Resor – Adolphson

Sibbe

14 september, 202514 september, 2025av adolphson

Starka män reste denna sten efter sin hövding. Han var den främste av kämpar, en tapper härförare. Han föll bland danerna. Hans namn var Sibbe den gode, fosterbroder till en hövding. Han var en man som gav gästabud och kämpade tappert. Han fick ära bland sina män. Gud hjälpe hans ande.

Var, och vad, blir ens eftermäle? Det var vad jag funderade över när jag blickade ut över Alvaret. Jag reflekterade också över Dotter 2:s ord att det är bättre med en förälder som bryr sig för mycket än två som bryr sig för lite. Vad fick henne att säga det?

Allvaret. Det stora vemodet rullar in. Nu har hon iallafall flyttat, Dotter 1, min stora tjej. Det har satt igång något av en existentiell kris hos mig. Jag grunnar. Hur har jag egentligen varit som pappa, hur många misstag har jag begått? Är hon rustad för att på egen hand klara sig därute i Mattisskogen? Vem är jag nu?

What we do in life echoes in eternity är ett klassiskt filmcitat. Det betyder ungefär att våra handlingar, både goda och onda, kan få följder långt bortom vår egen livstid. Det handlar om arv, minne och vilken påverkan vi lämnar efter oss. Eftermälet, alltså. Men sommaren 2018 funderade jag faktiskt inte mycket över sådant, jag var mer orolig för framtiden. Det var därför jag blickade ut över Alvaret. Malin gick på tunga cellgifter medan flickorna svävade i relativ okunskap om allvaret. De visste ju att deras mamma var sjuk men inte hur illa det faktiskt var. Jag såg molnen tona upp sig i horisonten och det enda jag kunde göra var att surra mig vid rodret och vänta in stormen.

Men vad betyder det, pappa? Den sommaren åkte familjen alltså på semester till Öland. Det var jag som fått önska resmål och valde Öland eftersom jag aldrig varit där. Jag bad särskilt om att få besöka de två fyrarna, Alvaret förstås samt Karlevistenen – en av Sveriges mest kända runstenar. Det är från den det inledande citatet kommer. Stenen står som namnet antyder i Karlevi och restes runt år 1000. Texten är en minnesinskrift över en hövding, troligen en dansk krigare eller storman. Den berättar att denne var modig och hade kopplingar till danske kungen, möjligen Knut den Store eller någon i hans krets. Den mer utvecklade analysen berättar att stenen är unik, den enda bevarade runinskrift i världen som är skriven i detta versmått. Den visar också på den starka kopplingen mellan Norden och Island under vikingatiden och utgör ett tidigt exempel på övergången mellan asatro och kristendom – texten innehåller både hedniska och kristna uttryck.

Det berättade jag emellertid inte för flickorna. Istället sa jag att stenen är en statusuppdatering på 1000-talet, sedan hittade jag på på en egen berättelse om Sibbe. Hur god och modig han var, beundrad och älskad av alla. Och vilka sjyssta fester han hade! Varför Alvaret heter som det gör var jag efter enträgna frågor tvungen att slå upp och som det visade sig kommer det från ordet alv vilket betydde ungefär karg, trädlös, stenig mark.

Håhå jaja. Det stora vemodet. Nu är det istället jag som ställer enträgna frågor till Döttrarna. Vad gör du? Hur mår du? Jag tänker också på de stenar jag visserligen inte bokstavligen huggit men varit med och utformat budskapet på. Det är få som minns Sibbe idag men de som reste stenen gillade honom, vad det verkar. Och så kommer tanken. Vad blir mitt eget eftermäle?

Man ska inte ta sig själv på allt för stort allvar. Min inställning till livet är att passa på att leva medan det går. För som Shakespeare sa: vi blir alla slutligen maskföda. Jag får visserligen vara glad om någon reser en sten över min aska men det är livets handlingar som summeras i runor. Ofrånkomligen funderar jag därför över vad det ska stå på min sten. Han satt i fullmäktige ibland? Eller varför inte den enda limerick jag skrivit. Den kan framtidens historiker analysera.

Jag känner att lyckan är gjord

när paket jag fått från PostNord

Det har tagit sin tid – har man fått postcovid?

Eller sänt det runt hela vår jord?

Eller kanske kan det stå (och jag vill påpeka att det avlutade frågetecknet inte är en slump): tanken vandrat sin tysta ban, snön lyser vit på gul banan. Det var väl hela saken, Fredrik är inte vaken?

Nå, jag har gått över allvaret för det mesta med solsken i blick. Det är svårt för alla föräldrar att släppa taget om sina barn men i synnerhet när man på grund av omständigheter levt så intensivt tillsammans som vi tre. De sista åren har verkligen format oss. Förhoppningsvis har jag lärt mina barn att inget, utom Sibbes eftermäle, är hugget i sten. Att ständigt lära sig nya saker, att vara snälla mot människor och inte ta skit. Det sägs förvisso att den dag man börjar fundera över sitt eftermäle bör man avgå. Så kanske börjar nu en ny tid för jag vet faktiskt vad jag vill ska stå på min gravsten: Här vilar en som brydde sig för mycket. Eller: Nyttja din tid det är senare än du tror.

Man blickar alltid ut över Alvaret. Det enda man kan göra är att skratta åt eländet. Det viktiga är att starka döttrar reser en sten, att de under några viktiga år såg mig som en stark härförare, någon som brydde sig, god och glad med trevliga gästabud. Ja, där har vi det! Budskapet på min sten måste bli: god och glad ska människan vara! Eller så avslutar jag, både detta blogginlägg och min sista stund med att annat känt filmcitat: Get busy living, or get busy dying.

Relaterade blogginlägg:

Öland etc

Glow worm Cha-cha-cha

Musik:

Child of wonder

Källor

Wikipedia

Svenskarunstenar.net

Gladiator (film)

The Shawshank Redemption (film)

Resor, Sång och musik, styrsö

bild 174: pale blue dot

10 augusti, 202510 augusti, 2025av adolphson

Det gäller att låta det mesta av vardagslivets tråk och tvång rinna av sig som vatten på en gås. Det är väl därför man har semester, egentligen. För att ens teflonlager ska tjockna en smula. Är en supernova en metafor för semesterns slut? Det börjar bli dags att lägga sommaren 2025 till handlingarna och masa (!) sig hem till Dalarna igen. Slocknad och passerad är sommaren – men inte glömd. Och inte går jag ett svart hål till mötes. Man får försöka att på samma gång finna och vara en pale blue dot i tillvaron. Det är nämligen i de pale blue dottarna det sker. Så sök dessa. Fågel, fisk eller inuti.

