adolphson

Demokrati och samhälle, Foto, Mat och dryck, Resor, Retorik, Språk

bild 18 – svexit

27 juni, 201615 juni, 2021av adolphson

När det drog ihop sig till den brittiska folkomröstningen kände jag att jag ville göra något. Jag tror på EU, vilket inte är samma sak som att säga att allt är perfekt inom unionen, och jag vill i största allmänhet motverka nationalpopulisterna var helst de visar sitt smutsiga tryne.

Och eftersom döttrarna sagt att de inte ville åka till sol och bad nästa gång vi reste så passade alltså allt sammantaget London utmärkt.

Sagt och gjort.

Vi vandrade i Hyde Park, besökte British museum, intog afternoon tea, såg vaktavlösningen på Buckingham, (jag) handlade fluga och raktvål på Jermyn Street, (barnen) leksaker på Hamleys, (jag) julgranskula på Harrods, tittade på statyer, lyssnade på Big Ben, musikal, lärde oss historien bakom Peter Pan och mycket annat.

Jag kampanjande för Remain på gator och torg, i taxibilar, på pubar, pratade med vanliga människor på gatan och personal i butiker. Jag höll tal i speakers corner (med en inte helt oansenlig publik), vi pratade om Lord Nelson på Trafalgar Square, Churchill vid dennes staty och vi hedrade JO Cox på minnesplatsen.

Här är resan i bilder.

—

Samtal med en kampanjarbetare utanför Parlamentet.

—

Pappa – vad är grejen med att lyssna på den där stora klockan när den slår tolv?

Jo, därför att det snart inte går. De ska stänga av den, förstår du.

Jaha. Men varför måste man lyssna på den den alls?

Därför att man måste det.

Pappa. Det där är ett klassiskt exempel på det som inom retoriken kallas för nivåförskjutning – ett knep att ta till när man inte kan eller vill svara på en fråga. (Så sa hon inte, så klart, men kanske om några år, vem vet?).

—

L provar the på Harrods.

—

Med kampanjarbetare i Hyde Park.

—

Det är relativt dyrt att gå på musikal i London. Vi har lite att jämföra med då vi sett flera föreställningar i Sverige. 3000 spänn för hela familjen på relativt bra platser – det var värt varenda Sterling. Otroligt bra!

Och Vildvittrorna var trollbundna trots att den språkliga förbistringen.

Här – ett smakprov.

—

Ett misslyckande med resan var att vi på grund av olycka inte kunde utnyttja våra förbeställda biljetter till Hastings. Då var man tvungen att avboka biljetten på plats.

På bilden nedan ses familjens reseledare vid kundtjänsten på Victoria Station i London tala i telefon med tågbolagets kundtjänst – vilken förövrigt befann sig i Indien – angående biljetter hon beställt via sin dator i Falun.

Globaliseringen är här. Liket it or not.

—

Mina egna regler på resor säger att jag måste variera det jag äter och minst en gång smaka traktens specialiteter.

Belgien har också mycket öl så vad är grejen med England? Jag brukar förklara det för barnen med att det är lite som när de besöker Gränna. Det finns mycket godis där, visst. Men det mesta är äckligt.

—

Vem var han? Vad gjorde han? Varför då?

—

Att se döttrarna gå all in på Hamleys, en flera våningar stor leksaksaffär, är en sällsam känsla. Affären har funnits länge – sedan mitten på 1700-talet. Det är som ett tivoli där olika leksaker också demonstreras. Resan i sig var bra. Omröstningen, sedd med några dagars perspektiv, bisarr. Min taxfree-påse kunde iallafall blivit 30% billigare, tänker jag dystert. Å andra sidan är det kanske just precis det som allt handlar om: människor ser enbart till sin egen lilla taxfree-påse. Att rösta sig ur EU beroende på att man inte vill ta emot flyktingar är verkligen bisarrt. Och går man inte och röstar får man skylla sig själv om resultatet blir omvänt det man önskar.

Jag är idag mycket nedstämd. Vad händer med världen? Populisterna tar över land efter land – redan är SD och V ute och ropar på omförhandling och svexit.

Jag håller med mannen på hästen nedan – det finns idag inte mycket att le åt. Å andra sidan är det bra att döttrarna får med sig lite av allt när vi är ute i stora vida världen. För i någon mån får den värld man skapar sig.

Engagemang är viktigt.

Idag är det möte med lokala centerpartiet. Jag ska gå dit.

—

Vad många unga säger i UK

DN: vi lever i en tidsålder efter sanningen

The Economist: a tragicsplit

The Independent; Teorin om Camerons agerande

Film och TV, Historia, Resor, Sång och musik, Spännande människor

John Profumo

15 juni, 201623 mars, 2018av adolphson

John Profumo började sin politiska bana i England mitt under brinnande världskrig men blev mer känd när han som försvarsminister (tory) i början på 1960-talet blev föremål för en stor affär.

