Foto – Adolphson

Foto, Historia, Livsåskådning, Mat och dryck

bild 149: Alexander Adolphson

19 december, 2025av adolphson

Magnum mysterium. Evig kärlek. Det är grejen. Och den finns överallt.

Alexander den store mötte under sitt liv många (för honom) nya, märkliga seder och bruk. Det är inte konstigt att han präglades av det. När jag var ung älskade jag att läsa om Alexander och tänkte att om jag någon gång blev pappa skulle barnet döpas till Alexander efter världserövraren. Det var väl framsynt tänkt av mig. Men jag fick ingen son och har inte tänkt att skaffa en heller.

Magnum mysterium, det stora mysteriet, syftar i kristendomen på det stora undret att Jesus föddes. Det finns, vad jag vet, inga bibliska belägg för att det skedde just den tjugofemte december. Dessutom är det angivna året för frälsarens födelse lite osäkert men det lär ha skett senast 4 före Kristus. Han var allt före sin tid, den där Jesus. Vi människor har alltid festat till ordentligt under midvinterståndets vilda hysteri och ibland får man anpassa kartan efter verkligheten. Inget större mysterium med det, förmodar jag.

Magnum mysterium. I vardagens innersta väsen ryms alltings helg, tillvarons hjärta. Det viktiga är oftast inte vad man gör utan att man gör det med stil. Det ryms så mycket skönhet i vardagen. Vardagen är alltings mått.

Magnum mysterium. Ryktet har gått. Min yngsta brorsdotter Lykke har fått för sig att det är Baffra, alltså jag, som är tomten.

Högtider innehåller alltid en blandning av religion, tradition, seder och tid. Det kanske inte är något större mysterium, egentligen. I mötet mellan när och fjärran, förr och fornt, här och nu blir det lätt som det blir. Vad håller Alexander på med?! Har han gått och blivit perser!? Har man aldrig tråkigt har man heller aldrig roligt. Finns ingen vardag finns heller äingen högtid.

Ordet jul är ett nordiskt ord med oklart ursprung. En teori är att det kommer från det germanska jehwla. Också ordets ursprungliga betydelse är omstridd, men det kan helt enkelt ha betytt ”fest” eller ”högtid”. Alla forntida kulturer har firat högtider vid vinter- och sommarsolstånden och de moderna kulturerna har tagit över traditionen. I Rom, exempelvis, ersattes en äldre fest med att fira Jesu födelse under 300-talet. I norden dyker ordet Jól upp i en hyllningssång till kung Harald Hårfagre på 900-talet i formen att dricka jul. Förmodligen handlade det om en fruktbarhetsfest på senhösten för att främja god årsväxt och fred. Högaktuellt, skulle jag säga.

Det moderna svenska julfirandet uppstod under andra hälften av 1800-talet. Då tog man in granen i hemmet och väntade besök av tomten – som till skillnad från andra länders tomtar inte gjorde entré via skorstenen. Fortfarande vid mitten av 1900-talet var den svenska tomten en illmarig liten gubbe i grå vadmalskläder som fjärran från Disney vakande över gårdens djur och människor. Julkrubban är en katolsk sed som fram till 1929 var otänkbar i svenska kyrkor. Vid andra världskrigets utbrott hade julen blivit mer kollektiv och kommersiell med offentliga julgranar, luciafirande och julskyltning.

Lussekatten kom till Sverige i slutet av 1600-talet och kallades för ”dövelskatt”. Eftersom djävulen ansågs vara ljusskygg smaksattes bullarna med solgul saffran tänkt att skrämma bort honom. Av Djävulen, som också kallades Lucifer, kom senare namnet lussekatter. Inledningsvis var det bara överklassen i Mälardalen som kostade på sig denna lyx men i slutet på 1800-talet, när luciafirandet spred sig över landet, blev också lussekatten allmänt förekommande.

Julgranen symboliserar livets träd i paradiset vars frukter (pyntet) ger evigt liv. Granen fanns hos överklassen redan på 1700-talet men blev också den allmän i början på 1900-talet. Julmaten är den typiska för bondesamhället om än i stor mängd. Gröten och lutfisken är traditionell fastemat, man skulle fasta till juldagen – alltså fram till Jesus ankomst och därefter fira med en rejäl fest. Doppet i grytan var ett sätt att fuska lite med fastan. Julgrisen slaktades på julnatten för att ge färskt kött till jul, skinka och revbensspjäll är traditionell julmat.

Julklapparna är symboler för de tre vise männens gåvor till Jesusbarnet, tidigare gav man dem på nyårsafton. Från början kom julbocken, inte tomten, med klapparna –bocken är en medeltida symbol för djävulen. Kanske kan man här ana den dubbla inställningen som vi ibland kan känna inför julens överdåd: presenter och frosseri (en av de sju dödssynderna) är djävulens påfund.

Så till det här med ledighet. Jag har en gammal vän som brukade svära över Gustaf III. Hans ilska gällde Helgdagsreformen 1772. På senmedeltiden var svenskarna lediga cirka 110 dagar per år eftersom varenda religiös högtid, och de var många, skulle firas med ”afton” före och ”dagen” efter den aktuella högtidsdagen. I samband med statskuppen 1772 gjorde emellertid GIII slut på festen genom den stora helgdagsreduktionen. Maleur. Det skulle dröja till 1950- och 60-talen innan vi kom upp i samma mängd ledig tid igen. Min svåger och salig svägerska försökte förövrigt införa traditionen att fira nationaldagsafton – ett trevligt, och historiskt helt riktigt, initiativ.

Finns ingen vardag finns ingen högtid. Jag har alltid satt en ära i att älska vardagen som den ter sig och därför, tror jag, älskar jag också högtider. Det är lyxen att rå sig själv som är det väsentliga. En högtid eller upplevelse är ingen verklighetsflykt, det är en del av helheten.

Jag, tomten? Nonsens. Vilket mysterium hade inte det varit, liksom. Jag har bara haft lite otur och missat tomten en massa gånger. Som det nu är sörjer jag att vi inte får träffa samma tomte samtidigt, Lykke och jag. Det eftersom vi inte firar jul tillsammans i år.

Det är nu tid att njuta av tillvarons innersta väsen. Jag ber därför högaktningsfullt om att få tona ut en smula, så här mitt i djupa midvinter, med tillönskan om en riktigt god jul. Jag gör det med ett utdrag från Karin Boyes dikt Idyll.

… Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, likt en len lätt dimma. Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa? Var inte rädd: i vardagens innersta, i allt livs hjärta, brinner med stilla nynnande vågor en djup hemlig helg.

Det stora mysteriet är inte vem som är tomte, vem som eventuellt föddes eller dog. Det stora mysteriet är, enligt min grundmurade uppfattning, allt vi tillsammans skapar och upplever under vardag och fest. Men tänk att få vara som Jesus: före sin tid. Bättre före än efter, som det heter. Det förra är nämligen för mig, det senare för andra. Quel mystère!

Jag blev faktiskt pappa. Det är lustigt, men jag trodde alltid det skulle bli en son. Det blev det inte och jag njuter varje dag av att se mina döttrar erövra världen. Det finns mycket att lära sig av hur andra människor ser på livet. Inte minst dessa döttrar. Och brorsdöttrar.

Evig kärlek. Det är grejen. Den finns överallt. Pass it on. Det är det stora mysteriet.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Juloratoriet (altarian)

Oh Magnum mysterium

Fear no darkness promised child

Källor:

Wikipedia

Modeus: Tradition och liv

Ornässtugan.se

Bibeln: Berättelsen om Jesu födelse finns i Lukas 2:1-20

Berggren: Landet utanför, Sverige och kriget 1939-1940

Foto, Resor, styrsö

bild 121 – ett vykort

6 juli, 2025av adolphson

Jag kan endast svara ett par ord och du får inte ta den karga tonen för ovänlighet.

Synonymer till adjektivet karg är snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv.

Skatter som dyker upp. Jag finner en i huset på Styrsö i form av ett vykort avsänt den tjugoandra mars 1934 – för övrigt samtidigt som far, ungefär två månader gammal, befann sig i Råbäckslägret strax utanför Boden – från Norfolk vid den amerikanska Atlantkusten. Vykortet är ställt till fröken Rika Johansson i Göteborg och texten lyder: Jag mår bra, och kommer hem, om två månader till Göteborg. Jag skall skriva brev senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Ivar

Tänk om nutidens genomsnittlige mejlskrivare kunde vara lika karg, tänker jag för mig själv när jag öppnar inkorgen efter semestern. Det är morfar som skickat vykortet till en av sina systrar, Rika. När han senare kom hem besökte han inte bara henne utan också två andra systrar på Styrsö. Morfar hade stor familj men sin syster Rika verkade han tycka extra mycket om. Jag minns att hon brukade ringa honom och ibland var det jag som svarade. Morfar! Det är faster Rika i telefon! Ska vi fika, säger du? JassÅ (han betonade å:et särskilt) är det Rika! Morfar blev alltid glad och upprymd över de där samtalen.

