bild 58 – bridge over tw

Ett citat från Bodil Malmsten som jag gillar lyder

sträva efter det enkla, det svåra kommer vi ändå inte ifrån


Teologen och historikern Ericus Olai har ibland angetts som den svenska historieskrivningens upphovsperson – antagligen eftersom hans skrifter ofta förhöll sig hyfsat neutrala till olika maktfaktorer i omgivningen. Han anses vara en av de viktigaste källorna till Sveriges historia från 1300- och 1400-talen men om honom som person är inte mycket känt. Historikern Erik Lönnroth skrev 1961

Är han den doktor Erik, som 1486 fick pantsätta sin hatt hos Arboga byfogde, är ett tragikomiskt missöde i hans sista ålderdom det enda mänskliga smådrag av honom, som blivit bevarat åt eftervärlden.

Jag vet inte, ska man lämna något efter sig är väl ett gäng tragikomiska missöden inte det sämsta?

img_1287
Greve Moltke log två gånger: på sin svärmors begravning och när han såg Vaxholms fästning

Hur har sommaren varit, då?

Detta är väl den vanligaste frågan jag fått på sistone. Jo tack, den har varit bra. Och relativt vilsam. Flyttlasset gick två dagar innan midsommar varefter jag låste dörren och åkte till Stockholm. Att fira midsommar utan henne kändes outhärdligt så jag besökte istället min gamle vän Daniel som sedan några år lever ensam. Han och hans nya vän bjöd mig på en båttur i skärgården.

 

Tack Daniel och Rama!

 

Därefter klev jag i land och träffade släktingar och andra gamla vänner. 

 

img_1299
Med Gunnar på Riche

Efter återkomsten till Dalarna blev det en tur till Tibble, igen.

 

Dalälven

Därefter gick färden till Örebro tillsammans med junior och alla tjejerna. 

Fridens liljor

Det lär finnas ett vattenland i Örebro. Eller var det vattenhål? Själv bjöd jag in till kulturhistorisk vandring i slottsmiljö – men den fick jag företa ensam. Domage. 

img_1363
Bron över öret – i dubbel bemärkelse. Eller Suckarnas bro om man så vill

Slottet har jag sett på bild många gånger. Nu var det äntligen dags – allt medan junior led tusen dödar på något som kallas waterworld. Pommes frites hade man på badlandet, givetvis. Inte på slottet. Det är skillnaden. 

 

img_1364
Jag har det lite svårt när man spexar till historiska miljöer – men låt gå

Efter slottsvistelsen vandrade jag runt lite i stan – och träffade på Röda Korset. 

 

Jag blev månadsgivare – i Örebro.

Åter i Dalarna laddades det om för Söderbärke, a.k.a pärlan vid Barken, för att traditionsenligt fira Fredrik/Margareta-dagarna.

 

 

Efter att pliktskyldigast packat upp någon flyttkartong eller två var det åter dags att bege sig ut på vägarna – denna gång för besöka framsidan. Först Tivanders i Göteborg/Mölnlycke och därefter Styrsö.  

 

img_1416
På Berzelii choklad

”Goestan” gjorde verkligen skäl för smeknamnet.  

img_1418
Nästan lika gulligt som random barnbild – jag hann träffa Klas och Henrik igen!

Totalt sett, på grund av andra vuxnas oerhörda vänlighet, besöktes Liseberg inte mindre än tre (3) gånger. Jag vägrade de efterföljande två. Efter att jag fått min milkshake är jag liksom klar. Så inte döttrarna, tydligen. 

 

img_1434
Liseberg 1/3

Det är något med nöjesfält, något som jag inte gillar. Är det masshysterin? Känslan av att plötsligt betrakta världen från insidan av en gigantisk sockervadd? Att det kostar plenti? All of the above? 

 

img_1436
Det är något skrämmande med nöjesfält. Det är kanske Kings fel?

Nåja, huvudsaken är ju att barnen har kul. Men jag kan ju, som bekant, också spexa till det ibland – ge mig bara en lustig hatt och jag slår världen med häpnad! Alldeles gratis!

 

img_1441
Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 1

I fädrens spår. Styrsö är alltid Styrsö – om än med lite nya hus här och där. I Halsvik märks dock relativt lite av tidens obarmhärtiga rand. Man tittar ut och fylls av ett inre lugn – men också av vemod. Den är bitterljuv för att jag delat vyn med så många som inte längre finns annat än i minnet. Som mormor och morfar, mamma, moster, syster, kusin och… hon. 

 

img_1558
appen har fel – igen

En alldeles fantastisk sak med Styrsö är att springa på öns naturstigar för att avsluta rundan med att kasta sig i havet. Då lever jag. Då njuter jag. 

 

img_1560
varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 2

Skulle man plötsligt få för sig att man lever för sunt är det bara att say the word så står han där redo att med ett inställsamt grin servera fin- respektive fulgin, cigarr eller så.

 

img_1567
kvällsbad på ön – fina grejer

Det är lustigt, när det är vackert på västkusten slår det mycket. Inte allt, men mycket. När det är uselt väder är det väl som eljest. Då går man in i ett partytält där allt det goa och fina fortsätter. Släkten från Styrsö Tången bjöd in och släkten kom – från stan, från Halsvik, från Kössö (Köpstadsö). Kössö syd ligger för kännedom på Mallis, fick jag lära mig denna kväll. Bland mycket annat. 

 

img_1573
släktkalas på Viktorsgården (mammas morfar hette ((också)) Viktor

En kollega gjorde mig nyligen uppmärksam på krisens fyra faser – chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Den här sommaren har jag ägnat mycket tid till eftertanke. Jag har också sökt så många olika samtalspartners som möjligt för att få perspektiv och råd. Jag har med flit utsatt mig, oss, för i stort sett alla saker vi brukat göra under somrarna (med undantag för fjällvandring) för att denna sommar för första gången uppleva allt utan henne.

Teorin är att det ska bli lite lättare nästa gång. Det är teorin, det. 

 

img_1574
Mätt på pensionat Skäret

En annan vanlig fråga är hur mina flickor mår. Samma sak där. Jo tack, de tar det ännu så länge mycket bra även om jag inser att det kan komma reaktioner längre fram. Jag själv känner smärta över mycket – ibland annat när det inte pratas om henne i sammanhang där hon förr varit ett naturligt inslag.

Men det är väl så det är. 

 

img_1610
skärgårdsmorgon

Jag har redan ställt in rätt så många saker med vänner och bekanta och för det är jag uppriktigt ledsen. Men jag har det tungt nu. Det mesta är över, tiden är plötsligt fri, alla exceptionella måsten utförda – och det är väl då de kommer, demonerna. 

 

img_1613
Vassholmen

Jag är ännu i reaktion/bearbetning, förstår jag. Jag vill mest krypa upp i soffan med en god bok – och det tänker jag så långt det är möjligt också göra. Men endera dagen är jag väl på banan igen, kan man väl hoppas. Men just nu drar jag långsamt, men resolut, i handbromsen. Jag kan inte kosta på mig att bli sjuk, också. 

 

img_1617
Hm – something is rotten in the state of Denmark

Döttrarna kommer först, alltid är det så. 

img_1620
havets läckerheter

Jag har under sommaren i allt väsentligt strävat efter att följa Bodil Malmstens uppmaning och lär fortsätta göra så. Livet är fullt av såväl tragiska som komiska livsöden så det är bara att tangle on och göra det bästa av sin stund här på jorden (som Fuglesang och Armstrong möjligen sa).

Det finns trots allt så mycket fint, varmt, gott och bra att glädjas åt. Det pantsätter jag härmed min hatt i Arboga på!


relaterade blogginlägg:

Greve Moltke

Bild 57 bröllopsdag 19/0

Det är den tiden när alla lägger upp bilder på diverse olika bröllopsdagar. Och här sitter jag med en frånskild trebarnsfar som enda sällskap. Det är bra sorgligt. Lite som bröderna i filmen Änglagård. Nåja. Fem tjejer är också här. Nämligen våra barn.


Idag firar vi alltså bröllopsdag, min bror och jag. Fast det gör vi inte, för hon är ju död. Och han som sagt frånskild. Jaha, ja. Vad göra? Jag stack ut och sprang här på Styrsö, ön med världens bästa löprunda, kastade mig efteråt direkt i havet, muntrade upp en morgonsur YB Södermalm, drack kaffe på balkongen och blickade ut över det här:

Halsvik i morse

How is that for dopamin? Sedan tänkte jag förvisso en stund på den där dagen för nitton år sedan. Det var en bra dag, och jag saknar henne, men jag har det också ganska fantastiskt här och nu, måste jag en aning motvilligt erkänna.

Idag för nitton år sedan

Min morfar, hjälten. Föredömet. Han kände nog inte efter så mycket. Han bara gjorde saker. Bland annat var han med och räddade besättningen från en båt som förliste utanför kusten i norra Norge.

För denna insats erhöll han norske kungens tapperhetsmedalj. Medaljen är liten, närmast oansenlig, men den symboliserar mycket. Många är det som hade bland annat morfar att tacka för sina liv. Han fick den i Kristiania 1920 – för nästan hundra år sedan. Han var då tjugoett år gammal.

Jag är en blek reflektion av min morfar

Så här lyder diplomets text:

Överensstemmende med den norske regerings instilling har det under 9:e april 1920 behaget hans majestaet kongen at tildele Ivar Isaksson medaljen for Aedel Daad i Sölv for utvisat haederlig forhold ved redning av de gjenblevende av passasjerer og beselning på det i Bergen hjemmehörende ss ”Hprtense Lea” ved dettes forlis den 21 september 1919.

