bild 62 – de små insikterna

Jag läste någonstans, jag tror det var Englund, att fransmännen var så uppskakade av de tyska bombningarna under första världskriget att de lät uppföra ett fake-Paris i miniatyr, konstruerat av trä och tyg, två mil utanför själva Paris. Replikan hade med alla karaktäristiska hus, boulevarder, fabriker, boningshus, Eiffeltorn och hela konkarongen. På natten tände man upp kulissen med elektriskt ljus (ingen liten sak på den tiden) – allt i förhoppningen att lura de tyska piloterna till att släppa sina bomber på fel plats.

När kulissen stod klar var kriget i princip över. 


De smyger sig sakta på, de små insikterna. Rätt ofta säger insikten, eller efterklokheten om man så vill, att man hade fel. Då. I det där man tänkte, kände eller upplevde. Men när man är mitt inne i sjukdomsförloppet har man inte mycket tid att känna efter. När skulle barnen hämtas nuigen, har vi någon middag och hur mår pappa egentligen? Men efter ett tag, när allt lugnat ner sig, kommer de alltså smygandes, de små insikterna. Först försiktigt sedan med stora klamp. 

Det är i dessa ögonblick man scrollar igenom gamla mail och sms och besviket inser att, eftersom abonnemanget är avstängt, det inte längre går att höra hennes röst på telefonsvararen. Och till sist drabbas man av insikten att fredagsmyset framledes alltid kommer att kännas lite tristare, lite ensammare. Det är också under stunder som dessa man instinktivt lyfter huvudet i den fåfänga förhoppningen att höra hennes röst från ett angränsande rum. 


Jakten är förändrad.

Jakten på tid, strävan efter att maximera mängden tid man har tillsammans bortom tillvarons alla måsten. Så där som alla stressade föräldrar gör, alltså tiden under vilken man konverserar över ett glas vin eller ser på tv-serier tillsammans. Tiden man ägnar åt att planera allt roligt och spännande man ska göra – projekten, upplevelserna och framtiden.

Plötsligt har allt detta man så länge haft och tagit för givet mist sin dragningskraft. Nu handlar jakten om att ta sig igenom all daglig logistik för att avsluta dygnet sittandes i en fåtölj. I bästa fall med en bok, lite musik eller bara för att fundera över vad man nu har att fundera över. 

Det låter tragiskt, jag förstår det. Men bortom den till synes likgiltiga blicken hos den som sitter alldeles stilla i sin fåtölj döljer sig faktiskt ett stort liv. Ett liv under vilket hennes skratt ännu ekar och allt det jag alldeles nyss med saknad beskrivit ännu förekommer. Stunden i fåtöljen är numera den bästa tid han har. 

Jag vet att det kommer att förändras. Oavsett hur förändringen ter sig ska jag minnas hennes leende så länge jag lever. Såväl härjad av sjukdom som för länge sedan under den mogna ungdomens glada dagar var hon mig så oerhört vacker. Och hennes leende förblev intakt – det kunde sjukdomen inte rå på hur illa den än försökte. 

Jag återupplever mitt förgångna där i fåtöljen och bearbetar de små insikterna, en efter en. Jag vet att jag bländats av ljuset och medan sakernas verkan långsamt klingar av sitter jag alltså alldeles stilla i min stol. 


Trots att mannen som byggde ett lur-Paris inte hann klart i tid, trots att lösningen på bombhotet var felaktig och betydelselös, belönades han med hederslegionen. Det finns något att lära sig här, antar jag, oklart bara vad. Därmed (eventuellt) inte sagt att jag förväntar mig att belönas med hederslegionen. 


Gud, vad bra hon är pappa!

Hon står på scenen. Dotter 1 står på scenen. Och som hon gör det. En bärande roll minst sagt, hon är med i varje scen. Jag ser att hon gör något hon verkligen älskar. Jag gråter i smyg över att se henne glad, lycklig, för en stund. Skit samma vad hon än gör bara hon ser ut så där, tänker jag från min plats bredvid hennes syster på tredje rad.

Efter att applåderna klingat ut är det fika. Många nickar vänligt åt mig och säger att hon är duktig, min dotter. Någon som känner mig lite bättre säger och här står äppelträdet och skiner! Även om det är välment vill jag skrika att det inte är mig det handlar om. Och visst, många ger också henne beröm.


De små insikterna.

Kultur. Estetik. Vilken kraft dessa värden har. De låter oss finna mening där det inte finns någon. De lyfter oss och de bygger oss starka. De fick oss att bygga en huvudstadsmodell i trä och tyg för att undkomma bomber, de får mig att le sent en kväll i en fåtölj och de lyfter mig och mina döttrar ur det djupaste mörker.

Jag kan inte förmå mig till annat än att känna tacksamhet. Jag är tacksam för livet, jag är tacksam för kulturen och allt det vackra däri, jag är tacksam för kärleken och jag tror på framtiden.

jävla sokrates

Man förstår ju att folk blev förbannade.

Gå runt på agora i det vackra vädret och ställa dryga frågor till helt vanliga medborgare. De hade väl sitt att sköta, liksom. Han var en påfrestande typ, den där Sokrates, en motsvarighet till våra dagars telefonförsäljare. Och vad svarar karln? Att det oreflekterade livet inte är värt att leva. Tala för dig själv du, pucko. Jag tar det blå pillret varje gång – okunskap är en välsignelse.


Man vet att man är inne i rullorna när man inte längre behöver betala för kaffet. Det är en märklig känsla. Det handlar ju om något som man i hela sitt liv varit noga med: att göra rätt för sig. Kanske har det med uppfostran att göra, kanske med personlighet. Men där var vi väldigt lika, Malin och jag. Ingen av oss har någonsin velat skaffa oss fördelar på andras eller det allmännas bekostnad. Det är lite av det där beteendet man ibland kan se hos äldre människor: inte ska väl jag…

Därför blev det påtagligt när ingen längre ville ha betalt av oss. Apotek och vård är en sak – det finns ju högkostnadsskydd, bevars. Uppmaningen ta du en kopp så länge fick mig däremot att stanna upp, ja, jag reagerade på det. Jaha, kanske det, ja, tänkte jag. Var betalar man? Men det behövdes inte, det var tydligen okej ändå. För mig innebar den där gratis koppen kaffe att ännu en gräns passerats. 

