Den dag då jag kasta svärmor i Volgasjön. Min svärmor, flickornas älskade mormor, har lämnat oss.
Pappa, du får inte dö”. Det där är ett återkommande konstaterade i mitt hem.
Min syster sa någon gång under sin sjukdomstid, lite galghumoristiskt, att vi sitter på den ruttna grenen på familjeträdet. Arv och miljö, gener och otur, se där insatserna i livets stora roulette. Döttrarna lever ut sin förtvivlan över den brutala verkligheten. ”Pappa! Varför dör alla kvinnor i vår familj!? Farmor som jag inte ens fick träffa, faster Helena, mamma, Julia. Och nu mormor! Och Viktor har ingen fru! Det finns inga kvinnor i vår släkt!” Det blir lite tragikomiskt. Ändå väcker det tankar. Jag funderar. Över de som gått före, över människor jag delat upplevelser med, över saknaden och spåren de lämnat och över risken att idealisera gamla tider och viktiga människor. Hon är saknad, mormor/farmor/svärmor/mamma/hustru Margareta.
1856 hittade några gruvarbetare benrester i en kalkstensgrotta utanför Köln. Detta var inget ovanligt men just det här fyndet visade sig vara unikt. Fyndet fann sin väg som gåva till en lokal gymnasielärare (sic!) tillika en entusiastisk samlare av fossiler. Sedermera fastslogs att detta inte var några vanliga benknotor utan ett märkligt fynd. Den sluttande skallen, kraftiga näsan och kraftiga ögonbrynsvalkarna skilde fyndet från våra egna förfäder.
Nyheten basunerades ut: man hade funnit en ny människoart, äldre än Bibeln! Detta var kontroversiellt och nyheten möttes av misstro. Kyrkan ropade kätteri. Mängder av alternativa förklaringar förfäktades av andra. Men allt fler fynd styrkte det faktum som dittills avfärdats som skadade lämningar av vår egen art – det har funnits en annan människoart som levt sida vid sida med oss.
Neandertalaren har redan från början utmålats som en dum barbar vilket kanske inte är så konstigt. Möjligen ligger det något provocerande i att vi delat jorden med en annan människoart, kanske behöver vi rättfärdiga att vi finns kvar medan neandertalarnas själar lämnat jorden. Kvar lämnade de ett avlägset eko av sig själva, några knotor och lite DNA i var och en av oss. En dyster slutsats är att vi ofta anser människor vi delar jorden med som mindre värda. Sent har vi insett att vi inte borde utgå från att homo neanderthalensis är trångsynta eller dumma. Själv har jag sedan internets barndom som alias ibland brukat kalla mig Neandertalson. Oklart varför. Varför håna någon man inte känner? Men något av neandertalare har jag alltså i mig.
Hon har alltså lämnat oss nu, min svärmor. En fin människa som jag känt lika länge som min egen mor. Margareta dukade till sist under i samma förhatliga sjukdom som tog hennes dotter, förloppet var exakt det samma med den skillnaden att hon blev nästan åttio år. Lika mycket värd som alla andra människor men så värdefull för oss. Vi gråter, skrattar och minns, flickorna och jag. Vi är rika som fick lära känna henne.
Det finns alltså inga kvinnor kvar i familjen. Eller? Jo. En hel drös med döttrar som väntar på att ta livet i besittning. Det är Mina, Liv, Louise, Line, Elinora och Lykke. Det är underbart, leve livet! Mina (döttrar) har inte den onda genen. Men otur kan man ändå ha. Det har de lärt sig den hårda vägen. Oavsett, min uppgift är att inspirera dem att göra sina liv underbara och fundera över varför de är unika i sin tid. Som jag ser det skiljer vi oss inte från neandertalarna i det avseendet.
Jag må sitta på den ruttna grenen, men istället för att fundera över när den går av sneglar jag upp mot solen som bryter igenom lövverket och ler lite för mig själv. Faller gör jag förr eller senare men jag fortsätter resa mig tills allt som finns kvar av mig är några benknotor och ett eko av en viss tid i universums stora tombola. En tid av tur och otur, sorg och glädje.
Vad svarar jag på döttrarnas önskan om ett evigt liv för mig? Jag tackar för omtanken men berättar att det låter jobbigt. Det viktiga är inte när jag dör utan hur det kommer att kännas den dag det sker. Min förhoppning är att det känns bra för mig och att den närmsta omgivningen sörjer. Får jag välja tidpunkt väljer jag den sextonde november klockan 21.48. Dels för att det normalt sett är den dystraste tiden på året och dels för att någon form av cirkel då skulle vara sluten.
Så jag svarar: ”Vet ni, jag kommer att dö en dag. Och när det sker vill jag att ni sjunger två sånger:
Det var en gång jag tänkte att punchen övergiva men det får aldrig ske så länge jag får leva. Och när jag en gång dör så står det på min grav: här vilar en som svenska punchen övergav! Jag gillar, jag gillar punchen, jag gillar den som punchen skapat har. Jag gillar, gillar punchen, jag gillar punchen och dess far!
och
I dag ska pappa i jorden fram med de dukade borden ack vilken glädje och ack vilken fröjd. Får vi int’ peppar och kringlor så får vi väl brännvin och semlor, det gör det samma blott själen är nöjd.”
Hon skrattade alltid när jag sjöng ”Svärmor”, svärmor. Det är bra Fredrik, sa hon. Det är tur vi har dig. Det är vid närmare eftertanke tvärt om, jag har haft tur att ha en sådan omtänksam svärmor. Tack för all godhet mot mig och flickorna, tack för all trevlig samvaro och god mat. Vi strävar väl vidare en stund, vi andra. Ett fint sällskap fattigare men många minnen rikare fortsätter vi.
På påskafton kom hon upp ett tag och gav mig en kram. Ett vemodigt leende och vi utbytte blickar i tyst samförstånd. Mer behövdes inte. Låt barnen ha en fin påsk, sa din blick.
Vila i frid, kära Margareta. Vi saknar dig.
See you in Liverpool.
Relaterade blogginlägg
Musik:
Källor:
Bregman: I grunden god
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.