Kategori: Personligt

Livsåskådning, Personligt, Språk

mannen i svepeduken

av adolphson

Det ska villigt erkännas – rubriken är snodd. Det var Sven Danell som på 1970-talet skrev en bok om den uppmärksammade svepningen i Turin. Svepningen betraktas av många som relik och anses sedan 1357 vara det tyg Jesus sveptes i efter korsfästelsen. På tyget avtecknar sig (från blodet) bilden av en mansperson som skadats svårt. Svepningen har under hela 1900-talet varit omdiskuterad huruvida den verkligen är det tyg Jesu kropp sveptes i före gravläggningen.

Det här blogginlägget handlar, som alla andra, om mig. Låt mig därför genast fastslå att jag inte på något sätt jämför mig med frälsaren, möjligen kan jag förstå något av det lidande han utstod, om än på ett metaforiskt plan.

Det förtjänas att upprepas: ordet passion kommer av latinets patio – att lida.

Ordet palliativ härrör också det från latinet och betyder mantel där manteln symboliserar omsorgen om den döende människan. Det handlar om vård av någon som är obotligt sjuk och som inte kommer att leva länge till. Det kan handla om olika försök att förlänga livslängden men är i realiteten oftast en fråga om att minimera lidande under den absolut sista tiden i livet. Den palliativa vården har jag nu fyra gånger sett på nära håll – och en gång inifrån.

Jag har återupprepat det i text och i olika samtal: den svenska sjukvården är fantastisk. När det är så illa som i vårt fall rullar den bokstavligt talat ut röda mattan. Den skriver ut vad som än behövs, ibland mer därtill, man får direktnummer så man slipper anpassa sig till telefontider och man tillhör snart kategorin som på avdelningarna inte berörs av besökstider.

Det är en sällsam känsla att känna sig mer eller mindre hemmastadd på en avdelning där alla patienter snart ska dö. Personalen nickar och ler vänligt men patienterna slösar inte dyrbar tid på ytlig artighet. Jag hör inte hemma där, jag är inte döende. Eller det är jag ju, det är vi alla, men jag har ännu inte fått tiden konkret utmätt.

Den påtagliga skillnaden i vårt fall var åldern – vi var yngre än de andra, Malin och jag. Så kan jag fortfarande känna, vi var för unga för den här resan, vi hade så mycket kvar att göra, så mycket mer att ge. Men cancer tar inte sådana hänsyn.

Det kändes trots allt skönt att bli inskriven på palliativa avdelningen. (Det normala är så kallade hospice men sådana finns inte i Dalarna.) Det fanns inte mer att göra för henne och palliativ vård i hemmet var uteslutet, nu återstod bara att, så att säga, checka in för att checka ut. Det hade varit så mycket elände så en permanent tillvaro på sjukhus kändes paradoxalt nog som något tryggt och bra. Men hur utmattad jag än var så ville jag inte lämna henne där. Jag flyttade med.

Min största fruktan under de första dygnen bestod i att hon skulle lämnat mig någon gång under natten medan jag sov (i den mån jag sov, något). Därför höll jag henne hårt i handen varje natt om jag inte kunde hålla om hela henne. Under förmiddagen låg vi i sängen och myste. Vi viskade, skrattade, kramades, grät och mindes. Varje ögonblick rymde ett helt liv. Det var på samma gång skrämmande, fantastiskt och outhärdligt sorgligt. Skrämmande och sorgligt för att jag visste att det var slutet jag upplevde, fantastiskt eftersom vi medgavs det avslut vi fick. Jag kommer aldrig att glömma det, så länge jag lever.

De har egen kock på palliativa avdelningen och även om de brun-grå plastmaterialen på golv och väggar är de samma som övriga sjukhuset så håller allt annat en högre klass. Stillheten, vänligheten, vården och maten, allt befriat från vårdapparatens vanliga massorienterade stress. Typiskt, minns jag att jag tänkte, egen kock men ingen aptit.

Det är just i det där ögonblicket. Ögonblicket då man övergår från att vara en sjuk (låt vara mycket svårt) person som ofta är på sjukhus till att vara en inlagd patient. Den där övergången är viktig. När omvårdnaden är tryggad, när man är ordentligt insvept i manteln, kan man koncentrera sig på det väsentliga, det för handen varande. Koncentrera sig på att dö. Man måste nog själv upplevt det för att förstå den fulla innebörden, den oerhörda vikten, av detta.

Där på avdelningen levde vi och där dog vi under knappt två veckors tid. Där hängde vi på våra metaforiska kors. Jag kan inte beskriva människorna omkring oss på annat vis än genom en sliten metafor: som änglar.

Där dog vi, alltså. Energin gick sakta ner, drifter och behov avtog långsamt. Jag läste på och informerade mig om vad som händer med kroppen i livets slutskede. Vad som händer med en krossad själ är det däremot inte lika lätt att läsa sig till.

Vi pratade på förmiddagarna, på eftermiddagarna sov hon mest. Tiden gick. Magnus hörde av sig. Vi kom överens om att han skulle komma, men efter en stund ringde jag upp igen. Vad skulle han dit och göra, liksom? Det är ju bara jag och en segdragen väntan på slutet, inte mycket för honom att göra där.

Okej?

Nej. Du ska inte vara ensam, jag sitter redan i bilen.

Så kom det sig att han delade en del av den sista tiden med mig. Han har i efterhand sagt följande om min uppenbarelse: Du såg för jävlig ut. Vadå? Hårband och mysbyxor. I know the drill. Världen utanför var så oerhört fjärran, det var som han trängde sig in i något högst privat och att jag mycket motvilligt släppte in honom. Så här i efterhand är jag ändå tacksam för att jag gjorde det, låt den rätte komma in som det heter.

En annan kommentar jag fått är att jag under processionen, när vi bar ut kistan i slutet av begravningen (vilket förövrigt var Malins eget önskemål), såg ut som en förkrympt liten farbror. Nå, det var ögonblicket min själ dog, det var då allt miste sin mening. Inte konstigt att jag såg ut som jag gjorde.

Men själar föds igen, nya meningar tillkommer. Det är bara så mycket att bearbeta. Så väldigt mycket. Det är tungt, så tungt. Samtidigt är alla så snälla och omtänksamma. Det ger sig väl – genom barnens okuvliga framtidstro, Bach, litteratur och vänner.

Jag var omsvept av en mantel som inte var min, jag hade den bara till låns, den var inte ämnad för mig. Jag tvingades att ta den av mig och fryser alltjämt. Medan alla andra njuter av sommarvärmen fryser jag.

Passion innebär att man lider. Men kärleken är odödlig.

Källor:

Sven Danell – Mannen i svepeduken

Bonniers lexikon (äpplet)

Livsåskådning, Personligt, Sång och musik

gift

av adolphson

Jag är inte en person som ber till högre makter i någon större utsträckning. Det har sällan hjälpt mig vare sig praktiskt eller som meditation. Nej, jag och det gudomliga har en annan sorts relation som jag inte ämnar gå närmare in på. Men i kriget mot cellgifterna kom jag, när det stormade som värst, en gång att tänka på den gamla bönen som offren för vikingarnas härjningar lär ha bett. Men jag bytte ut nordmännen mot vår verklighet.

För cellgifters raseri bevare oss milde herre och gud.

Så här står det att läsa på cancerfonden.se:

Cytostatika ges för att bota cancer eller för att bromsa upp sjukdomsförloppet (…). De vanligaste biverkningarna är sänkta blodvärden, håravfall och mag-tarmbesvär. I folkmun kallas cytostatika ”cellgifter”, en ganska olycklig benämning eftersom det har en obehaglig klang och kan föra tankarna åt fel håll. Det är cancercellerna man vill angripa med cytostatika. Man vill helst döda cancercellerna eller åtminstone hämma deras tillväxt.

Jag skulle nog säga att folkmunnen i viss mån har rätt, att cancerfonden missar poängen lite. Benämningen cellgifter har nämligen kommit till av en anledning.

Jag har hört frasen så många gånger: vi står på tröskeln. Vad hjälper det, tänkte jag då. Och visst slet bitterheten i mig när jag såg nobelprisets utdelning, när jag läste om alla framsteg som gjorts inom cancerforskningen. Cellgifter tillhör det förflutna heter det, snart kommer nya, smarta mediciner som inte angriper hela kroppen utan enbart cancercellerna.

Det var på det vi väntade. Men det var och förblev en förhoppning, en dröm, inget mer. Och det insåg hon tidigt, långt före jag själv.

Det ska sägas på en gång: jag har inget emot cancerfonden.se, självfallet inte. Alla och envar som på olika sätt jobbar mot cancer är värda all respekt och beundran. Det är bara det att bakom den något torra texten döljer sig verkligheten. Problemet är att cellgifterna ännu inte kan skilja på vän och fiende – de ger sig på hela skiten, liksom. Den bästa liknelse som kommer för mig är ett kärnvapenkrig där den goda sidan, så att säga, unleash hell för att besegra Tengil.

Vi är många som kan översätta informationen om biverkningar, som känner verkligheten bakom beskrivningarna om håravfall, sänkta blodvärden, mag- och tarmbesvär eller konsekvensen av att tappa smak och känsel men ändå förväntas fungera som en i allt väsentligt frisk människa.

(Jag vet, man får vara tacksam för den tid och den del av världen man lever i. Eller finns det måhända ett annat synsätt? Alexander dog (antagligen) av malaria, Karl XI av magcancer och Oscar I av hjärntumör. Deras liv blev relativt korta, men knappast innehållslösa, och även om samtiden inte kunde ställa diagnos så slutade det inte så illa för dem. Frågan jag ställer mig är om man verkligen ska dra ut på lidandet i all oändlighet. I Sverige pågår en sådan debatt just nu, om man äger rätten till sin död, om än lite i det tysta.

Detta är svåra frågor som inte är för mig att besvara. Jag kan dock säga en sak – jag vet vad hon ansåg.)

Jag diskuterade många gånger med olika personer som var ansvariga för hennes behandling. De tyckte nog emellanåt att jag var lite väl påstridig. Jag minns särskilt när jag i ett utslag av desperation hävdade att jag kunde väl sälja allt, hus, bil – ja hela skiten – för att åka någonstans och köpa den där nya mirakelbehandlingen. Vi klarar oss alltid, jag är historielärare förstår du, utbrast jag slutligen aningen galghumoristiskt. Samtalspartnern svarade helt lugnt att det inte var något hen som läkare kunde tillråda.

En annan person tog min fråga på större allvar och vi diskuterade den även på ett övergripande plan. Hen menade att mitt förslag inte kunde garantera att Malin räddades till ett värdigt liv men påstod samtidigt att detta är något av vårdens, samhällets och faktiskt världens, förestående tsunamivåg. Kan vi screena och undersöka oss i tid kommer vi sannolikt kunna förebygga en mängd, miljarder world wide, cancerdiagnoser men frågan är om vi har resurser? Resurser att genomföra den förebyggde undersökningen för hela landets befolkning och resurser att behandla det vi upptäcker. Den nya mirakelmedicinen är på tok för dyr för alla ska kunna komma i åtnjutande av den.

Det krävs ett annat samhälle för det.

Det konkreta svaret var alltså att så går det inte till, man kan inte köpa sig vård på det sättet. Men det är sådant jag i efterhand tänker på: gjorde jag verkligen tillräckligt, fanns det ändå inte någon sten jag aldrig tittade under?

Jag minns ljudet. Jag var nästan alltid med henne när hon fick sina behandlingar så jag lärde mig känna igen saker, så som ljudet av cellgifter. Vi satt i ett rum och det kopplades in någon sorts dropp. Jag minns inte namnet. Men jag minns alltså ljudet. Jag tycker det är konstigt när jag ser tillbaka –att jag kommer ihåg ljudet av men inte namnet på behandlingen.