Kongelige Departement for Handel, Sjöfart og Industri. Kristiania 26:de april 1920


Min morfar, hjälten. Det finns mycket att berätta om honom. Han har satt ett avtryck i mig som jag inte mycket efterliknar men ständigt eftersträvar. Det är på honom jag tänker idag. Morfar hade inte gnällt så mycket över en förlorad kärlek utan mest fortsatt sträva på.

Jag får som efterlevande faktiskt bära medaljen. Men jag kunde inte förmå mig, jag skulle krossas under dess tyngd.

Nej, det är kanske dags att sluta spegla sig i backspegeln. Man är den man är präglad av människor man mött och levt med. Morgondagen är personlig, den får man prägla själv. Liksom medaljer av olika slag, antar jag.

Jag får framgent fira bröllopsdag i minnet och tillsammans med tärna Anna-Karin Karlsson och bestman Magnus Darke. Den bästa mannen. Hjälten. Föredömet. Jag tror jag tar och lägger upp en bild på honom, om inte annat för att känna mig som alla andra i sociala medier.


inte är vi så sorgliga, egentligen. Man tager helt enkelt vad man haver, sa Anna Christina Warg.


Relaterade blogginlägg

Morfar från Gullholmen

bild 56 – there and back again II

Det är all denna jäkla pommes som stör mig. Så fort man åker på semester så formligen regnar det pommes frites. Jag är ett stycke drivved i den globala fritösen. Nå, jag hade lovat Vildvittrorna en kryssning i österled, det hade jag, och man måste stå vid sitt ord. Så vi begav oss ut, en familjemedlem kort, på en ocean av pommes frites och andra friterade tvetydigheter.

Man bör vara försiktig med att besöka platser ur det förflutna. Åtminstone om man gör det i tron att platsen i allt väsentligt är orörd sedan förra gången. Det hela beror alltså på vilken mental inställning man har till det aktuella resmålet. Det är lätt hänt, i mitt fall bokstavligen, att resan istället för en mysig nostalgitripp blir till en vandring i dödsskuggans dal.

de bjuder till, det måste man ge dem

När jag nuförtiden besöker Uppsala förväntar jag mig sålunda inte att allt ska vara som 1994, inte heller förväntar jag mig att Styrsö ska var orört sedan 1986 varje gång jag åker dit och jag inser att Engelbrektsgatan är förändrad sedan förra gången jag flyttade in, 1979.

Dotter 2 går all in

Nå, vi har länge pratat om Muminvärlden i Nådendal som en slags bucket list, eller grand finale, på alla dessa barnland som finns. Och vi har förövrigt redan varit där en gång för riktigt länge sedan, Malin och jag.

Det ska sägas med en gång. Finländarna ser ett värde i det enkla, de krånglar inte till det så mycket. Det behövs liksom inga extravaganser. För man kan ju ta betalt ändå.

Mårran 😍

Flickorna kände visserligen att de nog var lite för stora för den här världen men deltog med liv och lust och såg faktiskt med tillbörlig entusiasm en hel föreställning på finska.

ge mig fem!

Omdömet efteråt löd: Du hade varit förskräcklig som docka men fungerar väl som pappa. En komplimang man får vara nöjd med, antar jag.

Som framgår av dokumentationen var Dotter 2 de mera entusiastiska. Rent allmänt tillbringades annars under resan mest tid i spat. (Spaet? Hur böjs det? Inte kan det väl heta spat? Det blir väldigt mycket Thor Modeén över det…).

Stinky vill inte kramas

Jo, jag har alltså varit här förr. Våren 1999, eller möjligen 2001, besökte jag och Malin Nådendal. Vi fann det mycket charmigt och trivsamt. Vi hängde i spat (?), vandrade runt i det försäsongstängda Muminvärlden och tyckte allmänt att Nådendal var en pittoresk pärla på den finländska västkusten.

Kanske berodde det på att vår ekonomi på den tiden fortfarande var anpassad till studiemedels-index? Kanske har läckergommen utvecklats mer än man tror? Eller så beror det på att hon den här gången inte är med. För handen på hjärtat – är man inte sjukligt förälskad i Finlandsfärjor så finns det antagligen områden i Finland som är nog så intressanta att besöka.

ett internationellt språk

Finlandsfärja. Mja, jag vet inte jag. Ginåtonic på tapp är inte riktigt min grej. Å andra sidan. Mumin är alltid Mumin. Det ligger förvisso något djupt trösterikt över detta oomkullrunkeliga faktum.


Relaterade blogginlägg:

there and back again

bild 55 – sista måltiden

Dessa rader skrivs under den sista kvällen på min gamla adress. Huset vi byggde, Malin och jag. Jag är ensam i det och känner mig konstig, men inte illa, till mods. Jag äter middag i ensamhet och begrundar att det alltså är min sista natt jag sover här. Jag har klippt gräsmattan en sista gång och lite villrådigt spatserat runt i trädgården. I morgon rullar flyttlasset. Allt måste en gång komma till sitt slut. Eller?


Jag grunnar över mina känslor, över vad jag egentligen känner denna sista kväll. Komma i kontakt med sitt innersta, och allt det där typiskt manliga. (Förlåt, min ironi.) Visste Jesus att det var sista gången han åt tillsammans med lärjungarna under sista måltiden eller är benämningen en efterhandskonstruktion? Såklart är det en sådan och det alldeles oaktat hur man förhåller sig till bibeln.

Det klart, vi har arbetat hårt, länge och målmedvetet som nybyggare, Malin och jag. Ur ett stycke skog har vi skapat om inte ett paradis så åtminstone ett trivsamt hem och tillvaro. Kanske utgör vi på något sätt mänsklighetens historia i miniatyr, tänker jag i ett infall av storhetsvansinne. Eller kanske är vi, eller har varit, bara två typiska representater för släktet homo sapiens? Men till skillnad från mänskligheten som helhet ser jag det inte som lika kul att montera ner som upp.

Patric fäller träd på min tomt i Slättaskogen

Äsch, förlåt mitt bittra anslag. Just själva flytten känns faktiskt okej. Att Malin inte flyttar med oss känns emellertid inte så mycket okej.


Nog hade vi hade en omöjlig trädgård att bearbeta men vi sprängde, vi sågade, vi grävde, tog dit jord och grus, vi bearbetade, anlade och planterade. Till sist hade vi betvingat den oformliga vildmarken till ett kultiverat odlingslandskap. Lite på det vis människor i alla tider plägat, tänker jag. Och så kronan på verket: gräsmattan!

Håller verkligen jämförelsen med mänsklighetens övergripande historia? Våra forntida föregångare hade ju inga gräsmattor utanför sina grottor, inte omgavs Akropolis i Aten, Capitolium i Rom, pyramiderna i Egypten eller den förbjudna staden i Peking i all sin prakt av något gräs.

Våra rosor kommer jag att sakna, de som döljer ingången till arkadien

Gräsmattor är en europeisk uppfinning från senmedeltiden och som under de följande århundradena kom att bli adelns och överklassens främsta varumärke. Välskötta gräsmattor kräver nämligen gott om resurser i form av jord, vatten och mycket arbete, det sista något jag personligen kan vittna om. Och efter allt arbete vi lagt ner, nog skavde det lite under bevattningsförbudet i 2018 att se gräset skrumpna ihop till en dyster, brungul savann.

Gräsmattor fyller ingen ekonomisk funktion, nej, de är bara dyra och snygga. De producerar inget, djur förstör dem och kan inte beta på dem varför man i det gamla bondesamhället inte kunde avsätta värdefull jord till att bara utgöra en yta av gräs, till skådebröd. Därför blev en stor gräsmatta snart en statussymbol, ett tecken på överflöd och rikedom. Ju större gräsmatta desto högre status.

(Och självfallet. När jag och vännerna nyligen spatserade runt det kungliga slottet i Bryssel så nog gjorde vi oss lustiga över den i vårt tycke påvra kungliga trädgården. Kan man inte låna trädgårdsmästaren från Drottningholm, undrade vi muntert. Och inte gjorde vi oss besväret att besöka själva slottet efter det första, magra intrycket från gräsmattan.)

Under det tidiga 1900-talet erövrade medelklassen gräsmattan och samma sak där, ju finare och större gräsmatta desto högre placering i den sociala förortshierarkin. En vanskött gräsmatta mitt i villaområdet sågs som ett tydligt tecken på att allt inte stod rätt till. Den oklippta gräsmattan vittnar fortfarande om förfall, dekadens, skilsmässa eller sjukdom. Kort sagt, sådant man inte vill, så att säga, skylta med.

Idag, har jag tagit reda på, omsätter gräsmatteindustrin worldwide massor med miljarder dollar. Det anläggs gräsmattor i öknar, det är golfbanor, fotbollsplaner och tennisbanor, slottsträdgårdar eller stora gräsytor runt offentliga byggnader.

En förfallen gräsmatta tyder alltså sedan länge på trubbel, den välskötta på välstånd och makt. Kanske är detta skälet till att jag flyttar? Jag skulle inte mäkta med att ensam hålla den i det skick (jag och) Malin ville och inte heller skulle jag klara att se vår trädgård på andra sätt gradvis förfalla. (Det verkliga skälet är att flickorna faktiskt vill flytta, och så även jag). På min nya adress har jag en minimal gräsmatta, jag kanske ska anlägga en japansk trädgård? En med grekiska byster? Kanske en fontän? Eller rosor, åh, jag älskar rosor.


