Författare: adolphson

Livsåskådning

Hobbes vs Kelly

av adolphson

Thomas Hobbes var en politisk tänkare under 1600-talet som förespråkade en stark statsmakt, en kung, för att hålla ordning på människorna och samhället. Utan en stark statsmakt skulle kaos och anarki råda, menade han. Jag gillar honom faktiskt inget vidare – en riktig dysterkvist som inte hade någon större tilltro till mänsklighetens potential. Men han har faktiskt en intressant definition av politik. Hobbes menar nämligen att ett för människan naturligt tillstånd är begäret. Men vi är också förnuftiga varelser. Tyvärr är vi inte så starka i anden varför begäret ofta övervinner förnuftet.

Vi vet ju alla hur det är: Jag lovar, ska sluta äta godis/snusa/dricka och börjat äta sunt/sporta etcetera. Vi människor vet egentligen vad som är bra för oss och vår längtan dithän är nog ack så uppriktig – ändå förmår vi inte stå emot begärets locktoner. Bara en kaka till. Hej, automatiserade robotarm. Enligt Hobbes är politik åtgärder som samhället vidtar för att tvinga förnuftet att övervinna det kollektiva begäret. Så som att betala skatt eller ha ett väl fungerade utbildningsväsende – ja i stort sett allt som förnuftet säger oss är bra men som begäret kan få oss att inte vilja bidra till.

För visst är vi alla hedonister, människor vill i allmänhet maximera sitt välmående. Dock kan välmående ta sig olika uttryck. Hursomhelst: mot detta synsätt. eller kanske bredvid, vill jag ställa upp John Kellys spelteori. Enär om livet är ett spel kan man inte förebrå alla som vill förbättra sina odds. Jag är ingen spelare direkt, men precis som i spel eller vadslagning så finns det många människor som för att på olika sätt bli framgångsrika i livet – alltså nå sina mål – kalkylerar med tillvarons olika faktorer.

Kelly uppmuntrar kunskap – att vara förtrogen med det aktuella hantverket. Sysslar en med vadslagning bör en veta något om lagen i spelet och sina medspelare. Spelar en poker har en nytta av att kunna läsa sina motståndare. Sedan tillkommer problemet hur en ska agera vid varje enskilt tillfälle. Hur mycket av resurserna ska en satsa i just den här potten, i mitt boende, på just det här jobbet eller arbetsuppgiften för att i det stora hela gå med vinst/må bra/bli framgångsrik?

Det var alltså en teori kring detta som Kelly formulerade, av misstag eller slump, på 1950-talet. Hans formel skulle egentligen avhjälpa störningsljud i telefonledningar. Men det hittades snabbt en annan användning: att kunna besvara en av de viktigaste frågorna spelare har: hur mycket en ska riskera vid ett visst tillfälle? Formeln inriktar sig till den som satsar pengar på sport eller hästar. Det är ju ganska givet att vi kan vinna med låg risk om vi satsar litet. Det gäller ju även livet i stort. Problemet är att det då tar lång tid att vinna stort. Satsar vi istället mycket kan vi också vinna mycket men risken att förlora allt ökar samtidigt. Än så länge basala kunskaper. Kellys formel går ut på att använda sin egen kunskap för att öka oddsen. Exempelvis hur stor chans en tror det är att ett visst lag kommer vinna eller förlora.

Formeln var från början såhär: % = W – (1-W)/R.

W = chans att du vinner och R = risk att du förlorar. En kan inte tillämpa teorin på en enda match utan det handlar om ett systematiskt tänkande och det behövs i regel ett underlag på åtminstone 100 matcher för att se effekt.

Alltså borde teorin fungera sett över en livstid om vi betänker alla val människan gör under ett liv. Men tillbaka till sporten.

Låt oss säga att vi vill satsa pengar på en match mellan Dalkurd och Falu BS. Tipstjänst (eller vem Bookmakern nu är) ger Dalkurd 40% att vinna och Falu BS 30%. Chansen till oavgjort blir då 30%. Oftast grundar sig siffrorna på hur laget presterat tidigare.Oddsen sätts efter det. 1: 3,33. X: 3,33. 2: 2,50.

Kanske har någon som satsat på matchen fått väsentlig information som säger att Dalkurds spelare dras med skador medan Zlatan ska göra en sensationell övergång till Falu BS. Sammantaget tycker hen då att det snarare väger över till Faluns fördel. Hen kanske tycker att chansen istället är 1: 33%, X: 32%, 2: 45%. Då har vi följande formel: L = (PxK – 1)/(K – 1). Här är L den insats vi söker efter. P är vad en tror på medan K indikerar bookmakerns förtroende. I vår match ger det följande: L = (0,45×3,33 – 1)/(3,33 – 1). Denna formel ger oss ett resultat på ungefär 0,21. I den här matchen ska vi enligt Kelly satsa 21% av vårt kapital.

I detta fall när vi har tillgång så mycket information skiljer sig vår värdering ganska mycket från spelbolagets värdering. Vanligtvis kanske det inte skiljer sig så mycket. För att kunna använda oss fullt ut av Kellys strategi måste vi dock veta hur duktiga vi är på att bedöma chanserna till olika tecken. Då behövs en säkerhetsmarginal – att ”säjfa”. Allt handlar om riskkalkylering.

Är livet ett spel? Nej. Men mycket av tillvaron fungerar enligt samma principer som spel. Jag tror för min del att jag har nytta av såväl förnuft, begär som strategi. Men, som jag brukar säga i skolan, information är tillfällig, kunskap evig.

Det går lite dåligt nu. Jag fortsätter rida storms, slåss mot väderkvarnar, och det går inget bra. Något måste göras, det är helt klart, för att jämna ut oddsen lite. Det är i alla händelser tur att jag har Sancho Panza vid min sida.

Over.