Det var faktiskt ganska mysigt. I alla fall i början medan vi ännu trodde på behandlingarna, när vi ännu hyste hopp, innan alla biverkningar och missräkningar sakta malt ner oss till ett grötigt och hålögt kollektiv utan hopp eller riktning.

I det tillståndet hade jag förövrigt gärna stannat kvar, för då, i missmodet, hade vi iallafall ännu varandra. Jag kunde fortfarande ta hand om henne, hämta mat och saker, krama henne, lukta på henne. Nu är jag ensam kvar med missmodet, så därför saknar jag också de svartaste av stunder vi upplevde tillsammans.

Det surrade svagt i manicken och med jämna mellanrum tjöt det. Då kom sköterskan och bytte förpackning och jag passade på att sträcka lite på benen, hämta en kopp kaffe eller så. Så fortsatte det i timmar. Jag har alltid varit med henne på sjukhusen genom åren (det har blivit lite av den varan av olika skäl) så vi var vana i början. Vi föll in i gamla vanor, jag läste högt, berättade historier och vi planerade.

Hon tyckte mycket om att planera.

Det är de små subtila tecknen man får vara uppmärksam på. De som slutligen sammantaget ger en det definitiva beskedet. Det första av dessa tecken jag minns är svaret på min fråga att om detta inte fungerade, vad gör vi då? Svaret var egentligen tydligt nog:

Det är det här vi ger.

Slutsatsen är att resten är skit, det 98-oktaniga, det som tar en framåt en stund men som i slutändan får maskinen att hosta ihop. Varför får man det, då? Så grymt, på ett sätt.

Det som inte står i förteckningen över biverkningar är hur en cocktail bestående av kemi, rädsla, sorg, ilska och alla övriga effekter kan få patienten att faktiskt förlora sig själv.

Hur ska jag någonsin kunna glömma raseriet?

Raseriet emot vilket det inte finns något försvar, emot vilket ingen tröst eller logik hjälper, under vilket jag var den som fanns att tillgå, den som det fick skölja över. Raseriet som under vilket det enda som återstår är att minnas vem hon egentligen är. Det är under raseriet jag minns, men inte ser och inte hör.

Skrik som bara den som förlorat allt kan utstöta. Ingen kan med säkerhet hävda att hen under cellgifternas herravälde inte skulle reagerat på samma vis. Hjälpen som erbjuds är ytterligare kemi i form av starka ångestdämpande tabletter med ytterligare biverkningar.

Hon tog dem inte. Jag uppmuntrade henne att inte ta dem. Vi klarar det, sa jag, tillsammans. Samtidigt räknade jag minuterna mellan, alltså från relativt mysig behandling till effekten av den två till tre dagar senare. Hur kunde jag minimera lidandet för henne och barnen just denna gång. Slutsatsen var till sist enkel. Det är bara att ställa sig upp och öppna famnen.

Så kommer äntligen soluppgången, ljuset, värmen och min vän är tillbaka igen. Hon lutar huvudet mot min axel, gömmer ansiktet så djupt hon kan i mitt bröst och gråter ut en avgrundsdjup sorg. Hon ber mig om och om igen om förlåtelse för det som aldrig behöver förlåtas.

Klarade vi det verkligen? Man får inte känna efter eller fundera så mycket, det är bara hon, där och nu, mot mitt bröst i vårt kök. Jag lossar henne försiktigt för nu är morgonen här, barnen ska väckas, frukosten framdukas, kramar utdelas, människor som ska fyllas av tro på sig själva och framtiden. Jag själv måste till jobbet.

Hon är inte längre del av det. Hennes liv är en parentes i verkligheten och det är snart över. Hon vet det. Detta är raseriets orsak, det som cellgifterna väcker till liv.

Jag bäddar ner henne försiktigt innan vi åker, barnen och jag. Hon sover innan vi lämnat huset. Och jag har redan glömt raseriet.

I nöd och lust.

Det finns en anledning till att det heter cellgifter, benämningen är faktiskt inte så missvisande. Och med all respekt för alla som botas därav vill jag ändå påstå att för den som just börjat nedräkningen till nästa omgång återstår inte mycket annat än orden

för cellgifters raseri bevare oss milde herre och Gud.

Källor:

cancerfonden.se

Post scriptum:

Några har hört av sig angående musiken jag levt på och delvis delat sedan…ja, hela sjukdomstiden egentligen. Här är spellistan för intresserad.

Personligt, Sång och musik

the greatest showman

av adolphson

Idag är det Fredrikdagen. Idag skulle hon bakat tårta, hissat flagga i miniatyr och stått i. Hon var bra på sånt, Malin. Jag vaknar tidigt och skriver, istället för att ligga kvar och invänta kaffe på sängen, några ord. För jag inser plötsligt att jag levt halva mitt liv ansikte mot ansikte med cancer.

The greatest showman. En film jag sett med flickorna ett par gånger. Den inspirerar men också sammanfattar läget i detta halva liv. För hur skulle jag kunna tänka annorlunda än så här?

Ända sedan 1995 har sjukdomen trängt sig på, närmare och närmare, för att slutligen nå mitt innersta, det jag älskar mest. Jag har med tiden försett cancer med subjekt och för sedan länge påhittade samtal med sjukdomen. Ja, jag för alltså låtsasdiskussioner med cancer. Det är lite som i den inledande, klassiska, scenen i filmen Det sjunde inseglet när Döden möter riddaren Antonius Block i Max von Sydows gestalt. Riddaren har just klivit i land på den gotländska stranden efter att varit borta i tio år på korståg i det heliga landet. Jag har, precis som Antonius, också varit ute på korståg men i halva mitt liv. Och visst har jag funnit helighet på min resa. Helighet i form av kärlek, vänskap och humanism i största allmänhet. Och resan fortsätter ännu ett tag. Jag har kämpat precis som Antonius. Min strid har stått, och står, mot allt som är trist, lågt och lumpet här i livet. Finns det egentligen något alternativ till att försöka vara så god och glad man kan i väntan på det oundvikliga, frågar jag mig emellanåt retoriskt.

Hur som helst, det är på det viset har jag försökt bekämpa cancerns härjningar med min och mina anhörigas själar. På något vis står vi alla på den där metaforiska gotländska stranden och samtalar med Döden, Cancer, Olyckan eller vad det nu rör sig om för elände.

Jag: Vem är du?
Cancer: Jag är Döden.
Jag: Kommer du för att hämta mig? Cancer: Jag har redan länge gått vid din sida.
Jag: Det vet jag.
Cancer: Är du beredd?
Jag: Min kropp är rädd, inte jag själv. Vänta ett ögonblick.
Cancer: Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.
Jag: Du spelar ju schack, inte sant?
Cancer: Hur vet du det?
Jag: Åh, jag har ju sett det på målningar och hört det i visorna.
Cancer: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare.
Jag: Du kan ändå inte vara skickligare än jag.
Cancer: Varför vill du spela schack med mig?
Jag: Det är min sak.
Cancer: Det har du rätt i.
Jag: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Spelar jag dig matt, friar du mig. Du fick svart.
Cancer: Det passar ju bäst så. Inte sant?

Dialogen från filmen anpassad till mig och min fantasi beskriver på ett träffande sätt den tid som förflutit allt sedan mammas insjuknande 1995 till Malins bortgång 2019. En sorts ständig katt och råtta-lek mot tillvarons stora och små orättvisor och realiteter. Det känns dock som partiet börjar närma sig sitt slut, det känns som mitt korståg snart är över.

Det går faktiskt att leva ett hyfsat normalt liv tillsammans med cancer. Det är inte lätt, men det går. För hur det än är så infaller till sist någon form av vardag även i de mest omöjliga, för att inte säga vidriga, omständigheter. Man vänjer sig, helt enkelt. Det svåra är att vara den som är fullt frisk medan den andra är svårt sjuk och ständigt blir allt sämre. Det svåra är också att se någon man älskar långsamt förtvina, tappa sina förmågor, hår och livsglädje. Håret kan kanske för en utomstående framstå som en trivialitet i sammanhanget men för oss drabbade kommer håravfallet snart att förvandlas till ett vittnesmål om livscykelns förestående höst.

(Någon kanske minns att jag rakade av mig håret i adventstid 2017. Hon tyckte det var dags, varvid vi öppnade en flaska vin, popade musik på hög volym och ägnade kvällen till att raka av håret på varandra. Flickorna stod bredvid, tämligen skräckslagna. Men efter ett tag närmade de sig försiktigt – vill ni pröva…? Så kom det sig att de blev en del också av det, vi blev alla i familjen en del också av det. Dagen efter var det inte längre så jobbigt att föräldrarna plötsligt inte hade något hår.)

Det svåra är också att stå bredvid och inte så lite handfallen bevittna sorgen hon känner över att plötsligt inte längre kunna göra alla de olika saker hon dittills i sitt liv älskat och till fullo bemästrat. Malin valde som sagt livet, hon vägrade in i det längsta ge slaget förlorat. Hon sjöng i vår kör trots att rösten, hennes vackra sopran, inte längre bar. Hon cyklade, sprang och gick trots att fötterna, på grund av cellgifterna inte heller längre bar. Faktiskt gick vi Jämtlandstriangeln, en sträcka på fem mil, och diskuterade in i det sista var vi skulle fjällvandra den här sommaren. Den som är i detta nu när dessa rader skrivs.

Barnen. Jag har funderat mycket över våra flickor. Vad säger man, vad gör man. Malin ville inte berätta för dem hur illa det var, hon såg ett värde i varje dag de kunde få fortsätta vara…ja, barn. Oskuldsfulla, lyckliga, lekande barn, utan vetskap om den stora svarta schackspelaren som tog ett allt fastare grepp om partiet. Rätt eller fel, vem kan avgöra? Det varnades från vården om att de i efterhand kunde bli arga över att inte informerats i tid, att de skulle klandra oss för att farit med vad de kunde uppleva som osanning. Men av det har jag inget sett. De kämpar på, mina kära, tuffa, goda små flickor. För deras skull är jag beredd till vad slags uppoffringar schackpartiet, det just avslutade och eventuellt kommande, än må begära av mig. För deras skull måste jag alltid försöka vara The Greatest Showman.

När fötterna inte fungerar, när håret faller av och man måste ha peruk, schal eller kanske inget alls. När man inte kan äta, inte sova, när inget fungerar i kroppen som det ska. När det sticker, river, när blickarna på den kala hjässan eller peruken bränner. En gång efter en vanlig dag mitt i veckan, satt hon nyss hemkommen från jobbet vid bordet och suckade. Hon berättade för mig att hon nu trodde sig förstå hur en flykting som inte utsatts för påtaglig rasism ändå kan känna sig missmodig. Jag förstod inte hur hon menade och bad henne utveckla resonemanget. Hon hävdade att det handlar om en känsla. Normen i vårt samhälle är friskhet. När man inte längre är frisk känner man sig utanför, rädd att inte passa in, rädd att inte fixa det, rädd att avslöja sig, att inte få vara med, att plötsligt inte räknas med. Det var hennes största fruktan: att inte längre räknas med.

Hon hävdade att det handlar om en känsla. Normen i vårt samhälle är friskhet. När man inte längre är frisk känner man sig utanför, rädd att inte passa in, rädd att inte fixa det, rädd att avslöja sig, att inte få vara med, att plötsligt inte räknas med. Det var hennes största fruktan – att inte längre räknas med.änner mig som en flykting från landet Sjukdom Och Elände som kommit till en plats där normen är friskhet. Peruken avslöjar mig som en invandrare i de friskas land. Det måste ju vara så de känner det men i deras fall är det kanske felaktiga uttal eller färgen på skinnet det handlar om. Men egentligen är det samma sak.