Kommer allt till sitt slut och görs därmed allt verkligen en sista gång?

Möjligen ska man inte göra det ställningstagandet allt för lättvindigt. Jag besökte en konsert i Lugnetskolans aula när den var alldeles nybyggd 1984, Ratata, och tänkte att hit kommer jag nog aldrig mer. Jag skrev för ett tag sedan några rader (se nedan) om tiden jag bodde på Elsborg och fastslog att jag aldrig kommer tillbaka (läs förövrigt också gärna juniors utmärkta beskrivning över det huset) efter att föräldrarna flyttade 1991. Vid flera tillfällen har jag sagt och tänkt att detta var nog sista gången jag åkte till Styrsö men också i år återkommer jag.

Sommaren 2009, Dotter 2 pajar bilden genom att sno fotografens öl. Det var inte sista gången jag var där, sommaren 2019 är Malin varken här eller där

Och apropå. Vårterminen 1988 började jag på Haraldsbogymnasiet, jag bytte till samhällsvetenskaplig linje efter en misslyckad termin på ekonomisk linje. Jag var tvungen att tenta av en missad termin i kursen socialkunskap för min klassföreståndare Rolf Cederberg. Föga anande jag när jag efter studenten vände Haralsbo och Rolf ryggen att han under mer än 20 år skulle bli en av mina närmaste kollegor (eller att hela bygget skulle utgöra min arbetsplats 1998-2013, minus ett år då jag arbetade i Uddevalla) som jag dagligen skulle komma att dela ämne, i förekommande fall arbetsrum och arbetslag med. I år checkar han ut, den gamle titanen, efter ett liv som lärare. Hatten av, Rolf!

Rolfs sista arbetsdag, eller, om sommaren blir än mer jävlig än våren 2019, min? Ingen kan med säkerhet veta.

Nej, man kan sällan veta huruvida något sker för sista gången. För man vet ju aldrig vad som händer sen. Och när sen väl infaller, så sker det.

Ja, ja. Vi studerar inte historia för att kunna förutsäga framtiden utan för att frigöra oss från dåliga gamla minnen eller erfarenheter för att istället försöka föreställa oss alternativa framtider. Det är, när allt kommer omkring, den unika förmågan som gör oss till människor.

Vissa saker görs faktiskt, kan man i efterhand konstatera, en sista gång. Det är väl däri symboliken i Den Sista Måltiden ligger. Midsommarafton 2017 var sista gången vi firade som vi brukat under alla år, Malin och jag. Midsommar var nämligen särskilt viktig, speciell, för oss. Just nu känns det som jag aldrig mer vill fira midsommar.

Midsommarafton 2017, sista gången vi var friska till sinne, kropp och själ. Men detta vet han inte när bilden tas är en bevingad fras från programmet, ett program jag förövrigt älskade, ”Svart på vitt” av och med Olle Häger och Hans Villius.

Det är kanske så man ska se det. Vår bästa tid är nu, alltid precis nu. Vem minns den snö som kanske, högst eventuellt, föll i fiol? En sak framstår i alla händelser som glasklar, nämligen min oerhörda saknad. Och det är inte sista gången jag känner den, törs jag med visshet lova.

Midsommar 2017, en dag jag alltid kommer att minnas – kanske kommer jag en dag att åter vilja fira midsommar, eller kanske inte.

Allt kommer nog ofrånkomligen till sitt slut, ändå. Men allt pågår samtidigt. Det var min kusin Andreas som påtalade all den livsvisdom som ryms i bagatellen:

”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara! En liten tid, vi leva här, med mycket möda och stort besvär. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara!”


Relaterade blogginlägg

Mitt liv på Elsborg

Et arcadia ego

Nyckeln till Provence

Junior skriver om vår tid på Engelbrektsgatan, min nya adress


Källor:

Harari: Homo Deus en kort historik över morgondagen

glasburken

Så är det över, igen. Att skiljas är att dö en smula.

Eleverna har sprungit ut eller gått på sommarlov efter ett läsår som för mig personligen bokstavligt talat handlat om att överleva. Jag kommer till skolan för några dagars arbete innan jag checkar ut.

Där råder den märkliga stämning som infaller i skolor efter att eleverna försvunnit. Andra sportande ungdomar som hyrt in sig drar fram här och där, det pågår väl någon cup i stan eller så, böcker och material ligger i travar, någon kvarglömd blomma från studentens utspring. Stressen från de sista veckorna är borta och många i personalen har redan anlagt en mer somrig klädsel. Någon ska gå i pension och det renoveras lite.

Jag ankommer arbetsrummet. På skrivbordet står en stor glasburk fylld med små lappar, en gåva från en avgångsklass. Det tar emot lite, oklart varför, men det är som om allt jag gör nuförtiden tar emot lite. Till sist sätter jag mig ner och börjar läsa.

Och förblir sittandes.


Förutom att du varit en utmärkt lärare så har du inspirerat mig genom att vara dig själv. Du har helt ärligt bidragit till att jag funderar på att bli lärare. Tack för allt!

Jag har aldrig haft en lärare som du. Jag minns efter första lektionen i 1:an, hur hela klassen var så förvirrade och fascinerade av dig, aldrig hade vi stött på något liknande och vi visste att vi dragit en rejäl vinstlott. Jag vill tacka dig för dessa tre år även om jag bara hade dig som lärare i två. Du guidade mig igenom de enligt mig två tyngsta kurserna, och det med bravur. Speciellt i 3:an kändes det extra tungt, men du hjälpte mig att nå mina mål ändå (något jag aldrig trodde jag skulle klara!). Du är en enastående lärare men också människa i allmänhet. Jag känner mig lycklig som fått dig som lärare. Tack.

Tack för tiden på gymnasiet, dina lektioner har alltid varit toppklass och du har alltid varit den lärare som lärt ut mest, inte bara om skola men om livet vilket jag är otroligt tacksam för.

Du har inspirerat oss alla! Dina uttryck kommer att följa med oss i livet.

Fortsätt med din entusiasm, fortsätt med att väcka intresse fortsätt med det , vad än som är i vägen, för din glädje i klassrummet sprider sig som en eld bland eleverna.

Jag har träffat få människor i mitt liv som är så mångsidiga som du. Jag tycker det är helt otroligt vad du gjort för oss. Du har gett oss kunskap och minnen för livet. Tusen tack!

Jag vill att du ska veta att du är den bästa läraren jag haft och troligen den bästa jag någonsin kommer att ha. Tack för att du finns. Kramar!

Att gå till dina lektioner har varit något jag sett fram emot under hela min gymnasietid. Du har varit mer än bara en bra lärare, du har varit en förebild, en inspiration. Fortsätt inspirera och lära ut, precis som du inspirerat mig.

Du är den mest respektingivande person jag mött utöver det är du också en fantastisk lärare. Tack för tre underbara år.

Tack så otroligt mycket för all kultur du har visat och alla visdomsord men tack ännu mer för alla fantastiska lektioner och genomgångar. Hoppas du, denna högborg, aldrig slutar att dela med dig av kunskap och lärdom.

Du är en av de bästa lärare jag någonsin haft. Din säkerhet och trygghet kombinerat med din karisma och humor gör varje lektion till den bästa. Jag hoppas du förstår hur mycket du betytt för mig och andra elever. Du är den lärare man minns, den som förgyllde gymnasietiden.

Du har lyckats motivera mig att utföra alla uppgifter och även att bli intresserad av dina ämnen.

Tack för tre underbara år på natur! Jag valde natur för att slippa SO-ämnen men med dina undervisningsmetoder och engagemang har det varit jätteroligt.

Tack för 3 underbara år! Du har fått mig att finna ett intresse för historia vilket jag är otroligt tacksam över. Fortsätt vara precis som du är! Tack!

Tack för tre år av intressanta och inspirerande lektioner. De har varit höjdpunkter under min gymnasietid och jag kommer att sakna ditt engagemang.

Tack för alla visa ord och all kunskap du givit oss under denna tid. Ditt engagemang är en talang. Bamsekram

Det har varit en fröjd att gå till dina lektioner. Du besitter stor kunskap, något du sprider vidare till dina elever. Du är en av de bättre lärarna jag haft. Tacksam för att jag fick dig som lärare. Allt gott!

Att gå till ditt klassrum har aldrig varit tungt, att lyssna till långa utläggningar om allt mellan himmel och jord har nog aldrig blivit långtråkigt när det är du som talar. Din outtröttliga motivation till smått som stort har verkligen smittat av sig under dessa år och jag kommer att sakna att träffa dig varje vecka, sakna dina anekdoter och uppmaningar. Allt gott i framtiden tills vi ses igen

Tack för dessa tre år! Du har verkligen varit fantastisk! Du vet verkligen hur man gör ämnen jag inte varit så intresserade av att bli intressanta. Du är en fantastisk lärare och person.

Du är en av de härligaste lärarna jag träffat!! Dina lektioner har varit lärorika och samtidigt väldigt underhållande. Tack för de här åren! kram!


Åja – jag vet nog vad någon potentiell läsare tänker, nämligen att det inte är särskilt ödmjukt av mig att publicera detta. Att jag istället borde gömma det i någon obskyr minneslåda för att behålla det för mig själv att glutta på över äggtoddyn med fötterna djupt nerkörda i filttofflorna. Att skryt luktar illa.