Förr eller senare kommer en dag man fruktat hela livet. Fruktat, eftersom den innebär det första steget på en resa mot något nytt och okänt. Men man ska inte vara rädd, det finns alltid nya underbara pale blue dots att upptäcka därute. Om man är en kanadagås kanske man fruktar att bli bortsjasad från en trevlig plats, för en adjunkt i läroverket kan det vara katastrof att den långa semestern faktiskt tar slut, för en okänd livsform i universum är det möjligen illavarslande om det kommer ett intergalaktiskt pucko farande som dessutom spelar Bach på högsta volym, någon annanstans kanske ett frieri äger rum medan en pappa har en dotter som plötsligt blivit vuxen och flyttar hemifrån.

Har inte du tjänstevapen? Jo, men jag vill gärna behålla mitt arbete. Viktor vill inte jaga kanadagässen som under natten trivs i vår trädgård. Kvack, kvack. Kraxa och kackla, ni! Jag (v)änder på perspektivet och ser vårt hus ur kanadagässens synvinkel. Varför är de så arga på oss? Vi lever ju bara här i allsköns ro. Äter, sörjer för vår avkomma, utför våra behov, göranden och låtanden. Hur mycket plats behöver de?! De är allt bra invasiva, de där homo sapiens.

De kraxar, orenar och breder ut sig. De är mest aktiva på natten men man ser dem ibland bortåt eftermiddagen

Med i bagaget har rymdsonden Voyager Bachs Brandenburgkonsert nr. 2. Ifall den möter främmande livsformer är vacker musik något av det främsta vi människor vill förmedla. Det ligger något trösterikt i det. Voyager 1 och 2 är två satelliter som skickades ut i rymden på 1970-talet och allt sedan dess fortsätter rakt ut i oändligheten. Med sig har de alltså en hälsning från Johann Sebastian Bach. Kunde de inte skickat med så många kanadagäss som möjligt, också? Jag vänder på perspektivet och ser på vår planet genom det berömda fotografiet pale blue dot från Voyagers resa.

Pale blue dot. Jorden ses i bild som prick till höger. Bild: NASA / Voyager 1, 1990

En supernova är en explosion som sker i slutet av en stjärnas liv och är en av de mest kraftfulla (kända) händelserna i universum. Min (mycket) avlägsne släkting Tycho Brahe var den förste att upptäcka supernovor. Sedan dess har vi lärt oss att universum expanderar och att det dessutom sker med accelererande hastighet. En gång i en avlägsen framtid försvinner allt ljus i rymden. Ett evigt mörker, är det vad som väntar oss? Svårt att säga. Det enda vi vet med säkerhet är att det alltid kommer en ny semester. Tills den dagen (eller natten) det inte gör det.

Midsommar i Hälsingland, resten av semestern på Styrsö. Jag har knappt lämnat Halsvik. Några golfbilshaverier och att dela min tid med ett gäng tonårstjejer är det drama jag upplevt under denna sommar. Några vänner besökte ön, Ragna tillbringade hela sin semester med oss och den första juli gav hon ett underbart svar på en fantastisk fråga. Äventyret fortsätter. Sommaren saktar, till skillnad från universums expansion, in. Viktor & co anlände sin vana trogen i augusti.

Tångbaren. Ett vattenhål i öknen. En man tappade det plötsligt vid bordet intill. Han var tvungen att bevisa för appen man beställde via att han inte var en robot. Jag har inte läsglasögonen på mig, jag vet inte hur många förbannade blå prickar det är på bilden! Ge mig bara en öl! Lyssna på Bach broder, det lugnar när man är utanför sin comfort zone.

Jag lämnade ön vid två tillfällen, en gång med Ragna och en annan gång för att träffa min gamle vän George. Han är en sådan vän där man bara tar upp tråden igen trots att man inte setts på många år. En lysande kväll i Linnestadens mörker. Bright yellow dot.

Blickar jag över axeln konstaterar jag att Kerstin Björnsson föddes år 1630 på Styrsö Tången. Hennes pappa Hans föddes 1592 men platsen är inte specificerad. Man borde kunna säga att min släkt bott på ön sedan åtminstone strax efter 1600 men alltså inte osannolikt sedan 1592. Kanske fanns mina förfäder på ön ännu tidigare än så. På den tiden var det få bofasta. Ingiften har sedan dess skett från Donsö, Vrångö och Brännö. Det är inte helt orimligt att anta att vi är ättlingar till någon av de bofasta ursprungsfamiljerna. Men vet med säkerhet gör vi inte. Det enda vi vet är att mina och min brors döttrar utgör en länk i en månghundraårig kedja på ön. I vårt hus är de den fjärde generationen som härjar runt. Och resan fortsätter.

Jag funderar på att sätta upp en skylt med texten kandagäss äga ej tillträde. Ifall kanadagässen är läskunniga, menar jag. Alternativt spela Bach Brandenburgkonserter för dem. Det är spännande att fundera över vad man tar med sig inför mötet med det okända. Svepningen har inga fickor, sägs det ju. Mannen på Tångbaren saknade sina läsglasögon. Vad Kerstin Björnssons pappa hade med sig i båten är omöjligt att säga men sannolikt saker han behövde för att säkra sin och sin familjs överlevnad. Till Tångbaren kunde han iallafall inte gå, för den fanns inte. Jag reser själv, till flickornas förskräckelse, aldrig utan Bach. Han är alltid med, som ledstjärna i det djupaste mörker. På min resa med Ragna tar jag med mig ovillkorlig kärlek och tillit. Vad min äldsta dotter tar med sig på sin stundande resa har jag inte efterforskat. Nyfikenhet och tro på sig själv, hoppas jag.

En springande resenär i universums periferi

Semesterns slut är inte en stjärna som slocknar. Man kan inte leva enbart för ett par ynka sommarveckors ledighet. Arbete är inte mörker. Man måste trivas i vardagen – det verkar åtminstone kanadagässen göra. Tillvaron är ett ögonblick, en liten blå prick mitt i allt det svarta. Det gäller oaktat om man är gås, människa eller levde på Styrsö i början av 1600-talet. Hur vardagen ter sig för universums övriga livsformer är inte för mig att säga.

Det blev ett lite stormigt slut men sommaren har varit så fin överlag. Jag ser fram emot att träffa nya elever. Något säger mig också att det blir mycket Bach i höst, för dagen jag fruktar har kommit. Dotter 1 vill nämligen göra som Kerstin Björnssons förfäder, hon vill bli styrsöbo. Vi får se hur det går och för hur länge. Ett litet, litet steg ut i det oändliga. Resan fortsätter. Och jag kacklar väl på och gör dad noises. Allt är ändå bara en pale blue dot under en kort sekund i evigheten.

För en kort sekund sedan var hon barn. En evighet sedan

Relaterade blogginlägg:

Oändlig surf

Musik:

Brandenburgkonsert nr. 2 i F-dur, BWV 1047

MDP sjunger om Lupiner

Ta mig hem

Källor:

Danielsson: En sekund i evigheten och andra betraktelser

Foto, Resor, styrsö

bild 121 – ett vykort

6 juli, 2025av adolphson

Jag kan endast svara ett par ord och du får inte ta den karga tonen för ovänlighet.