Han hade inlett kärleksrelation med toplessdansös, och möjligen också lyxprostituerad, vid namn Christine Keeler. Problemet var att Keeler samtidigt hade ett intimt förhållande med Sovjetunionens marinattaché, Jevgeni Ivanov.

Det var väl så där harlvbra, givet detta var mitt under brinnande (!) kalla kriget.

Affären fick stor medial uppmärksamhet 1963 när det visade sig att Profumo ljugit inför det brittiska underhuset då han förnekade att det skulle ha förekommit något ”oanständigt” mellan honom och Christine Keeler.

Profumo tvingades avgå som försvarsminister och hela affären ledde till att hela regeringen senare föll. Men huvudpersonen vidhöll hela tiden att han aldrig under sina möten med Keeler avslöjat något som kunde innebära en säkerhetsrisk för Storbritannien.

Jevgeni Ivanov kallades tillbaka till Sovjetunionen där han, enligt vad den övergripande och lättillgängliga historieskrivningen erfar, möttes av tystnad från myndigheterna och skilsmässa från sin fru.

Han fortsatte sin marina karriär för GRU, belönades senare med Leninorden för sina insatser i statens tjänst, och till sist dog ensam i sin lägenhet i Moskva 1994. Kanske var han lycklig, kanske inte.

Christine Keeler arresterades anklagad för mened i en rättegång som hade anknytning till Profumoaffären.

Denna rättegång gällde hennes före detta älskare, en man från Jamaica, samt hennes sambo Stephen Ward. Den senare anklagades för att ha tjänat pengar på Keelers prostitution. Ward begick självmord under rättegångens sista dag.

Keeler satt i fängelse i nio månader. Hon är sedan dess bosatt i London och säger sig fortfarande inte riktigt förstå vad som hände. Lyckligt ovetande, måhända.

John Profumo ägnade sig sedermera åt välgörenhetsarbete i London-stadsdelen East End och var rätt framgångsrik. Han fick efter ett tag motta orden Commander of the British Empire för sina insatser för samhällets olycksbarn av självaste drottningen. Han bjöds även in av Margaret Thatcher att fira hennes 70-årsdag.

Profumo gick ur tiden 2006. Kanske uppfylld av den inre känsla av tillfredsställelse som goda gärningar ger upphovspersonen. Han slapp skilsmässa, iallafall, så i det avseendet var han väl lycklig kanske.

Händelserna blev till film 1989 med rätt namnkunniga skådespelare som John Hurt, Bridget Fonda, Britt Ekland och Ian McKellen. Där gjorde mitt gamla popband Pet Shop Boys ledmotivet, minsann.

—

Jag och familjen åker till England, London och Hastings, på söndag. Hem reser vi på samma dag som folkomröstningen. Jag reser till ett EU land men hem…? Hur påverkar detta saker som taxfree, pass och sånt?

Affär som affär, som det heter.

Lycklig är jag – för nu blir det semester.

—

Källor:

Wikipedia (engelskspråkiga)

Youtube

Liljegren, Winston Churchill del 2

Skola

studentmössan/the touch

10 juni, 201625 maj, 2020av adolphson

Jag är kanske lite gammaldags i vissa avseenden. Som det här med hur en studentmössa egentligen ska se ut. Det är ju som mycket jocks och pynt på dem, nuförtiden. Möjligen tycker jag mig kunna förnimma ett trendbrott – för har det inte varit lite mindre av guldtext och pynt de senaste två åren?

Önsketänkande.

Hur den ska se ut? Tja, som den alltid gjort antar jag? Möjligen är det viktigare vad vi fyller mössan med än hur vi designar den.

—

Frågan för dagen är annars om magin är bruten. Have I lost the touch?

De senaste fem åren har verkligen varit framgångsrika i yrket (om vi med det menar vad eleverna anser om min insats och inte saker som lönepåslag eller andra tecken på uppskattning från arbetsgivare) för mig.

I år bröts trenden. Halvljumna elever som svarar pliktskyldigast på utvärderingarna.

Nej, men visst är det mycket positivt i utvärderingarna även i år men där finns också fler tecken på att jag inte varit lika bra, framgångsrik eller engagerad som jag brukar. Har jag tröttnat?

Kort sammanfattat måste jag tänka på att ha kortare och färre föreläsningar så eleverna kan få tid att arbeta med sina uppgifter på lektionstid, vissa uppgifter upplevs som stora, jag upplevs som hård (men rättvis) i bedömningarna och den stora majoriteten är nöjd med handledning och respons.

Jag har redan en bra plan för nästa år som baserar sig på utvärderingarna. Men ändå – är det inte riktigt lika roligt längre? Helt klart har den tyngre tjänsten gått ut över kvaliteten. Det känns inte roligt att gå ner i kvalitet.

Men visst får jag rannsaka mig själv, också. Borde jag göra något annat eller kanske bara skärpa till mig?

