Amygdala är en del av hjärnan för känslor, särskilt rädsla och aggression, samt för att bearbeta och lagra (emotionella) minnen. Amygdala hjälper hjärnan att identifiera hot och aktivera kroppens stressrespons, vilket genom årtusenden varit viktigt för vår överlevnad. Som instinkten att akta sig för farliga djur, höga höjder och sånt.
Det finns en trygghet hos hustrur som inte ens de mest perfekta nymfer kan ge säger Odysseus till Kalypso som svar på frågan varför han, som har det så bra här och nu, längtar hem till Penelope.
Lyx är en nödvändighet som börjar där nödvändigheten slutar är ett citat från Coco Chanel. Det är tänkvärt sagt. Hon tänkte nog mest på kläder, prylar och parfym i sammanhanget.
Ragatalla är mitt och Viktors smeknamn på Ragna. Det låter kanske lite märkligt för Ragatalla (han hette egentligen Tage) var nämligen sonen till en viss Oscar Sundkvist, Bodens ende (kände) nazist under 1930- och 40-talen. Dessutom, smärtar det mig att medge, var han släkt med far. Han har återkommande berättat om Oscar och varje gång var det förenat med obehag för honom. Ändå gjorde han det – inte sällan på Viktors enträgna begäran.
Viktors enträgna begäran
Bild 169 damp ner via cyberrymden från en gammal vän som påminnelse om en frukost i Uppsala. Nu är det inte vilken frukost som helst bilden föreställer utan en som intogs under stor munterhet på en balkong Valborg 1993. Vi hade mycket kul på den tiden, Matte, Volbas, Mike, jag (och alla de andra som inte är med på bilden).
Bild 169: Det var en gång en balkong
Min lasagne är berömd. Mycket välsmakande faktiskt. Malin älskade den. Men eftersom flickorna inte gillar lasagne har den inte serverats på mycket länge. Men nu var det dags. Sålunda deklarerade jag i god tid att lasagne skulle serveras och om det inte faller på läckergommens läpp får man vara så god att fixa sin egen mat. Istället bjöd jag någon som vet att uppskatta god mat på min underbara lasagne: Ragatalla. Ack, njutningen! Och visst var den lika god som minnet av den gjorde gällande. Tricket för framgång är en mycket välsmakande köttfärssås (hemligt recept) och rikligt med Béchamelsås. Det finns inget mer vedervärdigt än en torr lasagne.
Inte torr
Odysseus var sällan torr. Jag tror han uttrycker sig genom metaforer – ”hustrur” innebär inte nödvändigtvis gifta kvinnor utan står för den stabila eftersträvansvärda kärleken. Den som håller över tid. Jag tror således inte att man behöver vara gift för att uppleva den trygghet Odysseus saknar utan ser det som ett uttryck för det många söker.
Goda minnen har i det lite större perspektivet hjälpt mig att inte bara klara livet som det ter sig utan även att njuta av det. Lasagnens och frukostens hemlighet ligger nämligen ofta i sällskapet. Att Ragna kallas Ragatalla är, hur märkligt det än kan låta, ett uttryck för tillgivenhet, kärlek och inkluderande. She is the one.
Lyx
Jag håller inte med Chanel. Lyx utgörs inte enbart av konsumtion utan mer av goda relationer, då, nu och sen. Sådana är en lyx men också en nödvändighet.
Det är inte det förflutna i allmänhet som plågar mig, utan mer de senaste sex åren. Har jag verkligen i egenskap av ensam förälder gjort allt jag kunnat för flickorna? Nå, det får de själva uttala sig om. När jag frågade Dotter 2 om saken så svarade hon att det har varit bra. Annars hade ju Soc kommit och det har de ju inte, menade hon. Också ett synsätt.
Amygdala låter som något hämtat från Astrid Lindgrens sagovärld. Som något fint. Jag tror hursomhelst min fungerar som den ska. I tid av fara eller oro går jag helt enkelt ut på minnenas balkong och äter frukost.
Det finns presenter och så finns det presenter. Viktor firade sin stora födelsedag hemma i Falun. Var ska sleven vara om inte i grytan, som han brukar säga. Det är ursprungligen ett citat från far. Festen var strålande, förstås.
Jag kände pressen. Hur högtidstalar man till en familjemedlem? Som man vill, förmodar jag. Med något lånat material och massor av egna minnen kunde jag väva ihop någon form av tal. Det blev även ett avslutande musikdrama tillsammans med döttrarna och Ragna.
Musikdrama
Det har varit svårt att skriva ett tal till dig, Viktor, eftersom du är som hallonlakrits. Blårosa.
Det känns på något sätt påkallat att börja med Hamlet. Att vara, eller inte vara. Det är frågan. Månn ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes stygn av pilar än att ta till vapen mot ett hav av kval. Kära gäster, jag ska genom det här talet försöka att om inte ta till vapen så åtminstone göra upp med ett hav av kval.
Kära Viktor – grattis till de 50! Gattis och gratis. För det är ju gratis att ha 50 årsfest också – om man med det menar på ungefär samma sätt som det är gratis att skära ut ena njuren och satsa i en pokerpott. Så tack för detta fina kalas!
Jag tar ett djupt andetag och suger in känslan. Det var länge sedan, men så här underbart var det de första fyra åren av mitt liv. Så bästa människor, låt oss stanna i den känslan och återkomma till Viktor. Låt oss börja med att prata litegrann om mig.
Så står jag då äntligen här, all uppmärksamhet på mig, jag i centrum. Jag vet vad ni tänker: Varför har vi aldrig fått chansen att lyssna på honom förut? Viktors trevlige storebror. Alldeles snart kommer ni att få svar på den frågan – ha bara tålamod, för det kommer ni att behöva de kommande minutrarna. Ni kan trösta er med att det antagligen blir roligare sen, i toakön eller i baren.
Delar ur servicen
Men så här har de övriga fyrtiosex åren av mitt liv gestaltat sig. Degraderad, detroniserad till ett liv i skuggan. Fast egentligen förstår jag Viktors oerhörda popularitet. Han har ju i hela sitt liv framgångsrikt spelat de kort han fick. Om jag var mammas guldklimp och Helena pappas, så behövdes det mer än ett par mandelformade ögon, tummen i munnen och huvudet på sne för att nå igenom bruset. Så visst förstår man folkets kärlek till Viktor. Vad tusan han än gör så nog lyckas han förvandla det mest triviala vardagsgöromål till en bestigning av Mount Everest. Nogsamt dokumenterad på sociala medier. Om ingen har sett det har det ju inte hänt.
Kära gäster, jag har faktiskt två varianter av fortsättningen på det här talet med mig – ett allvarsamt, fyllt med välmenande men aningen dumdryga storebroderliga råd och pekpinnar om hur människor i allmänhet men Viktor i synnerhet borde leva sina liv och så ett som mest handlar om mig själv och mitt miserabla liv i skuggan av en högt älskad bror. Vilket vill ni höra? Okej. Då blir det det som handlar om mig. För det gör nämligen båda två. Välkomna till familjen Narcissus. Som pappa sa: du har ju alltid varit en optimist men en lite gnällig optimist. Story of my life, skulle man kunna säga, så låt oss ta det från början så det tar slut nån gång.
De första fyra åren av mitt liv var som sagt mycket lyckliga. Jag minns visserligen inte så mycket av det, mest en oändlig cykeltur i barnstol bakom pappa från Hälsinggården in till stan. Sedan blev mor gravid, så kan det gå, och en kall februaridag 1975 slog Viktor, lilla Gödi som han kallades, upp sina saligt himmelsblå och charmigt puttinuttiga, till lika mandelformade ögon. Ögon som ingen människa kunde motstå. Så var Viktor född. Pojken som lindade alla tanter runt fingret genom sitt imbecilla flexande med sin ena sockeplastbeklädda fot, denne änglalike lille kerub som hade knottror på stämbanden för att han skrek så mycket och vilken som barn fick sin byst avgjuten.
Huggen i sten
Förstå mig rätt, eftersom konstnärens släkt finns här på middagen, det är inget fel på det konstnärliga utförandet. Nej, det är själva grejen som stämmer till eftertanke. Vem, som inte är Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea får som barn sin byst huggen för konstnärens hand? Och varför finns denna byst alltid hemma hos mig? Det hela kan möjligen ge en freudiansk förklaring till Viktors till synes omättliga behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Tur man är befriad från sånt. Men låt oss gå till botten med detta mirakel.
Viktor föddes alltså 1975 i Hälsinggården, en håla utanför Falun, mest känd för att det är rätt nära Falun och i samma ögonblick som detta underbarn tittade fram störtades hans äldre bror från ensamhetens tron i barnkammaren. Låt oss för ett ögonblick återvända till scenen för nedkomsten: En nybliven mor hostar apatiskt efter den första ciggen på tjugo minuter, för så var det på 70-talet, en lika nybliven, nyss stolt, far som nu gråter samtidigt som en sköterska tålmodigt förklarar skillnaden mellan en navelsträng och en penis. Och så underverket självt: En blårosa pojke som urinerar på sin egen journal. Mor är trött, far besviken och sköterskan blöt och ganska arg. Och det fanns naturligtvis ingen annan än underverkets storebror att ta ut sin besvikelse över. Flytta på dig, det är dags att byta blöja. Det där lär jag väl få höra på ålderdomshemmet också.
Videlade rum de första åren, Viktor och jag. Eller delade och delade. Jag fick sova i garderoben. Eller om jag tog min tillflykt dit för att slippa hans enträgna jollrande, jag minns inte så noga. Ibland känns det som om tiden stått stilla.
Det var inte bara tanter som älskade Viktor, våren 1975 eller senare på Tinder, utan även de lite större flickorna Katla och Morran, eller vad de hette, i huset bredvid. Viktor fick leka, gullas med och dricka varm choklad medan ingen lade märke till den sorgsne pojken på andra sidan häcken som bara hade en byst av sin lillebror att leka med. Olika falla ödets lotter.