Synonymer till adjektivet karg är snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv.

Skatter som dyker upp. Jag finner en i huset på Styrsö i form av ett vykort avsänt den tjugoandra mars 1934 – för övrigt samtidigt som far, ungefär två månader gammal, befann sig i Råbäckslägret strax utanför Boden – från Norfolk vid den amerikanska Atlantkusten. Vykortet är ställt till fröken Rika Johansson i Göteborg och texten lyder: Jag mår bra, och kommer hem, om två månader till Göteborg. Jag skall skriva brev senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Ivar

Tänk om nutidens genomsnittlige mejlskrivare kunde vara lika karg, tänker jag för mig själv när jag öppnar inkorgen efter semestern. Det är morfar som skickat vykortet till en av sina systrar, Rika. När han senare kom hem besökte han inte bara henne utan också två andra systrar på Styrsö. Morfar hade stor familj men sin syster Rika verkade han tycka extra mycket om. Jag minns att hon brukade ringa honom och ibland var det jag som svarade. Morfar! Det är faster Rika i telefon! Ska vi fika, säger du? JassÅ (han betonade å:et särskilt) är det Rika! Morfar blev alltid glad och upprymd över de där samtalen.

Isak och Josefina på Gullholmen omgiven av alla barn. Morfar syns till vänster i sjömanskostym. Rika är precis ovanför.

Kargheten. Jag känner den strömma mot mig från vykortet. Förr var den, iakttagen genom historiens kyliga distans, påtaglig överallt i samhället men något av den lever också kvar här på ön. Den bistra humorn. Det kärva sinnelaget. Några exempel: Jag tackar någon för hjälpen med att få båten i sjön och frågar om det är något jag kan göra i gengäld. Repliken (framförd med en vänlig glimt): Rösta inte på Centerpartiet. Ännu ett exempel: Är det inte Anitas pöjk? Du som skriver om öa? Jag njuter ett kort ögonblick av att för en gång skull vara den av Anitas tre barn som är känd och omtalad innan jag återvänder till verkligheten och berättar att det faktiskt är två av pöjkarna som då och då skriver om ön. De räcker la me en? Ytterligare ett exempel: Har du skaffat båt med brossan? Byt till eka, är mitt råd. Men han svågern är la inte helt tappad bakom en vagn? Det kan nog gå.

Jag och Dotter 2 besöker Styrsö Kammarmusikdagar. Även om hon inte är född (men döpt) på ön bär hon på något av kargheten, kanske är det hennes mors jämtska arv som gör sig påmint. För aftonen är det en av Mozarts violinsonater och Chopins etyder som gäller. Hon uppskattar musiken och säger efteråt att jo, det var bra. Men pappa. Du behöver inga flickvänner för att gå på sånt här. Du kan gå med mig. Avväpnande, kargt, och mitt i prick.

När jag växte upp fick man inte duscha särskilt ofta i det minimala badrummet hos mormor och morfar. Man tvagade sig i havet (så det löddrar i vika!). I början på 1980-talet kunde man då och då sno åt sig en dusch hos kusinerna (påhejad av morfar gå in dit, de har sommarvatten) som köpt ett eget ställe nästgårds: ”Bagarns”. I vilket fall var man tämligen salt efter ett par veckor. Nu har vi fem döttrar, sex när svågerns dotter är här (hon är ju också min, på något sätt), och duschningen i huset har med tiden gått från karg till motsatsen.

Nästan alla systrar på bild, ingen karghet (eller lödder) i vika

Vykortet från Norfolk. Jag undrar hur han hade det på den resan, morfar. Och hur det var på Styrsö, samtidigt. Ett foto från den här tiden föreställer mormor utanför handlaren. J E Diversehandel låg där dagens Konsum ligger. Mormor kallades, lite kargt men skämtsamt, för ”femifem” eftersom hon alltid kom till butiken strax innan stängning.

Mellan vykortet som skickades 1934 och tillfället när detta skrivs ryms en evighet. Ingen dotter har slagit upp sina saligt himmelsljuva ögon, jag har sprungit, badat och övervägt att inte återvända till Dalarna – eller som en granne säger: jag vet la inte hur det är i Falun men det är fasligt grant här på vintern också, du borde bo här – Viktor bakat morgonbrödet och far, hör vi, slappar i sin fåtölj hemma i Falun.

Bara för att man är karg behöver man inte vara snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv. Det visar om inte annat livet på Styrsö. Då som nu.

Bästa potentiella läsare. Jag mår bra, och har kommit hem, efter nästan två månader från (typ) Göteborg. Jag skall blogga mer senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Fredrik

Vi, och alla andra, lever och står i samtidigt som vi under vår lilla stund här på jorden ständigt skapar nya skatter för framtiden att upptäcka.

Jag kan ofta svara med många ord och du får ej taga den den överdrivna tonen för arrogans.

Relaterade blogginlägg:

Gullholmen

Blås ut

Musik:

Mozart violinsonat g-dur kv 379

Sven Bertil Taube: ett sista glas

Källor:

synonymer.se

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Resor, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Två av oss

25 maj, 2025av adolphson

There can be only one. Två av oss.

Vem är man egentligen, och vart är man påväg?

Det finns tydligen två av mig. Så obehagligt. Jag kanske borde röra på mig? Skaka av mig min dubbelgångare. Men är det en yttre eller inre tvilling vi talar om? Nja, men det finns faktiskt två jag. Ett jag före Uppsala och ett efter, finns det iallafall. Mitt vuxna jag föddes i Uppsala. Jag fick allt där. En utbildning, vänskap, kärlek, ett liv. Och när resten av livet då och då går lite i moll så är det kanske inte så konstigt att jag i tanken återvänder dit.

Vilket struntprat. Man formas ju hela tiden. Kanske är det i Falun jag fått allt.

På den tiden jag tittade på tv-serier var Vikings en. Man kan väl säga att den spårade ur efter ett tag. Med visst nöje kunde jag dock konstatera att i serien var företeelser som betyder mycket i mitt liv, Kattegatt och Uppsala, gestaltade på ett helt annat sätt än verklighetens förlagor. Men ibland måste man kasta loss, i både fantasin och verkligheten, och det finns aldrig någon väg tillbaka. Vem vet vart vindarna bär.

En som följde i de verkliga vikingarnas sjöspår var Jonas Brunk, 1600-1643. Bördig från Sävsjö i Småland lyckades denne företagsamme man på krokiga vägar göra karriär i nederländska handelsflottan. Men resan tog inte slut där, han tog sedermera sin familj över havet till Nya Nederländerna och köpte en bit mark av ursprunglingsbefolkningen. Familjen Brunk blev därmed de första européerna som bosatte sig öster om Manhattan. Han lär förresten ha varit en bildad människa med tanke på det bibliotek han lämnade efter sig och blev för övrigt en betydelsefull person i kolonin. Han ändrade sedermera namnet till Bronck vilket gav namnet på den framtida stadsdelen The Bronx i New York.