Här är några favoriter från årets utvärderingar:

—

Du har varit en grym lärare i ordval och presentationer. Roliga kommentarer och varit tydlig då du pratar om DINA åsikter och inte ”så här är det”

Mm – det är viktigt det där, Om någon frågar efter min åsikt så säger jag den – om jag har någon. Men det är viktigt att betona att det är just det: en åsikt. Det är skillnad på fakta och åsikt, som bekant.

—

Jag har sett omöjligheter i mycket det här läsåret och därför har jag varit något utav ett omöjligt fall, men du har alltid kommit med alternativa metoder och nya vinklar. Det har varit bra med google dokumentet där man hela tiden har kunnat få en klar översikt på hur man ligger till.

För en gångs skull ligger jag lite före. Skolan ska (äntligen) byta plattform och ägna sig åt Googles tjänster. Ur just den aspekten har mitt år fallit väl ut.

—

Snäll och behjälplig! Jag hade förutfattade uppfattningar om din personlighet, att du var en grinig och sträng lärare, vilket du helt och hållet motbevisade! Jag tycker verkligen om att du inte behandlar oss som barn!

Det finns ingen motsättning mellan att vara tydlig och hålla på strukturer samt vara en glad gamäng. Min enda utgångspunkt är att det måste vara rättvist.

—

Snyggt klädd. Bra på att undervisa

Som salig mor brukade säga: ”som man är klädd blir man hedd”. Trots allt gillar jag mitt arbete så pass mycket att jag vill visa respekt för yrket, kollegorna och eleverna.

—

Vissa uppgifter har varit lite svåra att förstå, det kan också ha att göra med att jag personligen har svårt för instruktioner. Mer konkret blir super! Responsen av uppgifterna tycker jag om faktiskt, att man kunde gå in och kolla i ett dokument gillade jag, då fick man mer koll och kunde se vad som fattades tex. Själva betygssystemet gillar jag inte, men det är ju inte direkt ditt fel! Liksom alla har det inte lika lätt och det är fett taskigt att bara utgå från att alla ska göra exakt likadant. Det är faktiskt som att ställa en apa och en elefant brevid varandra och låta de tävla om vem som kommer upp för ett träd först. Usch och fy. Hälsa dom det, allihopa, kanske på lärarmöten. Fast då kommer säkert naturlärarna säga att vi säger så bara för att vi är esteter. Alltså ibland är det svårt att hålla sig kortfattad, men alltså uppgifter iallafall osv, gärna konkret och kortfattat! Även att du kanske tycker jag hycklar nu.

Min personliga favorit.

—

Roliga lektioner. Jag har haft det mer roligt än lärorikt.

Det måste vara roligt också. Annars kan man ju lika gärna lägga ner. Men mer roligt än lärorikt är kanske att gå över gränsen. Det är ju trots allt historia vi talar om.

—

De har varit väldigt intressanta, fyllda med nya perspektiv och tankegångar. Jag har aldrig gått ut från en lektion och tyckt att den har varit tråkig.

—

Du har verkligen inspirerat mig att plugga vidare. Innan det här året trodde jag inte det om mig själv. Tack!

—

Äh, jag vet inte vad jag vill, längre. Jag har inte riktigt funnit min plats på den nya skolan, så är det väl. Men en sak vet jag – jag kommer att sakna Barbro Eriksson-Skoog. En språk-kollega av, som man säger, den gamla stammen.

Tillsammans har vi de senaste tre åren förfasat oss över språkliga missgrepp, människor som inte säger tack, vägra ikläda oss munkjackor med tryck och delat många, många skratt.

En gång, alldeles nyligen, lyckades jag få denna språkliga gigant på pottkanten.

Barbro kände nämligen inte till vad bokhandel heter i plural. Nu kan man visserligen säga både ”bokhandlar” och ”boklådor”. Men enligt ett lite äldre synsätt säger man en bokhandel flera boklådor.

Alltid oklanderligt klädd och snabb till skratt har hon sedan 1970 varit lärare. Och alltid gillat det. Nu går hon i pension.

Hatten av, Barbro. Jag kommer att sakna dig.

—

Relaterade blogginlägg:

En kurs till

Munklöftet

Refaat vs Beethoven

Demokrati och samhälle, Politik, Skola

Till Stefan och Jonas 2.0

7 juni, 2016av adolphson

Argumentet att Sverige är det enda landet i världen där friskolor får göra vinst återkommer ofta. Att det är vi och Pinochets Chile som spelar på den planhalvan.

Men är inte det ett tämligen ensidigt sätt att se på saken? Och återigen ett tveksamt sätt att föra debatt på. Guilt by association-konceptet taget till nya nivåer. Men låt oss vända och vrida lite på argumentationen.

Måhända är det också så att Sverige är det enda landet i världen där alla har rätt att välja en privat/fristående skola på samhällets bekostnad? För privata avgiftsbelagda skolor förekommer i många länder, antagligen i de flesta, men i dessa länder får den studerande själv betala terminsavgift och andra eventuellt tillkommande avgifter eller förlita sig på stipendier.

