! avbröt oss med påföljd att en viss tystnad lägrade sig över den annars så livfulla biograflobbyn.

(Biograflobby låter förövrigt som en mäktig påtryckargrupp tänkt att bekämpa Netflix och andra streamingtjänster men här avses entrén utanför salongen där biljetter säljs. Och popcorn, nota bene.)

Det hela lugnade ner sig med konstaterandet att något så sällsynt som en lärare med för mycket tid kan ta sig de mest märkliga uttryck. Vildvittrorna reagerade överhuvudtaget inte. Det säger väl också något, antar jag.

Det har kommit en film om Björn Borg. Tydligen har huvudpersonen själv inte haft mycket att skaffa med produktionen. I ett uttalande uttryckte han något i stil med det där är deras grej. Porträttlik är skådespelaren och 1970-talet fångas väl. Jag tillhör generationen som fick min skoldag avbruten när Ingemar Stenmark skulle åka. Då samlades barnen på Södra skolan i Falun (det var en rätt liten skola) och tittade på TV. Jag minns förövrigt också den klassiska finalen i Wimbledon mellan Borg och McEnroe 1980. Jag älskade McEnroe, trots allt. Vi hade mycket mer gemensamt än jag och Borg. Men okej, Borg var ju svensk.

Jag slås när detta skrivs av det skumma med Björn Borg. Jag menar, jämför med Ingemar Stenmark. Samtida och båda var absoluta superstjärnor. Yttersta världselit fullt i klass med Zlatan. Men hur gick det sen? Ingemar har förblivit folkkär och emellanåt dykt upp i rutan (exempelvis i Mästarnas mästare och olika trivsel- eller intervjuprogram) medan Borg bara försvann. Ett klädföretag han inte äger bär hans namn, det är allt.

En bilist har en ryttares vokabulär. I skolan förekommer ibland att jag tipsar om filmer. Under det romantiska 1800-talet skrevs min favoritroman Dracula (ja, ja, min äldsta dotter är döpt efter den kvinnliga huvudkaraktären, ni vet) och en uppgift eleverna kan få går ut på att jämföra den första filmatiseringen (Nosferatu), Coppolas Dracula från 1992 med Stokers roman. Jag är gammal nog att märka en förändring. För ett par år sedan var eleverna flinka att hitta filmer olagligt och det fick man ju försöka stoppa så gott det gick. Nuförtiden letar de vant bland diverse streamingtjänsters utbud, helt lagligt.Salig i åminnelse VHS-oteket på Haraldsbo som kollegorna i ett försök att dölja innehållet försett med en skylt:

tyska grammatikor – äldre

Man får medborgarbetyg i Kina. Jag är lite osäker på kriterierna men om du får högt betyg, och därmed anses som god medborgare, så får du på olika sätt fördelar i samhället. Snabbare eller bättre vård, lättare tillgång, kontakt eller hjälp av myndigheterna. Du får det helt enkelt lite lättare. Vad hände med det klasslösa samhället, egentligen? Var och en efter sin förmåga, var och en efter sitt behov? Nej, kommunister, bondfångare och hycklare är ni allihop. Myndigheterna oroas dock av det faktum att utbudet på den kinesiska statliga televisionen är så erbarmligt att man fruktar en folklig revolt. Direktivet är tydligt från partiet, gör bättre TV.

Plötsligt händer det. Jag skulle fara med osanning om jag inte medgav att det är roligt att höra ifrån gamla elever. Särskilt när de är nöjda och glada. Utvärderingar i all ära, den som hunnit prova sina vingar och funnit dem bära har måhända mer substans att komma med. Nyligen hände det.