Det finns likheter och olikheter mellan oss tre syskon. Men vi fick samma uppväxt. Präglade av samma föräldrar vars föräldrar var födda på 1800-talet. Det har givit oss vissa gemensamma karaktärsdrag. Och en smärtsamt påtaglig ojämn begåvningsprofil. Men när jag tänker närmare efter på saken så inser jag att jag har jag gjort allt väsentligt först. Jag föddes före Viktor. Gudarna ska veta att jag hoppas att jag dör för före Viktor. Jag rökte cigarr före Viktor. Slutade röka cigarr före Viktor. Älskade råbiff före Viktor, insåg att dry martini är king of drinks före Viktor. Och så här skulle jag kunna hålla på. Men varför det, egentligen? Det är bättre att ta upp saker som skiljer oss åt. Som Viktors ”vansinneslekar” (mors benämning) vilka gick ut på att slåss med sin ende låtsaskompis. Jag fick inte ens slåss med (tittar på bysten). Eller pärmen Titanic och andra katastrofer som var en samling tidningsurklipp som Viktor ömt vårdade långt upp i vuxen ålder.
Det finns de som säger att Viktor låter som en pilsnerfilm från 50-talet, medan jag tycker att farbror Melker är mer träffande.
Ålderstrappan
Visst måste man fascineras. Viktor har i hela sitt liv kommit undan med saker människor normalt sett inte borde vifta undan så lätt. Han har, och där kan jag väl inte svära mig helt fri, och jag förväntar mig att det går ett förvånat sus genom lokalen när jag säger att vi har ett mönster av få andra människor att göra saker åt oss. Magnus har dock uppmärksammat ett annat karaktärsdrag: den Adolphsonska godmodigheten. Det är en egenskap som tjänat oss väl för samma gudar ska veta att vi haft vår beskärda del av motgångar. Som den gången när jag glömt att frysa is och Viktor fick gå ut och med piassavakvast hacka ner is från hängrännan för att ha till groggen. Armageddon, enligt våra grannar.
Jag kan i förtroende berätta att grannarna inte är de enda som förväxlat Viktor med Belsebub. Men tillsammans mötte vi eländet med kvast och stiff uper lip. Som vid så många andra tillfällen. Du fanns där i bakgrunden när Malin blev sjuk. Tillsammans tog vi oss igenom Helenas alldeles för tidiga bortgång, sida vid sida tömde vi i somras en tidskapsel efter far och driver nu Styrsö ihop.
Det finns förvisso de som säger att vi har en alldeles för avslappnad inställning till husägande men jag säger, för att citera Göran Thunström, att vi är ganska bra på att inte pissa på nuet. Faster Gun uttryckte det på kusin Andreas fest för några år sedan så här: nog märks det att du är en Adolphson, du flyter liksom ovanpå alla andra i rummet.
Inte pissa på nuet
En grej med Viktor är att han är hopplöst förälskad i sin egen barndom, och det måste väl ändå innebära att barndomen var bra. Den som var mest glad över att jag köpte radhus på vår barndoms adress var.. mm just det, Viktor. Om vi för ett ögonblick bortser från min något yviga beskrivning av Viktors födelse så vill jag nämna att jag minns faktiskt när han föddes. På riktigt. Jag var arg, det minns jag. Ilskan berodde dock inte på honom utan på hans något blårosa kulör och att han låg i kuvös. Han såg ut som hallonlakrits. Man ville om inte äta upp honom, för det fattade till och med en fyraåring är olagligt, så åtminstone gosa lite. Men på grund av kuvösen fick jag fick inte komma in. Pappa har ofta berättat historien. Dumma farbror doktorn, det är ju faktiskt min lillebror! ropade jag i vredesmod och bankade på rutan. Jag minns också ditt gosedjur: hunden Janne, marsvinet tuffsen som du pussade på trots att du fick munsår av det, alla uttryck och beteenden vi ärvt från pappa, mamma, morfar och alla andra släktingar – och allt annat vi upplevt genom åren.
Det är egentligen märkligt att denne lille blårosa kerub, han med den flexande asockeplastbeklädde foten, denne lättskrämda lilla parvel, vuxit upp till den mentala gigant ni nu ser framför er. Ska man fånga honom i ett så är det nog egenskapen att han alltid har varit obrottsligt lojal mot sina vänner och familj och han alltid ser något gott i de mest udda existenser.
Generation Z
Egentligen finns det bara en sak jag har dåligt samvete för. Jag lurade i honom att det var jag och Magnus Heden som gjort soundtracket till Snuten i Hollywood och Per Busk hade gjort baksidan på singeln. Så det gick Viktor och basunerade ut i skolan. Men vem minns egentligen en B-sida? Det finns mycket att säga om Viktor. Släkten följa släktens gång. Ingen känner en lika bra som de man vuxit upp med. Och det är väldigt roligt att Amanda, Ragna och alla barnen har det gemensamt att de ibland frågar varandra eller mig och Viktor var och en för sig om råd för att förstå den andre av oss. Liksom jag och Viktor ägnat mycket tid till att försöka förstå vår far.
Ja, kära ni. Man ska ha ett syfte med ett tal. Men jag vet inte vad mitt syfte är. Mer än förhoppningen att ni alla här inne ska må bra i allmänhet men att särskilt du Viktor ska njuta på din stora fest. Och för alltid därefter. Jag började med Hamlet och avslutar också med honom. Hamlet har just grävt fram sin barndoms hovnarrs, Yorik, skalle. Yorik som var så levande och rolig. Nu är han död. Maskföda. Hamlet tittar på skallen och funderar över tillvaron, ”Ack, stackars Yorick! Jag kände honom, en oändligt lustig, utomordentligt humoristisk karl”. Vad är lärdomen här? Jo, att en dag ska vi alla bli maskföda. Tills dess: låt oss älska nuet. Och det gör du Viktor. Jag skulle säga att du är världsmästare på det. Ett hav av kval möter man med den Adolphsonska godmodigheten. Låt oss fortsätta med det.
Kära Viktor, grattis till din femtio år. Du är som hallonlakrits. Det har du alltid varit.
Ett tal är en konstruktion. Referenser, minnen och saker man sett, hört eller läst någonstans som sätts ihop till ett ögonblick. Viktor fick sålunda en mer eller mindre sann levnadsbeskrivning, lite underhållning och hyllning. Det är vad jag kan bidra med till livspusslet. Det och en frack. För det finns presenter och så finns det presenter. Amandas målning av far slår det mesta.
Ingen sanning är given utom den som står upptagen i denna blogg.
Bär ditt barn som den sista droppen vatten är titeln på en roman av Björn Ranelid som handlar om djupa känslor som ryms i relationer och livsavgörande ögonblick. Nu är det barnen som får bära de sista dropparna vatten, menade Viktor en kväll i stugan i Bydalen.
Fler funderingar. Bär man väst på västkusten? Varför åker jag ensam i backen?
Vi lämnade Dalarna med en varning om ishalka. Många gånger har jag färdats på inlandvägen, det känns hemtamt och halkan uteblev. Som vanligt provianterade vi på Karl Ors bua i Hallen och checkade senare in i fjällstuga Månen i Bydalen. Första dagen var blåsig och toppliftarna hölls stängda. Snöbrist råder och det kändes inte lika hemtamt att besöka värdshuset som innehöll hög musik, skrän och trängsel. Efter den något bittra inledningen påpekade Viktor beskäftigt att det inte är värdshuset utan jag som förändrats. Det är ju trots allt tjugosju år sedan jag besökte stället för första gången. Jag har åldrats, menar han, och det störande brölet var ljudet av ungdom och glädje.
Fjällhalsen höll öppet
Resten av veckan log Bydalen sitt allra vackraste, om än alltså inte bländvita, leende mot oss. Jag spöade inledningsvis ungdomarna i ork, briljans och ackuratess men lilla Lykke, som gjorde sin debut på bräda, överglänste oss alla. Varje dag åkte hon tills liftarna stängde. Helt ensam åker hon dock inte. Viktor är med henne. Varje dag, varje ögonblick, stretar han på tillsammans med henne. Mot slutet av veckan blev farbror (undertecknad) mer sliten i trötta lämmar och plötsligt verkade värdshuset som ett fullt rimligt alternativ.
Lykke och Viktor
Det meddelades att vattnet blivit otjänligt men det finns ju annat att dricka. Som vatten ur en tank. Det stämmer till eftertanke – finns det något mer basalt för ett bekvämt liv än vatten ur en kran? Ungdomarna fick hämta sitt vatten vilket också påverkade konsumtionen. Flickorna ägnade sig förövrigt åt ”pappspotting”, det vill säga räkna pappor i orange anorak. Hallå! När jag köpte min Lundhags för tjugo år sedan var jag först. Idag äro vi legio. #trendsetter
Trendsetter
Att tillbringa tid tillsammans skapar i de flesta fall goda relationer. Ändå åker jag ofta ensam i backen för det ger mig tid att tänka. Dessutom skapar det en illusorisk känsla av total kontroll över det enda jag faktiskt kan kontrollera: mig själv. Det är på något sätt som livet självt, flickorna åker iväg i en vindlande fart och jag behöver inte, kan inte, hela tiden vara på plats och skydda dem.
Livet är som en slalombacke. Ibland åker man upp, ibland ner, ibland ramlar man. Ibland råder ishalka. Man lägger erfarenhet till erfarenhet – och reser sig igen. Tills den dag kommer när man blive liggande. Har man gjort den resa jag gjort ska gudarna veta att det är svårt att släppa taget. Men jag försöker. För de är stora nu. Jag spanar efter de försvinnande ryggarna från toppen av min levnad och tar sedan en annan, lite lugnare, nedfart.
