Författare: adolphson

Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

Surt, sa räven

av adolphson

Uttrycket rönnbärsfilosofi innebär att förringa värdet av något man vill ha men inte kan få och är hämtat från berättelsen om räven och rönnbären. Kanske är det också tillämpbart på relationer.

Far och jag hade intressant diskussion om huruvida man kan uppskatta en plats utan att trivas med dess innevånare. Stockholm är en vacker stad men jag gillar inte stan eftersom stockholmare är så dryga, på ett ungefär. Jag menade i vårt samtal att detta inte är möjligt eftersom en plats enligt min mening i minst lika stor utsträckning definieras av dess människor som av naturen eller arkitekturen. Jag är nu beredd att ompröva min hållning och ge far åtminstone delvis rätt.

Jag tänker lite på bröderna Göring ur ett psykologiskt och antropologiskt perspektiv. De växte upp tillsammans och stod tydligen varandra nära. Ändå måste de ju varit helt olika som människor. Jag blir nyfiken. Kan olikheterna berott på något i uppfostran, andra relationer eller omständigheter i avgörande livsstadier? Och visade sig dessa olikheter på ett personligt plan dem emellan? Hermann tillhörde eliten inom nazistpartiet och var ett tag andreman i Tredje Riket. Chef för flygvapnet och i synnerhet som chef för GESTAPO var han den som gav ordern om att organisera Förintelsen. Honom är jag inte överdrivet intresserad av. Albert, å andra sidan, avskydde vad nazismen gjorde med hans hemland och flyttade till Österrike. Han genomförde dock ett par aktioner där han räddade judar från undergången. På samma sätt som Oscar Schindler sa han sig behöva arbetskraft (judiska slavar) och när han fick det släppte han dem i hemlighet fria.

Hermann dömdes efter kriget till döden för brott mot mänskligheten men hann begå självmord innan domen verkställdes. Albert rentvåddes (eller han hade ju inte begått något brott) och släpptes (även om amerikanerna först hade svårt att tro att han inte bara var oskyldig utan faktiskt även en av de goda). Att bli skylld för att vara, eller liknad vid, Hermann kan ju knappast varit så roligt för Albert. Eller hur tänkte han om sin bror? Historien (och vittnesmål, såklart) talade sitt tydliga språk till Alberts fördel. Ändå gick han ur tiden som en bitter och utblottad enstöring 1966. Så kan det också gå. Goda handlingar räcker inte alltid till att göra en människa glad, lycklig eller framgångsrik. Snarare tvärt om, tyvärr.

I våras anförde jag att jag hellre uppmärksammar människors födelsedagar än deras dödsdagar. Också det har jag omprövat, lite. 4:e juli, exempelvis, är ett datum som är för evigt inpräntat i mig. Det var då år 1997 som salig mor somnade in efter nära två års sjukdom. Jag trodde att trots sorgen så skulle jag klara hennes bortgång relativt bra. Så här med 19 års perspektiv tänker jag att jag är glad att jag sommaren 1997 inte insåg vilken otroligt stor inverkan hennes alltför tidiga bortgång skulle ha på mitt kommande liv. Vad hade hänt om hon inte lämnat så tidigt, tänker jag ibland.

Sådana frågor är svåra och kan leda till ett långvarigt ältande om man inte ser upp. Men nog är det så att vissa personer i en familj eller släkt är extra viktiga eftersom deras existens verkar som garanti för vissa värden. Med mor borta, och också sedan moster försvann, finns inget längre kvar för mig att vårda eller återvända till på den sidan släkten. Inget mer än minnet, vilket inte är det sämsta, och jag misstänker att det är därför jag trots allt uppmärksammar dödsdagar. Det är mitt sätt att bevara minnet, eller eftermälet, som jag ser det. Jag har även under detta nittobåriga perspektiv fått klart för mig att alla människor oavsett inbördes relationer i slutändan alltid är sig själva närmast. Inget ont i det, kanske. Det är dock en viktig liverfarenhet, eller insikt, för mig.

Mina egna barns vuxna relation är något jag ofta beaktar i min egen barnuppfostran. Jag överväger noggrant vad jag tänker lämna efter mig den dag jag själv lägger näsan i vädret. De ska, så mycket jag nu kan påverka det, alltid ha varandra och det, när sorgen efter oss föräldrar lagt sig, ska inte finnas någon, inte minsta lilla gnutta, oklarhet kvar från oss föräldrar att fundera eller gräla över för dem. Hellre får de i varandra finna en gemensam ilska över beslut jag tog när jag levde och som i slutändan drabbade dem lika. För lika, rättvist, måste det vara – i med och motgång, oavsett ålder eller andra omständigheter. De ska, om de behöver vara arga på någon, rikta sin ilska mot mig där jag sött och oåtkomligt vilar i min grav istället för mot varandra i levande livet.

Å andra sidan. Vad har man egentligen gemensamt med släktingar? Arv, miljö och biologi antar jag. Men gracerna fördelas ändå olika för alla och envar. Ibland har man kanske tur och trivs med släkten men påfallande ofta tycks det mig som som det inte är så. Man kan ju inte välja dem så som man gör i livets övriga relationer. Men man kan välja bort dem, den makten har man iallafall. Hur som helst: finns inget substantiellt att gräla om är chansen antagligen större att den framtida samvaron blir bra.

Jag saknar fortfarande salig mor och det går inte en dag utan att hon snuddar vid mina tankar. Men hon borde tänkt till lite i tid och inte lämnat mig helt utan skydd efter sin bortgång. Det är min enda kritik av denna i övrigt så kärleksfulla person.