Isak och Josefina på Gullholmen omgiven av alla barn. Morfar syns till vänster i sjömanskostym. Rika är precis ovanför.

Kargheten. Jag känner den strömma mot mig från vykortet. Förr var den, iakttagen genom historiens kyliga distans, påtaglig överallt i samhället men något av den lever också kvar här på ön. Den bistra humorn. Det kärva sinnelaget. Några exempel: Jag tackar någon för hjälpen med att få båten i sjön och frågar om det är något jag kan göra i gengäld. Repliken (framförd med en vänlig glimt): Rösta inte på Centerpartiet. Ännu ett exempel: Är det inte Anitas pöjk? Du som skriver om öa? Jag njuter ett kort ögonblick av att för en gång skull vara den av Anitas tre barn som är känd och omtalad innan jag återvänder till verkligheten och berättar att det faktiskt är två av pöjkarna som då och då skriver om ön. De räcker la me en? Ytterligare ett exempel: Har du skaffat båt med brossan? Byt till eka, är mitt råd. Men han svågern är la inte helt tappad bakom en vagn? Det kan nog gå.

Jag och Dotter 2 besöker Styrsö Kammarmusikdagar. Även om hon inte är född (men döpt) på ön bär hon på något av kargheten, kanske är det hennes mors jämtska arv som gör sig påmint. För aftonen är det en av Mozarts violinsonater och Chopins etyder som gäller. Hon uppskattar musiken och säger efteråt att jo, det var bra. Men pappa. Du behöver inga flickvänner för att gå på sånt här. Du kan gå med mig. Avväpnande, kargt, och mitt i prick.

När jag växte upp fick man inte duscha särskilt ofta i det minimala badrummet hos mormor och morfar. Man tvagade sig i havet (så det löddrar i vika!). I början på 1980-talet kunde man då och då sno åt sig en dusch hos kusinerna (påhejad av morfar gå in dit, de har sommarvatten) som köpt ett eget ställe nästgårds: ”Bagarns”. I vilket fall var man tämligen salt efter ett par veckor. Nu har vi fem döttrar, sex när svågerns dotter är här (hon är ju också min, på något sätt), och duschningen i huset har med tiden gått från karg till motsatsen.

Nästan alla systrar på bild, ingen karghet (eller lödder) i vika

Vykortet från Norfolk. Jag undrar hur han hade det på den resan, morfar. Och hur det var på Styrsö, samtidigt. Ett foto från den här tiden föreställer mormor utanför handlaren. J E Diversehandel låg där dagens Konsum ligger. Mormor kallades, lite kargt men skämtsamt, för ”femifem” eftersom hon alltid kom till butiken strax innan stängning.

Mellan vykortet som skickades 1934 och tillfället när detta skrivs ryms en evighet. Ingen dotter har slagit upp sina saligt himmelsljuva ögon, jag har sprungit, badat och övervägt att inte återvända till Dalarna – eller som en granne säger: jag vet la inte hur det är i Falun men det är fasligt grant här på vintern också, du borde bo här – Viktor bakat morgonbrödet och far, hör vi, slappar i sin fåtölj hemma i Falun.

Bara för att man är karg behöver man inte vara snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv. Det visar om inte annat livet på Styrsö. Då som nu.

Bästa potentiella läsare. Jag mår bra, och har kommit hem, efter nästan två månader från (typ) Göteborg. Jag skall blogga mer senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Fredrik

Vi, och alla andra, lever och står i samtidigt som vi under vår lilla stund här på jorden ständigt skapar nya skatter för framtiden att upptäcka.

Jag kan ofta svara med många ord och du får ej taga den den överdrivna tonen för arrogans.

Relaterade blogginlägg:

Gullholmen

Blås ut

Musik:

Mozart violinsonat g-dur kv 379

Sven Bertil Taube: ett sista glas

Källor:

synonymer.se

Foto, Historia, styrsö

Bild 170: Sitting Bull

27 april, 202528 april, 2025av adolphson

Va, är jag från Brännö? Eller Turkiet? Eller Amerika? Jag som trodde att Dalarna eller Styrsö var mitt ursprung.

Jag är en främling som är hemma. Fast borta. Två och en halv vecka på Styrsö. I april.

Jag har via släktforskning fått en uppdaterad rapport angående min genetiska härkomst. Den kompletterar bilden jag redan har: att jag är född i Falun med en pappa från Boden och en mamma från Styrsö. Flickornas mamma föddes i Jämtland och deras morfar i Stockholm. Ragna är från Gästrikland med rötter i Dalarna. Hoppar man tillbaka ytterligare en generation för var och en av oss är den geografiska spridningen total. Så fortsätter det genom myriader av spår in i förflutenhetens dimma.

Jag bad AI skapa en bild av hur jag kunde sett ut om jag varit någon ur Siouxfolket. Det gjorde AI men först efter att läxat upp mig för att ha använt ett daterat, stereotypiskt, nedsättande och för att inte säga rasistiskt sökord. Å andra sidan tror jag AI också gjorde sig skyldig till något av ett övertramp.

Ragna säger ibland att jag får för mycket tid att tänka på Styrsö och att det inte alltid är bra. Man måste komma ihåg varats olidliga lätthet också, menar hon.

Alla människor är ut- respektive invandrare och därmed en blandning av ursprung, arv, sociala omständigheter och miljö. Hur svårt kan det egentligen vara att inse att vi är en mänsklighet som bor tillsammans på en planet? Att ingen har mer rätt till en viss plats än någon annan? Att vi inte är mer än några ytterst tillfälliga besökare, här, där, nu och kanske sen. Inte en särskilt svår insikt, måhända. Vi har faktiskt redan tillräcklig kunskap om både oss själva och planeten, det är inte där skon klämmer.

Mina, Louise, Elinora, Lykke och Ragna. Modern family.

DNA ljuger inte men har heller inget med geografisk hemvist att göra. Jag är enligt de indelningar genetiken gör 50.1 procent svensk, 29,9 procent norsk, 16,5 procent finländare, 2,2 procent dansk och 1,3 procent engelsk. Jag är lite förvånad över den blygsamma delen danskt påbrå för jag gillar ju både öl och korv (AI rynkar nu irriterat pannan). Men så här har det inte alltid varit. Det hela är en process. Från början, verkligen från början, var jag 48 procent europeisk jägare och samlare och 28,6 procent av mitt ursprungliga jag anatolisk (den asiatiska delen av Turkiet), 22,4 procent är kaukasisk (bergsområde mellan Svarta havet och Kaspiska havet, där länder som Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och delar av Ryssland ligger) och 1 procent östsibirisk jägare och samlare. Det verkar rimligt, jag gillar ju riktig vinter (AI suckar uppgivet).

Slutsats? Människan har alltid vandrat. Vi rör på oss men lämnar också något av oss kvar.

Läsning, löpning, bad, havets läckerheter, promenader i solnedgången och ett stycke golfbilshaveri får mig att inse hur privilegierad jag är.

Drygt sextusen år f.v.t stretade alltså mitt DNA på i sitt anletes svett som östeuropeisk jordbrukare men under de första århundradena e.v.t hade läget ändrats: då var jag istället drygt 58 procent german, 26,8 procent brittisk kelt och 12,6 procent baltoslavisk och centralsibirisk. Fascinerande nog utgörs 0,2 procent av mitt genetiska jag också av ursprungsbefolkning i Nordamerika. Jag kan vara släkt med Sitting Bull! Hoookahey! Ned med blekansiktet med gula håret i vita huset!

Flickorna flänger in till Göteborg. När jag var liten åkte vi in en gång – till Liseberg. Å andra sidan besökte vi under min uppväxt enbart Styrsö på sommaren. På självaste påskafton åkte de hem med motiveringen att påsk ändå inte är en riktig högtid. Människan har alltid vandrat. Särskilt tonåringar.

I slutet av antiken och tidig medeltid hade jag blivit mer germansk, 86 procent, med inslag av slaviskt och baltiskt DNA. Strax innan Gustav Vasa besteg tronen var jag dessutom 11,6 procent fransman, lite balt, en del kelt, ungrare och, låt vara ytterst lite, mongol. Det är kanske därför jag gillar råbiff och visst har jag alltid älskat att känna vinden i håret från hästryggen (AI stirrar klentroget på mig).