Personen som tog emot min registrering för delegater på årsmötet för Folkrörelsearkivet i Dalarna flackade med blicken. Fredrik Adolfsson? Ja, svarade jag. Det är inget ovanligt att man stavar mitt efternamn fel. Här är jag! Du har ju redan registrerat dig? Du ska vara sekreterare på mötet. Eh, nej? Jag kom just och står här, svarade jag lika förvirrat. Och sekreterare på årsmöte, brukar man inte förankra sånt i förväg? Som det visade sig hade jag en namne på samma möte. Vad är oddsen? Denne Fredrik har en facklig bakgrund och hade, berättade han när vi under stor munterhet till sist träffades, ofta utsått gliringar och smälek när jag skrivit insändare och debattartiklar i hans namn. Eller hans och hans – hursomhelst, slutet gott. Resten av mötet tillbringades i det tillstånd av den uppsluppna munterhet som endast tillfaller två personer med samma namn.

Ibland avundas jag en människa som endast är begåvad med samma efternamn som jag, nämligen min lillebror. Han grubblar möjligen inte lika mycket och har definitivt en mer pragmatisk inställning till tillvarons bergochdalbana än undertecknad. Får han en gingrogg och cigarr är han nöjd. Vad mer står egentligen att fika efter?

Vi har måhända alla ett janusansikte. När jag fantiserar om att återvända till Uppsala söker jag inte mitt unga jag, däremot mitt inre. Den jag egentligen är. Jag tror faktiskt det börjar bli dags att lätta ankar. Ta de grå skeppen. Snappa åt sig guldklockan och dra, som Mange sammanfattar det. Tecknen i skyn talar för det. Den dag vindarna bär seglar jag kanske åter mot Uppsala. Hem till Uppsala, bort till Uppsala.

I filmen Highlander är ett citat there can be only one. Oavsett om jag rör mig i Uppsala eller simmar i Kattegatt eller går runt gruvan är jag samma person. Lite äldre bara. Men man kan aldrig besöka Uppsala eller nedstiga i Kattegatt två gånger. Oavsett hur mycket man rör sig finns det bara en sanning: det blir aldrig som man tänkt sig. De måste förenas de två, mitt inre och yttre jag. Jag tror jag ska be Mange framföra sin patenterade version av ”två av oss”. Vad man än grunnar på då så får detta tankarna att skingras och man brister ut i ett kiknande gapskratt.

Nä, man får allt dras med sig själv. Och man måste förlåta sig själv. Trivas med sig själv. Jag är inte så tokig, ändå. Mange brukar säga att om jag varit tjej hade vi varit ihop. Jag, lyckans man. Jag, en clownfisk i svarta havet. Jag, vindarnas gud. Det finns alltid ett nytt öster om Manhattan. Eller öster om Eden. Skepp ohoj! Och kärlen finns överallt. I Falun, exempelvis. Staden jag fick allt i. Livet, genom min födsel. Ett arbete, två döttrar, vänskap och kärlek.

Det som en gång tog mig till Uppsala var nyfikenhet på livet. Den nyfikenheten finns kvar. Det är den som lyfter upp mig när tillvaron går i moll. Som Mange brukar säga: det som passerar är tid. Man bör inte ägna allt för mycket av den till att fundera vare sig framåt eller bakåt. Eller som jag brukar säga: min bästa tid är nu.

Man är den man är, ständigt på väg.

There can not be only one. Två av oss

Relaterade blogginlägg

Musik:

Who wants to live forever

Uppsala är bäst

Två av oss

Källor:

Berggren: Historien om New York

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor

bild 118: pastis

9 mars, 20259 mars, 2025av adolphson

Jag minns inte vad han tänkte på. Men jag minns känslan han bar på.

Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.

Mange kom förbi för att uppehålla traditionen Levande Poeters Sällskap. Utan att avslöja mer om kvällen som följde, det som händer på Levande Poeters Sällskap stannar i Levande Poeters Sällskap, kan jag meddela att han hade med sig en gåva som kastade mig tillbaka till Aix-en-Provence 1991. Pastis.

När man tvingar sig själv att skratta använder man andra kretsar i hjärnan än när man skrattar åt något som verkligen är roligt eller för att man mår bra.

Ordet television är en sammanslagning av grekiskans tele (fjärran) och latinets visio (syn) och avser förmågan att kunna se något på en avlägsen plats.

Algoritmerna på allehanda strömningstjänster ger mig förslag på musik och film. Förslagen baserar sig på tidigare val. De sociala medierna påminner mig om ett gott, rikt och lyckligt liv i förfluten tid. Om vad jag gjorde just detta datum för exempelvis fem år sedan. Jag påminns om platser än här, än där, på resande fot någonstans i Europa eller vandrande i fjällen. Malin och flickorna ser solbrända och glada ut på bilderna. Detta känns fint att påminnas om medan pojken på bilden nedan inte framkallar någon omedelbar reaktion.

Jag vet att poängen med sociala medier, liksom förövrigt gamla familjealbum, är att förmedla solsidan i tillvaron men insikten båtar föga. Det har snart gått sex år. Det tog sin tid men äntligen har sorgen ändrat karaktär, mildrat sitt grepp. Men trots att algoritmerna är obarmhärtiga, att de vet vilka knappar de ska trycka på för att kasta mig tillbaka in i mörkret, så ser jag numera bilderna med ett bitterljuvt leende. Det var en fin tid, och jag sörjer att flickorna miste sin mor. Samtidigt, tänk att jag blivit så underbart kär igen. Då, nu, sen. Alla dessa underbara känslor. Det hade nog inte varit möjligt utan att vara nära mina känslor i varje tid. Sorg, vrede, kärlek. Det finns alltid en framtid.

Algoritmerna gör förvisso misstag, de har inte alltid rätt. De vet inte vad jag behöver eller önskar. Och hur skulle de förresten kunna veta det (svaret på den frågan känns närmast obehagligt)? Deras misstag har samma orsak som för oss människor: otillräckliga data. Baserat på vad vi tror oss veta så drar både vi och algoritmerna slutsatser om framtiden. Ibland blir det fel men vi förbättrar oss ständigt. Skillnaden består i hur algoritmer och människor förhåller sig till känslor.

Jag har hört någon säga att inget förändras inom en genom livet. Att man är samma människa då som nu, om än en lite mer skröplig variant. Jag håller inte med. Pojken på bilden är en fullständig främling för mig. Dels känner jag mig lite avundsjuk – men inte på hans uppenbara ungdom eller skenbara oskuldsfullhet utan mer på ett liv fritt från oro och bekymmer. Det är ingen idealisering jag gör mig skyldig till, jag minns att det var så det kändes. Det enda som rör sig i pojkens huvud är tankar om hur han på bästa sätt ska fördriva resten av dagen efter att föreläsningarna i fransk politisk historia är över. Han kunde sitta timmar på kaféer antingen ensam eller i sällskap. När händer det idag?

