Spännande människor – Sida 2

Faster Gun

26 november, 202321 januari, 2025av adolphson

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Så formulerar sig Tranströmer i en av sina dikter.

1997-98 var en gigantisk tid i mitt liv. Jag tog examen, livets oundvikliga slut drabbade mor, jag blev vald till Förste kurator på V-dala och förlovade mig.

Det var nyligen tid att ta farväl av min faster och gudmor Mona Gun Niklula. Hon som under hela sitt liv firade två födelsedagar. Min farmor gick i graven övertygad om att hennes förstfödda kom till världen den första mars men enligt födelseattesten såg faster dagens ljus den andra mars. Faster firade alltid den första mars i lojalitet med farmor men hon anförtrodde mig en gång att hon tyckte om att fira två födelsedagar. Och nu har hon efter ett rikt liv lämnat oss. Hon gick med stövlarna på som min kusin, hennes ena dotter Maria, uttryckte det.

Sålunda begav vi oss mot Lidingö vackra kyrka, far och jag, för att möta Viktor på plats. Jag försökte under resan pumpa far på underlag till ett tal på minnesstunden. Du pratar och jag nickar med, fastslog far. Jag frågande allt mer enträgna frågor. Hur var faster som syster? Hon var en bra syster. Vill du utveckla det lite? Nej.

Jag har många egna minnen av faster. Exempelvis när jag som barn fick åka och ”göra Stockholm” tillsammans med henne.

Eller när en kusin gifte sig i Boden och fasters man, Kaj, tyckte jag festade lite väl hårt på bröllopsfesten (till mitt försvar vill jag säga att jag muckade dagen innan, dessutom festar vi Adolphsons mycket och gärna). Faster kom till mitt försvar och spände ögonen i sin man och utstötte kort och gott det karaktäristiskt kärnfulla norrländska ”Nå!” (Uttalat med kort å). Därmed var saken utagerad.

Eller när jag var student i Uppsala och mor låg på akademiska sjukhuset. Faster kom ofta och bodde över för att besöka mor och insisterade vid dessa tillfällen på att sova på madrass på golvet. Inget besvär för hennes skull, inte.

Vi hade ett särskilt band, faster och jag, dels eftersom hon var min gudmor men också beroende på att vi båda vikt våra liv till undervisning och utbildning. När jag examinerades från lärarhögskolan i Stockholm kunde mina föräldrar inte vara med, märkt av sjukdom som mor var – exakt en månad senare gick hon förövrigt bort. Examensfesten hölls hemma hos Gun på Lidingö. Alla som examinerades fick, som en lustig grej förmodar jag, en pekpinne. Faster lutade sig vid ett tillfälle fram och viskade att det var väl en bra gåva men uppmanade mig att nyttja pekpinnar med försiktighet i livet.

Examen. Notera att jag håller i pekpinnen

En rolig sak sa faster en gång till min bror på en fest. Hörru, man ser att du är en Adolphson. Hurså, undrade Viktor. Jo, en Adolphson flyter ofta liksom lite ovanpå allt och alla i rummet. Det var roligt sagt och förövrigt inte enbart positivt menat.

En annan rolig sak var att hon kategoriserade all form av friluftsliv i allmänhet, men båtliv i synnerhet, som att äta frukost under bordet.

Man orienterar sig i tillvaron efter fyrar. Faster Gun var en fyr. Som min kusin Andreas sa på minnesstunden: man kände sig alltid sedd när man besökte henne. Även hennes hem med den klassiska inredningen, i allt väsentligt orörd från min barndom, utgör en fyr. En bastion av trygghet. Vid ett besök för några år sedan skickade jag en bild på en detalj till Viktor. Han visste omedelbart var jag var. Vi behöver sådana platser – de fungerar som en sorts barndomens ambassad – och vi sörjer dem när de går förlorade. Nu har en fyr slocknat. Men jag vet, bland annat tack vare faster, hur jag ska navigera. Det är tid att bli fyrvaktare själv.

Far var mer uppsluppen under resan hem. Det kan förvisso hänga ihop med vinet han serverades men han gillar också att träffa släkten. Kanske behöver man heller inte säga så mycket mer om en älskad syster än att hon var bra. Det grep mig när han rörde vid kistan i ert sista farväl. En försiktig liten gest av tillgivenhet från en åldrad man från en annan tid. En gest med enorm innebörd.

Jag frågade honom under hemfärden hur det kändes och han svarade kärnfullt: tomt. För att vrida stämningen uppåt fortsatte jag med en mer öppen fråga: vad gillar du mest med livet, pappa? Svaret stämde till eftertanke: att finnas till. Tänk att han som nu ensam kvar av de fyra syskonen från Råbäcken strax utanför Boden kan svara så. Nu är det du som är släktens ålderman, pappa, svarade jag försiktigt.

Kära faster och gudmor. Jag ser dig just nu för mitt inre sitta i den svalkande skuggan ute på loggian på ditt hus. Du har bullat upp till kafferep och under skratt och samtal flyter tiden stilla förbi. Tack för färdriktningen. Vila i frid.

2023 är en gigantisk tid i mitt liv. Jag är tonårspappa, yrkesmänniska, son, bror och möjligen något mer. I februari 2024 hoppas vi fira far som fyller nittio.

För kanske första gången ber jag nådigast om att få gå i polemik mot min Tranströmer. Om uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen så väck mig inte. I vilket fall måste man våga göra det där fallskärmshoppet. Varje morgon.

Musik:

Vocalise

Both Sides Now

Relaterade blogginlägg:

Min andra gudmor

Källor:

Tranströmer: Dikter och prosa 1954-2004,

Jämställdhet, Livsåskådning, Sång och musik, Spännande människor

psalm 801

5 november, 20234 november, 2023av adolphson

Psalm betyder ungefär knäppa på stränginstrument. Och metaforiskt sett är väl det vad vi alla gör. Ständigt spelar vi på våra, och andras, inre strängar.

Jag står i kören i Kristine kyrka och sjunger psalm nummer 801. Den återfinns i den mer moderna delen bland psalmernas utbud och en del av texten lyder: ”Rör vid den skam som ingen har vågat ta fram”.

Det kan låta fånigt men jag påverkas av Matthew Perrys död. Jag sörjer, lite. Serien Vänner, det är mitt 90- och tidiga 00-tal. Identitetsskapande. Och Chandler var idolen.

Jag kommer att tänka på min syster. Hon älskade också Vänner. Helena, Helena, jag saknar dig så. En sak du en gång sa har för alltid etsat sig fast. ”Jag är ledsen för att mamma aldrig hann se vem jag verkligen är. Istället fick det bli du. Trots allt har det alltid varit så.”

