adolphson

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

Finis bonum

4 oktober, 2016av adolphson

Finis bonum är den antika filosofins föreställning om människolivets yttersta mål. En annan term som avser människolivets yttersta goda lyder summum bonum.

Vad är meningen med livet? Hur ska man leva sitt liv? Slutet gott allting gott, kanske, sett utifrån den filosofiska tankegången kring hur, genom vilka handlingar, sett över ett människoliv, människan blir lycklig och harmonisk.

1600-talsfilosofen Hobbes förkastar tankesättet om en universell och allmän lycka eller mål. Det finns, säger han, ingen slutgiltig tillfredsställelsens själaro eftersom alla människor alltid och hela tiden strävar efter att säkerställa ett personligt liv som skänker individen tillfredsställelse.

Hans tankar fick stort inflytande på det europeiska tänkandet, ja, faktiskt kan man ana honom ända in i vår egen tid

Vi människor vill ha makt att påverka det egna livet och därav följer också viljan att utforma vårt gemensamma liv så bra som möjligt. To have no desire is to be dead, säger Hobbes och menar därmed att människan önskar något för sig själv. Våra handlingar syftar alltid till något högre, bättre, för oss själva.

Fred, exempelvis, är något man kan önska för sig själv eller andra. Det är alltså inte alltid dåligt att önska sig saker för egen del. Att förneka egoismen som drivkraft är enligt detta synsätt helt enkelt att ha fel. Att värdera egoism som något allenarådande dåligt är att göra det lite väl enkelt för sig.

Jag mår bra när jag haft en bra lektion, fått människor att skratta eller har sjungit vackert. Det är därför jag eftersträvar dessa saker – för att själv må bra. Att det också är bra för eleverna, att det är trevligt för människor att blir glada eller om någon uppskattar sången, är positiva bieffekter av min egoism.

Människor flyr Syrien för att kunna leva (ett lugnt liv). För att deras barn ska få en trygg uppväxt. Exemplen för resonemangen kan mångfaldigas.

—

Hur namnet Europa har uppkommit finns det har olika teorier om.

En uppfattning är att ursprunget härrör från den grekiska mytologin där Europa var en (vacker, givetvis) fenicisk prinsessa som fick självaste Zeus att klä ut sig till tjur (givetvis) och tillfångata henne. På Kreta tillverkade de kung Minos och därmed ursprunget den första antika grekiska kulturen.

Andra spårar ursprunget till ett semitiskt ord för ”solnedgång”. Betraktad från Mellanöstern går solen ner över Europa.

Att härska över hela denna världsdel har varit en dröm hos många. Alexander, romarna, Karl den store, Napoleon och Hitler. Om Rom var den första varianten, Karl den stores rike (det heliga romerska riket av tysk nation) det andra så blev det logiskt för Hitler att i propagandan lansera det tredje tusenåriga europeiska riket.

—

William Penn utgav 1693, efter att Europa i ett århundrade skakats av blodiga konflikter, en skrift om hur freden skulle säkras genom ett förbund staterna emellan.

Upplysningsfilosoferna funderade vidare över temat på 1700-talet och Churchill siade om ett gemensamt styrt Europa för att undvika krig av den typ han själv upplevt.

Hansan försökte under hög- och senmedeltiden främja handel och välstånd för medlemsstäderna och redan 1295 provades i England principen om utökad representation för olika samhällsgrupper i det så kallade Modellparlamentet.

Efter Förintelsen och andra världskriget skapades Stål och kolunionen, det moderna EU:s grund, för att förhindra ytterligare tragedier av det slaget.

Nu håller allt på att krackelera, kanske.

Vi är, som någon påpekade, tre val i från att totalt bryta med det som Zeus påbörjade när han klädde ut sig till tjur. Ett potentiellt sammanbrott, eller återgång, till ett kaosartat Europa där blodiga 100-åriga krig eller brott mot mänskligheten inte självklart tillhör det förgångna.

Dessa val innebär Brexit och Trump respektive Le Pen som presidenter.

—

Hobbes, som alltid känts så himla negativ, kanske har mer rätt än jag vågar inse. Det går att acceptera att människor flyr Aleppo. Det är svårare att förstå varför så många människor runt om i världen röstar för Brexit, SD, Trump, Orban och allt vad de nationalistiska populisterna nu heter.

Förnuftsmässiga eller värdegrundsbaserade (och då talar jag om humanistiska sådana) ställningstaganden lyser allt mer med sin frånvaro. Trump talar om att det är smart att inte betala skatt, SD säger i direktsändning i Aktuellt att vi genom flyktingströmmen släppt in mördare och våldtäktsmän, de övriga vill lämna det gemensamma samarbetet i EU för nationalismens stramhet.

—

Är människolivets yttersta mål och högsta goda individens välmåga? Jag kan inte, så socialliberal jag är, se det så.

För vad är då poängen med alltihop?

Film och TV, Skola, Spännande människor

Per Kedland

28 september, 2016av adolphson5 kommentarer

De senaste dagarna har varit rätt kaotiska med anledning av min artikel i SvD. Men låt oss ta det från början.

—

Gymnasieläraren Per Kedland skrev en uppmärksammad artikel. Jag reagerade på den och skrev ett svar. Även om Kedlands artikel delats massor med gånger, över 47 000 delningar, så blev det ett ståhej över min med.

Jag är mest glad och stolt att nått rikspressen – det hör ju inte till vanligheterna.

I skrivande stund har min artikel passerat 5000 delningar vilket medfört massor av kommentarer, mail och meddelanden. Många, många kollegor därute delar inte Kedlands bild av skolan, vad det verkar.

SvT hörde av sig och ville ha debatt mellan mig och honom i 21-sändningen på torsdag för att plötsligt ändra sig – de hade tydligen hittat en mer kritisk, (snyggare? yngre? gå-genom-rutan-typ?) och antagligen bättre kandidat.

Så min debut i TV låter ännu vänta på sig.

—

Det ska sägas på en gång: jag respekterar Per Kedland. På riktigt. En uppenbart skicklig, framgångsrik och uppskattad kollega som hållit på i 30 år är värd all respekt. Hatten av, Per!

Vidare vill jag säga att hot våld och trakasserier faller utanför mitt debattsvar – det är förkastligt i varje form och ska givetvis beivras var det än förekommer.

Det enda jag säger är att jag inte känner igen mig i hur han beskriver min arbetsplats. Kedland borde kanske istället försöka uttala sig i sin egen kontext, om verkligheten på den skola där han varit verksam, istället för att komma med en allmän dystopi om moraset i samhället och skolan generellt.

Falu gymnasium ryms iallafall inte Kedlans värld. Kom till Falun Per! Här finns skickliga kollegor och härliga elever. Självfallet finns också här problem och utmaningar – men kanske inte av den typ eller den omfattning du beskriver.