Demokrati och samhälle, Foto, Resor

bild 14: dégustation des vins

av adolphson1 kommentar till bild 14: dégustation des vins

I den fjortonde bildsviten återvänder jag till Frankrike. Den första bilden är så typisk för mig under den här tiden. Jag gick stenhårt in för att odla framtoningen av intellektuell bohem. Det gick väl så där. Jag var antagligen ganska dryg att umgås med, bland annat beroende på att jag var så impulsstyrd. Jag får väl fråga min rumskompis Jessica eller kanske kamraten Calle som var de människor jag tillbringade mest tid med under tiden i Frankrike. Jag tittar länge på mitt 21-åriga jag men får inga positiva vibbar. Jag är en helt annan människa idag. Mer trygg i mig själv, mindre rastlös och mer inkännande. Bättre, helt enkelt. Visserligen kanske vi startar från en tämligen låg nivå, men ändå.

frankrikestudent

Under studierna i franska fick jag av en slump möjlighet att gå Franska vinakademins vinprovarkurs för nybörjare. Vi var inte många: en handfull intresserade och några nordamerikaner som mest spelade Game Boy. Kursledaren var glad att åtminstone någon var intresserad varför jag fick mycket uppmärksamhet och faktiskt lärde mig en hel del om vin. Vi fick till och med prova champagne. Kanske lärde jag inget som jag haft nytta av i CV:t – däremot i sociala sammanhang. Åh…Känner ni bouqeten? Ser ni rullgardinen, känner ni taninerna? (Vilken idiot jag är – vem tror jag att jag lurar?)

Det som är sig likt från pojken på bilden nedan är hur han fortfarande tänker i en del avseenden. Ser en sig omkring i samhället, världen och historien kan en slå fast att olika styren (regeringar, lokala makthavare, ledningen i offentliga förvaltningar) i stort sett alltid misslyckas. Besluten som tas är ofta inte bra. Så där tänker jag fortfarande. Och det var därför jag en gång ville lära mig kulturspråket franska. Det är nämligen för många människor i ledande positioner som står för hårda värden. Jag skulle istället vilja se fler filosofer, författare, historiker, konstnärer, språkvetare, skådespelare och sångare i ledande ställning. Inte bara sådana, men fler. Exempel: frågan hur många invandrare kan vi ta emot adresseras enbart utifrån ekonomiska faktorer. Och de som ansvarar för ekonomierna och organisationerna är alla stöpta i samma form. Det var därför jag engagerade mig politiken gång i  tiden – jag trodde jag kunde åstadkomma något.

—

Relaterade blogginlägg

Aix

Foto, Personligt, Spännande människor, Språk

bild 12: partikelverb FTW

av adolphson

kusinermedmorfarBild 13 är tagen under en julledighet som firades med kusinerna i Göteborg. Kanske 1986, möjligen 1987. Alla, förutom kusin Magnus, är med. Morfar sitter på samma sätt som han alltid gjorde. Förutom morfar framstår bilden som något av en freak-show. Kusin Stina och syster Helena har klockrena 80-talsfrisyrer, själv bar jag fortfarande med stolthet min lustans-frissa. Lite efter redan då. Vi är förmodligen beordrade att ”tindra utan bara helvete.” Därav, hoppas jag, mitt eget halvt vansinniga utseende som en kombination av ungdomens trots och halvvuxet tillmötesgående.

Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord. Om jag reflekterar över hur väl jag minns böcker jag läst jämfört med de jag lyssnat på (ljudböcker) så stämmer antagligen detta. Ljudböcker glömmer jag snabbt. När jag ser den här bilden förnimmer jag tydligt doften av morfar, en blandning av tobak och tvål, jag känner smaken av hans pannkakor, jag hör musiken jag lyssnade på, jag minns kamraterna jag umgicks med, jag känner mammas kramar och hör min lillasysters skratt.

Ett partikelverb är ett verb som utgörs av ett verb och en partikel i form av ett adverb eller preposition. Det här har jag lärt mig av språkkollegorna. Det är inte lätt att lära sig, antar jag, men en minnesregel kan vara att tänka sig att betoningen ligger på partikeln. Exempel: ge upp och komma hit.

En del partikelverb kan skrivas ihop utan att betydelsen ändras (att komma hit är det samma som att hitkomma, även om det senare låter en aning gammaldags), medan andra plötsligt ändrar betydelse (att uppge sitt namn är inte det samma som att ge upp sitt namn). Nästan alltid skrivs de dock ihop, vilket exempelvis innebär att frasen ett uppgivet namn kan bli dubbeltydig och alltså samtidigt innebära ett namn som någon har uppgett alternativt slutat använda.

Varför diskuterar jag detta i anslutning till bild 13? Antagligen för att den får mig att minnas en tid som ofta bestod av imperativ (uppmaningar) snarare än vuxenlivet som mer präglas av partikelverb. Barn- och ungdomsåren bestod mycket av att åtfölja (eller låta bli att göra det) uppmaningar av olika slag. Morfar sa ”nu tiger I still!” när barnbarnen väsandes för mycket. Som vuxen och lärare är det nog så att det är jag själv som står för imperativen medan mina barn och elever står för partikelverben. Utan att förlora mig i barndomens underbara nostalgi tänker jag att en strävan som vuxen för min del innebär att i större utsträckning ägna sig åt partikelverb än imperativ.

—

Relaterade blogginlägg

Nostalgi

Kusin Magnus

Om morfar

Mer om morfar

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Skola

Rimlighet

av adolphson

Ideologi är en samling idéer som förklarar hur framtiden kan komma att se ut om man följer dessa. Politik är konkreta beslut och åtgärder som omsätter den teoretiska ideologin till praktisk verklighet. Vare sig ideologi eller politik är vetenskap. Är det vetenskap man vill ha får man vända sig till statskunskapen (många politiker på högre nivåer har studerat statskunskap och ekonomi). Men jag vill påstå (såklart) att också historia är viktigt eftersom erfarenheten tjänar oss väl när beslut ska fattas och politik utformas.

I dagens samhällsdebatt använder många debattörer sig av formuleringen forskning visar att…. Detta gör mig lite irriterad. Skälet, att vilja tillföra tyngd till sin argumentation, kan man ju förstå om än inte sympatisera med. Argumentationssättet bidrar till den faktaresistens som enligt vissa idag råder. Om universitetens nivå sjunker sker det samma i skolans olika stadier. Om vem som helst är fri att hänvisa till forskning utan att styrka sina påståenden handlar snart samhällsklimatet om vem som skriker högst.

Under 1900-talet vann vetenskapen insteg på religionens bekostnad. Religion blev i ett sekulärt samhälle en privatsak. Idag tycks det mig som den trenden är på väg att vända. Jag påstår detta utan att ha belägg eller hänvisa till religionssociologisk forskning på området. Men jag håller med om att faktaresistensen är tydlig på sina håll. Jag märker att gymnasieungdomarna ännu i tredje årskursen inte använder sig av icke-internetbaserade källor när de ska genomföra en uppgift. Två tredjedelar av mina elever förmår inte fullt ut ta till sig begreppet källkritik. Att ha en referensförteckning fungerar. Att övergripande resonera om källor likaså. Att gå in och värdera individuella källor – nej, där tar det ofta stopp. Kanske för att allt ska gå så fort, nuförtiden.

