bild 126: cirkulärt

Styrsö i början av november 2022. Under några dagar företar jag en resa genom både gamla album och inom mig själv. Inombords, så att säga.

Morfar, antingen bakom eller framför kameran, på en isig båt. 1920-tal

Den som äger information äger framtiden, sägs det. Pengar, makt och inflytande är vad hen i så fall äger. Jag vill inte ha något av det där. Lätt sagt av någon i min privilegierade sits, jag vet. Jag vill istället äga historien. Min historia. För då äger jag också framtiden. Det är oändligt mycket viktigare än materia.

Morfar och mormor har träffats på Styrsö. 1930-tal. Resultatet blev…

Min gamle vän Patrik hörde av sig med ett önskemål. Hans son Johan har precis gått bort och det var föräldrarnas önskan att jag skulle skriva en vers. Jag lovade att försöka mot villkoret att de både fick refusera och ändra som de önskade. Jag är ju ingen poet, självklart inte, men vissa förtroenden får man inte backa ifrån.

…att mor och far gifter sig, på bilden flankerade av moster Lena och hennes Lennart, i Styrsö kyrka 1966

För 30 000 år sedan begravdes vissa människor i överdådiga gravar tillsammans med pärlor av elfenben, armband, juveler, konst och allehanda skatter. Andra fick nöja sig med ett hål i marken som sista viloplats. Ojämlikheten spåras i historien genom egendom. Hur mycket rikedom den döde fick med sig i graven eller hur många hektar han i livet ägde. Men du kan ingenting ta med dig när du dör. Ägandets historia fortsatte och ur den föddes hierarkier. Och så är det förstås än idag. Men jag funderar över något som historien inte lika enkelt besvarar: går det att vara känslomässigt ojämlik?


Styrsö kyrka i november 2022. Släkten följa släktens gång

Det råder järnhårda missförstånd på många håll och kanter. Det är ibland nedslående. Det måste vara ett missförstånd att Johan lämnat alldeles för tidigt. November bjuder på karameller av granit, menar Tranströmer. Han har nog rätt. Plomberna ryker så det står härliga till. Det har de visserligen alltid gjort och inte bara under min födelsemånad. Samtidigt: det konstrueras en playa utanför vårt fönster. Liknar sånt!? hade säkert morfar muttrat om saken.

Den enes strand är den andres båtebacke

Jag satt länge och tänkte på Johan. Jag har genom åren följt honom och hans föräldrars liv på visst avstånd, som man gör numera. En så vacker relation de verkar haft. Samtidigt som jag nåddes av hur illa det stod till med Johan fyllde min gudson Sixten år. Livets växlingar. Jag skrev ett par rader, med inspiration från så långt tillbaka som Johans dop. Hans föräldrar bearbetade raderna så det blev som de tyckte passade. Några rader om Johan. Deras rader. Det är Johans närmaste som äger hans historia. Johan förblir en inspiration trots att hans liv blev kort. Så kommer det alltid att vara.

En snäll, varm, glad och omtänksam vind drar över vattnet. Den övervinner hinder. Plötsligt är vinden borta. Som den försvunna diamanten.

Först råder storm, sedan istid. Till sist: värme, så mycket värme. Resan på Styrsö kastar mig mellan hopp och förtvivlan. Men alla människor jag möter, de som gått före, de jag nu lever med samt de jag ännu inte mött – jag vore bokstavligen inget utan dem.

Jag äger massor med information, om mig, mina vänner och min släkt, alltså äger jag framtiden. Bilderna som här publiceras visar en resa på nästan hundra år.

Jag vet inte om det går att vara känslomässigt jämlik. Dotter 2 tyckte slutligen att jag blev lite väl tungsint där i min stol i huset på Styrsö. Tänk inte så mycket, pappa. Lev lite istället. Spring, det gör dig ju glad! Dotter 2 är något på spåren.

Banknestorn Hans Dahlborg har gått ur tiden. Jag hade nöjet att träffa honom då och då. Han sa en gång att en människas kapital är den återstående livstiden. Om det är ens rikedom, funderar jag, borde det avgörande vara hur man förhåller sig känslomässigt till det förflutna.

Styrsö i november 2022. Resorna möts, den inre och den yttre, allt är cirkulärt. Alla äger vi vår historia, men bär den olika. Bättre inombords än utombords, som det heter. Eller, det heter det väl inte men jag påstår det.

I forntidens Egypten var solguden Ra skaparen. Världen var från början ett blått hav och ur havet steg en kulle där det växte upp en blå lotusblomma ur vilken Ra kom och skapade världen. Han gör varje natt en resa med en båt (månen) över himlavalvet och återkommer varje dag i soluppgången

Musik:

Mozart: Laudate dominum

Whitacre: Sleep


Källor:

Harari: 21 tankar om det tjugoförsta århundradet

Tranströmer: Sorgegondolen, November i forna DDR


bild 125: dies irae

Ett skepp kommer lastat.

Jag sitter, när dessa rader skrivs, i köket i huset på Styrsö. Allt är tyst, förutom vindens tag om husknuten blandat med det avlägsna smattret från försvarsmaktens övningar. Ett fartyg ligger på redden. Borta är stojet och skratten från sommarens badande människor. Barnen sover. Kaffet ryker ur muggen. Tankarna far. Oj, vad jag tänker och processar. Stirrar, som Viktor kallar det. Slutsatsen levereras redan nu: jag är briljant.


Kom ihåg att du är dödlig. Tusen gånger har jag använt detta citat. Men är det rimligt att begrunda vår dödlighet hela tiden? Är inte en viktigare fråga att fundera över vad jag består av? Vad som är min essens här och nu?


Får jag feeling och vill gå upp och hålla tal så hindra mig. Det vad var vad jag, lagom storstilat, lät meddela Mange strax innan vi häromveckan besökte V-dala nation som höll middag för föredettingar.


Dies irae är latin och betyder vredens dag. Det är en förekommande del i den kyrkliga (katolska) dödsmässan (Requiem). Jag sjunger den satsen, och andra, i Mozarts Requiem. (Kom gärna och lyssna.) Varannan dag är en vredens dag i mitt liv. Varannan klättrar jag på väggen. Eller, rättare, tittar på väggen bekvämt tillbakalutad i min fåtölj. Jag flyttar blicken. Stirrar, måhända. Växlar krokus, förlåt, fokus, iakttar min hibiskus. Det är meditativt. Den är så grön och fin. Magnifik, faktiskt. Ett tag trodde jag att den skulle dö. Men det gjorde den inte. Inte än, iallafall. Vi är ett, min hibiskus och jag.