Jag har nyligen lämnat in en motion om att drottning Kristina borde få någon form av minnesmärke i den stad som hon får anses som grundare av. Varför? Räcker inte kyrkan jag just nu står i? Eller gatan och skolan som bär hennes namn? Sådana här förslag engagerar människor och det har sedan motionen blev känd varit åtminstone två insändare i ärendet och en politisk kollega har meddelat att det hela är en dålig idé vilket hen tänker säga i talarstolen. Och hör sen. Fint, då får vi en debatt om något annat än elände!

Eva Andén (1886-1970) var 1918 fösta kvinna att bli invald i Advokatsamfundet. Ett år tidigare var hon dessutom första kvinna att tala i riksdagen – som sakkunnig angående barn födda utanför äktenskapet. Det samtida regelverket menade att mödrar med barn utan känd far skulle hänvisas till fattigvården. Eva krävde att de borde få reglerat underhåll. Dessutom, argumenterade hon, borde dessa ”oäkta” barn ha arvsrätt och samhället inte enbart dokumentera moderns namn i kyrkoböckerna.

Mitt liv är via tillvarons kugghjul förenat med Eva Andéns. Hon, som dog samma år jag föddes, påbörjade sin karriär som notarie i Falun trots att kvinnliga jurister vid den här tiden inte fick sitta ting. Hon engagerade sig för den kvinnliga rösträtten och i andra frågor rörande familj, kvinnor, barn och äktenskap. Efter tiden i Falun arbetade hon på en juristfirma i Stockholm som specialiserat sig på kvinnor. Byrån bytte med tiden namn till ”Eva Andens advokatbyrå”, specialiserad på familjerätt med namnkunniga klienter som Selma Lagerlöf (de hade ju Falun gemensamt men det är för mig okänt om de någonsin träffades här), Barbro Alving (Bang) och Astrid Lindgren. Dessa kända kvinnor hade alla ett för tiden ovanligt förhållningssätt till familjebildning och karriär. Eva förblev ogift livet ut. Jag, och alla andra må förvalta hennes arv och gärning efter förmåga – exempelvis genom att uppkalla en gata efter henne eller resa ett monument.

Det återstår hursomhelst att se om fullmäktige anser att man ska gå vidare i ärendet gällande ett någon form av minnesplats efter Kristina. Jag funderar lite medan jag väntar på körens nästa insats i högmässan, lyfter blicken i den pampiga 1600-talskyrkan. Jag har en motion till på gång. Möjligen en mycket bättre. Eva borde vi minnas.

Matthew Chandler Perry Bing var en idol. Han visade ett manlighetsideal jag känner mig hemma i. Att gå genom livet med sarkastisk och ironisk humor. Det passar mig. Att han även var öppen med sitt missbruk är en sida som inte förtar den bilden. Vila i frid, käre vän.

Att röra vid den skam som ingen har vågat ta fram. Kristina, Eva, Matthew och Helena gjorde på olika vis det. Alla är de minnesvärda, de gjorde sina liv fantastiska och vad gäller Eva, Helena och Matthew så gjorde de också mycket för andra. De suddade ut skammen. Jag vet inte hur det är med offentliga minnen av Matthew, Kristina och Eva men Helena har iallafall sin minnesplats i familjegraven på Styrsö. Och inom var och en av oss som minns henne.

Det är kanske inte så konstigt att jag tänker på min syster. Det är ju prästen som just nu leder högmässan som höll i hennes begravningsgudstjänst. En kvinnlig präst. Som om det spelar någon roll samtidigt som det spelar all roll i världen. Jag lyder sedermera prästens uppmaning och går fram och tänder ett ljus ljus till minne. Som sagt: herregud vad saknad du är, Helena.

(Jag tänker, medan jag iakttar den mäktiga altartavlan i kyrkan, att jag för länge sedan insett att jag inte vill leva mitt liv i ständig saknad över människor som lämnat. Jag har förlåtit livet, de som skadat mig, mig själv och mina tillkortakommanden. Jag ser fram emot att leva resten av livet hur det än gestaltar sig.)

Jag trakterar inte stränginstrument. Men jag har min röst. Rent sångligt är den i det närmaste betydelselös men i alla andra avseenden betyder den allt.

Relaterade blogginlägg:

Söstra mi

Obemärkt kvinna

Musik:

Psalm 801 (i popversion)

You are so beautiful

Serse

I’ll be there for you

Vara vänner

Källor:

Psalmboken

Ohlsson: 1918 Året då Sverige blev Sverige

Personligt, Spännande människor

I markens djup

16 september, 202317 september, 2023av adolphson

Jag följer min väg så som människor i alla tider plägat. I stort och smått, högt och lågt, under sjukdom, död och elände liksom när hälsan är god, kärleken råder och livet leker.

I markens djup

glider min själ

tyst som en komet

Missmodet.

Kärleken är död. Mina barn irriterar sig på mig. Min far tar mig för något självklart, lite på samma sätt som när han betraktar väggurets pendel. Min bror föraktar mig, mina kollegor uppfattar mig som någon sorts kuriositet, en pajas, och mina vänner har vänt mig ryggen.

Passionen.

Jag saknar den.

Stundtals råder kaos i sinne och tillvaro. Men kaos är som bekant granne med gud. Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad, som SD, förlåt Socker-Conny och John Ericsson uttrycker det. Ajajaj. Hur ska man lyckas åstadkomma storslagna ting här i livet?

Jag intresserar mig för människor. Särskilt vill jag veta mer om historiska individer som under sin levnad gjorde verklig skillnad. Möjligen beror intresset på viljan att flytta fokus från mig själv men man kan faktiskt lära sig något av alla människor. Levande som historiska. Man vet nämligen aldrig vad som döljer sig i tujaträdens skugga, som det heter i visan. Det handlar om perspektiv. Möter jag Mohamed eller en muslim? Möter du Fredrik eller en vit, medelålders, heterosexuell man?

Cirka tre tusen svenskar stred för nordstaterna i det amerikanska inbördeskriget. En viktig sådan var ingenjören John Ericsson. John föddes i Värmland 1803 och arbetade en tid på bygget av Göta kanal innan han flyttade till England. Där försökte han utveckla sina uppfinningar, särkilt idén om ångdrivna propellerfartyg. Fartyget var en veritabel krigsmaskin, top of the line, täckt i metall och med vridbart kanontorn. Ericsson lär först ha erbjudit Napoleon III ritningarna men denne tackade artigt nej. Kanske inte i paritet med skivbolaget som nobbade Beatles, men sannolikt ett misstag om han ville vinna kriget på Krim där Frankrike var involverat.

1839 flyttande Ericsson till New York och fick sedermera i uppdrag av (nord)amerikanska flottan att förverkliga idén. Sydstaterna hade nämligen byggt en liknande båt, Merrimack, som spred skräck och förödelse i det pågående inbördeskriget. På kort tid färdigställdes fartyget Monitor och år 1862 inföll utanför Virginias kust det som anses vara världens första bepansrade sjöslag. Monitor vann, till slut vann nordstaterna hela kriget, och Ericsson blev hjälte. Hade Europa 1914 studerat antalet döda i amerikanska inbördeskriget hade de möjligen tänkt sig för. Eller inte.