Hej, Fredrik! Det är så trevligt att läsa när du skriver om ön. Jag tar med det till min faster som kände din mamma! Faster har ju inte internet, vetu.

Jag har i dagsläget över 40 000 genetiska släktingar runt om i planetens alla hörn: Europa, Asien, Sydamerika, Nordamerika, Latinamerika och Afrika. Från Färöarna till Azerbajdzjan, Guatemala och Japan, finns de. Och det är ändå bara de som gjort som jag och anmält sitt DNA (AI ser påtagligt självbelåten ut).

En familj där ingen är nära genetiskt släkt.

Ragna trivs bra i Styrsö Sandvik – men så är hon ju från Sandviken också

Vad gör jag med insikten att vi alla är invandrare och tillfälliga besökare? Ja, dels tänker jag att man inte ska, eller ens kan, låsa in vare sig liv, sinne eller själ i en formulering att ett visst område ska mäjkas great. Det är helt enkelt inte möjligt att åstadkomma storhet på det viset. Sedan tänker jag att man alltid bör ge människor en chans oavsett bakgrund för det är att vara öppen för livet som sådant. Klyschor? Tja, det ligger i betraktarens öga.

Vi sitter alltså på kunskapen. Men kunskap är inte liktydigt med vishet. Vi har kunskap om både genetik och klimat men fattar ändå inte alltid beslut som förhindrar vår arts och planets undergång.

Men du förstår ju vad jag menar, AI. Det skulle gå snabbt. Nej. Du har rätt. Det finns inga ursäkter för daterade stereotypiska, nedsättande och rasistiska sökord. Det är ju faktiskt hela tjocka släkten det handlar om. Alltid är det på det viset. Men det var du som gestaltade mig som du gjorde. Efter mycket tjatande om aktualitet – var detta det bästa du kunde åstadkomma?

Ursprung. Börge Börgesson föddes 1580 på Brännö och var lots. Han var gift med Anna som föddes 1589. Längre tillbaka har jag inte kommit i släktforskningen, än. När jag senare fortsätter på farmors sida så vet jag redan att jag kommer att finna samiskt påbrå. Att jag är en liten del sioux samt mongol var däremot en nyhet, tänker jag förnöjt i fåtöljen i huset i Halsvik, Styrsö. Snart reser jag hem till Dalarna igen. Eller hem och hem. Dit.

Musik:

Put your head on my shoulder

Bloggens spellista

Relaterade blogginlägg:

Don före person

Källor:

Jag använder tjänsten MyHeritage för släktforskning

Fotnot

Min gamle vän Björn lanserade följande teori om mitt sioux-dna:

Kan det vara så här att folk av Lenapefolket har fått barn med Siouxfolket? Män i Nya Sverigekolonin som grundades på 1600-talet fick barn med Lenapekvinnor – till fasa hos vissa präster. Barnen kom i regel inte att leva i kolonin utan hos Lenape. Att vara en Lenape räknades på mödernet, alltså en slags materikal kultur.

Foto, Mat och dryck, Personligt

bild 169: Amygdala

Utvaldaav adolphson

Det förflutna plågar mig.

Det var en gång en balkong.

Amygdala är en del av hjärnan för känslor, särskilt rädsla och aggression, samt för att bearbeta och lagra (emotionella) minnen. Amygdala hjälper hjärnan att identifiera hot och aktivera kroppens stressrespons, vilket genom årtusenden varit viktigt för vår överlevnad. Som instinkten att akta sig för farliga djur, höga höjder och sånt.

Det finns en trygghet hos hustrur som inte ens de mest perfekta nymfer kan ge säger Odysseus till Kalypso som svar på frågan varför han, som har det så bra här och nu, längtar hem till Penelope.

Lyx är en nödvändighet som börjar där nödvändigheten slutar är ett citat från Coco Chanel. Det är tänkvärt sagt. Hon tänkte nog mest på kläder, prylar och parfym i sammanhanget.

Ragatalla är mitt och Viktors smeknamn på Ragna. Det låter kanske lite märkligt för Ragatalla (han hette egentligen Tage) var nämligen sonen till en viss Oscar Sundkvist, Bodens ende (kände) nazist under 1930- och 40-talen. Dessutom, smärtar det mig att medge, var han släkt med far. Han har återkommande berättat om Oscar och varje gång var det förenat med obehag för honom. Ändå gjorde han det – inte sällan på Viktors enträgna begäran.

Viktors enträgna begäran

Bild 169 damp ner via cyberrymden från en gammal vän som påminnelse om en frukost i Uppsala. Nu är det inte vilken frukost som helst bilden föreställer utan en som intogs under stor munterhet på en balkong Valborg 1993. Vi hade mycket kul på den tiden, Matte, Volbas, Mike, jag (och alla de andra som inte är med på bilden).

Min lasagne är berömd. Mycket välsmakande faktiskt. Malin älskade den. Men eftersom flickorna inte gillar lasagne har den inte serverats på mycket länge. Men nu var det dags. Sålunda deklarerade jag i god tid att lasagne skulle serveras och om det inte faller på läckergommens läpp får man vara så god att fixa sin egen mat. Istället bjöd jag någon som vet att uppskatta god mat på min underbara lasagne: Ragatalla. Ack, njutningen! Och visst var den lika god som minnet av den gjorde gällande. Tricket för framgång är en mycket välsmakande köttfärssås (hemligt recept) och rikligt med Béchamelsås. Det finns inget mer vedervärdigt än en torr lasagne.

Odysseus var sällan torr. Jag tror han uttrycker sig genom metaforer – ”hustrur” innebär inte nödvändigtvis gifta kvinnor utan står för den stabila eftersträvansvärda kärleken. Den som håller över tid. Jag tror således inte att man behöver vara gift för att uppleva den trygghet Odysseus saknar utan ser det som ett uttryck för det många söker.

Goda minnen har i det lite större perspektivet hjälpt mig att inte bara klara livet som det ter sig utan även att njuta av det. Lasagnens och frukostens hemlighet ligger nämligen ofta i sällskapet. Att Ragna kallas Ragatalla är, hur märkligt det än kan låta, ett uttryck för tillgivenhet, kärlek och inkluderande. She is the one.

Jag håller inte med Chanel. Lyx utgörs inte enbart av konsumtion utan mer av goda relationer, då, nu och sen. Sådana är en lyx men också en nödvändighet.

Det är inte det förflutna i allmänhet som plågar mig, utan mer de senaste sex åren. Har jag verkligen i egenskap av ensam förälder gjort allt jag kunnat för flickorna? Nå, det får de själva uttala sig om. När jag frågade Dotter 2 om saken så svarade hon att det har varit bra. Annars hade ju Soc kommit och det har de ju inte, menade hon. Också ett synsätt.

Amygdala låter som något hämtat från Astrid Lindgrens sagovärld. Som något fint. Jag tror hursomhelst min fungerar som den ska. I tid av fara eller oro går jag helt enkelt ut på minnenas balkong och äter frukost.

Relaterade blogginlägg:

Täckminnen

Musik:

The Flower Duett

Källor:

Hansen: Depphjärnan: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Johnson: Strändernas svall

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Retorik, Sång och musik

bild 168: i berättarens hand

Utvaldaav adolphson

Vad är sanning?

Det finns presenter och så finns det presenter. Viktor firade sin stora födelsedag hemma i Falun. Var ska sleven vara om inte i grytan, som han brukar säga. Det är ursprungligen ett citat från far. Festen var strålande, förstås.

Jag kände pressen. Hur högtidstalar man till en familjemedlem? Som man vill, förmodar jag. Med något lånat material och massor av egna minnen kunde jag väva ihop någon form av tal. Det blev även ett avslutande musikdrama tillsammans med döttrarna och Ragna.

Musikdrama

Det har varit svårt att skriva ett tal till dig, Viktor, eftersom du är som hallonlakrits. Blårosa.

Det känns på något sätt påkallat att börja med Hamlet. Att vara, eller inte vara. Det är frågan. Månn ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes stygn av pilar än att ta till vapen mot ett hav av kval. Kära gäster, jag ska genom det här talet försöka att om inte ta till vapen så åtminstone göra upp med ett hav av kval.

Kära Viktor – grattis till de 50! Gattis och gratis. För det är ju gratis att ha 50 årsfest också – om man med det menar på ungefär samma sätt som det är gratis att skära ut ena njuren och satsa i en pokerpott. Så tack för detta fina kalas!