Magnifik

Ingen står väl ut någon längre stund tillsammans med någon med stukad självkänsla. Man måste nog älska sig själv för att bli ett bra sällskap. Konsten att hitta en vän är att inte ens försöka. Jodå, nog vet jag allt det där. Och det är heller inte problemet. Jag är inte besviken på livet. Jag är en bra far, begåvad lärare, duktig körsångare, en god vän och en rätt kul person (för det mesta). Jag är stolt över hur jag burit och klarat familjen sedan Malin blev sjuk och dog. Jag stod fast i eländets stund – och jag står ännu. Jag bär min livshistoria med stolthet. Jag är intresserad av människor och gillar att lyssna. Jag ser alltid den jag har framför mig.

Det är alltså inte självbilden som är problemet. (Eller det kanske det är, men att den är för uppblåst. Det får bli ett annan blogginlägg,) Mitt problem innebär något annat. Det handlar om den ohyggliga känslan av att stå i skuld. Skulden av att vara den som överlevde, klarade sig, den som fortfarande har lyxen av att som enda problem hantera allehanda dagliga i-landsproblem. Skulden som tillkommer den som saknar någon som lämnat på samma gång som hen saknar någon som ännu inte kommit.

Varannandagsvreden lägger sig alltid relativt snart. Men kampen består. Kampen för att tina upp isen i hjärtat. Isen som kommer av att jag inte känt värme på väldigt länge. Insikten att jag måste lyssna till mina känslor, tillåta mig att bli lite kär varje dag och samtidigt stå ut med känslan av att inte veta något om framtiden men att duga ändå.

Det där blev måhända komplicerat. Kanske handlar det om svårigheten det innebär att skiljas. Att skiljas är förvisso att dö en smula. Samtidigt: är det slut så är det slut. Hon lämnade mig. Jag lämnade henne. Det är över. Jag finner mig lämnad (men inte övergiven!) med mer eller mindre angenäma minnen. Icke desto mindre är det slut. Det ges inget utrymme för velande. Livet vissnar ibland men dör inte. Man återhämtar sig, trots vanskötsel, ytterligare en liten tid. Så som min hibiskus. Den magnifika. Den briljanta.


Mange hann inte. När det blev dags för en hyfsvisa for jag upp som skjuten ur en kanon. Bryskt avvisad lommade jag snart tillbaka till min plats. Nej hyfsvisor, sådant håller vi inte på med längre. Nehej. Så kom ögonblicket. Talarstolen var min. Vi la in dig när vi hade en längre paus i schemat. V-dala känner mig.

Jag kom (äntligen) ner från scenen, sjönk ner på stolen. Henrik nickade glatt åt mig: lysande Fredrik. Petra skrattade åt mig. Fast ett glatt, vänligt skratt. Ett skratt från förr. Och så Mange. Min bäste vän. Han tittade på mig varvid han yttrade Du är tillbaka. Om du visste hur länge jag väntat på det där. På vad, undrade jag. Du ska inte hålla på och förbereda tal med logos, patos och skit. Du ska få feeling och bara köra. Då är du briljant.


Dies irae, vredens dag, syftar måhända på hur arg man kan bli över orättvisan i ett dödsfall. Eller över att skiljas. Men där finns också hopp och framtidstro. Det gör det alltid. Lyssna på musiken så får du se.

Briljans

Jodå, jag känner nog till att jag är dödlig. Döden ler åt oss alla, allt man kan göra är att le tillbaka, för att citera Gladiatorn.

Jag hoppas och tror att jag består av kärlek, glädje, harmoni – och lite briljans. Det är vad jag behöver påminnas om i det fall jag nödvändigtvis måste påminnas om något. Och kanske är det som Marcus Aurelius lär ha sagt: man får acceptera döden i en glad anda som upplösningen av de element av vilka varje varelse är sammansatt. Död är jag alltså först när jag förlorat min briljans.


Jag blickar ut genom köksfönstret. Ett fartyg ligger på redden. Av döma av läget väntar den på last och uppdrag att ta till någon avlägsen destination på andra sidan haven. Lite som jag, ungefär. Nog är vi väl lite smått briljanta, både fartyget och jag?

Briljans klockan 07.52 den 30/10 2022

Ett skepp kommer lastat. Snart är det försvunnet i fjärran på sin väg mot mål där nya vänner och erfarenheter väntar.


Musik:

Mozart: dies irae

Verdi: dies irae

Bo Kaspers orkester: hon är så söt


Källor:

Wikipedia

Samtal med vänner

Strindberg: Tjänstekvinnans son

Gladiator (film)

Torgny Segerstedt 2

En av mina idoler är Torgny Segerstedt. Han är känd för sin samtida kritik av Hitler och nazismen. Trots påbackning från Sveriges regering och det nazistiska Tyskland stod han på sig. Känd är formuleringen, några dagar efter att Hitler tagit makten 1933, Herr Hitler är en förolämpning.


Det har nämnts tidigare: fascism kommer från latinets fasces vilket betyder spöknippe. Ett enstaka spö kan man bryta men ett helt knippe är svårare. Innebörden är att individen är meningslös medan kollektivet är viktigt och starkt.


De bara växer och växer. Landets näst största parti är numera SD. Det är svårt att ta in. Efter valet har frågan om hur man, vi andra, ska se på partiet och dess väljare blossat upp. Åsikten att SD inte är ett fascistiskt parti är tämligen etablerad. Inte heller rasistiskt, åtminstone inte rakt av. Uppfattningen att SD är ett parti bland andra men med ofta dålig politik och ibland rasistiska, homofobiska, sexistiska, och islamofobiska inslag samt med företrädare som beter sig märkligt tycks utgöra konsensus.


Det mångkulturella samhället är komplicerat men egentligen något fullständigt naturligt. Varje människa är ju mer än en sak. Jag själv, exempelvis, är bland annat lärare, man, socialliberal, svensk, falubo, heterosexuell, (ensamstående) pappa, son, centerpartist, bror, körsångare, protestant. Alla dessa saker innebär olika roller och identiteter. Fascismen avvisar detta. Den kräver nationalismens exklusivitet. Men alla har som sagt fler identiteter än exempelvis ”svensk” och ibland krockar dessa identiteter. Fascismen accepterar emellertid inte någon krock eller kompromiss, den vill renodla endast en identitet: nationalismen.