Sverige utmärker sig i så fall genom att göra fristående skolor tillgängliga för alla och en var på ett sätt som känns mycket folkligt och demokratiskt, jämförelsevis. Det är alltså inget nyliberalt experiment utan snarare ett sätt att öppna upp tidigare stängda dörrar för alla.

Demokrati.

Sverige är förvisso unikt – men inte som Stefan, Jonas och många andra vänsterut påstår. Jag konstaterar för min del att vi tack vare det svenska friskolesystemet i princip har avskaffat de slutna och segregerade privatskolorna till förmån för en modell som gör privata skolor, skolor med speciella inriktningar, tillgängliga för alla.

Var och en efter sin förmåga. Var och en efter sitt behov.

Bostadssegregationen och att alla vill gå i en skola i Stockholms innerstad är en problematik som är en del av ett annat mycket större problem. (Det går förövrigt att lägga ett stad/land-perspektiv på det. Att kvotera kan vara en väg. Men vem vill bli kvoterad till Falun eller Orsa? Det är det ju bara flyktingar som blir).

Jag antar att hela frågan kokar ner till frågan vilken roll vi vill att staten ska fylla. Om vi kan enas om vad en bra skola ska göra, inte moraliserar allt för mycket över att den i förekommande fall drivs affärsmässigt (enligt gängse lagar och reglerverk) eller använder skrämselargument för att försöka vrida tiden tillbaka till en rosaskimrande folkhemstid tror jag vårt lands skolväsende är på väg mot något bra.

Iallafall mot något bättre.

För en sak vet jag om det förflutna: det var inte bättre då.

Demokrati och samhälle, Historia

…sista sillen är här

5 juni, 2016av adolphson

Det här med att leva i skräck och fruktan. Att tycka sig se omen och förebud om den förestående undergången. Temat rör sig som en röd tråd genom historien. Det förbryllar mig att vi som art inte stannar upp och funderar över hur grymt vettlöst vi beter oss igen och igen.

—

I november 1587 fångades utanför Bohusläns kust en mycket märklig sill. Den var full av tecken och bilder och skickades därför omgående till Köpenhamns universitet för närmare undersökning.

Den ena sidan på sillen pryddes av bokstäverna VIVIM. Men där fanns också okända symboler och en otydlig bild som möjligen kunde föreställa en kungakrona. Fredrik II av Danmark blev alldeles ifrån sig och beordrade sillen vidare till lärosätet i Rostock för vidare undersökning – men inte heller där visste man tydligt besked om den märkliga sillens innebörd.

Att kungen faktiskt gick och dog kort därefter medförde att gåtan ansågs löst – sillen var väl helt enkelt ett förbud om monarkens död. Berättelsen spred sig över hela Europa och därmed de mest skilda tolkningar av budskapet.

Kanske var sillen ett förbud om hur turkarna och/eller ryssarna skulle ödelägga den europeiska kontinenten och att Jesus skulle komma åter och rädda oss. Den religiösa tolkningen är kanske inte så konstig då fisken en symbol för kristna tron.

Rykten blev till pamfletter och pamfletter till avhandlingar. Exempelvis en grundlig sanningsenlig och rättmätig förklaring av de tecken och bokstäver som fanns skrivna på den sill som fångades i Norge är, om inte annat, en rätt schysst titel.

Tecknen på fisken tolkades också som att domedagen skulle infalla år 1600 – att den avgörande striden, det godas kamp mot det onda, mot turkar, ryssar, katoliker (eller det omvända perspektivet om man var katolik eller ryss/turk).

Vi lever i den yttersta tiden – snart är det kört.

—

Under mellankrigstiden började ledande nazister ofta sina anföranden med orden vi måste tala om judarna. Sägs en sak tillräckligt ofta blir det till sist en sanning. Och vad som därefter hände.

Myter, fördomar, förföljelser och antimetriskt hat blir till officiell politik i Tredje Riket.

Förintelsen.

—

Perstorp, Skåne 2015.

En äldre dam är ute och promenerar med sin hund. Plötsligt (som hon uppfattar det) hoppar ett par romer ur en bil närmar sig (som hon uppfattar det) hastigt hunden.

Damen blir rädd för hon tror att de vill stjäla hennes hund. Damen polisanmäler det hela. Polisen kan efter ett tag slå fast att det rör sig om ett missförstånd och att personerna sannolikt bara ville klappa hunden.

Men ordet är ute och rykten sig svingar. Vad är det egentligen för typer som stjäl människors hundar?!

Det ena läggs till det andra, i en lokal Facebookgrupp uttalas rena dödshoten mot romerna och efter ett tag mynnar det hela ut i en verklig attack på romer.

Polisen rubricerar händelsen som hatbrott.

—

Jag tänker, lite banalt kanske, på Niemöllers kända dikt:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

—

Källor:

Håkansson, H, Vid tidens ände

Studio ett 25:e mars 2015

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik

Till statsministern

2 juni, 2016av adolphson1 kommentar

Hej Stefan!