När världen är galen söker sig människor till det trygga och invanda. Konservativa vindar blåser. Själv söker jag mig till goda platser, som Styrsö och Bydalen. Jag försöker vårda mina relationer och betonar vikten av att trots allt tro på framtiden. Ibland bär man väst på västkusten. Flytväst, exempelvis. Goda relationer är en tillvarons flytväst. Jag vet inte om den här veckan kan beskrivas som livsavgörande, men god var den iallafall. Hur det än är med sakernas tillstånd hoppas jag våra kameler alltid må finna vatten.
Kort sagt, när världen är galen: flyg mig till månen.
Alla dessa utvecklingssamtal. Jag måste haft tusentals genom åren. Men två sticker ut och båda är tillsammans med min yngre dotter. Min äldsta dotter har alltid velat klara sig själv, hon är lite lik sin mor på det sättet.
Kanske handlar det om kärlek till vetande. Att vilja veta. Kanske är det inte svårare än att man måste övertyga sig själv. Men det kan vara svårt nog.
Denna text skrevs ursprungligen 2018 inför ett utvecklingssamtal med Dotter 2 och är nu reviderad. Dotter 2 har aldrig gillat utvecklingssamtal, hon förknippar sådana med misslyckanden i främst matematik. Men nu har vi klarat av vårt sista. Nästa gång är hon nämligen myndig och jag kanske inte får vara med.
Ordet sofistikerad betyder mycket avancerad, högt utvecklad, komplicerad men smart och man brukar därmed avse en företeelse som lyckas med att få ut mycket av lite. Använder man istället sofistikerad som beskrivning av en person brukar man anse denne som världsvan, kanske något elegant i sin livsföring och yttre. Ordet har grekiskt ursprung och man hittar det även som tilltalsnamn i Sofia och Sofie. Det härstammar från sopheía som betyder vishet. Filosofi betyder kärlek till vetande. Jag antar att alltihop hänger ihop med en antik filosofisk riktning, sofismen. Sofisterna var en sorts kringresande lärare som mot betalning erbjöd sina tjänster till den som hade råd. Detta var en praktisk lösning eftersom Aten liksom övriga grekiska stadsstater saknade ett enhetligt utbildningssystem. En sorts lärarkonsulter, alltså.
Vad gäller utbudet hos de antika sofisterna så stod filosofin och retoriken högt i kurs. Detta eftersom medborgare förväntades kunna prestera vid offentliga framträdanden i folkförsamlingen och domstolarna. Sofisterna fick kritik av andra filosofer då dessa inte såg dem som äkta vara eftersom sofisterna var mer intresserade av att övertyga än av att finna sanningen, vilket är filosofins innersta kärna. En känd sofist var Protagoras som också spelat en viktig roll för den senare (medeltida) humanismens utveckling. Ett känt citat från honom är
människan är alltings mått.
Detta humanistiska påstående tolkas som att det som för individen är sant och rätt helt enkelt är sant och rätt. Således finns ingen objektiv eller generell sanning. Här kan vi spåra grunden till liberalismen och även den moderna filosofiska riktningen existentialism. Men sofisterna står som sagt inte utan samtida kritik. En sådan är påståendet att om alla övertygelser är sanna är också den sann som hävdar att varje övertygelse inte är sann. Därmed blir sofismen meningslös.
En elev frågade mig nyligen om jag gillar mitt jobb. Hen tycktes förvånad över att man kan gilla att vara lärare. Jag hade ett sjå att övertyga vederbörande men jag framhärdade. Det är ett fantastiskt jobb jag har. I synnerhet framstår yrkesvalet tydligt om man överväger alternativet: nämligen att inte vara lärare. Då kan man ju alltid ställa Tayor Malis motfråga till andra yrkeskategorier:
Teachers make a goddamn difference! Now what about you?
Dotter 2 behöver uppmuntran i matematik sa hennes lärare på grundskolan (åh, jag skulle verkligen önska att jag kunde säga att läraren ifråga heter Sofia) på utvecklingssamtalet. Jag flackar med blicken. Plötsligt är jag inte längre den som håller i stafettpinnen, läraren som vill väl och vägleder eller hjälper. Plötsligt befinner jag mig betydligt längre ner i samhällets osynliga hierarki, plötsligt är det jag som är den hjälplöse. Hur så, det är ju Dotter 2 det handlar om, invänder kanske en potentiell läsare. Jo jag vet, men jag hade själv mycket dåliga betyg i matematik så jag vet något om hur hon känner sig. Trodde jag, iallafall. För plötsligt avbryter plötsligt Dotter 2 utvecklingssamtalet och lägger ner pennan och papperet. Hon vänder sig mot mig, fångar min blick och väntar tills hon har min fulla uppmärksamhet. Hennes lärare finns inte längre i mitt medvetande. Samtidigt som jag tittar in i hennes stora lugna ögon hör jag hennes ord:
Det är ingen fara pappa. Vi klarar det här. Tillsammans.
Och där har vi det. Vi klarar det här. Tillsammans. Vi klarar att lära oss, att anpassa oss, att utvecklas, att prata om obekväma saker, att inte trakassera varandra och att leva tillsammans. Vi borde kunna ge alla som finns runt omkring oss en chans. Om inte annat för att människan är alltings mått.
Inför vårt potentiellt sista utvecklingssamtal frågar jag om det är något jag ska tänka på. Ja, pappa. Ta inte över samtalet. Du är förälder, inte lärare. Kom ihåg det. Otroligt insiktsfullt sagt. Ibland går historien bakåt, känns det som. Men jag är inte orolig för Dotter 2. Hon har klarat all matematik som skolan kräver av henne – och så väljer människan att studera kursen Matematik 2. Sagt och gjort. Då kör vi ett varv till. Hon är allt bra sofistikerad.
Jag tror att både sofisterna och dess samtida kritiker hade rätt. Ofta handlar det om att faktiskt vilja veta. Inte ta gamla sanningar för givna utan utveckla dessa. Ofta handlar det om att övertyga sig själv – och att våga ta den övertygelsen på allvar. Som lärare, förälder och medmänniska är min inställning att alla samtal måste vara välmenande och konstruktiva. Egentligen kan man faktiskt se hela livet som ett utvecklande samtal.
Jag har ägt ett enda husdjur i mitt liv. En undulat. Det var en speciell fågel som gillade att sitta på min axel och bita mig i örsnibben. Och dess namn var Sofi (Sic!)
När hon dog lovade jag mig själv en sak. Jag skulle hitta glädjen i livet igen. Och det har jag gjort, trots att det varit stormigt både i livet som helhet och på Styrsö den här påskhelgen. Det är alltid svårt att förhålla sig till nuet, det som var och det som kommer. Det behövs trygghet. En nalle, exempelvis.
En vunnen värld
Jag visste att han skulle tycka om dig! Så sa Malin till Ragna efter att 2010 ha frågat mig om saken. Det är idag sju år sedan Malin somnade in efter en hård och orättvis kamp mot cancer. Jag minns ett av våra sista samtal i rummet på sjukhuset då hon fortfarande var något av sitt gamla jag. Du kommer att finna kärlek igen, sa hon medan jag ihärdigt skakade på huvudet med tårarna rinnande. Hon svalde, fortsatte. Att det blev så här får vi acceptera. Lös det som kommer – det kommer att bli tufft för både dig och flickorna. Hon var förnuftet och jag känslan. In i det sista.
Aloysius Gonzaga (1568–1591) var en italiensk adelsman som blev känd för sin fromhet, enkelhet och omsorg om sjuka. Han dog efter att ha smittats när han vårdade pestoffer. Inom katolicismen är han begåvad med titeln ”Sankt” och är skyddshelgon för ungdomar och studenter. Mindre känt är möjligen att han också har givit namn till min nalle. Ja, en potentiell läsare såg rätt. Nalle. Jag har en sån. Detta kräver måhända, i denna rationella värld i vilken det lätt kan ses som något udda att en fullvuxen man håller sig med nalle, en förklaring.
Bild: från serien
Vid ett tillfälle efter att vi flyttat in i vårt nuvarande hus kände jag mig ensam. Malin hade lämnat oss två månader tidigare, vi hade som sagt just flyttat till ny adress och begravningen var avklarad. Nu återstod den djupa sorgen. Och framtiden. Det kändes ensamt. Jag frågade den aktuella kvällen min ena dotter om jag kunde få låna en nalle, hon som har så många. Hon gjorde inledningsvis stora ögon, gav mig en kram varpå hon nogsamt valde ut en. Sedan dess är nallen kvar i min säng och jag har döpt den till Aloysius Gonzaga. Där är vi dock lite oense eftersom dess rättmätiga ägare menar att nallen ifråga heter Tjockis. Så det så.
Världens bästa TV-serie är Brideshead revisited (En förlorad värld) från 1981. Jag ser hela eller delar av den ungefär vart annat år. I serien förekommer karaktären Sebastian (Anthony Andrews) som inledningsvis alltid bär med sig sin nalle Aloysius. Nallen symboliserar Sebastians vägran att växa upp och behov av trygghet i en värld som gradvis bryter ner honom. Sebastian klamrar sig fast vid det förflutna och gör motstånd mot vuxenvärldens krav på ansvar och förväntningar. Nallen visar hur bräcklig Sebastian egentligen är. När den försvinner ur berättelsen symboliserar det att Sebastian inte längre kan skydda sig bakom barndomen, vilket fördjupar tragedin i hans liv. Då väljer han istället alkoholen. Sebastian har inga relationer, inte för att han saknar förmågan att älska men han förlorar hela tiden glädjen för det. Han slutar sina dagar som ett alkoholiserat vrak på ett kloster i Tunisien.
Bild: min dvd
Sedan har vi seriens huvudperson, Charles (Jeremy Irons). Saktmodigt går han genom livet i sitt sökande efter platser där han tidigare lämnat något av sig själv – tider och platser där han en gång varit lycklig. Men sökandet lyckas inte och därav namnet på serien (som grundar sig på romanen av Evelyn Waugh). Hela temat är bitterljuv nostalgi på det personliga och samhälleliga planet. Förutom stämningen och det storartade skådespeleriet innehåller serien makalös musik.
