adolphson

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Viskningar och rop

23 april, 202323 april, 2023av adolphson

Vissa saker är värda att föra vidare, inte andra. Hur inser man skillnaden?

Jag vet inte hur Hans Werthén var som privatperson eller yrkesmänniska men han framstod, åtminstone de gånger jag träffade honom, som tämligen ämabel. ”Golf är en sämre form av jordbruk”, är ett citat från honom. Det är roligt sagt.

Viskningar och rop är Ingmar Bergmans uppgörelse med svek och elände i relationer under ett liv. Men filmen konstaterar också att det samtidigt ryms underbara saker i tillvaron.

Jag läste någonstans att vi tänker ungefär sjuttiotusen tankar om dagen. Hur många av dessa har man aktivt valt att tänka? Hur många är resultatet av yttre impulser? Det må låta som en klyscha men man bör vara försiktig med sina medmänniskor. Vad man säger till och om dem. Vad man för vidare, gillar och delar. Allt sådant får, eller kan få, oanande konsekvenser.

Den tjugonionde augusti 1255 hittades pojken Hugh död i en brunn i den engelska staden Lincoln. Snabbt spreds ryktet, det behövs inga sociala medier för sånt, att det var ett bestialiskt ritualmord begånget av judar. Samtidens ansedde krönikör, en viss Matthew Paris, diktade dessutom ihop att det minsann var framstående judar från hela England som samlats i Lincoln för att tortera och döda barnet. Lögnen spred sig snabbt och snart dök vittnesmål om liknande händelser på andra platser upp. Viskningar och rop leder lätt till myter och vandringssägner. Den uppdiktade historien om mordet på Hugh ledde till förföljelser och massmord på judar och till slut, år 1290, utvisades hela den judiska befolkningen från England.

Den påhittade berättelsen fick på olika sätt nytt liv århundrade efter annat, bland annat genom de kända Canterburysägnerna. Ingredienserna känns igen i mängder av antisemitiska myter och konspirationsteorier. Det är tyvärr ett tidlöst fenomen. Under presidentvalet 2016 briserade ”Pizzagate”. Det påstods att i källaren på en (eller flera) pizzerior hölls barn fångna för att utnyttjas sexuellt. Det hela antogs vara en pedofilhärva organiserad av det demokratiska partiet och vid åtminstone ett tillfälle dök en beväpnad man upp vid den utpekade pizzerian (som inte ens hade någon källare). Myten fick, trots att den var helt grundlös, spridning och skadade Hillary Clintons kampanj. Och efter 2020: Stop the steal.

Ingen vet hur pojken Hugh egentligen dog men han begravdes under pompa och ståt i stadens katedral som ett helgon omgärdad av rykten om utförda underverk och tillresta pilgrimer. Först 1955, tio år efter Förintelsen, tog katedralen i Lincoln avstånd från myten och satte upp en informerande text om vad som egentligen hänt. Fejknyheten bestod alltså i det här fallet i sju hundra år.

Tankar är inte fakta. Tankar bidrar till känslor. Känslor kan ställa till det. Genom att bli medveten om vilka tankar som är skadliga för både sig själv och andra kan man begränsa dess spridning och skadeverkningar. Man kan alltså, i viss mån, styra sitt känsloliv. Både kollektivt och individuellt. Det går. Vi utsätts dagligen för påverkan från allehanda håll där lögn och desinformation är handelsvara. Man får ta ansvar själv för att inse skillnaden. Det gäller att i enlighet med detta sätta ner någon form av fot här någonstans, som en chef en gång sa.

Det var länge sedan jag såg filmen viskningar och rop. Det kanske är dags att se om den. Jag minns att den uppmanar tittaren att se bortom det första intrycket. Det finns alltid mer att upptäcka. Filmen är att betrakta som en illustration av minnen, drömmar och tidens gång, snarare än verkliga händelser. Precis som den här bloggen.

Det slår mig att livet är som en film. Är man i en roll kan man inte bli omtyckt av alla. Man får acceptera det. Men vi bör vara försiktiga med vad vi säger om varann.

Man bör på olika sätt låta sin röst höras. Man bör också lyssna. Jag träffade Hans Werthén flera gånger under min tid på V-dala studentnation. Han var rolig. En gentleman av den gamla sorten, på gott och ont. Citatet om golf är värt att minnas och att föra vidare.

Musik:

Rain in Venice

Chopin: pianosonat

Källor

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Svenska filminstitutet

Røseth/Werner Livssorg

cancer, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

tempus est amicus noster

11 april, 202316 april, 2023av adolphson

När dessa rader skrivs är det fyra år sedan jag kröp ner bredvid Malin på sjukhuset för sista gången. Jag visste att det var en av de sista gångerna, men inte den sista. Sedan dess? På västfronten intet nytt.

Vi går på en somrig grusväg mellan Trångsviken och Mo. En envis geting gör oss sällskap. Du förundras över att jag insisterar på att skriva en hälsning till dina föräldrar i gästboken.

”Här, ta hand om henne.” Hur kunde jag någonsin glömma den uppmaningen? Det är helt bisarrt. Det är ju det viktigaste någon sagt till mig.

Jag blir aldrig färdig. Men jag måste skärpa mig. Se vad som är viktigt, och mindre viktigt, under min återstående stund på jorden.

Tempus est amicus noster är latin och betyder tiden är vår vän. Men den här gången är det inget tillkämpat, lagom hurtigt, latinskt citat jag letat upp. Nej, jag har faktiskt för egen panna värkt fram tanken och sedan översatt via Google translate. Mest på kul. Men stämmer det, är tiden verkligen min vän? Är den inte det får man istället försöka vara andras vän så gott det går.

Vem har ansvaret och i vilken hand? Jag har ansvaret i första hand.