Fascismen menar alltså att endast en identitet är möjlig, att min nation är överlägsen och att mina skyldigheter enbart är mot den. Inga andra intressen kommer före nationens. Allt som tjänar nationens intressen är bra och allt som inte gör det är dåligt. Fascistens liv är enkelt och hens tillvaros moraliska dilemman och problem lätta att lösa. Fascismen förser dessutom sin tillbedjare med exklusivitet och tillhörighet.


Vi är i allmänhet rätt dåliga på att förklara vad facism är, det sker ofta genom att slå på stora trumman. Och när vi gör det, exempelvis genom exemplet Förintelsen, uppstår problem. När den som nås av fascismens lockrop ser sig i spegeln ser hen inte någon massmördare. Det där är inte jag – alltså är jag inte någon fascist, tänker vederbörande. På så vis skjuter vi över målet. Men ondskan (jag ser fascism som något ont) är mer komplicerad än så. Den är nämligen vacker. Reflektionen ur den fascistiska spegeln visar något fint, gott och överlägset. Den visar det vackraste landet i världen med det bästa folket som den som speglar sig är en del av.

Detta låter ju illa. Och vi vet hur det slutar. Uppsidan är att besvärjelsen släpper ganska snart. Efter andra världskriget begick ungefär 20% av nazisternas ledare på olika nivåer självmord medan resten, liksom befolkningen i stort, hittade och bejakade andra identiteter hos sig själva. Visst har Tyskland och dess befolkning jobbat hårt med skulden efter kriget. Visst skördar högerpopulistiska partier just i detta nu framgångar runt om i världen. Men det går att vända utvecklingen även om kostnaden är hög.


Kan man skälla SD för att vara fascistiskt? Nja. Forskningen säger i stort sett nej – om än med med reservation för vissa drag (se länk nedan). Då infinner sig frågan som jag så ofta ställt mig: hur många spår kan vi acceptera? Hur mycket eller lite sprungen ur fascismen kan man vara?

Jag har missbedömt hur stark viljan är att samarbeta med SD hos många borgerliga politiker och väljare. Det är bara Centerpartiet som håller gränsen. Men gör vi, jag, rätt? Är min paria rimlig? Kan man samarbeta med åsikter som sexism och rasism för att få igenom bra politik? Nej, jag anser inte det. För då undergräver man på sikt sina egna värderingar. Man legitimerar de åsikter man inte vill ha. Samtala och debattera, ja. Inte samarbeta.


Kollektivet är förvisso viktigt och ofta starkt men det kan faktiskt ha fel. Det krävs, som jag ser det, ansvarstagande individer för att bygga ett bra kollektiv. Därför behövs liberala tankar som en motvikt till nationalismens vägar. Jag kommer inte att backa från min övertygelse. Jag hälsar, pratar och debatterar gärna med SD:s representanter, eller med verkliga fascister, men samarbetar gör jag inte – det vore att en förolämpning mot min idol Torgny Segerstedt.


Relaterade blogginlägg:

Torgny Segerstedt


Musik:

Vocalise

Strömstedt: Lyckolandet


Källor:

Det finns några läsvärda böcker om den mänskliga naturen. Ofstads Vårt förakt för ondska, Bergmans I grunden god, och Hararis tre böcker som 21 tankar om det 21:a århundradet är intressanta. Man kan även läsa vad några ledande forskare anser om att kalla SD fascister här. Artiklar och information om Segerstedt finns på torgnysegerstedt.se


bild 123: ett härligt gäng

Det har varit en intressant mandatperiod. Det har varit en intensiv valrörelse. Inte riktigt så hård och vulgär som jag i förväg fruktade, men intensiv. Jag har då och då, och i synnerhet nu i slutet, påstått att Åkesson skulle, om M fortsätter krympa och SD växa, kunna bli statsminister. Hur kan jag på allvar hävda det, har det undrats.

Camilla

Jag har också återkommande argumenterat att Centerpartiet inte förflyttat sig en meter. Vi står stadigt kvar där vi alltid stått. Det är L, KD, M som på riksplanet ändrat position. (Och faktiskt SD men åt andra hållet, från nazism mot demokrati.) Dessa påståenden retar den nationella högersidan men är fakta.

Mats

Jag inser självfallet hur svårt det är för Åkesson att bli statsminister. Först måste han övertyga M & co om att bli deras kandidat sedan ta sig igenom en statsministeromröstning i riksdagen. I den får inte fler än hälften av ledamöterna rösta emot honom. Sålunda har han som opinionen ser ut inte det stöd som krävs för att bli statsminister, men allt är förstås beroende på valresultatet.

Susanne och Annie

Som ledare för det näst största partiet kommer Åkesson att få frågan av talmannen om han har möjlighet att bilda regering. Svaret kommer sannolikt att vara nej. Det är det troliga. Men det är inte det jag diskuterar. Det jag vill sätta fingret på är att det inte är en omöjlighet att det sker. Osannolikt, ja. Omöjligt? Nej. Man måste kalkylera med möjligheten, även om den är liten, när man lägger sin röst på ett parti som kan tänka sig ett samarbete med SD.

Bröd, skådespel och ett budskap

Varför är man som M/KD/L-väljare så rädd för Åkesson i regering, egentligen? Om SD är ett parti bland andra så är väl allt gott nog? Om ett parti ändrat sig om ett samarbete med SD – varför skulle det inte kunna ändra sig också angående Åkesson som minister? Varför skulle SD nöja sig med att enbart vara valboskap (ett problem som även finns på andra sidan med V)? SD:s huvudfiende är det man kallar vänsterliberala värden. Så även om de står utanför lär de synas i regeringens politik, det kan man vara säker på.

Varför är vi Centerpartister så emot SD? Jo, det handlar om deras syn på människor. Grundläggande liberala värderingar är vikten av alla människors lika rätt och värde, alla människors rätt att vara fria att forma sitt eget liv. Nu är SD riktigt nära regeringsmakten. M, KD och L anpassar redan sin politik och retorik efter dem. Centerpartiet, och Annie, visar att en annan väg är möjlig. Vi väljer medmänsklighet, hopp och framtidstro som utgångspunkt. Det vi påstår om SD är ingen bluff, alarmism eller tomt prat. Det vi varnar för stämmer. SD ställer människor mot varandra, skapar splittring och slänger bränsle på en redan brinnande klimatkris.

SD:s politik innebär sämre rättssäkerhet. systematisk diskriminering, likriktning av kultur och media, ökade utsläpp, kraftig minskning av biståndet. Som Annie säger: ”Centerpartiet kommer aldrig ge SD nycklarna till Rosenbad. En röst på oss är en röst för klimatets bästa och för liberal politik utan främlingsfientlighet.”