Jag ser mig själv som något av en blandning av Charles och Sebastian. Jag är en produkt av en lycklig och trygg barndom och förälskar mig lätt i en plats skönhet, dess regler och rutiner. Västkustens pärla Styrsö, jämtländska Bydalen, gården Luras i Dalarna. Detta är platser där jag upplevt absolut, kravlös kärlek och trygghet. Och det är vad jag sedan dess söker, ett ideal, för det är så jag är uppvuxen. Men det är alltid bara kulisserna jag finner. Innehållet skapar man själv. Med den insikten lever jag och anpassar mig till nya förutsättningar – och finner nya platser att längta tillbaka till. Engelbrektsgatan som nygammal adress var säkert både en slump och inte. Men jag saknar inte förmågan att älska, något som Malin påtalade under en av sina sista stunder i livet.
Min nalle är döpt efter Sebastians. Jag vet egentligen ingenting om Sankt Aloysius Gonzaga, inte mer än att vi delar säng. Men han vet hur bräcklig jag är och att jag under mitt liv har rört mig från yta och förlust till den djupare insikten av att jag behöver en nalle, då och då. Och vad passar bättre än att döpa den efter ungdomens skyddshelgon?
Aloysius, Tjockis och vice versa
Malin hade rätt i flera avseenden. Ragna är vacker inifrån och ut och jag fann i henne kärleken igen. Man får perspektiv efter sju år. En sak som gör mig ledsen numera är att ingen längre vill prata om Malin. Eller vill och vill, det sker inte. Jag har därför ingen att dela allt det goda jag och Malin upplevde med. Ragna pratar emellertid gärna om Malin. Samtidigt som vi skapar egna minnen pratar hon alltså gärna om Malin. Det är fantastiskt.
Om nuet visste vi inget 2010. Inte heller visste vi något om 2019 eller 2026. Man löser det som behöver lösas och fortsätter. Som Mange säger: det enda vi vet är att det är tid som passerar. Man bör inte ägna alltför mycket av den till att tänka vare sig bakåt eller framåt.
Man förlorar inte bara en värld, man vinner också nya. Tills den dagen kommer då man tillhör världen någon längtar tillbaka till. Jag har under sju år kämpat för att hitta glädjen i livet, igen. Jag höll mitt löfte, jag har funnit den. Nu vill jag behålla den. Även när stormens vindar viner. Det var glädje då, det är roligt nu och det blir kul sen. Det är jag säker på. Men min nalle släpper jag inte.
Jag höll bokstavligen i Malin för sju år sedan. Sedan följde en lång tid när ingen höll i mig, utöver Aloysius. Den här påsken höll jag och Ragna varandra när stormen rasade. Vi har i de flesta fall en kort stund människor att hålla i – och det är en glädje.
I den ena hjärnhalvan finns logik, struktur och matematik. I den andra delen döljer sig känslor, kreativitet och fantasi. Ibland känns det i mitt huvud som den ena hjärnhalvan ekar tom medan den andra kryllar av aktivitet. Hur ordinerar man gränsöverskridande åtgärder mellan hjärnhalvor? Genom eliminering av oro, kanske.
Oro. Hur ska jag klara av att leda den lokala valrörelsen? Att jobba heltid, vara pappa och samtidigt nummer ett för Centerpartiet i Falun? Vad händer om valet går bra? Eller riktigt, riktigt dåligt? Är jag verkligen rätt man? Det är så dags att tänka på det viset, allt är ju redan igång. Man kan inte både ha ett enkelt liv och fantastisk personlighet, säger den brittiske komikern Jimmy Carr. Det är insiktsfullt sagt.
Pappa brukade under vår uppväxt säga till mig och mina syskon att inte drabbas av Schicksalsneurosa. När vi frågade vad det var för något svarade han obefogad oro för framtiden. Schicksalsneuros, lärde jag mig helt nyss när frasen återkom till mitt minne, heter på svenska ödesneuros och innebär ett psykologiskt mönster där en person omedvetet hamnar i negativa situationer om och om igen. Det kan upplevas som om händelseförloppet vore styrt av ödet eftersom tillvaron alltid går åt fanders. Återkommande oro och tvivel förstör möjligheten att lyckas. Samma gamla problem dyker upp i jobb, vänskap och relationer eller andra livsval. Den drabbade upprepar mönster och det slutar inte bra. Man är fast i en loop. Det är ingen idé att försöka. Jag tror den medicinska termen lyder upprepningstvång.
Det finns fler än jag som tvivlar på mig. Hur tänkte Centerpartiet när de utsåg Fredrik Adolphson till toppnamn, lär ledande representanter från ett annat parti retoriskt frågat sig när saken var klar. Ja, det är frågan – hur tänkte man?
Och så mitt i allt: problem med huset på ön. Hur ska det gå? Jag är så oerhört imponerad av händiga människor. Tänk att kunna skapa saker, reparera saker, att ha förmågan att visualisera något och med sina händer förverkliga det. Jag skulle ge allt för det. Jag funderar ibland över att skola om mig till snickare och jag uppmanar lite halvt på skämt mina barn att, om de vill ha en partner, välja en snickare respektive bilmekaniker. Sedan ändrar jag mig. Det viktiga är vem personen är, inte vad hen gör.
Vad bidrar jag med till världen, brukar jag emellanåt uppgivet tänka. Varje motgång i form av trasig bil eller hus innebär att jag hamnar i händerna på någon annan. Jo, visst – jag är lärare. Det är ett viktigt yrke. Jag vill också tro att jag är en hyfsat fungerande pappa. Jag kan lyssna och kommunicera. Men sedan är det inte så mycket mer med mig. Vem ringer jourhavande historielärare mot en hutlös summa i avgift?
Min drivkraft är att försöka göra livet lite bättre för elever och andra människor. Roa, skratta, visa empati och moral. Visa på innehållet i den andra hjärnhalvan. Inte minst inför detta val saknas känslor och fantasi. Det är kanske därför Centerpartiet ville ha mig som nummer ett i Falun. Varför är det obegripligt för vissa av mina politiska motståndare? Vad ytterst få vet är att jag i hemlighet drömmer om att bli hantverkare. Eller guide i Rom.
Jag säger inte att jag har en fantastisk personlighet. Ett lätt liv har jag emellertid inte haft, vågar jag påstå. Efter allt elände jag upplevt är jag numera en försiktig general. Men när krutröken skingras står jag alltid upp och så länge flickorna behöver mig är det allt som räknas. Ofta har jag en munter och tämligen avslappnad inställning till sakernas tillstånd. Men nog skulle jag ge om inte min högra (faktiskt inte någon av mina händer för det skulle försvåra möjligheten att bli händig låt vara från en tämligen låg nivå) hand så åtminstone väldigt mycket för att vara något mer praktiskt lagd.
Målet är inte att skapa fler följare utan fler ledare, som Nader Raider lär ha uttryckt det.
Pappa var inte en praktisk man. Han bara var, på något sätt. Vi barn växte upp med en far som deklarerade dikter, vägrade köra bil, lyssnade på klassisk musik, höll roliga tal på fester och älskade böcker, mat och dryck. Förtjust i tillvaron han levde, lojal och snäll, gick han genom livet utan att fråga efter mer. Aldrig ett ord av självömkan eller oro. Inte ens efter att hans yngsta barn gått ur tiden. En gång sa han helt stilla att det finns tårar som världen inte behöver se. Pappa visste nog vad han gjorde när han gav rådet att inte drabbas av Schicksalsneurose.
Så jag bestämmer mig för inställningen att jag klarar allt jag åtar mig på ett eller annat sätt. Jag gör det på samma vis som de som bestiger Mount Everest: genom att flytta den ena foten framför den andra tillräckligt många gånger. Uppe på toppen möts mina två hjärnhalvor i en evinnerlig kram. Och hjärtat ler förnöjsamt.
Jag vill ha gos, säger Ragna ofta. Det är fint med gos, tänker jag, alla borde få gosa lite nu och då. Att dela värme, närhet, samhörighet och tillit med någon är underbart. Allt detta som sammanfattas i begreppet gos. Men vem vill gosa med ett monster? Och vem avgör vem som är monstret, vem dömer mellan ont och gott? Det är som att försvinna in i mörkret balanserade på isflak. Ingen vet vad som händer sen.
Skönheten och odjuret
SD kastar sin långa skugga över Sverige. Om vi andra genom våra beslut skapat SD – kommer partiet att förgöra oss? Jag har stått vid mitt ord från förra valrörelsen att ta replik och argumentera emot. Har man en humanistisk utgångspunkt blir SD lätt synonymt med ondska. Men bilden är mångsidig och vi bär alla ett ansvar. Men ändå. Hur mycket eller lite sprungen ur nazism kan man vara? Hur lite eller mycket kan liberaler samarbeta med antiliberala rörelser utan att gå under?
Kramar är något gott, får man i alla händelser tillstå. Men är alla kramar av godo? En björnkram och en björntjänst är inte samma sak. Finns det någon judaskram? Redan hos våra tidiga förfäder (och andra djurarter) var kroppskontakt viktigt. Att hålla om varandra skapade i begynnelsen trygghet hos ungar, stärkte band mellan individer samt minskade stress. Fysisk närhet hjälpte grupper att samarbeta och överleva. Det är biologiskt betingat att alla behöver ömhet, kärlek och närhet. Både monster och människor. Ju mer gos desto färre monster.
I ämnet kulturhistoria tar jag ibland upp romantiken. Det är en kulturell epok som varade från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet och som betonar känsla framför förnuft. Det är fantasi och upplevelse som gäller istället för logik och rationalitet. Naturligtvis behövs både känsla och förnuft i världen men ofta råder, i mitt tycke, en rationell slagsida. Landet måste ju styras, eller hur? Inom romantiken betonas istället människans inre liv. Det är romantiskt att gosa.