Allt det där äger sin riktighet, förstås. Om det nu inte vore undertecknad, läraren Fredrik Adolphson, vi talar om. För det ligger inte riktigt för mig, den typen av onödig ödmjukhet. Jag är nämligen stolt, glad och på många sätt välsignad. Och det vill jag berätta om – och så är det med den saken. Och, vill jag säga till mitt försvar, när kollegorna visas uppskattning så gläds jag med dem. Det är faktiskt inte som Oscar sjunger.

Jag kommer hem och är upprymd. Som vanligt vill jag hänfört berätta för Malin och flickorna om den vänlighet som visats mig, om den fantastiska burken som jag fått. Under solenna hedersbetygelser placera den centralt i hemmets finrum – och så ska Malin skratta åt mig och tycka att jag är något fånig…

Men hon är inte där. Nej, det är alldeles tyst och tomt, så väldigt tomt, i vårt hem. Barnen är utflugna till mormor och morfar (där har de det finfint). Och snart flyttar jag.

Nu är det verkligen över, tänker jag. Att dö är att skiljas en smula. Quo vadis? Jag får väl fortsätta framåt helt enkelt, på något märkligt, tillkrånglat vis – så länge det är min väg jag vandrar är jag nöjd. Mer än så begär jag inte. Så jag fortsätter väl – som lärare, pappa, kollega, vän, farbror, bror, körsångare, talhållare, politiker och, i vissa fall, vill jag iallafall gärna tro, (en blygsam och ödmjuk) filantrop.


Det finns som sagt ingen att dela ögonblicket med. Så jag tar ett glas vin och bläddrar lite förstrött i ett alldeles särskilt album som innehåller bilder från den femte augusti år 2000. Och så lyssnar jag på lite musik.

Jag lyfter blicken, tittar på burken. En glasburk innehållande kärlek. Sådana borde alla människor få. Hoppas de får det – för de alla är värda en. Men kom ihåg: det är saligare att giva än att taga. Både albumet och burken framför mig utstrålar olika sorters lycka, kärlek och medmänsklighet. Ger man lite av sig själv får man tusenfalt tillbaka.

Det är inte utan att jag ser ljust på framtiden.

bild 54 – bruxelles

Hopplösheten, missmodet. Fundering över tillvarons meningslöshet.

Min favorithistoriker Peter Englund uttryckte en gång i inledningen till en av sina fenomenala böcker (1918): allt förändras, ingenting försvinner. Det är ett utmärkt sätt att se på historien och även för det personliga förhållningssättet.

Löven odlar kronärtskocka i sin trädgård. Tyvärr har de ingen pizzaugn

Någon annan beskrev i en TED talks det här med att gå vidare. Jag går inte vidare, jag fortsätter. Jag sörjer varje dag att Malin inte är med på den fortsatta resan men vidare går den icke desto mindre.

Hon har bokstavligt talat präglat allas våra gemensamma liv, bland annat genom den obetydliga lilla detaljen att hon gav våra barn liv, så det känns som det vore en förolämpning att påstå att det är vidare jag går. Nej, jag fortsätter – ett steg i sänder.

”Kommer du snart, eller?”

Med mig på den resan har jag mina vänner. Jag värdesätter dem verkligen, de är, förutom den närmaste familjen, det bästa jag har här i tillvaron. Så det är med vännerna resan fortsätter. Nyligen till Löven i Bryssel med familjen Los Darkados som sällskap.

För att ha passerat 50 har han en rejäl kalufs

Jag är turligt nog begåvad med vänner som håller min gard uppe åt mig när jag själv är nere för räkning, människor som gillar mig på sina egna vis trots mina fel, brister och egenheter. Mina vänner utger sig inte för att verka perfekta och de är minsann inte alltid redo att rycka ut eller engagera sig. Men när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, ja då levererar de. Alltid.

I fäders spår för framtids segrar – parliament selfie

Trots att de lever intressanta liv och har spännande arbeten så är de också intresserade av vad som händer i mitt liv och frågar efter mina synpunkter inom olika ämnen. Sådant är viktigt.

praktik

Det sägs att man mår bättre, psykiskt såväl som fysiskt, av vänskap. Det kanske är rätt självklart egentligen – men tydligen bekräftas det också av viss forskning. Jag bär förövrigt själv vittnesmål om att i nöden prövas vännen – samt den emotionella effekten därav. Mina vänner har genom min nöd prövats rätt ordentligt vid det här laget.

Barnbord har en gynsam effekt på vänskapens kvalitet

Jag mumlar lite tafatt min tacksamhet när någon rycker ut men får mest en irriterad rynka till svar. En rynka som uppmanar mig att sluta snacka om skuld och tacksamhet. Det är så här det är, meddelar den mig.

Vänner skärper även påhittigheten – exempelvis när man måste vänta på transport i en park.

Jag har även upptäckt att jag tar hand om mig själv och mina döttrar på ett mycket bättre sätt tack vare att så många tar hand om mig. Det blir en sorts kedjeeffekt. Att också döttrarna härigenom ser styrkan och kärleken som ryms inom verklig vänskap blir en viktig pusselbit i deras uppväxt.

discessus!

Det har också påståtts att vänskap lindrar själsligt lidande och fysisk smärta. Jag kan bara be om att ödmjukt få bekräfta detta. Vänskap har samma effekt på sinne och kropp som fysisk träning. Välbefinnande framkallat av endorfiner, antar jag. Något i den stilen brukar jag förövrigt också förmedla till mina elever: hörrni – spring! Och rök inte.

tabula rasa

Vänner gör på det hela taget, statistiskt sett, att vi lever längre, de motverkar fetma (om man inte dricker belgisk öl under tiden man träffar dem) och umgänget skärper också intellektet (belgisk öl, igen…).

A tribute to M – som älskade choklad

Plötsligt kommer Aristoteles ord om vänskap för mig: Vad är en vän? En enda själ, hemmavarande i två kroppar. Och även om det efter en vistelse i Bryssel kan kännas som man släpar omkring på minst två kroppar tror jag inte det var detta filosofen avsåg.

gå emot strömmen – gå alltid emot den

Mina vänner kan ibland sörja Malin nästan mer än jag själv. Förstå mig rätt, ingen kan nog sörja henne mer än jag, men de kan plötsligt övermannas av sorg och tårar i en speciell situation som de förknippar med henne. Som att njuta av ett alldeles oerhört gott glas rödvin eller champagne. När man gör sådant, då ska ju hon bara finnas med.

Det patenterade Lagerlöfska smilet (behärskas inte av Los Darkados)

Jag övermannas ju ständigt och jämt av omedelbar sorg när jag plötsligt drabbas av ett minne, befinner mig i en uppkommen situation eller ser en pryl, så därför blir jag lite förvånad när jag, som istället befinner mig upplivad av vännernas sällskap, ser reaktionen. Men de saknar henne ju extra mycket när de ser mig – särskilt när de ser mig mig utan henne. Det blir liksom fel, tilt*, för dem fattar jag till slut.

Så kramas vi lite, och allt går vidare ännu en stund.

”Lite ofräsch…”

Det är ganska mycket som kan kännas läskigt i tillvaron när tryggheten plötsligt ryckts bort. Men omgiven av vänner känns stora vida världen inte längre så farlig, nej, då blir man plötsligt lugn och trygg.

Mat, här, nu!!

Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag uppskattar. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på mello. Om någon frågar samma fråga, men istället om mat, svarar jag att lever är överskattat och kanske lite motbjudande.

Det är så lätt att identifiera sig med en tillvaro som går ut på att tycka illa om eller i värsta fall hata. Det kan rikta sig mot kvinnor, homosexuella, invandrare eller politiska motståndare. Många därute har en tendens att identifiera sig i motsats till saker. Jag trivs med mina vänner bland annat för de så gott som alla är duktiga på att uttrycka beundran och passion. De är bejakande, positiva och inkännande mot sin omgivning.

belgisk öl…

Åter till den inledande frågan. Vad är poängen, egentligen?

Hur man än söker efter livets och den plötsliga dödens mening står inga svar att finna, ingen förklaring att få. Nej, det finns enligt min uppfattning bara en förnuftig sak att göra för att fylla denna vår emellanåt segdragna väntan på slutet.

Så vad gör man med livet? Jo, man lever det. Njuter det. Uppfyller det. Enligt min uppfattning gör man detta bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt och glad över det man gör, visa empati och försöka vara positiv och entusiastisk i alla lägen.

Känslan av vänskap är som att bli behagligt mättad av kött; kärleken som att bli förfriskad av champagne, sa en viss Samuel Johnson.

En bra sak därvidlag är att omge sig med likasinnade. För det finns trots allt så mycket bra grejer här i det på så många sätt totalt meningslösa livet vi lever: kärlek, resor, vin, familj, vänner, andra människor, Johann Sebastian, mat, sång och att ensam en morgon något öka farten på löparrundan.

Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet som jag nu är mitt uppe i. Så jag ämnar fortsätta leva det, bejaka det, njuta det. Och jag vilar helt trygg i övertygelsen att min bästa tid alltid är nu.


Fotnot: till de unga meddelas härmed upplysningsvis att med tilt avses någon sorts tillfällig nedsläckning av systemet och ordet kommer av att man (någon vän, aldrig jag själv vad jag kan påminna mig, ofta i vredesmod) sparkat eller med handflatorna knuffat flipperspelet ur sitt läge varvid allt släcktes ner. Termen överfördes sedan till vardagsspråket som nedsättande tillmäle när någon på ett eller annat sätt ansågs tappat koncepten.

bild 53 – vårt varma tack

Ännu trillar det in analoga och virtuella brev och gåvor till cancerfonden. Ännu får jag spontana kramar, hälsningar, omtankar och vänliga ord. Ännu faller mina tårar.