Jag tar ett djupt andetag och suger in känslan. Det var länge sedan, men så här underbart var det de första fyra åren av mitt liv. Så bästa människor, låt oss stanna i den känslan och återkomma till Viktor. Låt oss börja med att prata litegrann om mig.

Så står jag då äntligen här, all uppmärksamhet på mig, jag i centrum. Jag vet vad ni tänker: Varför har vi aldrig fått chansen att lyssna på honom förut? Viktors trevlige storebror. Alldeles snart kommer ni att få svar på den frågan – ha bara tålamod, för det kommer ni att behöva de kommande minutrarna. Ni kan trösta er med att det antagligen blir roligare sen, i toakön eller i baren.

Men så här har de övriga fyrtiosex åren av mitt liv gestaltat sig. Degraderad, detroniserad till ett liv i skuggan. Fast egentligen förstår jag Viktors oerhörda popularitet. Han har ju i hela sitt liv framgångsrikt spelat de kort han fick. Om jag var mammas guldklimp och Helena pappas, så behövdes det mer än ett par mandelformade ögon, tummen i munnen och huvudet på sne för att nå igenom bruset. Så visst förstår man folkets kärlek till Viktor. Vad tusan han än gör så nog lyckas han förvandla det mest triviala vardagsgöromål till en bestigning av Mount Everest. Nogsamt dokumenterad på sociala medier. Om ingen har sett det har det ju inte hänt.

Kära gäster, jag har faktiskt två varianter av fortsättningen på det här talet med mig – ett allvarsamt, fyllt med välmenande men aningen dumdryga storebroderliga råd och pekpinnar om hur människor i allmänhet men Viktor i synnerhet borde leva sina liv och så ett som mest handlar om mig själv och mitt miserabla liv i skuggan av en högt älskad bror. Vilket vill ni höra? Okej. Då blir det det som handlar om mig. För det gör nämligen båda två. Välkomna till familjen Narcissus. Som pappa sa: du har ju alltid varit en optimist men en lite gnällig optimist. Story of my life, skulle man kunna säga, så låt oss ta det från början så det tar slut nån gång.

De första fyra åren av mitt liv var som sagt mycket lyckliga. Jag minns visserligen inte så mycket av det, mest en oändlig cykeltur i barnstol bakom pappa från Hälsinggården in till stan. Sedan blev mor gravid, så kan det gå, och en kall februaridag 1975 slog Viktor, lilla Gödi som han kallades, upp sina saligt himmelsblå och charmigt puttinuttiga, till lika mandelformade ögon. Ögon som ingen människa kunde motstå. Så var Viktor född. Pojken som lindade alla tanter runt fingret genom sitt imbecilla flexande med sin ena sockeplastbeklädda fot, denne änglalike lille kerub som hade knottror på stämbanden för att han skrek så mycket och vilken som barn fick sin byst avgjuten.

Förstå mig rätt, eftersom konstnärens släkt finns här på middagen, det är inget fel på det konstnärliga utförandet. Nej, det är själva grejen som stämmer till eftertanke. Vem, som inte är Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea får som barn sin byst huggen för konstnärens hand? Och varför finns denna byst alltid hemma hos mig? Det hela kan möjligen ge en freudiansk förklaring till Viktors till synes omättliga behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Tur man är befriad från sånt. Men låt oss gå till botten med detta mirakel.

Viktor föddes alltså 1975 i Hälsinggården, en håla utanför Falun, mest känd för att det är rätt nära Falun och i samma ögonblick som detta underbarn tittade fram störtades hans äldre bror från ensamhetens tron i barnkammaren. Låt oss för ett ögonblick återvända till scenen för nedkomsten: En nybliven mor hostar apatiskt efter den första ciggen på tjugo minuter, för så var det på 70-talet, en lika nybliven, nyss stolt, far som nu gråter samtidigt som en sköterska tålmodigt förklarar skillnaden mellan en navelsträng och en penis. Och så underverket självt: En blårosa pojke som urinerar på sin egen journal. Mor är trött, far besviken och sköterskan blöt och ganska arg. Och det fanns naturligtvis ingen annan än underverkets storebror att ta ut sin besvikelse över. Flytta på dig, det är dags att byta blöja. Det där lär jag väl få höra på ålderdomshemmet också.

Vi delade rum de första åren, Viktor och jag. Eller delade och delade. Jag fick sova i garderoben. Eller om jag tog min tillflykt dit för att slippa hans enträgna jollrande, jag minns inte så noga. Ibland känns det som om tiden stått stilla.

Det var inte bara tanter som älskade Viktor, våren 1975 eller senare på Tinder, utan även de lite större flickorna Katla och Morran, eller vad de hette, i huset bredvid. Viktor fick leka, gullas med och dricka varm choklad medan ingen lade märke till den sorgsne pojken på andra sidan häcken som bara hade en byst av sin lillebror att leka med. Olika falla ödets lotter.

Det finns likheter och olikheter mellan oss tre syskon. Men vi fick samma uppväxt. Präglade av samma föräldrar vars föräldrar var födda på 1800-talet. Det har givit oss vissa gemensamma karaktärsdrag. Och en smärtsamt påtaglig ojämn begåvningsprofil. Men när jag tänker närmare efter på saken så inser jag att jag har jag gjort allt väsentligt först. Jag föddes före Viktor. Gudarna ska veta att jag hoppas att jag dör för före Viktor. Jag rökte cigarr före Viktor. Slutade röka cigarr före Viktor. Älskade råbiff före Viktor, insåg att dry martini är king of drinks före Viktor. Och så här skulle jag kunna hålla på. Men varför det, egentligen? Det är bättre att ta upp saker som skiljer oss åt. Som Viktors ”vansinneslekar” (mors benämning) vilka gick ut på att slåss med sin ende låtsaskompis. Jag fick inte ens slåss med (tittar på bysten). Eller pärmen Titanic och andra katastrofer som var en samling tidningsurklipp som Viktor ömt vårdade långt upp i vuxen ålder.

Det finns de som säger att Viktor låter som en pilsnerfilm från 50-talet, medan jag tycker att farbror Melker är mer träffande.

Visst måste man fascineras. Viktor har i hela sitt liv kommit undan med saker människor normalt sett inte borde vifta undan så lätt. Han har, och där kan jag väl inte svära mig helt fri, och jag förväntar mig att det går ett förvånat sus genom lokalen när jag säger att vi har ett mönster av få andra människor att göra saker åt oss. Magnus har dock uppmärksammat ett annat karaktärsdrag: den Adolphsonska godmodigheten. Det är en egenskap som tjänat oss väl för samma gudar ska veta att vi haft vår beskärda del av motgångar. Som den gången när jag glömt att frysa is och Viktor fick gå ut och med piassavakvast hacka ner is från hängrännan för att ha till groggen. Armageddon, enligt våra grannar.

Jag kan i förtroende berätta att grannarna inte är de enda som förväxlat Viktor med Belsebub. Men tillsammans mötte vi eländet med kvast och stiff uper lip. Som vid så många andra tillfällen. Du fanns där i bakgrunden när Malin blev sjuk. Tillsammans tog vi oss igenom Helenas alldeles för tidiga bortgång, sida vid sida tömde vi i somras en tidskapsel efter far och driver nu Styrsö ihop.

Det finns förvisso de som säger att vi har en alldeles för avslappnad inställning till husägande men jag säger, för att citera Göran Thunström, att vi är ganska bra på att inte pissa på nuet. Faster Gun uttryckte det på kusin Andreas fest för några år sedan så här: nog märks det att du är en Adolphson, du flyter liksom ovanpå alla andra i rummet.

En grej med Viktor är att han är hopplöst förälskad i sin egen barndom, och det måste väl ändå innebära att barndomen var bra. Den som var mest glad över att jag köpte radhus på vår barndoms adress var.. mm just det, Viktor. Om vi för ett ögonblick bortser från min något yviga beskrivning av Viktors födelse så vill jag nämna att jag minns faktiskt när han föddes. På riktigt. Jag var arg, det minns jag. Ilskan berodde dock inte på honom utan på hans något blårosa kulör och att han låg i kuvös. Han såg ut som hallonlakrits. Man ville om inte äta upp honom, för det fattade till och med en fyraåring är olagligt, så åtminstone gosa lite. Men på grund av kuvösen fick jag fick inte komma in. Pappa har ofta berättat historien. Dumma farbror doktorn, det är ju faktiskt min lillebror! ropade jag i vredesmod och bankade på rutan. Jag minns också ditt gosedjur: hunden Janne, marsvinet tuffsen som du pussade på trots att du fick munsår av det, alla uttryck och beteenden vi ärvt från pappa, mamma, morfar och alla andra släktingar – och allt annat vi upplevt genom åren.