Wikipedia. Mimers Brunn. Och nu senast företaget Spökskrivarna som ogenerat och öppet erbjuder sina tjänster på nätet: vi skriver skolarbeten åt alla och en var som är villiga att betala sig ur magister Adolphsons knepiga uppsatsuppgifter.  But never bullshit a bullshitter. Nej, jag har själv aldrig fuskat. Men jag har mina metoder för att se igenom elevfusk/plagiat. Du, det här ordet ”ibidem” du skrivit – vad betyder det? Man kan få många ganska underhållande svar. Problemet är att sedan, efter påkommet fusk, händer…ingenting. Det finns inga sanktioner att ta till överhuvudtaget. Jag måste ge eleven ny chans. Och sedan ännu en. Och så rullar nästa vagnslast genvägsbenägna unga medborgare ut i världen. Sedan ska de snabbt som tusan ta sig igenom universitetet. Klart Dick Harrison blir förbannad. (Han börjar förövrigt knappa in lite på Peter Englund som min favorithistoriker). Var det månne bättre förr?

Sedan har vi föräldrarna. Många kollegor vittnar om långa och truliga samtal med föräldrar som på olika sätt försöker komma åt sitt barns problem genom att undergräva eller ifrågasätta lärarens kompetens eller professionalitet. Arbetsgivare och lärare på universitet och högskolor vittnar om föräldrar som hänger över axeln på de unga… 25-åringarna. Hur ska man kunna utveckla kreativa förmågor som källkritik under dylika omständigheter? Min uppfattning är att vi går mot ett samhälle som trivialiserar kunskap, anser att fakta är färskvara och som uppmuntrar snabb utveckling. Men all kunskap måste vara vetenskaplig och erfarenhetsbaserad. Och sådant tar tid. Både att utveckla och att genomföra. Alternativet är förlora kampen mot historierevisionister och andra extremister.

Ideologi och politik är alltså värdegrundsbaserade företeelser. Frågan man måste ställa sig är om det beslut man ska ta är rimligt över tid. Rent logiskt kan man fundera över om någon nyanländ migrant inte har samma rätt till välfärd som farmor och farfar som bott, strävat och betalat sin skatt hela sina liv i det aktuella landet. Eller undersöka den nyanlände in på bara kroppen (kanske till och med inuti kroppen som under Förintelsen) i jakten på ägodelar vars sammanlagda värde avgör hur mycket välfärd hen har rätt till. Mot dessa exempel kan man ställa förslaget att vi alla går ner i välfärd för att den ska räcka till fler. Eller utforma den på annat sätt. Vill man inte ha ett A och ett B-lag bland befolkningen kanske det senare alternativet känns rimligare. Det motsatta synsättet är: vi har inte råd att ta hand om alla nyanlända. Fakta (som exempelvis hur ytterst få bland världens alla flyktingar som kommer till Sverige) har det här sammanhanget inget med saken att göra – det är värdegrunden som avgör beslutet. Historien hjälper kanske lite. Om Sverige skulle hjälpt flyktingar på plats under den nazityska ockupationen av Norge 1940 hade vi alltså kört flyende norrmän tillbaka och försökt prata med Quisling om saken.

Det finns forskning som visar att det är bra att blanda individer i skolan eftersom de studiestarka/motiverade lyfter de svaga. Samtidigt kan jag minnas min egen skolgång och hur frustrerande det var att leva i 70-talets svenska enhetsnorm. Hur svårt det var att på en del plan vara lite annorlunda. Jag är kluven. Men för att väva ihop denna något förvirrande bloggpost tänker jag att man kan ta det som var bra med 70-talets skola och blanda med dagens. Att vi som har det bra kan dela med oss lite av skola, vård och omsorg. Som lärare skulle jag vilja ha något färre klasser, mer tid till varje elev och själva undervisningen och, kanske, lite mer respekt för min yrkesutövning. Å andra sidan: respekt får man inte bara. Den förtjänar man. Så jag antar att det jag frågar efter är ytterligare tid. För mig, migranten och samhället.

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning

Nya grejer

av adolphson1 kommentar till Nya grejer

Vilket ansvar har en som obetydlig kugge i ett stort system? Finns det ens obetydliga kuggar i stora system? Bidrar inte alla med något ytterst lite till det stora hela? Detta var iallafall vad Adolf Eichmann byggde sitt försvar på när han ställdes inför rätta i Jerusalem 1961 – att han endast var en obetydlig kugge i den nazistiska helheten. Domstolen ansåg dock att hans ansvar för att Förintelsen kunde genomföras var större än så och han dömdes till döden.

Frågeställningen är även intressant i ett större sammanhang. Vilket ansvar bar exempelvis uppfinnaren Robert Oppenheimer, piloten Paul Tibbets eller presidenten Harry S Truman för alla de hundratusentals människor som omkom när atombomberna släpptes 1945?

Det är förvisso bra att det fortfarande hittas gamla nazister, som bokhållaren i Auschwitz, att ställa inför rätta. Man blir aldrig för gammal för sitt ansvar. Och därmed har väl jag svarat på min egen inledande fråga: nej, det finns inga obetydliga kuggar i stora system. Funderar en inte över sitt personliga ansvar kan det gå illa. För andra och en själv. Så som i exemplet med bokhållaren – om man nu kan anse att det gått så dåligt för honom, vill säga. Han var trots allt över nittio år när han ställdes inför rätta och hade hunnit leva sitt liv.

Någon på polismyndigheten i Skåne slog det första tangentnedslaget på det som slutligen blev till ett register över romer. Spädbarn, åldringar vanliga människor. Med det gemensamt att de vara romer. Ett etniskt register, alltså. Denne någon som slog det där första tangentslaget tänkte kanske att hen bara lydde order, och har således möjligen inte funderat så noga över detta. Något att dagligen reflektera över för var och en är kanske vad en egentligen bidrar bidrar till genom sina tankar ord och handlingar, för att citera syndabekännelsen.

I avdelningen jobb jag inte skulle vilja ha sticker några ut: stridsvagnspersonal under första världskriget, avloppsrensare i dagens Indien och fotograf (eller ansvarig för reklamkampanjer) på/åt klädföretaget Amercan Apparel. Angående avloppsrensare i Indien behövs inga ord – mitt ställningstagande  är uppenbart. Tack så mycket för att jag slipper leva eller uppleva detta i min närhet.