Romantiken utgår ifrån det oförklarliga, drömmar, spöken, myter och det övernaturliga. En typisk romantisk känsla är längtan efter något ouppnåeligt som evig kärlek, frihet från krav och förväntningar eller en god och rättvis värld. Tanken att människan är både god och ond är viktig och leder till den filosofiska frågan vad ondska egentligen är. Istället för att se människan som enbart rationell ser man henne som komplex och motsägelsefull. Romantiken intresserar sig således för det dubbla i vår natur och för kampen mellan gott och ont inom oss. Starka känslor som kärlek och hat, skuld och begär – människans både mörka och ljusa sidor – kämpar om vår själ.
En klassiker på området är Frankensteins monster från 1818 som just nu upplever något av en renässans (åtminstone här i länet genom Dalateaterns kommande uppsättning och en musikal i Dalhalla). Berättelsen handlar om en vetenskapsman som skapar liv av död materia. AI, alltså. Varelsen som vetenskapen konstruerar är från början oskyldig, nyfiken och vill bli älskad och accepterad. Så som vem som helst. Men han ser annorlunda ut och låter konstigt. Vart han än vänder sig blir han avskydd och bortstött. Detta väcker ilska, sorg och hämndbegär. Varelsen begår onda handlingar som en följd av sitt lidande och han vänder sig till sist mot sin egen skapare för att denne ska lida som varelsen gör. I slutet förklarar monstret att han är djupt ensam, olycklig och känner skuld över vad han gjort, särskilt över att ha dödat sin skapare och dennes nära. Monstret avlutar berättelsen genom att försvinna ut i mörkret på ett isflak (scenen utspelar sig på Nordpolen) – vi får inte veta vad som händer sedan.
Det finns varianter på temat. Dracula, Trollkarlen från övärlden, Plutonen, Skönheten och odjuret, Dr Jekyll och Mr Hyde och Harry Potter för att nämna några. Kanske kan man i den rationella världen jämföra SD:s utveckling från nazism till parlamentets finrum med Frankensteins monster.
Och så den famösa kramen. Kramade Simona Jimmie för sitt partis överlevnad? Blir SD snällt av en kram eller förgör partiet Liberalerna? Är det vi andra som skapat SD genom vår inställning och detta är vår tids stora prövning? Eller är det precis tvärtom: det är SD som är de goda? Eller är det SD:s syn på invandring som är monstret?
Jag har gjort min personliga resa. Från total antipati till insikten att det nu är det SD som håller i taktpinnen. Min känsla säger mig att det mesta partiet står för är monstruöst. Förnuftet säger mig emellertid att det finns realiteter att förhålla sig till. SD är en produkt av vår tid och samtal är vägen framåt. Men jag skulle personligen aldrig, även om jag är övertygad om att också Jimmie mår bra av gos, överge mina ideal för att rädda min rörelse och besegla detta genom en kram. Nej. Det är här du går fel, Fredrik. Det är nu du skapar monstret. Simona gjorde rätt som kramade Jimmie. Skulle han i sin tur krama en invandrad muslim? Mer gos och fler samtal. Men inte samarbete eftersom det normaliserar det inhumana. Eller är det tvärtom?
Den här texten ska inte tolkas som att jag svängt i en existentiell fråga. Jag kommer aldrig samarbeta med SD. Jag kommer fortsätta argumentera emot och ta repliker. Men jag tycker att alla partier ska gå till val som enskilda partier och prata om saken när resultatet är klart.
Jag antar att alla frågor i den här texten sammanfattas i formuleringen hur bemöter en tolerant människa en intolerant människa utan ett själv bli intolerant?
Jag stannar upp, släpper det jag har för händer och njuter av goset med Ragna. Jag måste bli bättre på att gosa för jag känner att all stress rinner av och jag ser på världen med nya ögon. Min hårda, onda sida, som romantiken lär mig att att alla människor besitter, förtvinar.
Kanske är personlig lycka oväsentligt. Det viktigaste är att göra någonting för någon annan under sin begränsade stund på jorden. En kram, att leva med Ragna och i vissa fall en perfekt blandad Dry Martini.
Ord från det förflutna. Detta inlägg skrevsnämligen ursprungligen den sextonde maj 2012. Då som nu är det minaflickorsframtid som oroar mig.
Jag upplever att en normförskjutning skett de senaste åren. Perspektivetär givetvis större än sedan 1998 när jag lämnade universitetets inglasade värld för att på allvar göra entré i vuxenvärlden. Men inom vissa frågor har en attitydförändring skett sedan dess, anser jag.
Exempelvissynen på homosexualitet. Så vitt jag kan bedöma råder en mycket större acceptans i Sverige, även om det ibland kommer ilskna homofobiska framstötar från olika håll, än på många andra håll i världen. Detta är en bra sak. Det var i vårt land ett brott att varahomosexuell fram till 1944 och till och med 1979 klassades som en sjukdom.
Synen på abort har också förändrats. På många platser i världen tillåter man inte abort. Alls. I länder där det tillåts skärps tongångarna, som i USA, kvinnordör på många håll i komplikationer i samband med graviditeter. I Sverige har vi en lång tradition av fri abort men även här hemma ökar, långsamt visserligen, abortmotståndet. Eller så är det abortmotståndarna som blivit mer högljudda. Jag ser livet som något som klarar sig utanför moderns kropp och abort som intensivt förknippat med jämställdhet. Ser man inte könsmönster i det vardagliga samhällslivet som ett problem, eller tycker att allt som har vissa fungerande organ är att betrakta som liv, delar man sannolikt inte mina ståndpunkter. Men det är en komplex fråga. Tur att vi lever i ett land där man får tycka olika.
Min inställning i abortfrågan betyder dock inte att jag inte ser ett problem i att så många aborter görs. Men alternativet är inte att inskärpa den fria aborträtten. Det vore en katastrof. Det vore att vrida kampen för ett rättvist och jämställt samhälle tillbaka över hundra år. Antalet aborter som genomförs i skymundan av kvacksalvare med strumpstickor eller rostiga instrument skulle öka. För sexualitet är en stark drift.
I ett sammanhang bläddrade jag i några gamla tidningar från 1910-talet. Dessa tidningar talade ett helt annat språk än vad vi i Sverige är vana vid i dag. Första världskriget rasade och samhället präglades av andra värderingar än dagens. När jag funderade över tidningarnas innehåll, särskilt annonserna, slogs jag av vad som för många samtida var en närmast ofattbar verklighet. Visst, vi kan teoretisera över etiska problem. Men vi måste också tänka på vad lagar och regler innebär för individen, eller gruppen, i praktiken.
Den gamla damen tittar på den rödgråtna unga kvinnan och säger lågt att jaså, det är till att vara på det viset. Frågan behöver inte besvaras. Om den gamla damen är snäll kan hon ge den unga kvinnan en slant och tipsa om en diskret och pålitlig Änglamakerska. Ett ingrepp förenat med stora risker. Alternativet innebär att resa bort till någon diskret plats och föda sitt barn. Efter förlossningen kommerbarnet lämnas bort och kvinnan att få arbeta resten av livet i samhällets bottenskikt med tacksamheten över att någon vill ta emot henne och hennes skam som lön. Kanske kommer hon själv på ålderns höst att hjälpa någon yngre kvinna som likt henne själv råkat i olycka. Kanske kan hon under sitt liv ta emot ogifta flickor som på grund av familjens tvång söker dölja sin situation och finna en en någorlunda trygg plats att föda på.
Gravida, ogifta kvinnor kom i början av förra seklet i svåra situationer där de fick lämna bort sina nyfödda barn efter att undergraviditeten ha bott som ”obemärkt flicka” på någon undanskymd plats. Dessa skuldbelagda kvinnor fick inte vara med i det offentliga livet – i den mån kvinnor fick det överhuvudtaget. En sådankvinna blev en offentlig belastning, en icke-person. Samma öde väntade barnen. De föddes i socialt hänseende som oäkta människor och hade inte samma möjligheter i livet som barn födda inom äktenskapet. Skammen kände inga sociala gränser. Ofta blev fallet större för kvinnor från de högre samhällsskikten eftersom de moraliska kraven, eller dubbelmoralen om man så vill, var hårdare där. Familjens heder krävde att den olycksaliga dottern försvann alternativt blixtsnabbt tvångsgifte sig med ”den skyldige” mannen.
Män kunde utan att skämmas ta älskarinnor efter behag och nästan helt öppet besöka prostituerade. Universitetet i Uppsala, exempelvis, höll sig med egen bordell där manliga (vid sekelskiftet 1800-1900 fanns det cirkaetthundrafemtio kvinnliga studenter i Uppsala men det skulledröja till att kvinnor kunde studera på lika villkor som män) studenter och deras lärare kunde ”avköna sig”. Att vara prostituerad eller bli gravid utanför äktenskapet var däremot helt uteslutet i samtidens ögon. Men det var ju inte männens problem.
Homofobiochkönsdiskriminering. Om man strävar efter att vridatillbakaklockan till 1910-talets värderingar, kan man då kritisera den som vill införa Sharialagar? Och har man tänkt igenom konsekvenserna av att anpassa dagens samhälle till ett som rådde för över hundra år sedan? Ska vi inte se på den tid som var för att lära oss något om oss själva?
Detta inlägg skrevsi maj 2012. Jag minns intevarför, men något upprörde mig. På de snartfjorton år som passerat har normförskjutningen fortsatt. Den upplevelsen är säkert lika för varje tid. Men ändå. Homofobi, abortmotstånd, utvisa bäbisar, sätta barn i fängelse – allt ger mig en känsla av att tiden går bakåt. På fjorton år har homofobin ökat och synen på transpersoner andra från normen avvikande försämrats bland unga. Jag oroar mig således över mina döttrars framtid.
Men allt går i cykler och man får inte ge upp. Snart kanske även det skrivna ordets makt återkommer (hurra, säger bloggen). Kanske står jämställdhetens och frihetens tid för dörren. Det förflutna har alltid något att säga oss men vår tid är nu.