Det har gått fyra år. Lika länge som det första världskriget pågick. Under tre av dessa år har jag återkommande lovat både mig själv och omvärlden att nu är det färdigt, nu är det sista gången jag skriver om Malin. Ändå sitter jag här igen. Jodå, nog anar jag mina närståendes pannrynkor. Bara ytterligare ett meningslöst anfall mot bättre vetande och reson. Tiden läker alla sår, tiden är vår vän.

Nere i Falu gruva sa du ja till mig. En förlägen guide var vårt sällskap när jag under facklans fladdrande sken trädde ringen på ditt finger. Du var min och dina glittrande ögon lyste framtidens väg genom mörka schakt.

Insprängt:

En dotter snor min parfym. Borde jag byta märke?

En dotter äter köttkorv och bearnaisesås. Vad krävs för faderskapstest?

”Remember, when you are dead, you do not know you are dead. It’s only painful for others. The same applies when you are stupid.” Ricky Gervais.

Lever jag ett dubbelliv? Ett i verkligheten och ett i förflutenheten där Malin lever och skrattar sitt underbara skratt?

Jag är inte ensam om att nätter igenom tröstat gråtande barn eller att under timmar stirrat ut i tomma intet. Allt detta är det många som dagligen gör. Men jag är ensam om Malin. Det är inte mycket mer att säga än att jag saknar henne. Hon var min vän. Men jag är också ensam om mina barn och om framtiden.

Jag stannar i samma ögonblick jag kliver in i rummet. Ni sover tillsammans, vår nyfödda dotter och du. Det är det vackraste jag sett.

Bitterheten måste hållas i schack var dag. Varje morgon måste jag hitta en anledning till att stiga upp ur sängen och fortsätta fungera som en i allt väsentligt normal människa. Den anledningen stavar jag till döttrar.

Du har fått en dotter till. Här, ta hand om henne. Din fru behöver oss.

Jag såg oss åldras tillsammans, Malin och jag. Hennes död utgör en stöld jag inte kan hantera. Alltså skjuter jag den ifrån mig. Det finns mycket att vara glad åt. Men kan jag inte dela det med henne är det egentligen oväsentligt. Min strategi har gått ut på att klara mig igenom dagen för att äntligen få läsa och sova. Så har det ofta känts under fyra år. Det håller inte. Det finns mer att upptäcka och älska.

Så nära som jag kom dig har jag aldrig kommit någon människa. Jag kan aldrig nöja mig med mindre.

Man får öva sig i att försöka hitta rätt spår i livet igen. Jag har skändligen misslyckats med det under de år som passerat. Fredsförhandlingarna har alltid gått i oförsonlighetens stå.

Jag brukar ibland inför högtider bjuda elever som är ensamma eller har det svårt hem till mig och flickorna. Det är sällan någon antar inbjudan men det leder ibland till intressanta samtal om livets meningslöshet. Som vikten av att vara någons vän.

Om barnen är säkra och glada så kvittar resten. Tänk att det skulle ta så lång tid att inse det.

Övning ger färdighet, heter det ju. Men jag tvivlar. Jag har under de här åren haft svårt att manövrera. Någonstans gick jag vilse. Jag har varit en dålig pappa, son och vän, jag har svikit människor. Men vad värre är: jag tycks ha förlorat mig själv.

Jag tittade in i dina ögon under ett ögonblick jag inte visste var det sista. Fortfarande kunde jag ana glittret från gruvan. Fortfarande såg jag ditt innersta. Nästa gång jag såg dig levde du inte mer. Jag dog lite då. Att skiljas är att dö en smula.

Rummet försvinner när jag minns våra vackraste ögonblick. Hennes skratt och ilska, röst och doft. Det onda bleknar och det goda förstärks. Men jag undrar för mig själv om man kan snabbspola tiden. Snälla Google translate, hjälp mig att förstå. Hur översätter man kärlek, sorg och längtan?

Jag gillar inte påsk, pappa. Det var typ då vi lämnande mamma för sista gången. Åh, lilla du, inte har vi lämnat henne. Det gör vi aldrig. Kom så målar vi ägg.

Jag blir aldrig färdig och det är som det ska med den saken. Jo, färdig med eländet har jag blivit, nu finner jag mig förvandlad till något annat. Något annorlunda. Annorlunda är bra. Vem vet, kanske blir det en gång lika vackert. Men alltså annorlunda. Jag tror jag vet vad det är. Jag har börjat förnimma den fulla innebörden av sorg.

Universum är oändligt, dessutom expanderar det. Kanske ligger det i sakens natur att något som är oändligt med nödvändighet måste växa.

Här, ta hand om henne. Ja. Jag lovar. Det är det enda viktiga. Lilla du, tiden är vår vän.

Så lägger sig vinden och tältduken slutar smattra och slå. Allt blir med ens alldeles lugnt och stilla. Du kryper ur sovsäcken och lämnar tältet. Jag iakttar dig genom tältöppningen när du sträcker lite på dig i morgonsolen. Plötsligt tjuter du till helt kort i en blandning av väl- och obehag. Du suger in den klara fjälluften. Du njuter, verkligen njuter. Så strövar du iväg över fjällheden och försvinner bakom en sluttning. Jag älskar dig, bästa kompis, tänker jag och ligger kvar. Bara en liten, liten stund till.

Det blev fred tillslut även på västfronten. I den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden 1918. Det åstadkoms genom att människor började prata med varandra. Jag har någon att prata med. Det kommer alltid en ny morgon. Tiden är min vän.

Musik:

The Cardigans: erase/rewind

Laleh: En stund på jorden

Keane: somewhere only we know

Smile

Relaterade blogginlägg:

Malin

Falun/Dalarna, Historia

Norslunds gård

2 april, 20232 april, 2023av adolphson

Jag springer ofta förbi Norslund på min runda. Vid idrottsplatsen nedanför flerfamiljshusen ser jag barn och ungdomar spontanidrotta. Någon har varit min elev, andra kan komma att bli. Jag vet att namnet Norslund kommer från en gammal kungsgård. På arkivet fann jag en liten skrift över ämnet.