Det är egentligen märkligt att denne lille blårosa kerub, han med den flexande asockeplastbeklädde foten, denne lättskrämda lilla parvel, vuxit upp till den mentala gigant ni nu ser framför er. Ska man fånga honom i ett så är det nog egenskapen att han alltid har varit obrottsligt lojal mot sina vänner och familj och han alltid ser något gott i de mest udda existenser.

Egentligen finns det bara en sak jag har dåligt samvete för. Jag lurade i honom att det var jag och Magnus Heden som gjort soundtracket till Snuten i Hollywood och Per Busk hade gjort baksidan på singeln. Så det gick Viktor och basunerade ut i skolan. Men vem minns egentligen en B-sida? Det finns mycket att säga om Viktor. Släkten följa släktens gång. Ingen känner en lika bra som de man vuxit upp med. Och det är väldigt roligt att Amanda, Ragna och alla barnen har det gemensamt att de ibland frågar varandra eller mig och Viktor var och en för sig om råd för att förstå den andre av oss. Liksom jag och Viktor ägnat mycket tid till att försöka förstå vår far.

Ja, kära ni. Man ska ha ett syfte med ett tal. Men jag vet inte vad mitt syfte är. Mer än förhoppningen att ni alla här inne ska må bra i allmänhet men att särskilt du Viktor ska njuta på din stora fest. Och för alltid därefter. Jag började med Hamlet och avslutar också med honom. Hamlet har just grävt fram sin barndoms hovnarrs, Yorik, skalle. Yorik som var så levande och rolig. Nu är han död. Maskföda. Hamlet tittar på skallen och funderar över tillvaron, ”Ack, stackars Yorick! Jag kände honom, en oändligt lustig, utomordentligt humoristisk karl”. Vad är lärdomen här? Jo, att en dag ska vi alla bli maskföda. Tills dess: låt oss älska nuet. Och det gör du Viktor. Jag skulle säga att du är världsmästare på det. Ett hav av kval möter man med den Adolphsonska godmodigheten. Låt oss fortsätta med det.

Kära Viktor, grattis till din femtio år. Du är som hallonlakrits. Det har du alltid varit.

Ett tal är en konstruktion. Referenser, minnen och saker man sett, hört eller läst någonstans som sätts ihop till ett ögonblick. Viktor fick sålunda en mer eller mindre sann levnadsbeskrivning, lite underhållning och hyllning. Det är vad jag kan bidra med till livspusslet. Det och en frack. För det finns presenter och så finns det presenter. Amandas målning av far slår det mesta.

Ingen sanning är given utom den som står upptagen i denna blogg.

Relaterade blogginlägg:

Kålsupare

Musik:

Walk on the wild side

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor

bild 118: pastis

9 mars, 20259 mars, 2025av adolphson

Jag minns inte vad han tänkte på. Men jag minns känslan han bar på.

Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.

Mange kom förbi för att uppehålla traditionen Levande Poeters Sällskap. Utan att avslöja mer om kvällen som följde, det som händer på Levande Poeters Sällskap stannar i Levande Poeters Sällskap, kan jag meddela att han hade med sig en gåva som kastade mig tillbaka till Aix-en-Provence 1991. Pastis.

När man tvingar sig själv att skratta använder man andra kretsar i hjärnan än när man skrattar åt något som verkligen är roligt eller för att man mår bra.

Ordet television är en sammanslagning av grekiskans tele (fjärran) och latinets visio (syn) och avser förmågan att kunna se något på en avlägsen plats.

Algoritmerna på allehanda strömningstjänster ger mig förslag på musik och film. Förslagen baserar sig på tidigare val. De sociala medierna påminner mig om ett gott, rikt och lyckligt liv i förfluten tid. Om vad jag gjorde just detta datum för exempelvis fem år sedan. Jag påminns om platser än här, än där, på resande fot någonstans i Europa eller vandrande i fjällen. Malin och flickorna ser solbrända och glada ut på bilderna. Detta känns fint att påminnas om medan pojken på bilden nedan inte framkallar någon omedelbar reaktion.

Jag vet att poängen med sociala medier, liksom förövrigt gamla familjealbum, är att förmedla solsidan i tillvaron men insikten båtar föga. Det har snart gått sex år. Det tog sin tid men äntligen har sorgen ändrat karaktär, mildrat sitt grepp. Men trots att algoritmerna är obarmhärtiga, att de vet vilka knappar de ska trycka på för att kasta mig tillbaka in i mörkret, så ser jag numera bilderna med ett bitterljuvt leende. Det var en fin tid, och jag sörjer att flickorna miste sin mor. Samtidigt, tänk att jag blivit så underbart kär igen. Då, nu, sen. Alla dessa underbara känslor. Det hade nog inte varit möjligt utan att vara nära mina känslor i varje tid. Sorg, vrede, kärlek. Det finns alltid en framtid.

Algoritmerna gör förvisso misstag, de har inte alltid rätt. De vet inte vad jag behöver eller önskar. Och hur skulle de förresten kunna veta det (svaret på den frågan känns närmast obehagligt)? Deras misstag har samma orsak som för oss människor: otillräckliga data. Baserat på vad vi tror oss veta så drar både vi och algoritmerna slutsatser om framtiden. Ibland blir det fel men vi förbättrar oss ständigt. Skillnaden består i hur algoritmer och människor förhåller sig till känslor.

Jag har hört någon säga att inget förändras inom en genom livet. Att man är samma människa då som nu, om än en lite mer skröplig variant. Jag håller inte med. Pojken på bilden är en fullständig främling för mig. Dels känner jag mig lite avundsjuk – men inte på hans uppenbara ungdom eller skenbara oskuldsfullhet utan mer på ett liv fritt från oro och bekymmer. Det är ingen idealisering jag gör mig skyldig till, jag minns att det var så det kändes. Det enda som rör sig i pojkens huvud är tankar om hur han på bästa sätt ska fördriva resten av dagen efter att föreläsningarna i fransk politisk historia är över. Han kunde sitta timmar på kaféer antingen ensam eller i sällskap. När händer det idag?

Avund, alltså. En av de sju dödssynderna. Samtidigt tycker jag inte riktigt om pojken på bilden. Ansvarslös, egocentrisk och ibland, påfallande ofta smärtar det att medge, en dryg person. Men avundsjukan tar ändå över. Han var ju ofta lycklig, denne dagdrönande tjugoettåring, inte lät han sig störas av något existentiellt grubbel om framtiden. Han skrattade dessutom ofta fritt, högt och naturligt. Tiden efter 2019 har jag ofta tvingat mig att skratta, funderar jag från andra sidan fotografiet. Men inte nu. 2025 skrattar jag naturligt igen.

Jag minns som sagt inte vad pojken tänkte just där och då. Strängt taget struntar jag i det. Det blir ändå bara femtioplussarens tolkning av en över trettio år gammal bild. Nej, skälet till att jag uppehåller mig vid den, digitaliserar den, är för att finta algoritmerna. Och mig själv. För att påminna mig om att den unge mannens blick trots allt är riktad mot ett grumligt fjärran. Inte mot det förflutna. Verkligen inte mot det förflutna. Nästa gång bilden flyter upp till ytan är det vad jag programmerat mig och algoritmerna att minnas. Och nu sker det. Jag är förälskad, det var inte pojken. Iallafall inte just där och då. Nej, kärlek stod inte på programmet för honom.

Jag tror trots allt mig ha funnit något av min inre tjugoettåring igen. Eller åtminstone blivit sams med honom. Eller så är det på det viset att jag trots allt gillar mitt femtioåriga jag mer än mitt tjugoettåriga. Livet har sin gilla gång och det är inte så illa att framleva det. Men jag var faktiskt lycklig 1991, i Aix. Jag var ensamstående och trots mina ekonomiska begränsningar något av en livsnjutare. Det ska medges, jag när en dröm att en gång återvända för att bo. Inte till Aix men kanske till Rom eller någonstans i Frankrike. Det ska mitt femtioåriga jag påminna mitt sextioåriga dito om den dagen kommer. Tills dess kanske jag skulle ta och sätta mig ett par timmar på ett kafé? Eller ta en pastis? Mange fick mig iallafall, redan innan första klunken avnjutits, att skratta naturligt.

Föga lönar det sig att spana i fjärran, vare sig analogt eller digitalt. Starren grumlar sikten både framåt och bakåt. Vår bästa tid är nu.