Gillar du dessutom backhoppning så är möjligheterna oändliga!

Skämt åsido: varför skriva och söka uppmärksamhet för en så ensidig och negativ bild av skolan? Räcker det inte med att bara säga upp sig? Enligt intervjun i Studio Ett är han ju nöjd med sitt nya liv som möbelsnickare. Varför sabla ner det som är viktigt och ofta väl fungerande för oss andra?

Det är andra delen av min kritik: det är i debatten en så ensidigt dyster bild som målas upp av skolan i Sverige så nu får det räcka. Jag säger stopp. Det är mitt jobb ni talar om, så jag har rätt att uttala mig.

För att vara lite barnslig: sluta prata om låg nivå, Per. Där jag jobbar är det hög nivå.

Dessa ting hade jag nog frågat honom om jag fått komma till Aktuellt.

—

Jag påstår att Kedlands kritik är generationsbetingad och i någon form förekommer i varje generation. Har jag belägg? Tja, varför inte pröva att se saken ur ett elevperspektiv: Jan Morawski är en SO-didaktiker vid lärarutbildningen vid Högskolan Dalarna som disputerade 2010 om lärares frihet jämfört med kontroll i olika läroplanskontruktioner.

I början av 1970-talet diskuterades disciplinproblemen (detta var kanske en tidstypisk term på den tiden men knappast helt tidsenlig idag) i skolan flitigt. Elever skolkade, saboterade undervisningen och lärde sig inget.

En 14-årig flicka skev så här:

Skolan är ett jävla helvetejävel. Jag hatar skolan så jag skakar ända in i märgen. Jag skulle kunna spränga jävulskapet i luften. Jag hatar skolan. Jag hatar skolans så mycket så jag nästan hackar tänder. Jävla skolaskit. Det är så äckligt så nästa gång kräks jag på matteboken. Det är så avskyvärt så jag bara vill skrika. Jag kommer att bli sinnessjuk om jag måste gå i den där jävla avskyvärda äckliga snuskiga lådan. Jag hatar den. Men hur högt jag än skriker så hjälper det inte. Dom bara burar in en som en fågel i bur. Enda sättet att bli fri är att dö.

Citatet är från Pockettidningen R, 1972: s. 11 och återfinns i Janne Morawskis avhandling.

Och samhället förfasades. Inget nytt under solen.

—

Jag hörde Kedland avfärda mig och andra som kritiserat hans artikel som försvarare av flumskolan. 99 % håller med honom, säger han, och dessa är uppgivna, arga, missnöjda och orkar inte längre. 1 % håller alltså inte med honom och ingår därmed inte i beskrivningen ovan.

Jag antar att den grundläggande frågan blir: Vilken lärare föredrar du för dig själv eller dina barn: någon som återfinns bland de 99 eller bland den ensamma procenten?

—

Nog är det lite intressant – detta är andra gången SvT ringer och vill att jag ska medverka för att sedan plötsligt ändra sig. Förra gången rörde det en tårta, denna gång detta ämne.

Det allt bra tur att du finns, bloggen. Du, mitt alter ego, min clownfisk i svarta havet, min psykoterapeut och kajplats i etern. Inte skulle jag överge dig för en tv-studio i Göteborg.

Inte då.

—

Till sist: Tack för alla intressanta kommentarer, uppmuntrande tillrop, ytterligare perspektiv och delningar av min artikel!

Jag älskar debatt, plain and simple.

—

Relaterade blogginlägg:

Tårta 2.0

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Retorik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 20 – EvaåLH

25 september, 201616 juni, 2021av adolphson

Bild 20 föreställer undertecknad i egenskap av toastmaster, en syssla jag delade med toastmadame Sara Sigfrid, på LH:s och Evas bröllop i By år…2003. Sara och jag lyckades med konststycket att för evigt förknippa Thomas Ledin med detta brudpar då vi som lustig gimmick (en sån som i regel används på bröllop för att bortjaga den ofrånkomliga stelheten som finns i början på alla partyn där alla människor inte känner varann) för att äska tystnad använde en CD med Ledin som vi, varje gång det var dags, drog upp på högsta volym.

Det funkade.

På festen kvällen innan – till för oss bland gästerna som var hyfsat långväga och ännu unga – kände Malin och jag inte alla. Några gäster från Jämtland fick snart upp ögonen för min fru eftersom hon också är därifrån. De gjorde stor sak av att hon är från Alsen. Tjej, kvinna, heter stocha på jämtska. Tjej från Alsen uttalas följaktligen aschenstocha. Det är, när man förstår sammanhanget, kanske inte så svårt att räkna ut vad de drack och varför de tyckte det var så fantastiskt att just Malin var där. Och eftersom jag var gift med henne var jag tydligen okej jag med. Det blev en sen kväll enligt principen when in Rome…

Brudgummens far är känd från TV (detta blir väsentligt längre fram). I somras gifte sig ytterligare en ur samma kompisgäng och jag höll ett tal då med. Förr var jag måhända mer nervös inför dylika tillställningar och hade alltid manus varför det gamla talet, det till LH och Eva, finns bevarat men inte det till Marcus och Anna från i somras. Man kanske borde återgå till manus av arkivmässiga skäl enär det talade ordet till sin karaktär är allt för flyktigt. Temat för båda dessa bröllopstal är en C-uppsats i religionshistoria.

—

Vackra brudpar!

När jag härom kvällen satt hemma och kollade på TV började en välkänd stämma säga intressanta saker varför jag istället kom att tänka på det här bröllopet som snart skulle infalla.

”Duuu Malin” sa jag (Malin är alltså min fru). Malin, som inte alls hade lust att störas mitt i ännu en ändlös monolog av Lars Adaktusson (som alltså var den kända rösten), svarade inte.

Jag framhärdade: Jo, jag undrar om får man hålla tal först på bröllop? För att få det överstökat, liksom. Jovisst, svarade hon, förutsatt man är präst, kommunstyrelsens ordförande, sjökapten eller brudens far. Vilketdera är du – det kunde ju om inte annat med hänsyn tagen till din och min fortsatta relation vara intressant att veta.

Ingen hjälp där alltså. Hon kunde ju lika gärna citerat Tyko Jonsson i julnatten. Hon fortsatte: Men du kan ju dra den där menlösa och påhittade historien om att det i själva verket är din förtjänst att brudparet överhuvudtaget är ett brudpar, det vore ju typiskt dig.

Jag tackade för tipset och drog mig tillbaka in på drängkammaren. Hur var det nu det hela hade börjat…?

Faktum är att man än i dag talar om en av de mest begåvade trojkor som någonsin satt sin fot på teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Vi var institutionens svar på Ville,Valle och Viktor, Helan och Halvan (och tersen) med flera.