Jag beundrar henne. Hon är min partiledare. Min statsministerkandidat.

Min partiledare

Centerpartiet har inte bytt sida. Vi står som sagt kvar. Om valresultatet talar till vår favör tycker jag M och KD, gärna under nya fräscha partiledare, kan återkomma till alliansen så bildar vi en äkta, borgerlig, regering utan stöd från SD. För de lägger förslag mot jämställdhet och klimat, de vill utvisa människor som inte gjort en fluga förnär, de är populistiska och saknar anständighet. Jag är inte socialist, verkligen inte, men jag föredrar Magdalena Andersson som statsminister framför det högernationella alternativet alla dagar i veckan. Åkesson blir antagligen inte statsminister. Men det kan inte uteslutas helt. Han kan definitivt komma att ingå i regeringen om den sidan vinner.

Det har varit en intensiv valrörelse där ett härligt gäng kämpat tillsammans. Nu lutar jag mig tillbaka och avvaktar resultatet. Några minnesvärda ögonblick är när lokala SD under en debatt menade att ”ska DU representera er? Ja, då blir det kul iallafall.” Varvid Susanne, som normalt sett representerar oss i debatter muttrade ”tack för den, men hur roliga är SD själva egentligen?” Susanne, klippan. Eller Agneta, min idol, som alltid stått redo med uppmuntrande och kloka ord (senast nu på Fullmäktige men de behåller jag för mig själv). Och nestor Mats, förstås, den rutinerade hedersmannen. Och Göte! Jag vill följa med på kryssning! Jon, som delar min motvilja för dörrknackning har troget kämpat vid min sida, alla påhejade av general Anne-Li som hållit ihop det. Den alltid lyssnande Daniel och super-Jenny. Ni betyder mycket för mig och jag är glad att jag lärt känna er.

Mats och Agneta

Det har varit tufft men roligt att vara politiker under mandatperioden. När det varit svårt har jag påmint mig om att Malin gav mig sin röst, tillsammans med 143 andra falubor, och det har känts som en hederssak att slutföra det jag åtagit mig. Jag har gjort så gott jag kunnat. Utan stöd och hjälp från de som nämns eller syns i detta blogginlägg hade det inte gått. Tack, ni härliga människor!

Så. Kampanj på stora torget och möjligen dörrknackning återstår. Sedan är det över. Fortsättningen ligger främst i medborgarnas händer men också lite i partiets. Om det inte blir någon fortsättning ber jag att få tacka för mig. Det har varit ett nöje och privilegium. Fler borde prova.

Susanne, Elisabeth, Jenny

Relaterade blogginlägg:

144 kryss


Musik:

Mozart: Figaros bröllop (conzonetta sull-arian)

Wadling: nu lyfter vi från marken


Källor:

Annie Lööf

bild 122: Finlands Lejons orden

Det finns tillfällen i livet som först senare framstår som viktiga, det var inget man förstod medan de inträffade. Sedan finns det andra tillfällen då man genast inser att det är något unikt och viktigt man är med om. Det finns även händelser som på sikt ger perspektiv. Jag tänker (som exempel på det första) på när jag bad Mange om att få Malin som bordsdam eller (som exempel på det andra) på en ordensutdelning på Finlands ambassad eller (som exempel på det tredje) på en resa genom Frankrike i minibuss precis i slutet av ett årtusende.

En resa i slutet av ett årtusende

Finlands Lejons orden delas ut av finska staten och republikens president är dess stormästare. Orden instiftades av Mannerheim 1942 – mitt under brinnande världskrig. Den andra finländska orden heter Finlands Vita Ros och föddes efter självständigheten 1917. I Sverige har vi också ordnar – Wasaorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och, för de kungliga, Serafimerorden – men de är i stort sett avskaffade.

Kommendörstecken för Finlands Lejons orden runt Johans hals

Som det fallit sig har republikens president, och alltså tillika stormästare i Finlands Lejons orden, beslutat sig för att anse min vän Johan som förtjänt och i enlighet därmed utse honom som kommendör av denna orden. Därför var vi några, som förutom den närmaste familjen, som inbjudits att övervara det högtidliga tillfället. Vi passade givetvis på att ses under mer otvungna former redan kvällen innan där vi, Johans ”lustiga” vänner, drog alla ”skämt” vi kunde komma på. För att ha det gjort, liksom. (Vad heter Finlands marinminister, när ska jag och Mange hålla våra hyllningstal, får man sjunga O, gamla klang, är det inte lite tidigt, och för mycket, att bli kommendör, etcetera.)

Men nej. Detta var inte tillfället för lättsam vinfryntlig putslustighet. Stämningen var tvärt om mycket högtidlig. Ambassadören Maimo Henriksson tog hjärtligt emot, berättade om fastigheten ambassaden är inhyst i och något om ordens historia. Det hölls ytterligare tal om Johans insatser varvid den högtidliga ordensutdelningen ägde rum. Därefter vidtog en storstilad lunch. (Någon kör efterfrågades inte).

Jag slogs under dessa två timmar dels av effektiviteten i genomförandet utan att det på något sätt kändes forcerat och dels av det djupa allvar som man tog på Sveriges gemensamma historia med Finland. Den stolthet och högtidlighet som inramade händelsen var påtaglig. Ambassadören var dessutom en utomordentlig värd. Trots högtidligheten satte hon tonen för en mycket vänlig, välkomnande stämning.

Jag hör att ordensväsendet är påväg tillbaka i Sverige. Det tycker jag är bra. Det är ett fint sätt att uppmärksamma viktiga insatser. Jag kan visserligen inte närmare värdera Johans insatser som lett till hans utmärkelse men däremot dra slutsatsen av vad som sades om honom. Och den är att detta är synnerligen väl förtjänt. Tänk att ha gjort insatser för både Sverige och Finland som leder till den typen av uppmärksamhet, tänker jag närmast hänförd.


Hur det än är var det samma vänner då som nu som återigen samlades. Det är det ju alltid oavsett Finlands Lejons Orden. Men nog är jag glad och tacksam över möjligheten att närvara vid detta tillfälle. Man kan man visserligen aldrig så noga veta men något säger mig att jag aldrig mer kommer att uppleva en utdelning av Finlands Lejons orden. Det är sannolikt något jag böjd av ålder kommer älta länge för vem som möjligen orkar lyssna längre än två minuter därinne på hemmet. Och då jag till ambassadören…

Det ska erkännas. Jag hade bra gärna tagit emot medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst som man får efter trettio år i statlig tjänst. Men jag är ju inte statens man (något jag mer än gärna varit) så det blir väl guldklocka, eller något, istället. Men, suckar jag för mig själv, den som fikar den samme vare den evigt förlustig. Folkets kärlek är istället min belöning. (Eh, ja, inte egentligen, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.)