Mer svårfångad är Axel Wenner Gren, framgångsrik VD för Electrolux på 1920- och 30-talen. Jetsetare, internationell företagare med politiska ambitioner. Han förhandlade om fred inför andra världskrigets utbrott med både britter och tyskar. Han blev dock avpolletterad av Göring eftersom han föreslog en fred genom den fina men, ur nazistiskt perspektiv något världsfrånvända, tanken att stänga koncentrationsläger och lansera engelska som världsspråk.

Stora ting åstadkoms med järnrör. Iallafall om man anser att utgången av det första bepansrade sjöslaget är något stort. Men man behöver inte åstadkomma stora ting. Det viktiga är att inte bunta ihop människor i kollektiv, vare sig barn, muslimer eller pappor, det viktiga är att låta individualiteten blomstra. Jag fascineras över Ericsson och Wenner Gren och tänker att alla, med rätt stöd och uppmuntran, har potential att åstadkomma makalösa ting både i stora vida världen och i det lilla livet.

Det är inte passionen i sig jag saknar. Passion övergår med tiden i trygghet, glädje, tillit och ömhet. Det saknar jag. Varje dag.

Mina barn irriterar sig på mig för att jag ställer krav och håller på principer. Jag lånar som svar ett citat från far, att jag inte tar kritik nu. De får återkomma senare i livet. Apropå far, så litar han på mig. Som på ett väggur som alltid slår. Stannar det får man vrida upp det, igen. Min bror, som är lättare att förstå sig på i all sin komplexitet, föraktar mig inte. Han är bara orolig för att jag ska förvandlas till en renlevnadshetsande republikan (då avses inte amerikansk politik). Vad än mina kollegor i politiken och på skolan anser så må det vara som det är och mina vänner har knappast vänt mig ryggen. De har bara inte tid just idag. Och det måste sägas. Kärleken är inte död. Den tog bara en annan väg.

Tranströmer har åter fångat det. Notera ordet glider. Inte lider.

I markens djup

glider min själ

tyst som en komet.

Jag fortsätter, på samma sätt som de som gått före mig, vägen fram. Se där, en korsning, hoppsan en vägbula och därborta skymtar en krök, jodå, strax efter några tujor ligger den.

(Förövrigt funderar jag på att skaffa Peaky Blinders-frisyr fast med begynnande flint. För att jag kan.)

Relaterade blogginlägg:

Stilla veckan hard core

Musik:

Da tempeste Il legno infranto

Mässa nummer 10

Blinkar blå

Källor:

Tranströmer: Den stora gåtan

Pirinen: Socker-Conny

Berggren: Landet utanför del 1

Berggren: Historien om New York

cancer, Historia, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Thukydides

30 juli, 202330 juli, 2023av adolphson

I stridens hetta. Vad menas egentligen med det påståendet? Beteenden som inte är representativa, inte normala, mer att tillskrivas affekt beroende på en extrem situation? Men vad vet jag, som knappast är att betrakta som något annat än en ignoransens marängsviss?

Vi för ett krig mot oss själva. Ständigt, livet igenom. Hur det kriget går avgör vad för sorts människa var och en av oss är. Mänskligheten krigar, som bekant, mot sig själv men också individer bekrigar sig. Varje gång jag är en ilsken, elak, lättkränkt, missunnsam, småsint människa, ett generalpucko, har jag förlorat. Alltså i stort sett dagligen. Men varje dag får jag också en ny chans, ungefär som i den gamla egyptiska berättelsen om solen som varje dag återuppstår. Också mänskligheten får med varje generation en ny chans.

En gammal vän från uppsalatiden, Pontus ”Pomma” Myrén, har alldeles för tidigt somnat in. Vi har genom åren haft kontakt, ibland hörde han av sig och ville ha kritik på sina texter, ibland hade han frågor och synpunkter om politik eller mina erfarenheter från svår sjukdom. Nu är han alltså borta. Jag tänker på sångerna, upptågen och skratten vi delat.

Ibland får mina elever möta greken Thukydides (ca 460-400 f.v.t) som tillsammans med Herodotos är en historieskrivningens pionjär. Han skrev boken Historia om det peloponnesiska kriget, som handlar om kriget mellan Sparta och Aten på 400-talet f.v.t. Det räknas som det första vetenskapliga historieverket, och beskriver världen utifrån människors handlingar utan gudars ingripande (som annars varit den normala förklaringsmodellen).

I alla tider har makten försökt övertyga människor om det storslagna i att gå i krig. Bilden av män som i sammanbiten kärvhet bryter upp från sina familjer, kvinnor och barn som i patriotisk yra hyllar sina hjältar som drar ut till försvar av fäderneslandets ära och storhet är något tidlöst. Det är möjligen just där och då, egentligen endast där och då – till muntra toner, fest, spel och blanka uniformer – som kriget är romantiskt. Iallafall kan idén om det ärorika kriget just där och då förefalla romantisk. Men snart kommer verkligheten och knackar på dörren med lidande och sorg. Idén om krigets heroiska karaktär dör för att återuppstå någon annanstans i en annan tid. Redan under antiken var detta känt. Thukydides skrev i sin bok att det hävdades att kriget skulle bli kortvarigt, ett kortvarigt krig är nämligen det enda som motiverar människor att utkämpa det. En lång, fruktansvärd konflikt som drabbar alla kan ingen stolt marschmusik eller allt flaggviftande i världen motivera.

Jihad betyder ”heligt krig”. Termen avser den enskildes dagliga kamp mot allt dåligt, frestelser, eller uttryckt på annat sätt: mot allt lågt och lumpet här i livet. Jihad innebär strävan efter att dagligen försöka bli en bättre människa.

Jag tänker plötsligt på de jag varit med vid slutet av livet. Det är några stycken vid det här laget. De har alla det gemensamt att de i sina sista stunder längtat efter mer liv, efter att fortsätta leva. De längtar inte efter evigt liv, men efter liv, efter livet i sig, själva livet. Det tycker jag mig märkt också hos Pomma, i de texter han lämnat efter sig. Denna djupt mänskliga längtan ser jag som själva motsatsen till krig och förklaringen till varför alla maktgalna krigsherrar är så fel ute – hur många pukor och trumpeter de än hyr in.

Pomma var en av de goda. Vila i frid. Jag skänker honom en tacksamhetens tanke för några fina ögonblick, läser åter hans sista blogginlägg och funderar över vilket som blir mitt sista. Det går naturligtvis inte att säga med säkerhet (om jag inte bestämmer mig för att sluta). Däremot går det att fastslå att det inte betyder något. Det ständigt pågående inre krigets utgång avgör vad för sorts människa man blir, ingen enskild bagatell på min blogg. Men om just det här blogginlägget (oturligt nog) skulle råka bli det sista vill jag passa på att säga följande:

Förlåt för de tillfällen jag inte varit en så bra människa.