Det vore emellertid fel i sak att påstå att LH uppnådde samma akademiska briljans som undertecknad och Marcus Löfgren (som också sitter här ikväll). Vi två, jag och Marcus alltså, publicerade storverk som ”Siouxindianernas religiösa liv i standing Rock-reservatet”. En klassiker i genren.

LH fick ibland hänga på oss stora, starka (teologie) studenter och tillsammans fick vi ihop rätt hyggliga alster i stil med ”Karl Marx och Sigmund Freuds religionssyn – en jämförelse” samt ”Ruth – en (gammal) kvinna i (gamla) testamentet”. Den senare var en framgångsrik icebreaker bland de kvinnliga kursarna.

Så här långt kommen i tal brukar brudpar i allmänhet skruva obehagligt på sig när en kompis (kompis och kompis förresten – typ nån typ som fått för sig att säga något…) som står och håller tal kommer precis hit där brudens och/eller brudgummens eventuella framfart i kärlekslivet före D-dagen ska avhandlas.

Men det blir inte mer känsligt än så här eftersom alla på teologiska institutionen, inklusive LH, betraktar sex före äktenskapet som något man inte behöver interpretera alls.

Kulturkrockarna i teolog-trojkan var omfattande. Jag minns särskilt när Marcus hade klippt en fiskmås med grillen i sin gamla gula Volvo 242:a som han pressat upp till den otroliga hastigheten av 60 kilometer i timmen och nu just skulle göra processen kort med det arma kräket.

Då skrider en hulkade LH till kräkets försvar så som han så ofta plägar, och utropar: FÖRSIKTIGT! DEN KAN HA BRUTIT VINGEN!

Scenen på Norska Hydro i Uppsala är episk. Två killar spänner ögonen i varandra: en i boots, rutskjorta och cowboyhatt och en med rakad skalle, svarta strama kläder och Gandhi-brillor. En syn för gudar.

Vardag var annars att när jag och Marcus äntligen hjälpt LH att bostavera sig igenom gamla testamentet och han på 7:e dagen klarat tentan så var det dags för tentafest i bastun. Sedan rullade vi i allmänhet (cowboy)-hatt på V- dala.

Allt oftare fick jag med mig dessa bibliska hillbillys på V-dala. Killen är ju underbar – tänkte jag, dock inte, även om han var såväl under som överbar där, i bastun – honom måste jag locka till V-dala. Hur skulle nu det gå till?

Ja, det var ju inte särskilt svårt egentligen. Jag gav honom en vettig syssla i biblioteket, bad Eva att ställa sig i entrén och klippa med ögonlocken och se så där lagom äppelkindad ut som bara hon kan så var saken, så att säga, biff.

Kära brudpar – det återstår nu bara att summera upp läget – vad är det jag vill ha sagt egentligen?

Lars Adaktusson håller långa monologer.
Jag och Sara är toastmasters/madammer här i kväll
Markus har bokstavligt talat fått en fiskmås i grillen
Fiskmåsar har i regel samma färg som brudars klänningar men kvällens brud är till skillnad från måsen i Marcus grill (UNDVIK ONÖDIGA ASSOCIATIONER) vacker då som nu som alltid
Man kan ta killen ur Norrlands nation men aldrig Norrland ur killen

Jag, Malin, Tomas och Sara önskar er allt som ryms i Tomas lyrik i ert fortsatta liv.

—

Det var en kul helg. Ja, det var det banne mig. Och det var riktigt roligt att i somras träffa Marcus igen – och hans fru Anna. Det är egentligen alltid roligt att träffa lyckliga människor. Och angående bilden: nog sitter de många åren av 1990-talets välmåga kvar? Och förutom lite slätare hy har det väl inte hänt så mycket? Visst är jag mig lik i övrigt?

Snälla…?

Min fru säger iallafall att jag är stiligare nu än då. 😍

Bistånd, Miljö, Personligt, Resor

Söstra mi 3

18 september, 201621 mars, 2024av adolphson

Efter all sorg med anledning av min systers bortgång har jag, och de runt om kring mig, funderat mycket över hur det kom sig att hon drabbades av den ovanliga form av cancer som hon fick. Man söker ju ständigt förklaringar till det otänkbara. Något att skylla på.

Lungsäckscancer, eller mesoteliom, är en sällsynt sjukdom. I Sverige får omkring 20 kvinnor och 80 män denna diagnos varje år. Cancerformen är nära förknippad med asbest men hos en fjärdedel finns inga kända upplysningar om att den drabbade skulle utsatts för asbest. Så var det för min syster. Trodde jag.

Utvecklingstiden för sjukdomen är lång, cirka 30–40 år. Förekomsten ökar dock över hela världen. Prognosen beror på om tillståndet är lokaliserat eller har spridit sig vidare i kroppen. Sjukdomens utbredning, patientens ålder och allmäntillstånd samt cancerns celltyp är avgörande faktorer. Dessvärre upptäcks lungsäckscancer ofta sent i förloppet, återigen – så var det för henne.

Helena fick diagnosen ungefär ett år innan hon dog. Vi misstänker att hon exponerades för asbest redan 1996. För nog funderade vi. Och som sagt: det är ju lite så man gör i krislägen; söker rationella förklaringar till det som bara inte får hända.

Jag googlade. Det fanns rapporter om att fruar till gruv/industriarbetare i England drabbats i lika stor utsträckning som arbetarna själva (som alltså tillhör en riskgrupp) eftersom de tvättade sina arbetande mäns arbetskläder och därigenom exponerades för metaller och/eller asbest.

Helena bodde i England, i Dorking strax utanför London, ett par år och arbetade på något vi skämtsamt kallade för ”brottarcaféet”. Jag och Malin åkte över och hälsade på och åt på stället. Grovhuggna karlar i arbetsställ käkade (ofantligt mycket) korv, vita bönor och grejer till frukost. Kunde hon fått i sig asbest under den tiden? Sedan har jag fortsatt undersöka, fråga och fundera. Det gick ju ett par program om sjukdomen i samband med hennes bortgång. Men det där med frukostcaféet i Dorking verkade långsökt.

Det finns ett annat spår: när Helena arbetade som volontär på en kibbutz Dahlia i Israel 1996. Jag har varit i kontakt med några som också arbetat där och berättelsen som är inte en solskenshistoria. Helena har själv berättat om det relativt hårda arbetet i fabrikerna, köket, med att plocka avokado etcetera. Och så var det de där ”vita säckarna”, som dök upp på listan över arbetsuppgifter någon gång då och då. Helena behövde visserligen sällan jobba med dem, bara någon enstaka gång. Hon jobbade istället mest i köket. Men andra volontärer har vittnat om att de tvingades arbeta med detta.