Gratis kaffe. Hallå, liksom? Kanske var det den inneboende landstingspolitikern i mig som reste ragg. Men min inre landstingspolitiker fick snart se sig besegrad av verklighetens dystra krasshet. Jag tog min kopp och väntade ännu ett tag.

Den är speciell den där väntan – väntan på ingenting. Eller det är inte riktigt sant. Jag väntade på mycket på avdelningarna: goda nyheter, ett vaket samtal, att få höra henne skratta eller åtminstone le och medan jag väntade på något av detta drack jag alltså kaffe på skattebetalarnas bekostnad.

Det var tråkigt att vänta. Jag övergick ganska snart till att föra samtal med min inre Sokrates. Hans enträgna ifrågasättande var plötsligt något välkommet.

Det enda jag vet är att jag ingenting vet

Så här långt kommen i sjukdomsförloppet fanns ingen mental styrka kvar. Jag lallade mest med i strömmen av cellgifter, arbete och någon form av vardagsliv. 

När jag läser igenom de sporadiska anteckningarna från den här tiden inser jag att det kan verka som jag tycker, eller tyckte, fasligt synd om mig själv. Men det gjorde jag inte. Det gör jag inte. Nej, det jag antecknade då och skriver rent nu var och är ett försök att beskriva det virrvarr av tankar som kontinuerligt for igenom mitt huvud. Jag skrev ner det då jag trodde att det skulle vara viktigt för mig efteråt, när allt var över. Viktigt för bearbetningen.

När jag åter ser tillbaka på det där ögonblicket med den första gratis koppen kaffe tänker jag att jag borde blivit sjuk. Eller kanske nedbruten. Men det hände inte – och har ännu inte hänt. Det är bra konstigt, funderar jag, jag är ju inte starkare än någon annan.

I mina svaga stunder känner jag mig stolt. Stolt över att jag klarade det. När jag fungerar som jag ska tänker jag istället att något alternativ inte ges i den här typen av situationer. Man får ta hand om sig själv, därefter barnen, helt enkelt. 

(VA! KOMMER INTE BARNEN FÖRST!? VA!? Jodå, såklart. Men tänk syrgasmask-principen på flygplan. Vägen till överlevnad går via att först hjälpa sig själv, därefter andra.)

Den enda tanke jag hade då, när jag hämtade kaffet i dagrummet på kvinnokliniken, var att jag tyckte att det visserligen var vänligt att bjuda mig på kaffe men att gratis inte alltid, så som den snåles ordspråk lyder, är gott. 


Jag förlåter Sokrates – tack ska du ha för hjälpen grabben! – och avslutar med ett citat, myntat, enligt Platon, strax efter att giftbägaren är tömd.

Och nu skiljs våra vägar, jag går mot döden och ni mot livet. Vad som är bäst vet endast gudarna. 

Rätt kyligt sagt av en som precis fått sin dödsdom verkställd anklagad för att ha förnekat just gudarna.

Jag står vid sängen. Malin har tömt cellgiftbägaren, ännu en. Nu sover hon. Hennes dödsdom är verkställd, vet jag nu. Men inte hon. Och för vilken gång i ordningen har jag just förnekat gudarna? 

Sokrates hävdar man når klarhet genom insikt. Jag vet inte vad för sorts insikter jag vunnit under de senaste två åren – möjligen insikten om vilken nivå jag levererar på när det är som jävligast i tillvaron. Och så insikten om att man inte alltid kan leva i okunskap, även om det är skönt att göra så.


Jag klarade det inte själv. Jag hade god hjälp av många. Men jag pratar i passé composé märker jag. Inget är ännu över – det pågår. Och jag klarar det, än så länge, inte minst tack vare min inre Sokrates.


Kaffet är inte gratis. Det är det aldrig. Någonstans, på något sätt, är det alltid någon som betalar ett pris.


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

bild 60 – kärlek

Jag får nog acceptera att jag är en romantiskt lagd person.

Gehenna är ett hebreiskt ord och anses vara namnet på en dalgång, Hinnomdalen, söder om Jerusalem. Detta är ingen trevlig plats. I Gamla testamentet berättas det om att detta är platsen för hemska händelser där oskyldiga brändes levande i ohyggliga riter, sedermera blev området en soptipp där djurkadaver, sopor och lik från kriminella dumpades. Man eldade konstant för att förhindra att sjukdomar spreds. Hinnomdalen blev platsen man avsåg som helvetet på jorden, den plats som Gud förberett för djävulen och hans anhang. Det känns som jag bott där i två år och just kommit ut, eller bort, därifrån.

Jag är alltid fylld av starka känslor. När jag känner något så inte är det någon lite småljum känsla. Nej, den är alltid stark. Jag går ofta omkring och är allmänt förtjust i saker, stort som smått. Ibland blir jag så hänförd över något att jag nästan blir som förälskad. Det var iallafall så Malin beskrev det. Hur? Jo, exempelvis när jag ser vänlighet, empati, andras kärlek, engagemang, ett leende eller något annat – vad det nu kan vara. Det är väl därför jag gillar romantiska komedier på film och opera så mycket.

Annorlunda uttryckt:

Whenever I get gloomy with the state of the world, I think about the arrivals gate at Heathrow Airport. General opinion’s starting to make out that we live in a world of hatred and greed, but I don’t see that. It seems to me that love is everywhere. Often, it’s not particularly dignified or newsworthy, but it’s always there – fathers and sons, mothers and daughters, husbands and wives, boyfriends, girlfriends, old friends. When the planes hit the Twin Towers, as far as I know, none of the phone calls from the people on board were messages of hate or revenge – they were all messages of love. If you look for it, I’ve got a sneaky feeling you’ll find that love actually is all around.


Veckan som gick har varit så fullproppad av känslor att jag nästan bubblat över. I tisdags, när Malin skulle, borde, fyllt år gravsatte vi hennes urna. När jag lade den till rätta med några personliga ord var det nästan som jag hörde henne uppmana mig, så som hon så ofta gjorde:

kom igen, ryck upp dig. Stanna inte av nu. Det är som det är, du måste vara den du är. Förälskad och lite galen.

Jag inser att det kan låta konstruerat, men faktum är att hon en gång sa exakt så till mig. Jag mådde inte bra över något och detta var hennes tröstande ord. Orden hjälpte. Hon hjälpte. Jag mådde bra igen. Och att följa en uppmaning som menar att man ska vara sig själv, ja, det bör man kanske göra.