Hej Fredrik. Jag skulle bara vilja tacka dig för allt du tillfört under mina år på gymnasiet. Jag har valt att plugga vidare på högskolan och har precis gjort klart min första termin där. Under den tid som har gått så har det flera gånger slagit mig hur mycket jag har med mig från dina föreläsningar och din personliga handledning under kursernas gång. Jag inser nog nu först i efterhand hur mycket dina lektioner tillförde, inte bara just inom ämnet, utan kanske mest det faktum att du alltid tillförde ett annat perspektiv på saker som verkade självklara, samt ditt upplägg gällande mycket eget ansvar och studieteknik. Så jag skulle bara vilja säga tack för det fantastiska jobb du gör och för att du har tillfört mycket som jag kommer ta med mig i vidare studier och ut i livet. Fortsätt med det du gör!

För att inte en potentiell läsare ska få för sig att jag sitter här och skryter i all min inbillade briljans så, jodå, nog får också jag min beskärda del av negativ kritik. Den sparar och begrundar jag i mycket större utsträckning än den positiva, bland annat för att den ofta är rolig.

En favorit är:

Jag tycker inte du är en särskilt bra lärare. Visst är du för det mesta glad, man får välja uppgifter, redovisningssätt och du är alltid tillgänglig för handledning och hjälp och tydlig vid bedömning och så men utöver det har det inte varit så bra. Du har för långa lektioner, till exempel.

Att i skriven text ogenomtänkt använda stora bokstäver, versaler, innebär alltså att meddelandet framförs på ett skrikigt sätt, skulle jag berätta för biografpersonalen. Och det är tillräckligt mycket skrik i samhällsdebatten som det är. Jag skulle avsluta med att vänligen rekommendera att använda versaler och gemener enligt vedertagen praxis. Vill man kan jag kontakta en språkkollega som mot billig popcorn eller ett rabatterat biobesök säkert kan tänka sig att hjälpa till vid författandet av framtida skyltar. Biografpersonalen verkade inte tycka att det var nödvändigt.

Varför allt detta? Är jag måhända en rättshaverist? Hoppas inte. Jag tror bara att jag rent generellt saknar lite av det verserade förhållningssättet i tillvaron. Någon språkligt bevandrad får svara på om kategorin versaler är besläktat med adjektivet verserad. Men om jag ska knyta ihop det här gör jag det med ordlistans synonymer till ordet verserad:

mycket artig, belevad, världsvan, älskvärd, ämabel, urban, polerad, förbindlig.

För mycket av vart och ett av synonymerna är inte eftersträvansvärt, kanske. Men lite mer av dem här och där skulle väl vara trevligt?

Foto, Mat och dryck, Språk, Uppsala/V-dala

bild 37 – symposium

2 februari, 201823 juni, 2021av adolphson

Vin. Det smakar, det.

När jag studerade vid historiska institutionen i Uppsala hände det att vi hade symposium, också kallat post-seminarium. Det innebar att vi, på kvällstid, först hade seriös kursverksamhet och sedan avslutade med fest eller mingel. Vi drack vin och stämningen kunde bli hög. Så här säger Wikipedia om saken: Ordet symposium kommer från grekiskans symposion, som betyder dryckeslag, av potos, (dryck), men avser idag oftast akademiska konferenser – även de utan dryckesintag.

För de antika grekerna var vinet en dryck med stark symbolisk och kulturell betydelse. Dock dracks det aldrig oblandat. Det moderna grekiska ordet för vin är krasi vilket betyder blanda – under antiken blandades vinet med vatten i ett kärl benämnt krater. Blandningen, vilket kan låta märkligt för oss idag, bestod av 20 delar vatten och en del vin. Det blir sålunda ett mycket alkoholsvagt vin – mer att betrakta som en sorts allmän måltidsdryck. När det däremot var fest eller mer formella dryckesslag kallades det för, mmm, just det – symposium. Och då gällde helt andra regler. Först och främst utsågs någon ur sällskapet till kvällens kung vilkens maktbefogenhet bestod i att avgöra hur starkt vinet (alltså blandningen) skulle vara och hur många kratrar som skulle serveras. Ju fler kratrar och desto lägre andel vatten desto högre stämning, ansågs det.