Det var det värsta jobbet på hela kibbutzen. Arbetet följde alltid samma mönster: en man mötte volontärerna vid ett särskilt ställe utomhus, lite undanskymt, under ett tak, bakom fabriksbyggnaderna. Ingen information gavs, mannen sa bara hur arbetet skulle utföras. Det handlade om att knyta i hop de stora vita säckarna och baxa upp dem uppå varandra i högar. Use this, meddelande han korthugget och tog ner ett litet enkelt munskydd från en krok på väggen och räckte över till var och en. Det vita asbestdammet yrde omkring över hela platsen. Mannen försvann alltid fort därifrån. Det var alltid två ensamma volontärer som utförde detta arbete. Vid lunch gick man som vanligt till matsalen, det var ingen som sa något om sanering, och det tänktes inte mer på saken. I matsalen satt de som just jobbat med asbest-säckarna och åt som vanligt tillsammans med andra volontärer. Efter arbetet gick man hem, och delade rum, bland annat med Helena, full med asbestdamm i både kläder och hår.

För det var asbest. Men det visste så klart Helena eller de andra. Senare framkom att en volontär från Danmark faktiskt hade frågat vad det var i de där säckarna. Asbesto hade mannen, han som fördelade arbetet, svarat. Den danska volontären tillkallade två personer utifrån, möjligen från någon dansk organisation med ansvar för danska volontärer, som kom och försökte prata med personal på kibbutzen. Resultat blev att den danska volontären inte behövde jobba med säckarna mer. I övrigt var det en uppgift som helt enkelt måste utföras.

Helena själv berättade hellre om sin resa till Masada och sinaiöknen än arbetet på kibbutzen. Resan var en fantastisk upplevelse, berättade hon, i Egypten satt hon på stranden och delade en cigarett med någon – något hon gjorde lite till och från i sitt liv. Att röka är en livsfarlig kombination tillsammans med asbest. Någon har påstått att kvinnor har mycket känsligare lungor än män, men vad vet jag? En samtida volontär hörde några år senare av sig till Svekiv – organisationen som organiserande resan till kibbutzen (Dahlia) – angående de vita säckarna. De menade sig aldrig hört talas om några vita säckar på Dahlia.

Efter Helenas bortgång hörde en av de före detta volontärerna som hört talas om Helenas sjukdom och död, sig igen och berättade vad som har hänt och ett möjligt samband med säckarna på Dahlia – vad de svarade eller har reagerat är för mig okänt. Givet ovan är det ju inte osannolikt att vi spårat ursprunget till hennes sjukdom.

—

Jaha – closure?

I helvete heller. Jag är så oerhört arg. Arg på den okände mannen på kibbutzen, arg på Israel, på tobak, asbest, på ignorans för regler och risker och människor som riskerar andra människors hälsa och säkerhet, jag är arg på okunskap och på allt och alla som försöker ta minnet av min Helena i från mig.Men jag kan hantera det. Mest utav allt är jag arg på den förbannade jävla skit-sjuka som tar mina nära och kära ifrån mig. Å andra sidan, det är som det är. För att låta lite klyschig: livet är en bergodalbana och det enda jag har att göra är att maximera åkturen.

En potentiell läsare må ursäkta – men jag saknar henne så.

—-

Relaterade blogginlägg

Söstra mi

In loco parentis

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Skola, Språk

Flynneffekten

16 september, 2016av adolphson

Jag vet inte om jag blivit smartare efter denna vecka. Något har jag lärt mig iallafall. Människor, grupper, reagerar på saker. Man bör vara försiktig och tänka efter när man diskuterar offentligt.

Inget nytt under solen, Adolphson. Du gör vissa människor arga: så skärp dig. Vissa gillar dig – fortsätt ta hand om dessa. Det stora flertalet vet inte ens att du existerar: så memento mori, grabben.

—

Flynn-effekten, namngiven efter en statsvetare, säger att mänskligheten med tiden blir smartare, eller som vi historiker uttrycker saken: varje generation är ett steg längre ifrån aporna än den föregående.

Det här ju ingen nyhet för vilken ungdom som helst. Frågan är dock hur vi mäter intelligens. Det kanske är andra saker som intelligenstest, som IQ, mäter: exempelvis självbevarelsedrift. Själv brukar jag mäta intelligens i termer som humor och empati.

Här kan någon intresserad läsa en intressant, om än med några år på nacken, artikel om Flynn-effekten.

—

För en tid sedan frågade jag Vildvittrorna om de skulle hänga med ut och spela fotboll. De lyfte ett gemensamt ögonbryn och svarade Lägg av pappa, vi är kulturtjejer. Nåja, jag sa inte kicka boll iallafall.

Även om jag håller deras kulturella utbildning högt så måste de också hålla på med minst en sport. Det är viktigt, tycker jag, att lära sig verka i ett lag. Och idrott är bra: en sund själ i en sund kropp, helt enkelt.

Så nu är det flöjt, friidrott, kör, orientering, musikalutbildning och, högst eventuellt, saxofon för Di Sma Under Jårdi. Vi är ändå inte en familj som skriver saker eller har papperslappar på kylskåpsdörren, nota bene.

—

Jag bad mina ungdomar att använda den nya läroplattformen Google aps for education förkortat GAFE eller GÄJF. (Detta med uttal är den stora striden i kollegiet – jag skämtade till det lite och funderade över huruvida en av cheferna heter LAFE eller LÄJF. Det blev, om inte en otrevlig så, en lite förvirrad stämning).

Jag har sedan rätt länge använt Google i jobbet på eget bevåg och gläds åt att skolan äntligen också gör så – samt, om sanningen nu ändå ska fram – åt att ligga lite i framkant. Jag är ju trots allt humanist.

Kollega Paulsrud är den som leder det hela på NV och har infört konsultationstid för villrådiga kollegor kallat morgongaffe och lunch med gaffe(l) och kniv. Han tillhör GAFE-falangen. Själv har jag inte tagit ställning – givet att det är en engelsk förkortning.

Jag sympatiserar med göteborgsandan i hela grejen.

—

Eleverna svarar när jag i de sociala medierna ber dem logga in i den nya plattformen med konstiga emojis vilka uttrycker starka känslor.

Hjärtan och tårar och sånt. Jag minns att barnens mor berättat om en lärare hon hade som slutade när hen inte länge kunde förstå ungdomarna. Alltså när deras humor sprungit förbi vederbörandes.

Har min tid kommit? Är det dags att dra på sig dinosaurie-kostymen och checka ut?

—

Jag håller på att organisera kulturresan till Stockholm (NV-studenterna får göra en sån varje år och det faller ofta på min lott att organisera) och vi är lite för många för att få plats en buss. Jag föreslog minibuss men chefen ville inte hyra minibussar som lärare ska köra mitt i natten.

Det har ju chefen rätt i – ändå kunde jag inte låta bli att i vändande mail undra att om inte minibuss så kanske en buss med väldigt små och många chaufförer kunde passa?