Vad kan man egentligen förvänta sig från omgivningen? Kollegor, vänner och släktingar? Ja, reaktionerna har varit olika, så mycket kan jag säga. Det är lätt att kvävas av människors välvilja samtidigt som en kontakt från rätt håll kan vara något oerhört efterlängtat. Malin ville ha det så mycket som vanligt som bara var möjligt och så fick det i möjligaste mån också bli.

Det bär möjligen på en air av schizofreni att föra påhittade dialoger. Men det gör det lite lättare att hantera sorgen, det gör det allt. Och man kan faktiskt skämta med, eller om, cancer också, trots att den inte har någon vidare humor. Den här gamla godingen drog jag för Malin när hon var lite nere och då blev glad igen, för en stund. Och för den stunden var jag beredd till vad som helst, hela tiden.

Jag talade med sjukvården idag och man meddelade mig att jag tyvärr har både alzheimers och cancer. Jag funderade en stund över detta och svarade: Vad bra att jag iallafall inte har cancer.

Äsch, jag vet inte. Efter att ha skrivit dessa rader känner jag mig lite mer uppåt igen. Partiet fortsätter, i evighet om det så måste, och showen, kantad med dåliga vitsar, fortsätter också den. För döttrarna, för livet och för kärleken. För, som Lena PH konstaterade redan 1986: kärleken är evig. Kanske håller jag alltså inte alls på att förlora partiet. Kanske måste det bara spelas till sitt slut, helt enkelt. För att återvända till Det sjunde inseglet och den mycket berömda slutscen då Döden dansar bort med vandrarna i en dance macabre så kom den till av en slump. Tillvaron som vi känner den tycks på många sätt chansartad och nog verkar det bättre att följa Döden dansande?

Idag är det Fredrik-dagen. Och trots att Malin inte är med och bakar gräddtårta i år har jag en smygande känsla av att The Greatest Showman ändå i längden vinner partiet mot Cancer. Det är iallafall så jag ser på saken.

Döden vs The greatest (nåja) showman –
var sak har sin tid

Fotnot:

Bilden på Döden är hämtad från MovieZine.se men tillhör ursprungligen Louis Huch ©/ AB Svensk Filmindustri och är väl numera (?) fria att använda.

Källor:

The greatest showman

Det sjunde inseglet

Relaterade blogginlägg:

Det sjunde inseglet 2


Personligt

too-ticki vs inferno

av adolphson

Too-ticki är en figur i Mumintrollen. Snart åker jag och flickorna och hälsar på dem, förresten. Mumintrollen bor i Nådendal. Nådendal – om inte det är platsen för mig så finns väl ingen annan. För nog söker vi människor nåden, i en eller annan form? Fräls oss ifrån ondo, för att citera trosbekännelsen.

Ett citat från Too-ticki är mycket passande för min sinnesstämning.

Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig

Egentligen är det ju så det är: vi är alla bara en cancerdiagnos från skitens brant. Och tänk om? Nästa gång är det kanske min tur.

Jag var inte med henne första gången hon åkte till sjukhuset. Det grämer, river och sårar att jag inte var med henne då. Vi hade sedan en tid lite halvhjärtat diskuterat saken – vätska (eller något) i magen, jo, det måste nog kollas upp. Fullt upptagen av vardagens alla måsten och olika bestyr föll det mig aldrig in att det kunde vara något allvarligt, den där vätskan. Något farligt. Något dödligt.

Jag släppte av henne, så som jag gjort många gånger förr, enligt den lilla stadens fördelaktiga logistiska principer, och fortsatte sedan till arbetet. Ännu en dag bland alla andra, en dag vilken som helst mitt i livet. Jag försökte utan framgång nå henne då och då under dagen. Det var dock inget ovanligt att hon inte svarade i telefon och för övrigt en inte sällan återkommande källa till irritation i vår tillvaro. Jag är en person som vill veta exakta klockslag för upphämtning och planering. Jag är lite halsstarrig på det viset.

Den här gången fanns dock en anledning till att hon inte svarade. Som det visade sig hade man på sjukhuset slagit på stora trumman – vätska i magen är allvarligt. Och så var det. Cancer. Helvete.

Så börjar den, min moderna motsvarighet till Dantes Inferno. Det passar kanske med ett citat därur?

Jag stod i mitten av min levnads bana

då i en nermörk skog jag mig befann,

där ej mer väg och stig jag kunde ana. 

Ej vet jag längre hur jag skildra kan

en skog så full av grymheten och nöden;

vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden –

men skall jag säga er hur tröst jag fann,

så må jag måla färdens alla öden.

Dantes berättelse från 1300-talet är en mycket träffande beskrivning av mig och mitt infernaliska bloggande.

Jag har tidigare kommenterat det fasansfulla minnet av hennes blytunga steg när hon långsamt närmade sig bilen. Helt stilla öppnade hon dörren och klev in. Detta var mitt första möte, inte med cancer i största allmänhet men med just hennes dödliga variant. Det var, kan jag såhär i efterhand, när jag så ofta finner mig själv smärtsamt stirrandes backspegeln, konstatera, början till slutet.

Ännu hade jag inte förstått, ännu visste jag inte. Vi fortsatte bilturen med hennes tystnad som enda svar på mina allt mer enträgna och snart nog desperata frågor. Vad sa man på sjukhuset, egentligen? Till sist fäste hon sina vackra, mandelformade, och just då oändligt sorgsna, ögon på mig och svarade.

åh Fredrik, det är inte bra.

Från oktober, jag minns inte det exakta datumet, 2017 till 11:e april 2019, ett datum jag väl aldrig lär glömma, följde massor av besök och kontakter med vården. Undersökningar, tömningar av den sabla vätskan som aldrig ville ge sig, cellgifter, bieffekter av cellgifter, fler cellgifter, nya biverkningar och uppföljande samtal, ytterligare utvärderingar, röntgen, prognoser… minnena flyter samman till ett svart, gigantiskt Hubba-Bubba – oformligt, oändligt.

Den svenska sjukvården är fantastisk. Jag har, via min mamma, min syster och faktiskt också själv som patient, ofta mött den. Problemet bara att när den inte riktigt vet vad den ska göra spelar det ingen roll hur fantastisk den är.

Det hela kokar ner till desperation i lyxförpackning.

Jag tänker tillbaka på alla dessa vårdsamtal. Men om, är det möjligt att, vad händer sen… I synnerhet läkare har en tendens att bli tekniska i sin pedagogik. Mycket prat om cellers beteende, om hur blod och organ påverkas, risker, procentsatser, möjliga konsekvenser och osannolikheter blir det.

Under tiden kämpade jag med all världens ord som vapen. Jag vände och vred på olika argument för att kullkasta röntgenplåtar, besvärja biverkningar, besegra tumörer. För att ingjuta hopp i både henne och mig.

Jag studerade på nätterna journaler, googlade efter mirakelbehandlingar, ringde Akademiska sjukhuset i Uppsala och till personalen i Falun flera gånger i veckan. Jag var optimisten, den okuvlige, den som såg möjligheterna och det goda i allt. Den som vägrade ge upp.

Hon skakade ofta på huvudet och log åt mig. Ibland grät hon lite. Hon räknade nämligen tidigt ut hur det skulle sluta.

Om de bara ville ge mig lite hopp, bara det minsta lilla gnutta. Kunde de inte ljuga, åtminstone?

Men nej, den svenska sjukvården, myndighetssverige, ljuger inte medvetet. Mycket kan man säga om våra institutioner men att ljuga för en patient vars prognos är hopplös gör man inte.

Hon löste det på sitt typiska vis. Hon valde livet. Så hon var mamma för flickorna precis som vanligt, på samma sätt maka till mig, vi reste och upplevde, ordnade 85-årsmiddag för far, hon jobbade på i sitt yrke ända tills en och en halv månad innan hon lämnade oss för gott.

Hur var det egentligen möjligt, kanske någon undrar. Vad kan jag säga? När demonerna ansatte oss, och de gjorde de med besked, bekämpade vi dem tillsammans, hon och jag. I mina dystra, själviska ögonblick kan jag nuförtiden tänka tankar i stil med

kom och ta mig då cancerjävel. Jag har sett vad du går för, jag har sett det alltihop. Kom an, bara. Jag är inte rädd. För jag har upplevt kärleken, jag har musiken och jag har litteraturen. Det har inte du. Du är antitesen till allt det. Så ta mig, bara. Jag är inte längre rädd.

Ibland blev hennes möte med vården komplicerat. Det kunde slå gnistor. Hon kunde nämligen vara hård, ja, skoningslös, när hon satte den sidan till. Henne fintade man inte bort med plattityder eller svepande formuleringar. Jag vet inte hur många gånger jag hörde frasen så det du säger nu är i själva verket att… med det lite genanta, stammande svaret eh, ja, jo, det kanske man kan säga (harkel).

Jag har i efterhand gjort analysen att friktionen kom sig av att vårdpersonalen ofta missbedömde hennes personlighet. Hon ser…förlåt. Såg, menar jag. Hon såg ju så intagande och mjuk, så typiskt kvinnlig, ut och när hon istället visade sig vara en logisk, en mätande, räknande kalkylerande och planerande person, en som ville ha raka och tydliga svar, egenskaper som inte bara vården ser som typiskt manliga, ledde det inte sällan kollision.

Men allt når till sist en gräns. I vårt fall, i synnerhet när slutet närmade sig, blev det ofta på det viset att vi själva fick ta beslut om behandling skulle genomföras på det ena eller andra sättet, eller ens överhuvudtaget. Med en närmast desperat uppgivenhet sa hon en gång att

 jag vill inte behöva ta de här besluten, jag vill att ni ska göra det. Jag vill känna mig trygg i att det finns en plan som ni följer. 

Den sista cellgiftomgången, exempelvis, fick vi själva ta beslut huruvida hon skulle genomföra eller inte. Vården var tveksam men lämnade avgörandet till oss. Barnen ville det. Jag ville det. Hon själv var liksom vården tveksam. Men tänk om den fungerar, tänk om det blir en mirakulös vändning. Tänk om.

Vid vägs ände fanns ingen plan, ingen fortsatt vård, ingen framtid utan bara en kort väntan på det oundvikliga. En tid vi ägnade varje sekund av åt till att bejaka allt det goda vi tillsammans upplevt här i livet, ett liv som hon älskade.

I slutet fanns bara hon och jag på en säng i ett sjukhusrum och äggtorsk med ärtor. I slutet fanns också en pump hon själv fick sköta för att reglera mängden smärtstillande medel. Det fick för övrigt även min syster. Men inte mamma.

Mamma. Malin. Samma lasarett, ett liknande rum med bara hundratalet meter och tjugotvå års mellanrum.

Jag har svårt att se så mycket godhet och kärlek förstöras av cancer. Den enorma meningslösheten i det.

En må ursäkta min svartsyn. Men jag försöker, det gör jag. Jag studerade nyligen åter min statusuppdatering från sociala medier som var tänkt att markera någon sorts punkt I sorgearbetet:

Idag flyttar vi, flickorna och jag. På många sätt flyttas ett helt liv. Väl där, på nya adressen, kan man väl säga att jag går i någon form av mål. Ett mål jag aldrig ville uppnå, ett mål jag gärna skulle slippa. Men ändå, här står jag i målfållan, dricker lite sportdryck och ser mig villrådigt omkring. Jag klarade det, alltihop, från 1,5 år av svår sjukdom till ond bråd död. Med två barn och andra anhöriga att ta hand om, begravning, krishantering, en miljard fönsterkuvert, logistiken från helvetet, köpa och sälja hus, organisera flytt, arbeta och i viss mån andra åtaganden.