Det saknas någon på bilden från trippen till Frankrike, ovan. Hon står nämligen bakom kameran. På den nedre är hon abcent. Några människor har också tillkommit under resans gång. Det är först efteråt man förstår deras betydelse.

Resan pågår

Musik:

Te Deum (för Johan!)

Adolphson och Falk; ifrån

Händel: Alcina

bild 119: blås ut

Stearinljuset brinner i mormors och morfars gamla hus i Halsvik på Styrsö. Flickorna är inte hemma. Jag är således ensam med mig själv och ekon, eller tinnitus om man så vill, från förfluten tid.

Jag börjar vid det här laget, tjugofyra stycken har det hunnit bli, känna igen de olika faserna på semestern. Först sover jag i princip dygnet runt. Sedan njuter jag frossarens överdåd. Därpå följer ångesten över frosseri, såväl verkliga som inbillade tillkortakommanden, följt av tankar om framtiden. Därefter längtan efter att göra nytta, den lutherska driften att återgå i tjänst.

Morfar, i ljus skjorta och omgiven av ”pöjkarna” ombord, kanske på fartyget Albertina, gissningsvis tidigt 1920-tal. Jag vet att han var uppskattad ombord. Semester kom i blygsam omfattning först på 30-talet,

Tankarna far som de vill när inga döttrar kräver omsorg eller uppmärksamhet. Vem är jag och vad håller jag på med? Snart tjugofem år på samma arbetsplats. Ensamstående pappa mitt i livet. Vad tjänar allt till? Kanske kan de som gått före viska råd genom svartvita fotografier, hoppas jag i skenet av mitt stearinljus.

Morfar, till vänster, ska gå i land på permission i någon av världens alla hamnar. Tidigt 1920-tal. Permissioner är korta, återvände man från dem väntade en bonus. Semestrar är långa och bonuslösa

Jag tittar på bilder från mormor och morfars liv. Kameran har frusit tiden och återger ögonblick av strävan och glädje för hundra år sedan. I deras hus bläddrar jag försiktigt i stumma album. Så ser jag faktiskt på det: huset är inte mitt, eller min brors, vi har det endast till låns en liten tid att förvalta. Och nu är det alltså fjärde generationen som härjar runt i det. Bilderna visar ett liv från ett kargare Styrsö. Mormors Styrsö. Bilder från ett hårt liv till sjöss. Morfars liv.

Mormor, tvåa från vänster, är ledig och tittar på fotboll tidigt 1920-tal. Numera är planen flyttad men min löpning tar mig då och då förbi här

Någon som känner mig uppmanade mig nyligen att inte grubbla för mycket. Kanske har hen rätt. När jag misströstar brukar jag försöka sätta saker i perspektiv. Ett sätt är att göra på det viset jag brukar inleda mina kurser: eleverna får tänka på jordens historia som ett enda istället för fyra miljarder år. Bakterierna hade, genom den jämförelsen, i ensamt majestät härskat över planeten till oktober. Livet, som vi känner det, uppkommit i november. Tjugofemte december skulle dinosaurierna dukat under och vid pass klockan 23 på nyårsafton skulle de första människorna dykt upp. Vi skulle levt som jägare och samlare i en knapp timme för att två minuter i tolv uppfinna jordbruket och under den återstående minuten uppleva resten av historien: pyramiderna, antiken, medeltiden, världskrig och allt annat.

Gamla dansbanan. Möjligen tog morfar och mormor en svängom under ledig tid på 1920- och 30-talen. Numera är den sedan länge riven

Till Styrsö kom morfar för knappt hundra år sedan. Anledningen till besöket var att hälsa på två av sina systrar, Berta och Soffi, vilka gift sig och flyttat hit från Gullholmen i Bohuslän. Han presenterades för (mormor) Astrid och tycke uppstod.

Ett rum med utsikt. Jag är ledsen att säga det mormor, men morfar hade rätt

Mormor, född i Wiktorsgården på Styrsö Tången, ville att hon och morfar skulle bo inne på ön. Men morfar, som var sjöman, ville se havet och så fick det bli. Släktskrönan hävdar att det var enda gången under deras femtioåriga äktenskap han sa emot henne. Sagt och gjort: mark ordnades i det isolerade Halsvik och 1936 stod huset färdigt. 1939 föddes mor Anita och några år senare moster Lena. Kanske ville han bo där för att ena systern gjorde det, fast i den södra delen. Halsvik delas på mitten av en klippformation.

Pappa! Hallå?! Vakna! Ska vi bada? En ur den fjärde generationen tittar ut och drar mig tillbaka till nuet

Mormor trivdes nog aldrig fullt ut i Halsvik. Hon ville ju bo i Ma-a (dialekt) och såg sig alltid, samt oss övriga, som egentligen varandes Tångenbor – oaktat det faktum att min familj bodde i Dalarna. Sitt hem i Halsvik kallade hon Blås Ut (eftersom det alltid blåste tyckte hon) och lät därför häcken växa hög till skydd från havets vindar.

Numera tuktad oxel från 1936. En gång stod ett staket under häcken

Jag har sovit, frossat, haft ångest och funderat över framtiden. Nu tänker jag på undervisningen igen. Allt loopar. Vem jag är och vad jag håller på med spelar, med lite perspektiv, strängt taget ingen större historisk roll. Vad allt tjänar till, ja, svaret på den frågan kanske jag finner på en kaj bortom haven.

Semesterns grubbel gör gott för att cirkeln kan slutas. Det finns, inser jag, inga skuggor från en förlorad värld som kan hjälpa mig men nog är de ett gott sällskap, de som gått före. Några råd via minnen eller gamla svartvita fotografier står inte att finna. Vi är väl alla i någon mån produkter av ekon från det förflutna. För mig är det barndomens minnen blandade med upplevelser med Malin. Det är ljusa minnen, oftast.

Jag suckar. Man får helt enkelt stå ut med sig själv, det finns ingen annan. Det är kanske förresten den insikten generationer delar. Plötsligt kommer jag att tänka på fars svar på mina enträgna frågor hur han egentligen har det: ensamheten är inte min bästa vän men en nära vän. Snart börjar ett nytt år, det tjugofemte i skolans tjänst. Stearinljuset brinner alltjämt. Jag blåser ut det. God natt, mormor!