Avund, alltså. En av de sju dödssynderna. Samtidigt tycker jag inte riktigt om pojken på bilden. Ansvarslös, egocentrisk och ibland, påfallande ofta smärtar det att medge, en dryg person. Men avundsjukan tar ändå över. Han var ju ofta lycklig, denne dagdrönande tjugoettåring, inte lät han sig störas av något existentiellt grubbel om framtiden. Han skrattade dessutom ofta fritt, högt och naturligt. Tiden efter 2019 har jag ofta tvingat mig att skratta, funderar jag från andra sidan fotografiet. Men inte nu. 2025 skrattar jag naturligt igen.

Jag minns som sagt inte vad pojken tänkte just där och då. Strängt taget struntar jag i det. Det blir ändå bara femtioplussarens tolkning av en över trettio år gammal bild. Nej, skälet till att jag uppehåller mig vid den, digitaliserar den, är för att finta algoritmerna. Och mig själv. För att påminna mig om att den unge mannens blick trots allt är riktad mot ett grumligt fjärran. Inte mot det förflutna. Verkligen inte mot det förflutna. Nästa gång bilden flyter upp till ytan är det vad jag programmerat mig och algoritmerna att minnas. Och nu sker det. Jag är förälskad, det var inte pojken. Iallafall inte just där och då. Nej, kärlek stod inte på programmet för honom.

Jag tror trots allt mig ha funnit något av min inre tjugoettåring igen. Eller åtminstone blivit sams med honom. Eller så är det på det viset att jag trots allt gillar mitt femtioåriga jag mer än mitt tjugoettåriga. Livet har sin gilla gång och det är inte så illa att framleva det. Men jag var faktiskt lycklig 1991, i Aix. Jag var ensamstående och trots mina ekonomiska begränsningar något av en livsnjutare. Det ska medges, jag när en dröm att en gång återvända för att bo. Inte till Aix men kanske till Rom eller någonstans i Frankrike. Det ska mitt femtioåriga jag påminna mitt sextioåriga dito om den dagen kommer. Tills dess kanske jag skulle ta och sätta mig ett par timmar på ett kafé? Eller ta en pastis? Mange fick mig iallafall, redan innan första klunken avnjutits, att skratta naturligt.

Föga lönar det sig att spana i fjärran, vare sig analogt eller digitalt. Starren grumlar sikten både framåt och bakåt. Vår bästa tid är nu.

Jag skrattar numera, i, med och genom rätt kretsar –alltså lever jag. Alltså älskar jag.

Vi tenderar lätt att försköna det förflutna och dess invånare. Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott. Varje tid har sina vedermödor. Trots det är, som sagt, vår bästa tid alltid nu.

Vad jag en gång tänkte må kvitta lika men känslan består. Då var jag lycklig över att bo och leva i Frankrike, nu är jag lycklig över livet som det ter sig.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Fotnot

Citatet “Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott” tillskrivs Tegner men det finns inga säkra källor som bekräftar det. Det latinska uttrycket “De mortuis nil nisi bonum” (”Om de döda, inget annat än gott”) är äldre och kan spåras tillbaka till den grekiske filosofen Chilon av Sparta (ca 600 f.v.t).

Det ursprungliga blogginlägget skrevs i juli 2022 och är härmed varsamt uppdaterat. Musiken består.

Resor

bild 167: Fly me to the moon

Utvaldaav adolphson

Vad ska man göra i en galen värld?

Bär ditt barn som den sista droppen vatten är titeln på en roman av Björn Ranelid som handlar om djupa känslor som ryms i relationer och livsavgörande ögonblick. Nu är det barnen som får bära de sista dropparna vatten, menade Viktor en kväll i stugan i Bydalen.

Fler funderingar. Bär man väst på västkusten? Varför åker jag ensam i backen?

Vi lämnade Dalarna med en varning om ishalka. Många gånger har jag färdats på inlandvägen, det känns hemtamt och halkan uteblev. Som vanligt provianterade vi på Karl Ors bua i Hallen och checkade senare in i fjällstuga Månen i Bydalen. Första dagen var blåsig och toppliftarna hölls stängda. Snöbrist råder och det kändes inte lika hemtamt att besöka värdshuset som innehöll hög musik, skrän och trängsel. Efter den något bittra inledningen påpekade Viktor beskäftigt att det inte är värdshuset utan jag som förändrats. Det är ju trots allt tjugosju år sedan jag besökte stället för första gången. Jag har åldrats, menar han, och det störande brölet var ljudet av ungdom och glädje.

Resten av veckan log Bydalen sitt allra vackraste, om än alltså inte bländvita, leende mot oss. Jag spöade inledningsvis ungdomarna i ork, briljans och ackuratess men lilla Lykke, som gjorde sin debut på bräda, överglänste oss alla. Varje dag åkte hon tills liftarna stängde. Helt ensam åker hon dock inte. Viktor är med henne. Varje dag, varje ögonblick, stretar han på tillsammans med henne. Mot slutet av veckan blev farbror (undertecknad) mer sliten i trötta lämmar och plötsligt verkade värdshuset som ett fullt rimligt alternativ.

Det meddelades att vattnet blivit otjänligt men det finns ju annat att dricka. Som vatten ur en tank. Det stämmer till eftertanke – finns det något mer basalt för ett bekvämt liv än vatten ur en kran? Ungdomarna fick hämta sitt vatten vilket också påverkade konsumtionen. Flickorna ägnade sig förövrigt åt ”pappspotting”, det vill säga räkna pappor i orange anorak. Hallå! När jag köpte min Lundhags för tjugo år sedan var jag först. Idag äro vi legio. #trendsetter

Trendsetter

Att tillbringa tid tillsammans skapar i de flesta fall goda relationer. Ändå åker jag ofta ensam i backen för det ger mig tid att tänka. Dessutom skapar det en illusorisk känsla av total kontroll över det enda jag faktiskt kan kontrollera: mig själv. Det är på något sätt som livet självt, flickorna åker iväg i en vindlande fart och jag behöver inte, kan inte, hela tiden vara på plats och skydda dem.

Livet är som en slalombacke. Ibland åker man upp, ibland ner, ibland ramlar man. Ibland råder ishalka. Man lägger erfarenhet till erfarenhet – och reser sig igen. Tills den dag kommer när man blive liggande. Har man gjort den resa jag gjort ska gudarna veta att det är svårt att släppa taget. Men jag försöker. För de är stora nu. Jag spanar efter de försvinnande ryggarna från toppen av min levnad och tar sedan en annan, lite lugnare, nedfart.