Jag klarade det, faktiskt så gjorde jag det.Det hade inte gått utan er medkänsla och praktiska hjälp – så därför vill jag tacka er alla och tillönska en god och härlig sommar. Nu är det väl bara resten av känslorna kvar att hantera för min egen del och det sker nog bäst i skuggan.

Sociala mediers funktion är att vara just sociala. Ofta misslyckas de och är, om inte asociala så åtminstone osociala. Även om den där uppdateringen var uppriktig i ögonblicket den skrevs innebar den nog inte så lite av skönmåleri av verkligheten, är jag rädd. Nej, jag får nog tänka om igen.

För tänk om.

Jag saknar dem, allihop.

Moster och mamma. Helena, herregud vad jag saknar henne. Och mest av alla: Malin. Det är som om allt vardagsliv blivit lite tråkigare, allt går lite långsammare. Den dova känslan i bröstet, den som endast släpper för en kort stund om jag dricker ett glas vin. Men det vill jag inte för det blir ändå bara en kort respit. Jo, tack – jag vet. 

Träning fungerar på liknande sätt. Man vill ha mer och mer för att slippa tänka, slippa känna. Och så somnar jag gott när jag är fysiskt trött. Efter att allt jag beskrev i statusuppdateringen är över börjar det verkliga bearbetandet. Att skingra de tunga, dystra tankarna. 

För vad är meningen med alltihop? Tänk om det inte finns någon? Tänk om min mening, mitt raison d’être, var hon? Tänk om? I så fall ligger planen klar, för den får man alltså forma själv i Sverige. Om man kan.

Min innebär att skapa ett varmt och kärleksfullt hem för Vildvittrorna. Ett helt, rent och tryggt hem i vilket det är jag som ensam förälder får snacka om mens, kroppsideal, första dejten och sånt som mammor annars ofta gör för sina döttrar.

Det är jag, bara jag, som får laga mat, fixa och trixa. Alltid jag. Ansvaret att förbereda dem för livet är nu endast mitt. Det är planen.

Sedan finns ju sång, både att framföra och konsumera, möjligheten att bidra efter förmåga i den lokala demokratin och folkbildningen, springa, gå i fjäll och så har jag många olästa böcker. Sedan tar de väl förhoppningsvis studenten rätt var det är, vittrorna, varvid jag packar ihop och drar till Rom för gott. 

Men säg inget till någon – för tänk om. 

Malin
Malin för rätt länge sedan

En vis man sa en gång att man inte ska sätta sig själv på undantag. Jag tänker att i det hade jag alldeles rätt. (Förlåt, det är göteborgaren i mig.) Om det verkligen stämmer att vi alla bara är en cancerdiagnos från skitens brant blir ju detta extra viktigt. Eller som Mumintrollets vän Too-ticki uttrycker det:

jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad!

En professionell samtalspartner ansåg att det är bra att jag skriver. Personen bedömde inte kvaliteten utan själva skrivandet i sig. Och visst, jag har fått mycket fin respons på mina texter. Det hjälper, det gör det. Tack alla! Effekten är dock att det plötsligt är som jag aldrig vill sluta skriva. Posterna blir (för) långa, längre och längre, för så länge jag håller på håller jag också fatt i henne, känns det.

Nej, det är nog dags att runda av och jag tror det får ske med dagens musik.  

En kort sammanfattning av denna bloggpost lyder enligt följande uppmaning till mig själv:

tänk om, tänk rätt. Livet står för dörren. Eller med Dantes ord:

I som här inträden, låten hoppet fara!

Källor:

Dante. Den gudomliga komedin (Ortsmarks översättning ((inte för att översättningen spelar så stor roll, boken är lika ogenomtränglig ändå))

Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt

bild 55 – sista måltiden

av adolphson

Dessa rader skrivs under den sista kvällen på min gamla adress. Huset vi byggde, Malin och jag. Jag är ensam i det och känner mig konstig, men inte illa, till mods. Jag äter middag i ensamhet och begrundar att det alltså är min sista natt jag sover här. Jag har klippt gräsmattan en sista gång och lite villrådigt spatserat runt i trädgården. I morgon rullar flyttlasset. Allt måste en gång komma till sitt slut. Eller?

Jag grunnar över mina känslor, över vad jag egentligen känner denna sista kväll. Komma i kontakt med sitt innersta, och allt det där typiskt manliga. (Förlåt, min ironi.) Visste Jesus att det var sista gången han åt tillsammans med lärjungarna under sista måltiden eller är benämningen en efterhandskonstruktion? Såklart är det en sådan och det alldeles oaktat hur man förhåller sig till bibeln.

Det klart, vi har arbetat hårt, länge och målmedvetet som nybyggare, Malin och jag. Ur ett stycke skog har vi skapat om inte ett paradis så åtminstone ett trivsamt hem och tillvaro. Kanske utgör vi på något sätt mänsklighetens historia i miniatyr, tänker jag i ett infall av storhetsvansinne. Eller kanske är vi, eller har varit, bara två typiska representater för släktet homo sapiens? Men till skillnad från mänskligheten som helhet ser jag det inte som lika kul att montera ner som upp.

Patric fäller träd på min tomt i Slättaskogen

Äsch, förlåt mitt bittra anslag. Just själva flytten känns faktiskt okej. Att Malin inte flyttar med oss känns emellertid inte så mycket okej.

Nog hade vi hade en omöjlig trädgård att bearbeta men vi sprängde, vi sågade, vi grävde, tog dit jord och grus, vi bearbetade, anlade och planterade. Till sist hade vi betvingat den oformliga vildmarken till ett kultiverat odlingslandskap. Lite på det vis människor i alla tider plägat, tänker jag. Och så kronan på verket: gräsmattan!

Håller verkligen jämförelsen med mänsklighetens övergripande historia? Våra forntida föregångare hade ju inga gräsmattor utanför sina grottor, inte omgavs Akropolis i Aten, Capitolium i Rom, pyramiderna i Egypten eller den förbjudna staden i Peking i all sin prakt av något gräs.

Våra rosor kommer jag att sakna, de som döljer ingången till arkadien

Gräsmattor är en europeisk uppfinning från senmedeltiden och som under de följande århundradena kom att bli adelns och överklassens främsta varumärke. Välskötta gräsmattor kräver nämligen gott om resurser i form av jord, vatten och mycket arbete, det sista något jag personligen kan vittna om. Och efter allt arbete vi lagt ner, nog skavde det lite under bevattningsförbudet i 2018 att se gräset skrumpna ihop till en dyster, brungul savann.

Gräsmattor fyller ingen ekonomisk funktion, nej, de är bara dyra och snygga. De producerar inget, djur förstör dem och kan inte beta på dem varför man i det gamla bondesamhället inte kunde avsätta värdefull jord till att bara utgöra en yta av gräs, till skådebröd. Därför blev en stor gräsmatta snart en statussymbol, ett tecken på överflöd och rikedom. Ju större gräsmatta desto högre status.

(Och självfallet. När jag och vännerna nyligen spatserade runt det kungliga slottet i Bryssel så nog gjorde vi oss lustiga över den i vårt tycke påvra kungliga trädgården. Kan man inte låna trädgårdsmästaren från Drottningholm, undrade vi muntert. Och inte gjorde vi oss besväret att besöka själva slottet efter det första, magra intrycket från gräsmattan.)

Under det tidiga 1900-talet erövrade medelklassen gräsmattan och samma sak där, ju finare och större gräsmatta desto högre placering i den sociala förortshierarkin. En vanskött gräsmatta mitt i villaområdet sågs som ett tydligt tecken på att allt inte stod rätt till. Den oklippta gräsmattan vittnar fortfarande om förfall, dekadens, skilsmässa eller sjukdom. Kort sagt, sådant man inte vill, så att säga, skylta med.

Idag, har jag tagit reda på, omsätter gräsmatteindustrin worldwide massor med miljarder dollar. Det anläggs gräsmattor i öknar, det är golfbanor, fotbollsplaner och tennisbanor, slottsträdgårdar eller stora gräsytor runt offentliga byggnader.

En förfallen gräsmatta tyder alltså sedan länge på trubbel, den välskötta på välstånd och makt. Kanske är detta skälet till att jag flyttar? Jag skulle inte mäkta med att ensam hålla den i det skick (jag och) Malin ville och inte heller skulle jag klara att se vår trädgård på andra sätt gradvis förfalla. (Det verkliga skälet är att flickorna faktiskt vill flytta, och så även jag). På min nya adress har jag en minimal gräsmatta, jag kanske ska anlägga en japansk trädgård? En med grekiska byster? Kanske en fontän? Eller rosor, åh, jag älskar rosor.

Kommer allt till sitt slut och görs därmed allt verkligen en sista gång?

Möjligen ska man inte göra det ställningstagandet allt för lättvindigt. Jag besökte en konsert i Lugnetskolans aula när den var alldeles nybyggd 1984, Ratata, och tänkte att hit kommer jag nog aldrig mer. Jag skrev för ett tag sedan några rader (se nedan) om tiden jag bodde på Elsborg och fastslog att jag aldrig kommer tillbaka (läs förövrigt också gärna juniors utmärkta beskrivning över det huset) efter att föräldrarna flyttade 1991. Vid flera tillfällen har jag sagt och tänkt att detta var nog sista gången jag åkte till Styrsö men också i år återkommer jag.

Sommaren 2009, Dotter 2 pajar bilden genom att sno fotografens öl. Det var inte sista gången jag var där, sommaren 2019 är Malin varken här eller där

Och apropå. Vårterminen 1988 började jag på Haraldsbogymnasiet, jag bytte till samhällsvetenskaplig linje efter en misslyckad termin på ekonomisk linje. Jag var tvungen att tenta av en missad termin i kursen socialkunskap för min klassföreståndare Rolf Cederberg. Föga anande jag när jag efter studenten vände Haralsbo och Rolf ryggen att han under mer än 20 år skulle bli en av mina närmaste kollegor (eller att hela bygget skulle utgöra min arbetsplats 1998-2013, minus ett år då jag arbetade i Uddevalla) som jag dagligen skulle komma att dela ämne, i förekommande fall arbetsrum och arbetslag med. I år checkar han ut, den gamle titanen, efter ett liv som lärare. Hatten av, Rolf!

Rolfs sista arbetsdag, eller, om sommaren blir än mer jävlig än våren 2019, min? Ingen kan med säkerhet veta.

Nej, man kan sällan veta huruvida något sker för sista gången. För man vet ju aldrig vad som händer sen. Och när sen väl infaller, så sker det.

Ja, ja. Vi studerar inte historia för att kunna förutsäga framtiden utan för att frigöra oss från dåliga gamla minnen eller erfarenheter för att istället försöka föreställa oss alternativa framtider. Det är, när allt kommer omkring, den unika förmågan som gör oss till människor.

Vissa saker görs faktiskt, kan man i efterhand konstatera, en sista gång. Det är väl däri symboliken i Den Sista Måltiden ligger. Midsommarafton 2017 var sista gången vi firade som vi brukat under alla år, Malin och jag. Midsommar var nämligen särskilt viktig, speciell, för oss. Just nu känns det som jag aldrig mer vill fira midsommar.

Midsommarafton 2017, sista gången vi var friska till sinne, kropp och själ. Men detta vet han inte när bilden tas är en bevingad fras från programmet, ett program jag förövrigt älskade, ”Svart på vitt” av och med Olle Häger och Hans Villius.