Platsens historia är både viktig och intressant. Att studera sin lokala historia fördjupar känslan av att allt är bara till låns, att plats och miljö är våra att förvalta enbart en liten tid. Men det ger även andra perspektiv.

Norslunds herrgård låg hundra meter öster om järnvägen på höger sida om man kommer från Slussen upp mot nedre Norslund och flerfamiljshusen. Jag tror adressen idag är Nybelius väg.

Den första kungsgården i Falun låg i Främby 1552-57 men flyttades sedan 1663 till Gamla Herrgården. En kungsgård var en gård som kungen hade till sitt förfogande för att genom gårdens avkastning kunna försörja sig och sitt följe när han befann sig i området. Systemet härrör från före slottens och de givna huvudstädernas tid. En kungsgård kan ibland även kallas kungsladugård, vilket också kan syfta på de jordbruk som fanns i anslutning till kungliga slott och residens.

Platsen Norslund är gammal. Området har varit bebott åtminstone sedan 1500-talet. Den första kungsgården kallades Borns hyttegård och låg cirka trettio meter från Tisken väster om nuvarande Norslunds kyrkogård. Även området omkring nuvarande Slussen hörde till gården. Egendomen skapades i slutet av 1500-talet av den förmögne bergsmannen Christopher Olofsson Gyllenknoster som köpte flera markområden och skapade det som först hette Noret 1608 och 1663 blev det alltså kungsgården Norslund.

Det var en mäktig gård. Större än Staberg, för att göra en jämförelse. Våra dagars Norslund, kyrkogården, Surbrunn och området för regementet bildade under åren 1668-1764 grunden för landshövdingens självhushåll. Gården brann dock ner 1764 men ett mindre hus byggdes som officiellt residens 1812. Norslund fungerade som som sommarresidens för landshövdingarna till 1897 (dessa hade som officiellt residens sedan 1761 byggnaden på Åsgatan).

Under 1800-talet skiftade Norslunds gård ägare flera gånger och ägandet påverkades av järnvägens expansion. På 1890-talet såldes gården till kronolänsmannen Mathias Lissel. Han köpte även de delar av området kyrkan och järnvägen lämnat efter sig.

Del av byggnaden. Odaterad bild men gissningsvis 1950-tal.

Efter ytterligare ägarskiften såldes byggnaderna och marken slutligen till kommunen och en verksamhet på platsen, som kanske vissa falubor fortfarande minns, var Erik Strömbergs företag AB Möbeltass. 1966 var sagan all. Det var dags att ge plats för det framväxande moderna samhället och herrgården revs (eller faktiskt brändes som en övning för brandkåren) varefter flerfamiljshusen byggdes.

Jag stannar på min runda till vid idrottsplatsen och tittar på barnen och ungdomarna som, gissar jag, ovetandes om bergsmän och herrgårdar är mitt uppe i sin lek. Jag vrider på huvudet. Än idag påminner en trädallé i ett närliggande grönområde om vägen upp mot den gamla huvudbyggnaden på Norslunds gård. Den ska jag besöka i vår, tänker jag innan jag springer vidare bort mot kyrkogården.

Relaterade blogginlägg:

Slussen

Musik

Tribute to miss A

Mozart mässa i C

Källor:

Norslunds gård, arkivcentrum

Okategoriserade

kunskapsillusionen

21 mars, 20235 oktober, 2023av adolphson

Vad är det viktiga?

Den plötsliga friheten. Insikten att det faktiskt är över, vad det nu var som känts tungt. Att känna sig oberörd av en påminnelse, faktiskt närmast lättad över att inte vara en del av det. Det är en vidunderlig känsla.

Jag inser att jag är ignorant. Jag tror nämligen att jag vet så mycket, lika övertygad som jag är om min duglighet och briljans är jag ovetande om att allt jag tror mig veta är en illusion. Mänskligheten må veta relativt mycket men knappast individer eftersom individer behandlar andras kunskaper som sina egna. Kunskaper, tjänster och behov som vi köper eller tillgodogör oss är inte liktydigt med egen kunskap. Forskare har, för att belägga detta, bland annat undersökt hur många i en undersökningsgrupp som kan förklara hur en relativt enkel sak, ett blixtlås, fungerar. Blixtlåset är en uppfinning relativt många använder dagligen men, som det visade sig, relativt få kan förklara hur det faktiskt fungerar.

Det här är inte nödvändigtvis dåligt, det är bra och nyttigt att vi människor lärt oss samarbeta. Men betänk samtidigt hur lite vi vet om världen. Jämför man med stenåldern då individer måste kunna tillverka sina egna kläder, göra upp eld, jaga kaniner och fly från lejon. Mänskligheten vet som kollektiv oändligt mycket mer idag men individer vet faktiskt mindre. Vi måste i mycket större utsträckning än i forntiden förlita oss på andra för att tillfredsställa våra behov eller vår trygghet.

Vad som är viktigt? Att klara sig själv och ta ansvar. Jag är ensamstående förälder med två tonåringar som stundtals har det tufft. Jag tar hand om min gamle far. Jag försöker ständigt bjuda in och till. Jag bär. Jag försöker även bidra till demokratin och vara en bra lärare. Jag säger inte detta för att väcka sympati eller kokettera med min godhet utan för att det är så man gör här i livet. Men helt ensam är jag inte. Jag har fått lite hjälp. Men jag klarar mig själv. Var och en står sig själv närmast. Att förstå sig själv är att i någon mån inse vidden av sin okunskap och hur begränsade vi faktiskt är.