Relaterade blogginlägg:

Halvvägs


Källor:

Bregman: I grunden god

spinna, spann, spunnit II

Det stundar till val och strategerna har bråda dagar.

Man har ett ansvar. För normer i samhället, för hur vi uttrycker oss, för vad vi delar på nätet, för om vi jamar med, skrattar åt det sexistiska eller rasistiska skämtet, för om vi tittar åt andra hållet när någon far illa.

Ett brutalt överfall på en liten flicka. Det går bara några dagar sedan kommer en politisk kampanj från kristdemokraterna där de skyller det inträffade på socialdemokraterna. Jag borde inte gå i fällan och ge uppmärksamhet åt sådant. Det har ju annars varit sverigedemokraternas grej att skapa och sprida fruktansvärda budskap. Varje gång går vi på det, vi upprörs, delar och klickar. Detta utspel från kristdemokraterna är sannolikt det mest smaklösa jag sett. Iallafall från ett något annat parti än SD. Jag undrar: vem i hela friden på partiets kampanjkontor som kläckte idén att man skulle exploatera ett överfall på ett barn för att nå politisk framgång? Hur började det? Hur tänkte de när de bestämde sig för att köra detta budskap?


Spin doctor är en amerikansk term. Ursprungligen är spin lånat från basebollens värld och avser förmågan att skruva bollen så den ser ut att få en annan bana än den verkliga. Detta gör det svårare för motståndarna att träffa den med slagträt. En annan beskrivning är att man vilseleder för att få ut det aktuella budskapet på ett så gynnsamt sätt som möjligt. Det hela må uppfattas negativt men är ett faktum för alla partier, organisationer, myndigheter och företag. Alla har i varierande grad pr-avdelningar och spinndoktorer.

Dick Morris var en av de viktigaste strategerna när Bill Clinton återvaldes som president 1996. Det såg inför valet dystert ut men Morris gjorde ett lysande strategiskt arbete. Clinton vann med god marginal. Utgångspunkten i Morris plan var den misstro som fanns mellan människor och politiker. Morris drog slutsatsen att det inte var möjligt för Clinton att bli omvald genom en allmänt positiv image. Sakfrågorna, och konkreta och trovärdiga svar på människors problem i sin vardag, var lösningen. Samt triangulering. Det innebär att man intar en tredje ståndpunkt, mellan två motpoler, i knepiga frågor för locka de väljare som rör sig mellan motpolerna. Morris, som skrivit böcker i ämnet, jämför det med att segla. Det gäller att veta vart man ska men för att nå dit måste man kryssa sig fram med hänsyn till hur vinden blåser.

Sedan dess är det många som anammat triangulering. Det göder ett visst mått av populism, skruvade påståenden och strategi. Jag vet inte om jag, eller mitt parti, har svaren på människors verkliga problem i sin vardag. Men jag kan anföra några frågor som är viktiga för mig: en fungerade skola (vilket kan innebära att ta bort eller reducera vinstintresset), en fungerande integration (vilket kan innebära amnesti), jämställdhet och nollvision mot våld mot kvinnor (vilket kan påverka mäns privilegier). Hur spinner jag dessa frågor? Hur kommunicerar jag, når ut? Hur mycket populism mäktar jag med att skamlöst beslå mina politiska motståndare med? Jag vet inte. En sak vill jag dock säga. Aldrig att jag skulle ta en människas olycka att skylla på mina politiska motståndare för. Om inte annat av respekt för offret och dess anhöriga.

Jag, eller vi, må förlora valet och vi må göra det stort. Det spelar ingen roll, vissa saker gör man bara inte. Det handlar om heder. Thorbjörn har redan formulerat det: ingen politisk position är så åtråvärd att jag är beredd att offra mitt samvete. Jag förfäras över stämningen i rummet där kristdemokraternas kampanj växte fram. Jag värjer mig från avsaknaden av ryggrad när det gick från idé till framställan och förkastar det okritiska trycket på tangenterna som distribuerade det. Var fanns anständigheten? Skäms kristdemokrater, från topp till tå, varhelst ni finns, för detta.


Att vinna val må handla om strategi. Men man har också ett ansvar.


Relaterade blogginlägg:

Spinna spann spunnit I


Källor

Möller: politiskt ledarskap

Melita Maschmann

Man kan inte lära gamla hundar sitta, lyder ett känt ordspråk. Det är ett vist uttryck som syftar på hur svårt människor har att ändra invanda beteenden. Ränderna går aldrig ur. Det finns många exempel på detta, liksom på motsatsen.

Som exempel kan anföras när far bytte bank och förklarade för bankmannen att han också ville ha ett par hundra i börsen. Den förvirrade personen undrade om far hade en aktieportfölj i miljonklassen men allt far ville ha var ett par hundralappar i plånboken.

Som motsats kan Melita Maschmann tjäna som exempel. Jag vet inte så mycket om henne utöver att hon hade en ledande roll i Beund Deutsher Mädel, avdelningen för unga flickor i Hitlerjugend. Hon är en av ytterst få som efter kriget förklarat sitt ställningstagande för Hitler på ett annat sätt än genom offerkoftan. Hon skrev bland annat en bok om sitt förflutna 1962. Hon levde förövrigt till 2010.

Att lära gamla hundar att sitta. Förlorade Hitler kriget? Dog nationalsocialismen 1945? Frågan är inte så märklig som i förstone kan tyckas. Det kan även vara intressant att påminna sig om Görings ord från rättegången i Nürnberg: Vänta bara – om några år måste västmakterna vackert fortsätta den kamp mot kommunismen som vi började. Egentligen är ni tacksamma, men vågar inte säga det.

Vad hände sen? Kalla kriget, antisemitismen är långt ifrån utrotad, rasismen mer påtaglig än på länge. Demokratin är hotad på många håll, inte minst i USA. Nationalismen vinner mark på globaliseringens bekostnad. Och nu senast Rysslands aggression på en suverän stat, krig i Europa igen.

Mycket av det som är utmärkande för nazismen finns fortfarande: elittänkande, tanken att makt automatiskt innebär förakt för svaghet, att ta sig rätten att ingripa i suveräna staters inre angelägenheter, tron på att lösa problem genom våld, övertygelsen att ens egen kultur och moral är överlägsen, tanken att den som kan härska också ska det.