Vinkulturen skilde sig åt mellan de grekiska stadsstaterna. Spartanerna var måttliga och disciplinerade vindrickare. I Sparta tilläts inga privata symposier och en begränsad mängd vin ingick i deras obligatoriska gemensamma kvällsmåltider. Dionysos är vinets och berusningens gud hos grekerna (i Rom Bacchus) och den som enligt mytologin överlämnade vinrankan till människorna. Kring Dionysos finns även andra sagoväsen som självklart är omåttliga vindrinkare. Andra som hänger med vinguden är olika grupper av (som det hävdats) besatta kvinnor och det är framför allt dessa som förknippas med Dionysoskulten.

Kultens utövare, backanter (inte sällan också det kvinnor), var ökända för sitt vilda festande där dans, sång och orgier ingick. Ordet har överlevt – först via Rom där backanal var en extatisk och religiös rit till guden Bacchus ära. Ordet används än idag som benämning på vilda, alkoholstinna fester. I Rom firades backanaler till år 186 f.v.t då senaten förbjöd verksamheten efter rapporter om orgier av sexuell karaktär. Jojo. Men Dionysos stod inte högt i kurs i Sparta där den härskade klassen överlät sina vinodlingar till slavarna (heloter). Uppenbarligen var vinet alldeles för viktigt för exempelvis Atens eller Thebes befolkningar för att druvorna skulle skötas av om handlaget okunniga slavar.

Berusning var förövrigt heller inte uppskattat i Sparta. Som en del i sin utbildning fick de unga spartanerna bevittna en till bristningsgränsen berusad slav. Detta som exempel på hur man inte skulle bete sig i livet. Kanske var det detta mina lärare på historiska institutionen ägnade sig åt? Frågan är vem som var lyckligast, slaven eller dess ägare. Varför ler alltid den druckne? Vinkulten finns förövrigt kvar i vår moderna värld. I vardagssammanhang via Bellman (alla kan väl tralla hans bordsvisor) men också via diverse gastronomiska sällskap och ordenssällskap som på olika sätt hyllar druvan, samvaron och sången.

Hitler gillade Sparta och spartanerna. Hitler var förövrigt också nykterist. Flera har vittnat, kanske främst Albert Speer, om de oerhört långtråkiga kvällarna i livet kring Hitler i hans privata residens på Berghof (som ligger i närheten av Berchtesgaden på Obersalzbergs sluttningar).

Bild 37 är min hyllning till vinet. Gutår!

Som jag brukar tjata om till mina elever: det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen. Bild 37 är tagen hemma hos kommendörkapten (som jag kallar honom) Pettersson i början av millenniet. En kollega hade ordnat friidrottstävlingar på Lugnet och jag spöade Darke på 100 meter fritt (han snackar fortfarande om chocken). Efteråt hade vi bankett, med goda viner, och det var där min vän officeren i flottan kom in i bilden. Det var en härlig kväll och förövrigt en härlig tid i livet i största allmänhet. Kanske är det därför många av oss dricker vin påfallande ofta, för att minnas allt det goda, i dubbel bemärkelse, vi upplevt genom åren.

Det och för den goda smaken, förstås. Ikväll blir det På spåret och en eldig Rioja, tror jag.

Relaterade blogginlägg:

När jag gick kurs hos franska vinakademin

På akuten under skolavslutningar

Ingen dansar nykter

Källor:

Cartledge: Sparta

Wikipedia

Jämställdhet, Livsåskådning

angel

28 januari, 201823 juni, 2021av adolphson

Hur ska en domare kunna avkunna en rättvis dom iförd notarieperuk?

I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar klantar Passepartout till det när han med skorna på går in i ett indiskt tempel. Eftersom de indiska kolonialmyndigheterna (enligt boken) hade stor respekt för lokala seder och bruk hinner rättvisan småningom ikapp sällskapet. Orden fälls efter att komisk förvirring uppstått kring sekreterarens och domarens förväxling av peruker. Än i dag används peruk i brittiska domstolar. Enligt vår man på tingsrätten har de engelska domarna försökt få bort perukerna men gruppen barristers (en sorts jurister som får föra talan i domstol och därför ser sig som lite finare) har motsatt sig det.