Jag skrattar numera, i, med och genom rätt kretsar –alltså lever jag. Alltså älskar jag.

Vi tenderar lätt att försköna det förflutna och dess invånare. Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott. Varje tid har sina vedermödor. Trots det är, som sagt, vår bästa tid alltid nu.

Vad jag en gång tänkte må kvitta lika men känslan består. Då var jag lycklig över att bo och leva i Frankrike, nu är jag lycklig över livet som det ter sig.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Fotnot

Citatet “Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott” tillskrivs Tegner men det finns inga säkra källor som bekräftar det. Det latinska uttrycket “De mortuis nil nisi bonum” (”Om de döda, inget annat än gott”) är äldre och kan spåras tillbaka till den grekiske filosofen Chilon av Sparta (ca 600 f.v.t).

Det ursprungliga blogginlägget skrevs i juli 2022 och är härmed varsamt uppdaterat. Musiken består.

Foto, Livsåskådning, Sång och musik, Skola

bild 129: härlig är jorden

2 februari, 2025av adolphson

Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Detta är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Hur mycket stryk kan man ta och ändå fortsätta framåt? Jorden är bra härlig, ändå. Iallafall livet på den. Känner du inte? Man måste förstå inramningen, sammanhanget, för att förstå känslan. Det gäller för all form av utbildning. Och för kärlek.

Anna Maria Lenngren har skrivit en dikt som jag gillar titeln på mer än själva innehållet (som är en aning daterat). Dikten heter Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Nå, jag har en dotter, faktiskt två, och jag är i stort sett allt de har att ty sig till här i livet. Det är inte mycket att hänga i granen, tänker jag lite lagom självömkande ibland.

Jag har i min yrkesroll alltid strävat efter att eleverna ska lära sig att använda fakta, förhålla sig, gå från insamling av adekvat information till att kunna formulera en ståndpunkt. Tänkandet är det viktiga. Jag tänker alltså är jag till. Vad kan man göra för att tänka bättre? Jag försöker främja kritiskt, självständigt tänkande, göra källkritik till något självklart, ingjuta mod att våga se igenom lögner och ifrågasätta övertygelser. Motfrågan blir ofta på vad som än undras: vad tror du själv?

Här finns filmer från årets bästa skridskodag

Det är verkligen underbart att sjunga. Sång är ren och skär kärlek. Körsången har varit närvarande i hela mitt liv. Från början sjöng jag i Kristine kyrkas barnkörer och ungdomskör. Ett tag, under de de känsliga tonåren, retades jag av mina skolkamrater och kallades för Jesus, så jag tog ett uppehåll. Någon Jesus har jag ju aldrig varit. Men under gymnasietiden återvände jag till Mats och Margareta Åbergs trygga famn och ungdomskören hade sin egen uppvaktning när jag tog studenten. En gång under min militärtjänstgöring skulle det hållas ”corum”, alltså gudstjänst, i fält. En gammal tradition, tydligen. Två av grabbarna i plutonen hade gått i musikklass och jag kunde haka på dem hyfsat när vi tre ensamma mitt bland tälten inför hundratalet personer avslutade med psalmen ”härlig är jorden”. Det var tyst efteråt, någon torkade hastigt bort en tår.

Man måste nog förstå inramningen för att förstå känslan. Så himla vackert sjöng vi inte. Rent visserligen, men knappast mer. Men där och då fick sången en känslosam effekt. Soldaterna var långt hemifrån, de var trötta och smutsiga och det var kallt. Och så sjunger några personer hyfsat stämningsfullt en vacker psalm. Det karga befälet, som annars alltid mest gapade, skrek och betedde sig, undslapp sig ett omdöme värdigt en kung, som det kändes: ”Adolphson, du må vara en oduglig soldat men jäklar, det där var fint det!” I Uppsala sjöng jag både här och där men aldrig i en organiserad kör. Åter i Falun provade jag både Falu kvartettsångare och Kammarkören innan jag återvände till Kristine kyrkokör. Ja, och så startade jag ju en egen liten kör också: MDP.

På senare tid har sångarglädjen falnat lite. Jag och Malin delade intresset för körsång. Varje repetition innebär numera en påminnelse om henne. Det är ofta jobbigt att stå i kören utan att se henne i sopranstämman. Ändå sjunger jag vidare. På något sätt gör jag väl det så länge rösten bär. Till exempel på en lokal karaokescen, nyligen. Man måste bjuda på sig själv i alla lägen. Passion, kärlek och allt det där.

Sång. (Endast) slipsen skvallrar om att det var några år sedan

Mina kära döttrar har det tufft. Tonåringens ofta tunga liv blandat med en sorgtyngd ryggsäck ger en jobbig tid. Jag ger råd, nämner för dem att det är jobbigt att drunkna i känslor. Men alternativet, att skjuta undan dem, är värre. Det föder ofta okritiska, rädda individer som lätt blir offer i samhället. Jag lutar huvudet i händerna. Torkar hastigt bort en tår. Hur ska en ensam pappa göra, egentligen. Plötsligt är det mina kära döttrar som agerar rådsherrar. ”Du kan ju alltid skära dig lite, pappa, när det känns tungt.” Humor. I ett allvarligt läge är det i slutändan vad vi alla har att ta till. Jag ler för mig själv. Tänker på fars gamla mantra att jag tar ingen kritik nu, kom igen när de är vuxna.

Jag plockar ibland fram Rocky. Mannen har ett budskap till döttrarna, eleverna och mig själv:

The world ain’t all sunshine and rainbows. It’s a very mean and nasty place, and I don’t care how tough you are… it will beat you to your knees and keep you there if you let it. You, me or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit… and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That’s how winning is done! If you know what you’re worth, go and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hits, and not pointing fingers… saying you ain’t where you wanna be because of him or her or anybody! Cowards do that, and that ain’t you! You’re better than that! I’m always gonna love you no matter what. No matter what happens. You’re my son and you’re my blood. You’re the best thing in my life. But until you start believing in yourself, you ain’t gonna have a life.

Jag försöker locka fram passionen i både politiken, i undervisningen och i familjen. Jag misslyckas oftare än jag lyckas. Inramningen för händelsen avgör känslan. Förstår man känslan förstår man sammanhanget. Känner man inget förstår man inte.

Jorden är bra härlig ändå. Där finns kärlek att ge. Och att få. Villkorslös till döttrarna, vännerna, Ragna och till den som vill ha den. Passion till utbildning, vänskap och livet som det ter sig. Men det spelar ingen roll. För kärlek är inget man får – det är något man måste vara öppen för. Precis som med utbildning. Men pass på. Plötsligt står det någon där, redo att sjunga en sång. Jag tänker för mig själv att känner man inramningen känner man helheten. Och inramningen är ofta vacker och stämningsfull. Och jag faller pladask i ett vimmel av sång, kärlek och passion.

Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Det är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Jag fortsätter framåt.

När dessa rader ursprungligen skrevs var de sanna. Nuet är också sant. Nu undrar tonåringarna misstänksamt varför jag dricker kaffe med kvinnor (kollegor i politiken) och varför Ragna inte äter middag med oss just i kväll. Härlig är jorden. Vacker är kärleken.

Relaterade blogginlägg:

Mannen i svepeduken

Musik:

Danielsson: Schysst och populär

Armstrong: what a wonderful world

Bowie: life on mars

The real group: härlig är jorden

Källor:

Wikforss: Alternativa fakta om kunskapen och dess fiender

Descartes

Rocky Balboa

Fotnot:

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen i november 2022 och är härmed uppdaterat.

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 165: (Stinas ord om) 2024

29 december, 202429 december, 2024av adolphson

Något av mig är hos dig.

Tack för att du ringde igår, jag har gått runt och varit glad ända in i hjärtat idag för att du fått en varm klang i rösten igen. Hälsa Ragna extra och God Jul till er allihopa! Orden är min kusin Stinas, hon som jag vuxit upp med och som har den fina egenskapen att hon alltid säger vad hon känner.

2024 var året jag blev föräldralös. Jag hade inte närmre reflekterat över det, är man femtio plus är väl inte det något märkligt. Men det gör något med en, något existentiellt, att förlora den föregående generationen. Plötsligt finner jag mig måna extra över Viktors hälsa. Sluta röka, människa. Liknar sånt, som morfar skulle sagt. 2024 är också året jag blev galet förälskad. På samma gång rullar föräldraskapet på i enskilt majestät.

Vad gör dessa 2024-relaterade händelser med mig? To boldly go where no man has gone before som man säger i ingressen till Star Trek.