Du får ursäkta mitt något familjära anslag – du är ju trots allt statsminister. Men det är väl lite så här är det i vårt land – familjärt. Det tycker jag är bra.

Jag heter Fredrik, är 45 år, har två barn, en fru, en bil och bor i villa. Jag arbetar som gymnasielärare i Falun. Jag har tidigare varit lokalpolitiker för Folkpartiet men är idag medlem i Centern.

Jag är intresserad av politisk debatt och såg partiledardebatten i veckan. Som lärare och småbarnsförälder intresserar jag mig särskilt för skoldebatten. Jag är lite kluven i frågan om vinster i välfärden och det fria skolvalet.

Men när jag hörde dig, landets statsminister, uttala dig på det sätt du gjorde i debatten reagerade jag. Jovisst – jag förstår att du måste ha helhetsperspektivet och att jag ligger mina egna barns väl och ve närmast.

Men ändå. Vad är det du säger om mig? Jag är nämligen den där friskoleföräldern du och Jonas pratar om. Jag är vit, medelklass, bor ett välmående villaområde och har en relativt ny bil.

Du och Jonas säger att jag vill att mina barn ska bli en handelsvara på börsen.

Du och Jonas säger att jag bara vill ha skattesänkningar för att kunna renovera köket samt utnyttja rut och rot.

Det är jag som, enligt somliga på er kant, står framför mina barns friskola och hindrar flyktingar att komma in.

Jag häpnar. Vad är det som har hänt med debatten? Varför tror du och Jonas dessa saker om mig? Det är ju samma logik som Åkesson använder mot flyktingar och migranter.

Jag mår dåligt över era anklagelser. Jag vill inte sälja mina barn.

Jag tänker så här: under den tid jag haft mina barn på Söderbaumska skolan i Falun har ägandet övergått från smått till stort, till Pysslingen som är en del av Academia.

Under denna period har jag sett resurser tillföras och skolan renoveras. Jag har inte märkt att man skurit ner på personal eller resurser men det kanske jag kan fråga skolan om för att få närmare besked.

Mina barn stormtrivs. De verkligen älskar sin skola. De vill inte åka hem när jag hämtar dem och de vill dit tidigt på¨morgnarna så de kan äta frukost på fritids. Händer något får de hjälp och stöd.

Tänk om jag själv haft det så, tänker jag i ett infall av avund. Men sedan kommer vettet tillbaka och jag gläds istället åt mina barns tillvaro.

Så borde alla barn få ha det.

Om vi förutsätter att lagar och regler följs (dåliga exempel och regelbrytare finns som bekant inom alla system, tider och verksamheter) – spelar det någon roll vem som utför tjänsten?

Om allt fungerar mycket bra – gör det då något att någon tjänar på det?

Jag jobbar själv i den kommunala skolan. Under flera år har jag levt med knappa resurser och besparingsbeting. Inför detta läsår beslutades exempelvis att vi lärare av ekonomiska skäl måste få tyngre tjänster. Det innebar mycket stress och press.

Är inte det också en sorts vinstjakt?

Visserligen måste en kommun följa vissa lagar och regler – som att verksamheten inte får belasta kommande generationer. Men om någon faktiskt lyckas att leverera en bra verksamhet och samtidigt göra det effektivt samt utan att dra ner på allt för mycket resurser – är då ett reglerat vinstuttag verkligen ett problem som får dig och Jonas att skuldbelägga tusentals människor.

Ska jag få dåligt samvete, är det poängen?

Det klart att jag ville ha en skola med höga resultat för mina barn. Jag ställde dem i kö redan innan de var födda. Alla gör inte de valen. Men är det inte bättre att hjälpa människor göra genomtänkta val än att skuldbelägga oss som gör det?

Är det bättre att alla har det tillräckligt dåligt än tillräckligt bra?

Annars tycker jag ni borde titta på de goda exemplen och inte bara på de dåliga när ni beskriver en situation.

Till sist vill jag säga att jag förstår att jag har det bra, att jag och mina barn är privilegierade. Jag menar, herregud, vi bor ju i Dalarna!

Men både jag (och alldeles säkert, för vi vet ju hur barn är) barnen vill gärna dela med oss och ta emot barn från andra kulturer och områden så det här med att kvotera in på friskolor tycker jag är jättebra. Där är ni något på spåren.

Men Stefan och Annie: det får vara lite rim och reson.

Att relegera vinstuttag är inte liktydigt med socialism. Att inte ha problem med att få en god utbildning av en privat friskolekoncern är inte liktydigt med att vilja sälja sina barn.

För att vara tydlig: jag vill inte sälja barn och jag tycker språkbruket är häpnadsväckande för att komma från landets högste ämbetsman.

Jag tror vi kan bättre än så här. Det var väl egentligen bara det jag ville säga.