Solicitors (en annan grupp jurister som i konsekvensens namn inte anses lika fina) får inte ha peruker. I domstolen alltså – hur de ser ut på fritiden är väl deras ensak. I det offentliga England är det dock viktigt att hålla på formerna. En peruk används annars ofta i komiska sammanhang, på maskerader eller i komedier, för att förstärka just det komiska. Paradoxalt nog kan en peruk i det vanliga verkliga livet användas för att normalisera ett utseende. Eftersom normen i de flesta sammanhang innebär hår kan det kännas bra att bära en peruk när när känsla av normalitet eftersträvas. Det finns många tillfällen i livet när någon av olika skäl inte vill identifieras utifrån sin frisyr liksom det givetvis finns tillfällen när så önskas. Men det är ju lite lättare att skaffa sig en frisyr om man faktiskt har hår.

Det hela är lite som när Fantomen ibland rör sig på gatorna som en vanlig man. Men han är ju Fantomen ändå, det är bara det att ingen ser det för han har inte sin fantomenkostym på sig. Det kan vara lättare att ha, eller, för all del, inte ha, en fantomenkostym när man ska bekämpa det onda. Möjligen är det också på det viset att det finns både tårar och skratt som världen helt enkelt inte behöver se. Salvation lies within, som det heter i en bra film. Personligen byter jag dock gärna ut the good book mot kultur i största allmänhet. Helst mot musik, idrott, litteratur och historia.

I veckan undslapp sig elever en klagosång över kursen kulturhistoria. Jasså, du ska inte prata så mycket i dag, säger du? Är det som det brukar när du inte ska prata så mycket och så pratar du i 40 minuter? Alltså, det här med kultur. Jag känner mig ofrivilligt uppträngd i nåt jävla kulturhörn bara för att jag går estetprogrammet. Jag försökte trösta de modfällda med dokumentären om Birgit Nilsson men befanns därmed mer tondöv än någonsin. Och jag som älskar kultur – det är min räddning, helt enkelt.

Ute i svängen finns det i #metoo-rörelsens spå en internationell larmsignal. Kvinnor som finner sig drabbade av en synnerligen dryg, efterhängsen man av typen som vägrar ta nej som svar, kan i sin nöd vända sig till bartendern och beställa en Angel. Sedan går hon på toaletten medan bartendern uppmärksammar vakterna på det störande elementet vilket odelbart avlägsnas. Stämmer detta är det ju underbart. Jag tror vi alla behöver en Angel emellanåt. Något eller någon som snabbt och enkelt kommer och hjälper en ur en jobbig situation.

Passepartout och kompani agerar Angel när de räddar den indiska prinsessan från en våldsam död på bålet och goda människor och gärningar finns överallt därute. För egen del skulle jag gärna vara medlem i Phileas Foggs klubb, Reformklubben, där det ursprungliga vadet ingås. Den verkar så lugn och skön på något sätt, den där klubben. Jag nämner detta på försigkommen anledning med tillägget att både kvinnor och män borde äga tillträde till den moderna Reformklubben. Det ligger ju i namnet, liksom.

Salvation lies within.

Under dessa förutsättningar kunde Reformklubben vara min Angel, eller oas, i tillvaron. I brist därav vänder jag mig till litteraturen – jodå, jag läser Jorden runt på 80 dagar för dotter 2 och det är underbart. Och jag vänder mig till Bach – Kristine kyrkokör framför Johannespassionen tillsammans med den fantastiska orkestern rebaroque 11:e mars – välkommen!

Historia, Jämställdhet, Miljö

postmodernism

19 januari, 2018av adolphson

Postmodernismen är en inriktning inom kulturen som innebär en reaktion mot (och sökandet efter något nytt efter) modernismen (1850-1950 cirka) och modernitet.

På 1600-talet avrättades i Sverige fler män för brottet tidelag (samlag med djur) än kvinnor för brottet häxeri.