Låt det bara gå lite tid så löser det sig, brukar jag tänka. Vad det än handlar om. Eller som farmor (enligt pappa) brukade säga: Låt dem bara vinna några val så blir det bra. Det var hennes recept när människor var missnöjda med den förda politiken. Det ligger en del visdom i det yttrandet. Men jag vill inte låta dem vinna några fler val. Vare sig de som styr Falun eller riket.

Den romerske kejsaren Konstantin införde år 321 en reform som innebar att veckan framgent skulle innehålla sju dagar. Två dagar döptes efter månen och solen medan de övriga fem fick namn efter romerska gudar. Konceptet spred sig och översattes till rådande gudar i bland annat Norden. Sålunda föregick måndag (månens dag) och asagudarna Tyr (eller Ti), Oden, Tor, Freja/Frigg den stora lögaredagen, veckans tvättdag, medan solens dag avslutade veckan.

Tänk vad mycket som händer under ett år. Nyårsafton 2023 firades på Getskump. Mina övningskörde under året och tog på imponerande kort tid körkort. Att övningsköra och sätta upp julgransbelysning är bland de mest tålamodsprövande saker jag känner. Oj. Vad i helvete menar du med Oj?! Men ger man det tid löser det sig. Både körkort och belysning på plats. 2024 var alltså året jag mötte verklig kärlek igen. Något av det som är jag finns nu med henne.

Viktors födelsedag firades i Stockholm och lite senare fyllde pappa nittio. Vad bra att vi inte sköt upp släktfesten för bara några veckor senare lämnade han oss för gott. Man ska aldrig, verkligen aldrig, skjuta upp en fest. Något av det som är jag vilar nu med honom.

Jag fick ansvaret att hålla tal på internationella kvinnodagen, besökte Styrsö med gamla vänner i mars, firade påsken på Teneriffa, bevistade länsteateatrarnas vårmöte i Göteborg och Ragna fick besöka Styrsö för första gången. Vi besökte Operan och Stockholm under en ljuvlig vårhelg och vännen Mats firade de femtio med en hejdundrande fest.

Mina tog studenten och Louise lämnade grundskolan och jag fick hålla tal vid båda tillfällena. Olle, pappas mångårige vän, fyllde nittio, midsommar firades på Styrsö, resten av sommaren i Falun och på Styrsö med besök av Stenberg och sedan Ragna. Detta var sommaren då vi lärde känna Vrångö, varifrån många släktingar kommer, eftersom Mina jobbade där, vi urnnedsatte far, vi påbörjade den jobbiga processen att tömma hans lägenhet och, som det kändes, skingra ett liv för vinden. Vänner sågs på Ramsnäs och den tjugosjätte lärarsäsongen började.

Håll mitt hjärta

Jag närvarade på Amandas 40-årsfest där Viktor friade, deltog i Falu-Pride, mötte Ragnas familj i Älgnäs, besökte Styrsö med Joel och Pontus, firade Minas nittonde födelsedag, begick flera fester i november där både MDP och Falu kammarkör jubilerade, besökte V-Dala Nation i Uppsala, vi placerade pappas namn på familjens sten och sålde slutligen hans hem, jag sjöng Cherubinis Requiem, politiken bemästrades, Louise deltog i konserter och jul firades med Malins bröder och nyårsafton kommer uppmärksammas i hemmets underbara tvåsamhet.

Konstantin visste kanske vad han gjorde. Veckor kommer och går. Behöver vi ens räkna? Alla dagar som kommer och går, jag försöker verkligen carpa skiten ur dem. Viktor får själv bestämma över sina rökdon, tack och lov även om det är naturligt att oroa sig.

Låt det gå tid, så löser det sig. Inför 2025 ber jag till Roms gudar, asagudarna och den gudom som för tillfället lyssnar om mod att gå dit ingen före mig gått. Om att inte låta mig falla offer för konformitetens förlamande gissel, om kärlek, passion och bevarad livsglädje. Om att värna de mina.

Bäst av allt är att värmen är tillbaka i min röst. Det tog visserligen fem år, men den är tillbaka. För det har Stina sagt. Och det känns bra, jag vill att min röst ska vara varm. Och till alla människor som står mig nära säger jag: något av dig finns hos mig. Det känns tryggt.

Gott nytt år!

En gentleman, en älskad pappa, tackar för sig

Relaterade blogginlägg:

Goda nätters drömmar

Musik:

Auld long syne

Voi, che sapete che gosa è amor

Källor

Ekero Eriksson: Vikingatidens vagga

Falun/Dalarna, Foto

bild 161: Spillingskatten

10 november, 202410 november, 2024av adolphson

Allt är inte guld som glimmar. Vissa saker är ovärderliga. Tiden går. Just nu är den lite ur led men vi får tillsammans hjälpas åt att vrida den rätt, igen.

Vi har just sålt pappas lägenhet. Ett liv är slutligen skingrat för vinden. Vi bytte till och med golv. Eller vi och vi – Amanda. Men någon skatt hittade vi inte. Den betalade vi.

Jag har reparerat pappas guldklocka. Eller jag och jag. Den blev inlämnad till urmakare. Vi fann klockan bland hans osorterade kvarlåtenskap. Klockan var oviktig för honom men viktig för oss. Därför reparerades den. På baksidan står hans namn och ”Kopparbergs läns landsting för lång och trogen tjänst” ingraverat.

På den tiden man snarare än att gravera högg i sten lämnande någon ett hus med en skatt i. Kanske såldes huset medan både säljare och köpare var omedvetna om att huset innehöll en förmögenhet. Så förblev det i 1100 år, tills det som är världens största vikingaskatt påträffades vid gården Spillings på nordöstra Gotland. Fyndet som gjordes 1999 innehöll cirka 76 kilo silver och brons i form av drygt 5 000 mynt och smycken. De flesta av mynten är arabiska, det är den vanligaste mynttypen i vikingatida skattfynd. Det yngsta myntet är från år 870, så innehållet är gammalt. Vid den arkeologiska undersökningen konstaterades att skatterna har funnits i ett hus under tidig vikingatid. Tänk om väggar kunde tala, ändå. Jag fascineras av gamla hus. Till och med när det enda som återstår av dem är en arkeologisk utgrävning. Jag fantiserar om människor, öden och händelser som verkat och inträffat under husens tak. Ibland har man till och med grävt ner skatter under deras golv. Jag ler retsamt åt tanken på alla generationer som framlevt sina liv ovetande om skatten under deras fötter. Idag finns skatten på Gotlands museum.

Det är med visst vemod jag promenerar igenom stan en söndag i början på november. Jag är inbjuden till Odd Fellow Orden som anhörig till pappa, det ska hållas minnesstund för de medlemmar som avlidit under året. Pappa har varit medlem sedan 1960-talet och jag minns när jag som barn fick följa med till våningen ovanpå Handelsbanken. Jag minns trettondagsbalerna på Grand hotell i frack och balklänning som far och mor gick på. Jag festade sönder pappas frack i Uppsala men det gjorde inget – det var bra att den kom till användning, tyckte han. På vägen mot minnesstunden passerar jag två hus: biblioteket och rådhuset. Det första är en kär plats för pappa. I det andra, funderar jag på min väg förbi, har det funnits en Adolphson i nästan tjugo år. Först pappa och sedan jag. Det var här han yttrade de berömda orden ”det är ingen idé att mjölka kon om man spiller ut mjölken i båset”. Jag suckar gråtmild vid minnet och går vidare mot ordenshuset, den gamla prostgården.

Här låg en kungsgård mellan 1630-1663 men kyrkan köpte marken och uppförde huset som prostgård 1666. Huset förstördes under den omfattande stadsbranden 1761 men återuppbyggdes och fick sitt nuvarande utseende. Gårdens köksträdgård låg strax öster om huset i korsningen Trotzgatan och Åsgatan men såldes 1880 till en Maria Kronberg som drev hushållsskola i närheten. Hon omvandlade sedermera trädgården till park och donerade den till staden. Fram till 1955 var pastorsexpeditionen belägen i huset och den sista kyrkoherde som bodde där var Roland Persfjord, en man min familj har en särskild relation till. 1990 hyrde jag Odd Fellows (våningen ovanpå Handelsbanken i Centralpalatset) för en gymnasiefest. Att pappa vågade. 1995 köpte man prostgården och flyttade verksamheten dit. Våningen i centralpalatset är numera ombyggd.