Med vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson

—

Relaterade blogginlägg:

Mattis Fråga

John Wintrop

Foto, Personligt, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Bild 19 – 20 år

31 maj, 201623 november, 2018av adolphson

Nån snubbe i England tog Frans Drakes berömda teori om möjligt liv i Vintergatan men tillämpade den istället på frågan varför han inte hade någon flickvän. Det är rätt rolig läsning.

Det finns flera matematiska uträkningar på hur man finner och behåller den perfekta partnern. Rent matematiskt är oddsen tydligen 1:285000 (med England som exempel). Ska man bättra på oddsen måste man nog kratta manegen lite.

Det där med att försöka anpassa sig till omgivningarna höll jag på med rätt länge – med begränsad framgång. När jag istället bejakade det som verkligen var jag kände jag mig bättre till mods. Men ändå, länge var jag övertygad om att jag skulle leva mitt liv ensam. Och det verkade inte vara så illa. Jag har alltid trivts i mitt eget sällskap – hur illa det än låter.

I kärlekens matematik får man rådet att undvika att välja partner bland de första 37 procenten man dejtar men att därefter ta första bästa som verkar bättre än de första 37 procenten. Rent statistiskt, alltså.

Men verkligheten är måhända en annan.

Jag och Den Änglaljuva valde i varandra vår absoluta motsats. Men tji fick statistiken, det gick (ännu så länge – för vad vet man egentligen om framtiden?) bra ändå. Annars vill jag inte bli mer personlig än så: oavsett vad som händer i våra liv är det härligt att leva med en spännande person.

I helgen kom vi av en slump på att det var exakt 20 år sen vi träffades. Den 28:e maj 1996 på V-Dala Nation i Uppsala igångsattes en händelsekedja. Lite villrådigt tänkte jag sticka ner till bolaget och plocka upp lite skumpa åtminstone. Äh, skit i det, sa hon, vi tar det nån annan gång.

Det var befriande. Som så mycket hon säger och gör. Och när jag senare funderade ytterligare lite över dessa 20 år kom jag på att om det är på det viset att mänskliga känslor följer ett mönster, som matematiken hävdar, så följde vi inte det mönstret, hon och jag.

Nu är det några andra typer som hänger i vårt hem också, sedan 10-talet år, men även det tycks ju funka. Nån sa att man bör sträva efter att ha en låg negativitets-tröskel i sin relation: alltså försöka ha en positiv grundton men inte ducka för saker man stör sig på. Alltså att det är okej att ta upp högt som lågt och inte vänta på den stora eruptionen.

Attraktion är ett svårhanterligt begrepp. Och det klart jag undrar, lite. Hur tusan kunde hon, som är smart, snygg och cool, välja mig, en rund, enligt uppgift nördig, och valhänt humanist utan större utsikter till framgång i livet?

Det var när jag hörde dig prata, svarade hon. Då visste jag att det var dig jag ville ha. Tänk att hon kände så, tänk att hon sa så, tänker jag för mig själv. Måhända är det precis i denna formulering kring fenomenet tal som matematik och retorik möts.

Hur man får sin relation att fungera över tid är måhända en fråga matematiker kan få svårt att besvara. De kan säkert uttala sig om olika odds men knappast mer än så.

Jag lyssnade på någon som efter sin skilsmässa levde ut sina lustar och tog igen för det han uppfattade som förlorad tid. Hans slutsats var att det visserligen är kul ett tag att uppleva nya saker med flera olika partners – men som helheten varit tillsammans med (namnet på hans barns mor) kunde det aldrig bli igen.

För egen del hoppas jag på ytterligare 20 år, minst. För nog är det sant som det är skrivet: lyckan är inte ett mål utan en farkost.

Bröllop 4

Jämställdhet, Skola, Spännande människor

Kvinnostaden

26 maj, 201631 augusti, 2020av adolphson

Christina av Pizan (1364 -1430) var en människa ur det högre samhällsskiktet och som ibland kallats den första feministen – tidig feminist eftersom hon var aktiv långt före upplysningen.

Även inom retoriken är hon känd eftersom hon framgångsrikt lyckades argumentera för sina ståndpunkter. Vilket knappast kan ha varit lätt i samtiden.

Hon hade en privilegierad uppväxt med tillgång till utbildning och bibliotek men började inte någon egen verksamhet förrän maken gått ur tiden. Lite som vår egen Heliga Birgitta, ungefär.

Vilka var då hennes åsikter? I stort sett beskrivs hennes författarskap (främst boken ”Kvinnostaden”) som en uppgörelse med, och utmaning av, det historiska och samtida kvinnoföraktet.

Samt, inte att förglömma, att hon menar att kvinnor har samma intellektuella och själsliga förmågor som män. Alltså att kvinnor är att betrakta som människor i samma utsträckning som män.

Tidens religiösa elit, och övriga elit (i den mån det gick att skilja dessa åt), var nämligen inte helt övertygade om att kvinnor var fullt utvecklade mänskliga varelser.