Hör jag någon ropa men inte alla män! Någon? Inte? Denne någon har i så fall helt rätt. Alla män avrättades inte för brottet tidelag på 1600-talet och alla män ägnade sig inte åt detta brott.

Alla män anklagades heller inte för detta. Jag gissar (eftersom det är 1600-talet vi diskuterar kan vi inte med säkerhet veta) att alla män inte gick omkring och kände sig anklagade för tidelag.

Det enda statistiken säger är att fler män avrättades för tidelag än kvinnor för häxeri under 1600-talet. Personligen känner jag förövrigt flera män som verkar vara ena riktiga häxor. Men inte alla män jag känner, känns viktigt att påpeka i sammanhanget.

#metoo handlar inte om att skuldbelägga alla män. Det handlar om att vi alla, oavsett kön, ska uppmärksamma sexuella övergrepp och kränkningar. Där har alla ett ansvar. Svårare borde det inte vara.

Tidsbesparande åtgärder. Jag vet inte, jag.

Jag har nyligen gått igenom lite gamla prylar som sedan länge fört en undanskymd tillvaro på vinden. Jag tittar på mina gamla rollspel och inser att det finns nyare, snabbare och finare varianter om barnen vill spela. Och så finns dataspel, förstås.

Mina gamla brev blir dock kvar i vindsarkivet.

Det tog tid att sköta sin korrespondens, back in the day. Jag skrev och emottog brev från lågstadieåldern fram till 1990-talets mitt. Och det var, som sagt, ett tidskrävande nöje att hålla korrespondensen vid liv. Men icke desto mindre ett nöje.

Att utse (välja bland) mottagare, författa själva brevet utan att skriva fel (jag skrev för hand och med ((min special-)) bläckpenna – åh vad jag saknar den!), tillse att lämpligt kuvert fanns hemma, frankera det samma och gå till en postlåda, samt, eventuellt, emotse ett svar inom en månad eller så.

Allt detta tog sålunda tid. Det medförde att jag i allmänhet enbart skrev brev om jag hade något substantiellt att berätta – och jag tog god tid på att formulera mig. Formuleringarna varierade mycket beroende på vem mottagaren var. Ett brev till min oroliga mor från tiden när jag studerade i Frankrike såg naturligtvis helt annorlunda ut än ett från samma tid ställt till en kamrat.

De brev jag har kvar – ett par hundra – är i regel också genomtänkta och förmedlar något. Notera att jag genom det påståendet inte framhäver mig själv – breven jag har kvar är skrivna av andra och skickade till mig.

Dessa brev är så gott som samtliga baserade på någon känsla (glädje, kärlek eller vänskap) eller någon viktig information. De är fortfarande mycket viktiga för mig och jag kommer inte låta någon läsa dem – förrän efter min död.

Idag kan jag skicka mejl runt hela jorden och till massor med mottagare samtidigt. Kommunikationen ser idag överhuvudtaget annorlunda ut. Jag, och många med mig, skriver snabbt ner vad jag har i huvudet just där och då och skickar omgående iväg det.

Det är jobbigt att sortera dagens mejlskörd. Som regel, vill jag så här i förtroende anföra, slänger jag ofta bort vissa (fler än jag borde) oöppnade efter en blick på avsändare och rubrik.

Missar jag ändå något tänker jag att, nåja, det kommer nog snart en påminnelse på det där viktiga mejlet. Varje dag hör massor av människor hör av sig till mig och väntar sig omgående svar.

Svaret blir väl därefter. Snabbt, ogenomtänkt och skickat från en Iphone nära eller långt bort.

Skulle man göra en jämförelse mellan det förflutna och idag är jag inte säker på att mejl avgår med tidsvinsten trots att det går så oändligt mycket snabbare att få fram budskapet.

Det vi däremot definitivt gjort är att skruva upp tillvarons hastighet till något jämförelsevis enormt.

Skulle vi (exempelvis genom mina brev men efter min död) jämföra kvaliteten, substansen, i kommunikationen då och nu är jag säker på att då vinner. Och jag tror även konsten att minimera tidspillan väger över till dåets favör.