Samt:

Pjäsen är slut, applådera!

Den nya generationen finner nog sin väg den med

I stridens hetta är det den nya generationen som finner lösningen på gamla och nya problem. Till den ställer vi vårt hopp både som individer och kollektiv. Också det är något tidlöst. Men vad vet jag, som knappast är att betrakta som något annat än en ignoransens marängsviss?

Relaterade blogginlägg

Herodotos

Musik:

Goodbye

Over the rainbow

Fear no darkness promised child

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid

Foto, Historia, Personligt, Spännande människor

bild 139: kameradschaft

21 maj, 202321 maj, 2023av adolphson

Varför ger jag inte bara upp? Jag menar, inget går ju som jag vill ändå. Människor dör och andra checkar ut på andra sätt. Falun styrs av moderater och socialdemokrater, Putin är galen, skolan förstår inte hur verklig utbildning bedrivs och planeten sjuk. Varför håller man ens på?

Varför gav de inte bara upp? Redan i början av 1944 stod det klart att tyskarna skulle förlora, kriget var avgjort. De hade färre soldater, hade ont om det mesta, i öst ryckte röda armén fram, i söder och norr amerikaner, britter, fransmän med flera. Det var så att säga kört. Det var uppenbart för alla så varför fattade de tyska soldaterna inte? Hitler var ju ett kapitel för sig, men i Whermacht fanns i stort sett enbart hyggligt folk. Ändå pågick kriget i Europa till åttonde maj året därpå. Varför insåg man inte fakta och sträckte vapen?

En förklaring var att tyskarna var, så att säga, hjärntvättade av den nazistiska ideologin och därför måste avprogrammeras. Tanken byggde på antagandet om fanatikerns och bärsärkens framgång. Den som är mest motiverad, den som tror mest på segern i varje enskilt ögonblick, oavsett förutsättningarna, är den som presterar bäst. För nog var det märkligt: tyska Whermacht hade nästintill inga desertörer och alltså måste de tyska soldaterna enligt ovan förda resonemang vara helt besatta. Och inte bara det: Whermacht presterade dessutom bättre resultat av alla arméer under kriget och är sannolikt en av de bästa arméerna någonsin genom historien.

Slutsatsen som drogs av de allierades skarpaste propagandahjärnor var att man måste bryta ner stridsmoralen hos de tyska soldaterna. Detta tänkte man sig genom att berätta ”sanningen” för dem. Efter att på olika sätt provat att föra propagandakrig kunde man konstatera att det inte fungerade. Vad var det man missade?

Studier visade, bland annat genom intervjuer av krigsfångar, samt av undersökningar efter kriget, att orsaken till de tyska framgångarna stavades soldaternas sammanhållning, deras kamratskap. Den genomsnittlige soldaten struntade i Hitler och hans anhang men värnade mannarna omkring sig. Man lämnade inte någon i sticket genom att desertera. Man kämpade bokstavligen för varandra. Ett intressant skämt i Whermacht var förövrigt att ”nazismen börjar tio mil bakom fronten”.

Kamratskapen var alltså stark inom den tyska armén och det kände ledningen till och utnyttjade. Kamratskap, sammanhållning och tillit vinner framgång i krig. Senare en dyrköpt läxa för amerikanerna under kriget Vietnam. Och för Vietnams folk, givetvis. Soldaterna i Whermacht var hursomhelst inga nazister. De var vanliga människor, bagare, arbetare, lärare och hantverkare. Vanligt hederligt folk, som brydde sig om varandra, helt enkelt.

Vadå ge upp? Bara för att världen är skev. Nej, jag ger inte upp. Människor må vara som de är, världen också. Har man någon vid sin sida som är villig att ta en såväl metaforisk som verklig kula för en, någon som man vill dela en skyttegrav med, så är allt gott nog. Mer än så, faktiskt.

Relaterade blogginlägg

Hyllning till vänskapen

Musik:

Passacaglia

Källor:

Bergman: i grunden god

cancer, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Spännande människor

bild 137: svärmor

30 april, 202312 maj, 2023av adolphson

Den dag då jag kasta svärmor i Volgasjön. Min svärmor, flickornas älskade mormor, har lämnat oss.

Pappa, du får inte dö”. Det där är ett återkommande konstaterade i mitt hem.

Min syster sa någon gång under sin sjukdomstid, lite galghumoristiskt, att vi sitter på den ruttna grenen på familjeträdet. Arv och miljö, gener och otur, se där insatserna i livets stora roulette. Döttrarna lever ut sin förtvivlan över den brutala verkligheten. ”Pappa! Varför dör alla kvinnor i vår familj!? Farmor som jag inte ens fick träffa, faster Helena, mamma, Julia. Och nu mormor! Och Viktor har ingen fru! Det finns inga kvinnor i vår släkt!” Det blir lite tragikomiskt. Ändå väcker det tankar. Jag funderar. Över de som gått före, över människor jag delat upplevelser med, över saknaden och spåren de lämnat och över risken att idealisera gamla tider och viktiga människor. Hon är saknad, mormor/farmor/svärmor/mamma/hustru Margareta.

1856 hittade några gruvarbetare benrester i en kalkstensgrotta utanför Köln. Detta var inget ovanligt men just det här fyndet visade sig vara unikt. Fyndet fann sin väg som gåva till en lokal gymnasielärare (sic!) tillika en entusiastisk samlare av fossiler. Sedermera fastslogs att detta inte var några vanliga benknotor utan ett märkligt fynd. Den sluttande skallen, kraftiga näsan och kraftiga ögonbrynsvalkarna skilde fyndet från våra egna förfäder.

Nyheten basunerades ut: man hade funnit en ny människoart, äldre än Bibeln! Detta var kontroversiellt och nyheten möttes av misstro. Kyrkan ropade kätteri. Mängder av alternativa förklaringar förfäktades av andra. Men allt fler fynd styrkte det faktum som dittills avfärdats som skadade lämningar av vår egen art – det har funnits en annan människoart som levt sida vid sida med oss.

Neandertalaren har redan från början utmålats som en dum barbar vilket kanske inte är så konstigt. Möjligen ligger det något provocerande i att vi delat jorden med en annan människoart, kanske behöver vi rättfärdiga att vi finns kvar medan neandertalarnas själar lämnat jorden. Kvar lämnade de ett avlägset eko av sig själva, några knotor och lite DNA i var och en av oss. En dyster slutsats är att vi ofta anser människor vi delar jorden med som mindre värda. Sent har vi insett att vi inte borde utgå från att homo neanderthalensis är trångsynta eller dumma. Själv har jag sedan internets barndom som alias ibland brukat kalla mig Neandertalson. Oklart varför. Varför håna någon man inte känner? Men något av neandertalare har jag alltså i mig.