Ibland dyker det dock upp händelser och personer man bör undvika att ta del av. Och insikten därav innebär frihet. Det är en vidunderlig känsla. Jag tror kunskap, eller klokhet om man så vill, är förmågan att kunna avgöra vad som är viktigt respektive oviktigt här i livet och att göra val efter i enlighet därmed.

Trots att jag, liksom vi alla, blir äldre så är jag övertygad om att tiden är min vän. Det är det viktiga.

Musik:

Källor:

Harari 21 tankar om det 21:a århundradet

Falun/Dalarna, Historia

kasern

12 mars, 202312 mars, 2023av adolphson

Vad finns och var ligger det? Inte så mycket på gamla I13 måhända. Så tänker möjligen galenpannan i öster.

Ofta får jag diskutera ords betydelse. Ord spelar roll. Ordet är förvisso fritt men det följer ett ansvar med yttrandefrihet och ju större insikt om vilken betydelse ord får i praktiken desto större visdom.

Arkivet. En meditativ plats. Jag är inte alltid helt fokuserad eftersom själva besöket är målet. Jag letar inte efter något särskilt och höll på att bläddra förbi, men det var något som fångade mitt intresse. Kanske var det ordet ”kasern” som gjorde att jag försjönk i en liten skrivelse. Egentligen en bagatell men samtidigt vördsamt upprörd. En förflutenhetens petitess. Men viktig för några som berördes därav och därför vacker.

Skrivelse från chefen för kungl. Dalregementet med överlämnande av framställning rörande benämningen av regementets förläggningsområde.

Till Stadsfullmäktige i Falun.

Med översändande av bifogad skrivelse från Kungl. Dalregementets underofficerskår får jag äran härmed anhålla att Stadsfullmäktige ville taga under övervägande i densamma fastställda förslag, som jag anser berättigat.

Falun den 21:a november 1922

Axel J:n Sjögreen Regementschef

Aug Schröder

Till chefen för Kungl. Dalregementet.

Enligt fastställd ny indelning och bemanning av kvarter inom Falu stads planlagda område benämnes Kungl. Dalregementets område ”Dalregementets kasern”. Då denna benämning i tal och skrift i de flesta fall förkortas till ”kasern” synes oss benämningen i många fall vara missvisande och oriktig enär i Falun finnes flera kaserner, exempelvis vid Främby.

För oss som äro skrivna och boende inom området är det i många fall otrevligt då ordet lätt leder tankarna på kasernliv i allmän sämre mening. Våra skolbarn uppropas i skolan boende i ”Kasern”, vilket barnen får höra allt i form och mening, som ej är tilltalande. Post adresserad till ”Kasern” kommer till Dalregementet oaktat den hör till Främby kasern och vice versa.

Vi förmena att benämningen ”Dalregementet” är både korrekt och mera tilltalande, varför en åtgärd i den riktningen är väl motiverad för denna benämning å vårt förläggningsområde i officiella handlingar från stadens myndigheter m.m.

Av vad som ovan anförts får jag härmed å Kungl. Dalregementets underofficerskår vördsamt anhålla, att Regementschefen ville till stadsfullmäktige i Falun ingå med skrivelse i ärendet anhållan

att i benämningen ”Dalregementets kasern” ordet ”kasern” måtte utgå och benämningen bliva ”Dalregementet”.

Falun den 9:e november 1922

Å und.off.kårens vägnar

Kårens ordförande

Eric Nordin

Var vi bor, vad vi heter, vad platsen där vi bor heter och kallas, hur dessa ord uttalas och hur vi skriver och uttrycker oss – allt spelar roll. Eric Nordin uttrycker sig väl. Och nog får man anse att han lyckas i sitt uppsåt. För visst lever ordet ”kasern” kvar som benämning men de flesta refererar nog till ”Dalregementet” när de avser området omedelbart väster om Ica Maxi.

Kanske passar det att avsluta med att uppmana en viss diktator att studera sin historia. Under andra världskriget lär nämligen Sovjetisk radio rapporterat att det fruktade dalregementet rör sig norrut. Mer säger jag inte.

Musik:

Words don’t come easy

Dalregementets marsch

Dagens Bach

Relaterade blogginlägg:

Dalregementet 1800-1830 del 1

Den svenska synden 2

Källor:

Stadsfullmäktige i Falun: handlingar och protokoll 1922

Foto, Jämställdhet, Resor, Sång och musik

bild 135: timeout

27 februari, 202310 april, 2023av adolphson

Det här var ju lite märkligt. Efter sportlovet i Bydalen skrev jag en nostalgisk hyllning till mina ungdomsidoler Depeche Mode. I synnerhet till deras senaste låt. Men bloggposten blev bortplockad utan motivering. Jag bröt väl på något sätt mot upphovsrätten, kan tänka. Och WordPress kundsupport verkar inte stå Elon Musks personalpolitik efter, (Ujuj, nu skrotar de väl hela bloggen!) Nå, här följer texten igen utan koppling till grupp eller musik.

Den hårda vinden blåser på båda kinderna. I backen, i liften och i stugan är jag utlämnad åt mig själv och mina, ofta enfaldiga, tankar. Men det är mina tankar, med eller utan enfald. Det är meditativt. Jag gillar att då och då skjuta ut mig. Gömma mig från mitt i allt väsentligt privilegierade liv. Åka iväg och befinna mig i en bubbla – exempelvis genom att åka till Bydalen över sportlovet. Eller till Styrsö som nu över påsk. En sorts timeout från livet. Samtalen med döttrarna och de andra fäderna är värdefulla.

Ibland får man bara en chans. Men ibland räcker det. Plötsligt fångar man det där ögonblicket utan att man riktigt förstod hur det gick till. Eller fångar och fångar – upplever är kanske en bättre formulering. Man gör rätt. Darrar inte på manschetten. Ibland förstår man först efteråt hur avgörande ögonblicket faktiskt var, ibland stannar tiden just där och då. Ibland, påfallande ofta, missar man tillfället och får leva med konsekvenserna. Exempelvis på det förra är ett samtal med en tonåring eller annan pappa.