Svaret på våld i samhället tycks vara mer våld (varför sköt inte polisen skarpt i Örebro?). Utvisningar är svaret på problem och utmaningar. Stormningen av Capitolium. Upphävande av aborträtten. Attentat mot HBTQI-samhället, kriget i Ukraina.

Maktlojal innebär att vara lojal mot det rådande samhället. Det kanske är något bra om samhället är bra. Frågan är bara om det finns så bra samhällen att de i alla lägen bör försvaras. Att vara grupplojal innebär samma sak fast i en snävare kontext. Båda två är något fundamentalt inom totalitära stater och system. Självständigt, kritiskt, tänkande hör inte hemma där.

Det kan hända att det går utmärkt att bilda regering med SD. Men att bygga en övertygelse på löften som utgår från vi och dem, att vi är de riktiga, värdefulla människorna, landets framtid, det tror jag inte på. Om inte annat är det vad Melita Maschmanns ungdom påminner mig om.

Så vad är min slutsats? Antagligen, jag är ju trots allt liberalt lagd, att ingen ska tvingas lära sig sitta. Det är inte så saker går till, helt enkelt. Hitler vann inte. Men kanske måste jag ta till något mer känslomässigt argument. Den som söker på nätet efter ’Alfred Eisenstaedt –Goebbels’ finner ett av de mest ruskiga fotografier som finns. Fotografen Eisenstadt gjorde ett reportage om nazitoppen Josef Goebbels 1933. Fotografen följde nazisten i arbetet och fotograferade. Plötsligt upplyser någon Goebbels om fotografens judiska ursprung och i samma ögonblick tar denne en bild.

Titta in i ögonen. Möt blicken. Samma ögon finns fortfarande. Hur mycket tid som än passerat så nog är det samma ögon. Det gäller att inte vika ner blicken. Det går att ändra invanda beteenden. Det måste gå. Vi måste våga möta Goebbels blick var helst den uppkommer.

Det går alltså inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Å andra sidan, sagt med Henry Hasins ord, den som är för gammal för att lära sig något nytt har antagligen alltid varit det.


Källor:

The New yorker – artikel om Melita

Ofstad: vårt förakt för svaghet

grisbukten

En av de värsta saker som kan inträffa i en grupp är fenomenet grupptänkande. Det klassiska exemplet är när president Kennedy försökte störta Castro genom en iscensatt resning av exilkubaner. Det misslyckades ordentligt och händelsen är känd som Grisbukten.

Hur kunde det gå så som det gjorde? Allt fanns ju på plats: världens starkare militär och kretsen runt presidenten tillhörde eliten i USA. Alla förblindades av presidentens strålglans, ingen såg riskerna med planen. JFK tycktes oövervinnlig, närmast gudomlig. Hela gruppen fick hybris, man såg sig som starkast och smartast medan fienden betraktades som underlägsen. Besluten kom därför att baseras på önsketänkande.

Fenomenet kallas för ”illusionen av enighet” och innebär att man tror att man fattar objektivt korrekta beslut. Inga invändningar eller kritiska röster hörs, personliga tvivel hålls tillbaka, individerna i gruppen är rädda att uppfattas som besvärliga om man reser invändningar. Allt kvävs under kravet på konsensus och skulle någon ändå vara tveksam utses någon annan att diskret prata med vederbörande för att påverka i riktning mot konsensus. I fallet Grisbukten var den personen presidentens bror, Robert.


Jag har länge burit med mig det gamla liberala kravet på statlig skola. Det gör mig tämligen unik som Centerpartist. Jag har hållit fast vid det men inte pratat så mycket om saken. (Jag har förövrigt inte pratat så mycket om skola, alls.) Men så kom jag på ett argument emot. Tänk om det är fel på staten? En totalitär stat får det möjligen svårare om skolan är lokal.


Mer skola. Jag gillar inte uniformerad klädsel. Jag ryser av tanken på skoluniform och tycker det ligger något djupt obehagligt över möjligheten att en skola skulle ha synpunkter på någons kjollängd eller urringning. Det klart, det är väl bara att låta bli att välja IES. Men det är ändå landets största friskola det handlar om. Jag tycker det är att kapitulera inför ”ordning och reda, studiero” om man reducerar den frågan till kläder.


Ska vi fornminnesförklara Stora torget i Falun? Ett av Europas bäst bevarade renässanstorg? Frågan är inte enkel.

Å ena sidan kan man anse att vi inte ska abdikera från vårt lokala ansvar och makt. Å andra sidan kanske det är just därför vi har statlig tillsyn över historiskt viktiga miljöer, de är viktiga för hela Sverige eller världen. Vill man inte ha en orange hamburgerrestaurang i känsliga miljöer kanske man bör tänka till lite. Å tredje sidan kanske man inte vill fråga staten om lov innan man får flytta en kullersten på torget. Å femte sidan kanske torget redan är skyddat genom världsarvet.

Quo vadis, Länsstyrelsen? Vi får väl lyssna, debattera och ta beslut.


Lokala Vänsterpartiet blåser till strid över hur kommunen använder begreppet Kund om medborgarna. Likt Orwell vill de ändra vedertagna begrepp. Låt dem. Jag ska med intresse följa, och kanske delta, i debatten. Och kanske kräva att vi också tar bort begreppet klasskamp?


Olympiastadion i Berlin. En propagandaseger för Hitler. Tänk om världen bojkottat OS, då. Och nu. Jag har inte sett en minut på OS, jag bryr mig inte om medaljerna. Jag är förvisso idrottsintresserad, men helt ointresserad av dessa skammens spel.


Det är lite speciellt att vara lokalpolitiker. Man träffar ju de andra politikerna ofta, under några år är vi kollegor i det allmännas tjänst. Hur vi beter oss mot varandra i offentligheten är en sak, men hur bryr vi oss om varandra privat, om någon mår dåligt? Jag tänker ofta på det. Det har varit tufft för mig under mandatperioden. Men jag har klarat det och vill fortsätta. Jag är glad och stolt över att Centerpartiet i Falun tror på mig och nominerar mig till plats två på den lokala valsedeln.

Vallöfte: jag ska framöver bry mig mer om mina kollegor i Centerpartiet och andra partier på ett personligt plan.