Veckan fortsatte med att Dotter 1 fyllde fjortis. Hon och hennes syster vill också leva ett liv utan sorg, det vet jag. Stora känslor ryms också i min förstfödda. Hon är på många sätt sin far upp i dagen – om än inte utseendemässigt (som tur är). Detta gör det lite komplicerat att vara förälder till henne, ibland. Jag känner så väl igen mig i henne när jag var i samma ålder. Känsligheten, rastlösheten, frihetslängtan, glädjen och svärmeriet (som det heter någonstans). Allt det och mycket mer. Att inte vilja spela andra fiolen i ett stort grått kollektiv för man kan och vill själv. Och att gå emot någon som vill vara sig själv bör man kanske inte heller göra.

I lördags blomstrade kärleken. Hammarn (a.k.a Michael) och Veronika, sannolikt två av kommunens roligaste människor, skulle gifta sig. Igen. De gjorde så redan för tjugo år sedan, sedan har de varit skilda i tio. Nu ville de försöka igen och jag fick äran att viga dem. Det klart jag ville vara med och snika åt mig lite av den kärlekslycka som blomstrade i ett helt vanligt kök i Bjursås en lördag i oktober 2019. Deras kärlek blev därmed också lite av min. Hela dagen fortsatte sedan i ett tillstånd av inre kärleksrus trots att tilldragelsen inte på något sätt hade med mig att göra. Men det är det som är grejen med kärlek. Den ska bejakas varhelst den dyker upp.

Michael /Veronikas bröllopsfoto. Och mitt, lite.

Lördagseftermiddagen övergick i kväll. Vildvittrorna var utfodrade och (efter viss motsträvighet) kramade och pussade på, därefter försjunkna i sina göranden (läs skärmar). Så jag knallade ner till Kulturhuset tvärs över gatan och såg livesändningen från Metropolitans säsongsöppning. Den är verkligen sönderspelad, paradtenorarian från Puccinis Turandot. Väl på plats möttes jag av erbjudandet att ingå i kulturföreningens styrelse. Just det, jag som har så mycket tid.

Turandot – den kinesiska prinsessan som på grund av en kvinnlig släktings öde inte vill gifta sig. Hon låter alla friare svara på tre gåtor och svarar någon fel dödas han omgående. En främmande prins består provet och betvingar hennes hårda hjärta med hjälp av verklig kärlek. Det är också den mystiske främlingens namn: Kärlek.

The Met. Vilka sångare. Åker jag någonsin till NY är det hit jag vill. Förutom sångarna blev jag också förvånad över att den tidigare nämnda och alltså inte så lite uttjatade arian den här gången träffade mig rakt i mellangärdet.

Här följer den i översättning:

Ingen ska sova! Ingen ska sova!
Också du, prinsessa,
i ditt kalla rum,
ser på stjärnorna
som darrar av kärlek och hopp.
Men min hemlighet är gömd i mig,
mitt namn ska ingen veta!
Nej, nej, mot dina läppar ska jag säga det
när ljuset bryter fram.
Och min kyss ska upplösa tystnaden
som gör dig min!

(kör: Ingen ska veta hans namn,
och vi, ack, ska dö, ska dö!)

Vik hädan, natt! Stjärnor, gå ned!
Stjärnor, gå ned! Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!

Urnan vid graven. Jag har så oerhört svårt att acceptera att hon inte längre är här, samtidigt som jag också har ett oerhört stort behov av ett liv utan sorg. Ett helt vanligt liv. Mitt liv. Notera att jag undviker formuleringen gå vidare. Nästan tjugofem år av mitt liv har jag levt tillsammans med Malin. Det är jag tacksam över. Men mitt liv handlar också om annat. Om mycket starka känslor, exempelvis. Jag kan inte förmå mig att göra något slentrianmässigt. Nej, jag går all in. Det innebär ibland problem. Samtidigt hjälper det mig att bearbeta saker, i det här fallet sjukdom och död. Tänk att gå igenom livet utan att känna starka känslor, tänker jag i bland. Nej, det är inget för mig. Under de senaste två åren har jag känt mycket. Jag har gråtit, jag har förbannat, jag har skrattat och jag har älskat. Jag har bott i Gehenna men också tagit mig därifrån på egen hand.

(Möjligen är det inte svårare än så här)

Hej, Livet! Kul att råkas. Tack alla som finns i dig för hjälpen. Tack för alla som fortsätter bry sig och hjälpa. Tack mina barn, vänner, alla och envar. Tack Puccini och tack Bach. Jag älskar er alla.

Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!


Källor:

Gamla testamentet

Turandot (opera – uppsättningen på Metropolitan hösten 2019)

Bonniers lexikon (äpplet)

Love actually (film) 2003

snövit (glöm inte dvärgarna!)

Alla känner vi väl till sagan om Snövit. Berättelsen är gammal, ursprungligen medeltida, i olika varianter förekommande i hela Europa och under 1800-talet tolkad och återberättad av bröderna Grimm. Det är i deras version dvärgarna förekommer. 

Min generations bild av sagan är präglad av Disneys filmatisering från 1937, inte minst genom klippet som återkommande visats på julafton. I denna version (som bygger på Grimms) har den elaka drottningen, Snövits styvmor, en magisk talande spegel som varje dag bekräftar hennes friskhet och skönhet. Allt är lugnt tills den dag spegeln säger att det är Snövit som är vackrast i landet. Då börjar helvetet. 

Drottningen kan inte tåla Snövits skönhet och betalar en jägare att mörda henne, kvinnan vars enda brott är ungdom, skönhet och liv. Som bevis på mordet ska jägaren skära ut hennes hjärta och ta med sig till drottningen. Men denne klarar inte uppgiften utan släpper Snövit fri och dödar istället ett djur vars hjärta han förevisar drottningen. Men spegeln avslöjar obönhörligt sanningen. Snövit lever – och är vackrast. 

Snövit inser att hon måste fly och hamnar med tiden hos dvärgarna. Drottningen, som är trollkunnig, spårar dock upp henne och lurar henne att äta ett förgiftat äpple. Giftet fortsätter Snövit i koma. Dvärgarna tror att hon är död och lägger henne i en glaskista. En förbipasserande prins ser henne och blir förälskad. Han ger henne en kyss som bryter förbannelsen, Snövit vaknar och så lever de lyckliga under återstoden av sina dagar. 