Jag tror, när allt kommer omkring, att jag inte är så mycket till rönnbärsfilosof ändå. Nej, sådant är nog inte mitt sinnelag. Däremot är jag bra på att åtgärda saker som inte fungerar bra i mitt liv. Att ändra på missförhållanden i tillvaron är viktigt. Annars går man under, tror jag. Att döden kommer emellan och påverkar saker kan man ju inte göra mycket åt.

—

Relaterade blogginlägg

Lenita

Gullholmen

Mamma

Bäst i test

 

—

Vill du få en notis varje gång ett nytt blogginlägg är skrivet – gilla den här sidan. Där lägger jag alltid ut dem – direkt ur tryckpressarna.

Historia, Spännande människor

Raoul Nordling

av adolphson

I avdelningen okända svenska hjältar har jag – via föreställningen Diplomati (som jag verkligen skulle vilja se) kommit fram till Raoul Nordling. Det skrevs en hel del om honom i samband med pjäsens premiär och det finns även en tysk film. Eftermälet om honom är förvisso blandat. Raoul Nordling var en svensk affärsman ur det övre samhällsskicket som levde 1882–1962. Han var född och uppväxt i Paris med en svensk far och en fransk mor. Han utnämndes tidigt till vice konsul för Sverige och steg sedan i de diplomatiska graderna.

Hans viktigaste insatser ägde rum under de sista veckorna av den tyska ockupationen av Frankrike. Nordling såg till att franska politiska fångar friades, distribuerade matransoner till hungrande människor i Paris och bidrog till att påskynda de allierades frammarsch mot staden. Mest betydelsefull var den vapenvila som han förhandlade fram mellan den tyske general von Choltitz och den franska motståndsrörelsen. Samtalen kan ha räddat de väpnade parisarna från att helt krossas av tyskarna – innan stan befriades – och viktigast av allt: hans agerade för att undvika hela statens förstörelse. Meningarna går isär om hur långt framskridna de tyska planerna på att ödelägga Paris var och vad som fick von Choltitz att inte genomföra dessa. Men klart är att han aldrig genomförde Hitlers order därvidlag.

Raol Nordling lyckades övertyga honom om att skona staden. Han lyckades genom samtal få den nazistiske generalen att se bortom fanatismen och istället se människovärdet och den vackra staden. Han lyckades få en fanatiker att se ett slut på det vansinne fanatikern stenhårt trott på och att se en världs bortom krigsslutet. Det är ingen liten prestation. Många, bland annat självaste de Gaulle, var efter kriget inte så pigga att komma ihåg att samtal med fienden var det som ledde till något bra – den franske presidenten låtsades efter freden knappt om Nordlings insatser.

Från kommunistiskt håll var kritiken ännu starkare och Nordling anklagades för att ha sprungit tyskarnas ärenden under ockupationen och i första hand skyddat sina egna affärsintressen. Det är som alltid nationalistiska, politiska och ekonomiska skäl som avgör hur ett historiskt skeende efterhand skildras och uppfattas. Nordling har fått större hedersbetygelser och utmärkelser än någon annan svensk i Paris, Zlatan inräknad. Bland annat finns ett litet torg uppkallat efter honom. Men det kanske Zlatan också får?

Den historiska diskussionen kring hur Nordlings gärningar ska bedömas har pågått sedan då. I samband med premiären av filmen om hans liv blossade kritiken upp igen och den kritik Nordling fick utstå efter befrielsen av Paris. I Frankrike är ockupationen under kriget viktig för den nationella identiteten så att man sett olika på Nordlings insatser är kanske förståeligt. Men varför är han så okänd i Sverige? Varför har hans hjälp till lägerfångar och insatser för Paris inte uppmärksammats mer här hemma? Det lilla jag vet är att han tydligen, precis som en annan svensk: Svarta Nejlikan, inte var okontroversiell i Sverige. Hans självrådighet och rapporter gjorde UD nervöst. Han verkar på mig som en sällsam blandning av idealist och pragmatiker som satte resultatet först. Han ingick exempelvis avtal med krigförande parter, nazisterna, om det gällde att befria lägerfångar. Och Sverige var ju neutralt.

Så vems intressen gick han? Det undrade inte bara tyskar och fransmän utan även svenska UD. Det är ett faktum att hans samtida ambassadkollegor nämner honom ytterst sparsamt i sina memoarer. Egentligen var han ju affärsman och inte diplomat, kanske var det detta som skavde lite i efterkrigstidens sosse-Sverige, vad vet jag. Historiskt okänd i Sverige är han under alla omständigheter. Nu finns det som sagt en pjäs och en film, iallafall. Alltid något. Eller som historikern Johannes Heumann uttrycker det:

Han lyckas locka fram medmänsklighet hos den hårdföre generalen, få honom att en kort stund drömma sig bort, låta sig tjusas av stadens skönhet. Vad som egentligen sades må vara höljt i dunkel, denna tysta diplomati i mänsklighetens intresse förtjänar ändå sin hjältesaga.

 

—

Källor och länkar

SvD: Svensken som fick tyskarna att skona Paris

SvD: Ny fransk skjuts åt svensk hjältesaga

Populär Historia: Mannen som räddade Paris

Filmen Diplomatie av Volker Schlöndorff

Pjäsen Diplomati på Stockholms statsteater

Relaterade blogginlägg

Svarta Nejlikan

Folke Bernadotte

Historia, Retorik, Spännande människor

Halifax

av adolphson

Den nyligen genomförda resan aktualiserade min gamla faiblesse för Winston Churchill. Han var den förste, vad jag vet, att presentera idén om ett enat Europa, en idé som i allt väsentligt tuffat på sedan dess men som nu är hotad. I land efter land vinner populisterna och nationalisterna enkla poänger, inte minst här hemma är främst V men också SD ute och rider på den populistiska vågen. EU är hotat både inifrån och utifrån, enligt min mening. Liksom England var i början av andra världskriget. Saker och ting kunde verkligen gått annorlunda. Den gängse bilden av dåtiden är den av den faste premiärministern som hade såväl nationen som parlamentet som regeringen i sin hand.