Min samlade livserfarenhet är tämligen enkel. Den innehåller uppfattningen att relationer är viktigare än platser.
Tio till tjugo år. Det är åldern på ungdomarna i fjällstugan. Sexton till arton är åldern på en flicka som levde för 3500 år sedan, inte åldern på undertecknad – även om det känns så efter en dag på skidor. Tiden swishar förbi likt avkommor i backen och kronor i förslösandets svalg.
Vi räknar tiden olika. Romarna räknade den från sin stads grundande år 753 fvt (de struntade högaktningsfullt i både etrusker och länge även frälsaren). Det är i år trettio år sedan jag påsken 1996 första gången besökte Bydalen. Det är sex år sedan jag tog med min bror dit (även om han varit i där tidigare) på ensamma pappors crusade, eller annorlunda uttryckt: för att fira sportlov. Jag och Ragna är inne på tredje året tillsammans och det är i runda slängar 3500 år sedan en ung kvinna begravdes på Jylland.
Solen ser oss alla, oaktat vi dansar till den eller inte
Oavsett hur man räknar tiden så måste varje människa ha någon att vända sig till. Under tid till annan behöver alla någon eller några som håller vederbörande under armarna. Sunda, goda och kärleksfulla relationer krävs för att stå pall i livets stormbyar. Hade hon någon sådan relation, flickan från Egtved? Och hur var det med det lilla barnet som vilar vid hennes fötter?
Nea. Foto: Mina
Vi åkte således till Bydalen, igen. En brigadgeneral, en polisinspektör och en adjunkt i läroverket – med entourage. Det var blåsigt inledningsvis, en massa sekunder rasade i byarna. Men vi undviker väl byarna helt enkelt, menade Dotter 2. Klokt resonerat.
Vi undviker byarna
Hon dog på sommaren, flickan i Egtved. Det vet vi eftersom man funnit hallonfrön i hennes mage. I övrigt vet vi inte mycket. Utöver hur hon klädde sig. Eller blev klädd innan hon lades i den gedigna kista som placerades i gravhögen. Vi kan iallafall med tämligen hög säkerhet utesluta att hon visste vad fenomenet sportlov var.
Efter Täljsten. Foto: Mina
Man behöver inte drömma sig tillbaka till bronsåldern för att betänka hur bra vi har det materiellt sett. Det räcker med att se ut över världen. Men när elförsörjningen svajar inser man hur ömtålig vår moderna, konstruerade värld är. Flickan från Egtved var antagligen någon ur samhällets topp givet de kläder och skatter man funnit i graven. Vi i Sverige är rikare än stora delar av världen, materiellt sett. Men gällande våra relationer är vi lika nakna som alla andra. Relationer byggs och vårdas över tid. Always give, never expect.
Flickor från Falun
Vi har inte mycket att gå på. Kvar finns rester av det axellånga blonda håret, tandemalj, naglar, hud och en mindre bit av hjärnan. Det finns också rester av hennes kläder vilket är en bidragande orsak till hennes berömmelse. Kanske var hon en sorts prästinna, eller danserska, i solkulten. Men det lilla barnet förbryllar.
Nea, Mina, Louise
Bydalen. Till och från var vi elva personer som under några dagar bröt bröd tillsammans. Tre pappor, åtta döttrar och en son. Inga köer, god mat och rejält med snö. Och många, förlösande skratt. Och några utbrott av vrede.
Film: Mina
Egtvedflickan är ett av våra bäst bevarade fynd från bronsåldern. Hon var mellan sexton och arton år när hon för cirka 3500 år sedan begravdes i en gravhög vid Egtved i Jylland. En kort, men inte ovanlig, livslängd. Jag gissar att hennes liv skiljde sig avsevärt från mina döttrars. Fast kanske inte, vid närmare eftertanke.
Vad skulle generalen laga om inte en korvrätt döpt efter en rysk 1800-talskollega? Under motstånd från en svajig elförsörjning rörde han ihop rätten medan adjutanten, förlåt, adjunkten, njöt sin afterski. Öl. En mångtusenårig dryck. Fynden visar att flickan i Egtved fick med sig öl på sin sista resa.
Adjunktens afterski. Kan Putin sin historia?
I liften finns tid för samtal. Pappa, tycker du att jag är konstig? Nej, jag tycker du är en underbart egensinnig liten karaktär. Ett unikum, helt enkelt. Hm. Det låter som du tycker att jag är konstig men säger det med andra ord.
Vi vet som sagt inte mycket om henne utöver att hon var cirka 160 cm lång, att hon begravdes på rygg svept i kohud och klädd i en ylledräkt. Skelettet är fullständigt förmultnat. Endast det som beskrivs ovan är bevarat.
Lykke. Foto: Viktor
Skittjock i en skidshop. Säg den meningen snabbt tio gånger i rad. Tonårens vokabulär handlar inte om att tala nedsättande om korpulens utan mer om känslan som kommer sig av skidutrustningens bylsighet. Språk är emellertid viktigt. Mitt mantra är: vårda ditt språk. Man kan ta ifrån dig i stort sett allt, men aldrig ditt språk.
Att kasta pärlor. Foto: Mina
Det verkar ha varit en ståtlig begravning. Hon bar påkostade armringar och hade en ring av brons i ena örat. Även andra fynd tyder på materiell status. Vid fötterna fanns ett litet bylte av ylletyg innehållande de brända benen efter ett fem-sexårigt barn. En teori är att det rör det sig om ett brännoffer.
Framtiden
Det spelas spel i stugan. Musikquiz. Inspektören undslapp sig något bittert efter adjunktens vinst att det är fascinerande att någon som inledningsvis sitter med öronproppar, armarna i kors och surrar om Bach slutligen kan vinna.
Min guddotter Liv
Forskarna tvistar. Vem var hon? Tysk, dansk, dansare eller kanske någon sorts akrobat? Flyttade hon till Danmark från Tyskland? Vad spelar det för roll, vare sig Danmark eller Tyskland fanns när hon levde. Och så det lilla barnet. Hur och varför dog det? Gåtan gäckar oss. Flickan från Egtved fick i alla händelser en omsorgsfull och rik begravning, vilket tyder på att hon var betydelsefull och inte dog under dramatiska eller våldsamma omständigheter.
Vad blir till sist kvar av oss? Några brända ben? Ett eko format av intorkad hud, rester av hår, naglar och tänder? Tänk på flickan från Egtved, manar jag tonåringar som ägnar sig åt hudlotion, lösnaglar, hår och grejer. De tittar frågande på mig. Kan någon översätta vad han just sa?
Tiden går och vi räknar den olika. Det beror på viktiga händelser som är värda att minnas. Händelser som en gång fört livet framåt. Sådana händelser markeras ofta av att man har någon att vända sig till i avgörande ögonblick. Jag tror det var därför de begravdes tillsammans, det lilla barnet och flickan från Egtved. Bydalen fanns när hon levde. Utan liftar, får man förmoda. Jag är hursomhelst tacksam över att fått låna platsen i tre decennier för att vårda mina relationer. Det är en liten tröst när jag känner mig lite nedstämd över att ingen längre sörjer flickan från Egtved.
Jag tittar ibland på min Dalahäst. Hästen jag fick efter mitt år som ordförande, 1Q, på V-Dala studentnation. Vi håller varandras blick under en stunds själsligt utbyte. Kanske hoppar det ut några dansare ur den, snart? Ack nej. Men hästen påminner mig om frihet, skapande, kärlek och mod – saker jag både kände och upplevde under åren i Uppsala. Mina principer däremot, skapades inte där. De fick jag nog med mig hemifrån.
Det var då, det. Nu vet vi minsann bättre. Eller? Förutsättningen för mod och principer är frihet. Det ena ger det andra, i ett kretslopp. Detta är mina principer. Passar de inte, har jag andra. Groucho Marx klassiska citat var ironiskt och menat att driva med opportunism och brist på konsekvens. Att luras, fuska, agera bedrägligt, hota eller begå brott förekommer ständigt, det har det alltid gjort, men hos förtroendevalda borde det vara bannlyst. För det är ju just det där: förtroendevald. Det är både jobbigt och svårt att verka enligt hederliga principer. Samtidigt borde det göra så ont i själen att bryta mot dem att man så gott som alltid låter bli. Exempelvis principen om armlängds avstånd. Jag uppfattade någonstans att den uppstod i England efter andra världskriget med resultatet att BBC skapades.
Ett exempel. Sedan reglerna kring Faluns kulturpris ändrades deltar jag inte i beslutet (som formellt ligger på Kultur och Fritidsnämnden) att utse pristagare. Som politiker vill jag inte längre ha något med saken att göra. (För en utförligare bakgrund klicka här.)
Ett annat exempel. Karl Gerhard (1891-1964) var en stor stjärna i Sverige under 1930- och 40-talen. Revyer och lättsam ironi kan emellertid också bli föremål för storpolitik. När det 1940 blev känt att i Karl Gerhards nya revy Gullregn ingick ett spektakulärt politiskt nummer av känslig karaktär väckte det regeringens oro. Personal från UD fick därför i uppdrag att undersöka saken. Man ville ju inte reta Hitler i onödan. Numret bestod av att en jättestor dalahäst rullades in på scenen varpå det hoppade ut balettflickor ur den som dansade till folkmusik. Sedan övergick musiken till marsch och Karl Gerad sjunger en fantastisk, intelligent, bildad och skarp, text där några ur regeringen nämns. Ett utdrag ur refrängen:
Det är den ökända hästen från Troja Av demokraterna sadlad och skodd En samlingskrake för slott och för koja Med skygglappar, att ej bli beglodd Vårt gamla lejon blev fort pensionerat När Hesa Fredrik för första gången tjöt Av Bagge blev det till får ondulerat Det utav Rütger fick essen, stackars nöt Men det har snart ej gått upp för de loja I hela världen, båd’ fattig och pamp Det är den ökända hästen från Troja Som hela tiden har kallats Min Kamp
Tjänstemannen från UD blev inte direkt lurad men Karl Gerhard undanhöll under förevisningen hur skarp texten egentligen var. Det blev dock väldigt uppenbart när en tysk diplomat senare såg föreställningen och blev rasande – trots försök att lugna. (Han lär ha bjudits på öl på Sturehof. Bara en sådan sak.) Det båtade föga, tyskarna krävde att numret skulle strykas och självaste statsministern försökte få Karl Gerhard att gå med på det. Denne stod dock på sig och krävde sin konstnärliga frihet. Till ingen nytta. Det lagrum regeringen stödde sig på var en lagstiftning från 1868 där polisen gavs rätt att förbjuda förargelseväckande framträdanden. Karl Gerhard blev därmed tvungen att stryka numret och tyskarna fick som de ville. Karl Gerhard löste emellertid saken elegant och läste istället för numret högt ur polisens meddelande som förbjöd det. Publiken var helt med på noterna – och jublade.