Ibland låtsas jag att hon bara varit bortrest ett tag i jobbet och att jag genast måste röja upp efter mig och flickorna så hemmet åter blir trivsamt inför hennes hemkomst. Jag tänker att jag alldeles strax ska sms:a en fråga om tåget är i tid, jag ska välja ett riktigt gott vin, köpa blommor och överraska med att redan ha tänkt på något i vårt gemensamma liv som är viktigt för henne men egentligen inte för mig. Jag ser fram emot stunden när vi tillsammans dricker vinet och pratar – så där som vi alltid gör. Jag är glad. Jag längtar.

Snart nog gör sig dock verkligheten påmind. Det blir som vanligt till Landskrona.


Idag har jag sålt en skrymmande utomhusmöbel till ett ungt par från Hedemora. Varför? Tja, winter is coming. Trots att jag förlorade flera tusen kronor på affären kändes det bra – de såg så glada ut när de åkte, det unga paret och ett ungt par med framtiden för sig är alltid något glädjande.

Jag tar ändå inte med mig möbeln dit kosan snart styr. Någon som är intresserad av en gräsklippare?


Jag har en strategi när jag är på jobbet. Jag sätter mig ofta i den allmänna kafeterian så att alla kan se mig, komma fram för få hjälp, handledning eller kanske bara språka en stund. Igår var det faktiskt några elever som kom fram och tackade mig för att jag överhuvudtaget var på jobbet. Sådant värmer. Också några kollegor tyckte det var starkt av mig att orka jobba.

Jag förstår ju att de menar väl, och jag blir glad för omtanken, men sanningen att säga känns alternativet att inte vara på jobbet särskilt tilltalande. Jag mår bra av att undervisa, och det är ju det här som jag gör, tänker jag där i skolkafeterian. Stanna hemma gör knappast saken bättre.


Jag tänker på våren 1995.

Jag har nog aldrig varit lyckligare än då. Visst, man blir ju lycklig på ett andra sätt, senare i livet, när barn och annat kommer och verkar. Men då, 1995, var jag och Malin ute och snurrade runt i Uppsala. Vi var sedan en tid ett par och vi hade så otvunget mysigt och roligt tillsammans. Vårt gemensamma liv var så självklart redan från början. Hela tillvaron präglades av nykär romantik och ungdomlig bekymmerslöshet. Så underbart det var. Det kändes som att jag verkligen hade hittat hem i tillvarons stora okontrollerbara tombola.

Särskilt en kväll i maj minns jag. Vi hade (ännu) en utekväll på nationerna och stuffade till låten Breakfast at Tiffany’s – en one hit wonder av gruppen Deep Blue Something. Vi tyckte låten var lite rolig, om än inte särskilt bra, eftersom den handlar om ett par som är nära att göra slut eftersom de inte har någonting gemensamt. Men han vill egentligen inte så han börjar fundera över om de inte trots allt ändå har något gemensamt att bygga vidare på. Han kommer på att de båda gillar filmen Breakfast at Tiffany’s och försöker övertala henne att detta faktum är tillräckligt för att reda ut alla problem och börja om.

Låten passade oss – fast tvärt om. Vi var ju så himla olika, Malin och jag. Ändå var vi övertygade om att vi ville ha varandra. Det var det vi kom på den där våren och efterföljande sommaren. Visst, vi hade V-dala Nation som vår gemensamma variant av Breakfast at Tiffanys – men i övrigt var vi varandras motsatser.

Hon, en person med hög integritet, ofta på gränsen till introvert, även om hon gillade socialt umgänge. Jag, Istället på gränsen till sjukligt utåtriktad. Hon, ordningsam och oerhört välstrukturerad och planerad. Jag, inte så mycket av den varan (möjligen planerad, dock, men av andra skäl än hennes) ja, så där kan jag mata på. Den där sommaren rätades alla frågetecken ut av sig själva och förvandlades till utropstecken. Jag åkte senare till henne i Jämtland (hon sommarjobbade på Vildmarkståget och hon kom därefter till mig på Styrsö utanför Göteborg (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget).

Hon hade sina sätt att visa hur hon kände medan jag uttryckte min kärlek på två sätt. Dels spelade jag ofta hon och han ur Trollföljten för henne. Och dels myntade jag de smått bisarra orden, jag hade väl hört det i någon film eller så: i wanna grow old with you and shit. Varvid hon skrattade sitt fantastiska skratt.

Därefter var vi aldrig ifrån varandra någon lägre tid. Vi flyttade in i hennes studentrum, utan att egentligen diskutera saken och tog det därifrån. Man behöver ju inte vara någon större stjärnpsykolog för att räkna ut att detta är orsaken till att jag hela livet haft en sådan nostalgisk längtan tillbaka till Uppsala och V-dala Nation. Jag fick ju allt där: en utbildning, fantastiska vänner och jag fann den stora kärleken.


Jag känner bara värme när jag åter hör låten Breakfast at Tiffany’s. Min utbildning samt alla underbara vänner har jag ännu kvar. Men inte den stora kärleken.

Därefter kom resten livet. Tills hennes tog slut. Mitt eget avsked vilar jag trygg i. Tiden under sjukdomen, med cellgifter och elände, de sista veckorna, ja, allt. Det blev så bra det kunde. Den officiella delen av begravningen är det många av er som hjälpt till med. Bland annat prästen Petter, vår gamle vän från V-dala, vars griftetal här återges.


Den 11 april så orkade Malins kropp inte längre och hon avled på sjukhuset här i Falun. Och nu är vi här, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud för att begrava henne. Vi är här för att ta avsked, minnas och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Malin saknas, marken gungar och cancer är skit. Den här dagen, Malins begravningsdag är en dag som inte skulle vara nu eller såhär.

Trots det, så är du och jag här och nu. Häret och nuet får vara fylld av många olika känslor och tankar. Och den här tiden, den här dagen, hanterar var och en på olika sätt. För här finns plats för gråt och ilska, tårar och tystnad. Här finns plats för varma minnen, tröst och skratt. Var och en bär också på sin egen berättelse och relation till Malin.

Att dela minnen och lyssna på varandra tar inte bort sorgen och saknaden, men kan göra det mörka mindre tungt att bära. Och när jag ser mig omkring i Kopparbergs kyrka idag, den 17 maj 2019 så är det också vackert. Vackert genom alla blommor, all musik och alla människor. Fredrik, Mina, Louise, Ulf och Margareta, syskon, anhöriga, släktingar och vänner vi har sorg. Mitt i vår vardagliga verklighet tog sjukdomen Malin ifrån oss. Någonting som delar tiden i ett före och ett efter. Ingenting kommer längre att bli som förut. Och vi kommer inte att glömma den här tiden eller den här dagen. Och jag tänker att du och jag inte får glömma det.

Och nu måste vi hjälpas åt att låta omtanke och kärlek flöda över. Vi måste be om mod och styrka att komma igenom. Vi måste hjälpa varandra när vi står uppgivna av förtvivlan och med frågor utan svar. Vi behöver tro på att kärlek och livskraft kan få växa ur det svåra. Det kan gå, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud. Vi är här för att vi är ledsna och saknar Malin. Vi är här för att få uttrycka tacksamhet för allt det som Malin betytt, som maka, mamma, dotter, syster, släkting, arbetskamrat och vän. Och vi är här i allt det sorgliga och vackra för att Guds löfte är: Att Malin har det bra nu. Att hon finns på en plats där ingen sjukdom finns. För mitt bland tårar och sorg. Så finns Guds löfte om att Malin finns med, på ett annat sätt och på en annan plats.

Kanske är Malin på samma gång bortom de vackra jämtländska fjällen och lika nära som vårsolens värme på kinden. Malin är på samma gång, bortom tonerna i körmusiken och bland sångerna i V-dalas trapphus, och nära som fnisset som bubblar upp när vi minns hennes skratt. Bortom och ändå nära. Ledsen och ändå fylld av varma minnen. Marken gungar och ändå står vi tillsammans i den verklighet och vardag som fortsätter trots allt. Malin är på samma gång för alltid saknad, men aldrig någonsin försvunnen.

Vi är här för att ta avsked av Malin, minnas henne och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Alldeles strax ska jag lägga tre skopor med jord på Malins kista, tre skopor som kanske kan bära tre vardagliga och ord och säga hej då Malin, tack så mycket och vi ses igen. Låt oss be.


För allt är jag så väldigt, väldigt tacksam. Jag är också, trots allt, glad för den smärta jag känner eftersom den vittnar om våra många år tillsammans präglade av kärlek. Tänk, funderar jag, om jag inte känt någonting alls efter hennes död? Tänk om jag känt lättnad? Jag vill inte med denna text försöka idealisera vårt liv, nej, jag vill bara berätta hur jag känner. Visst hade också vi våra ups and downs, precis som alla andra. Men att över tid leva i ett slentrianmässigt, kanske till och med kallt, förhållande måste kännas fruktansvärt. Då levde jag hellre ensam.

Flickorna har naturligtvis också märkt den oerhörda vänlighet människor visat oss. På den lite räddhågsna frågan hur länge omgivningen kommer fortsätta göra det kändes det så fint, tryggt och bra att utan omsvep kunna svara dem att det är så här människor faktiskt är. Det finns inte bara ondska, elände och övergrepp i världen, nej, det finns också stor värme, kärlek och en oändlig godhet.