Den 15:e september 1916 användes i Somme, i norra Frankrike, för första gången stridsvagnar. Det var britterna som var först ut. Många i stridsledningen var tveksamma till projektet men marinminister Winston Churchill  trodde på idén och drev på. Tanken var att skydda framryckande infanterister med hjälp av en sorts bepansrade och beväpnade landgående båtar. Därav det engelska namnet ”tank”. (Eller egentligen var detta ett täcknamn för att inte avslöja vad man höll på med innan allt var klart). Man var ju tvungen att hitta på någonting för att vinna framgångar när första världskrigets realiteter blev uppenbara för alla och en var. De första stridsvagnarna vägde tjugoåtta ton och kom upp i en hastighet av sex km/h. Bemanningen bestod av sex till åtta personer: En styrman, en som gasade och ytterligare två som hjälpte till att växla. Ombord fanns också i allmänhet fyra skyttar. Man svängde genom att bromsa hela ena bandet. Det var alltså inga kvicka fordon, detta. Det fanns heller ingen fjädring och sikten var mycket begränsad. Motorn låg helt öppen inne i vagnen. Hettan kunde bli olidlig och brölet från maskinen och kulsprutorna gjorde all kommunikation omöjlig. Gaserna från motorn och röken från vapnen gjorde att sikten ofta var minimal. Man signalerade till varandra genom gester och teckenspråk.

Intressant är att det var frivilligt att arbeta som stridsvagnspersonal. Man ansökte om det och meriterade var motorkunskaper – färdigheter som inte var helt vanliga 1916. Varför ansökte man om att få arbeta där? Svaret ligger kanske i det faktum att människor i augusti 1914 vallfärdade att frivilligt ansluta sig till Den Stora Kampen. Stridsvagnarna blev en besvikelse. Endast nio av fyrtionio lyckades lyckades med sina uppdrag. Ändå beställdes massor med nya av britter och fransmän och under andra världskriget blev vapenslaget en betydande del – inte minst bidrog de till framgång för Hitlers mekaniserade, toppmoderna militära styrkor. Tack så mycket för att jag lever i en tid där jag inte behöver vara stridsvagnspersonal mot min vilja.

Klädföretaget American Apparel är ett riktigt grisigt företag som ofta brukar få den tveksamma utmärkelsen årets sexist. Detta beroende på deras reklamkampanjer som alltid använder sexistiska teman. Ett paradexempel på temat sälj grej med tjej. Vad har en textilarbetare eller personaladministrationen för ansvar? Det måste ju vara mindre än ledningens, iallafall. Hur tänker fotograferna som tar bilderna? Frågorna är många. Där vill jag hursomhelst heller inte arbeta. Tack så mycket för att jag slipper.

Hela tiden kommer det grejer man inte behöver. Dessa grejers tillblivelse bygger å ena sidan på att det finns människor som köper produkten å andra på att människor jobbar och verkar för att genomföra den nya grejen. Vapen, droger, människohandel, barnarbete – allt i ett evigt kretslopp. Nu har det dykt upp en produkt – periscope – som går ut på att spela in lärare i smyg och lägga ut på nätet. En produkt tänkt att håna, alltså. Så har vi spelet GTA som innehåller en väldigt massa elände. Man kan kanske säga att den som arbetar med sprida den produkten direkt arbetar med att tjäna pengar på att göra bland annat mitt arbete än svårare. Tack så jävla mycket.

En av mina elever kommer från Syrien. Hen berättade att en kamrat som är kvar där riskerar att tvångsutskrivas till regimens armé. Klarar man inte sina studier på högre nivåer blir det konsekvensen. I Sverige blir en av med studiebidraget/lånet och i Syrien blir du kanonmat. Tack för att jag klarade det förra och slipper det senare. Men i något avseende är jag en kugge i ett stort system. Eftersom det inte finns några obetydliga sådana undrar jag: Quo vadis?

—

Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Paul Tibbets

Irma Grese

—

Källor:

Världens historia

Första Världskriget, Smedberg, Marco, 2015

Genusfotografen

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik, Uppsala/V-dala

bild 11: Beyond Thunderdome

av adolphson

Jag är uppvuxen i en sällskapsfamilj där saker och ting alltid firats med pompa och så mycket ståt som för tillfället ansågs lämpligt. Mina föräldrar var socialt engagerade. Far är med i Odd Fellows samt den mer lättsamma Morgonbadarklubben Badboys. Mor var medlem i Rebeckorna. Det var ofta gäster i hemmet och vi var regelbundet bortbjudna. Som barn upplevde jag fester med frack och långklänning, andra fester, barnfester och en massa annat kul. Far höll ofta tal på middagarna. När han var rolig blev mor glad och stolt. Själv sjöng hon gärna och fixade sånghäften till gästerna.

Jag fick tidigt en positiv uppfattning av denna typ av sällskapsliv, det har jag i viss mån fortfarande, och redan som barn började jag ritualisera umgänget med mina vänner. Först ut var en kvarters-brandkår vilket kom sig av att jag i oförstånd höll på att elda upp delar av världsarvet, sedan följde Astrid Lindgren-inspirerade detektivklubbar och idrottsföreningar. Det gemensamma var att jag alltid var ordförande och andra medlemmar fick dela på de trista uppdragen så som kassör eller sekreterare.

Under gymnasietiden hade jag och Jerra FBH. Föreningen Bröderna Hamilton – om nyttan och nöjet med alias. Taxin kommer direkt om du lockar med ett fint namn. Tillsammans med Jocke och Volbaz hade jag en fika-klubb med en tydlig dekadent livshållning. Jag var medlem i Falu Filmklubb, innehade styrelseuppdraget Galderredaktör i Dala Gymnasistförening, en förening som bland annat ordnar studentbalen varje år och i fjol fick jag vara högtidstalare. En sällsynt ära för en ur fiendelägret.

Tillsammans med Winge och Klas på västkusten startades under 80-talet NHSS, en drift med det brojlerstinna GKSS, där bokstavskombinationen, i dubbel betydelse, uttyddes Nedre Höviks Samfällighets- och sångarförening. Jag var den ende som sjöng medan de andra rökte starka cigarretter. Sällskapet byggde även hamnar för små elektriska båtar samt vårdade en tjugo meter lång gräsgång genom ett buskage.

I Uppsala accelererade umgängeslivet och egentligen kan man se tillvaron som student i den stan som ett medlemskap i en stor klubb. I urval kan nämnas följande: Först startade jag, Thuresson och Nisse Gustav II Adolfs middagssällskap – inte av patriotiska skäl utan mer för att vi gillade mat och historia.