Jag fattar grejen med sagor. Jag förstår allegorins, metaforens, liknelsens och symbolens mening. Men det fungerar inte på mig, jag, eller möjligen sagan, är inte tillämpbar. Inte kompatibel. I min saga är drottningen sjukdomen, Malin Snövit, flickorna dvärgarna, äpplet cellgifter och jag själv prinsen. Spegeln är diagnosen cancer. Spegeln är också en metafor för sjukvården. 

Jag kysste henne ju gång på gång. Jag räknade faktiskt, minst hundra kyssar varje dag skulle hon få – om inte det hjälper så hjälper inget var min tanke. Jag förstår att mitt känsloliv var helt i spillror, jodå, jag fattar det. Och det är det väl fortfarande. Men jag är som jag är, jag lever trots allt gärna i sagans, musikens och poesins världar – hur svarta dessa emellanåt än ter sig. Och jag tänkte faktiskt på sagorna när jag kysste henne en sista gång, strax efter att livet lämnat henne. 

Det fungerade inte. Hon vaknade inte. Sagan snackar skit. 



Det är många olika insikter och beteenden som följer med att återkommande besöka sjukhus. Eller så är det insikter om ens beteende det handlar om, kanske. När man besöker sjukhus kan man i varje fall konstatera att det finns gott om speglar. I hissar, kapprum, toaletter och på patientrummen hänger de. Jag har ofta undrat varför – det minns jag att jag funderade över redan på 1980-talet när jag jobbade extra som lokalvårdare på Falu lasarett. Kanske vill den logiska och evidensbaserade vården ständigt påminna oss om verkligheten, kanske vill den hindra oss från att göra oss några illusioner? 

Jag vet inte. Något jag däremot vet är att man ofta slänger en likgiltig blick i någon av alla dessa återkommande speglar man passerar. I takt med att de dåliga beskeden rullar in och den fulla insikten av konsekvenserna därav går upp för en blir ögonens sorgsna uttryck, orosrynkornas ihärdiga lyster och skinnets gråbleka nyans allt mer uppenbara. 

Spegel, spegel på väggen där – säg mig vem som sjukast i landet är. Det blir till sist en konst att undvika alla speglar och när man ändå står framför en tittar man inte i den. Konsten att låta blicken zooma ut för att förvandla spegelbilden till en suddig kontur blir en mäktig försvarsmekanism. Det vore nästan bättre om spegeln kunde tala, sa jag en gång till henne. Så man slapp se eländet, menar jag. 

Jag vet inte hur många gånger jag rödgråten stått framför en spegel på sjukhuset. Jag tog upp saken med henne en gång, i bristen på andra samtalsämnen. Det var väl under ännu en segdragen väntan på att någon omgång med cellgifter skulle bli klar. Hon skrattade lite som om det var något urbota dumt eller löjligt självklart jag sa. 

Kära. Speglar har jag sedan länge slutat titta i. Vi struntar i dem, kom och sätt dig här hos mig istället.

Så pratade vi, så kramades vi och så kysstes vi. Och hon var ännu vaken. Hon var ännu hos mig. 

Jag har en rätt stor spegel i mitt badrum. Spegel, spegel på väggen där. Säg mig vem som stirrar tillbaka ur dig? Vem är jag nu? En prins, måhända. Så växlar spegelbilden och istället för prinsen framträder den stora, svarta drottningen. Hon sticker ut sin knotiga hand ur spegeln. Hon trevar efter mitt hjärta men finner till sin missräkning att det är borta. Krossat. Det blir svart där inne i mitt eget skapande.

Så plötsligt hörs en munter sång – hej hå, hej hå, vi ska till skolan gå… Drottningen försvinner snabbt ur spegeln, prinsen är tillbaka. Ensam visserligen, något luggsliten och ännu med hjärtat krossat – allt är oförändrat. Eller? Nja, något är förändrat. Slit och släp-prinsen med krossat hjärta är där, visst är han det. Men med honom finns också några dvärgar att ödsla sin kärlek på. Och, för att citera Frost:

Two roads diverged in a wood, and I – I took the one less traveled by, and that has made all the difference

Jag har kanske fel. Sagan kanske fungerar på mig, när allt kommer omkring. Poesin också. Sången med. That has made all the difference, helt enkelt.

bild 52 – näktergalen från falun

Nu är det över. Begravningen alltså, det andra har väl knappt börjat kan jag tro.

Nog har vi fruktat den 17:e maj, flickorna och jag. Nåväl, den 17:e maj kom och den 17:e maj gick som ett datum för alltid inristat i min personliga historia som livets ojämförligt värsta dag. Men också en mycket vacker och ljus dag.

Jag har viss, låt vara ofrivillig, erfarenhet från salig mors, mosters och min systers begravningar så något visste jag ju om hur det skulle kännas under begravningen.

Vi gick igenom det hela i detalj, många gånger, i förväg. Det är okej att gråta, att inte gråta, att röra sig, springa runt. Vad man nu vill eller behöver. Men teori är en sak, verkligheten en annan. Dagen kom, alltså, och den gick utan jag riktigt vet hur det gick till. Så många människor som på olika sätt varit iblandade i detta. Prästen Petter, vår gamle vän, som gjorde en insats bortom vad någon kan begära. Jag har för övrigt bett honom om hans fantastiska griftetal.

 

En bra dag under VM i Falun

 

Alla våra körvänner som hörsammat Malins önskan om ”en maffig kör”, musikerna och dirigenterna Henrik Alinder och Cecilia Rydinger Alin, Pelle Gustafsson (som skrivit arrangemang för delar av musiken), solisten Hedvig Eriksson, spelmännen och så förstås våra vänner Magnus, Mia, Patric, Ulrika och Anna-Karin.

Många är ni som hjälpt oss genom detta men utan den sistnämnda trojkan hade det helt enkelt inte gått. Nu är jag i och för sig inte helt säker på att det kommer att gå ändå – men vi har iallafall klarat oss förbi begravningen.

Och vilken begravning det blev.

Kyrkan kändes som näst intill fullsatt (jag tittade inte efter så noga), många släktingar och vänner från när och fjärran hade kommit. Rådhuset flaggade på halv stång och vädret var gott. Det blev verkligen en fin stund. Plötsligt flög sidodörren upp i kyrkan och in virvlade en vind som ett naturens eko av hennes humör. Det var som om Malin ville säga oss att, nej, nu får det vara nog med sorg!