Låt mig berätta om den brittiske utrikesministern under andra världskriget: Lord Halifax. Det som nedan följer var så känsligt att det var hemligstämplat fram till år 1970, mitt födelseår, och för övrigt tre år innan England blev medlemmar i Europasamarbetet.

Det såg mörkt ut 1940. Hitler hade i snabb takt vunnit stora framgångar och Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och småningom Frankrike hade fallit. Järnaxeln gick mellan Berlin, Rom och Tokyo, Molotov och Ribbentrop hade slutit en icke angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland, Spanien var neutralt men lierat med Tyskland. USA skulle hålla sig utanför kriget, sa landet. Det är kanske inte så förvånande att ledande britter, så som Halifax, talade om en förhandlingsfred ned Hitler. Tyskarna var helt enkelt för starka, tyckte man. Men Churchill stod emot, han var övertygad om att England måste bekämpa Hitler. Halifax gillade naturligtvis inte Hitler eller nazisterna men han var också en rationell och pragmatisk politiker. Han tyckte att man måste undersöka möjligheterna till en diplomatisk fred. Han hyllade sunt förnuft och ville rädda det engelska folket och England. Att kriga mot Hitler vore vansinne hävdade han.

Via en svensk affärsman, en viss Birger Dalréus, togs kontakter med Göring och Halifax mötte den italienska ambassadören (britterna ville inte att det tyskvänliga, fascistiska Italien skulle gå in i kriget.) Tanken var att Mussolini skulle medla fred mellan England och Tyskland. Mot att England inte angreps kunde Halifax tänka sig att ge bort Gibraltar, Malta och afrikanska kolonier till nazisterna. Halifax motiverade allt detta för att rädda sitt älskade fosterland. Om England får behålla sin självständighet kunde Tyskland få herravälde över kontinenten, resonerade han. Han brydde sig inte mycket om Europa – England var viktigast.

Churchill var ingen duvunge. Han hyllade det brittiska imperiet men hade också släktingar som under tidigare århundraden slagits på kontinenten. Han kunde inte se England som en förvisso självständig men andra rangens stat i Europa. Bättre kämpa och falla än en förnedrande förhandlingsfred med Hitler, resonerade han. Churchill hatade tyranni, och totalitära regimer som fascism och kommunism. Han var från början liberal men blev konservativ. Han hade nära band till USA (hans mamma var amerikanska) och han gillade demokrati, i synnerhet den brittiska. När saken kom upp på regeringsmöten låg Churchill relativt lågt men argumenterade emot Halifax när denne menade att Hitler inte ville förnedra England och att det genom en överenskommelse också kunde förhindras att Frankrike skulle förstöras.

Det var nära. Men tack vare sin övertygelse och politiska skicklighet och rävspel lyckades Churchill manövrera ut Halifax. Bland annat genom några retoriska mästerstycken lyckades han övertyga tillräckligt många i parlamentet om att en förhandlingsfred, separatfred, inte var bra på sikt.

Hur hade Europa sett ut om Halifax fått sin vilja igenom? Hur många fler människor hade dött på slagfälten och i koncentrationsläger? Ett av de mer bisarra argumenten från brexitsidan i den nyligen hållna engelska folkomröstningen är att EU är som Hitler-Tyskland: maktfullkomligt och breder ut sig på andras bekostnad. Den typen av argument borde räcka för att demaskera populismen för vad den är. Och så alla dessa populister som säger sig företräda folket mot etablissemanget men som själva är en del av eliten: Trump, Farrage, Johnson, Orban, Le Pen och allt vad de heter. Det är hyckleri på en sällsamt hög nivå.

Man kan göra mycket i nationens namn men vad är bäst på sikt? Ensamma, självständiga länder som ser om sina egna hus eller länder som samarbetar och hjälper varandra? Nej, jag är med Winston, jag. Ett enat Europa är bra. Ett enat Europa är mångfald. Ett enat Europa är fred. Det finns, för att låta lite melodramatisk, tillfällen när en måste stå upp för sin övertygelse och kämpa även om vinden svänger åt ett annat håll. Just nu är en sådan tid, tänker jag.

—

Källor:

Liljegren: Winston Churchill del 2, 1939.1965

Nordin: Winston

 

Demokrati och samhälle, Foto, Mat och dryck, Resor, Retorik, Språk

bild 18: svexit

av adolphson
bild 18: svexit

När det drog ihop sig till den brittiska folkomröstningen kände jag att jag ville göra något. Jag tror på EU, vilket inte är samma sak som att säga att allt är perfekt inom unionen, och jag vill i största allmänhet motverka nationalpopulisterna var helst de visar sitt smutsiga tryne. Och eftersom döttrarna sagt att de inte ville åka till sol och bad nästa gång vi reste så passade alltså allt sammantaget London utmärkt. Sagt och gjort.