Det är kanske så man ska se det. Vår bästa tid är nu, alltid precis nu. Vem minns den snö som kanske, högst eventuellt, föll i fiol? En sak framstår i alla händelser som glasklar, nämligen min oerhörda saknad. Och det är inte sista gången jag känner den, törs jag med visshet lova.

Midsommar 2017, en dag jag alltid kommer att minnas – kanske kommer jag en dag att åter vilja fira midsommar, eller kanske inte.

Allt kommer nog ofrånkomligen till sitt slut, ändå. Men allt pågår samtidigt. Det var min kusin Andreas som påtalade all den livsvisdom som ryms i bagatellen:

”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara! En liten tid, vi leva här, med mycket möda och stort besvär. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara!”

Relaterade blogginlägg

Mitt liv på Elsborg

Et arcadia ego

Nyckeln till Provence

Junior skriver om vår tid på Engelbrektsgatan, min nya adress

Källor:

Harari: Homo Deus en kort historik över morgondagen

Foto, Personligt, Sång och musik, Skola, Spännande människor

glasburken

av adolphson

Så är det över, igen. Att skiljas är att dö en smula.

Eleverna har sprungit ut eller gått på sommarlov efter ett läsår som för mig personligen bokstavligt talat handlat om att överleva. Jag kommer till skolan för några dagars arbete innan jag checkar ut.

Där råder den märkliga stämning som infaller i skolor efter att eleverna försvunnit. Andra sportande ungdomar som hyrt in sig drar fram här och där, det pågår väl någon cup i stan eller så, böcker och material ligger i travar, någon kvarglömd blomma från studentens utspring. Stressen från de sista veckorna är borta och många i personalen har redan anlagt en mer somrig klädsel. Någon ska gå i pension och det renoveras lite.

Jag ankommer arbetsrummet. På skrivbordet står en stor glasburk fylld med små lappar, en gåva från en avgångsklass. Det tar emot lite, oklart varför, men det är som om allt jag gör nuförtiden tar emot lite. Till sist sätter jag mig ner och börjar läsa.

Och förblir sittandes.

Förutom att du varit en utmärkt lärare så har du inspirerat mig genom att vara dig själv. Du har helt ärligt bidragit till att jag funderar på att bli lärare. Tack för allt!

Jag har aldrig haft en lärare som du. Jag minns efter första lektionen i 1:an, hur hela klassen var så förvirrade och fascinerade av dig, aldrig hade vi stött på något liknande och vi visste att vi dragit en rejäl vinstlott. Jag vill tacka dig för dessa tre år även om jag bara hade dig som lärare i två. Du guidade mig igenom de enligt mig två tyngsta kurserna, och det med bravur. Speciellt i 3:an kändes det extra tungt, men du hjälpte mig att nå mina mål ändå (något jag aldrig trodde jag skulle klara!). Du är en enastående lärare men också människa i allmänhet. Jag känner mig lycklig som fått dig som lärare. Tack.

Tack för tiden på gymnasiet, dina lektioner har alltid varit toppklass och du har alltid varit den lärare som lärt ut mest, inte bara om skola men om livet vilket jag är otroligt tacksam för.

Du har inspirerat oss alla! Dina uttryck kommer att följa med oss i livet.

Fortsätt med din entusiasm, fortsätt med att väcka intresse fortsätt med det , vad än som är i vägen, för din glädje i klassrummet sprider sig som en eld bland eleverna.

Jag har träffat få människor i mitt liv som är så mångsidiga som du. Jag tycker det är helt otroligt vad du gjort för oss. Du har gett oss kunskap och minnen för livet. Tusen tack!

Jag vill att du ska veta att du är den bästa läraren jag haft och troligen den bästa jag någonsin kommer att ha. Tack för att du finns. Kramar!

Att gå till dina lektioner har varit något jag sett fram emot under hela min gymnasietid. Du har varit mer än bara en bra lärare, du har varit en förebild, en inspiration. Fortsätt inspirera och lära ut, precis som du inspirerat mig.

Du är den mest respektingivande person jag mött utöver det är du också en fantastisk lärare. Tack för tre underbara år.

Tack så otroligt mycket för all kultur du har visat och alla visdomsord men tack ännu mer för alla fantastiska lektioner och genomgångar. Hoppas du, denna högborg, aldrig slutar att dela med dig av kunskap och lärdom.

Du är en av de bästa lärare jag någonsin haft. Din säkerhet och trygghet kombinerat med din karisma och humor gör varje lektion till den bästa. Jag hoppas du förstår hur mycket du betytt för mig och andra elever. Du är den lärare man minns, den som förgyllde gymnasietiden.

Du har lyckats motivera mig att utföra alla uppgifter och även att bli intresserad av dina ämnen.

Tack för tre underbara år på natur! Jag valde natur för att slippa SO-ämnen men med dina undervisningsmetoder och engagemang har det varit jätteroligt.

Tack för 3 underbara år! Du har fått mig att finna ett intresse för historia vilket jag är otroligt tacksam över. Fortsätt vara precis som du är! Tack!

Tack för tre år av intressanta och inspirerande lektioner. De har varit höjdpunkter under min gymnasietid och jag kommer att sakna ditt engagemang.

Tack för alla visa ord och all kunskap du givit oss under denna tid. Ditt engagemang är en talang. Bamsekram

Det har varit en fröjd att gå till dina lektioner. Du besitter stor kunskap, något du sprider vidare till dina elever. Du är en av de bättre lärarna jag haft. Tacksam för att jag fick dig som lärare. Allt gott!

Att gå till ditt klassrum har aldrig varit tungt, att lyssna till långa utläggningar om allt mellan himmel och jord har nog aldrig blivit långtråkigt när det är du som talar. Din outtröttliga motivation till smått som stort har verkligen smittat av sig under dessa år och jag kommer att sakna att träffa dig varje vecka, sakna dina anekdoter och uppmaningar. Allt gott i framtiden tills vi ses igen

Tack för dessa tre år! Du har verkligen varit fantastisk! Du vet verkligen hur man gör ämnen jag inte varit så intresserade av att bli intressanta. Du är en fantastisk lärare och person.

Du är en av de härligaste lärarna jag träffat!! Dina lektioner har varit lärorika och samtidigt väldigt underhållande. Tack för de här åren! kram!

Åja – jag vet nog vad någon potentiell läsare tänker, nämligen att det inte är särskilt ödmjukt av mig att publicera detta. Att jag istället borde gömma det i någon obskyr minneslåda för att behålla det för mig själv att glutta på över äggtoddyn med fötterna djupt nerkörda i filttofflorna. Att skryt luktar illa.

Allt det där äger sin riktighet, förstås. Om det nu inte vore undertecknad, läraren Fredrik Adolphson, vi talar om. För det ligger inte riktigt för mig, den typen av onödig ödmjukhet. Jag är nämligen stolt, glad och på många sätt välsignad. Och det vill jag berätta om – och så är det med den saken. Och, vill jag säga till mitt försvar, när kollegorna visas uppskattning så gläds jag med dem. Det är faktiskt inte som Oscar sjunger.

Jag kommer hem och är upprymd. Som vanligt vill jag hänfört berätta för Malin och flickorna om den vänlighet som visats mig, om den fantastiska burken som jag fått. Under solenna hedersbetygelser placera den centralt i hemmets finrum – och så ska Malin skratta åt mig och tycka att jag är något fånig…

Men hon är inte där. Nej, det är alldeles tyst och tomt, så väldigt tomt, i vårt hem. Barnen är utflugna till mormor och morfar (där har de det finfint). Och snart flyttar jag.

Nu är det verkligen över, tänker jag. Att dö är att skiljas en smula. Quo vadis? Jag får väl fortsätta framåt helt enkelt, på något märkligt, tillkrånglat vis – så länge det är min väg jag vandrar är jag nöjd. Mer än så begär jag inte. Så jag fortsätter väl – som lärare, pappa, kollega, vän, farbror, bror, körsångare, talhållare, politiker och, i vissa fall, vill jag iallafall gärna tro, (en blygsam och ödmjuk) filantrop.

Det finns som sagt ingen att dela ögonblicket med. Så jag tar ett glas vin och bläddrar lite förstrött i ett alldeles särskilt album som innehåller bilder från den femte augusti år 2000. Och så lyssnar jag på lite musik.

Jag lyfter blicken, tittar på burken. En glasburk innehållande kärlek. Sådana borde alla människor få. Hoppas de får det – för de alla är värda en. Men kom ihåg: det är saligare att giva än att taga. Både albumet och burken framför mig utstrålar olika sorters lycka, kärlek och medmänsklighet. Ger man lite av sig själv får man tusenfalt tillbaka.

Det är inte utan att jag ser ljust på framtiden.

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor, Spännande människor

bild 54 – bruxelles

av adolphson

Hopplösheten, missmodet. Fundering över tillvarons meningslöshet.

Min favorithistoriker Peter Englund uttryckte en gång i inledningen till en av sina fenomenala böcker (1918): allt förändras, ingenting försvinner. Det är ett utmärkt sätt att se på historien och även för det personliga förhållningssättet.

Löven odlar kronärtskocka i sin trädgård. Tyvärr har de ingen pizzaugn

Någon annan beskrev i en TED talks det här med att gå vidare. Jag går inte vidare, jag fortsätter. Jag sörjer varje dag att Malin inte är med på den fortsatta resan men vidare går den icke desto mindre.

Hon har bokstavligt talat präglat allas våra gemensamma liv, bland annat genom den obetydliga lilla detaljen att hon gav våra barn liv, så det känns som det vore en förolämpning att påstå att det är vidare jag går. Nej, jag fortsätter – ett steg i sänder.

”Kommer du snart, eller?”

Med mig på den resan har jag mina vänner. Jag värdesätter dem verkligen, de är, förutom den närmaste familjen, det bästa jag har här i tillvaron. Så det är med vännerna resan fortsätter. Nyligen till Löven i Bryssel med familjen Los Darkados som sällskap.

För att ha passerat 50 har han en rejäl kalufs

Jag är turligt nog begåvad med vänner som håller min gard uppe åt mig när jag själv är nere för räkning, människor som gillar mig på sina egna vis trots mina fel, brister och egenheter. Mina vänner utger sig inte för att verka perfekta och de är minsann inte alltid redo att rycka ut eller engagera sig. Men när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, ja då levererar de. Alltid.

I fäders spår för framtids segrar – parliament selfie

Trots att de lever intressanta liv och har spännande arbeten så är de också intresserade av vad som händer i mitt liv och frågar efter mina synpunkter inom olika ämnen. Sådant är viktigt.

praktik

Det sägs att man mår bättre, psykiskt såväl som fysiskt, av vänskap. Det kanske är rätt självklart egentligen – men tydligen bekräftas det också av viss forskning. Jag bär förövrigt själv vittnesmål om att i nöden prövas vännen – samt den emotionella effekten därav. Mina vänner har genom min nöd prövats rätt ordentligt vid det här laget.

Barnbord har en gynsam effekt på vänskapens kvalitet

Jag mumlar lite tafatt min tacksamhet när någon rycker ut men får mest en irriterad rynka till svar. En rynka som uppmanar mig att sluta snacka om skuld och tacksamhet. Det är så här det är, meddelar den mig.

Vänner skärper även påhittigheten – exempelvis när man måste vänta på transport i en park.

Jag har även upptäckt att jag tar hand om mig själv och mina döttrar på ett mycket bättre sätt tack vare att så många tar hand om mig. Det blir en sorts kedjeeffekt. Att också döttrarna härigenom ser styrkan och kärleken som ryms inom verklig vänskap blir en viktig pusselbit i deras uppväxt.

discessus!