Gå ut i världen, mina kära flickor, ta den i besittning, insup den, bejaka den. Lev i den. Var precis lika goda mot världen som världen varit mot er. Så säger jag till mina barn som just förlorat sin mamma – och jag kan backa upp orden med empiri.


Detta får bli mitt officiella tackkort. Byrån gav mig förvisso en bunt att skicka, men antalet förslår inte på långa vägar. Tar jag med alla insatser, hälsningar från när och fjärran, gåvor till cancerfonden, brev, hembakta kakor och bröd, biocheckar, blommor, glassogram, erbjudanden om köttbullar och lasagne, kramar, fixande av begravning och minnesstund, ja allt, så handlar det om över tusen tackkort som måste skickas. Det går inte. Jag mäktar inte med det. För jag är så trött ända in i själ och hjärta.

Tro nu för den skull inte att jag är otacksam! Sprid gärna detta budskap till alla som inte är så internet-tillvända (eller som inte gillar min blogg/hemsida) men som ändå måste nås av vår tacksamhet.

Detta är vad jag vill säga.

För all omtanke, vänlighet och kärlek som visats oss i den svåraste bland livets alla stunder och ögonblick vill vi verkligen tacka, våra döttrar och jag. Det har betytt mer än vi kan uttrycka i ord. Jag har faktiskt funnit de vackraste ord som finns – men de räcker liksom inte till. För hur ska man kunna tacka för det otackbara? Hur ska man med vackra ord kunna beskriva något som inifrån och ut är så obeskrivligt vackert som den hjälp och det stöd ni visat oss? Hur ska man inom ett begränsat utrymme uttrycka något som är oändligt och hur kan man med ord värdera det ovärderliga?

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i sanning en verklig människa. Och detta är det vackraste som finns.

Tack.

Fredrik, Mina och Louise.

Och Malin, är vi alldeles säkra på.


bild 52 – näktergalen från falun

Nu är det över. Begravningen alltså, det andra har väl knappt börjat kan jag tro.

Nog har vi fruktat den 17:e maj, flickorna och jag. Nåväl, den 17:e maj kom och den 17:e maj gick som ett datum för alltid inristat i min personliga historia som livets ojämförligt värsta dag. Men också en mycket vacker och ljus dag.

Jag har viss, låt vara ofrivillig, erfarenhet från salig mors, mosters och min systers begravningar så något visste jag ju om hur det skulle kännas under begravningen.

Vi gick igenom det hela i detalj, många gånger, i förväg. Det är okej att gråta, att inte gråta, att röra sig, springa runt. Vad man nu vill eller behöver. Men teori är en sak, verkligheten en annan. Dagen kom, alltså, och den gick utan jag riktigt vet hur det gick till. Så många människor som på olika sätt varit iblandade i detta. Prästen Petter, vår gamle vän, som gjorde en insats bortom vad någon kan begära. Jag har för övrigt bett honom om hans fantastiska griftetal.

 

En bra dag under VM i Falun

 

Alla våra körvänner som hörsammat Malins önskan om ”en maffig kör”, musikerna och dirigenterna Henrik Alinder och Cecilia Rydinger Alin, Pelle Gustafsson (som skrivit arrangemang för delar av musiken), solisten Hedvig Eriksson, spelmännen och så förstås våra vänner Magnus, Mia, Patric, Ulrika och Anna-Karin.

Många är ni som hjälpt oss genom detta men utan den sistnämnda trojkan hade det helt enkelt inte gått. Nu är jag i och för sig inte helt säker på att det kommer att gå ändå – men vi har iallafall klarat oss förbi begravningen.

Och vilken begravning det blev.

Kyrkan kändes som näst intill fullsatt (jag tittade inte efter så noga), många släktingar och vänner från när och fjärran hade kommit. Rådhuset flaggade på halv stång och vädret var gott. Det blev verkligen en fin stund. Plötsligt flög sidodörren upp i kyrkan och in virvlade en vind som ett naturens eko av hennes humör. Det var som om Malin ville säga oss att, nej, nu får det vara nog med sorg!

 

 

Minnesstunden efteråt var trevlig, avspänd och den mer intima efterföljande andra stunden hemma hos oss kändes också bra – precis så som hon ville ha det. Några av de besökande frågade mig om musiken på begravningen och jag lovade återkomma. Det görs härmed.

Först framförde Hedvig, Pelle och Henrik Caccinis Ave Maria i ett arrangemang av Pelle. Psalm 238 A är en koral ur Johannespassionen som översatts till åtminstone två psalmer varav detta är den ena. Just psalmerna var svåra att välja men jag bestämde i samråd med Malin mig för att genomgående ta musik vi hade en relation till.

 

en bra midsommarafton

 

Otto Olssons Ad dominum (Psalmus CXX) har vi sjungit flera gånger och den maffiga kören var alldeles enastående. Tack, kära körvänner. Verkligen – tack. Under avskedstagandet spelade Jobs Maria Larsdotter Darke, Pelle, Patric, Arvid och Jobs Karl Larsson och Henrik. Särskilt Jorms sång, som Malin önskade (vi hade den på vårt bröllop) vittnade många om som en speciell upplevelse. Utöver den spelades Ljugarn, visa från Rättvik, Säbb Johns d-mollpolska, vårvindar friska – polskevariant från Leksand, Min levnads afton, från Bingsjö, Tingsmarschen, från Leksand.

Därefter framförde Hedvig Stefan Holmlunds Till mamma sen alla den klassiska psalmen 201 (”en vänlig grönska”) som vi återkommande sjungit i diverse körarrangemang, Malin och jag. Cecilia ledde en minst lika maffig manskör i Under rönn och syrén – en sång som, vilket jag tidigare berättat, spelade stor roll för oss i slutet av vårt gemensamma liv där på sjukhuset.

Begravningen avslutades med Rachmanikovs Vocalise under vilken jag, Viktor, Magnus och Malins bröder Martin, Johan och Gustaf, bar ut kistan. Att bokstavligen bära den man älskar, den som under halva ens liv betytt allra mest, i med- och motgång stått allra närmast, ens barns mor, den som aldrig svikit eller vikt ner sig, till den sista vilan är en känsla som…ja, jag mäktar inte återge det.

Med stor risk att låta så där klichéartad igen – mitt hjärta är brustet. Mycket trodde jag mig klara här i livet, men någonstans där gick gränsen.

 

ännu en mycket, mycket bra dag

 

Men jag tänker inte dela med mig så mycket mer av mina egna ord, tankar och känslor i detta avseende. Jag ger er istället det enda talet som hölls på den officiella minnesstunden. Jag vill gärna att fler ska få ta del av det. Viktor beskrev det senare som att han sett människor sitta och fingra på sina egna talmanus men efter Magnus sagt sitt resignerat knyckla ner lappen i fickan igen. Måhända en överdrift, men ändå.

 

Det var någonting med det där skrattet…

Hennes skratt…

Något unikt.

Vi var många som gjorde allt vi kunde för att få henne att skratta. Jag minns särskilt när jag lockade fram det.

Det där skrattet…

Den gången jag hävdade att Ben Affleck är världens bästa filmskådespelare. Jag tror att det var när jag med stor emfas drev tesen att Ben Affleck borde fått en Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen Pearl Harbour som det brast för henne.

Hon lutade huvudet lite bakåt, kinderna rosades, ögonen vattnades och hon strök händernas utsidor mot ansiktet och skrattade hejdlöst på sitt speciella vis. Jag matade på så enfaldigt jag bara kunde eftersom jag visste att det var just min enfald hon skrattade åt.

Hon hade hög integritet och var noga med att hålla distansen.

Det där skrattet öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hennes innersta rum. Skrattet var min belöning. Jag var inne.

Det var därför jag älskade att få henne att skratta. Det är först nu efteråt jag förstår att det var så det var.

Bäst på att få henne att skratta var han.

Han kallade sig ”Näktergalen från Falun”. Hon tyckte det var roligt att han kallade sig det.

Han också.

Han lockade henne alltid till skratt. Han gick så långt att han snodde mina vitsar för att få henne att skratta. Jag bryde mig inte om det, trots att jag inte gillar när man snor mina vitsar.

För det var ju han.

Jag minns att de skrattade tillsammans – hon och han.

Först hela tiden.

Sen halva tiden. Andra halvan var allvar.

Nu skrattar de inte alls tillsammans.

Häromdagen såg jag en film med ben Affleck i huvudrollen – ”Jessey Girl”. Ben Affleck var som valigt lysande i sin rollkaraktär. Den här gången spelade han en ensamstående förälder som sörjer sin förlorade hustru. Oscarsvibbar igen.

Jag kände att cirkeln var sluten. Det var den.

Det var någonting med det där skrattet.

Näktergalens skratt…

Något unikt.

Som han skrattade när jag berättade en historia han hört många gånger förr och jag överdrev och la till för att det skulle bli ännu roligare. Asgarvet. Gapflabbet.

Det där skrattet som öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hans innersta rum. Nyckeln han givit mig så många gånger. Jag ska göra vad jag kan för att få honom att skratta så igen.

Som han skrattade då.

Näktergalen från Falun.

Hennes vän. Min vän.

 

 

en bra, skrattande dag

 

Jag låter som en raspig skiva som spelats lite för många gånger, känner jag. Men jag vill ändå ännu en gång tacka för all kärlek, omtanke och vänlighet världen visat oss. Det är som att alla verkligen vill att det ska gå bra för oss tre som är kvar. Från Mats med personal på Ica i Slätta, chefer, kollegor, elever, grannar, kyrkans personal, till släkt och vänner.