När världen är galen söker sig människor till det trygga och invanda. Konservativa vindar blåser. Själv söker jag mig till goda platser, som Styrsö och Bydalen. Jag försöker vårda mina relationer och betonar vikten av att trots allt tro på framtiden. Ibland bär man väst på västkusten. Flytväst, exempelvis. Goda relationer är en tillvarons flytväst. Jag vet inte om den här veckan kan beskrivas som livsavgörande, men god var den iallafall. Hur det än är med sakernas tillstånd hoppas jag våra kameler alltid må finna vatten.

Kort sagt, när världen är galen: flyg mig till månen.

Musik

Månskensonaten

Fly me to the moon

Relaterade blogginlägg

Ghost again

Svepskäl

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Resor

panem et circenses

23 februari, 2025av adolphson

Många känner till den gamla devisen ”bröd och skådespel”, panem et circenses, som enligt den romerske satirikern och samhällskritikern Juvenalis var ett sätt att distrahera medborgarna från att se samhällets problem. Ofta fungerar det, då som nu. På en mätt mage vilar ett muntert huvud. Sol och bad, en räka att mumsa på och något spännande att se. Man tackar.

Om jag inte ser den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse eller missbrukaren, finns hen inte då? Om jag inte ser människan framför mig, vad upptar istället min uppmärksamhet? Är jag istället upptagen med att begapa statens senaste, enorma, monument?

Vilken är konstens och arkitekturens uppgift? Ofta har det handlat om att legitimera och påminna om makten. Men vad är egentligen konst och vilken konst vill vi ha? En god princip i en demokrati är att politiker och mecenater ska hålla sig på armlängds avstånd från konstnären och skapandet.

Den nazistiska och sovjetiska arkitekturen var inte helt olika. Jag har sett (det är svårt att missa) Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa, byggt på 1950-talet som en påminnelse om Sovjetunionens härlighet och närvaro. Byggnaden var en ”gåva” från Sovjetunionens (storslagna) folk, en gåva som Polens (nästan lika storslagna) folk åtminstone delvis självt fick bekosta.

Hitlers skrytbygge Olympiastadion är än idag Tysklands största arena. De flesta av Hitlers personliga tillhåll är annars förstörda. ”Varglyan” finns kvar men mest som ruiner, de delar av bunkern i Berlin som finns kvar är inte öppna för allmänheten, även delar av byggnaderna från residenset på Obersalzberg finns kvar och lever dessutom vidare i mytologin, inte minst tack vare filmer som Örnnästet. Koncentrationslägren är världsarv. Jag har besökt Auschwitz.

Prora ligger på ön Rügen i Östersjön och påstås vara världens längsta byggnadskomplex. Naziledarna ville anlägga en semesteranläggning för att kunna erbjuda tyska arbetare en billig semester vid havet. Anläggningen, som byggdes åren 1936–1939, men aldrig färdigställdes, var tänkt att omfatta tiotusen rum och ta emot tjugotusen gäster. Varje gäst skulle stanna i tio dagar vilket innebar att området skulle kunna ta emot fyrahundratusen till femhundratusen besökare årligen. Lägger man till de kryssningsfartyg som skulle lägga till handlade det om minst det dubbla antalet semesterfirare – varje år. Det fanns fler sådana här anläggningar i Tredje riket för att säkerställa att ett helt folk (de som räknades in i det) skulle kunna fira semester. Tanken är inte exklusiv för totalitära regimer. Både fackförbund och företag äger liknande anläggningar, också i dagens Sverige. Men mindre.

Varje rum i Prora skulle ha havsutsikt, därav den utsträckta huskroppen. Byggnaden låg hundrafemtio meter från stranden i sex våningar och med en längd av fyra och en halv kilometer. Den stora restaurangen och festplatsen påbörjades aldrig, men var planerad för en kapacitet på tjugo tusen sittande gäster. Bygget avbröts på grund av kriget och fungerade sedan som fältsjukhus och vid krigsslutet som anläggning för Röda armén. En del av det enorma bygget färdigställdes senare av DDR-regimen, en annan del står kvar som ruiner och ytterligare en del revs. Sedan 1993 är Prora öppet för allmänheten. Stora delar renoverades under 2010-talet och idag kan man turista där.

Det är skillnad på arkitektur och konst och man får nog säga att Sovjet även i det senare avseendet vann över det nazistiska Tyskland. Mest beroende på att nazism är antiintellektuell och inte producerade egen kultur (utan exploaterade den man såg som renrasigt tysk) medan Sovjet hade en längre rysk tradition att utveckla. Men ämnet engagerar. Sällan har jag sett ett större medborgerligt engagemang i Falun än kring VM, konserthus, Lugnet och Magasinet. Konsten, om jag får ägna mig åt lite allmänt tyckande, måste dock vara fri medan de byggnader vi uppför nog bör ses i ett lite snävare samhälleligt perspektiv.

Panem et circences. Bröd och skådespel. Welcome to the internet.

Jag får kanske lätta det något cyniska anslaget. Allt kan trots allt inte reduceras till enbart bröd och skådespel. Mänskligheten har alltid rest spektakulära byggnader för att markera sin tid. För att sätta sitt historiska bomärke. Men skönhet behöver vi, den utgör ett behov av annat slag. Därför finns kulturen. Kulturen hjälper oss att härda ut, den berikar oss. Att finna mening där det inte finns någon. Den hjälper oss att bättre se och ta hand om den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse och missbrukaren. För dessa existerar trots allt, hur mätta, solbrända och uppfyllda av upplevelser och skådespel vi än är.

Musik

Welcome to the internet

Relaterade blogginlägg

Folkets palats

Berlin-Sotji

Kurt vs Dolly

Källor:

Det finns flera resereportage och guider om byggnaderna som nämns.

Wikipedia

Historia, Resor

Vändningarnas man

27 oktober, 202427 oktober, 2024av adolphson

Sjung för mig om mannen, Muse, vändningarnas man som gång på gång körs ur kurs, (…) många smärtor han led, hjärtsjuk på det öppna havet, kämpande för att rädda sitt liv och föra hem sina kamrater.

Jäklar, vilka prövningar pappa! Och här sitter jag och oroar mig för matten… Tack vare en musikal har Dotter 2 börjat intressera sig för Odysséen. Vi pratar om hur denna gamla berättelse är relevant idag. Ett trivsamt samtal som böljar fram och åter över middagsbordets hav. Låt oss tillsammans se tillbaka utan att förvandlas till saltstoder, lilla tjej. Känn efter försiktigt, minns du hur det var? Det är på sätt och vis om vår resa, som familj men också som individer, som boken handlar.

Efter att kämpat och förlorat blev vi tvungna att lämna den tillvaro vi dittills känt för att försöka hitta ett nytt hem. En storm drev oss ur kurs till lotusätarnas land. Vi smakade på frukten som växer där. Frukten som gör en sjuk och att man vill glömma sitt förflutna och ursprung. Det påverkade oss och det var svårt att finna vägen, men vi tvingade oss.