Hon har alltså lämnat oss nu, min svärmor. En fin människa som jag känt lika länge som min egen mor. Margareta dukade till sist under i samma förhatliga sjukdom som tog hennes dotter, förloppet var exakt det samma med den skillnaden att hon blev nästan åttio år. Lika mycket värd som alla andra människor men så värdefull för oss. Vi gråter, skrattar och minns, flickorna och jag. Vi är rika som fick lära känna henne.

Det finns alltså inga kvinnor kvar i familjen. Eller? Jo. En hel drös med döttrar som väntar på att ta livet i besittning. Det är Mina, Liv, Louise, Line, Elinora och Lykke. Det är underbart, leve livet! Mina (döttrar) har inte den onda genen. Men otur kan man ändå ha. Det har de lärt sig den hårda vägen. Oavsett, min uppgift är att inspirera dem att göra sina liv underbara och fundera över varför de är unika i sin tid. Som jag ser det skiljer vi oss inte från neandertalarna i det avseendet.

Jag må sitta på den ruttna grenen, men istället för att fundera över när den går av sneglar jag upp mot solen som bryter igenom lövverket och ler lite för mig själv. Faller gör jag förr eller senare men jag fortsätter resa mig tills allt som finns kvar av mig är några benknotor och ett eko av en viss tid i universums stora tombola. En tid av tur och otur, sorg och glädje.

Solen letar sig ner genom lövverket och skiner över tre generationer

Vad svarar jag på döttrarnas önskan om ett evigt liv för mig? Jag tackar för omtanken men berättar att det låter jobbigt. Det viktiga är inte när jag dör utan hur det kommer att kännas den dag det sker. Min förhoppning är att det känns bra för mig och att den närmsta omgivningen sörjer. Får jag välja tidpunkt väljer jag den sextonde november klockan 21.48. Dels för att det normalt sett är den dystraste tiden på året och dels för att någon form av cirkel då skulle vara sluten.

Så jag svarar: ”Vet ni, jag kommer att dö en dag. Och när det sker vill jag att ni sjunger två sånger:

Det var en gång jag tänkte att punchen övergiva men det får aldrig ske så länge jag får leva. Och när jag en gång dör så står det på min grav: här vilar en som svenska punchen övergav! Jag gillar, jag gillar punchen, jag gillar den som punchen skapat har. Jag gillar, gillar punchen, jag gillar punchen och dess far!

och

I dag ska pappa i jorden fram med de dukade borden ack vilken glädje och ack vilken fröjd. Får vi int’ peppar och kringlor så får vi väl brännvin och semlor, det gör det samma blott själen är nöjd.”

Hon skrattade alltid när jag sjöng ”Svärmor”, svärmor. Det är bra Fredrik, sa hon. Det är tur vi har dig. Det är vid närmare eftertanke tvärt om, jag har haft tur att ha en sådan omtänksam svärmor. Tack för all godhet mot mig och flickorna, tack för all trevlig samvaro och god mat. Vi strävar väl vidare en stund, vi andra. Ett fint sällskap fattigare men många minnen rikare fortsätter vi.

På påskafton kom hon upp ett tag och gav mig en kram. Ett vemodigt leende och vi utbytte blickar i tyst samförstånd. Mer behövdes inte. Låt barnen ha en fin påsk, sa din blick.

Vila i frid, kära Margareta. Vi saknar dig.

See you in Liverpool.

Relaterade blogginlägg

Musik:

Idag ska Martin i jorden

Källor:

Bregman: I grunden god

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Viskningar och rop

23 april, 202323 april, 2023av adolphson

Vissa saker är värda att föra vidare, inte andra. Hur inser man skillnaden?

Jag vet inte hur Hans Werthén var som privatperson eller yrkesmänniska men han framstod, åtminstone de gånger jag träffade honom, som tämligen ämabel. ”Golf är en sämre form av jordbruk”, är ett citat från honom. Det är roligt sagt.

Viskningar och rop är Ingmar Bergmans uppgörelse med svek och elände i relationer under ett liv. Men filmen konstaterar också att det samtidigt ryms underbara saker i tillvaron.

Jag läste någonstans att vi tänker ungefär sjuttiotusen tankar om dagen. Hur många av dessa har man aktivt valt att tänka? Hur många är resultatet av yttre impulser? Det må låta som en klyscha men man bör vara försiktig med sina medmänniskor. Vad man säger till och om dem. Vad man för vidare, gillar och delar. Allt sådant får, eller kan få, oanande konsekvenser.

Den tjugonionde augusti 1255 hittades pojken Hugh död i en brunn i den engelska staden Lincoln. Snabbt spreds ryktet, det behövs inga sociala medier för sånt, att det var ett bestialiskt ritualmord begånget av judar. Samtidens ansedde krönikör, en viss Matthew Paris, diktade dessutom ihop att det minsann var framstående judar från hela England som samlats i Lincoln för att tortera och döda barnet. Lögnen spred sig snabbt och snart dök vittnesmål om liknande händelser på andra platser upp. Viskningar och rop leder lätt till myter och vandringssägner. Den uppdiktade historien om mordet på Hugh ledde till förföljelser och massmord på judar och till slut, år 1290, utvisades hela den judiska befolkningen från England.

Den påhittade berättelsen fick på olika sätt nytt liv århundrade efter annat, bland annat genom de kända Canterburysägnerna. Ingredienserna känns igen i mängder av antisemitiska myter och konspirationsteorier. Det är tyvärr ett tidlöst fenomen. Under presidentvalet 2016 briserade ”Pizzagate”. Det påstods att i källaren på en (eller flera) pizzerior hölls barn fångna för att utnyttjas sexuellt. Det hela antogs vara en pedofilhärva organiserad av det demokratiska partiet och vid åtminstone ett tillfälle dök en beväpnad man upp vid den utpekade pizzerian (som inte ens hade någon källare). Myten fick, trots att den var helt grundlös, spridning och skadade Hillary Clintons kampanj. Och efter 2020: Stop the steal.

Ingen vet hur pojken Hugh egentligen dog men han begravdes under pompa och ståt i stadens katedral som ett helgon omgärdad av rykten om utförda underverk och tillresta pilgrimer. Först 1955, tio år efter Förintelsen, tog katedralen i Lincoln avstånd från myten och satte upp en informerande text om vad som egentligen hänt. Fejknyheten bestod alltså i det här fallet i sju hundra år.

Tankar är inte fakta. Tankar bidrar till känslor. Känslor kan ställa till det. Genom att bli medveten om vilka tankar som är skadliga för både sig själv och andra kan man begränsa dess spridning och skadeverkningar. Man kan alltså, i viss mån, styra sitt känsloliv. Både kollektivt och individuellt. Det går. Vi utsätts dagligen för påverkan från allehanda håll där lögn och desinformation är handelsvara. Man får ta ansvar själv för att inse skillnaden. Det gäller att i enlighet med detta sätta ner någon form av fot här någonstans, som en chef en gång sa.