Det är verkligen en stark känsla, som jag vilar trygg i.

Avslutningsvis vill jag säga tre saker.

Först att jag är glad över att jag fått leva som jag kunnat göra under nära 25 år. Jag känner mig privilegierad och alldeles varm av allt fint jag fått uppleva. Jag ser en framtid och jag är sugen på att ta den i anspråk – vad den än innehåller.

Till Magnus vill jag säga att jag lovar att skratta igen. Inte än, men snart. Även om det aldrig kan bli på riktigt samma sätt (som det känns just nu) så kommer jag en gång att skratta. Annorlunda är väl också något bra?

Till sist har jag lovat att skriva en liten dikt till – den här gången en glad sådan. Dotter 2 och jag kom överens om det mitt under begravningen (hon satt och irriterade sig över dels alla sorgsna människor och dels min vers som fanns med i programmet) och det finns vissa löften man helt enkelt inte sviker. Ett löfte av den typen gav jag en gång Malin – och det höll jag. Ett annat är nu avgivet.


Nej, hörrni, det är en vacker kväll i maj. Det är kanske dags att gå vidare i tillvaron, att tänka lite mer som Dotter 2. Jag tittar ut och ser så mycket skönhet i världen. Jag hör tjejerna skratta från köket och… vänta! Nog tusan hörde jag väl Malin skratta också!

Jag mår bra. Jag känner ännu kärlek.

Det har jag ju alltid gjort.

 

en underbar dag

bild 51 – makalös

Det har gått en månad.


Det är någon vecka innan påsk och jag står i ett rum i vilket det finns en död människa. Det är inte vilken människa som helst, nej, det är hon som tills helt nyss stått mig allra närmast. Vi har den senaste veckan delat inte bara säng och mat utan även nästan varje enskilt ögonblick.

Men nu lever hon inte längre. Och jag är alldeles tom.

Jag har visserligen några sådana här erfarenheter från tidigare i livet men aldrig trodde jag mig behöva uppleva det med henne som nu ligger alldeles stilla framför mig på sjukhussängen. Mormor, mamma, min gymnasiekompis Jens, moster och syster. Och nu alltså, mina barns mor.

Kan det få räcka, äntligen?

Personalen är enträgen, det är viktigt att besöka henne för att få ett bra avslut, sa man för en stund sedan. Jag tvekade, men lät mig vallas med. De vet väl vad de säger och gör, tänker jag. Och nu står jag alltså här.


Vilket märkligt ord det är ändå, ordet makalös. Alla synonymer säger att makalös innebär något storslaget, enastående eller fantastiskt. Enastående förresten – är det så storslaget, det? Enastående måste ju innebära någon som står ensam i livet.

En ensam ståendes, gåendes eller springandes. Makalös betyder väl också vad det låter som: en person utan maka. Det är fan inget storslaget eller fantastiskt med det, vill jag påstå. Möjligen kanske man kan påstå att följden av makalös blir enastående.

Nja, hellre två liggande än en stående, hävdar nog jag för min del. (Ursäkta, detta är ju tänkt som någorlunda seriöst menat. Jag ska skärpa mig.) Det storslagna ligger kanske i att människan i vår tid trots allt klarar sig själv, ensam, allena. Eller så är det en hyllning till alla ensamstående föräldrar som kämpar på och ändå klarar det som avses.


Epikurismen är en klassisk filosofisk riktning uppkallad efter greken Epikuros som levde och verkade på 300-talet f.v.t. Filosofin förespråkar vikten av sinneslugn. En bärande tanke är att gudarna inte ägnar sig åt att lägga sig i människornas liv varför bön eller annan kommunikation med dessa är meningslös.

Sinneslugn, utan inblandning av högre makter, världsliga som andliga, i själ och sinne medför lycka och njutning samtidigt som man slipper smärta av olika slag. Detta är också ett centralt mål för epikuréerna: att slippa smärta. Ett annat viktigt mål är att ta bort människans rädsla för döden.

I praktiken handlar det om några enkla livsregler eller hållning i tillvaron.

1. Man bör undvika det som skapar oro, som politik och offentligt liv. (Aj då, här går jag nog bet är jag rädd.)

2. Människan bör söka efter varaktig lycka och därför undvika tillfälliga förströelser. (Nu blir det lite mer intressant, jag tror att många människor förr eller senare ifrågasätter vad som är viktigt och givande i tillvaron.)

3. Frånvaron av smärta är det högsta goda. (O, ja. Den som har kronisk värk eller råkar ut för olika smärtsamma tillstånd skulle ge mycket för vara utan detta om så bara för en liten stund.)

4. Alla kan nå lycka och frid i själen. (Det låter trösterikt, just nu tvivlar jag för egen del på det.)


Jag gillar Veronica Maggio. När jag står där i rummet för att ta farväl av min döda hustru kommer jag plötsligt att tänka på Maggios låt Snälla bli min. Man kan byta ut otrohetstemat mot den situation jag befinner mig i, tänker jag vidare. Det är bara en textrad man i så fall får ta bort.

Jag kan inte prata med dig när du tittar bort
Snälla ge mig två sekunder innan du ger upp
Kan vi inte vara nära bara en minut?
Är det nu, nu som det tar slut?

Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå
Jag vill hinna säga allting innan jag ska gå
Älskling, vänta får jag bara sitta bredvid dig?
(Det var han som ville kyssa mig
)

Snälla bli min igen
Nej, låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig va kvar
Ja, låt det va

Du tar bort min hand ifrån din arm och flyttar bort. Ingenting jag säger spelar längre någon roll. Ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt. Får jag ens ha kvar dig som min vän?

Knyter mina skor och går tillbaka in igen
Sitter här på sängen tills du ber mig att gå hem. Letar efter något att säga som kan ändra allt. Något mer än det jag redan sagt.

Snälla bli min igen
Nej, låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig va kvar
Ja, låt det va


Epikurererna har nog på det stora hela rätt. Men det är en sak att följa teorin och en annan att leva i verkligheten. En sak känns dock extra relevant: att bli av med sin dödsångest. Och är det något jag kan säga efter att ha stått bredvid henne under 25 år i allmänhet och under de sista två åren i synnerhet så är det att om jag någon gång varit rädd för döden så är denna dödsångest numera botad.

Det är ingen idé att hetsa upp sig. Det som sker, det sker. Och jag har ju redan fått uppleva så mycket glädje och kärlek. Mycket mer än många andra. Kanske är min kvot fylld. I så fall vill jag i uppriktig ödmjukhet säga: tack för allt det goda och fina som kom min väg här i livet.

Döden kommer nästan som en vän när man gått igenom det vi upplevt. Epikurismens resonemang om långsiktig lycka bygger också på att man är någorlunda frisk och har resten av livet framför sig. Men ändå, när vi stod vid varandras sida under alla dessa timmar på sjukhus, eller hemma under vakna nätter när cellgifterna rev och slet i hennes redan så hårt prövade kropp så kände vi trots allt ofta lycka och styrka i varandras sällskap.

Det är kanske trots allt lite märkligt att jag kommer att tänka på just den där låten vid detta tillfälle. Maggio fyllde ju ingen större funktion i vårt gemensamma liv. Men mycket kan man säga om min och Malins (som om allas, antar jag) relation över tid men vi höll varandra innerligt i hand ända in i döden. Eller tills döden skiljde oss åt, kanske man får säga i det här läget. Bokstavligt talat.

Vi löpte linan ut och någon beredskap för vad som skulle hända efter lindansen fanns aldrig. Och tyvärr får man lite småbittert konstatera: there is a flip side to that coin. När hon till sist verkligen försvann, när hon lämnade oss för gott, när vår gemensamma dans slutgiltigt upphört, något som jag tills före det avgörande ögonblicket därinne i rummet vägrat tänka på eller acceptera, fann jag mig helt försvarslös.

Något borde jag väl gjort, på något sätt borde jag väl förberett mig?

Nej. Ständigt lever jag här och nu – det har jag alltid gjort och under sjukdomsperioden har det känts extra viktigt. Det har varit fullt fokus på henne. Hela tiden på henne. Och barnen.

Så i fredags kväll slog den till ordentligt för första gången, känslan av ensamhet och meningslöshet. Dotter 2 sov över hos en kamrat och Dotter 1 hade en övernattande kompis hos sig, de satt mest och tisslade inne bakom den stängda tonårsdörren under vilken datorns kalla ljus sipprade ut. Allt var klart, middagen avdukad, stearinljuset tänt, disken avklarad och rödvinet serverat.

Det var dags för fredagsmys, och jag tog som vanligt fram två glas. Därefter blev jag stående, villrådigt, vägande glasen i händerna. Ingen skrattade åt mitt misstag, ingen sa men hallå, vakna till! Det var bara helt tyst.

Och då kom jag på det. Det har gått en månad. Det känns, förlåt klyschan, som en evighet.

För så är det. Vardagen rullar på med oförminskad styrka, det är jobb, familjelogistik och administration i en salig blandning. Jag kan ta det, jag är som starkast när världen skruvar upp tempo och volym. Kom igen, värld-jävel, jag är redo!

Men i de små ögonblicken är jag sårbar, det är då min fruktansvärda saknad blir ett småbarn i din famn, för att låna Kristina Lugns ord. De små ögonblicken, de som vi delat i nästan 25 år. Vänjer man sig någonsin? Jag blev sittande i mörkret i flera timmar, som en karikatyr av en sörjande man, med ett foto, två tomma glas och Joe Cockers låt på repeat som enda sällskap.