Resan var svår, ingen i hela världen kunde fullt ut förstå oss. Du fick uppleva att vuxna kan vara väldigt låsta i ett, sitt, perspektiv. Så är livet, man möter återkommande den enögde jätten Polyfemos men med list besegrar man honom. Att vara ingen för fel person är vägen till frihet. Kanske innebär att vara den rätta för någon att hitta hem. Hem är trygghet och kärlek. Med självkänsla, kunskap och egen försörjning sticker du pålen i jättens enda öga. Bort rullar stenen som spärrat in dig i grottan.

Kanske är du ännu för liten för att fullt ut förstå. Men ruset är skamlöst enkelt att ta till i flykten undan sorgen. Men det leder vilse. Vinguden Aiolos ger Odysseus en skinnsäck där alla vindar är inspärrade, till dess Odysseus lyckats segla hem till Ithaka. När besättningen strax före hemkomsten av nyfikenhet öppnar säcken rymmer alla vindar och deras skepp drivs tillbaka till Aiolos ö. Någon mer hjälp får de inte. Ibland måste huvudet vara klart och själen vaken. Välj din besättning med omsorg och var alltid din egen kapten. Och låt inte annat rus än kärlekens styra dina handlingar.

Kanske är det svårare att relatera till laistrygonerna, som i berättelsen äter människor. Men det finns också i verkligheten människor som inte tvekar att förinta dig om det gynnar dem. Det gäller att identifiera sådana och ställa kursen åt annat håll.

Det finns saker och företeelser som liksom i Odysséen vill förvandla dig till ett svin. Hans besättning trillar dit men Odysseus får hjälp av gudarnas budbärare Hermes att undgå förvandlingen. Vad är lärdomen här? Kanske att gudarnas budbärare finns runt omkring oss. Man får lita på rätt människa när man själv inte uppför sig. Och även om någon vill att man ska stanna för evigt måste man ibland återvända hem.

Då och då, ofta i drömmen eller fantasin, sneglar man mot Hades. Odysseus träffar där sin mamma och andra som dött under hans resa. Men man får inte stanna i skuggvärlden trots saknaden av dem som gått före. Först måste man hem till Ithaka och framleva sin stund på jorden.

Sirenernas locktoner når långt ut på missmodighetens hav. Men sirenernas ö är omgiven av farliga klippor. För att kunna lyssna på sångerna utan att styra dit, och därmed riskera att gå på grund, låter Odysseus binda fast sig vid masten medan hans färdkamrater måste försluta sina öron med vax. Kanske något att tillämpa på TikTok, säger jag halvt på skämt.

Senare passerar Odysseus ett sund där två sjöodjur hotar. För att undvika det ena kommer man lätt för nära det andra. Hur ska man manövrera i livet? Ibland måste man våga chansa, lite.

Sedan finns det saker i berättelsen som kanske inte passar in just på oss. Som vadå, pappa? Låt mig se, svarar jag och bläddrar i boken. Vi har ju förstås solguden Helios som ser till att alla besättningsmän dör i en storm för att de slaktar hans heliga kor. Kanske är det ett inlägg i klimatfrågan? Endast Odysseus klarar sig ur knipan men kommer till nymfen Kalypsos ö. Hon är en vacker, förförisk och nyckfull nymf, alltså en sorts gudinna. Hon ger Odysseus löfte om odödlighet och evig ungdom om han stannar och gifter sig med henne. Odysseus stannar visserligen i sju år men blir till slut djupt nedstämd och bestämmer sig för att överge henne eftersom han längtar efter sitt hem och maka. Det finns saker som är mer beständiga än evig ungdom och skönhet.

Odysseus fortsätter sin resa på en flotte och lyckas trots en storm nå ett samhälle som kan beskrivas som en utopi: ett harmoniskt, lyckligt och fredligt samhälle. Men han trivs inte, där finns ingen utveckling, det är ett statiskt liv. Här blir det komplicerat. Trots all materiell välfärd mår man ibland dåligt om man inte har ett hem. Ett hem är mer än hus, mat och tillgång vårdcentraler. Ett hem är också människor, trygghet, kärlek och själslig omsorg. Ithaka kan kanske ses som en dröm, vision eller längtan efter sådana bestående värden.

Dotter 2 kan historien väl. Hon analyserar den genom att säga att den handlar om att om man inte ger upp så får man till sist komma hem. Eller, lägger hon till med glimten i ögat, så handlar det om en helt vanlig kille som hade det lite drygt ibland. Hon är något på spåren, det får jag ge henne. Och jag är inte orolig, för hon har Håkan i matte. Årets ledstjärna. På sitt sätt en Odysseus. Som vi alla är.

Men han kunde inte rädda dem från olycka, hårt som han ansträngde sig (…)
Börja med hans berättelse, Muse, Zeus dotter,
börja där du vill – sjung för vår tid också.

Musik:

Hymn to the fallen

Ifrån

Relaterade blogginlägg:

Rhodos

Sofist javisst

Källor:

Homeros: Odysséen (övers. Erland Lagerlöf)

Historia, Personligt, Resor

bild 159 – danneman

8 september, 2024av adolphson

En alltid ljus förvåning när ön räcker ut en hand och drar mig upp ur sorgsenhet.

I en tiondels procent ryms en evighet av liv. I Calais, Engelska kanalen, Hisingen, Finland, Norrbotten och Falun.

Det finns tillfällen när man bara vill krypa upp i sin pappas eller mammas famn. Man blir aldrig för gammal för den känslan. Jag är över femtio år men saknar fortfarande den villkorslösa kärleken som bara en förälder kan ge. Tiden är både min vän och grym. När ingen famn av det slaget längre finns kvar får man själv överta stafettpinnen och fortsätta sörja för sin familj. Det är nämligen vad som utmärker en duglig, pålitlig, redbar man. Men vi människor består både av biologi och sociala omständigheter. De sociala kan man påverka men inte så mycket de biologiska. Jag har inte börjat upptäcka fars sida i släktträdet. Sorgen är för nära. Ännu gräver jag i mammas västsvenska mylla. Och mitt DNA är därvidlag offrat i vetenskapens tjänst.

En av de bättre liveuppträdanden jag upplevt är Eric Gadd i Borlänge 1991. Vi röjde järnet tills han från scenen meddelande att han inte hade fler låtar att spela. Ett gott betyg till såväl publik som artist.

En danneman är en äldre term för en ”duglig, pålitlig, redbar man”. Termen användes företrädesvis om män ur de lägre samhällsklasserna som var till nytta för kung och adel, exempelvis som soldat. Ett rusthåll var en gård, vars skattskyldighet ersatts med en skyldighet att hålla kronan med en beriden soldat. Ägaren av en sådan gård kallades rusthållare. Dragon (av franskans ”drake”) var en soldat som förflyttade sig till häst men stred till fots. Svenska Ostindiska kompaniet grundades i Göteborg 1731 och avvecklades i början på 1800-talet (det fanns visserligen äldre förlagor i mindre skala). Det vanliga var att två skepp deltog i varje expedition. Skeppen avseglade i början på året och den första etappen gick till Cadiz via den långa vägen norr om Skottland, då passagen genom Engelska kanalen ansågs alltför riskabel.