Vad är en snippa. Herregud. Om jag på något sätt haft något med domen att göra hade jag med två illröda kinder sagt upp mig (gått i pension handlar det väl om i detta fall) stängt dörren efter mig och aldrig mer gått ut. Hållå! Pappa! Hallå! Det var var bara kvinnan som var på tjejens sida – iew! Barnen och ungdomarna vet, minns och förstår. Och det finns oförlåtliga saker. Och det finns tillfällen man inte får darra på manschetten om man vill vara på rätt sida historien. Iallafall inte om man vill förtjäna en plats i någons liv.

Alla lajvar vi våra liv. Spelar roller, uppfyller förväntningar. Samlar likes på sociala medier. Själv spelar jag pliktskyldigast rollen av lärare, ensamstående pappa, politiker, körsångare och säkert många andra roller jag inte ens är medveten om. Jag gör det så illa att det är meningslöst att försöka iaktta ens tillstymmelse av skammens rodnad på någon av kinderna. (Tänk förresten vilket partytrick att kunna rodna enbart på en kind!)

Först var barnen små. Sedan dog deras mamma. Sedan kom en pandemi. Sedan var de tonåringar. Plötsligt kan jag inte fortsätta min strävan efter att skydda dem från all världens ondska, det är inte längre en fråga om vad jag tycker. Det är här det som förälder är lätt att gå vilse. Jag sätter mig på läktaren så länge, beredd att bistå med vatten och råd vid en eventuell timeout. Även om det känns som jag drabbats av känslomässig påssjuka är det så det är. Jag är numera nörden på läktaren.

Ingen är felfri. Jag älskar mitt ibland något dekadenta liv samtidigt som jag plågas av världens elände här som där. Men man får bara en chans på relationer och man vet inom sig hur man vill ha det. Jag vill ha mina döttrar nära, jag vill att de ska vilja vara med mig när de är gamla. Eh, när jag är gammal. För det målet krävs att man alltid vänder andra kinden till.

Vinden piskar mig i liften. Men helt utlämnad åt mig själv ute på fjället är jag ju inte. Det finns några tonåringar och andra pappor att tillgå. Jag sträcker på mig i backen. Den hårda vinden blåser på båda kinderna. Alltid.

Jag böjer mig självfallet för upphovsrätten. Eftersom jag använde texten till låten är det kanske inte så konstigt att man tog bort blogginlägget. Men det är synd för det var ett, om jag får säga det själv, bra blogginlägg. Mycket bättre än det här. Och någon kunde väl sagt något?

Men låten måste jag väl få länka till? Och apropå! All musik på bloggen har fått en egen spellista på Spotify för er som har det. Mycket nöje!

Musik:

DM: Ghosts again

Bloggens samlade musik

Relaterade blogginlägg

Ensamma kufars sällskap

Falun/Dalarna, Språk

hank och stör

25 februari, 202325 februari, 2023av adolphson

Med yttrycket hank och stör avses gränser eller markeringar för ett område, äganderätt, maktområde, befogenhet, verksamhet etcetera.

Ska du ha en knogmacka mellan lysmaskarna så du får åka pling-plong-taxi till plåsterhuset? Se där en språklig rest från femtiotalets pilsnerfilmer. Språk, fortskaffningsmedel och mentalitet förändras över tid. Men vissa saker är faktiskt oföränderliga,

Vad den måste ha sett och hört, ljuskronan i rådhuset. Oceaner av ändlösa debatter om mer eller mindre angelägna ämnen. Undrar hur gammal den är, förresten. Säkert minst hundra år. Lika gammal som den svenska demokratin.

Hur ska vården organiseras? I glesbefolkade län diskuterar man om expertisen ska centraliseras och hur mycket vård man kan förvänta sig lokalt. Mot våra dagars helikopter ställdes under 1800-talet häst och vagn. Men det var inte ett bekvämt färdsätt, skakigt och eländigt för den sjuke, och i början av 1920-talet övergick allt fler till motordrivna ambulanser. I Faluns rådhus diskuterades frågan 1922.

Ambulanssutomobil

Utdrag av protokoll hållet vid Drätselkammarens i Falun sammanträde den 7:e november 1922.

§300

Uti en till Stadsfullmäktige ingiven skrivelse hade Brandchefen Carl Landström å särskilda kommitterades vägnar erbjudit staden så som gåva genom insamlade medel anskaffad ambulansbil, under villkor att staden täckte den till 1200 kronor uppgående brist, som funnes till bilens fulla likviderande.

Sedan detta ärende remitterats till Drätselkammaren för avgivande utlåtande efter inhämtande av överläkaren vid länslasarettet i Falun kirurgiska avdelning och Brandstyrelsens yttranden, förelågo nu ifrågavarande yttranden, varefter Kammaren tog ärendet i övervägande.

Vid den överläggning, som i anledning härav uppstod, framställdes tvenne yttranden, nämligen dels av Herr Axel Wallin, att Kammaren måtte föreslå Fullmäktige att icke mottaga bilen ifråga, enär nuvarande hästambulans kunde anses ändamålsenlig och bilen, som med all sannolikhet kommer att åsamka staden nya kostnader, således bleve av mindre betydelse av den samma, dels ock av Herr Nordling om antagande av det gjorda erbjudandet.

Drätselkammaren beslöt härefter med bifall till Herr Nordlings yrkande, att Stadsfullmäktige måtte besluta

dels att staden förklarar sig med tacksamhet förklarar sig mottaga den ifrågavarande ambulansautomobilen med förbindelse för staden att tills vidare att genom brandstyrelsen ej mindre ansvara för ambulansens skötsel och underhåll än även på sätt brandstyrelsen föreslagit med dess egen personal ombesörja sjuktransporter såväl inom staden som från angränsande de kommuner, allt mot den taxa, som brandstyrelsen, intill dess Fullmäktige, på förslag av Styrelsen fastställt sådan, äger att bestämma: dels ock att staden av innevarande års anslag av oförutsedda utgifter täcker den uppkomna bristen 1200 kronor.