 

 

Minnesstunden efteråt var trevlig, avspänd och den mer intima efterföljande andra stunden hemma hos oss kändes också bra – precis så som hon ville ha det. Några av de besökande frågade mig om musiken på begravningen och jag lovade återkomma. Det görs härmed.

Först framförde Hedvig, Pelle och Henrik Caccinis Ave Maria i ett arrangemang av Pelle. Psalm 238 A är en koral ur Johannespassionen som översatts till åtminstone två psalmer varav detta är den ena. Just psalmerna var svåra att välja men jag bestämde i samråd med Malin mig för att genomgående ta musik vi hade en relation till.

 

en bra midsommarafton

 

Otto Olssons Ad dominum (Psalmus CXX) har vi sjungit flera gånger och den maffiga kören var alldeles enastående. Tack, kära körvänner. Verkligen – tack. Under avskedstagandet spelade Jobs Maria Larsdotter Darke, Pelle, Patric, Arvid och Jobs Karl Larsson och Henrik. Särskilt Jorms sång, som Malin önskade (vi hade den på vårt bröllop) vittnade många om som en speciell upplevelse. Utöver den spelades Ljugarn, visa från Rättvik, Säbb Johns d-mollpolska, vårvindar friska – polskevariant från Leksand, Min levnads afton, från Bingsjö, Tingsmarschen, från Leksand.

Därefter framförde Hedvig Stefan Holmlunds Till mamma sen alla den klassiska psalmen 201 (”en vänlig grönska”) som vi återkommande sjungit i diverse körarrangemang, Malin och jag. Cecilia ledde en minst lika maffig manskör i Under rönn och syrén – en sång som, vilket jag tidigare berättat, spelade stor roll för oss i slutet av vårt gemensamma liv där på sjukhuset.

Begravningen avslutades med Rachmanikovs Vocalise under vilken jag, Viktor, Magnus och Malins bröder Martin, Johan och Gustaf, bar ut kistan. Att bokstavligen bära den man älskar, den som under halva ens liv betytt allra mest, i med- och motgång stått allra närmast, ens barns mor, den som aldrig svikit eller vikt ner sig, till den sista vilan är en känsla som…ja, jag mäktar inte återge det.

Med stor risk att låta så där klichéartad igen – mitt hjärta är brustet. Mycket trodde jag mig klara här i livet, men någonstans där gick gränsen.

 

ännu en mycket, mycket bra dag

 

Men jag tänker inte dela med mig så mycket mer av mina egna ord, tankar och känslor i detta avseende. Jag ger er istället det enda talet som hölls på den officiella minnesstunden. Jag vill gärna att fler ska få ta del av det. Viktor beskrev det senare som att han sett människor sitta och fingra på sina egna talmanus men efter Magnus sagt sitt resignerat knyckla ner lappen i fickan igen. Måhända en överdrift, men ändå.

 

Det var någonting med det där skrattet…

Hennes skratt…

Något unikt.

Vi var många som gjorde allt vi kunde för att få henne att skratta. Jag minns särskilt när jag lockade fram det.

Det där skrattet…

Den gången jag hävdade att Ben Affleck är världens bästa filmskådespelare. Jag tror att det var när jag med stor emfas drev tesen att Ben Affleck borde fått en Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen Pearl Harbour som det brast för henne.

Hon lutade huvudet lite bakåt, kinderna rosades, ögonen vattnades och hon strök händernas utsidor mot ansiktet och skrattade hejdlöst på sitt speciella vis. Jag matade på så enfaldigt jag bara kunde eftersom jag visste att det var just min enfald hon skrattade åt.

Hon hade hög integritet och var noga med att hålla distansen.

Det där skrattet öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hennes innersta rum. Skrattet var min belöning. Jag var inne.

Det var därför jag älskade att få henne att skratta. Det är först nu efteråt jag förstår att det var så det var.

Bäst på att få henne att skratta var han.

Han kallade sig ”Näktergalen från Falun”. Hon tyckte det var roligt att han kallade sig det.

Han också.

Han lockade henne alltid till skratt. Han gick så långt att han snodde mina vitsar för att få henne att skratta. Jag bryde mig inte om det, trots att jag inte gillar när man snor mina vitsar.

För det var ju han.

Jag minns att de skrattade tillsammans – hon och han.

Först hela tiden.

Sen halva tiden. Andra halvan var allvar.

Nu skrattar de inte alls tillsammans.

Häromdagen såg jag en film med ben Affleck i huvudrollen – ”Jessey Girl”. Ben Affleck var som valigt lysande i sin rollkaraktär. Den här gången spelade han en ensamstående förälder som sörjer sin förlorade hustru. Oscarsvibbar igen.

Jag kände att cirkeln var sluten. Det var den.

Det var någonting med det där skrattet.

Näktergalens skratt…

Något unikt.

Som han skrattade när jag berättade en historia han hört många gånger förr och jag överdrev och la till för att det skulle bli ännu roligare. Asgarvet. Gapflabbet.

Det där skrattet som öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hans innersta rum. Nyckeln han givit mig så många gånger. Jag ska göra vad jag kan för att få honom att skratta så igen.

Som han skrattade då.

Näktergalen från Falun.

Hennes vän. Min vän.

 

 

en bra, skrattande dag

 

Jag låter som en raspig skiva som spelats lite för många gånger, känner jag. Men jag vill ändå ännu en gång tacka för all kärlek, omtanke och vänlighet världen visat oss. Det är som att alla verkligen vill att det ska gå bra för oss tre som är kvar. Från Mats med personal på Ica i Slätta, chefer, kollegor, elever, grannar, kyrkans personal, till släkt och vänner.

Det är verkligen en stark känsla, som jag vilar trygg i.

Avslutningsvis vill jag säga tre saker.

Först att jag är glad över att jag fått leva som jag kunnat göra under nära 25 år. Jag känner mig privilegierad och alldeles varm av allt fint jag fått uppleva. Jag ser en framtid och jag är sugen på att ta den i anspråk – vad den än innehåller.

Till Magnus vill jag säga att jag lovar att skratta igen. Inte än, men snart. Även om det aldrig kan bli på riktigt samma sätt (som det känns just nu) så kommer jag en gång att skratta. Annorlunda är väl också något bra?

