Vi har varit på resa, flickorna och jag. Har precis kommit hem. I går nåddes vi av beskedet att far i stillhet somnat in. Under natten till lördagen lämnade han för gott. Han var framme nu, det var dags att kliva av. Viktor ringde och gav beskedet.
Det blev något surrealistiskt att titta ut över den vackra vulkanön jag befann mig på samtidigt som jag fick budet om pappa. Svart som stelnad lava är den, sorgen. Samtidigt utgör den andra halvan av livet. Jag har mött den förr, jag är redo. Det som är annorlunda den här gången är att jag nu är föräldralös.
Vi drog oss undan, flickorna och jag, för att snabb-bearbeta, hantera, kramas och gråta tillsammans. Ingen bör i sitt liv behöva uppleva brist på värme, vänskap och kärlek omkring sig. I synnerhet när livet är tufft, eller alltid inom en familj, lyder regeln. Fars regel.
Livet över tid med far, och de andra som gått före (varför sker det alltid på våren?), de som finns kvar samt de som var med på resan har inneburit och innebär ett i liv värme, vänskap och kärlek. Man får vara tacksam över det. Men nu är det över med far som sällskap. Så många lustiga episoder, så många märkligheter, så många gamla och nya minnen. Så mycket att bearbeta och sakna. Han var med på tåget fram till pandemin, därefter har han sakta kopplat loss. Men han återhämtade sig aldrig riktigt efter Helenas bortgång. Livet smakade honom inte lika väl efter det. Ändå föreföll han glad över existensen in i det sista. Just den förmågan är nog det jag mest tagit med mig. Att i det svartaste mörker ändå kunna se glimten av ljus.
Sista gången vi sågs pratade vi om den härliga 90-årsfesten. Far var glad. Han gladdes över de nya medlemmarna som kommit till vår familj. Vilken glädje att vi hann ha festen, enades vi om, Viktor och jag. Man ska aldrig skjuta upp en fest. Nu är han borta men slutade i stor stil. Far, får man ändå säga, slutade med stövlarna på.
Det är kanske inte så märkligt att vara föräldralös i min ålder. Men det väcker existentiella funderingar. Nu är det jag som sitter längst ut på grenen medan främlingen sågar i det tysta. Men det där vet man aldrig – det båtar föga att rota i sånt, hör jag far säga.
Jag står nyss hemkommen och undrar vad det var som hände. Det är inte samma Sverige som tar mig emot. En sak har jag dock lärt mig på resan. Sorg är inte liktydigt med att jaga den tid som flytt. Ibland får vulkaner utbrott, däremellan stelnar lavan och blir till en harmonisk värld. Den känslomässiga jakten efter det förflutna är förslösad tid.
Det enda jag begär av omgivningen är att få hjälp att vara mig själv. Och då måste jag göra det samma för omgivningen. Flickorna är oroliga för att jag ”ska bli så där ledsen igen”. Jag svarar att jag vet hur sorgen känns och hur den kommer att kännas. Farfar var klar, hans stund på jorden över. Det var en fin tid, ett fint slut. Han efterlämnar ett fint fotspår och jag är stolt att vara hans son. Jag är bara lite ledsen just nu, svarar jag. Låt oss gråta, kramas och vara tacksamma. Därefter skrattar vi igen.
Nu är det vi två kvar, Viktor. Jag ger dig därför Stagnelius: ”Därföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud”.
Vi färdas vidare, vi andra. Det här är inte vår hållplats. Men det var fars. En bra plats att kliva av på, i en bra tid efter en lång och fin resa.
Tack för sällskapet.
Relaterade blogginlägg:
Musik:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.