—

Eva Moberg är kanske mer känd för den moderna svenska människan. Hennes kritik av den traditionella mansrollen är i allra högsta grad aktuell. Hennes slagord män är bättre än manssamhället är, enligt min åsikt, verkligen bra som slogan.

Den grupp Moberg under 1960- och 70-talen var aktiv i, Grupp 222, är mytomspunnen. Grupp 222 var en lobbyorganisation, eller kanske snarare nätverk, som bedrev opinion i frågor rörande kvinnors rätt till förvärvsarbete, familjebeskattning, barnomsorg och könsroller inom skolan.

Grupp 222 var framgångsrik för viktiga politiska reformers genomförande som avskaffandet av sambeskattningen (vilket ännu inte skett på många håll – exempelvis i Tyskland) och införandet av gemensam lägsta giftermålsålder för män och kvinnor.

I gruppen ingick socialvetare, mediepersoner och politiker, främst socialdemokrater och liberaler.

—

Hur ska jag som människa, man och lärare närma mig dessa frågor? Det är nämligen inte helt okomplicerat.

När jag i politiken engagerade mig i Liberala Kvinnor blev jag ibland betraktad som opportunist. Det kändes svårt att uppleva det. Men nu ska jag inte hemfalla i gnäll på FP – det är liksom passerat.

När jag engagerade mig i mäns våld mot kvinnor blev jag ofta bemött med stor skepsis. Jag vet inte, jag kanske närmade mig saken på fel sätt helt enkelt.

Det finns gott om män som på allvar hävdar att mäns våld i nära relationer inte alls är så farligt. Att andelen män och kvinnor i relationen förövare-offer ligger på närmare 50-50 snarare än 98-2.

Jag har jobbat med genus i mina kurser, jag har ansökt om att bli genuspedagog (men hittills fått avslag eftersom det innebär att viss del av min tjänst måste avsättas för studier), jag har reagerat när kollegor hänfallit åt ovan angivna resonemang, jag har reagerat mot sexism i olika former.

Nej, jag är inte bättre än du. Jag tycker bara vissa saker är förjävliga och reagerar därefter.

Och nu sitter jag här och ska sätta betyg. Ibland funderar jag över huruvida jag borde sätta högre betyg på tjejer för att kompensera, ge ett försprång, inför det kommande livet som ju är riggat åt andra hållet.

Det måste isåfall blir fråga om rejält högre betyg för tjejer eftersom de redan generellt har högre betyg än killarna men ändå hamnar på lägre positioner i samhället med sämre villkor och lön.

Nej, självfallet inte. Alla bedöms enligt prestation och kriterier. Men ibland slår mig tanken. För om Skolverket föreslår att jag ska bortse från vissa kriterier och mer ser till andra omständigheter, eller ojämna begåvningsprofiler, kanske detta tankesätt plötsligt har myndighetsstöd?

Och jag undrar: hur går det ihop det där med ojämställdheten som syns så tydligt i statistiken?

Vad är det som händer under de högre utbildningarna samt på arbetsplatserna som gör att män i så stor utsträckning går om kvinnor i fråga om chefsposition och lön? Samt får många män att misshandla kvinnor?

Så många frågor och så få svar.

—

Länkar:

DN:s recension av ”Kvinnostaden”

Relaterade blogginlägg

Aspasia

Historia, Spännande människor, Språk

Ensamhetens tankar

21 maj, 2016av adolphson

Var människor trevligare förr? Kanske inte – iallafall inte om jag betänker vissa historiska personers offentliga gärningar. Djingis Khan, Hitler eller Henrik VIII, för att nämna några. Men så kan jag ju inte tänka.

Men var människor vettigare, klokare, smartare förr, då? Jag tänker på den svenska politiken. Inför valet 1928, det så kallade Kosackvalet, lierade sig socialdemokraterna med ett kommunistiskt parti vilket satte fart på motståndarna.

Det var, såvitt jag förstått, en rätt smutsig valkampanj från båda sidor. En röst på S kunde innebära att Sveriges förvandlades till sovjetrepublik menade vissa på den borgerliga sidan.

Även de borgerliga fick utstå drift och hån.

Dalfolket fungerade fortfarande i propagandan.

Kunde människor källkritiskt granska kampanjen för att själva bilda sig en uppfattning? Jag är frestad att svara nej. Kommunisterna gick förvisso framåt, liksom de borgerliga, S bakåt.

Är det skillnad idag?

SD går framåt och för att hejda det måste andra partier förhålla sig till partiet och dess skamliga (f.f uppfattning) syn på flyktingar, kvinnor, EU och minoriteter. En framtidsspaning är annars från min sida att V kommer att bli nästa stora parti på vänstersidan.

Oavsett vad som är sant eller inte i turerna kring Sahlin, Juholt och hela MP får jag konstatera att den offentliga bilden inte är bra. Människor förlorar förtroendet när skandaler av det här slaget avlöser varann.