Det har också påståtts att vänskap lindrar själsligt lidande och fysisk smärta. Jag kan bara be om att ödmjukt få bekräfta detta. Vänskap har samma effekt på sinne och kropp som fysisk träning. Välbefinnande framkallat av endorfiner, antar jag. Något i den stilen brukar jag förövrigt också förmedla till mina elever: hörrni – spring! Och rök inte.

tabula rasa

Vänner gör på det hela taget, statistiskt sett, att vi lever längre, de motverkar fetma (om man inte dricker belgisk öl under tiden man träffar dem) och umgänget skärper också intellektet (belgisk öl, igen…).

A tribute to M – som älskade choklad

Plötsligt kommer Aristoteles ord om vänskap för mig: Vad är en vän? En enda själ, hemmavarande i två kroppar. Och även om det efter en vistelse i Bryssel kan kännas som man släpar omkring på minst två kroppar tror jag inte det var detta filosofen avsåg.

gå emot strömmen – gå alltid emot den

Mina vänner kan ibland sörja Malin nästan mer än jag själv. Förstå mig rätt, ingen kan nog sörja henne mer än jag, men de kan plötsligt övermannas av sorg och tårar i en speciell situation som de förknippar med henne. Som att njuta av ett alldeles oerhört gott glas rödvin eller champagne. När man gör sådant, då ska ju hon bara finnas med.

Det patenterade Lagerlöfska smilet (behärskas inte av Los Darkados)

Jag övermannas ju ständigt och jämt av omedelbar sorg när jag plötsligt drabbas av ett minne, befinner mig i en uppkommen situation eller ser en pryl, så därför blir jag lite förvånad när jag, som istället befinner mig upplivad av vännernas sällskap, ser reaktionen. Men de saknar henne ju extra mycket när de ser mig – särskilt när de ser mig mig utan henne. Det blir liksom fel, tilt*, för dem fattar jag till slut.

Så kramas vi lite, och allt går vidare ännu en stund.

”Lite ofräsch…”

Det är ganska mycket som kan kännas läskigt i tillvaron när tryggheten plötsligt ryckts bort. Men omgiven av vänner känns stora vida världen inte längre så farlig, nej, då blir man plötsligt lugn och trygg.

Mat, här, nu!!

Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag uppskattar. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på mello. Om någon frågar samma fråga, men istället om mat, svarar jag att lever är överskattat och kanske lite motbjudande.

Det är så lätt att identifiera sig med en tillvaro som går ut på att tycka illa om eller i värsta fall hata. Det kan rikta sig mot kvinnor, homosexuella, invandrare eller politiska motståndare. Många därute har en tendens att identifiera sig i motsats till saker. Jag trivs med mina vänner bland annat för de så gott som alla är duktiga på att uttrycka beundran och passion. De är bejakande, positiva och inkännande mot sin omgivning.

belgisk öl…

Åter till den inledande frågan. Vad är poängen, egentligen?

Hur man än söker efter livets och den plötsliga dödens mening står inga svar att finna, ingen förklaring att få. Nej, det finns enligt min uppfattning bara en förnuftig sak att göra för att fylla denna vår emellanåt segdragna väntan på slutet.

Så vad gör man med livet? Jo, man lever det. Njuter det. Uppfyller det. Enligt min uppfattning gör man detta bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt och glad över det man gör, visa empati och försöka vara positiv och entusiastisk i alla lägen.

Känslan av vänskap är som att bli behagligt mättad av kött; kärleken som att bli förfriskad av champagne, sa en viss Samuel Johnson.

En bra sak därvidlag är att omge sig med likasinnade. För det finns trots allt så mycket bra grejer här i det på så många sätt totalt meningslösa livet vi lever: kärlek, resor, vin, familj, vänner, andra människor, Johann Sebastian, mat, sång och att ensam en morgon något öka farten på löparrundan.

Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet som jag nu är mitt uppe i. Så jag ämnar fortsätta leva det, bejaka det, njuta det. Och jag vilar helt trygg i övertygelsen att min bästa tid alltid är nu.

Fotnot: till de unga meddelas härmed upplysningsvis att med tilt avses någon sorts tillfällig nedsläckning av systemet och ordet kommer av att man (någon vän, aldrig jag själv vad jag kan påminna mig, ofta i vredesmod) sparkat eller med handflatorna knuffat flipperspelet ur sitt läge varvid allt släcktes ner. Termen överfördes sedan till vardagsspråket som nedsättande tillmäle när någon på ett eller annat sätt ansågs tappat koncepten.

Foto, Personligt, Sång och musik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 53 – vårt varma tack

av adolphson

Ännu trillar det in analoga och virtuella brev och gåvor till cancerfonden. Ännu får jag spontana kramar, hälsningar, omtankar och vänliga ord. Ännu faller mina tårar.

Ibland låtsas jag att hon bara varit bortrest ett tag i jobbet och att jag genast måste röja upp efter mig och flickorna så hemmet åter blir trivsamt inför hennes hemkomst. Jag tänker att jag alldeles strax ska sms:a en fråga om tåget är i tid, jag ska välja ett riktigt gott vin, köpa blommor och överraska med att redan ha tänkt på något i vårt gemensamma liv som är viktigt för henne men egentligen inte för mig. Jag ser fram emot stunden när vi tillsammans dricker vinet och pratar – så där som vi alltid gör. Jag är glad. Jag längtar.

Snart nog gör sig dock verkligheten påmind. Det blir som vanligt till Landskrona.

Idag har jag sålt en skrymmande utomhusmöbel till ett ungt par från Hedemora. Varför? Tja, winter is coming. Trots att jag förlorade flera tusen kronor på affären kändes det bra – de såg så glada ut när de åkte, det unga paret och ett ungt par med framtiden för sig är alltid något glädjande.

Jag tar ändå inte med mig möbeln dit kosan snart styr. Någon som är intresserad av en gräsklippare?

Jag har en strategi när jag är på jobbet. Jag sätter mig ofta i den allmänna kafeterian så att alla kan se mig, komma fram för få hjälp, handledning eller kanske bara språka en stund. Igår var det faktiskt några elever som kom fram och tackade mig för att jag överhuvudtaget var på jobbet. Sådant värmer. Också några kollegor tyckte det var starkt av mig att orka jobba.

Jag förstår ju att de menar väl, och jag blir glad för omtanken, men sanningen att säga känns alternativet att inte vara på jobbet särskilt tilltalande. Jag mår bra av att undervisa, och det är ju det här som jag gör, tänker jag där i skolkafeterian. Stanna hemma gör knappast saken bättre.

Jag tänker på våren 1995.

Jag har nog aldrig varit lyckligare än då. Visst, man blir ju lycklig på ett andra sätt, senare i livet, när barn och annat kommer och verkar. Men då, 1995, var jag och Malin ute och snurrade runt i Uppsala. Vi var sedan en tid ett par och vi hade så otvunget mysigt och roligt tillsammans. Vårt gemensamma liv var så självklart redan från början. Hela tillvaron präglades av nykär romantik och ungdomlig bekymmerslöshet. Så underbart det var. Det kändes som att jag verkligen hade hittat hem i tillvarons stora okontrollerbara tombola.

Särskilt en kväll i maj minns jag. Vi hade (ännu) en utekväll på nationerna och stuffade till låten Breakfast at Tiffany’s – en one hit wonder av gruppen Deep Blue Something. Vi tyckte låten var lite rolig, om än inte särskilt bra, eftersom den handlar om ett par som är nära att göra slut eftersom de inte har någonting gemensamt. Men han vill egentligen inte så han börjar fundera över om de inte trots allt ändå har något gemensamt att bygga vidare på. Han kommer på att de båda gillar filmen Breakfast at Tiffany’s och försöker övertala henne att detta faktum är tillräckligt för att reda ut alla problem och börja om.

Låten passade oss – fast tvärt om. Vi var ju så himla olika, Malin och jag. Ändå var vi övertygade om att vi ville ha varandra. Det var det vi kom på den där våren och efterföljande sommaren. Visst, vi hade V-dala Nation som vår gemensamma variant av Breakfast at Tiffanys – men i övrigt var vi varandras motsatser.

Hon, en person med hög integritet, ofta på gränsen till introvert, även om hon gillade socialt umgänge. Jag, Istället på gränsen till sjukligt utåtriktad. Hon, ordningsam och oerhört välstrukturerad och planerad. Jag, inte så mycket av den varan (möjligen planerad, dock, men av andra skäl än hennes) ja, så där kan jag mata på. Den där sommaren rätades alla frågetecken ut av sig själva och förvandlades till utropstecken. Jag åkte senare till henne i Jämtland (hon sommarjobbade på Vildmarkståget och hon kom därefter till mig på Styrsö utanför Göteborg (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget).

Hon hade sina sätt att visa hur hon kände medan jag uttryckte min kärlek på två sätt. Dels spelade jag ofta hon och han ur Trollföljten för henne. Och dels myntade jag de smått bisarra orden, jag hade väl hört det i någon film eller så: i wanna grow old with you and shit. Varvid hon skrattade sitt fantastiska skratt.

Därefter var vi aldrig ifrån varandra någon lägre tid. Vi flyttade in i hennes studentrum, utan att egentligen diskutera saken och tog det därifrån. Man behöver ju inte vara någon större stjärnpsykolog för att räkna ut att detta är orsaken till att jag hela livet haft en sådan nostalgisk längtan tillbaka till Uppsala och V-dala Nation. Jag fick ju allt där: en utbildning, fantastiska vänner och jag fann den stora kärleken.

Jag känner bara värme när jag åter hör låten Breakfast at Tiffany’s. Min utbildning samt alla underbara vänner har jag ännu kvar. Men inte den stora kärleken.

Därefter kom resten livet. Tills hennes tog slut. Mitt eget avsked vilar jag trygg i. Tiden under sjukdomen, med cellgifter och elände, de sista veckorna, ja, allt. Det blev så bra det kunde. Den officiella delen av begravningen är det många av er som hjälpt till med. Bland annat prästen Petter, vår gamle vän från V-dala, vars griftetal här återges.

Den 11 april så orkade Malins kropp inte längre och hon avled på sjukhuset här i Falun. Och nu är vi här, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud för att begrava henne. Vi är här för att ta avsked, minnas och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Malin saknas, marken gungar och cancer är skit. Den här dagen, Malins begravningsdag är en dag som inte skulle vara nu eller såhär.

Trots det, så är du och jag här och nu. Häret och nuet får vara fylld av många olika känslor och tankar. Och den här tiden, den här dagen, hanterar var och en på olika sätt. För här finns plats för gråt och ilska, tårar och tystnad. Här finns plats för varma minnen, tröst och skratt. Var och en bär också på sin egen berättelse och relation till Malin.

Att dela minnen och lyssna på varandra tar inte bort sorgen och saknaden, men kan göra det mörka mindre tungt att bära. Och när jag ser mig omkring i Kopparbergs kyrka idag, den 17 maj 2019 så är det också vackert. Vackert genom alla blommor, all musik och alla människor. Fredrik, Mina, Louise, Ulf och Margareta, syskon, anhöriga, släktingar och vänner vi har sorg. Mitt i vår vardagliga verklighet tog sjukdomen Malin ifrån oss. Någonting som delar tiden i ett före och ett efter. Ingenting kommer längre att bli som förut. Och vi kommer inte att glömma den här tiden eller den här dagen. Och jag tänker att du och jag inte får glömma det.