—

Innan jag somnade i går funderade jag över hur det egentligen är när Carolina KlÜft (sorry – jag vet inte hur man får fram ett tyskt y på tangentbordet så jag får väl fråga nån…Üngre) lagar potatis. Är det alltid klyftpotatis som serveras?

Och hennes mobil – det måste väl ändå vara en smartphone?

—

Apropå mat. Personalvård kan vara mer än att tillsammans med kollegor på SPA sitta invirad i en stor morgonrock, lyssna på panflöjt och få sina tår knaprade på av en massa väldigt små fiskar.

Så mycket mer.

Nej, jag fixar inte sånt. Varför inte låta oss fortsätta käka gratis i elevmatsalen? Det har testats här på skolan med utmärkt resultat: lugn, harmoni, mindre/(färre) svin(n), nöjd bespisningspersonal, lärare och elever.

Vägen till hjärtat går genom magen.

—

I helgen ska jag äta en väldigt god ost, har jag bestämt mig för. Och kanske, vem vet, plocka svamp med kulturtjejerna. Om inte agrikultur utbryter vid frågan…

Nej, jag måste verkligen sluta nu. Sorry.

Demokrati och samhälle, Personligt, Politik

Gravitas

13 september, 2016av adolphson

…kan översättas från latinet till tyngd, allvar, auktoritet. Det kan också betyda värdighet.

Gravitas var en av de absolut viktigaste dygderna för en romare under antiken. I synnerhet gällde detta offentliga personer. En av anledningarna till att kejsar Nero var så djupt hatad av samtiden var inte, konstigt nog, för att han med nutida mått mätt var en galning utan för att han bröt mot gravitas.

—

Det blev lite hett i debatten nyligen. Men det har löst sig med de flesta inblandade. Det finns många bra liberaler. Anledningen till att jag gick i gång är att frågan om samarbete med SD engagerar mig mycket.

Jag har ända sedan 2010 varit kritisk till Jan Björklund. De saker jag diskuterat i samband med att jag lämnade FP (som partiet hette då) har inte efterlämnat någon bitterhet eller ilska hos mig. Jag är inte på något sätt kränkt – det finns helt enkelt inga sådan känslor i mig.

Jag säger detta eftersom jag från L-håll har anklagats för detta då och då. Men, som sagt, saken är löst och jag är inte långsint. Jag gillar när människor har förmåga att diskutera och lösa saker under/efter en konflikt.

Jag skiljer alltid på sak och person. Och, ska i sanningen namn sägas, flera från mitt gamla parti hör fortfarande av sig och beklagar att jag slutat. Men kanske borde jag fokusera på mitt nya?

—

Jag har ett problem. När jag ser någon kränkas, utsättas för personangrepp, på olika sätt fara illa (eller om det händer mig själv) blir jag oförsonlig. Jag driver saker till sin spets tills dess rättvisa i mina ögon skipats eller upprättelser erhållits.

Jag är inte ett dugg pragmatisk utan fylld till bredden av känslor. Jag är en sån som gråter när jag hör/ser/läser reportage om lidande människor och jag har flera gånger i affekt packat väskan för att rusa iväg till någon av världens alla oroshärdar och därmed att lämna mina egna barn vind för våg (nåja – med deras mor) med motiveringen att de redan har det så tryggt och bra.

Hemskt, va?

Det är alltid mina barns mor som talar förstånd med mig, som får mig att lugna ner mig (vilket inte är att säga att inte också hon känner med nödställda). Detta är en problematisk egenskap i allmänhet och helt värdelös i politiken. Ofta har jag rätt, ibland fel, oavsett vilket blir resultatet ofta kaosartat.

Är jag måhända inget annat än en simpel rättshaverist?

Jag inser problemet. Till mitt försvar vill jag anföra att jag lär mig mycket (visserligen den hårda vägen, men ändå) samt att jag till naturen inte är ett dugg misstänksam eller långsint. Har man vunnit min respekt så har man tills motsatsen är bevisad och samma sak gäller konflikter. Är de lösta så är de.

—

Nu gäller det Björklunds utspel (usch vad jag avskyr idrottsfloskler och i synnerhet det här ordet, det är så…oseriöst) om huruvida man bör föra samtal med SD eller inte. Hans huvudargument tycks vara att man måste behandla ett parti som är invalt i riksdagen som alla andra partier annars växer de i sin martyrskap.

Men inte samarbeta med dem, säger han.

Jag ställde en öppen fråga på Facebook – främst riktad till alla i det partiet jag känner – för att bilda mig en uppfattning genom argument. Det blev bitvis intressant och alltså en lite hätsk debatt som gick över styr (men, som sagt, det har i stort sett löst sig med alla).

En fri och öppen debatt kan väl aldrig vara skadlig? Det gäller dels vad Liberalernas partiledare egentligen menar och dels huruvida samtal bör föras med ett, som jag ser det, rasistiskt parti i Sveriges riksdag.

I sakfrågan argumenterar jag ungefär så här:

Om att inbjuda SD till diskussioner kring infrastruktur: Hitler (inga jämförelser i övrigt) hade en politik för infrastruktur som (tyvärr) var jättebra på många sätt. Det Sovjetiska tågsystemet/tunnelbanan sägs ha varit fantastiskt och alltid i tid.

Det är ingen demokratisk rättighet för SD:s väljare att deras parti bjuds in till något alls. Sverige kan nämligen regeras ändå. Dessa väljare gjorde sitt val efter att alla partier redovisat sina ställningstaganden (bland annat hur man ser på SD) i god demokratisk ordning.

Väljer man att bjuda in till samtal utan att SD nyanserat sig i en mängd frågor så bidrar man till att deras åsikter blandas upp med sådana som hittills rymts i vårt samhälle och alltså riskerar vi en (i mina ögon djupt olycklig) normförskjutning genopm SD:s deltagande i samtal.

Det får prata för den som gitter lyssna men det är också en demokratisk rättighet att låta bli att diskutera.

Vi är många liberaler som vänder oss emot Björklunds resonemang. SD kan ha ett jättebra förslag om exempelvis hur vården bör utformas – men i samma stund vi diskuterar det får vi även ovillkorligen en massa annat på köpet (rasism, homofobi etcetera) och det kan åtminstone jag aldrig acceptera.

—

En sak är säker – jag måste släppa L och fokusera på mitt nya parti C. Men jag känner mig lite dyster. Jag spelar politikerspelet dåligt, inser jag. Jag måste, blir min smärtsamma insikt, jobba med min gravitas.

Det är skillnad på självinsikt och självkänsla. Hos mig är det förra i bland (mycket) svagare än det senare. Och som en tröst för tigerhjärtan meddelas härmed att jag jobbar med det.