Som ovan

In fidem

Agne Ihrfeldt

Ambulansautomobil 1922. Bilden föreställer den som fanns i Gävle vid samma tidpunkt. Foto: Gävle Dagblad

Falu stads Drätselkammare

Undertecknad har från Falu Stadsfullmäktige genom eder mottagit handlingar ang. en till Falu stad erbjuden ambulansbil, med begäran om mitt yttrande. Jag har dröjt med svaret, då jag väntat någon ytterligare precisering, varutinnan stadsfullmäktige önskade höra min mening; i brist på sådan precisering kan jag endast i största allmänhet vitsorda, att en ambulansbil syns mig vara av stort värde såväl för landsbygden som Falu stad, för den sistnämnda mindre genom att möjliggöra en snabbare transport av det enskilda sjukdomsfallet, vilket inom stadens hank och stör har mindre betydelse, mera därigenom att bilen genom sin snabbhet medhinner ett större antal transporter inom rimlig tid, de dagar då sjukdoms- eller olycksfall hopas. Den erbjudna ambulansbilen har jag provåkt och synes mig den fullt lämplig för sitt; i fråga om dess konstruktion m.m saknar jag naturligtvis anledning att yttra mig. Det synes mig i hög grad önskligt, att Falu stad gör i förhållande till bilens blivande nytta stående uppoffringar för dess vård och drift.

Som ovan

J.A Waldenström

Ambulanshelikopter 21:a århundradet. Foto: Region Dalarna

Häst och vagn, ambulansbil eller helikopter. I veckan diskuterades faktiskt hantering av hästspillning inom tätbebyggt område, alltså inom hank och stör, i kommunstyrelsen. Efter hund och katt måste man enligt lag mocka men hästar omfattas inte. Cirkeln är sluten. Allt är föränderligt, allt konstant, ett faktum som får illustreras av ljuskronan i sessionssalen i rådhuset. Jag ska fråga min idol, avgående kanslichef Kerstin om dess ålder. Hon vet säkert.

Ljuskronan i Rådhuset, oförändrad sedan (åtminstone) 1922? Foto: undertecknad

Tonåringen stirrar på mig. Vad pratar du om? Plingplongtaxi? Chilla, padre. Även om tonåringens språk förändras över tid för såväl individ som kollektiv är sannolikt dess trots mot föräldragenerationen lika gammal som mänskligheten själv. Det känns faktiskt en smula hoppfullt. För det tonåringen gör är att utmana gränserna för hank och stör. Det borde fler göra för det är så vi blir klokare.

Källor:

Stadsfullmäktige i Falun, handlingar och protokoll 1922

Musik:

Armstrong: didn’t it rain

Beethoven: symfoni nr 7

cancer, Foto, Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt

bild 133: i schimpansernas värld

19 februari, 202319 februari, 2023av adolphson

På senare tid har jag läst om forskning kring schimpanser. Ju mer jag lär mig om schimpanser desto mer gillar jag deras värld.

I schimpansernas värld förväntas de dominerande medlemmarna respektera de svagare. En hane stjäl exempelvis inte med rå styrka en honas banan för då förlorar han status i gruppen. Det finns även många exempel (googla gärna på ”Kidogo”) när schimpanser aktivt hjälper nödställda i gruppen med mat och förnödenheter. Barn, sjuka eller gamla överges inte.

Beteendet avspeglar moral. Och kärlek. I ett föräldrahjärta finns det alltid plats för fler oavsett om det är ens biologiska barn eller inte. Och med ett mer utvecklat intellekt och känsloliv föds mer avancerade tankegångar. Vad är rätt, vad är fel, enligt vem och varför? Det verkar hursomhelst som moral har existerat långt före människan. Alla sociala däggdjur har moralkoder för att mer effektivt kunna samarbeta i grupp.

Det är ungefär fyra år sedan det blev väsentligt sämre med Malin och hon lades in på sjukhus för att aldrig mer komma hem. Fram tills dess hade vi burit varandra på våra ryggar i över två decennier. Sorgen har under dessa år varit förlamande. Nu är den mer som något av en gammal bekant. Alldeles för gammal och alldeles för bekant. En konstant känsla som ibland klingar av och ibland på.

Jag minns att jag en gång undrade när världen skulle ha glömt oss och vårt trauma. Lite egoistiskt, jag vet, men alla är solen i sitt eget kosmos. Nå, nu är vi där. Världen har glömt, nu får vi, för att citera salig syster, precis som alla andra äta våra pannkakor kalla. Och det är väl vackert så, antar jag. Världen har annat att tänka på. Syster Helena sa en annan gång att jag, trots att jag är så hopplöst heterosexuell, ändå fattade grejen. Dotter 1 säger att jag inte är helt jävla dum i huve, iallafall inte just nu. Även detta är på något sätt vackert att tänka på.

Men hur mår du? Någon tröttnade nyligen på att jag ständigt svarar på frågor av den här typen med hur flickornas mående är. Jag stannade upp. Ja, hur mår jag egentligen? Tankarna avbryts med en fråga. Pappa, vem är Svenne och vem är Lotta? Äh, strunt samma. Jag och Dotter 2 slötittar på Mello och legendarerna skulle hyllas. Jag skrattade, jag fann frågan rolig. Fast vid närmare eftertanke: det stämmer ju – det är inte helt lätt att avgöra vem som är vem på bilderna från 70-talet. Frågan vittnar dessutom om en modern, ungdomlig, syn på könsidentitet. Svenne eller Lotta. Det är inte viktigt vem som är vem. Det som är viktigt är musiken, tilliten och hur vi beter oss mot varandra.