Han måste varit något av en karriärist min släkting i direkt nedstigande led sedan åtta generationer tillika ostindiefararen Anders Olofsson Gadd. Han föddes år 1708 i Lilleby, ett samhälle beläget längst ut på nordvästra Hisingen. Förutom det spännande yrket som ostindiefarare var han dessutom dragon, rusthållare, bonde och danneman. Han gifte sig 1736 med Anna Persdotter Nordtman från Öckerö. Tyvärr drunknade Anders i Engelska kanalen endast trettiotvå år gammal år 1741 och begravdes i Calais. Omständigheterna är inte närmare kända för mig.

När jag inte har något särskilt för mig söker jag mitt ursprung. Jag är så nyfiken att jag skickat iväg mitt DNA på analys. Nu har resultatet kommit. Föga spännande. Jag och, får man förmoda, min bror, är tretton procent finländare och åttiosju procent skandinaver med överväldigande majoritet från västra Götaland och Norrbotten. Inte en gen från vare sig Dalarna eller långtbortistan. Så utomordentligt tråkigt. Men vi kan ha samiskt påbrå. Forskning pågår, som det heter.

Gadd är ett ganska välkänt släktnamn i Göteborgs historia. Det var en stor släkt. Anders hade många syskon och en dotter, Petronella. Möjligen var han med på en av de tidiga expeditionerna till Kanton i Kina, möjligen tog fartyget trots allt vägen via Engelska kanalen som visade sig vara precis så farlig som ryktet sa. Möjligen dukade Anders under i strid med pirater eller så föll han helt enkelt över bord. Att han drunknade i Engelska kanalen är det enda vi vet. Undrar förresten om jag är släkt med Eric Gadd. Det vore väl trevligt. Om så är lovar jag att lyssna ikapp på produktionen sedan 1991.

Jag hittar rörliga bilder från min andra födelsedag, den sextonde november 1972. Mamma filmar smalfilm när pappa ger mig en blå hockeyhjälm i födelsedagspresent. Hockeyspelare blev jag visserligen aldrig men tänk så mycket vänlighet, kärlek och omtänksamhet jag växte upp med. Den stora frågan gäller egentligen inte mitt ursprung utan huruvida jag mäktar med att återgälda allt jag fått till en ny generation. Famnarna finns visserligen inte kvar att krypa upp i men de har format mig till den jag är.

I en mer eller mindre avlägsen framtid sitter kanske någon framtida ättling och grunnar över släktforskningens mysterium. Kanske förbryllas vederbörande över den tiondels procent av sitt DNA som härrör från Dalarna. Vem bodde där? Hur hamnade en släktgren där? Finns bloggen kvar blir arbetet lätt.

Jag längtar till västra Götaland. Den bygden lyckas nämligen med något Dalarna inte mäktar med. Den räcker alltid ut en hand och drar upp mig ur sorgsenheten. Det är märkligt och lämnar mig i förvåning varje gång. En ljus förvåning.

Relaterade blogginlägg:

Gordon Gekko

Musik:

Do you believe in me

Intermezzo

Källor:

Tranströmer: När vi återsåg öarna

Wikipedia

Pophist.se

Resor

Det vita berget

13 april, 202413 april, 2024av adolphson

Livet och dess höjdskillnader.

3500 meter över havet sträcker sig vulkanen Tejde. Det är nog den högst belägna plats jag någonsin varit på. När jag blickar ut från den tänker att man kan älska världen eller hata den.

Inte visste jag, när resan bokades, att innevånarna på Kanarieöarna protesterar mot sin lokala regering på grund av massturismen. Att aktivister skulle börja hungerstrejka på Teneriffa samtidigt som jag var där. Fast det är kanske inte så märkligt, egentligen. Ön besöks av fem miljoner människor årligen jämfört med en befolkning på knappt en miljon. Det finns också andra aspekter på resande. Det låter kanske lite pretentiöst men överflödet och ojämlikheten som ofta möter mig på resor blir så påtagliga. Flyg, bufféer och djuparker. Några av oss ligger på stranden medan andra vandrar runt på den och säljer krimskrams. Sådant drabbar mig.

Teneriffa bildades genom ett vulkanutbrott för omkring sju miljoner år sedan. Romarna kallade ön för Nivaria av ett ord som kommer av latinets nix eller nivis (som betyder snö) på grund av snön man ser på vulkanen Teide. Namnet Teneriffa går även det att härleda till namnet Teide som betyder berg och ife som betyder vit (bokstaven r lades till av spanjorerna).

Teneriffa erövrades av Spanien 1495 och som på andra håll förslavades ursprungsbefolkningen eller så dukade den under av sjukdomar när européerna i större utsträckning bosatte sig på ön. Under de följande århundradena byggde ekonomin i huvudsak på produktion av vin och bananer. Turisterna började komma på 1890-talet och ön är idag ett klassiskt resmål. Så gick åren tills Gustaf och Gabriella ville visa oss ön varför vi anlände Costa Adeje på södra Teneriffa på påskafton.

Det var dags att påminna sig om Sangrians saliggörande efter en lång, varm dag. Det var länge sedan, det. Ibland har man kanske lite otur med maten men sådant hör resande till. Temperaturen låg ofta på trettio grader och nitton i havet. Ägg Benedict, en frukost för champs, och besök i stadens äldre del, Los Christianos, där vågorna gjorde badarna modiga. På kvällen upplevde vi en fantastisk lokal restaurang, Pal choso Huachine, som krävde återbesök under veckan.

Konstiga drömmar (jag skulle i drömmen guida Vänsterpartiet i Falun till Mölnlycke men vi kom aldrig fram) tarvade en mer försiktig fruktsallad till frukost. Sedan en dag i djurparken Loropark. Trots allt en mycket smakfull park med ett tydligt ekologiskt tänkande och budskap om fred.

Så plötsligt en egen dag, semester från semestern, eftersom de övriga besökte ett (så kallat) Vattenland. Jag sökte efter åtminstone en glimt av det genuina i detta turismens paradis och fick tipset att besöka en butik: ”Spanish style”. Men Spanish style var stängd. Kanske söker vi alltid det genuina trots att detta nästan alltid är stängt för oss. Paradoxen är att för att det genuina ska förbli genuint måste vi turister låta det vara. Jag travade istället runt och betraktade. När värmen tog andan ur mig läste jag min bok under en korkek (eller motsvarande).

Förändring förnöjer. Crêpes till frukost och iväg mot den omtalade vulkanen. Ett fantastiskt landskap på väg mot toppen där bland annat vissa scener från Star Wars spelades in. Eller oknytt i världsrymden, som far kallade filmen.