—

Lyssna gärna på Lotta Bromes intervju av Jan Björklund här (31 minuter in i varianten utan musik).

Läs gärna Birgitta Ohlssons ställningstagande här.

—

Relaterade blogginlägg:

Kroatien

Demokrati och samhälle, Politik

Dies amara

11 september, 2016av adolphson

…tror jag är ett gammalt citat från första världskriget som betyder en bitter dag använt när kriget varit riktigt jävligt.

—

Det är i runda slängar ett år sedan lämnade Folkpartiet. Det berodde på en mängd saker som en intresserad kan läsa om nedan under rubriken relaterade blogginlägg. Sammantaget hade jag problem med partiets skolpolitik samt den allmänna rörelsen åt höger. Det fanns även tendenser till saker jag uppfattade som ett normaliserande av SD.

Idag tycker Björklund att det är tvunget att bjuda in SD till blocköverskridande samtal. Vi är rätt många som reagerar – för det måste man väl inte alls det. Det kom ett mail också:

Vi liberaler kommer aldrig att sätta oss i regering med SD eller sitta i en regering som är beroende av SD:s aktiva stöd.

V och SD är båda partier med antidemokratiska (kommunistiska alternativt rasistiska) rötter och båda har en fot kvar i den myllan. Det är inte aktuellt för Liberalerna att någonsin samverka med varken V eller SD. Men båda dessa partier är invalda i riksdagen av svenska folket och bör därför behandlas formellt korrekt.

Vi liberaler är övertygade om att en öppen debatt där alla argument får höras, är avgörande i en fungerande demokrati. När alla partier utom ett bjuds in till breda möten av regeringen för information eller samtal, skapar det en martyrställning som SD antagligen tjänar på.

Liberalerna vill syna SD:s politik och ta ifrån dem deras martyrställning. Vi kommer däremot aldrig att samarbeta med dem.

Liberala hälsningar,
Jan Björklund

—

Jag läste även dagens DN i samband med detta. Historien lär oss som bekant att det inte går att göra extremister rumsrena. Men är SD ens extremister? Och de sitter ju i riksdagen?

Eftersom jag har rätt många L-partister i mitt flöde och eftersom jag för min del alltid skiljt på sak och person ställde jag en allmän fråga till dem på min facebook-sida: Jag brukar undvika politik på den här sidan men nu måste jag fråga alla L-partister därute: är ni verkligen med på Björkis-tåget gällande SD? Och hur motiverar ni det?

Här är länken till diskussionen.

—

Resultatet i sammanfattning för dem som inte orkar ta del av den långa ormen på fejan blev att man tycker att det inte är fråga om ett samarbete, att V har ett minst lika grumligt förflutet och att SD faktiskt är ett riksdagsparti. Samt att vi måste få partiet att sluta växa genom att göra dem till martyrer.

Och åsikten att min huvudsakliga anledning var att förstöra för L. Är inte det att tillskriva mig lite väl mycket inflytande? Jag vill ju bara förstå hur de motiverar detta.

Någon övergick, med passivt stöd från andra gamla partikamrater, till personangrepp och härskartekniker, någon la sig i försvarsställning rent allmänt. (För den som ändå vill ta del av det hela rekommenderas Anna Körlofs och Deepeds snygga nedplockning av ett populistiskt härskarteknik-grepp).

Det klart – vad hade jag räknat med? Många tycks sura på mig i L. De söker rimliga förklaringar till att jag säger som jag gör. Själv försöker jag alltid skilja på sak och person och jag har respekt för människors idealistiska arbete så länge det följer humanismens principer.

Det märkliga är aggressiviteten, ändå. Är du inte med oss är du emot oss. Människor jag haft trevligt, kul och intressanta diskussioner med ser plötsligt på mig som Judas. Nå, jag lever efter ett par enkla principer: jag får aldrig förlora min moraliska, ideologiska, kompass eller självständiga kritiska tänkande.

—

För de argument som framförs för samarbete med SD ger jag inte mycket. Sverige har länge stått emot: det tog lång tid för extremhögern att ta sig in i parlamentet och ännu har de inte fått stort inflytande. Det är ingen demokratisk rättighet att bli tilltalad, nämligen.

Tanken tycks vara att om vi släpper in dem i riksdagsarbetet på allvar, för dialog med dem, samarbetar med dem, kommer deras martyrstatus att minska, de kommer att tvingas ta ansvar och bli synade.

Och det är här någonstans DN:s artikel blir intressant.

Resonemanget innebär nämligen, hur man än vänder och vrider på det, att bidra till att normalisera SD – att göra dem till vilket annat parti som helst. Och det är de inte, tycker jag.

—

Min hobbyanalys ser ut som följer. Förr var det trångt i mitten och då blev det jobbigt för mittenpartierna. Nu förflyttar sig allt fler åt höger. Alla, faktiskt alla, utom V och C. Och dessa partier växer i opinionen. KD ramlar ur nästa val, sörjd av ingen.

Kvar längst ut till höger finns SD – bland annat normaliserat av M och L. Och vad händer sen?

—

Jag sa för länge sedan när jag började engagera mig politiskt: aldrig ett samarbete med SD. Då går jag ur. Jag kände nog vart hän det var på väg förra året och gick ur FP. Det var framsynt av mig, för en gångs skull. Om så inte varit hade just nu suttit och författat mitt avsked så jag är glad att det redan är gjort.

Det är en mörk dag för liberalismen som ideologi och det är delvis på Liberalernas ansvar. Men kanske sammanfattar hela saken demokratins inneboende problem: hur hanterar vi dem vars åsikter vi inte gillar?

Ryms SD inom demokratins ram förutom att de blivit invalda i demokratisk ordning? Jag tycker inte det, men jag kan ju ha fel. Oavsett vilket är många inom Liberalerna inte är så liberala när det kommer till när någon har motsatt uppfattning och kritiserar deras ställningstagande i just denna fråga.

Det blev ingen bra skilsmässa från Folkpartiet trots allt. Jag beklagar det – jag tycker om att lära känna nya människor. Men de personangrepp jag på olika sätt fått utså sedan jag lämnade var jag inte förberedd på. Oftast är sådant reserverat för meningsmotståndare.

Så, bästa L, övertyga mig med argument – inte med personangrepp eller härskartekniker.

Centern är Sveriges verkligt liberala parti – vilken tur att jag är medlem.

—

Lyssna gärna på detta apropå.

—

Relaterade blogginlägg:

När jag lämnade FP

Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Skola

Lärargalen

10 september, 2016av adolphson

Några har efterfrågat detaljer kring min resa till en gala där jag inte fick något pris. Jag tackar för visat intresse: så här gick det till när jag nästan nådde mina 15 minuter av berömmelse.