Jag valdes in i sällskapet Festivitas men blev inte aktiv. Några vänner på V-dala hade något år tidigare startat RS, Riktiga Styrelsen, och där fick jag vara med efter en kväll då jag lät mig få en smocka av en boxhandske. RS finns fortfarande. V-dala har även ett arkiv med en massa häftiga grejer. Där återfanns testamentet efter en viss lägenhetsinnehavare vid namn Billström. Givetvis startades punschsällskapet Billström att sammanträda under Landskapets sexa. (Landskap kallas nationens högsta beslutande organ). Lite senare blev jag invald i JuvenalOrden och det är väl i stort sett det enda sällskap jag fortfarande har viss kontakt med.

Jag brukar skämtsamt säga att jag ägnade de första trettiofem åren av mitt liv till att gå med i en massa föreningar och sällskap och de resterande 10 att gå ur alltihop. Alldeles nyligen fick jag en förfrågan om medlemskap i SHT men väljer att avstå. Iallafall ännu så länge. Det senaste sällskap jag bildat är MDP – Mat, Dryck Personlighet. Detta illustra gäng sammanfattar nog på ett enkelt sätt alla mina intressen och vi har funnits i sju år nu. Jag gillar att umgås med människor, lära känna nya, att sjunga, underhålla och ha kul. Något, får jag väl tillstå, av det rituella finns väl kvar i mig. Men jag har inte tid att vara med överallt, längre. Dessutom är det inget billigt nöje. Som en vän en gång formulerade saken: Jag är inte helt säker på att jag behöver ytterligare ett sällskap där man dricker sprit. Varvid jag tänker att det må vara som det vill med den saken men till skillnad från vissa fackförbund dricker man i de flesta sällskap jag någon gång bevistat alkoholen på egen bekostnad.

Sedan är ju sällan kvinnor med. Då blir det genast lite tråkigare, tycker jag. Ibland har de sina egna klubbar men det är tydligt för mig att detta är ett manligt sätt att umgås, och det tilltalar inte mig längre. Bristen på insyn (där det är så) kan man såklart också kritisera. Dragningskraften för sällskap, ordnar och föreningar tycks emellertid generellt ha minskat. Färre söker sig nuförtiden till den här typen av umgängen, medelåldern stiger och medlemsantalen minskar.

Jag går som alltid vidare i livet. Det må vara svårt att försvara slutna rum eller tillvägagångssättet att dela in medlemskap i klubbar efter kön. Men måhända finns det en poäng i att insvepa sig i okunnighetens slöja för den enskilda föreningen. För tänk om en, när en lättar på förlåten, upptäcker att det helt enkelt inte finns något där. Att det är tomt på innehåll. Lite som kejsarens nya kläder, ungefär. Nåja – det är trevligt att umgås med vänner ett par timmar över en välsmakande middag. Allt annat är i sammanhanget oviktigt. Fast kanske bättre oviktig än överviktig – på flera sätt.

Fotografi nr 11 (nedan) är taget vid RS 5-årsjubileum.

Jämställdhet, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Edward, Martin och Gudrun

av adolphson

När jag studerade religionshistoria i Uppsala kom jag i kontakt med en viss Edward Tylor. Han är en sådan där auktoritet, alltså en 1800-talsgubbe med sträng blick, berömd för att genom empiriska studier av vissa naturfolk kommit med den standarddefinition av kultur som fortfarande används:

Kultur eller civilisation är, i vidast möjliga etnologiska mening, den komplexa helhet som i sig innesluter kunskap, tro, konst, moraliska principer, seder, och alla andra förmågor eller vanor som människan som samhällsvarelse tillägnar sig.

Antropologi är läran om människosläktet och människan som gruppvarelse. Forskningsfältet är stort och spänner över allt från människans biologiska utveckling genom årtusendena, hennes egenskaper, till hur arten anpassar sig till sina omgivningar, hur hon beter sig som grupp och individ med och mot varandra. Samhällens kulturella och sociala förhållanden i historien och samtiden blir det självklara observationsfältet där historiker, biologer, teologer och alla möjliga forskare och vetenskaper möts. Antropologin är alltså en tvärvetenskap för humaniora, naturvetenskap och samhällsvetenskap. Men, som sagt, extra intressant är likheter och variationer mellan olika grupper av människor i världen och historien.

Då, på teologiska institutionen i Uppsala, tyckte jag inte ämnet var så fascinerade. Idag är jag mycket mer intresserad.

Återgår vi till Taylors definition av kultur (ovan) och civilisation så innebär den att det är fullt möjligt att studera och dra slutsatser som vissa saker utan att generellt skuldbelägga en hel grupp. Även motsatsen är som bekant möjlig. Exempel: Det går att vetenskapligt studera mäns våld och övergrepp mot kvinnor (och mot varandra) och därmed dra vissa slutsatser om gruppen män. Det går också att på samma sätt studera gruppen invandrare men det är lite svårare eftersom den indelningen är för vid. Men om det är så att övergreppen mot kvinnor på en festival i Stockholm i somras, eller i Köln på nyårsnatten, hade det gemensamt att förövarna var av utländsk härkomst bör man naturligtvis gå vidare med det. Man bör också gå vidare med genusaspekten. Det var män som utförde övergreppen och offren var kvinnor. Som i 98% av fallen i Sverige. Det betyder inte alla av utländsk härkomst begår övergrepp mot kvinnor eller att alla män i Sverige gör det.

Frågan är dock: Vad gör vi med denna kunskap? Det intressanta är alltså hur man definierar gruppen man undersöker samt, och detta är viktigt, i vilket syfte det görs och hur resultatet är tänkt att användas. Framtida (eller nutida) forskningsfält för antropologin blir självfallet hur grupperingen Sverige, Europa, världen, hanterar dagens flyktingkatastrof. Ett annat är hur det manliga våldet och övergreppen ser ut. Alltså: Om några av Europas länder inte vill ta emot flyktingar vad gör/gjorde de länder som tycker kontinenten gemensamt bör hantera krisen åt saken? Om ett visst samhälle inte tolererar övergrepp på kvinnor och om så ändå sker i stor utsträckning – vad gör/gjorde det aktuella samhället åt saken? Om män som inte är våldsamma inte vill bli beskyllda för våldsdåd andra män begått – vad gör/gjorde dessa män åt saken?