Vi vandrade i Hyde Park, besökte British museum, intog afternoon tea, såg vaktavlösningen på Buckingham, (jag) handlade fluga och raktvål på Jermyn Street, (barnen) leksaker på Hamleys, (jag) julgranskula på Harrods, tittade på statyer, lyssnade på Big Ben, musikal, lärde oss historien bakom Peter Pan och mycket annat. Jag kampanjande för Remain på gator och torg, i taxibilar, på pubar, pratade med vanliga människor på gatan och personal i butiker. Jag höll tal i speakers corner (med en inte helt oansenlig publik), vi pratade om Lord Nelson på Trafalgar Square, Churchill vid dennes staty och vi hedrade JO Cox på minnesplatsen.

Här är resan i bilder.

—

IMG_2029

Samtal med en kampanjarbetare utanför Parlamentet.

—

IMG_2023

Pappa – vad är grejen med att lyssna på den där stora klockan när den slår tolv?

Jo, därför att det snart inte går. De ska stänga av den, förstår du.

Jaha. Men varför måste man lyssna på den den alls?

Därför att man måste det.

Pappa. Det där är ett klassiskt exempel på det som inom retoriken kallas för nivåförskjutning – ett knep att ta till när man inte kan eller vill svara på en fråga. (Så sa hon inte, så klart, men kanske om några år, vem vet?).

IMG_2015

L provar the på Harrods.

—

IMG_1988

Med kampanjarbetare i Hyde Park.

—

IMG_2016

Det är relativt dyrt att gå på musikal i London. Vi har lite att jämföra med då vi sett flera föreställningar i Sverige. Tre tusen spänn för hela familjen på relativt bra platser och det var värt varenda Sterling. Otroligt bra! Och Vildvittrorna var trollbundna trots att den språkliga förbistringen.

Här – ett smakprov.

Ett misslyckande med resan var att vi på grund av olycka inte kunde utnyttja våra förbeställda biljetter till Hastings. Då var man tvungen att avboka biljetten på plats. På bilden nedan ses familjens reseledare vid kundtjänsten på Victoria Station i London tala i telefon med tågbolagets kundtjänst – vilken förövrigt befann sig i Indien – angående biljetter hon beställt via sin dator i Falun. Globaliseringen är här. Liket it or not.

—

Mina egna regler på resor säger att jag måste variera det jag äter och minst en gång smaka traktens specialiteter. Belgien har också mycket öl så vad är grejen med England? Jag brukar förklara det för barnen med att det är lite som när de besöker Gränna. Det finns mycket godis där, visst. Men det mesta är äckligt.

minachurchill

—

Vem var han? Vad gjorde han? Varför då?

Att se döttrarna gå all in på Hamleys, en flera våningar stor leksaksaffär, är en sällsam känsla. Affären har funnits länge – sedan mitten på 1700-talet. Det är som ett tivoli där olika leksaker också demonstreras. Resan i sig var bra. Omröstningen, sedd med några dagars perspektiv, bisarr. Min taxfree-påse kunde iallafall blivit 30% billigare, tänker jag dystert. Å andra sidan är det kanske just precis det som allt handlar om: människor ser enbart till sin egen lilla taxfree-påse. Att rösta sig ur EU beroende på att man inte vill ta emot flyktingar är verkligen bisarrt. Och går man inte och röstar får man skylla sig själv om resultatet blir omvänt det man önskar.

Jag är idag mycket nedstämd. Vad händer med världen? Populisterna tar över land efter land, redan är SD och V ute och ropar på omförhandling och svexit. Jag håller med mannen på hästen nedan: det finns idag inte mycket att le åt. Å andra sidan är det bra att döttrarna får med sig lite av allt när vi är ute i stora vida världen. För i någon mån får den värld man skapar sig. Engagemang är viktigt. Idag är det möte med lokala centerpartiet. Jag ska gå dit.

—

Vad många unga säger i UK

DN: vi lever i en tidsålder efter sanningen

The Economist: a tragicsplit

The Independent; Teorin om Camerons agerande

Film och TV, Historia, Resor, Spännande människor

John Profumo

av adolphson

John Profumo började sin politiska bana i England mitt under brinnande världskrig men blev mer känd när han som försvarsminister (tory) i början på 1960-talet blev föremål för en stor affär. Han hade inlett kärleksrelation med toplessdansös, och möjligen också lyxprostituerad, vid namn Christine Keeler. Problemet var att Keeler samtidigt hade ett intimt förhållande med Sovjetunionens marinattaché, Jevgeni Ivanov. Det var väl så där harlvbra, givet detta var mitt under brinnande (!) kalla kriget.

Affären fick stor medial uppmärksamhet 1963 när det visade sig att Profumo ljugit inför det brittiska underhuset då han förnekade att det skulle ha förekommit något ”oanständigt” mellan honom och Christine Keeler. Profumo tvingades avgå som försvarsminister och hela affären ledde till att hela regeringen senare föll. Men huvudpersonen vidhöll hela tiden att han aldrig under sina möten med Keeler avslöjat något som kunde innebära en säkerhetsrisk för Storbritannien.

Jevgeni Ivanov kallades tillbaka till Sovjetunionen där han, enligt vad den övergripande och lättillgängliga historieskrivningen erfar, möttes av tystnad från myndigheterna och skilsmässa från sin fru. Han fortsatte sin marina karriär för GRU, belönades senare med Leninorden för sina insatser i statens tjänst, och till sist dog ensam i sin lägenhet i Moskva 1994. Kanske var han lycklig, kanske inte.

Christine Keeler arresterades anklagad för mened i en rättegång som hade anknytning till Profumoaffären. Denna rättegång gällde hennes före detta älskare, en man från Jamaica, samt hennes sambo Stephen Ward. Den senare anklagades för att ha tjänat pengar på Keelers prostitution. Ward begick självmord under rättegångens sista dag. Keeler satt i fängelse i nio månader. Hon är sedan dess bosatt i London och säger sig fortfarande inte riktigt förstå vad som hände. Lyckligt ovetande, måhända.