Till sist har jag lovat att skriva en liten dikt till – den här gången en glad sådan. Dotter 2 och jag kom överens om det mitt under begravningen (hon satt och irriterade sig över dels alla sorgsna människor och dels min vers som fanns med i programmet) och det finns vissa löften man helt enkelt inte sviker. Ett löfte av den typen gav jag en gång Malin – och det höll jag. Ett annat är nu avgivet.


Nej, hörrni, det är en vacker kväll i maj. Det är kanske dags att gå vidare i tillvaron, att tänka lite mer som Dotter 2. Jag tittar ut och ser så mycket skönhet i världen. Jag hör tjejerna skratta från köket och… vänta! Nog tusan hörde jag väl Malin skratta också!

Jag mår bra. Jag känner ännu kärlek.

Det har jag ju alltid gjort.

 

en underbar dag

stilla veckan – hard core

Jag kommenterar återkommande för eleverna bakgrunden till olika högtider och företeelser som vi firar eller uppmärksammar. Stilla veckan, exempelvis. Min egen vecka har möjligen varit stilla till det yttre men mitt inre, ja, det är en helt annan fråga.

Någon frågade välmenande hur det känns, egentligen. Ja, hur känns det? Hur känner man sig egentligen efter att ha fått frågan vad ens käresta ska ha för kläder på sig i kistan. Och hur känns det egentligen att lämna en avdelning med sina barns mammas ägodelar i några väskor – men utan henne, för alltid utan henne. Långsamt går vi mot hissen. På många sätt en personlig golgatavandring.

Rädslan över vad som väntar utanför sjukhuset, detta sjukhus som varit en naturlig del av våra liv de senaste två åren. Nu är det över. En liten hand som hårt kramar din.

du ska väl inte dö, pappa?

Hur det känns egentligen. Jo, det känns som min själ befinner sig i torktumlaren och det digitala räkneverket säger att programmet är klart. Men så fort jag tar i handtaget går tumlaren igång igen, ett extra varv. Och ett till. Och så där håller det på. Man vet innerst inne att tumlaren inte alls är klar, räkneverket ljuger, det kommer att ta minst fem minuter till innan luckan går att öppna. Och tål förresten en själ att tumlas? Är den tvättad i rätt antal grader? Vilken kvalitet kommer min själ att hålla när jag äntligen tar mod till mig och öppnar luckan? Är den intakt?

(GLÖM INTE LUDDET!)

Om någon undrar huruvida jag är nykter när jag skriver dessa rader vill jag till mitt försvar hävda att det är jag visst det. Jag sjunger nämligen i kyrkokör och det är långfredag. Senast i morse sjöng jag. Räcker inte det som försvar, vet jag inte vad jag ska säga. Huruvida jag är vid sunda vätskor, ja det är en annan fråga. Det avgör till syvende og sidst torktumlaren.

Möjligen har någon noterat att jag delar musik som relaterar det jag nu går igenom. Det handlar om terapi, liksom skrivandet, och det funkar rätt bra att välja ett musikstycke om dagen att lyssna intensivt på. Musik som på ett eller annat sätt berör vår relation och vårt gemensamma liv. Säkert kommer någon att tröttna på mig innan detta är över, men strängt taget gör jag det faktiskt för min egen skull.

All denna musik vi sjungit tillsammans, Malin och jag. Så här i påsktid kommer jag att tänka på Johannespassionen som vi sjöng 2016. Pasio betyder att lida, och lider gör ju jag. Alla som saknar någon lider.

Just Johannespassionen 2016 gick vi all in på och lyssnade, diskuterade, njöt och analyserade. Vårt fredagsmys bestod ofta av rödvin och (Johannes)passion. Jodå, jag inser hur pretto det låter, det gör jag. Men det är ju de små grejerna jag saknar mest, de som gjorde oss till oss och definierade oss som par. Det benhårda vi som inte ens barnen var en del av.

Särskilt det här stycket (ja, jag vet att det inte riktigt passar i kronologin för berättelsen vs långfredagen) lyssnade vi på. Och när vi hörde det live av Hedvig Åberg, förlåt Eriksson (det är till att leva i det förgångna, grabben) ja, då var vi båda tysta av hänförelse. Länge var vi det, i bilen hem. Sen släppte fördämningen: men vad bra hon var!

Nu är det tyst inom mig och om någon fördämning bryts, så är det sorg och tårar det handlar om. Som sig bör under en traditionell långfredag. Det är väl därför jag spelar och delar musik, kan tänka.

Jag saknar dig, Malle. Stilla, stormigt, högt och lågt. Dovt i bröstet, brännande i ögonvrån, glatt, ledsamt och förstrött så saknar jag dig av hela mitt hjärtas alla vrår.


Vad mer att andraga? Jo, igår köpte jag ett radhus. Men det är en annan historia, det.


Relaterat:

Johannespassionen inifrån

Malin

Det är med oändlig sorg jag måste meddela att min älskade fru och allra bästa vän, flickornas mamma, Malin, efter en hård och på alla sätt ojämn kamp lämnat oss.

Först vill jag be alla släktingar och vänner som tills helt nyss inte vetat något, eller relativt lite, om ursäkt. Men det är ju så hon är, min Malin. Och så ville hon ha det. Full av integritet in i det sista.

Hon har dock godkänt dessa ord.

Malin hatade, verkligen hatade, varje enskilt ögonblick som sjuk i cancer. Inte så som vårdpersonalen ibland trodde att hon levde i förnekelse. Nej, hon visste nog hur illa det var ställt men föredrog att inte se sig som sjuk. Allt skulle rulla på som vanligt.

Hon jobbade tills nyss, försökte så länge som möjligt uppehålla körsången (hmoll-mässan blev hennes ofullbordade verk) och planerade in i det sista resor och upplevelser för familjen.

Nu är det över. Nog lurade hon er ordentligt, va? Min bror Viktor, han visste ju att hon var sjuk men inte hur nära slutet vi var, blev arg när han först hörde vad klockan var slagen: vad i helvete vi drack ju Dry Martinis för tre veckor sen?!

Hur, kan man undra, hamnade vi i detta jordiska helvetes alldeles egna slukhål?