Man kan säga mycket om mig som människa och politiker men gruppstyrd är jag inte. Jag lyssnar på argument, pro ett contra, funderar och förankrar ett ställningstagande utifrån min moraliska kompass. Ibland är jag jobbig att ha i laget, möjligen dryg att ha som motståndare, men min själ är intakt. Jag säljer mig inte för enkel populism. Är någon otrevlig eller kanske rent utav elak brukar jag numera tänka att jag har sett mina barns mor dö i cancer. Vad är den aktuella händelsen mot det? Vad spelar det för roll i det långa loppet? Då bleknar problemet.

Jag tänker faktiskt ofta på JFK, männen runt honom och Grisbukten. Inför varje svårt beslut dyker tanken upp i bakhuvudet. Man måste kunna se både sig själv och omvärlden i ögonen varje dag, svårare är det inte.


Källor:

Möller: politiskt ledarskap

vinthunden 2

Pirater har alltid fascinerat mig. Jag lämnar ofta nuet för att kasta mig ut i historiens och fantasins hisnande bråddjup. Jag läser, ser filmer och fantiserar om pirater. I min fantasi är jag en pirat som kämpar, långt ute på tillvarons stora, vida ocean, mot allt som är lågt och lumpet här i livet. Visserligen är jag pirat lite mer som i Errol Flynns tappning i filmen Kaptenen Blod”. Icke desto mindre. Anfäkta och anamma.

Jag funderar över hur mycket eller lite var och en av oss är summan av våra förfäders liv och gärningar. Arv och miljö, alltså. För att förstå det vill jag veta så mycket som möjligt om dem. Hur det var, hur deras liv gestaltade sig och vilka bevekelsegrunder hade. Vi är alla olika men detta är vad som får mitt dopamin att flöda. Pirater. Jag har pirater i släkten!


Man ser ju att jag är av piratblod

Ordet pirat kommer av grekiska och latin och betyder ”försöka”, ”riskera”. Piraten har en lite hjältemodig aura över sig. I filmer och böcker framställs de ofta som, likt Robin Hood, rövare som slåss mot en orättfärdig övermakt. Men verkligheten var nog en annan. I en modern mening används termen för beteckna någon som utan lov distribuerar upphovsrättskyddat material. En pirat drivs enligt myten inte enbart av egenintresse utan av mer altruistiska skäl.


På västkusten, inte minst mina hemtrakter i Göteborgs södra skärgård, har det svenska sjöröveriet lämnat spår. I början på 1700-talet var Göteborg och öarna utanför centrum för omfattande kaparverksamhet. Särskilt känd i det sammanhanget är Lars Gathenhielm. Mindre känt är att i hans flotta så ingick också min släkting Jonas Gudmundsson Donberg (1682-1765) som förde befäl på kaparfartyget Vinthunden 2.

Den svenska krigsmakten, inte minst flottan, var på dekis efter kung Karl XII:s många kring och långa bortavaro i fjärran land. Kaparna ingick därför som en sorts inofficiell milis i kriget mot Danmark. Ett mer udda inslag i den historien är kontakterna mellan Karl XII och pirater på Madagaskar. År 1714 kontaktades den svenske guvernören i Bremen, Mauritz Vellingk, av en piratkapten som ville förhandla. Nu var det inte vilka duvungar som helst detta, nej, piraterna från Madagaskar tillhörde de mest fruktade och dessa ansåg sig alltså ha mycket att erbjuda i utbyte mot asyl i Sverige. Budbäraren, piraten Samuel S:t Léger, blev senare, liksom Jonas Gudmundsson Donberg, en av Lars Gathenhielms kaptener.

Jag kunde bott på Madagaskar

Det handlade om ungefär 1400 pirater som sade sig ha tröttnat på sjöröveriet och ville komma till Europa. Ett mer troligt skäl än att man plötsligt drabbats av ånger över sitt brottsliga leverne var sannolikt att piraterna förstod att deras guldålder närmade sig sitt slut. De europeiska sjönationerna hade börjat vidta åtgärder och det var inte längre riskfritt att härja fritt på världshaven. Piraterna var därför intresserade av statligt beskydd och uppfattade Sverige som lämpligt. 1716 verkade förhandlingarna gå i lås och Sverige hade i utsikt att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels att få en piratflotta förlagd till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka. En idé gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna.

Sprungen ur havet

Tanken var att piraterna skulle slå sig ner på västkusten mot att de donerade hälften av sina stora rikedomar till den svenska statskassan, upphörde med sin piratverksamhet, försåg den svenska flottan med tjugo skepp samt vara behjälpliga med att upprätta en svensk koloni på Madagaskar. I det nät av storpolitiska ränker som smiddes kors och tvärs genom Europa ingick dessutom en plan på att återinsätta ätten Stuart på den engelska tronen. Detta skulle piraterna från Madagaskar också hjälpa till med och som ett led ingick en svensk-spansk invasion av England. Då måste ju Karl XII ingå, självfallet.

På sommaren 1718 var det mycket nära att man kommit överens men det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog senare det året. Liksom förövrigt Gathenhielm. Förhandlarna hade dessutom i själva verket inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig varit där varför en koloni måste ses som rent hittepå. Men tanken lockade och drömmen om en koloni skrotades inte förrän 1728. En av förhandlarna, William Morgan, utsågs faktiskt formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit.

Ännu en kaparättling

Det är antagligen inte så exklusivt i Södra skärgården att vara släkt med kaparen Jonas Gudmundsson Donberg, det är nog många som kan göra anspråk på det. Men tänk om vi skakar tombolan, lite. Tänk om invasionen av England blivit av. Tänk om Donberg styrt Vinthunden 2 mot Madagaskar (Kössö syd) eller tänk om Wikileaks legat i Majorna?


Jonas Gudmundsson Donberg. Född samma år som Karl XII men överlevde både den svenske monarken och Gathenhielm med nästan femtio år. På Styrsö gick han runt, kaparen, och framlevde sina dagar som vem som helst. Hur var han? Vad gjorde han och varför?Tydligen har jag dessutom ytterligare några kapare i släkten. Jag borde kanske släktforska, inser jag. Om inte annat för att förstå varför jag är som jag är. För nog applåderar jag i tysthet mig själv när jag opponerar mig, säger emot, går emot eller min egen väg. Så som piraten plägar.

Det går naturligtvis inte att säga hur någon, socialt sett, är en produkt av sina förfäder. Men jag inbillar mig att om man är fri från sin historia så är man verkligen fri. Men samtidigt kanske rotlös och ensam. Själv längtar jag till havet, till Styrsö, till Halsvik. Det har jag ju alltid gjort.

Errol. Bild: imd.com

Källor:

Liljegren: Karl XII

Gamlagöteborg.se

Wikipedia


Länkar:

Till havs