You are so beautiful
To me
You are so beautiful
To me
Can’t you see
You’re everything I hoped for
You’re everything I need
You are so beautiful
To me You are so wonderful
To me


Hon är så vacker och fridfull där hon ligger. Jag suckar djupt och kväver en snyftning, fokuserar på barnen. Vi är där en stund, sedan går vi mumlande några tafatta avskedsfraser.

Hej då, mamma.

Jag gick in i rummet i vilket det ligger en död människa som en förtvivlat älskande, sörjande, avskedstagande, som någon i chock. Jag lämnar det som änkling och som ensam vårdnadshavare till två relativt små barn.

Jag lämnar det som makalös.


Fotnot:

Om någon potentiell läsare anser att jag mest sitter och tycker fasligt synd om mig själv (you are onto me!) så vill jag till mitt försvar hävda att det inte är mitt syfte att väcka medömkan. Möjligen tyckte jag lite synd om mig i fredags. Mange ringde dock upp, den mannen tycks ha ett sjätte sinne när det gäller mitt själsliga tillstånd, och efter en halvtimmes nattligt samtal kunde jag gå och lägga mig hyfsat på banan igen.

Nästa fredag, den 17/5, är det begravning. Glöm inte att ange deltagande i minnesstunden till Falu Begravningsbyrå om du vill komma.


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

bild 50- förnuft och känsla 4

Sorg är en naturlig, känslomässig reaktion på en förlust, alltså de tankar och känslor som förlusten väcker inom oss. Hur detta upplevs är förstås individuellt men dödsfall och skilsmässor är ofta särskilt smärtsamma. Sorgen är vacker men, åtminstone för min egen del, också så oerhört tung.

Jag försöker förstå och förklara både för mig själv och flickorna. Vilken förklaringsmodell ska jag ta till? Religion eller vetenskap? Eller annorlunda uttryckt: förnuft eller känsla?


Var är mamma nu?

Jag dröjer med svaret. Alternativet I källaren på sjukhuset eller i en låda hos begravningsentreprenören är kanske det korrekta svaret men det bär emot att tänka eller svara så. Efter begravningen blir det kanske lite lättare att diskutera saken, hoppas jag. Detta är ett viktigt skäl (skäl går faktiskt att förväxla med själ – se nedan – och möjligen kan ett synonym också vara skäll om en lite cynisk utsvävning tillåts) till varför man har begravningar.

Begreppet själ är inte vetenskapligt. Själen kan inte, som andra delar av människokroppen, mätas, vägas eller utvärderas. Man kan inte spåra den evolutionära utvecklingen hos själen. Därför accepteras den inte av vetenskapen. Kanske psykologin och filosofin är mer positiva än evolutionsteorin? Lite tillspetsat kanske man kan säga Darwin tar ifrån oss våra själar och att detta är något skrämmande för många, inte bara för den som aktivt utövar en religion.

Den sorg jag nu genomlever laddar dessa resonemang med ett personligt perspektiv. Jag och barnen vill ju tro att Malin överlever döden med själen intakt och att hon i detta nu tittar ner på oss från en paradisisk tillvaro uppe på ett rosa moln, eller så. Men evolutionsteorin låter mig förstå att allt detta är fel för det finns inget evigt liv och det går inte att bo på moln.

Jag inser förstås på ett intellektuellt plan att detta stämmer, och jag tror ju på det när det gäller mänskligheten som helhet eller andra arter på planeten, men mina känslor låter sig inte bevekas. För individen är det nämligen annorlunda. Individ betyder ju odelbar och kanske är här problemet ligger. Känsla och förnuft går plötsligt inte att skilja åt eftersom en själ är odelbar.

Jag minns att när Niclas vigde oss i Hallens kyrka så sa han i sitt vigseltal att han vigde samman förnuft med känsla. Malin var förnuftet och jag känslan, han baserade detta på våra personligheter som han uppfattade dem.


Jag skrev en, tja, vers kanske man kan kalla det för, till henne när vi var odelbara, tiden vi hade tillsammans på sjukhuset. Hon log när jag läste den för henne vilket jag tog som tecken på att hon gillade den. Den hamnade i blogginlägget där jag först annonserade hennes bortgång och senare i den officiella annonsen. Begravningsentreprenören tyckte jag borde sätta mitt namn under den – och så blev det även om det kändes lite förmätet. Jag är ju ingen poet, bevars, men känslan värderar kanske saken annorlunda än förnuftet.

Vi tittade på annonsens tillsammans, barnen och jag. Dotter 1 blev ledsen och Dotter 2 närmast lite arg och ville diskutera saken ingående. Varför låg jag bara kvar i tältet och tittade efter mamma när hon försvann över fjällheden, varför hindrade jag henne inte?!

Så kom vi att ha ha en lång och metaforisk diskussion, bortom vetenskap och medicin, om vad som står i människans makt och vad som inte gör det. En diskussion som på något litet sätt helade våra själar mer än vetenskapen hittills kunnat. Men själar finns ju strängt taget inte. Förklara det, den som kan.


Jag är rädd för posten.

Jag har den hårda vägen lärt mig frukta den tsunami av information och administration som följer med ett dödsfall. Att tvingas öppna brev adresserade till Dödsboet… varje ny sak som måste göras. Det är inte utan att jag numera både förstår och sympatiserar med den översvämmade brevlådans, den neddragna rullgardinens eller den frysta finduspizzans taktik. Det handlar om försvarsmekanismer och det är starka saker det – något som psykologin säkert kan definiera utförligare.


Hennes morgonrock hänger fortfarande kvar bredvid min. Jag fruktar även att när jag en gång tar bort den kommer det att kännas som att allt blir definitivt. Att jag då kommer att glömma henne. Och det vill jag inte. Alltså sitter jag när detta skrivs som utkast med en deklaration och två morgonrockar.

En morgonrock är ett klent substitut för subjekt, jag vet, men ändå ett subjekt.


Jag har kommit att att fundera över vigselringen. Det var väl någon hemsida som virvlade förbi som väckte frågan. Ska man behålla den på eller ta av den? När i så fall? De har inte känts bra, de heller, dessa tankar.

På Valborgsmässoafton provade jag under ett i lika delar svagt som dumdristigt ögonblick att sätta ringen på andra handen, jag ville ju bara känna hur det kändes att vara utan, vilket medförde klämskada och kalabalik eftersom den högra handens ringfinger sedan länge svämmat över sina breddar.

Det kändes dock bra att min best man från bröllopet kom till undsättning – med gemensamma krafter fick vi av den. Nu vågar jag inte sätta den på något finger alls. Problem solved, som det mesta annat i mitt liv den hårda vägen, tänker jag bittert.


Jag lutar förvisso mer åt känslan men därmed inte åt hokuspokus, fördomar och trams. Men vetenskapen blir lätt lite tråkig. Ta exempelvis hur den definierar skratt.

Skratt är en spontan fysiologisk process hos människor som kännetecknas av en rad hastiga ut- och inandningar tillsammans med rytmiskt växelvis spända och avslappnande stämband som tillsammans ger upphov till ett karaktäristiskt ljud, ofta som en konsekvens av humor. Rent anatomiskt sker skrattet genom konvulsiviska sammandragningar i buken vilket producerar stötvisa luftströmmar genom struphuvudet, glottis och stämbanden. Skrattets läte, längd och andra fysiska manifestationer är individuellt och varierar från person till person, men även beroende på situation.

Jag förstår att, och hur, Malin blev sjuk, sjukdomens förlopp, medicinernas innehåll, deras verkans oförmåga och slutligen dödsorsaken. Den senare har dessutom många olika institutioner och försäkringsbolag frågat efter så jag har den här, framför mig på skrivbordet, svart på vitt.

Jodå, alltihop förstår jag.

Men det är inte dessa insikter som får mig att må lite bättre mitt i sorgen. Nej, det är istället alla de meddelanden, samtal och vittnesbörd om hennes unika skratt, det som många uppfattade som hennes ljusa gestalt, ja, hela hon som en enda stor ljusstråle, som rullat in under de senaste veckorna. I slutändan är det nog minnet av det som till sist får mig att ytterst långsamt packa ner hennes morgonrock i någon låda försedd med etikett tänkt att öppnas av flickorna någon gång i en avlägsen framtid.


(Istället för att skriva den här drapan kanske jag borde uppmana att se filmen Historien om Pi.)


Bild 50 är tagen dagen före nyårsafton 1999. Millenniets sista vardagskväll. Vi var tillsammans med många goda vänner på ett säteri utanför Norrköping. Bilden speglar i mångt och mycket vårt gemensamma liv, som jag är så tacksam över, och även om jag nog aldrig kommer att kunna se en bild av henne utan att känna sorg och vemod är det nog sant som det står skrivet:

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Jag hör henne skratta. Måtte jag själv aldrig sluta.

Jag tror dagens musik får bli Tröstevisa, helt enkelt.

Jag tror också att jag fortsätter leva i, eller med, känslan snarare än i, och med, förnuftet. Känslan av sorg, känslan av att fått uppleva något fantastiskt och känslan av framtidstro. Det verkar när allt kommer omkring som det mest förnuftiga.


Relaterade blogginlägg

Bild 5

Förnuft och känsla

Förnuft och känsla 2

Förnuft och känsla 3


Källor

sorg.se

Harari: Homo Deus, en kort historik över morgondagen

Wikipedia