I våras fick jag ett mail av vilket framgick att jag var nominerad till priset Årets Lärare/Lärarskapspriset. Det var såklart uppskattat men jag hade knappast tid att tänka närmare på saken eftersom vårarna är jobbiga saker för oss som undervisar avgångsklasser.

Efter en tid kom ytterligare ett mail där jag ombads motivera varför just jag skulle få det där priset. Nu var goda råd dyra – jag som aldrig gillat att tala om varför jag är bra på saker (förövrigt antagligen en åkomma jag delar med rätt många i detta vårt karga, avlånga land där generationer präglats av Jantes kärleksfulla smekning).

Jag är rädd att jag inte svarare helt seriöst eller genomtänkt. Därför blev jag förvånad när man hörde av sig ännu en gång med inbjudan och lät förstå att man verkligen ville att jag skulle närvara.

Mina chefer tyckte också¨att jag skulle åka varför jag plötsligt befann mig på en regelrätt gala på Nalen i smoking (fars midnattsblå från 60-talet som matchade illa med mina svarta frackbyxor och väst men det syntes inte i den dämpade belysningen inbillade jag mig), lackskor och hela baletten.

Det var trerätters, underhållning av bland annat Martin Stenmark och flera inspirerande föredrag. Utbildningsministern var där (så nu har jag träffat två sådana och bett båda avgå), Carl-jan Granqvist och Erik Brandberg var där (oklart varför).

Det var sammantaget en mycket positiv upplevelse och jag sympatiserar med initiativet. Kul också att bli nominerad av mina elever, ja, det värmde. Tack kära ni!

Här kan intresserad ta del av bilder från kvällen och Lärargalans egna sammanfattning.

Många kollegor har uttryckt sig uppskattande men de flesta har inte kommenterat saken. Några har till och med uttryckt sig lite nedsättande: Det där är väl inget eller det går väl inte att dela ut pris i lärarskap, heller. Och antagligen har de helt rätt därvidlag men det är också väldigt mänskligt att glädjas åt uppskattning.

Så jag gläds.

Men frågan är relevant: vad är egentligen en bra lärare? En som gör som chefen säger, en som eleverna av olika skäl gillar eller en som sätter höga betyg? Jag tror att med bra resultat avses nog å ena sidan antal godkända elever, å den andra snittpoängen (höga betyg).

Vad annat finns att mäta? Resultat på längre sikt, så som PISA, blir svåra att tillskriva en enskild lärare. Men i någon mån är det ju ett hantverk det här med pedagogik. Man måste liksom vinna ett förtroende och sedan bygga upp det hela.

Exempel: en elev måste kunna böja substantiv och verb korrekt för att senare kunna förstå det som följer i grammatiken. Därför kan man inte börja med svårare saker som kommer senare innan grammatikens grundläggande elementa är inlärda.

Har eleven inte grunden blir det fåfängt att försöka med det som kommer sen. Genvägar funkar sällan.

En lärare som som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det – vilket är långt i från säkert i alla lägen – nöjer sig inte med att förklara enkla samband. Undervisning handlar som sagt om att bygga upp något från grunden. Det handlar om tid.

Läraren nöjer sig exempelvis inte, om hen är skicklig, med att tala om att det finns tre genus hos substantiven och några böjningar som är gemensamma för två av dem, eller möjligen för alla tre. För vad säger det?

Ett exempel med mitt eget ämne kanske passar bättre: När började egentligen andra världskriget? 1889, 1914, 1919, 1933 eller 1941?

Om man inte kan tänka sig ett världskrig utan Hitlers födelse, det första krigets utbrott, Versaillesfredens fastställande eller nazistpartiets födelse, Hitlers maktövertagande och störtande av demokratin, eller att världskriget faktiskt inte blev ett världskrig innan USA var med i det, så kan man problematisera frågan.

Det där är inget elever kan från början utan det hänger ihop med förmågor som byggs upp över tid.

—

Största delen av all tid står skolor tomma. Kan man använda byggnaderna mer effektivt för sitt syfte? Nå, det är en helt annan historia.

—

Relaterade blogginlägg:

Tårta

Lärare

Demokrati och samhälle, Foto, Historia, Jämställdhet, Politik

bild 101 – värnpliktsfrågan

3 september, 201616 juni, 2021av adolphson4 kommentarer

Jag vill ju också tycka något om värnplikten, ju. Först en liten sammanfattning: Jag ser en demokratisk risk i att inte ha värnplikt. Hur värnplikten är utformad är däremot en helt annan fråga. Mer om det nedan. Sen litar jag inte riktigt på länder med yrkesarmé. Vilket gäller de flesta länder på planeten.

Tyvärr är det som bekant så att våld ibland är oundvikligt. Exempelvis gick det inte att stoppa Hitler med munväder, kvinnor och barn i IS-kontrollerade områden får det inte så mycket bättre om man kastar pennor på våldsverkarna. Men våldsmonopolet, polis och militär, måste vara tydligt förankrad i demokratin. En man, en röst, ett gevär löd slagordet för att utöka rösträtten i Sverige i början på 1900-talet. Det där tror jag fortfarande är väsentligt fast kanske bättre uttryckt med dagens språkbruk: En hen, ett bröst, en plikt.

Det där med plikt. Det är jobbiga grejer. Är värnplikt kanske samma sak som slaveri? I så fall måste vi avskaffa skolplikten också. För alla vill inte gå i skolan. Måhända är det viktigare att fundera över hur vi utformar plikten. Det behöver inte handla om vapen och våld. Men demokratin i sig innebär inte bara rättigheter utan med konceptet följer även skyldigheter. I antikens Aten förväntades medborgaren också försvara demokratin – med vapen i hand om så behövdes. Mycket har hänt sen dess. Men poängen är att om du vill vara fri kanske du får vara beredd till vissa uppoffringar. Jo, jag hör vad du säger – så där resonerar vilken diktator som helst. Jag, å min sida, resonerar ur ett idealistiskt perspektiv. Jag argumenterar för en samhällsutveckling jag tror på.

Svenskar pratar ofta om sina medborgerliga rättigheter men jag hör inte lika frekventa resonemang om skyldigheter. Jag märker det inte minst i skolvärlden. Systemet ska fixa studierna och samhället försörjningen åt mig, det egna ansvaret är ofta underordnat. Det finns ett mått av plikt i ett värnpliktssystem som innebär att individen inte bara kan ställa krav på samhället utan att vara beredd att ge något tillbaka utöver att betala skatt. Freud talar om ett mänskligt överjag som formar självkänslan. En person som har en stark dragning åt allt som är lustbetonat är mindre benägen att ta ett kollektivt ansvar, att bidra med sin del. Inget ont i det. Men kan vi forma ett samhälle som bara betonar lust och vilja och inte krav och plikt? I så fall kanske vi nått individualismens gräns. Jämför jag med fars generation, via min egen till dagens gymnasister står något fullständigt klart: viljan att göra något uppoffrande, att ställa upp för någon annan eller något annat har minskat. Och jag tror det ger en kallare, mer egoistisk och mindre demokratisk värld.