Det är åtminstone vad mina sparade brev säger mig.

Behövs Miljöpartiet i riksdagen?

När vi i början på millenniet renoverade mormors och morfars hus på Styrsö i Göteborgs södra skärgård gjorde vi några intressanta fynd.

På dagens Styrsö har man en fungerande sophantering men på 1940-talet var det sämre beställt med den varan. Jag minns att jag som liten pojke (vilket upplysningsvis inte var på 1940-talet – huset byggdes 1937) påfallande ofta av morfar uppmanades att slänga det (vad det nu kunde vara för avfall) nere i vika eller borti berga.

Att dumpa skräp till havs förekom säkert också. Det var väl naturligt för honom, som sprungen ur 1800-talet och efter ett liv på de sju haven, att förhålla sig så till sophantering. Jag minns att jag tyckte det kändes lite märkligt, fel på något sätt, att följa uppmaningen.

När vi 70 år senare renoverade huset gjorde vi en del intressanta fynd. Bland annat hittade vi, inmurad i grunden, en gammal cykel, en livskonsumtion av olika spritflaskor. Kvartingar av olika sorter – morfar tog sig en hutt då och då, vilket möjligen är en förklaring till att han blev 97 år.

Kanske uppskattade inte mormor huttandet lika mycket (jag har egentligen ingen aning om det – men gör ett kvalificerat antagande givet hennes kynne) varför flaskorna alltid befann sig i källaren.

Och där blev de kvar. När vi rev en vägg hittade vi mängder av tämligen oförstörda Göteborgsposten med datum från andra världskriget.

Far går, så vitt jag vet (jag vill åtminstone ha det så i mina minnen), fortfarande över hela ön (ca 5 kilometer enkel väg) till soptippen med rulleborn (morfars hemmasnickrade skottkärra).

Jag hör för mitt inre fortfarande morfar muttra schläng at i vika och far svara att det är inga problem att gå till tippen.

Tidsbesparande eller ej, vi människor är praktiska. Vi löser ofta problem utan större hänsyn tagen till planeten. Och vi bör se upp med vad vi uppfinner, kanske. Med stöd därav tror jag vi trots allt behöver ett miljöparti värt namnet i Sverige.

Bara det kunde skärpa till sig, lite. (OBS! ÅSIKT – INTE FAKTA!)

Samtidigt finns det faktiskt saker som är relativt oföränderliga.

För att återvända till 1600-talet när spanjoren Alonso de Barros konstruerade ett populärt brädspel. Spelet, som var lite som en blandning av dagens Monopol och rollspel, handlade om konsten att överleva vid hovet.

Lite i stil med Game of Thrones, kanske.

Hamnade man på ruta ministern avsätts fick man återvända till ruta smicker där man upplät all sitt smicker, åthävor och fjäsk för att få fortsätta till ruta Favoritens hem. Väl där blev man rikligt belönad (inkassera kr 4000).

Spelet var hopplöst förlorat om man hamnade på din mecenat dör varvid man fick börja om från början.

Jaha, hur väver jag ihop det här? Kanske med att utveckling sker och ibland är det bra, ibland mindre så.

Ta exempelvis den där appen, apropå tidsspillan menar jag, som människor använder som preventivmedel. Och, som ett brev på posten, alternativt mejl i inkorgen, kommer rapporter om kraftigt ökade antal ofrivilliga graviditeter.

Tänka sig.

Under första världskriget förekom att riktigt desperata soldater på permission betalade prostituerade dyrt för att (för att vara riktigt säker på att smittas och därmed hamna på sjukhus) kunna smörja in sina kön med sekret innehållande veneriska sjukdomar. Vissa stoppade det i ögonen med blindhet som följd. Vad gör man inte för att slippa krig.

Vad finns det mer att säga? Antagligen inte alla män.

Relaterade blogginlägg:

Memory line

Ridicule is no shame

Släktens vagga

Källor:

Nordberg: I kung Magnus tid

Håkansson: Vid tidens ände

Englund: 1916