Det känns som man får ta daska till med MLK:s gamla klassiker: Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad. Eller varför inte damma av ett annat gammalt citat? Jag tänker på när Gudrun Schyman hävdade att det bor en liten taliban i alla män. Jag vet! Vi kanske skulle ta och tvångsikläda alla män niqab? Vi måste ju skydda männen från sig själva, tillse att de inte frestas att begå sexuella brott. Men alla män i niqab blir det lättare för kvinnorna att skydda sig eftersom männen blir lätta att känna igen och det blir svårare för männen att begå övergrepp. Ännu bättre vore kanske om hela befolkningen bar detta plagg. Då skulle den okände våldsutövaren ha minst 50 % chans att ge sig på någon som kunde bli honom övermäktig och något säger mig dessa odds skulle verka avskräckande. Vid anställningar skulle yttre karaktäristiska, som kön, bli mindre viktiga och kanske skulle en hel del av världens terrorister bli nöjda och mindre farliga alternativt börja skjuta varandra (ifall några av dessa män vägrar bära plagget). Vadå? Om jag själv skulle kunna tänka mig…? Självfallet. Om det drastiskt skulle minska risken för mina döttrar att bli förödmjukade eller råka ut för brott så skulle jag med glädje bära detta plagg. Varje dag, året om.

 

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik, Spännande människor

John Winthrop

av adolphson1 kommentar till John Winthrop

En välkänd, nästan mytisk, figur i amerikansk historia är John Winthrop. År 1630 ledde han den första resan med migranter från England till det som senare skulle bli USA. Han räknas allmänt som den förste engelske invandraren till Amerika genom grundandet av kolonin Massachusetts – den första större bosättningen i det som i dag heter New England.

John Winthrop var ingen typisk migrant med dagens mått mätt då han var både förmögen och välutbildad. Han blev kolonins ledare under de första 20 åren, skrev mycket och organiserade ”staden på kullen”. Hans vision för Massachusetts utformning och framtid inspirerade även kommande kolonier och bosättare. Så vitt jag förstår var han både religiöst och politiskt konservativ och saker vi idag räknar som självklara demokratiska rättigheter var inte något alla skulle ha tillgång till under John Winthrops styre. På det viset var han sprungen ur 1600-talets europeiska adels- och envälden och möjligen kan man, om man vill, koppla ihop det republikanska partiets tankegods med detta arv. John Winthrops son bidrog till grundandet av kolonin i Connecticut och även här påverkade han konstitutionen. Hans tankar påverkar än i dag den politiska debatten och tänkandet i USA.

Finns det en motsättning mellan att vilja att samhället ska ta hand om utsatta, behövande människor och att förespråka en mindre utvecklad statlig välfärdsstat? Jag påstår att denna frågeställning sammanfattar debatten i Sverige sedan demokratins genombrott. Socialdemokraterna har i stort sett alltid vunnit idé-striden och därmed valen. Idag faller S på sätt och vis själva offer på samma slagfält eftersom det är en S/MP-regering som står för åtstramningarna i humaniteten – jag tänker främst på id-kontrollerna vid våra gränser. Frågan är om det inte är dags att överge socialdemokratin helt och hållet som politiskt projekt i Sverige. Alla kallar sig ju liberala i en eller annan form nuförtiden (något som fått Folkpartiet att i något som nästan liknar desperation byta namn eftersom de anser sig, med viss rätt, vara originalet).

Socialdemokratin är död som stormakt. Den har bara inte insett det än.

Jag ser fenomenet med alla flyktingar som nu kommer till Sverige som en historisk möjlighet – en chans av episka dimensioner. Framtida generationer kommer att, om vi hanterar situationen väl, se tillbaka på den svenska historien och om vår tid i bästa Churchill-anda säga att this was their finest hour. För att kunna utnyttja denna gigantiska möjlighet måste vi kunna tänka oss att överge en samhällsmodell som i stort sett fortfarande efter 85 år bygger på samma socialdemokratiska vision om hur ett välfärdssamhälle ska se ut. Det är inte bra. Samhällen måste förändra sig. Och det gör samhällen. Men vi måste överge futtiga tankar om systemkollaps, rädsla för att vi inte ska klara att ta hand om alla, och genast sluta med den bedrövliga hanteringen av människor genom att i månader, år, hålla dem instängda och sysslolösa på asylboenden.

Vid sådana här resonemang reser genast en stor del av etablissemanget ragg inför det potentiella högerspöket. Men häng med ett tag till. (Som om etablissemanget skulle läsa min blogg. Ursäkta högmodet).

Nästa år säger Migrationsverkets prognos att flyktingströmmen till Europa kommer att öka med två tredjedelar. Schengen, och därmed EU, riskerar att falla sönder och återgå till nationalstater som stänger sina gränser. Det sker redan. Varje land för sig självt. Men vad händer då? Ska italienarna och grekerna stå med båthakar och knuffa tillbaka alla båtar ut i havet?

Jag kan inte överblicka vad en snabb fred i Syrien skulle innebära. Men jag håller fast i min övertygelse i att alla dessa människor som kommer till Europa och Sverige innebär en jättechans – om vi kan acceptera ett samhälle där människor har det olika, gör olika val och lever olika liv. Så som det redan är, egentligen.

Mänsklig civilisation bygger på att människor genom historien tillsammans skapat samhällen och civilisationer. Människor följde John Winthrop över havet. Människor lyssnade när han presenterade utkast på hur den Nya Världen skulle kunna utformas. Varför skulle den största invandringen i Sveriges historia vara något annat än ett gyllene tillfälle för oss som land, världsdel och mänsklighet? Sapiens betyder tänkande. Filosofi betyder kärlek till visdom. Finns det en sanning utanför mina egna tankar? Ja, det gör ju det.

Ett personligt problem är att jag ofta för teoretiska resonemang och sällan kommer med konkreta förslag. Men den här gången har jag faktiskt några. Låt mig sammanfatta hur jag ser på denna historiska möjlighet som ligger precis framför oss: Det krävs krafttag, visst. Tankarna rör sig närmst till politiker som den amerikanske presidenteden Roosevelt och hans New Deal. Det är den storleken på politiker och politik som krävs. Alltså: Låna (Sveriges ekonomi och kreditvärdighet är god) väldigt mycket pengar och bygg ett nytt miljonprogram. Börja genast.

Ge kommunerna full och rejäl ersättning med statliga medel för mottagandets olika krav i skola, vård och omsorger.

Avskaffa, eller reglera kraftigt, det fria skolvalet. Utbildning är en statlig angelägenhet och integration på allehanda plan fungerar bäst om man blandar olika grupper av människor. Detta har förövrigt stöd i forskning.