Det var länge sedan jag såg filmen viskningar och rop. Det kanske är dags att se om den. Jag minns att den uppmanar tittaren att se bortom det första intrycket. Det finns alltid mer att upptäcka. Filmen är att betrakta som en illustration av minnen, drömmar och tidens gång, snarare än verkliga händelser. Precis som den här bloggen.

Det slår mig att livet är som en film. Är man i en roll kan man inte bli omtyckt av alla. Man får acceptera det. Men vi bör vara försiktiga med vad vi säger om varann.

Man bör på olika sätt låta sin röst höras. Man bör också lyssna. Jag träffade Hans Werthén flera gånger under min tid på V-dala studentnation. Han var rolig. En gentleman av den gamla sorten, på gott och ont. Citatet om golf är värt att minnas och att föra vidare.

Musik:

Rain in Venice

Chopin: pianosonat

Källor

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Svenska filminstitutet

Røseth/Werner Livssorg

cancer, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

tempus est amicus noster

11 april, 202316 april, 2023av adolphson

När dessa rader skrivs är det fyra år sedan jag kröp ner bredvid Malin på sjukhuset för sista gången. Jag visste att det var en av de sista gångerna, men inte den sista. Sedan dess? På västfronten intet nytt.

Vi går på en somrig grusväg mellan Trångsviken och Mo. En envis geting gör oss sällskap. Du förundras över att jag insisterar på att skriva en hälsning till dina föräldrar i gästboken.

”Här, ta hand om henne.” Hur kunde jag någonsin glömma den uppmaningen? Det är helt bisarrt. Det är ju det viktigaste någon sagt till mig.

Jag blir aldrig färdig. Men jag måste skärpa mig. Se vad som är viktigt, och mindre viktigt, under min återstående stund på jorden.

Tempus est amicus noster är latin och betyder tiden är vår vän. Men den här gången är det inget tillkämpat, lagom hurtigt, latinskt citat jag letat upp. Nej, jag har faktiskt för egen panna värkt fram tanken och sedan översatt via Google translate. Mest på kul. Men stämmer det, är tiden verkligen min vän? Är den inte det får man istället försöka vara andras vän så gott det går.

Vem har ansvaret och i vilken hand? Jag har ansvaret i första hand.

Det har gått fyra år. Lika länge som det första världskriget pågick. Under tre av dessa år har jag återkommande lovat både mig själv och omvärlden att nu är det färdigt, nu är det sista gången jag skriver om Malin. Ändå sitter jag här igen. Jodå, nog anar jag mina närståendes pannrynkor. Bara ytterligare ett meningslöst anfall mot bättre vetande och reson. Tiden läker alla sår, tiden är vår vän.

Nere i Falu gruva sa du ja till mig. En förlägen guide var vårt sällskap när jag under facklans fladdrande sken trädde ringen på ditt finger. Du var min och dina glittrande ögon lyste framtidens väg genom mörka schakt.

Insprängt:

En dotter snor min parfym. Borde jag byta märke?

En dotter äter köttkorv och bearnaisesås. Vad krävs för faderskapstest?

”Remember, when you are dead, you do not know you are dead. It’s only painful for others. The same applies when you are stupid.” Ricky Gervais.

Lever jag ett dubbelliv? Ett i verkligheten och ett i förflutenheten där Malin lever och skrattar sitt underbara skratt?

Jag är inte ensam om att nätter igenom tröstat gråtande barn eller att under timmar stirrat ut i tomma intet. Allt detta är det många som dagligen gör. Men jag är ensam om Malin. Det är inte mycket mer att säga än att jag saknar henne. Hon var min vän. Men jag är också ensam om mina barn och om framtiden.

Jag stannar i samma ögonblick jag kliver in i rummet. Ni sover tillsammans, vår nyfödda dotter och du. Det är det vackraste jag sett.

Bitterheten måste hållas i schack var dag. Varje morgon måste jag hitta en anledning till att stiga upp ur sängen och fortsätta fungera som en i allt väsentligt normal människa. Den anledningen stavar jag till döttrar.

Du har fått en dotter till. Här, ta hand om henne. Din fru behöver oss.

Jag såg oss åldras tillsammans, Malin och jag. Hennes död utgör en stöld jag inte kan hantera. Alltså skjuter jag den ifrån mig. Det finns mycket att vara glad åt. Men kan jag inte dela det med henne är det egentligen oväsentligt. Min strategi har gått ut på att klara mig igenom dagen för att äntligen få läsa och sova. Så har det ofta känts under fyra år. Det håller inte. Det finns mer att upptäcka och älska.

Så nära som jag kom dig har jag aldrig kommit någon människa. Jag kan aldrig nöja mig med mindre.

Man får öva sig i att försöka hitta rätt spår i livet igen. Jag har skändligen misslyckats med det under de år som passerat. Fredsförhandlingarna har alltid gått i oförsonlighetens stå.

Jag brukar ibland inför högtider bjuda elever som är ensamma eller har det svårt hem till mig och flickorna. Det är sällan någon antar inbjudan men det leder ibland till intressanta samtal om livets meningslöshet. Som vikten av att vara någons vän.

Om barnen är säkra och glada så kvittar resten. Tänk att det skulle ta så lång tid att inse det.

Övning ger färdighet, heter det ju. Men jag tvivlar. Jag har under de här åren haft svårt att manövrera. Någonstans gick jag vilse. Jag har varit en dålig pappa, son och vän, jag har svikit människor. Men vad värre är: jag tycks ha förlorat mig själv.

Jag tittade in i dina ögon under ett ögonblick jag inte visste var det sista. Fortfarande kunde jag ana glittret från gruvan. Fortfarande såg jag ditt innersta. Nästa gång jag såg dig levde du inte mer. Jag dog lite då. Att skiljas är att dö en smula.

Rummet försvinner när jag minns våra vackraste ögonblick. Hennes skratt och ilska, röst och doft. Det onda bleknar och det goda förstärks. Men jag undrar för mig själv om man kan snabbspola tiden. Snälla Google translate, hjälp mig att förstå. Hur översätter man kärlek, sorg och längtan?

Jag gillar inte påsk, pappa. Det var typ då vi lämnande mamma för sista gången. Åh, lilla du, inte har vi lämnat henne. Det gör vi aldrig. Kom så målar vi ägg.

Jag blir aldrig färdig och det är som det ska med den saken. Jo, färdig med eländet har jag blivit, nu finner jag mig förvandlad till något annat. Något annorlunda. Annorlunda är bra. Vem vet, kanske blir det en gång lika vackert. Men alltså annorlunda. Jag tror jag vet vad det är. Jag har börjat förnimma den fulla innebörden av sorg.

Universum är oändligt, dessutom expanderar det. Kanske ligger det i sakens natur att något som är oändligt med nödvändighet måste växa.