Och nu måste vi hjälpas åt att låta omtanke och kärlek flöda över. Vi måste be om mod och styrka att komma igenom. Vi måste hjälpa varandra när vi står uppgivna av förtvivlan och med frågor utan svar. Vi behöver tro på att kärlek och livskraft kan få växa ur det svåra. Det kan gå, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud. Vi är här för att vi är ledsna och saknar Malin. Vi är här för att få uttrycka tacksamhet för allt det som Malin betytt, som maka, mamma, dotter, syster, släkting, arbetskamrat och vän. Och vi är här i allt det sorgliga och vackra för att Guds löfte är: Att Malin har det bra nu. Att hon finns på en plats där ingen sjukdom finns. För mitt bland tårar och sorg. Så finns Guds löfte om att Malin finns med, på ett annat sätt och på en annan plats.

Kanske är Malin på samma gång bortom de vackra jämtländska fjällen och lika nära som vårsolens värme på kinden. Malin är på samma gång, bortom tonerna i körmusiken och bland sångerna i V-dalas trapphus, och nära som fnisset som bubblar upp när vi minns hennes skratt. Bortom och ändå nära. Ledsen och ändå fylld av varma minnen. Marken gungar och ändå står vi tillsammans i den verklighet och vardag som fortsätter trots allt. Malin är på samma gång för alltid saknad, men aldrig någonsin försvunnen.

Vi är här för att ta avsked av Malin, minnas henne och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Alldeles strax ska jag lägga tre skopor med jord på Malins kista, tre skopor som kanske kan bära tre vardagliga och ord och säga hej då Malin, tack så mycket och vi ses igen. Låt oss be.

För allt är jag så väldigt, väldigt tacksam. Jag är också, trots allt, glad för den smärta jag känner eftersom den vittnar om våra många år tillsammans präglade av kärlek. Tänk, funderar jag, om jag inte känt någonting alls efter hennes död? Tänk om jag känt lättnad? Jag vill inte med denna text försöka idealisera vårt liv, nej, jag vill bara berätta hur jag känner. Visst hade också vi våra ups and downs, precis som alla andra. Men att över tid leva i ett slentrianmässigt, kanske till och med kallt, förhållande måste kännas fruktansvärt. Då levde jag hellre ensam.

Flickorna har naturligtvis också märkt den oerhörda vänlighet människor visat oss. På den lite räddhågsna frågan hur länge omgivningen kommer fortsätta göra det kändes det så fint, tryggt och bra att utan omsvep kunna svara dem att det är så här människor faktiskt är. Det finns inte bara ondska, elände och övergrepp i världen, nej, det finns också stor värme, kärlek och en oändlig godhet.

Gå ut i världen, mina kära flickor, ta den i besittning, insup den, bejaka den. Lev i den. Var precis lika goda mot världen som världen varit mot er. Så säger jag till mina barn som just förlorat sin mamma – och jag kan backa upp orden med empiri.

Detta får bli mitt officiella tackkort. Byrån gav mig förvisso en bunt att skicka, men antalet förslår inte på långa vägar. Tar jag med alla insatser, hälsningar från när och fjärran, gåvor till cancerfonden, brev, hembakta kakor och bröd, biocheckar, blommor, glassogram, erbjudanden om köttbullar och lasagne, kramar, fixande av begravning och minnesstund, ja allt, så handlar det om över tusen tackkort som måste skickas. Det går inte. Jag mäktar inte med det. För jag är så trött ända in i själ och hjärta.

Tro nu för den skull inte att jag är otacksam! Sprid gärna detta budskap till alla som inte är så internet-tillvända (eller som inte gillar min blogg/hemsida) men som ändå måste nås av vår tacksamhet.

Detta är vad jag vill säga.

För all omtanke, vänlighet och kärlek som visats oss i den svåraste bland livets alla stunder och ögonblick vill vi verkligen tacka, våra döttrar och jag. Det har betytt mer än vi kan uttrycka i ord. Jag har faktiskt funnit de vackraste ord som finns – men de räcker liksom inte till. För hur ska man kunna tacka för det otackbara? Hur ska man med vackra ord kunna beskriva något som inifrån och ut är så obeskrivligt vackert som den hjälp och det stöd ni visat oss? Hur ska man inom ett begränsat utrymme uttrycka något som är oändligt och hur kan man med ord värdera det ovärderliga?

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i sanning en verklig människa. Och detta är det vackraste som finns.

Tack.

Fredrik, Mina och Louise.

Och Malin, är vi alldeles säkra på.


Demokrati och samhälle, Historia, Mat och dryck, Personligt, Sång och musik, Skola

kaka söker maka

av adolphson

Lite försiktigt börjar jag tänka på andra ting än den nyligen inträffade katastrofen. Titanic ligger på havets botten och det är inte mycket jag kan göra åt den saken. Ändå vill jag också den här gången börja där.

Det var alltid viktigt för henne att rösta följaktligen även, trots att slutet obönhörligt närmade sig, i det lokala omvalet. Det fick bli till att rösta via ombud. Sagt och gjort, jag hämtade ett för ändamålet avsett specialkuvert hos kommunadministrationen, kallade in ett vittne, stegade ner och avlade min och hennes röst i vallokalen på sjukhuset (tack för möjligheten, Jonas Åsenius).

När vittnet, en slumpvis utvald sköterska, skulle genomföra sin uppgift och iaktta röstförfarandet blev hon lite förvånad när Malin plötsligt skrattade till och glatt utbrast: haha – här har du minsann en bortkastad röst! Typiskt henne. (Lite dubbeltydigt avsåg hon med uttalandet att hon ändå inte skulle överleva rösträkningen samt att en röst på mig alltid är bortkastad). Då skrattade vi, nu gråter jag vid minnet.

Men jag gråter ju ett par gånger varje dag nuförtiden, så det är väl inget att hänga upp sig på. Det blev bara en röst av två möjliga för jag röstar nämligen aldrig på mig själv – det är en av alla dessa principer jag bär omkring på.

Personal på skolan sökte i veckan skyndsamt upp mig, man var uppjagad eftersom det hade upphittats en kaka. Nu var det inte vilken kaka som helst utan en kaka i form av en svastika. Bredvid kakfyndet hade placerats ett brev där skribenten fastslog att om någon anklagade den anonyme bagaren för att vara antisemit så var man helt dum i huvet eftersom detta var solsymbolen, minsann.

Nå, vad skulle vi nu göra med detta, undrades det.

Kreativt, var min första tanke – jag har nämligen svårt att tänka mig en sockerbagare som övertygad nazist. Naivt, kanske. Sedan skärpte jag dock till mig och tänkte att brevskrivaren möjligen inte beaktade hur lätt det är att vända på kakan. Och sedd ur den synvinkel från den som faktiskt ser kakan, så att säga, så – ET VOLILA: nazi-varianten.

Svastikan, eller hakkorset, är en välkänd symbol i form av ett höger- eller vänstervänt likarmat kors. Den vänstervända varianten kallas i Asien sauvastika. Ordet svastika härrör från sanskrit och betyder lyckobringare. Symbolen är gammal, åtminstone 4000 år, och har förekommit, och förekommer ännu, i Indien, Kina, Japan, indiankulturerna i Amerika (mayafolket använde den för att symbolisera solens kretslopp) och Afrika.

Den har generellt förekommit inom många olika kulturer och sammanhang världen över som symbol för både solen (ljuset) och lycka. Man har till och med hittat svastikan i bronsåldersfynd här i Sverige.

Efter utgrävningarna av Troja på 1870-talet blev symbolen allmänt känd i Europa. Vid sekelskiftet 1800-1900 började den användas av tyska och österrikiska nationalister samt, efter att socialdarwinsmen och Gobineaus läror började få ordentligt fotfäste, som en (på tveksam vetenskaplig grund) symbol för arierna – det som sågs som det överlägsna folkslaget. Särskilt med nazisterna har svastikan sedan dess blivit förknippad.

Före det att nazisterna i Tyskland växte sig starka användes svastikan också som utsmyckning på många offentliga byggnadsverk och förekom allmänt i gatubilden. Svastikor, och sauvastikor, kan förövrigt än i dag iakttas i eller på byggnader runt om i Sverige.

Symbolen var alltså spridd i början på 1900-talet – exempelvis förekom den i det svenska företaget ASEA:s logotyp fram till 1933. Än i dag kan man se den i hus med sådana där gamla galler-hissar vilka tillverkades av ASEA. Företagets verkställande direktör beslutade dock 1933 att man skulle sluta använda svastikan eftersom den var så starkt förknippad med Tredje riket.

Men så var det det där med solen. Svastikan är tänkt att imitera solens förlopp över himlen medan sauvastikan symboliserar natten och krafter som förknippas med mörker. Som många andra symboler har den i sina två olika varianter uppstått och använts inom flera kulturer mer eller mindre oberoende av varandra och spridit sig brett. Detta är förklaringen till de svenska bronsåldersfynden.

Svastikan har även använts som symbol för att utmärka kärnkraftverk på kartor vilket i en sammanblandning av dess nazistiska arv ibland felaktigt tolkats som att kärnkraft är lika med död och förintelse. Nu kanske vissa anser det ändå men jag tror inte de använder svastikan för att illustrera sin poäng.

Symbolen förekommer alltså ännu. Iallafall i de delar av världen som inte är lika tydligt kulturellt eller geografiskt kopplade till Förintelsen och andra världskriget som Europa. I Indien är den medurs vridna svastikan vanligast medan den andra varianten oftare förekommer i Kina, Korea och Japan. Bland annat för att märka ut buddhistiska tempel på kartor.

Hitler var konstnär. Tänk, ändå, om han blivit något inom det yrket. Inget ont om konstnärer men begrunda för ett ögonblick konsekvensen av om konstakademin i Wien istället för att avvisa honom sett åtminstone någon begåvning i den den unge ansökande Hitlers antagningsprov. Det var han som personligen 1920 skapade NSDAP:s välkända symbol för ondska: ett snedställt, svart, högervänt hakkors på en vit cirkelyta omgiven med rött. Sedan nazisterna tagit makten i Tyskland blev detta statens symbol och svastikan direkt associerad med landet. Därefter försvann den gradvis från alla officiella sammanhang i Europa och Amerika – som ASEA:s beslut från 1933 vittnar om.

I dagens Sverige kan man bli dömd för hets mot folkgrupp (eller möjligen förargelseväckande beteende) om man offentligt visar upp svastikan, bakad eller i annan form, i Tyskland och Österrike är den helt förbjuden.

Jag skulle inte vilja påstå att den soldyrkande alternativt nazianstrukne mästerbagaren på skolan har helt rätt i det hen påstår i sitt brev. Men vederbörande placerade ut sitt bakverk i skymundan varför vi aldrig fick möjlighet att samtala närmare om saken. Skolan beslutade sig för att hålla ögonen öppna på jakt efter ytterligare tecken av detta slag. Gott så, om uttrycket tillåts i sammanhanget.

Ett sms är egentligen inte stort bättre än en kaka. Möjligen beror det på innehållet, förstås. Till nedan stående sms eller tidigare nämnda kaka medföljde inte någon innehållsdeklaration. Men jag kan inte låta bli att fundera: varför vill människor inte diskutera IRL, nuförtiden? Det är bara sossarna som i någon större utsträckning satsar på samtalskampanjer och det verkar inte betala sig i väljarstöd.

Malins röst.

Det är känslosamt att tänka på den och bortkastad var den sannerligen inte. Många är det som efteråt vittnat om ett fantastiskt skratt medan andra har lyft fram vilken duktig körsångare hon var. Allt detta har förstås med rösten att göra.

Hon gav mig sin röst, sitt liv och sin kärlek. För mig innebär det en lycka och ett privilegium bortom vad jag någonsin kunde hoppats på. Det är något av den känslan jag tar med mig in i hur jag ska verka inom demokratin, hur jag ska vara som lärare och hur jag fortsättningsvis ensam ska ta hand om våra gemensamma barn.