Avreglera vården helt och släpp in fria aktörer under statlig kontroll. Inte med USA som förebild – alla ska ha rätt till vård. Något måste dock göras om man beaktar hur landstingen idag fungerar. Socialdemokratin har styrt landstinget Dalarna sedan 1920-talet. Det går inte bra, för att underdriva, alltså kan man se systemskiftet jag föreslår som en praktisk möjlighet att fasa ut socialdemokraterna enligt ovan förda resonemang.

När alla dessa invandrade människor kommer igång med sina liv, har någonstans att bo, arbeten och samhället är lugnare igen, hur skulle detta inte kunna bli något bra? Jag kan verkligen inte se det på något annat sätt.

Nåja, drömma får man. Det, får man förmoda, gjorde även John Winthrop.

 

—

Relaterade blogginlägg:

Den rådande uppfattningen

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Miljö

Ond cirkel

av adolphson

Lite lojt har jag följt nyheten om att SAAB (eller Nevs som företaget heter nuförtiden) i Trollhättan fått en jätteorder värd miljarder på elbilar från ett, vad det verkar, skumraskföretag i Kina. Jag säger att företaget verkar lite skumt eftersom det vid efterforskning inte stod att finna på den adress man uppgivit. Men Nevs säger att allt är väl. Nå, då så. Det moraliska dilemmat rör emellertid något annat – nämligen huruvida man överhuvudtaget ska göra affärer med Kina. En regim med inte helt fräsch syn på det här med mänskliga rättigheter, som bekant. Å andra sidan släpper landet ut mest fossila bränslen i världen så börjar 1 miljard kineser åka elbil är ju det något bra för alla på planeten. Ett etiskt dilemma, som sagt.

Hitler var vansinnig. Detta är känt. Mindre känt för en större allmänhet är att han planerade en gigantisk huvudstad, Germania, tänkt att ersätta Berlin, i sitt drömda tusenåriga världsherravälde. Planerna var faktiskt helt groteskt bisarra till och med för en sådan totalt vansinnig människa som Hitler. Detta var drömmar Hitler närt redan som ung konststuderande i Wien och som diktator i en av världens starkaste ekonomier och ett av världens mest tekniskt utvecklande länder kunde han på 1930-talet börja realisera sitt vansinniga drömprojekt med hjälp av arkitekten Albert Speer.

I centrum av denna världens största stad skulle, vid Adolf Hitler plaz, (självfallet) världens största byggnad, Volkshalle, ligga. Inspirerad av Peterskyrkan i Rom, men givetvis betydligt större, skulle byggnaden rymma nästan 200 000 människor. Huvudstaden skulle byggas utav ett bestående och magnifikt material och efter att Hitler sett sig om kring föll valet på svensk granit som beställdes från Bohuslän. Med dagens penningvärde var detta en enorm affär för Sverige. Hitler blev nämligen förtjust i den bohuslänska graniten och den norska labradorstenen (som fraktades till norra Bohuslän och bearbetades). Stenen skulle utgöra stommen i en stad som skulle stå i evig tid. Kanske med det romerska imperiets huvudstad som förebild skulle Berlin med hjälp av svensk granit förvandlas till Germania och en rad andra tyska städer byggas om till pampiga segermonument med gigantiska paradgator och storslagna byggnader.

Dokument undertecknades, allt beställdes och de svenska stenhuggarna i Bohuslän började hugga granitblock. Leveranserna, som var tänkta att pågå i tio år (själva staden skulle vara klar 1950) påbörjades. Men efter att de tyska motgångarna i kriget började så stoppades leveranserna 1943. Produktionen i Sverige fortsatte fram till 1945 eftersom tyskarna fortsatte att betala. Hitler ville väl inte i brådrasket ge upp sin dröm. Stenen som producerades men inte exporterade lades istället på hög runt om i norra Bohuslän.

 

 

—

Stenhuggarna i Bohuslän ställdes under 1940-talet inför samma dilemma som biltillverkarna i Trollhättan idag. Å ena sidan arbetstillfällen, inkomster och bättre klimat, å andra sidan potentiellt stärka en totalitär regim. I en dokumentär på SVT kommenterade en av stenhuggarna att ämnet var känsligt i barndomshemmet. Föräldrarna valde tystnaden eftersom man inte gillade att arbeta för Hitler men insåg att inkomsten behövdes i familjen. Den sten som aldrig hämtades återköptes av stenföretagen men därefter blev den liggande. Från 1970-talet började den användas runt om i landskapet: som sittplatser och andra utsmyckningar i gatubilden.

De flesta som tar sig en vilostund på en sten i Lysekil vet inte vad de sitter på för sten. Och kanske spelar det heller ingen roll. Kanske är det en bra sak att en massa elbilar från Trollhättan rullar omkring i Kina om ett par år.

Till skillnad från Nazityskland är det normala, sett över tre tusen år, att Kina är en ekonomisk och politisk stormakt. Sverige hade inte varit ett av efterkrigstidens rikaste länder, med en oerhört generös välfärd, om vi inte gjort affärer med Nazityskland och hållit oss utanför kriget. Sedan dess har vi exporterat vapen till Indien (Boforsaffären) övervägt att bygga vapenfabrik till Saudiarabien och sålt avancerade vapensystem till militärdiktaturen i Thailand. Tänk om vi genom att stödja krigsförande skurknationer som förtrycker sitt eget och andra folk får ekonomiska muskler att ta emot många fler flyktingar än vi gör idag? Flyktingmotståndarna använder ofta ekonomiska argument, har jag uppfattat. Så varför skulle vi inte sälja elbilar till Kina?

Pengar talar. Det är en historiens onda cirkel.

Edit 21/1 2017:

Nu är vi där, igen. Cirkeln. Kina vill göra enorma investeringar i Lysekil. Bland annat vill man bygga en ny hamn. Planerna har presenterats för kommunledningen – nu kräver kineserna svar från kommunen inom tio dagar. Det handlar om investeringar på flera platser i Lysekil. Man vill bygga en helt ny hamn i Brofjorden som skulle användas för att ta emot större containerfartyg. Enligt den kinesiska parten är tanken att Lysekil i framtiden ta emot stora mängder gods. Det handlar också om investeringar i järnväg, motorväg och en bro över Gullmaren. Man nämner också en ny järnväg ut till Lyse och den nya hamnen. I sin presentation nämns även investeringar i sjukhus, skola och äldreomsorg.