Så hur mår jag? Visserligen är man alltid en skugga av sina barns mående men på det hela taget mår jag bra. För att flickorna mår bra. Men visst längtar jag. Efter att bli kär i ett vackert sinne, efter att få vara en schimpanshane, efter att få vandra med någon i Roms gränder, efter att under tystnad uppleva solnedgången ute på Saltskär.

Jag hör ett eko av tiden före 2019. Det är ändå bra just nu, livet. Det finns nämligen så många goda människor att lära känna. Flocken är oändlig. Av honor, hanar och allt däremellan.

Drömma går ju. Egentligen kokar det ner till en enda slutsats. Att min potentiella framtida dröm-schimpanshona måste ha en viss egenskap. Det räcker. Hon måste kunna förstå vad jag kommer ifrån utan att känna sig hotad eller likgiltig. Men tar hon risken, vågar hon den satsningen i livets stora pokerpott kan jag som minimum garantera en sak: att hon får behålla bananen alla dagar under livets gång. När hon är frisk eller sjuk, glad eller ledsen, snäll eller dum. Är det något jag fullt ut kan stå för så är det detta enkla faktum.

Allt som är bra är rätt. Det gäller bara att kunna avgöra skillnaden och sedan följa den vägen. Jag gör ständigt fel, är egentligen ofta rätt bedrövlig, men jag håller i slutändan ihop, och de som finns; ja, de finns. Jag och döttrarna. Jag och syskonen. Jag och vännerna. Jag och…

I schimpansernas värld vill jag leva. I schimpanserna värld vill jag, när den dagen kommer, dö. Gärna, om jag får möjligheten att välja, med flocken vid min sida i trygg förvissning att jag blev och gjorde det jag kunde.

Relaterade blogginlägg:

Kalla pannkakor

Musik:

Hep stars: Cadillac

Prayer

The Ark: it takes a fool to remain sane

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21: a århundradet

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor

bild 132 – getbyn

12 februari, 202318 augusti, 2024av adolphson

Vilken skön ålder det här är, säger en av mina gamla vänner. Inget mer att bevisa, det är bara att vara sig själv.

Ska man behöva gå över ån efter vatten? På en anonym italiensk restaurang i Gamla stan dök den plötsligt upp: tvillingen på väggen. Jag har alltid vetat att det närsomhelst kan ske, ändå tog situationen mig tämligen off guard. Chocken. Glädjen. Kärleken. Känslan av gemenskap och trygghet. Hemlandstoner. Alltihop i en salig blandning.

Man får försöka bräka med så gott man kan i tillvarons syndaflod av vansinnigheter. Passivitet duger inte, det leder ingen vart. Inte mer än till någon förfärlig destination, för att använda en metafor. Så: mot Stockholm! Ibland måste jag, verkligen måste, lämna Arkadien för att styra kosan mot galenpannornas paradis, Mammons högborg, Mälardalens Sodom och Gomorra. Varför? Det är för skönheten. Alltid för skönheten. Stockholm i mitt hjärta. Skönheten har inget pris. Jag betalar därför gladeligen Charon hans silvermynt för att korsa Styx. (Det är alltså Falun, Stockholm och SJ vi diskuterar).

Gotham City är seriehjälten Batmans, eller Läderlappen som vi sa på min tid, hemvist. Det är mycket som händer där och Batman räddar ständigt staden från undergång. Begreppet, eller namnet, Gotham är dock äldre än Batman. Det myntades av författaren Washington Irving under första halvan av 1800-talet. Irving gav New York namnet som smeknamn på grund av alla galenskaper som ägde rum där. Ursprungligen lär begreppet härröra från en medeltida legend om en engelsk stad, Goatham (Getbyn), vars innevånare ville undkomma skatt och därför spelade galna (genom att bräka som getter) så fort kungens fogdar närmade sig.

Jag brukar ibland när jag är på resande fot skicka opåkallade moralkakor till döttrarna. Den här gången hittade jag lite inspiration på självaste twitter. Men nu har de genomskådat mig. Jag visste att dagen en gång skulle komma och nu är den alltså här.

Alla behöver vi lite lyx emellanåt och, ibland, det onödiga. Jag söker därför glitter och bubblor. Guldfoajén på operan. Klassiska restauranger, utbud, signaturcocktails och anonymitetens lyx. Jag är villig att betala för allt det där. Mycket, om det håller den kvalitet jag efterfrågar. Hellre Gotham än Gotland, så att säga. Och, givetvis, tvärt om. En rolig sak jag brukar roa mig med i stan är att bräka på dalmål till skillnad mot den lågmälda faludialekt som annars är mitt tungomål. Då är jag plötsligt excentrisk, en kuriositet, närmast hemmahörande på Skansen. Men hjälp att hitta rätt får jag alltid.

Servitören lyssnade med tillkämpad artighet på min allt mer enträgna berättelse om tavelsamlingen på väggen i hans restaurang. Påståendet att jag ägde en identisk avfärdade han som en fyllskalles delirium. Han hade tyvärr inget, utöver en stilla undran hur jag ville betala notan, att tillföra konversationen. Han ville mest gå hem. Så här i efterhand måste jag tillstå att jag förstår honom.

Jag gillar Gotham. Dekadensen och avspändheten, mixen, utbudet och galenskapen. Att köpa te på NK. Bubblor till lunch och goda vänners lag. För hit har de flytt, alla vänner. Och junior. 200 000 följare hade han aldrig haft som polis i Arkadien. På ett sätt förstår jag dock den som flyr till Stan.

I Gotham uppehåller Batman lag och ordning. Tack för det, Batman, jag kan tack vare dig njuta överdåd och klass i trygg förvissning om att mina vänner har det bra.