 

Christine Keeler

 

John Profumo ägnade sig sedermera åt välgörenhetsarbete i Londonstadsdelen East End och var rätt framgångsrik. Han fick efter ett tag motta orden Commander of the British Empire för sina insatser för samhällets olycksbarn av självaste drottningen. Han bjöds även in av Margaret Thatcher att fira hennes 70-årsdag. Han gick ur tiden 2006. Kanske uppfylld av den inre känsla av tillfredsställelse som goda gärningar ger upphovspersonen. Han slapp skilsmässa, iallafall, så i det avseendet var han väl lycklig kanske.

 

John Profumo

 

Händelserna blev till film 1989 med rätt namnkunniga skådespelare som John Hurt, Bridget Fonda, Britt Ekland och Ian McKellen. Där gjorde mitt gamla popband Pet Shop Boys ledmotivet, minsann.

 

—

Jag och familjen åker till England, London och Hastings, på söndag. Hem reser vi på samma dag som folkomröstningen. Jag reser till ett EU land men hem…? Hur påverkar detta saker som taxfree, pass och sånt? Affär som affär, som det heter. Lycklig är jag – för nu blir det semester.

—

Källor:

Wikipedia (engelskspråkiga)

Youtube

Liljegren, Winston Churchill del 2

 

 

Skola

studentmössan/the touch

av adolphson

Jag är kanske lite gammaldags i vissa avseenden. Som det här med hur en studentmössa egentligen ska se ut. Det är ju som mycket jocks och pynt på dem, nuförtiden. Möjligen tycker jag mig kunna förnimma ett trendbrott – för har det inte varit lite mindre av guldtext och pynt de senaste två åren? Önsketänkande. Hur den ska se ut? Tja, som den alltid gjort antar jag? Möjligen är det viktigare vad vi fyller mössan med än hur vi designar den.

—

Frågan för dagen är annars om magin är bruten. Have I lost the touch? De senaste fem åren har verkligen varit framgångsrika i yrket (om vi med det menar vad eleverna anser om min insats och inte saker som lönepåslag eller andra tecken på uppskattning från arbetsgivare) för mig. I år bröts trenden. Halvljumna elever som svarar pliktskyldigast på utvärderingarna. Nej, men visst är det mycket positivt i utvärderingarna även i år men där finns också fler tecken på att jag inte varit lika bra, framgångsrik eller engagerad som jag brukar. Har jag tröttnat?

Kort sammanfattat måste jag tänka på att ha kortare och färre föreläsningar så eleverna kan få tid att arbeta med sina uppgifter på lektionstid, vissa uppgifter upplevs som stora, jag upplevs som hård (men rättvis) i bedömningarna och den stora majoriteten är nöjd med handledning och respons. Jag har redan en bra plan för nästa år som baserar sig på utvärderingarna. Men ändå – är det inte riktigt lika roligt längre? Helt klart har den tyngre tjänsten gått ut över kvaliteten. Det känns inte roligt att gå ner i kvalitet. Men visst får jag rannsaka mig själv, också. Borde jag göra något annat eller kanske bara skärpa till mig?

Här är några favoriter från årets utvärderingar:

—

Du har varit en grym lärare i ordval och presentationer. Roliga kommentarer och varit tydlig då du pratar om DINA åsikter och inte ”så här är det”

Mm – det är viktigt det där, Om någon frågar efter min åsikt så säger jag den – om jag har någon. Men det är viktigt att betona att det är just det: en åsikt. Det är skillnad på fakta och åsikt, som bekant.

—

Jag har sett omöjligheter i mycket det här läsåret och därför har jag varit något utav ett omöjligt fall, men du har alltid kommit med alternativa metoder och nya vinklar. Det har varit bra med google dokumentet där man hela tiden har kunnat få en klar översikt på hur man ligger till.

För en gångs skull ligger jag lite före. Skolan ska (äntligen) byta plattform och ägna sig åt Googles tjänster. Ur just den aspekten har mitt år fallit väl ut.

—

Snäll och behjälplig! Jag hade förutfattade uppfattningar om din personlighet, att du var en grinig och sträng lärare, vilket du helt och hållet motbevisade! Jag tycker verkligen om att du inte behandlar oss som barn!

Det finns ingen motsättning mellan att vara tydlig och hålla på strukturer samt vara en glad gamäng. Min enda utgångspunkt är att det måste vara rättvist.

—

Snyggt klädd. Bra på att undervisa

Som salig mor brukade säga: ”som man är klädd blir man hedd”. Trots allt gillar jag mitt arbete så pass mycket att jag vill visa respekt för yrket, kollegorna och eleverna.

—

Vissa uppgifter har varit lite svåra att förstå, det kan också ha att göra med att jag personligen har svårt för instruktioner. Mer konkret blir super! Responsen av uppgifterna tycker jag om faktiskt, att man kunde gå in och kolla i ett dokument gillade jag, då fick man mer koll och kunde se vad som fattades tex. Själva betygssystemet gillar jag inte, men det är ju inte direkt ditt fel! Liksom alla har det inte lika lätt och det är fett taskigt att bara utgå från att alla ska göra exakt likadant. Det är faktiskt som att ställa en apa och en elefant brevid varandra och låta de tävla om vem som kommer upp för ett träd först. Usch och fy. Hälsa dom det, allihopa, kanske på lärarmöten. Fast då kommer säkert naturlärarna säga att vi säger så bara för att vi är esteter. Alltså ibland är det svårt att hålla sig kortfattad, men alltså uppgifter iallafall osv, gärna konkret och kortfattat! Även att du kanske tycker jag hycklar nu.