Oavsett vilka politiska partier det handlar om bör dess företrädare ha etik och moral längst ut i pannloben. För det börjar där: med våra demokratiska företrädare. Nu var Karl Gerhard visserligen inte politiker men historien om Gullregn är viktig.
Nej, det var inte då det. Som numret i Gullregn lär oss utmanas våra principer ofta. Något borde vi därför ha lärt oss. Som att kulturen ska vara så fri det bara går och att vissa principer ruckar man inte på. Jag har tillsammans med andra i Centerpartiet föreslagit ett annat sätt att hantera kulturpris i Falun. Förslaget lär inte gå igenom. Det enda som därmed återstår är att agera enligt mina principer och inte delta när priset utses. För jag har inga andra, tack och lov. Det påminner mig en förhållandevis stor Dalahäst om.
En trygg uppväxt ligger inte på individen utan beror på omständigheter. Sedan är det beroende på en själv hur man väljer att leva sitt liv. Jag har nu och då återkommit till min studenttid på bloggen. Det var förvisso en underbar tid som formade mig. Men jag längtar inte tillbaka. Jag lever i nuet och är glad att jag fick uppleva den perioden i livet. Det enda jag möjligen kan sakna är känslan av att vara helt och hållet fri. Den känslan söker jag återerövra i varje enskilt ögonblick. Fria och jämlika människor i samverkan skapar nämligen ofta förunderliga ting.
När hade du sex för första gången, pappa? Jag sätter kaffet i vrångstrupen. Hej, dryga fråga. Men på ett sätt får man vara glad att de där frågorna kommer. Vad svarar man? Jag minns inte? Det har du inte med att göra? Hm, sa jag till sist i ett försök att vinna tid.
Plötsligt tänker jag mig livet som något av en boxningsring för thaiboxning. Jag har åkt på en rejäl dagsedel (vad nu det heter på thai) och ser lite suddigt hur domaren står över mig och räknar. Och framtiden? Hur den ter sig? För att svara på det måste jag först kravla mig upp på alla fyra för att efter lite vatten och handduksvift i ringhörnan åter ge mig in i ringen för nästa rond.
Muminfamiljen bor i ett blått hus som Muminpappan har byggt. Familjen lever ett lugnt och lyckligt liv men ibland känner Mumintrollet en längtan efter resor och upplevelser bortom nuet.
Mänskligheten har kommit långt. Numera avlider fler människor av fetma, självmord och trafikolyckor än i krig. Med tanke på hur historien ser ut är detta ingen liten bedrift. Poängen, kan vara värt att påminna sig om i dessa dystra Putin/Trump-tider, är att det idag är relativt ovanligt med krig.
Det är tjugoåtta år sedan jag började arbeta som lärare. Och det är lite märkligt: varje gång jag funderar på att sluta, vidga perspektiven, söka nya jobb, inträffar något som får mig att stanna på min post.
Hösten 1998. Nyanställd, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad
1979 flyttade min familj till Engelbrektsgatan och fyrtio år senare flyttade den dit igen. Två olika familjer, men samtidigt min. Det är nittio år sedan mormor och morfar bestämde sig för att bygga sitt hus i Halsvik på Styrsö. 2012 byggde vi huset i Slättaskogen. Samma år flyttade min arbetsplats till Lugnet efter (för mig) tretton år på Haraldsbogymnasiet. 2013 var en bra tid i livet. Mina nära levde och åstadkom små och stora ting, det gick bra i mitt yrke och framtiden tedde sig ljus. Dessa händelser, skilda åt genom decennier, rymmer orsak, verkan, och, vilket också det är viktigt att påminna sig om, en ljus framtid. Är framtiden alltid ljus? Nja, det beror på hur man ser på det. Livet övergår som bekant alltid i sin motsats. Här och nu infaller iallafall livet och historien ger oss i efterhand perspektiven.
Knut Pederssons väg…… i Slättaskogen Köpekontrakt 1936Engelbrektsgatan Nedre Hövik
Vi var en gång hos far, Viktor och jag, och hjälpte honom att röja. Rester från flera liv och hem passerade revy. Hm, sa far. Släng inget värdefullt. Den norrländska bondsonen, som var elva år när det senaste världskriget slutade, slängde inte saker i onödan. Nu kommer iallafall hemtjänsten åt, sa vi. Hm, replikerade far.
Våren 2026. Anställd på samma ställe, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad
Vem kan egentligen säga hur framtiden ter sig? Om den ljus eller mörk? Inte vet jag. Jag brukar tänka att framtiden är redan här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid men definitivt här. Efter några år av vinglande på en krokig väg känner jag mig äntligen, i den mån det går, fri. Jag har tagit mig till ringhörnan. Bra gjort – ibland fattar du briljanta beslut, säger Mange. Hm, svarar jag. Vad gäller framtiden hoppas jag som alltid på mumintrollen.
Nyligen träffade jag någon som berättade för mig vad jag betytt i min yrkesroll. Det är vid sådana tillfällen vidden av yrket går upp för mig. Sådant är svårt att toppa. Så det är väl dags att inse att det är lärare jag är.
Allt var inte bättre förr. Cykla till förskolan i motvind, flygande magsjukor och grälmakar Lövberg. Inte var det bättre förr för mänskligheten heller. Världskrig, digerdöd och ojämlikhet. Nej, vi klarar det, på ett eller annat sätt gör vi det. Mumin vinner matchen i ringen, inte Putin/Trump (eller vad galningen råkar heta vid aktuell tidpunkt). Insikt: man måste stå ut med sig själv innan man kan leva tillsammans med någon.
Dotter 2 har både börjat och slutat med thaiboxning och båda barnen är snart myndiga. Tiden och perspektiven ger mig därmed ytterligare en käftsmäll. Kanske är livet något av en thaiboxningsmatch, i vilket fall är det inget för amatörer. Man måste lära sig grunderna innan man ger sig in i den fyrkantiga ringen.
En gång under Dotter 2:s korta karriär som thaiboxare besökte jag hennes träning. Det var okänd mark för mig. Svett, adrenalin och vrål pumpade i takt med musiken. Medan jag iakttog hennes kamp i ringen drabbade insikten mig: jag älskar livet och tänker fortsätta suga märgen ut det. Visserligen har jag då och då hängt lite punschig mot repen, till och med varit nere för räkning – men också rest mig på nio och en halv. Jag är redo för en ny rond. Låt klockan slå! Oavsett vilket hus jag och flickorna befinner oss i får jag ännu en liten tid agera både mumintroll, Muminpappa och Muminmamma. På sätt och vis en ynnest.
Hon fixerar mig intensivt. Livet händer och framtiden kommer. Ibland som en käftsmäll. När hade du sex första gången pappa? Jag satte som sagt inledningsvis kaffet i halsen. Sex? Det har jag aldrig haft. Vi skrattade båda men jag insåg snabbt att detta är ett ögonblick man inte slarvar bort. Så vi förde ett fint samtal om trygghet, tillit, intimitet, samhörighet, samtycke och erotik men den delen av konventionen är inte för allmänhetens ögon. Hm, säger bloggen.
Flamma stolt mot dunkla skyar, Mumin och en ring för thaiboxning
Tänk vad världen gått miste om. I Baksidans kungarike är avantgardisten drottning.
Avantgarde, förtrupperna, är ursprungligen en militär term som överförts på kulturhistorien. Uttrycket syftar på konstnärer, musiker, författare och andra som på olika sätt varit föregångare och brutit mot normer och traditioner. De förtjänar ofta att hyllas, dessa föregångare. Men man bör också påminna sig om de som aldrig fick möjligheten.
Vi bröt oss loss, Ragna och jag, från vardagslivets monotona lunk för en helg i fritänkande storheters fotspår. Stockholm. Den konungsliga huvudstaden är förvisso en pärla. Tänker ni någonsin på det, ni som bor här! far jag plötsligt ut i en oväntad känslostorm. När jag senare sjunker ner i den obekväma stolen på tredje rad i det vackra gamla operahuset för en kväll med Trollflöjten tänker jag på Nannerl Mozart.
Finns den kvar, den magnifika, efter renoveringen?
En parisare på Operakällarens bakficka bakficka får inleda stockholmsresan. Sedan vidare mot Gamla stan. Målet finns sedan länge på min hinklista: Den gyldene freden. Detta är Sveriges äldsta fortfarande verksamma restaurang, grundad 1722, efter det stora nordiska kriget. Namnet syftar på den gyllene fred man hoppades på efter det långa kriget. Freden är klassisk mark. Här verkade Bellman och senare Cornelis. Och i nutiden min bror som just denna kväll överraskades av sin Amanda med falubaserade kulturutövare på besök. Just det. Ragna och undertecknad.