När jag tänker närmare efter så nog tycker jag allt lite synd om den stackare som känner sig manad att i ensamhet (förmodar jag) baka en kaka som i formen flirtar med döden, hatet och förtrycket för att därefter i skydd av anonymitetens skugga smyga ut och lämna den i en offentlig lokal.

Tänk om hen istället velat lyssna på Malins röst. Eller Birgits. Eller Jussis. Eller Franks. Eller varför inte min? Bäste sockerbagare! Ser du någonsin detta – hör av dig så snackar vi! Jag vet en sång vi kan börja med.

När detta skrivs är det exakt 100 år sedan riksdagsbeslutet klubbades om lika allmän rösträtt i Sverige. Jag tog upp det på lektionerna. Det har i mitt tycke passerat väldigt osynligt, ännu så länge, detta dramatiska jubileum. 1919 var ett viktigt år i många avseenden men, för att låta som en mer än lovligt bitter, medelålders adjunkt i läroverket: nog är vi svenskar dåliga på att förvalta vår historia? Det blir mest vikingar, Stenmark och Kalle Dussin, på något sätt.

Jag älskar historia. Det är kanske därför jag reagerar på att vi i Sverige ofta inte uppmärksammar jubileum. Jag älskar också mina egna minnen samtidigt som jag lever i nuet och blickar framåt.

Det var inte bara jag som gillade hennes röst utan Malin gillade faktiskt också min. En gång sa hon att hon ibland gillade att sitta tyst och lyssna på mig. Hon älskade, berättade hon, när vi besökte Rom (vilket vi gjorde två gånger) eller andra historiska platser för jag var så duktig på att berätta.

Det är sådant jag lever för nu. Det är för dessa minnen jag långsamt checkar ut och mentalt driver iväg. Nu ska jag ägna resten av fredagskvällen åt att tänka på Malin Maria och hennes röst. Särskilt minns jag en rolig händelse i Rom när vi…

Kaknazisten kanske bara är lite ensam. Så som det kan kännas för oss alla, emellanåt. Ibland känner man sig väldigt liten ståendes ensam mot världen. Tänk om det är en permanent känsla? Då är det nog lättare att sälla sig till gråsuggorna i mörkret under stenen.

Dagens musik får bli något på temat contra mundum. Det blir bättre. I väntan på att det blir så får man väl tröstäta en kaka till.

Jag ska idag använda min röst i EU-valet.

Källor:

SO-rummet.se

Liljegren: Adolf Hitler

cancer, Foto, Personligt, Retorik

bild 52 – näktergalen från falun

av adolphson

Nu är det över. Begravningen alltså, det andra har väl knappt börjat kan jag tro.

Nog har vi fruktat den 17:e maj, flickorna och jag. Nåväl, den 17:e maj kom och den 17:e maj gick som ett datum för alltid inristat i min personliga historia som livets ojämförligt värsta dag. Men också en mycket vacker och ljus dag.

Jag har viss, låt vara ofrivillig, erfarenhet från salig mors, mosters och min systers begravningar så något visste jag ju om hur det skulle kännas under begravningen.

Vi gick igenom det hela i detalj, många gånger, i förväg. Det är okej att gråta, att inte gråta, att röra sig, springa runt. Vad man nu vill eller behöver. Men teori är en sak, verkligheten en annan. Dagen kom, alltså, och den gick utan jag riktigt vet hur det gick till. Så många människor som på olika sätt varit iblandade i detta. Prästen Petter, vår gamle vän, som gjorde en insats bortom vad någon kan begära. Jag har för övrigt bett honom om hans fantastiska griftetal.

 

En bra dag under VM i Falun

 

Alla våra körvänner som hörsammat Malins önskan om ”en maffig kör”, musikerna och dirigenterna Henrik Alinder och Cecilia Rydinger Alin, Pelle Gustafsson (som skrivit arrangemang för delar av musiken), solisten Hedvig Eriksson, spelmännen och så förstås våra vänner Magnus, Mia, Patric, Ulrika och Anna-Karin.

Många är ni som hjälpt oss genom detta men utan den sistnämnda trojkan hade det helt enkelt inte gått. Nu är jag i och för sig inte helt säker på att det kommer att gå ändå – men vi har iallafall klarat oss förbi begravningen.

Och vilken begravning det blev.

Kyrkan kändes som näst intill fullsatt (jag tittade inte efter så noga), många släktingar och vänner från när och fjärran hade kommit. Rådhuset flaggade på halv stång och vädret var gott. Det blev verkligen en fin stund. Plötsligt flög sidodörren upp i kyrkan och in virvlade en vind som ett naturens eko av hennes humör. Det var som om Malin ville säga oss att, nej, nu får det vara nog med sorg!

 

 

Minnesstunden efteråt var trevlig, avspänd och den mer intima efterföljande andra stunden hemma hos oss kändes också bra – precis så som hon ville ha det. Några av de besökande frågade mig om musiken på begravningen och jag lovade återkomma. Det görs härmed.

Först framförde Hedvig, Pelle och Henrik Caccinis Ave Maria i ett arrangemang av Pelle. Psalm 238 A är en koral ur Johannespassionen som översatts till åtminstone två psalmer varav detta är den ena. Just psalmerna var svåra att välja men jag bestämde i samråd med Malin mig för att genomgående ta musik vi hade en relation till.

 

en bra midsommarafton

 

Otto Olssons Ad dominum (Psalmus CXX) har vi sjungit flera gånger och den maffiga kören var alldeles enastående. Tack, kära körvänner. Verkligen – tack. Under avskedstagandet spelade Jobs Maria Larsdotter Darke, Pelle, Patric, Arvid och Jobs Karl Larsson och Henrik. Särskilt Jorms sång, som Malin önskade (vi hade den på vårt bröllop) vittnade många om som en speciell upplevelse. Utöver den spelades Ljugarn, visa från Rättvik, Säbb Johns d-mollpolska, vårvindar friska – polskevariant från Leksand, Min levnads afton, från Bingsjö, Tingsmarschen, från Leksand.

Därefter framförde Hedvig Stefan Holmlunds Till mamma sen alla den klassiska psalmen 201 (”en vänlig grönska”) som vi återkommande sjungit i diverse körarrangemang, Malin och jag. Cecilia ledde en minst lika maffig manskör i Under rönn och syrén – en sång som, vilket jag tidigare berättat, spelade stor roll för oss i slutet av vårt gemensamma liv där på sjukhuset.

Begravningen avslutades med Rachmanikovs Vocalise under vilken jag, Viktor, Magnus och Malins bröder Martin, Johan och Gustaf, bar ut kistan. Att bokstavligen bära den man älskar, den som under halva ens liv betytt allra mest, i med- och motgång stått allra närmast, ens barns mor, den som aldrig svikit eller vikt ner sig, till den sista vilan är en känsla som…ja, jag mäktar inte återge det.

Med stor risk att låta så där klichéartad igen – mitt hjärta är brustet. Mycket trodde jag mig klara här i livet, men någonstans där gick gränsen.

 

ännu en mycket, mycket bra dag

 

Men jag tänker inte dela med mig så mycket mer av mina egna ord, tankar och känslor i detta avseende. Jag ger er istället det enda talet som hölls på den officiella minnesstunden. Jag vill gärna att fler ska få ta del av det. Viktor beskrev det senare som att han sett människor sitta och fingra på sina egna talmanus men efter Magnus sagt sitt resignerat knyckla ner lappen i fickan igen. Måhända en överdrift, men ändå.

 

Det var någonting med det där skrattet…

Hennes skratt…

Något unikt.

Vi var många som gjorde allt vi kunde för att få henne att skratta. Jag minns särskilt när jag lockade fram det.

Det där skrattet…

Den gången jag hävdade att Ben Affleck är världens bästa filmskådespelare. Jag tror att det var när jag med stor emfas drev tesen att Ben Affleck borde fått en Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen Pearl Harbour som det brast för henne.

Hon lutade huvudet lite bakåt, kinderna rosades, ögonen vattnades och hon strök händernas utsidor mot ansiktet och skrattade hejdlöst på sitt speciella vis. Jag matade på så enfaldigt jag bara kunde eftersom jag visste att det var just min enfald hon skrattade åt.

Hon hade hög integritet och var noga med att hålla distansen.

Det där skrattet öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hennes innersta rum. Skrattet var min belöning. Jag var inne.

Det var därför jag älskade att få henne att skratta. Det är först nu efteråt jag förstår att det var så det var.

Bäst på att få henne att skratta var han.

Han kallade sig ”Näktergalen från Falun”. Hon tyckte det var roligt att han kallade sig det.

Han också.

Han lockade henne alltid till skratt. Han gick så långt att han snodde mina vitsar för att få henne att skratta. Jag bryde mig inte om det, trots att jag inte gillar när man snor mina vitsar.

För det var ju han.

Jag minns att de skrattade tillsammans – hon och han.

Först hela tiden.

Sen halva tiden. Andra halvan var allvar.

Nu skrattar de inte alls tillsammans.

Häromdagen såg jag en film med ben Affleck i huvudrollen – ”Jessey Girl”. Ben Affleck var som valigt lysande i sin rollkaraktär. Den här gången spelade han en ensamstående förälder som sörjer sin förlorade hustru. Oscarsvibbar igen.

Jag kände att cirkeln var sluten. Det var den.

Det var någonting med det där skrattet.

Näktergalens skratt…

Något unikt.

Som han skrattade när jag berättade en historia han hört många gånger förr och jag överdrev och la till för att det skulle bli ännu roligare. Asgarvet. Gapflabbet.

Det där skrattet som öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hans innersta rum. Nyckeln han givit mig så många gånger. Jag ska göra vad jag kan för att få honom att skratta så igen.

Som han skrattade då.

Näktergalen från Falun.

Hennes vän. Min vän.

 

 

en bra, skrattande dag

 

Jag låter som en raspig skiva som spelats lite för många gånger, känner jag. Men jag vill ändå ännu en gång tacka för all kärlek, omtanke och vänlighet världen visat oss. Det är som att alla verkligen vill att det ska gå bra för oss tre som är kvar. Från Mats med personal på Ica i Slätta, chefer, kollegor, elever, grannar, kyrkans personal, till släkt och vänner.

Det är verkligen en stark känsla, som jag vilar trygg i.

Avslutningsvis vill jag säga tre saker.

Först att jag är glad över att jag fått leva som jag kunnat göra under nära 25 år. Jag känner mig privilegierad och alldeles varm av allt fint jag fått uppleva. Jag ser en framtid och jag är sugen på att ta den i anspråk – vad den än innehåller.

Till Magnus vill jag säga att jag lovar att skratta igen. Inte än, men snart. Även om det aldrig kan bli på riktigt samma sätt (som det känns just nu) så kommer jag en gång att skratta. Annorlunda är väl också något bra?

Till sist har jag lovat att skriva en liten dikt till – den här gången en glad sådan. Dotter 2 och jag kom överens om det mitt under begravningen (hon satt och irriterade sig över dels alla sorgsna människor och dels min vers som fanns med i programmet) och det finns vissa löften man helt enkelt inte sviker. Ett löfte av den typen gav jag en gång Malin – och det höll jag. Ett annat är nu avgivet.

Nej, hörrni, det är en vacker kväll i maj. Det är kanske dags att gå vidare i tillvaron, att tänka lite mer som Dotter 2. Jag tittar ut och ser så mycket skönhet i världen. Jag hör tjejerna skratta från köket och… vänta! Nog tusan hörde jag väl Malin skratta också!

Jag mår bra. Jag känner ännu kärlek.

Det har jag ju alltid gjort.

 

en underbar dag