Min personliga favorit.

—

Roliga lektioner. Jag har haft det mer roligt än lärorikt.

Det måste vara roligt också. Annars kan man ju lika gärna lägga ner. Men mer roligt än lärorikt är kanske att gå över gränsen. Det är ju trots allt historia vi talar om.

—

De har varit väldigt intressanta, fyllda med nya perspektiv och tankegångar. Jag har aldrig gått ut från en lektion och tyckt att den har varit tråkig.

—

Du har verkligen inspirerat mig att plugga vidare. Innan det här året trodde jag inte det om mig själv. Tack!

—

Äh, jag vet inte vad jag vill, längre. Jag har inte riktigt funnit min plats på den nya skolan, så är det väl. Men en sak vet jag: jag kommer att sakna Barbro Eriksson-Skoog. En språk-kollega av, som man säger, den gamla stammen. Tillsammans har vi de senaste tre åren förfasat oss över språkliga missgrepp, människor som inte säger tack, vägra ikläda oss munkjackor med tryck och delat många, många skratt.

En gång, alldeles nyligen, lyckades jag få denna språkliga gigant på pottkanten. Barbro kände nämligen inte till vad bokhandel heter i plural. Nu kan man visserligen säga både ”bokhandlar” och ”boklådor”. Men enligt ett lite äldre synsätt säger man en bokhandel flera boklådor.  Alltid oklanderligt klädd och snabb till skratt har hon sedan 1970 varit lärare. Och alltid gillat det. Nu går hon i pension. Hatten av, Barbro. Jag kommer att sakna dig.

—

Relaterade blogginlägg:

En kurs till

Munklöftet

Refaat vs Beethoven 

Demokrati och samhälle, Historia

…sista sillen är här

av adolphson

Det här med att leva i skräck och fruktan. Att tycka sig se omen och förebud om den förestående undergången. Temat rör sig som en röd tråd genom historien. Det förbryllar mig att vi som art inte stannar upp och funderar över hur grymt vettlöst vi beter oss igen och igen.

I november 1587 fångades utanför Bohusläns kust en mycket märklig sill. Den var full av tecken och bilder och skickades därför omgående till Köpenhamns universitet för närmare undersökning. Den ena sidan på sillen pryddes av bokstäverna VIVIM. Men där fanns också okända symboler och en otydlig bild som möjligen kunde föreställa en kungakrona.  Fredrik II av Danmark blev alldeles ifrån sig och beordrade sillen vidare till lärosätet i Rostock för vidare undersökning men inte heller där visste man tydligt besked om den märkliga sillens innebörd. Att kungen faktiskt gick och dog kort därefter medförde att gåtan ansågs löst, sillen var väl helt enkelt ett förbud om monarkens död. Berättelsen spred sig över hela Europa och därmed de mest skilda tolkningar av budskapet. Kanske var sillen ett förbud om hur turkarna och/eller ryssarna skulle ödelägga den europeiska kontinenten och att Jesus skulle komma åter och rädda oss. Den religiösa tolkningen är kanske inte så konstig då fisken en symbol för kristna tron.

Rykten blev till pamfletter och pamfletter till avhandlingar. Exempelvis en grundlig sanningsenlig och rättmätig förklaring av de tecken och bokstäver som fanns skrivna på den sill som fångades i Norge är, om inte annat, en rätt schysst titel. Tecknen på fisken tolkades också som att domedagen skulle infalla år 1600, att den avgörande striden, det godas kamp mot det onda, mot turkar, ryssar, katoliker (eller det omvända perspektivet om man var katolik eller ryss/turk).

Vi lever i den yttersta tiden och snart är det kört.

Under mellankrigstiden började ledande nazister ofta sina anföranden med orden vi måste tala om judarna. Sägs en sak tillräckligt ofta blir det till sist en sanning. Och vad som därefter hände. Myter, fördomar, förföljelser och antimetriskt hat blir till officiell politik i Tredje Riket. Förintelsen.

Perstorp, Skåne 2015.

En äldre dam är ute och promenerar med sin hund. Plötsligt (som hon uppfattar det) hoppar ett par romer ur en bil närmar sig (som hon uppfattar det) hastigt hunden. Damen blir rädd för hon tror att de vill stjäla hennes hund. Damen polisanmäler det hela. Polisen kan efter ett tag slå fast att det rör sig om ett missförstånd och att personerna sannolikt bara ville klappa hunden. Men ordet är ute och rykten sig svingar. Vad är det egentligen för typer som stjäl människors hundar?! Det ena läggs till det andra, i en lokal Facebookgrupp uttalas rena dödshoten mot romerna och efter ett tag mynnar det hela ut i en verklig attack på romer. Polisen rubricerar händelsen som hatbrott.

Jag tänker, lite banalt kanske, på Niemöllers kända dikt:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

—

Källor:

Håkansson, H, Vid tidens ände

Studio ett 25:e mars 2015

Foto, Personligt, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Bild 19: 20 år

av adolphson

Nån snubbe i England tog Frans Drakes berömda teori om möjligt liv i Vintergatan men tillämpade den istället på frågan varför han inte hade någon flickvän. Det är rätt rolig läsning. Det finns flera matematiska uträkningar på hur man finner och behåller den perfekta partnern. Rent matematiskt är oddsen tydligen 1:285000 (med England som exempel). Ska man bättra på oddsen måste man nog kratta manegen lite.