Här, ta hand om henne. Ja. Jag lovar. Det är det enda viktiga. Lilla du, tiden är vår vän.

Så lägger sig vinden och tältduken slutar smattra och slå. Allt blir med ens alldeles lugnt och stilla. Du kryper ur sovsäcken och lämnar tältet. Jag iakttar dig genom tältöppningen när du sträcker lite på dig i morgonsolen. Plötsligt tjuter du till helt kort i en blandning av väl- och obehag. Du suger in den klara fjälluften. Du njuter, verkligen njuter. Så strövar du iväg över fjällheden och försvinner bakom en sluttning. Jag älskar dig, bästa kompis, tänker jag och ligger kvar. Bara en liten, liten stund till.

Det blev fred tillslut även på västfronten. I den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden 1918. Det åstadkoms genom att människor började prata med varandra. Jag har någon att prata med. Det kommer alltid en ny morgon. Tiden är min vän.

Musik:

The Cardigans: erase/rewind

Laleh: En stund på jorden

Keane: somewhere only we know

Smile

Relaterade blogginlägg:

Malin

Jämställdhet, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Spännande människor

Shrek (Fermis paradox 2)

1 januari, 20231 januari, 2023av adolphson

Nyårslöften är inte min grej. Det räcker att 2023 blir annorlunda än 2022.

När chansen ges bör man ta den. Det har jag ofta varit dålig på genom åren. Men en gång tog jag vara på den och ni kan inte tro vad som hände sen.

Nobelpristagaren Enrico Fermi har givit namn till Fermis paradox. Denna paradox belyser problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar. Fermi formulerade frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, påträffats.

Pappa, hur tänker du kring kärlek? Och kom inte dragandes med mamma nuigen. Du måste lyfta blicken.

Ja var finns den, kärleken? Och hur gestaltar den sig? Frågor man inte kan besvara är i allmänhet bättre än svar man inte får, eller kan, ifrågasätta. Men samtal med döttrarna är ofta intressanta på ett existentiellt plan och man får ta chansen när den ges.

Under förrförra valrörelsen gav jag mig ut i cyberrymden för att jaga träsktroll. Nu är perspektivet ett annat. Fermis paradox är emellertid lika tillämpbar med den skillnaden att det är jag som är träsktrollet. Låt vara ojagat – även om det på ett statistiskt plan borde vara skottpengar på mig som varandes vit, medelålders, heterosexuell man. Det är ju trots allt vi som hittar på det mesta av världens elände. Tur för vissa av oss att kollektiva bestraffningar inte tillämpas.

Det krävs mycket mod för att ge sig in i det okända. Som ett samtal med en tonåring. Ibland har man visserligen inget val, som när Malin dog, men ändå – det går att möta den ovissa framtiden på olika sätt.

Fakta är odiskutabel: Jag tog en gång en chans som ledde till att jag levde tjugotre år med någon som gick bort i cancer 2019. Hon paddlade en otroligt vacker kajak av mahogny som jag aldrig vågade prova, vi fjällvandrade, vi sjöng, vi reste och vi upplevde. Vi fick två barn.

Så här flera år efter hennes död inser jag, när jag åter lyfter huvudet, att jag tappat det. Kanske behöver jag en inspirerande vän, någon som får igång mig igen. Eller kanske inte, jag vet inte riktigt. Det är lite läskigt att definiera i vilken form man kommer ut på marknaden efter att inte varit där sedan 1995. Och att dessutom försöka ge relationsråd till en tonårsdotter. (Lär dig självförsvar och att springa?) Känslan är hursomhelst bäst beskriven som att ge sig ut i världsrymden som varandes Kapten Zoom.

Många människor, inklusive jag själv, är rädda för det okända och vill ha enkla svar på svåra frågor, vanans makt är stor. Älskar jag min partner? Jul och semestrar ska oavsett svaret på den frågan vara som alltid och köttbullarna ska fram varje onsdag. Detta är kanske skälet till att den som faktiskt borde separera inte gör så.

Rädslan för det okända kan vara paralyserande. Man tror lätt att hela livet faller ihop om det inte är som det brukar. Jag kan tillhandahålla ett empiriskt svar: det gör det inte. Det kan falla ihop av andra skäl, men inte på grund av förändring. Annorlunda är i allmänhet bra. Vi har hur många exempel som helst på när livet blivit bättre genom nya perspektiv och möjligheter.

(Kanske hittar vi här en delförklaring till varför en partner misshandlar och varför en misshandlad inte omedelbart flyr. Människor som bara har ett perspektiv tenderar hursomhelst att vara mer våldsamma än de som ser och präglats av flera.)

En sak står i alla händelser helt klar. Fermis paradox blir extra tydlig inom datingapparnas obegränsade cybervärld. För: var är de? Det borde ju finnas intelligent singelliv därute. Jag har provat nätdejting till och från, det erkänner jag utan omsvep för min dotter. Hon verkar helt oberörd av det som i min värld är ett stort erkännande.

Det normala samtalet med tonåring. Annorlunda är bra.

Hur det gick? Ja…, visst har väl en och annan hört av sig. Men det känns… ja, integritetskränkande. Det är, i min lilla värld, inte så det ska gå till när man blir kär. Fast det klart, annorlunda är det ju med appar. Sämre. Människor är ju så mycket mer än en bild och (i bästa fall) femhundra ord. Vi tittar på varann, tonårsdottern och jag. Jag inser straffsparken. Att jag på bild framstår som ett träsktroll från andra sidan galaxen eller mer seriöst: att man är körd som 52-årig manlig glesbygdsbo. Graningekängor ftw!

Hur kommer hen som kör snöplogen till jobbet? Är det rätt att samarbeta med SD? Varför finns det bara ett konkurrensverk? Varför dog hon? Finns det ingen i hela universum som vill besöka operan med mig? Frågor man inte kan besvara är i allmänhet bättre än svar man inte får, eller kan, ifrågasätta. Men jag har faktiskt svar. Jag tycker det hela kokar ner till ansvar gentemot mig själv och flickorna. Ingen annan än jag fixar livet åt mig. Så var det då och så är det nu. Tillvaron är konstant.

En sak till står dessutom helt klar, säger jag till hon som faktiskt fortfarande sitter kvar vid köksbordet. Det handlar inte om hennes mamma. Men den som till äventyrs vill hänga med mig måste vara av sådan dignitet att hon kan vara en pålitlig vuxen, vän, till mina döttrar. Varför? Ja, det är inte en extra mor vi pratar om. Men om jag hoppar över gärdesgården i förtid måste det finnas någon senior rådgivare kvar. Ett back office management. Sådana är viktiga att ha även för unga vuxna. Eller för 52-åriga män i staden och glesbygden. I synnerhet för dem, inser jag när jag tänker efter. Nu skrattar faktiskt tonåringen.