S och MP får skylla sig själva (och kanske vi alla) – det är inte omöjligt att V går förbi dem i nästa val. Vi har ett ansvar för vilka vi släpper förbi och fram till ämbete.

—

Var debatten snällare förr? Jag tror inte det.

För den litterärt bevandrade är måhända Strindbergsfejden bekant. Jag är inte expert men tror mig kunna beskriva det hela dels som en attack, från Strindberg, på nationalromantiken. Men även som en litterär uppgörelse om språket och litteraturens innersta väsen (för att citera kollega Maria).

Strindberg menade att Sven Hedin hyllats utan proportioner till vad han åstadkommit, attackerade den nyväckta vurmen för Karl XII (möjligen igångsatt för att den gamle kungens kvarlevor skulle undersökas, dödsorsak med mera).

Strindbergfejden innehåller massor med debattinlägg, karikatyrer med mera. Flera tusen, faktiskt. Och samtiden förfasades över nivån. Roligt, kan ju jag så här 100 år senare tycka. Och stilistiskt snyggt.

Men kunde människor i allmänhet, i den mån de deltog i samhällsdebatten, värdera sakfrågan?

Här är ett exempel på hån riktat mot Strindberg:

Likt schakalen föredrar han lik, men går även på levande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom! Man går förbi hans bostad här i Stockholm med känslan av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad

Ett av de mera berömda inslagen i fejden är när Strindberg sågar Heidenstams dikt Ensamhetens tankar: Det är verkligen jätteroligt. Han beskriver den som tarvlig versstump, denna smörja på fem rader, andefattig, intetsägande och klanglös.

Jag längtar hem sen åta långa år (Strindberg: Vem har inte gjort det?) I själva sömnen har jag längtan känt (Strindberg: Fallet är inte så ovanligt att det kan anses vara originellt) Jag längtar hem (Strindberg: Vi ha hört det!) Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. (Strindberg: Slut! Det är alltihop).

—

Vad som satte gång dessa ovan diskuterade ensamhetens tankar hos mig? Jo, det var en elev som på uppmaning att utveckla sin källkritik i en viss uppgift svarade med den underbart enkla men mycket träffande motfrågan och som sammanfattar hela demokratins inneboende dilemma:

Jag har ju använt kursboken. Varför ska man ge elever en bok som inte säger sanningen?

Film och TV, Historia, Sång och musik, Språk

Random i maj 2016

17 maj, 2016av adolphson

Nu stundar en tid när barn, elever och personalgrupper på olika sätt och platser avslutningsframträder. Den dumdryge magistern/föräldern kliver gärna fram i dessa sammanhang och gör en iakttagelse.

Det är det här med orden, igen. De betyder nämligen inte samma sak.

Varieté är franska och betyder ungefär blandning. I stort sett avses med termen ett scenframträdande med blandad underhållning.

Det handlar, som jag förstår det, om lösryckta cirkusnummer exempelvis trolleri, knivkastning, jonglering, akrobatik, utbrytarkonst, trolla bort assistenter och såga isär människor (på skoj).

Cirkus utan djur alltså – och därför lättare att genomföra i olika typer lokaler än om en måste släpa med elefanter och lejon. (Elefanten i rummet är förövrigt ett talesätt). Det rör sig om sceniska nummer som staplas på varann utan någon tydlig röd tråd eller sammanhängande historia.

Soaré betonar när på dygnet föreställningen infaller – alltså på kvällen. Det var under senare delen av 1800-talet benämningen användes för, som det hette, musikalisk soaré för offentliga konserter av mindre format.

Ordet betyder afton och i Frankrike lyder hälsningen god kväll (som är mycket vanligare där än här) bon soirée. Samma princip som ovan gäller förövrigt för matiné men då handlar det om en (bio)föreställning som visas på förmiddagen eller tidig eftermiddag.

Kabaré är, enligt Wikipedia, en underhållningsform som framförallt förekommer på restauranger och nattklubbar. Jag skulle nog lägga till skolor också. Personalkabaréer är väl inte heller helt ovanliga. Jag har själv deltagit i ett flertal.

Innehållet i en kabaré varierar och omfattar allt från sketcher, sång, dans och/eller andra nummer. Äkta europeisk kabaré innehåller dessutom ofta nummer som för etablissemanget är utmanande eller nyskapande – gärna vågade eller burleska nummer.

Revyn härstammar från mitten av 1800-talet och består av sånger, musik, dans, sketcher eller monologer. Satir eller drift i största allmänhet är genomgående och ofta hålls föreställningen ihop av en röd tråd.

Några klassiska nummer:

cabare

Vår bästa tid är nu

Ernst Rolf Happy Days

Den ökända hästen från troja

En gaffel kort

Om sannolikhet

—

Plötsligt kom jag och tänka på Krimskramskungen – personen (för det måste ju finnas någon tillhandahåller tjänsten) som levererar all junk till alla gatuförsäljare runt om i Europa.

Var får hen allt ifrån?

—

Relaterade blogginlägg:

Javisst jävlar-butiken