Det där med att försöka anpassa sig till omgivningarna höll jag på med rätt länge – med begränsad framgång. När jag istället bejakade det som verkligen var jag kände jag mig bättre till mods. Men ändå, länge var jag övertygad om att jag skulle leva mitt liv ensam. Och det verkade inte vara så illa. Jag har alltid trivts i mitt eget sällskap, hur illa det än låter.

I kärlekens matematik får man rådet att undvika att välja partner bland de första 37 procenten man dejtar men att därefter ta första bästa som verkar bättre än de första 37 procenten. Rent statistiskt, alltså. Men verkligheten är måhända en annan.

Jag och Malin valde i varandra vår absoluta motsats. Men tji fick statistiken, det gick (ännu så länge – för vad vet man egentligen om framtiden?) bra ändå. Annars vill jag inte bli mer personlig än så: oavsett vad som händer i våra liv är det härligt att leva med en spännande person. I helgen kom vi av en slump på att det var exakt tjugo år sen vi träffades. Den 28:e maj 1996 på V-Dala Nation i Uppsala igångsattes en händelsekedja. Lite villrådigt tänkte jag sticka ner till bolaget och plocka upp lite skumpa åtminstone. Äh, skit i det, sa hon, vi tar det nån annan gång. Det var befriande. Som så mycket hon säger och gör. Och när jag senare funderade ytterligare lite över dessa 20 år kom jag på att om det är på det viset att mänskliga känslor följer ett mönster, som matematiken hävdar, så följde vi inte det mönstret, hon och jag. Nu är det några andra typer som hänger i vårt hem också, men även det tycks ju funka. Nån sa att man bör sträva efter att ha en låg negativitetströskel i sin relation: alltså försöka ha en positiv grundton men inte ducka för saker man stör sig på. Alltså att det är okej att ta upp högt som lågt och inte vänta på den stora eruptionen.

Attraktion är ett svårhanterligt begrepp. Och det klart jag undrar, lite. Hur tusan kunde hon, som är smart, snygg och cool, välja mig, en rund, enligt uppgift nördig, och valhänt humanist utan större utsikter till framgång i livet? Det var när jag hörde dig prata, svarade hon. Då visste jag att det var dig jag ville ha. Tänk att hon kände så, tänk att hon sa så, tänker jag för mig själv. Måhända är det precis i denna formulering kring fenomenet tal som matematik och retorik möts. Hur man får sin relation att fungera över tid är måhända en fråga matematiker kan få svårt att besvara. De kan säkert uttala sig om olika odds men knappast mer än så.

Jag lyssnade på någon som efter sin skilsmässa levde ut sina lustar och tog igen för det han uppfattade som förlorad tid. Hans slutsats var att det visserligen är kul ett tag att uppleva nya saker med flera olika partners – men som helheten varit tillsammans med (namnet på hans barns mor) kunde det aldrig bli igen. För egen del hoppas jag på ytterligare tjugo år, minst. För nog är det sant som det är skrivet: lyckan är inte ett mål utan en farkost.

 

Bröllop 4

 

 

 

Jämställdhet, Skola, Spännande människor

Kvinnostaden

av adolphson

Christina av Pizan (1364 -1430) var en människa ur det högre samhällsskiktet och som ibland kallats den första feministen – tidig feminist eftersom hon var aktiv långt före upplysningen. Även inom retoriken är hon känd eftersom hon framgångsrikt lyckades argumentera för sina ståndpunkter. Vilket knappast kan ha varit lätt i samtiden. Hon hade en privilegierad uppväxt med tillgång till utbildning och bibliotek men började inte någon egen verksamhet förrän maken gått ur tiden. Lite som vår egen Heliga Birgitta, ungefär.

Vilka var då hennes åsikter? I stort sett beskrivs hennes författarskap (främst boken ”Kvinnostaden”) som en uppgörelse med, och utmaning av, det historiska och samtida kvinnoföraktet. Samt, inte att förglömma, att hon menar att kvinnor har samma intellektuella och själsliga förmågor som män. Alltså att kvinnor är att betrakta som människor i samma utsträckning som män. Tidens religiösa elit, och övriga elit (i den mån det gick att skilja dessa åt), var nämligen inte helt övertygade om att kvinnor var fullt utvecklade mänskliga varelser.

 

—

Eva Moberg är kanske mer känd för den moderna svenska människan. Hennes kritik av den traditionella mansrollen är i allra högsta grad aktuell. Hennes slagord män är bättre än manssamhället är, enligt min åsikt, verkligen bra som slogan. Den grupp Moberg under 1960- och 70-talen var aktiv i, Grupp 222, är mytomspunnen. Grupp 222 var en lobbyorganisation, eller kanske snarare nätverk, som bedrev opinion i frågor rörande kvinnors rätt till förvärvsarbete, familjebeskattning, barnomsorg och könsroller inom skolan. Grupp 222 var framgångsrik för viktiga politiska reformers genomförande som avskaffandet av sambeskattningen (vilket ännu inte skett på många håll – exempelvis i Tyskland) och införandet av gemensam lägsta giftermålsålder för män och kvinnor. I gruppen ingick socialvetare, mediepersoner och politiker, främst socialdemokrater och liberaler.

 

Hur ska jag som människa, man och lärare närma mig dessa frågor? Det är nämligen inte helt okomplicerat. När jag i politiken engagerade mig i Liberala Kvinnor blev jag ibland betraktad som opportunist. Det kändes svårt att uppleva det. Men nu ska jag inte hemfalla i gnäll på FP – det är liksom passerat. När jag engagerade mig i mäns våld mot kvinnor blev jag ofta bemött med stor skepsis. Jag vet inte, jag kanske närmade mig saken på fel sätt helt enkelt. Det finns gott om män som på allvar hävdar att mäns våld i nära relationer inte alls är så farligt. Att andelen män och kvinnor i relationen förövare-offer ligger på närmare 50-50 snarare än 98-2.