Jag är genomskådad. Här som där. En fåraherde i Stockholm. En chimär, en obetydlighet och oombedd rådgivare. Men en tämligen glad sådan. Bä bä vita lamm. Charon och Styx talar i mytologin om enkel biljett. Icke så jag. Fylld och fattig är jag plötsligt hemma igen. I Falun. Där vindarna pina slaggvarpens krön, där tonåringens känsloliv är som en Porsche med cykelbroms, där dalfolket härska och salighet bo.

Ån är full oavsett man springer över den eller ej. Jag är också full. Av glädje, harmoni och kalorier. Tack för den här gången Getstan. Alla behöver vi känna igen oss, ha något att hålla i när åskan går och alla bräker vi när anden faller på. Här som där. Så tack Stockholm. För chocken. För glädjen. För kärleken. För känslan av gemenskap och trygghet. För hemlandstoner. För utbudet och kulturen. För alltihop i en salig blandning.

Min vän har rätt. Nu är en härlig ålder. Inget mer att bevisa. Det är bara att vara sig själv. Det vill gärna bli bra. Vår bästa tid är nu.

Musik:

Adolphson & Falk: ifrån

Viba femba: Slåttervisa

Zetterlund: sakta vi gå genom stan

Källor:

Berggren: Historien om New York

Demokrati och samhälle, Livsåskådning

kommunfilosof

9 februari, 20239 februari, 2023av adolphson

Filosofi handlar om att ifrågasätta det vi tar för givet och hur vi ser på världen. Vad vi egentligen vet om vår omvärld och om andra människor. Det handlar om frågor som vad rättvisa är. Hur vi kan vara säkra på vad som är rätt och fel? Enligt vem och varför då?

Sedan jag först hörde talas om att Tranemo kommun under ett år anställt en kommunpoet har jag funderat. Det fastnade, det där. Vilken grej! (Jodå, jag inser att jag redan här tappat 95 procent av alla potentiella läsare på grund av att jag andas ett så grundligt slöseri med skattemedel men jag hoppas ändå, något fåfängt, att åtminstone någon orkar läsa till slutet.)

En kommunal poet, alltså. Det låter som en god idé (sic!) men personligen föredrar jag nog (för att våga drömma om båda, ja, så världsfrånvänd är inte ens jag) en kommunfilosof. Alla kommuner har ju en kommunjurist och nu är steget moget för en kommunjurist. Jajemän.

Eller hur.

I alla samhällen är utbildningssystemet något centralt. Den som inte passar in i skolan får senare svårt finna sig tillrätta i tillvaron, utbildningsnivå är avgörande för framtida placering i samhällets hierarki. Utbildningsväsendet av idag passar dock inte alla begåvningstyper. Det är mer anpassat för praktiska och rationella personer än för mer filosofiska eller emotionella personlighetstyper. Det beror på vi, och här aves i stort sett alla länder, skapat ett utbildningssystem anpassat till vårt tekniska industrisamhälle. De filosofiska frågorna blir: vad innebär det? Vilka fallet bort? Tappar vi inte härigenom många som möjligen varit bättre lämpade att styra våra samhällen än de samhällstoppar vi normalt sett får? Det vet vi inte. Frågorna är och förblir filosofiska.

Det vi däremot vet är att det finns de som reagerar mot den ständiga kampen om utbildning, karriär och prestige för att istället hävda sig och vinna acceptans på andra sätt. Exempelvis genom att slå på de svaga. Det är, håller alla åtminstone i teorin med om, ett svaghetstecken men samtidigt är det faktiskt socialt accepterat. Annars skulle inte män misshandla kvinnor rasism och annat elände skulle inte finnas. Enligt min uppfattning finns idag politiska partier som siktar in sig på dessa grupper.

Vilka förlorar i den här typen av samhällen? Jo, det är ofta de känsliga, de snälla, de moraliska, sådana som har svårt att gå över lik för att ta andras jobb, som mår dåligt av att armbåga sig fram, att vilja utvisa eller försätta i konkurs. Dessa känsliga själar anses inte sällan som naiva, som förlorare.

Sedan finns bland förlorarna de som är emotionellt begåvade men konstnärligt obegåvade och därför inte kan uttrycka vad som plågar dem. Dessa har också svårt att hitta en plats i vårt industriella samhälle. Ytterligare en grupp som har svårt att finna sig tillrätta är de som måste ha mycket ömhet och kärlek. Dessa skrattas det ofta åt, de hänvisas direkt till psykologen. (Här finner jag förövrigt mig själv.) Och för den som lever med funktionsvariation, ett fysiskt eller intellektuellt handikapp, är samhället inte enkelt att leva i.

Den som förlorar kastats ut. Hen duger inte i samhällets ögon och får svårt att etablera sig. Arbetslöshet, fattigdom, misströstan föds ur det. Och därmed raseri. Kanske röstar de på något extremparti. Det hela är egentligen ganska enkelt: framgång är bra, motgång är dåligt. Båda tillstånden gör något med oss människor.

De flesta människor accepterar numera inte grumliga rasteorier, som det naturliga urvalet, försynen, Guds utvalda folk etcetera, som förklaring till hur världen är. Men samhället måste ta vara på sin undervegetation, de som känner sig som dess avfall. Den åsikten är inte liktydigt med en röst vänsterut, den är snarare liberal. Återigen blir frågeställningarna filosofiska: Hur hjälper man någon som inte orkar delta i konkurrensen? Hur hjälper man den som är arg eller bitter? Det finns inga vaccineringar mot sådant, ingen tredje påfyllningsdos. Nej, vi måste ordna samhället så det bättre tar hand om dem som faller utanför.

I det här sammanhanget ser jag det som något mycket viktigt, närmast existentiellt, att inrätta en kommunfilosof. Arbetsbeskrivningen är tämligen enkel: att inför varje politiskt beslut kommunen ska fatta inkomma med en tjänsteskrivelse. Som vilken tjänsteman som helst.