Parisaren till vänster har inget med Freden nedan och th att göraNutida kulturutövare på Freden
Maria Anna “Nannerl” Mozart (1751–1829) var Wolfgang Amadeus äldre syster – och liksom honom ett enastående musikaliskt löfte. Som barn ansågs hon vara minst lika skicklig som sin bror. Syskonen uppträdde för hov och adel under 1760-talet. Nannerl skrev musik men nästan allt har gått förlorat. När hon nådde giftasålder förväntades hon nämligen sluta musicera för att istället ägna sig åt hem och familj medan Wolfgang fortsatte sin karriär. Hon försörjde sig livet igenom som pianolärarinna i Salzburg. Inget ont i det. Samtidigt: allt ont i det.
Operan har något av den gamla bergochdalbanan på Liseberg över sig. Bergbanan, som den hette, öppnade när parken invigdes 1923 och stängde 1987. En ur personalen stod längst bak i varje tåg och bromsade manuellt. Det var länge mitt drömjobb. Inför Bergbanans stängning kom entusiaster från hela världen som ville passa på att ta en veterantur. Lite på samma sätt är det med operan. Nästa vinter stänger den för renovering så det gäller att passa på. Den nya, moderna operan kommer aldrig att vara den gamla. Trollflöjten således. Igen. En lite skruvad uppsättning som spelades för 126:e gången och detta var tredje gången jag såg den – extra drama påbjöds eftersom Nattens drottning fastnade i trafiken fick vi se två sångerskor i rollen, en före och en efter paus.
Tredje rad. Obekvämt men mysigt
Lördagen inleddes med en lång, kall, promenad i Gamla stan följt av cocktails på operabaren. Vi hängde om inte tillsammans med så iallafall i närheten av Loa. Självfallet. Sedan åkte Ragna hem till Dalarna eftersom Viktors födelsedag alltid innebär herrmiddag. Tänk vad mycket middagen därmed gick miste om! I Viktors skara blir man nämligen både mätt, munter och fylld till bredden av livsglädje.
Från city till kökis i Hökis
Nannerl har blivit en symbol för alla de begåvade kvinnor som hindrats av könsförtryck. I dag förekommer hon i diskussioner om genus och konstnärligt erkännande och som exempel på en röst som inte fick fortsätta vara avantgarde. Syskonen Mozart brukade som barn leka med varandra att de i Baksidans kungarike var kung, drottning och fria att skapa musik oavsett kön och förväntningar. Wolfgang uppmuntrade sin syster att fortsätta göra musik. Men hon mäktade inte med att stå upp mot främst sin stränge far. Tänk om det är detta som är bakgrunden till den berömda arian av Nattens drottning, tänker jag under andra akten i min obekväma stol på tredje rad. Mitt krav på hämnd har satt mitt blod i svallning.
Det är en ynnest att få vandra i hjältars fotspår. Rik på upplevelser och med en påminnelse om hur bra jag har det kunde jag återvända hem för att fortsätta vardagslivets gilla gång. Döttrar och elever ska uppmuntras att flyga så nära solen det går. Tänk vad världen gått miste om. Samtidigt, tänk vad den fortfarande kan vinna. Operan och dess restauranger lovar en framtid och i Baksidans kungarike är avantgardisten drottning. I framsidans republik är man sin egen president.
Post scriptum (källor: frågor på plats, institutionernas hemsidor och Wikipedia)
Operan ska stänga för omfattande renovering i ungefär fem år och öppnar igen 2032. Under tiden flyttar verksamheten till Gasometer i Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. Barn- och ungdomsverksamheten flyttar till Scenkonstmuseet i centrala Stockholm. Vissa repetitioner och andra delar av verksamheten sker i andra lokaler under perioden. Vad som händer med Operakällaren, Operabaren, Bakfickan och Grodan, utöver att de också måste stänga under renoveringen, är inte slutgiltigt beslutat. Så passa på!
Maria Anna Mozart, kallad Nannerl, var en mycket begåvad pianist och kompositör. Hon turnerade som barn tillsammans med sin bror och fick samma musikaliska utbildning av deras far Leopold Mozart. Referenser i brev (särskilt från Wolfgang, som berömde hennes kompositioner) Ett fåtal kortare stycken finns bevarade som tillskrivs henne, men inte alltid med full säkerhet. Mycket av hennes musik gick troligen förlorad eftersom hon, till skillnad från sin bror, inte fick fortsätta en offentlig karriär som vuxen. När hon nådde giftermålsålder förväntades hon stanna hemma, vilket begränsade hennes möjligheter att publicera och sprida sina verk. Wolfgang skrev i ett brev att hennes sånger och pianostycken var mycket vackra och att hon hade verklig talang som kompositör. Tyvärr verkar hon själv inte ha bevarat sina manuskript systematiskt.
Defining moments. Avgörande ögonblick. Det uttrycket syftar på tillfällen eller erfarenheter som har betydelse för vem en person är eller hur vederbörande eller ett skeende utvecklas. Ögonblick som formade identitet, riktning och framtid. Sådana letar historiker efter – för att allt som oftast resignera. Det är nämligen alltid större skeenden snarare än enstaka händelser som definierar historien. Eller?
Halsvik tidigt 1900-tal, innan mormor och morfar byggde sitt hus i bildens nedre högra hörn. Bild: för mig okänd
Jag älskar Styrsö! sa Ragna första gången hon besökte ön en påsk för två år sedan. Eh, ja, här är fint men vänta till sommaren, svarade jag. Vilket märkligt svar, det är ju alltid tid för kärlek på Styrsö, årstid oaktad. Jag minns också vad mammas moster Ellen i Viktorsgården svarade en gäst i slutet av 1980-talet vilken uttryckte sin förtjusning över ön. Jo, de brukar tycka det, skrockade Ellen förnöjt.
Viktorsgården i början av 1900-talet. Här föddes Ellen, mormor och alla de andra bild: från Lennart Öberg
Jag rotade i en låda och fann några rader morfar skrev inför sin konfirmation på Gullholmen när han var fjorton år. Morfar gick sex år i skolan och arbetade som sjöman livet igenom. Han var ingen storväxt man men hade rejäla händer. Skrev gjorde han inte särskilt ofta. Handstilen är häpnadsväckande – inte minst med tanke på att han redan som fjortonåring var en grovarbetare som allt som oftast använde sina händer till annat än att skriva. Jag håller till hans minne konsten högt och försöker inpränta vikten av en prudentlig, gärna vacker, handstil hos både döttrar och elever. Ett Sisyfosarbete. De skriver förfärligt, nästan alla.
Morfar Jag
Bilden nedan föreställer ett kafferep i Halsvik under tidigt 1960-tal. Mormor övervakar när Lennart bjuder mamma på en kaka medan pappa tålmodigt väntar på sin tur. Sannolikt står Lena bakom kameran och morfar är ute till sjöss. Kafferep är viktiga grejer, en konst värd att bevara, tänker jag en smällkall vinterdag medan jag häller i mig geggan på jobbet till magkatarrens fromma. Porslinet på bilden finns fortfarande kvar i huset. Alltså det hus som syns i bakgrunden och som snart fyller nittio år. Nittio år i släktens ägo. Att morfar och mormor lät bygga det innebär ett enormt avgörande ögonblick i mitt liv. Allt hänger ihop. Viktorsgården borde närma sig hundratio eller så vid det här laget.
Foto: ur mors album
Jag kunde inte röra mig. Det var det skönaste jag någonsin sett. Alla älskar visserligen sina barn. Men den första gången man blir förälder är obeskrivlig. Jaget, ens grandiosa ego, ändrar på ett ögonblick karaktär, bleknar bort och mäts sedermera enbart mot familjens trygghet. Det är sannolikt biologiskt betingat. Ögonblicket ägs inte av det brutala nuet, det ägs redan av historien. Barnens mor är visserligen död, den sista av mina avkommor blir snart myndig, liksom båda mina gudbarn redan blivit så. Ansvaret är över och egot åter. Samtidigt: vem är jag nu när ingen längre behöver mig? Kan jag äntligen göra allvar av min gamla dröm att bli guide och gatumusikant i Rom?
Historiens egendom
Samtidigt, i andra änden av livet. Det mest hjärtskärande ögonblick jag någonsin upplevt fångat av barnens morfar. Jag tror inte det var meningen, han behövde bara kanalisera sin sorg genom distansen bakom linsen, lite på det vis den generationen ofta plägar. Jag minns förresten skakningen som gick genom min egen morfar på min mormors begravning 1981. Ett ögonblick av sorg uttrycktes efter ett liv tillsammans. Mor och moster kom till hans sida och han återvann sin självbehärskning. Men att förlora en dotter, som mina barns morfar gjorde, är för mig det värsta som går att föreställa sig. Men detta är inte det hjärtskärande i den här bilden. Den visar sex behärskade, bistra män som bär en älskad till gravens rand. En make, tre bröder, en svåger och en vän. Men inte heller det får hjärtat att brista. Nej, det som verkligen får stenansiktet att rämna är döttrarna som med hjälp av en kusin hjälper till att bära sin mors kista. Att bära sin mor på det sättet är något man som liten flicka aldrig ska behöva uppleva.
Att skriva vackert och läsligt är viktigt. Att få vara på Styrsö bland släkt och minnen är en ynnest. Att få hjälp med att öppna ögonen och se det vackra och underbara här och nu är kärlek. Det är tack vare Ragna jag försiktigt vågar glänta på dörren till mitt inre genom en bild från det mest känsliga kapitlet i mitt liv och samtidigt känna hopp, glädje och framtidstro. Det har inte varit så lätt att lita på livet igen. Men hon fick mig att göra det. Hon som kom till Styrsö varvid omedelbar kärlek uppstod.
Omedelbar kärlek
Jag har här samlat några avgörande ögonblick ur mitt liv. Ibland sker sådana långt före ens egen livstid men ofta är det först i efterhand man ser den avgörande händelsen. Vissa saker är konstanta samtidigt som de är i ständig förändring. Änte könsti, som vi säger hemma i Dalarna. Förunderligt och märkligt, som det står i psalmboken.
Vi är alla dömda att ge historien dess egendom. Hur vi förhåller oss till detta är den stora frågan. Det är tur vi har historiker till hjälp.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.