Jag tror hursomhelst jag funnit det, berättar jag slutligen. Lösningen på hur jag vill leva mitt liv. För än skymtar inte gärdesgården även om den ständigt snickras på. Jag vill våga prova nya, annorlunda, vägar i livet och rent allmänt försöka vara en så god och glad människa jag kan. Som det heter: nytt år, nya möjligheter! Love is all around! Och oavsett hur det känns, kärlek eller sorg, ensamhet eller flersamhet: det kommer inte alltid att kännas så här.

Annorlunda är därför bra.

Okej, pappa. Det ger sig nog för dig. Och för mig. Förresten vill jag pierca naveln. Alla gör ju det.

Nästa gång den ges ska jag ta den. Chansen kommer kanske aldrig tillbaka.

Jag lovar mig själv att 2023 ska bli, vid en jämförelse, ett mycket analogt år. Ett annorlunda år.

Musik:

Mozart: Trollflöjten (Hon och han)

Bowie: Starman

Tutta Rolf: en stilla flirt

Rikard Wolff: Kvinnan jag drömmer om

Relaterade blogginlägg:

Fermis paradox

Snövit

Daten från helvetet

Källor:

Wikipedia

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Falun/Dalarna, Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Spännande människor

bild 128: Bilbo

19 november, 202220 november, 2022av adolphson

Formuleringen ”att bygga ett monument över sig själv” är ett sätt att beskriva ett relativt omfångsrikt företag som onödigt. Men kanske finns egna monument i verkligheten? Är de i så fall onödiga? Vem har en byst över sig själv som barn om vederbörande inte händelsevis råkar vara Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea?

Engelbrekt. En kändis som aldrig besökte Falun. Karl Hultströms mest kända verk invigdes 1919. Engelbrekt är Faluns mest ovetande kändis, kanske

Ordet monument kommer från latinets monumentum där mentum avser sinne, minne, komma ihåg, och förleden i ordet borde avse singular (mono). Ett monument är alltså ett sätt att minnas någon eller något som på ett eller annat sätt satt sitt prägel i historien. Börje Salming, exempelvis, får snart en gata i Kiruna uppkallad efter sig. Monumenten möter alltid samma frågor. Hur ska det ut? Var ska det placeras?

Det finns en grupp på Facebook som heter selfies med ovetande kändisar. I gruppen lägger man upp en bild på sig själv med en kändis som är ovetande om att hen blir fotograferad. Det låter kul.

Selma är en kändis som bodde länge i Falun. Statyn invigdes 2011. Den har gjorts av konstnären Arvid Backlund utifrån en befintlig modell. Men inte modellen till vänster.

Jag brukar ibland ge mina elever en fältuppgift som innebär att de får ge sig ut i staden på jakt efter historiska spår. Uppgiften handlar i olika varianter om att identifiera den fjättrade Clio – alltså varför varje skildring av historien säger mer om den tid som den tillkom under än om den skildringen avser. Eleverna får leta efter kolonner, torg, religiösa byggnader, viadukter, bibliotek, amfiteatrar, badhus och statyer och arbeta med frågan om vad vi vill minnas, varför och vad vi kan utläsa av placeringen.

Revykungen (och) Ernst Rolf (till höger) föddes i Falun. Byst av Arvid Backlund i Hästparken.

Statyer väcker ofta känslor. Känd är dramatiken kring Engelbrektmonumentet i Falun. Drag var det också 1868 när statyn av Karl XII i Stockholm skulle invigas. Strindberg var skeptisk. Han beskriver saken i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son”.

Huvudstaden med dess höga kulturintresse ville resa en staty åt Carl XII? Varför? Var denne sista medeltidsriddare tidens ideal? Hade Gustav IV Adolfs och Carl XV:s idol blivit ett uttryck för den okrigiska tid, som bröt in? Var det ett eko från skandinavism-tiden, då Han selv etcetera skulle uppliva Sveriges multnade krigsrykte? Eller utgick det hela, såsom ofta händer, från bildhuggarens ateljé? Vem vet? Statyn var färdig och skulle avtäckas. Läktarna för åskådarna restes, men så olämpligt, att ceremonin icke för åskådarna kunde åses, och innanför inhägnaden ägde endast hov och bjudna, sångare och de betalande tillträde. (…) och alla ansåg sig äga rätt att se på. Tillställningen blev förhatlig. Man skrev och petitionerade om läktarnas nedtagande, men fick nej. Folket rörde på sig och ville riva läktarna, men då kom militären ut.

Vad säga? Att man 1868 visste att uppskatta sångare? Bra där, som det heter.

Min bror var ett mycket älskat barn. Han ansågs även bildskön (som bäbis). Det hela gick så långt att det övergick i någon sorts dyrkan, nästan kult, av honom. Allt medan jag och vår syster viftades undan som envetna och bråkiga. Som det föll sig fanns i familjens vänkrets en konstnär. Det verkade inte alls bisarrt, inte på något sätt konstigt eller överdrivet, att låta beställa en byst av endast ett, visserligen högt älskat, av sina tre barn.

Ack, flyktiga fåfänglighet! Ack påträngande förgänglighet!

Tiden fortsatte sin obönhörliga gång. Barndomens lyster bleknade till förmån för ungdomsaknens pipiga bröl. Allt längre in garderobens dammiga gömmor fann bysten sedermera ro. När modellen för konstverket många år senare skilde sig ville exfrun inte veta av någon stod av sin före detta make. Märkligt kan tyckas, men så var det. Bysten bidade nu sin tid i ungkarlslyan väntandes på Bilbo. Så slumpade det sig att den efter ett besök ”glömdes” hos mig. Varför någon åker omkring med en byst av sig själv i bakluckan (och tar med den in i huset som gästas) är måhända en rimlig fråga i sammanhanget.

Sedan dess har den tronat i mitt soprum – mest som ett skönt sätt att skrämma människor. Inte över tröskeln skulle denna obehagliga tingest från förr, detta vidunderliga monument över en svunnen epok. Så kom snilleblixten! Han är ju känd nu, junior. Bysten kan bli värdefull! Sagt och gjort: jag tog in den. Nu är den min! My precious. Pappa! Tog du in den!? Var ska du ha den?!

Min bror har en byst över sig själv som barn trots att han inte är vare sig Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea. Men verkligheten är också en annan. Han bygger genom sitt liv och sina gärningar ett monument över sig själv. En hyllning till livsnjutningen, glädjen, rättvisan och godheten. Det kan aldrig vara onödigt. Det var nog vad våra föräldrar och deras vänner såg i den lille gossen. Av samma anledning som vi människor i alla tider huggit stoder till vänskapens och kärlekens värn och ära lät de beställa en över honom.

Var och en må bygga sitt eget monument. Placera det närmast hjärtat, fota sig bredvid eller låt bli. Jag vill mena att om man bygger det (skyll mig gärna för att vara en klyschornas okrönte revykung) av kärlek är det aldrig onödigt.