Plikt blir lätt ett abstrakt och tänjbart begrepp. Platon talar om ethos, vår inre (mag)känsla för vad som är rätt och fel. Om utgångspunkten uteslutande hos varje individ är jaget påverkar det självklart samhället som helhet. Vi påverkas av normer och regler i samhället. Man behöver inte hålla med om dem – men vi påverkas. Ett tydligt exempel är hur vi utformar skolan där morgondagens medborgare och beslutsfattare nu går. Ett annat skulle kunna handla om värnplikt. Genom att ta bort värnplikten (utan att ersätta den med något annat) och genom att curla barn och ungdomar genom skolsystemet påverkar vi morgondagens människor och samhälle.

Vi förfasas kanske över ett hjärtlöst rån på en uppenbart hjälplös människa eller övergrepp på kvinnor, barn och flyktingar som dukar under i en grym tillvaro. Vi upprörs måhända bekvämt tillbakalutade i våra länsfåtöljer framför TV:n över att gamla, sjuka eller svårt traumatiserade barn, till och med så små som tvååringar, utvisas, bombas på sjukhus eller sjunker till havets botten. Men gör vi något åt dessa fasor, egentligen? Min spaning säger mig att ju mer vi urholkar individens känsla för plikt och ansvar desto färre valmöjligheter får vi i framtiden. Tänk om vi kunnat sända ett helt regemente som volontärgrupp till Medelhavet? Fruktansvärt, säger några. Jättebra, säger andra. Det kan vara dåligt att tvingas göra insatser bortom ett individuellt val. Men det behöver inte vara så. Insatsen behöver inte handla om vapen men en insats bortom individen under en begränsad tid tror jag kan vara något bra.

Jaha. Motargument?

Tja – värnplikt ÄR ett ingrepp i individens liv. Tror man på absolut frihet från varje form av statligt ingripande förstår jag att man ser mig som marxistisk revolutionär. Att det faktiskt fanns killar i lumpen för vilka det verkligen var bra att lära sig putsa ett par skor eller bädda en säng är naturligtvis inget argument i sammanhanget. Det är knappast statens uppgift att lära människor sådana saker. Sedan är jag som historiker automatiskt tveksam till att återgå till gamla system. Vi har redan varit där och gått vidare. Man kan som bekant aldrig ge kulor igen till folkskolegrabbar som stelnat till män, som Sten Selander uttryckte det.

Nu innebär förslaget, som jag förstår det, att en ganska liten del människor kan komma i fråga för värnplikt. Låt de som är motiverade få chansen – svårare är det inte. Försvaret behöver oaktat detta ökade anslag. Och i avdelningen nostalgi kan jag säga följande. Det var okej att mönstra, det var okej att rycka in, det var okej att göra lumpen, det var okej att mucka. Avfärda mig gärna som hopplös medelålders 70-talsrelik. Du har nämligen helt rätt därvidlag.

—

Relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet

Livets vatten/avgrundshål

När jag kom ut

Demokrati och samhälle, Historia, Retorik, Skola, Spännande människor

Irving vs Churchill

29 augusti, 2016av adolphson

Ibland, när det kommer till källkritik, brukar jag för mina elever nämna David Irving. Irving är ett exempel på en historiker som först hade ett visst anseende men som med tiden kommit ut som historierevisionist och fullfjädrad förintelseförnekare.

En rätt farlig människa, alltså.

Bland annat har han velat utmåla Churchill som krigshetsare och allmänt försökt svärta ner dennes eftermäle. Exempelvis påstår han att några av Churchills mest berömda tal är fusk och efterhandskonstruktioner.

I viss mån har Irving rätt samtidigt som han har helt fel. Men, så som populisten ofta plägar, väljer Irving att stort hårdra fakta efter sina egna syften.

Jag kan tänka mig flera anledningar till detta, exempelvis att han vill sälja sina böcker. En annan förklaring jag kan tänka mig är att Churchill fortfarande rent retoriskt är för briljant för att de på andra sidan ska kunna hantera det.

Måhända är historien som Churchill var med och formade ännu alltför mäktig för att högerextremisterna ska kunna hantera det.

Sant är dock att flera av Churchills tal som finns inspelade inte är liveupptagningar utan inspelade efteråt. 1949 åkte nämligen ett skivbolag hem till honom och spelade in talen och det är dessa som är de mest spridda idag.

Churchill lär ha legat till sängs med drink och cigarr till hands när inspelningen gjordes varför resultatet naturligt nog saknar den nerv samt åhörarnas (i parlamentet) reaktioner som naturligtvis fanns där när talen hölls första gången.

Irving har å sin sida givit ut flera antisemitiska böcker och artiklar, för vilka han dömts till fängelse, samt hävdat diverse konspirationer om att Churchills berömda tal i själva verket är påhitt.

Man kan ju jämföra Irvings teser om att antalet offer i Förintelsen är starkt överdrivna med att Churchill ett par år senare läser in sina egna tal en gång till. Sedan kan man diskutera faktaresistens, syften och världsuppfattning.

Så här har det varit. Men nu ser det annorlunda ut.

Idag vinner populisterna och högerextremisterna mark i land efter land utan att behöva bemöda sig om att vinna striden om historien. I Ungern, USA, Frankrike, England, Danmark, Nederländerna, Norge, Finland har de vunnit stora eller små segrar – i vissa fall sitter de med i regeringen och har stora chanser att bli landets främste företrädare.

Nej, hörrni. Churchill får nog anses ha gjort sitt – vi kan inte begära mer av honom. Nu får vi andra ta över. För egen del deltog jag i en av vänstern initierad manifestation mot Migrationsverkets omänskliga behandling av asylsökande.

Jag har debatterat det på nyhetsplats och i fredags manifesterat. Lägga ner fullt fungerande asylboenden med hänvisning till byråkrati – ja det får mig att gå i taket.

Argument i stil med ”jag gör bara mitt jobb” eller ”jag följer bara reglerna” ligger smärtsamt nära ”jag lydde bara order”.

Som jag nämnt tidigare: Eichmanns försvar gick ut på att han bara var en kugge i ett stort maskineri och enbart lydde order. Vi har fått internationellt prejudikat på att den typen av argumentation inte fungerar.

Vi har alla ett ansvar för hur vi genomför våra liv – ett individuellt ansvar.

—

Relaterade blogginlägg:

Den banala ondskan

Milgram

Hyenan i Auschwitz

Om min pågående strid med SD-svansen: Fermis Paradox

—

Källor:

Wikipedia

Liljegren: Winston Churchill del 2