Stjärngosse i mitten t.v lussar i gamla Odd Fellows lokal i mitten av 1970-talet

Minnesstunden var fin, varm och värdig med musik, poesi och kafferep. Det hålls generellt sett för få kafferep i världen. Jag bar pappas guldklocka och allting. Många vänliga människor talade gott om både far och mor. Jag tackade för vänligheten som visats oss, återlämnade pappas ordensregalier och kände mig sorgsen över att ytterligare en del av hans liv därmed var avslutat.

En långvarig sekreterare och jubelveteran i Odd Fellows lämnar sina tecken tillbaka

Pappa har aldrig frågat om jag eller Viktor velat gå med i någon av hans föreningar. Aldrig har han efterfrågat våra politiska åsikter eller haft synpunkter på våra livsval. Han har aldrig lagt sig i våra liv, bara låtit tiden ha sin gång och förhållit sig efter förmåga till den aktuella samtiden. Den norrländska saktmodigheten personifierad, om än av ett lite äldre snitt.

Nu har vi alltså sålt pappas lägenhet. Ett hem får nya ägare. Tid fogas till tid, nya röster fyller rummen och skatter går förlorade i tidens virvlar. Men inte är allt skingrat. Det finns så mycket att minnas, diskutera och skratta åt. Man får alltid skörda det man sår och den uppväxt jag fått är oskattbar. Nog har vi saker kvar. Viktor tog tillvara det gamla vägguret och jag pappas guldklocka. Det ligger något symboliskt i att vi båda behöll hans klockor. Inte för värdet, som är ringa, allt är inte guld som glimmar.

Vi ruvar, Viktor och jag, på en skatt som vi hoppas ska ärvas av generationer. En trygg uppväxt, en godmodig, jämnmodig, syn på tillvaron och dess utmaningar är guld värd.

Jag sluter ögonen. Visst sitter han fortfarande med oss vid bordet och berättar samma gamla historier samtidigt som han markerar påfyllning i vinglaset. Det har han ju alltid gjort. Tiden, ur led eller inte, är vad den är. Allt vi kan avgöra är hur vi förhåller oss till den.

Musik:

Sinfonia

Relaterade blogginlägg

Pappa

Roland Persfjord

Världens första hus

Källor:

historiska.se/Jonas Ström

Foto, Personligt, Språk

bild 83 – terra firma

20 oktober, 2024av adolphson

Detta är ett något spretigt blogginlägg om att orientera sig och om att bära masker. Redigerat i oktober 2024.

”Nämner du mig? Nähä, då läser jag inte.” Mange tycker att han förekommer för lite på bloggen, numera. Men han har en bra tanke värd att nämna: han pratar nämligen ibland om ”omedveten inkompetens” för att beskriva bland annat sig själv och mig. It takes a fool to remain sane. Att njuta av livet alternativt ta sig själv på för stort allvar blir ibland tillvarons motpoler.

Terra firma betyder ”på fast grund” (med fast mark under fötterna) och används såväl metaforiskt som bokstavligt för att beskriva någon som varit ute på riskfyllda resor och återkommit helskinnad. Motsatsen beskrivs genom uttrycket ”sneseglare” eller det mer moderna ”off pist”. Att vara på fast grund är dock inget för oss sneseglare. Inte heller känns uttrycket ”botten är nådd” särskilt tilltalande. Men är du verkligen seglare, tänker måhända en potentiell läsare aningen förvånat. Javisst, svarar jag med tillkämpad glättighet. Jag är ständigt ute på djupt vatten.

Snedsegel är faktiskt ett verkligt segel. Tillmälet ”snedseglare” används, vanligen av en äldre generation, som skällsord, dels om seglare med bristande kompetens, dels som generellt tillmäle för en person som kantrat i livet. Jag funderar över dessa uttryck. Det verkar påfallande ofta som människor försöker dölja sin inbillade eller verkliga inkompetens bakom en mask av normalitet. Då och då tappas masken, ofta ute på djupt vatten, varvid den bubblar upp till ytan och flyter iväg. Och det är då man ser någons verkliga jag. Ofta är detta underbara ögonblick.

Aldrig jagar människor så intensivt tillfälliga njutningar som under kristider. Men det fungerar inte. Inte för någon längre stund, iallafall. Jag har nämligen provat. En ny kavaj löser inte känslolivet. En perfekt Dry Martini går inte att reducera till en viss mängd lycka. (Eller? Jag är plötsligt osäker.)

Samhälle och individ blåser upp bubblor tills de sprängs av osäkerhetens mask. Jag hörde exempelvis om någon som köpt sticklingar (eller vad det heter) från pelargoner för rekordsumman 17 555 kronor. Hen såg affären som en investering. Verkligen? Tja, det finns folk till allt. Själv kom jag i sammanhanget att tänka på tulpanbubblan i Holland på 1600-talet.

Nej, man måste hitta lösningen inom sig, inte utom sig. Annars blir man utom sig. Vi söker, både som kollektiv och individ, mer eller mindre omedvetet stänga in oss i filterbubblor. Detta är en av anledningarna till att jag ibland låter mina elever arbeta med temat historiska bubblor. Tulpanbubblan, Mississippibubblan, Söderhavsbubblan, börskraschen i New York, IT-bubblan, finanskrisen. Vad, om något, har de gemensamt? Det är en ganska givande uppgift, faktiskt.

Och så var det där med masker. Är vi månne en ny skoluppgift på spåren? Vi har just avslutat historiska pandemier och lärt oss att ord som karantän och pass kommer från franskan och härrör från pestens samhällen och dess försök att hindra smittspridning. Under 1600-talet bar pestläkarna mask. Och inte bara det: ofta också en heltäckande dräkt och handskar. Läkaren hade en stav med vilken han höll pestpatienter på avstånd. 1600-talets vårdpersonal må ha varit få till antalet men brist på skyddskläder led man inte. På kroppen bars en lång rock, ofta var personen insmord i vax eller fett i förhoppning att sjukdomen skulle ”halka av”. Man bar även långbyxor, läderkängor och tjocka läderhandskar. Ingen synlig hud, således. En stor rund hatt skulle skydda mot ”dåligt ljus”. Maskens ögonhål var täckta med mörkt, rödfärgat glas som skulle filtrera bort detta dåliga ljus, men även skydda mot patientens blickar (man trodde att man kunde bli smittad enbart genom att titta på en pestsjuk).

Näbben på masken var fylld med exempelvis vinägerindränkta svampar samt örter och kryddor som fungerade som ett filter mot den dåliga luft man trodde bar på smittan. Dofterna skyddade också från stanken från de döda kropparna. Från 1600-talet till corona. Det är knappt man minns hur det var. Bilden nedan föreställer min bror som modern pestdoktor alldeles i början av pandemin. Han har alla attiraljer: batong, mask, alltihopa. Själv bär jag sedan gammalt, pandemi eller ej, alltid en parfymerad näsduk att sniffa på i påträngande offentliga miljöer. Olika falla ödets lotter.

Till syvene och sist så är det humanistiska värderingar som driver tillvaron framåt. Allt från aktiekurser till hantering av samhället och dess hot. Vi må jaga njutningar men i det långa loppet får man lita till sin inre trygghet – inte på förhoppningar och spekulationer. Det är svårt att navigera, i synnerhet ute på djupt vatten. Medan vi söker vårt kollektiva och individuella terra firma får var och en, i synnerhet här i den rika delen av världen, göra vad vi kan för att mota eländet i grind. Med en välfylld vinkyl, bokhylla, ett par schyssta löparskor och allehanda streamingtjänster slår man världen med häpnad. (Nä, fy! Vilken ignorant i-landsplåga!)

Själv är jag ständigt ute på djupt vatten. Bristande kompetens är mitt adelsmärke inom många områden, det tillstår jag gärna. Men det känns som jag nu efter några år som sneseglare åter har fast mark under fötterna och för det tackar jag främst Mange, Patric, Viktor, pappa, mina barn och Ragna. Nu seglar jag glatt vidare, lite på sniskan, i jakten på ökad kunskap och nya bekantskaper. Jag har känt botten under fötterna men istället för att stanna kvar sköt jag ifrån.

Han har rätt, Mange. Tillstår man sin inkompetens blir livet lite lättare. Det är förövrigt ett skämt, livet, så varför inte skratta åt det? Och han har även rätt i att han, vardagsfilosofen, vännen, kamraten, förtjänar att nämnas mer, såväl här som där. Och nog förstår jag att han retas, när han säger att jag nämner honom för lite. Det är enbart ett svepskäl för att slippa förväntas interagera. Men det behöver han inte. Vi har seglat ihop länge nu, captain my captain, moraliska kompass, ekolod och ankare.