I oktober 2017 åkte Malin till sjukhuset med vätska i magen. Det visade sig vara cancer som inte gick att operera. Sedan dess har hon genomgått flera behandlingar med cellgifter. Inget har hjälpt särskilt länge eller mycket. Men biverkningarna härjade däremot med full styrka. Till sist gick det helt enkelt inte längre.

Men vad hon kämpat. Kunde jag beskriva det för er så skulle jag. Men det går inte så jag nöjer mig med att säga följande. Hon har verkligen försökt. Okej? Hon hälsar till er alla på sitt karaktäristiska vis och tackar för den omtanke som hon vet att ni har eller kommer att visa.

Jag återkommer med information om begravning men kan kort säga att den kommer att ske i Kopparbergs kyrka här i Falun. Hon hoppas på ”en maffig kör, men det går väl inte för det är ju snart påsk”. Min Malin, min älskade. Jag ska göra vad jag kan.

Jag är bortom sorg och bortom ord. Men jag kan ändå inte låta bli att uttrycka en oändlig tacksamhet över att jag fick tillbringa 25 år tillsammans med världens bästa person. Det hade gärna fått bli 25 till, förstås, men 25 år är inte illa om man betänker alternativet: att inte leva 25 år med henne. Och man får väl inte gapa efter för mycket, antar jag.

Jag tänker också på dem som arbetar inom vården, det måste ändå vara världens finaste och viktigaste jobb. Det måste också vara ett otroligt svårt arbete. Till personalen på kvinnokliniken och palliativa avdelningen vill jag rikta ett stort, varmt och kärleksfullt tack för er vård och omsorg av min Malin. Och av mig, för den delen.

Det kan inte vara alldeles lätt att ta hand om en storgråtandes snubbe som vobblar omkring i personalrum och korridorer hela tiden. Tack för er fina vård och medkänsla ni visat – framförallt för flickorna.

Jag vill även tacka dem som funnits där på olika sätt med varma ord, kramar och erbjudanden – jag är alldeles överväldigad av all kärlek som visats oss. Särskilt Malins föräldrar och våra fina, fina vänner. Magnus förstås, och alla ni andra.

Jag vill avsluta med några egna ord till en som älskade livet ända in i det sista.

Så lägger sig vinden och tältduken slutar smattra och slå. Allt blir med ens alldeles lugnt och stilla. Du kryper ur sovsäcken och lämnar tältet. Jag iakttar dig genom tältöppningen när du sträcker lite på dig i morgonsolen. Plötsligt tjuter du till helt kort i en blandning av väl- och obehag. Du suger in den klara fjälluften. Du njuter, verkligen njuter. Så strövar du iväg över fjällheden och försvinner bakom en sluttning.

Jag älskar dig, bästa kompis, tänker jag och ligger kvar. Bara en liten, liten stund till.

Vad mycket roligt vi haft tillsammans, du och jag. Från studietiden i Uppsala tills för fyra veckor sedan.

Att få dela de sista dygnen med dig är bland det vackraste jag någonsin upplevt. Vilket underbart avsked. Vi har under en knapp vecka sovit i samma säng, kramats, pussats och viskat underbara saker till varandra. Hela mitt känsloliv är förvisso i spillror – fast på ett bakvänt bra sätt i en blandning av total sorg och fullständig kärlek.

Jag måste få citera åtminstone en sak du sa, precis i slutet. Det här var ju jäkligt onödigt – ska vi inte ta och skippa det? Äh, det blir nog bra förresten – jag litar på dig.

Så typiskt dig. Men riktigt bra kan det nog aldrig mer bli, det får du förlåta mig. Nu har jag och tjejerna gått runt och gråtit med vårdpersonalen, tackat och sagt farväl.

Å, vad jag redan saknar dig Malle.

Å, vad jag älskar dig.

Filosofie magister

Om Uppsala är den eviga ungdomens stad är då Falun den eviga ålderdomens? Allt heter ju gamla nånting i Falun. Gamla Mormor (gruvan), Gamla berget, Gamla posten-parkeringen, Gamla herrgården etcetera.

Det finns en bok om Uppsala som heter Där kajorna talar latin vilket är en rolig titel eftersom det finns många kajor i stan och man kan även dra en parallell till begreppet fyllekaja. Någon annan fyllekaja än du själv, givetvis.

För ungefär ett år (blogginlägget skrevs 2012) sedan avslutade jag mina universitetsstudier. Jag började 1990, samtidigt som jag gjorde militärtjänst, läsa Öststatskunskap. Det jag nu avslutande var en gammal magisteruppsats, Resan till Älvaskären – om skärgårdtrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård perioden 1850-1996 som av oklar anledning aldrig blivit färdig. En potentiell läsare får gärna ett signerat exemplar.

2012 drog jag alltså iväg till mitt gamla lärosäte Historicum (i Uppsala måste allt latiniseras för att skilja lärosätet från andra, följaktligen heter den historiska institutionen Historicum den tekniska Teknicum etcetera) med uppsatsen i högsta hugg. Nu skulle agnar skiljas från vet(t)et.

Ventileringen blev något av en parodi. Jag upptäckte snart att jag uppfattades som något kuriöst inslag från förfluten tid, att det kunde vara roligt för dagens studenter att uppleva en fläkt från det förflutna i den numera moderniserade institutionen. Historicum hade nämligen flyttat från sin gamla fina adress som granne med Gustavianum. Det stora träbordet och porträtten på stränga professorer var ersatta av könlös konst och teknik. Charmen och mystiken var borta. Den tunga tystnaden som rådde i den gamla byggnaden var dock fortfarande den samma i de nya lokalerna.

Jag hade tagit med mig Thuresson för att han skulle hjälpa mig att slänga käft om så krävdes. Ett misstag, visade det sig snart. Han lierade sig nämligen omedelbart och skadeglatt med motståndarsidan, opponenten. Till sist summerade professorn att jag visserligen visste hur man slängde sig med gamla termer som ibidem och sånt, men i övrigt inte var så värst lysande. Men eftersom det inte fanns något att anmärka på måste jag godkännas. Samma kväll deklarerade den disputerade falusonen Edgren att han ansåg mig ha slarvat bort min akademiska talang på skörlevnad.