Jag har jobbat med genus i mina kurser, jag har ansökt om att bli genuspedagog (men hittills fått avslag eftersom det innebär att viss del av min tjänst måste avsättas för studier), jag har reagerat när kollegor hänfallit åt ovan angivna resonemang, jag har reagerat mot sexism i olika former. Nej, jag är inte bättre än du. Jag tycker bara vissa saker är förjävliga och reagerar därefter.

Och nu sitter jag här och ska sätta betyg. Ibland funderar jag över huruvida jag borde sätta högre betyg på tjejer för att kompensera, ge ett försprång, inför det kommande livet som ju är riggat åt andra hållet. Det måste isåfall blir fråga om rejält högre betyg för tjejer eftersom de redan generellt har högre betyg än killarna men ändå hamnar på lägre positioner i samhället med sämre villkor och lön. Nej, självfallet inte. Alla bedöms enligt prestation och kriterier. Men ibland slår mig tanken. För om Skolverket föreslår att jag ska bortse från vissa kriterier och mer ser till andra omständigheter, eller ojämna begåvningsprofiler, kanske detta tankesätt plötsligt har myndighetsstöd? Och jag undrar: hur går det ihop det där med ojämställdheten som syns så tydligt i statistiken? Vad är det som händer under de högre utbildningarna samt på arbetsplatserna som gör att män i så stor utsträckning går om kvinnor i fråga om chefsposition och lön? Samt får många män att misshandla kvinnor?

Så många frågor och så få svar.

—

Länkar:

DN:s recension av ”Kvinnostaden”

Relaterade blogginlägg

Aspasia

Historia, Spännande människor, Språk

Ensamhetens tankar

av adolphson

Var människor trevligare förr? Kanske inte, iallafall inte om jag betänker vissa historiska personers offentliga gärningar. Djingis Khan, Hitler eller Henrik VIII, för att nämna några. Men så kan jag ju inte tänka. Men var människor vettigare, klokare, smartare förr, då? Jag tänker på den svenska politiken. Inför valet 1928, det så kallade Kosackvalet, lierade sig socialdemokraterna med ett kommunistiskt parti vilket satte fart på motståndarna. Det var, såvitt jag förstått, en rätt smutsig valkampanj från båda sidor. En röst på Socialdemokraterna kunde innebära att Sveriges förvandlades till sovjetrepublik menade vissa på den borgerliga sidan. Även de borgerliga fick utstå drift och hån.

 

 

 

Kunde människor källkritiskt granska kampanjen för att själva bilda sig en uppfattning? Jag är frestad att svara nej. Kommunisterna gick förvisso framåt, liksom de borgerliga, S bakåt. Är det skillnad idag? SD går framåt och för att hejda det måste andra partier förhålla sig till partiet och dess skamliga (f.f uppfattning) syn på flyktingar, kvinnor, EU och minoriteter. En framtidsspaning är annars från min sida att V kommer att bli nästa stora parti på vänstersidan. Oavsett vad som är sant eller inte i turerna kring Sahlin, Juholt och hela MP får jag konstatera att den offentliga bilden inte är bra. Människor förlorar förtroendet när skandaler av det här slaget avlöser varann. S och MP får skylla sig själva (och kanske vi alla) – det är inte omöjligt att V går förbi dem i nästa val. Vi har ett ansvar för vilka vi släpper förbi och fram till ämbete.

Var debatten snällare förr? Jag tror inte det.

För den litterärt bevandrade är måhända Strindbergsfejden bekant. Jag är inte expert men tror mig kunna beskriva det hela dels som en attack, från Strindberg, på nationalromantiken. Men även som en litterär uppgörelse om språket och litteraturens innersta väsen (för att citera kollega Maria). Strindberg menade att Sven Hedin hyllats utan proportioner till vad han åstadkommit, attackerade den nyväckta vurmen för Karl XII (möjligen igångsatt för att den gamle kungens kvarlevor skulle undersökas, dödsorsak med mera). Strindbergfejden innehåller massor med debattinlägg, karikatyrer med mera. Flera tusen, faktiskt. Och samtiden förfasades över nivån. Roligt, kan ju jag så här hundra år senare tycka. Och stilistiskt snyggt. Men kunde människor i allmänhet, i den mån de deltog i samhällsdebatten, värdera sakfrågan?

Här är ett exempel på hån riktat mot Strindberg:

Likt schakalen föredrar han lik, men går även på levande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom! Man går förbi hans bostad här i Stockholm med känslan av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad

Ett av de mera berömda inslagen i fejden är när Strindberg sågar Heidenstams dikt Ensamhetens tankar: Det är verkligen jätteroligt. Han beskriver den som tarvlig versstump, denna smörja på fem rader, andefattig, intetsägande och klanglös.

Jag längtar hem sen åta långa år (Strindberg: Vem har inte gjort det?) I själva sömnen har jag längtan känt (Strindberg: Fallet är inte så ovanligt att det kan anses vara originellt) Jag längtar hem (Strindberg: Vi ha hört det!) Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. (Strindberg: Slut! Det är alltihop).

—

Vad som satte gång dessa ovan diskuterade ensamhetens tankar hos mig? Jo, det var en elev som på uppmaning att utveckla sin källkritik i en viss uppgift svarade med den underbart enkla men mycket träffande motfrågan och som sammanfattar hela demokratins inneboende dilemma: Jag har ju använt kursboken. Varför ska man ge elever en bok som inte säger sanningen?