Många som tagit del av presentationen vill inte kommentera på grund av att det är i ett tidigt skede. Kommunalrådet Jan-Olof Johansson (S) är positiv inför den stora investeringen. Vissa är dock emot. Lyssna på inslaget här. (Studio Ett) Varför återkommer lilla Lysekil i sammanhanget, funderar jag. Slump? Antagligen. Personligen är jag nog inte tillräckligt mycket kapitalist för att tro på att ondskan blir snäll om man handlar med den. Jag tror i och för sig inte att ondskan blir bättre av att man skjuter på den heller. Är Kina ondskan, förresten? Som framgår av reportaget tror även jag det verkar vettigt att följa sina egna demokratiska regler oavsett vad det handlar om.

Historia, Spännande människor

In the blink of an eye

av adolphson

Efter Versaillesfreden som undertecknades 1919 fastslogs att förlorarna i första världskriget, främst Tyskland och Österrike-Ungern, skulle lämna ifrån sig stora landområden. Miljoner tysktalande människor hamnade plötsligt i nyskapade stater som Polen och Tjeckoslovakien. Ett av dessa områden var de så kallade Sudetländerna. Detta område hade tidigare varit en del av Österrike, men blev efter kriget istället en del av Tjeckoslovakien.

Att Hitler tidigt deklarerade att han ämnade riva upp Versaillesfreden var inte en obetydlig faktor för att lyckas ta makten. Och han menade vad han sa: efter den tyska annekteringen av Österrike 1938 krävde företrädare för Sudettyska partiet (i själva verket ett nazistparti som tog order från Berlin. Jag är inte närmare insatt i om det fanns andra icke-nazistiska grupperingar bland Sudettyskarna) självstyre för tyskarna i området.

Lite på samma sätt som Putin agerar just nu. Rysk propaganda från Moskva når ryskspråkiga i Baltikum, ett förklätt krig pågår i Ukraina där ryska separatister i själva verket är krigsförande ryska trupper (påstår jag) och så annekteringen av Krim som kan ses som en sorts motsvarighet till Hitlers Anschluss av Österrike 1938. Allt för att destablisera suveräna stater med syfte att utöka det ryska territoriet. Skrämmande likt det förflutna, eller hur? Om inte annat visar händelseförloppet hur snabbt det kan gå.

När läget trappades upp i Tjeckoslovaken 1938 hade aktivister bland sudettyskarna instruktioner från Hitler att fortsätta trappa upp konflikten istället för att försöka nå en överenskommelse med den tjeckoslovakiska regeringen. Under sommaren förvärrades situationen och världen fruktade att ett nytt krig snart skulle bryta ut mellan Tyskland och Tjeckoslovakien. Och vad det kunde leda till. Det var bakgrunden till att ledarna för Storbritannien (Chamberlain), Frankrike (Daladier), Tyskland (Hitler) och Italien (Mussolini) möttes i München, för att försöka lösa krisen. Världen, iallafall Europa, höll andan. Men Hitler ville inte lösa något. Genom att hota med krig fick han igenom sina krav och Tjeckoslovakien tvingades avstå stora delar av sina västra gränsområden till Tyskland. Hitler lovade dock att detta var hans sista territoriella krav och att han skulle respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser. Vid hemkomsten till London förklarade  premiärminister Chamberlain att han genom Münchenavtalet hade uppnått ”fred i vår tid”.

Vi vet hur det gick. Den första september anföll Tyskland Polen efter en falsk polsk provokation och andra världskriget var ett faktum. Chamberlain har fått personifiera vad det kan innebära att ge efter för självsvåldiga despotiska regimer och historiens dom har varit hård. Jag har för mig att han vid tillfället hade långt framskriden cancer och avled inte långt senare varvid Churchill tog över. Mannen som ända sedan 1920-talet varnat för Hitler och nazisterna.

Krim, ja. Blinkar inte historien lite åt oss här där vi sitter djupt försjunkna i våra nutidsfåtöljer?  För nog är det lite ironiskt att ett av de viktigaste toppmötena mellan de allierade under andra världskriget ägde rum just där? I Jalta på Krim 1945 kom Stalin, Churchill och Roosevelt överens om att fria demokratiska val skulle hållas i Tyskland och de befriade länderna i Centraleuropa efter kriget. Däremot skilde sig Stalins uppfattning från de övrigas i definitionen av ett fritt demokratiskt val. Hursomhelst – Stalin svek löftet. Länderna som kom att hamna i den sovjetiska intressesfären såg Jaltakonferensen som ett svek från de allierades sida, även om händelseutvecklingen var ett brott mot överenskommelsen från Stalins sida.

Idag börjar man åter hylla Stalin och Sovjetunionen på olika håll i Ryssland. Och Putin är ambivalent. Å ena sidan beundrar han den fasta hand med vilken Stalin styrde å andra sidan har han uttalat stöd för massmördarens miljontals offer. Förutom länders gränser och styrelse, hur Japan skulle besegras, diskuterades också FN:s tillblivelse på mötet i Jalta. Och att Frankrike, Storbritannien, USA och Sovjet skulle få vetorätt i säkerhetsrådet. Nu, tack vare (antar jag) ryska bombningar i Syrien mot Bashar al-Assads fiender, är regimen starkare än på länge och allt fler talar om en fredsuppgörelse som inkluderar diktatorn som använt kemiska stridsmedel mot sitt eget folk. Förenklat kan man se situationen regisserad av en stark rysk ledare, som gör allt för att rikta uppmärksamheten från situationen i det egna landet, och en totalt (i valrörelserna) överskattad och inrikespolitiskt svag amerikansk president som inget hellre vill än att rikta uppmärksamheten bort från världen och istället mot misshälligheter i det egna landet.

Vad jag vill säga med detta? Inte vet jag. Att historien aldrig upprepar sig men att det möjligen kan vara bra att snegla på den ibland.

Den klassiska bilden på ”de tre stora”. Min kompis Johan, a.k.a Dr VG, numera professor, som började läsa historia med mig i Uppsala 1992, använde bilden i sin installationsföreläsning som han hade vänligheten att reprisera för en snäv krets i sitt vardagsrum i höstas. Roosevelt hade ett skyhögt blodtryck vid tillfället (inte i vardagsrummet utan när bilden togs) och skulle inte långt senare avlida. Idag, berättade Johan, hade vetenskapen kunnat göra mycket mer för att behandla polio (som han led av) samt att normalisrea blodtrycket som framkallade en massiv stroke efter vilken han avled.

Det finns ändå hopp, antar jag.