Jag avlutade min sista (?) kontakt med universitetet med att ta fram ett dokument som min professor skrev 1995. Det löd: Fredrik kommer enligt min bedömning kunna lägga fram sin uppsats så fort terminen tar sin början. Dokumentet skrevs för sjutton år sedan. Men jag gjorde ju som det stod – jag la verkligen fram min uppsats så snart höstterminen tog sin början. Höstterminen 2012. Detta sammanfattar kanske historieämnets problem, menade jag och tackade för mig. Med en filosofie magisterexamen under armen.

Direktör Bengtsson, vilken även kan lägga en kort sejour från Handels till meritlistan, hoppade över ventileringen men ansåg att min examen måste firas varpå han rundhänt bjöd på lunch på Domtrappkällaren. Det vankades cigarr och punsch som så ofta i hans sällskap. Sedan drog vi på oss frackarna och dansade natten lång med juvenalerna. Plötsligt var det 1990-tal igen, en tid år då världen ännu låg vid mina fötter och inga sorger fanns.

Nu är jag alltså filosofie magister vid Uppsala universitet. Nåja. Var tid har sin charm. Men Uppsalas är evig. Något av den stadens ungdomliga lycka bär jag alltid med mig. Jag avslutar med hopp om en trevlig helg och ett utdrag ur min favoritglunt. 

(Om inte det här räcker för anställning vid univeristetet vet jag inte vad jag ska ta mig till).

Caron och Titanic

Jag har fått en reva i min supermankostym. Visserligen flaxar jag glatt vidare en stund till på jorden vad det verkar, men det får mig självfallet att fundera lite. Över livet, döden och allting. Sedan råkar jag just nu vara omgiven av sjukdom, död och elände hos släktingar och vänner, kända och okända. Far, exempelvis, ska göra en allvarlig operation i veckan och går runt och citerar Cato den äldres sista ord: Stäng dörren.

 

Det finns inget vetenskapligt bevis att själen överlever kroppens död. När det är slut så är det slut. Vi finns inte mer. Hur är det att inte existera? Ett enda stort ingenting? Inte undra på att människor fortfarande en bit in på 2000-talet i stor utsträckning är religiösa och andliga. Man vill ha tröst inför döden, man vill veta var man hamnar. De stora frågorna har alltid sysselsatt mänskligheten.

Vi väljer i större utsträckning icke-religiösa ceremonier vid olika högtider nuförtiden. Inget ont i det. Frågan är kanske i vilken utsträckning den avlidne själv bestämt tillvägagångssättet vid vederbörandes begravning eller om det är de anhöriga som beslutat hur ceremonin ska genomföras. Om man nu inte tror på ett liv efter detta är väl begravningsceremonin mest till för de sörjande, antar jag. Detta dilemma finns skildrat i Evelyn Waughs En förlorad värld när den gamle lord Marchmain är döende.

Det blev ingen Oscar för Max von Sydow i natt. Han är en av de största ändå. Max lyckades vara med på en av filmhistoriens mest episka bilder: när riddaren spelar schack med döden. Döden går alltid bredvid oss, precis som i filmen Det sjunde inseglet och sällskapet blir tydligare ju äldre vi blir. Bergmans briljans har väl i mitt tycke aldrig varit större än i skildrade av livet som ett schackparti med döden. Och när vi ändå är inne på temat, i går avled Erland Josephson, även han en fantastisk skådespelare. Fanny & Alexander (länk nedan), femtimmarsversionen så klart, hör i mitt tycke till det bästa som gjorts på film.

Jag frågade min vän, tillika prästen i svenska kyrkan, Petter, om det här med icke religiösa ceremonier i icke-konfessionella kapell. Problemet, menade han, är att man gärna vill ha psalmer och klockringning och samtidigt ha en icke-religiös begravningsceremoni. Då uppstår ett problem. Man vill inte ha kakan synlig på bordet, men ändå känna smaken på den, för att efteråt kunna säga att man minsann varit principfast, att man inte har ätit något inte. Men det är på det viset att med klockor, psalmer och någon vacker bibeltext så blir ceremonin religiös. Och då ska en religiös ämbetsperson leda den. Vi kan ju prova att översätta problemet till företagsvärlden: Bäste herr Gyllenhammar (till de unga: PG Gyllenhammar var legendarisk chef på Volvo under 80-talet) kan ni tillverka en bil som har alla Volvos fördelar med design och säkerhet, men i stället för Volvo kallar ni den Ateist. Går det för sig?  Och kan någon ur miljörörelsen komma och gratis hålla föredrag om att bilar är bra för naturen? Kyrkan är också ett företag, som måste överleva. Vadå? Ska inte kyrkan alltid ställa upp? Trots medlemsras, inkomstbortfall med mera. Kyrkan måste finnas där när vi behöver den, oavsett om det handlar om att driva med trosfrågor, bibeltexter eller att peka finger åt övergrepp begångna i religionens namn. Lärare blir lärare för att stilla en inre drift att utbilda människor, sjuksköterskor är alla Florence Nightingailar eller moder Teresor och präster existerar under vårt friska och bekymmersfria liv som Jan Malmsjö-typer i Fanny och Alexander för att förvandlas till tröst och hopp när sådant behövs. Eller? Nåja. Lite ligger det väl i kallet.

 

Själv tänker jag mig livet efter detta lite, småpatetiskt måhända, som slutscenen i Titanic när den gamla damen i döden återser sina medresenärer. För i min värld sjunker inte fartyget, det är helt enkelt livet efter detta. Där finns de allihop och väntar på mig, vänner, släktingar och kändisar. Jag får ta plats vid bordet mellan mamma och morfar. Lite längre ner sitter andra släktingar och historiska personer. På kvällen får jag dansa med Ingrid Thulin, efter Malin, min stora kärlek här i livet. Men så är de inte helt olika heller (till sättet, alltså, för alla vet ju att verklig skönhet kommer inifrån).

När sedan Malin och flickorna kommer ombord, tar jag dem gott emot, som Skavlan uttrycker det. Min skumma syn spelar ingen roll. Man behöver inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns. (Säger jag alltså till min hustru, inte till Ingrid).

Vi vet inte när livet slutar, men hur. Vi dör. Det enda vi kan påverka är den stund på jorden vi har. Jag försöker leva mitt liv så att jag ska känna mig trygg och klar när jag står där vid vägskälet och det är min tur att kliva in i Titanics danssalong. En rätt skön känsla att luta sig emot, ändå, om det nu är så att det redan i morgon är över för mig.