Kategori: Demokrati och samhälle

Demokrati och samhälle, Historia

ghetto swingers

av adolphson

De har snurrat runt på nätet ett tag nu, filmklipp på människor som försöker föra samtal med nazister. Även om jag beundrar ambitionen resignerar jag. De bara ljuger och ljuger, nazisterna. Döva för all logisk, känslo- eller faktabaserad argumentation fortsätter de enkelspårigt rapa upp sin hatiska grundlagsskyddade rappakalja. Det går inte längre, detta. Och vi sitter ju inne med facit – så varför tveka?

Efter påtryckningar från bland annat Sverige och Danmark fick Röda korset i juni 1944 tillstånd att besöka koncentrationslägret Theresienstadt. Möjligen berodde Sveriges engagemang på att Folke Bernadotte var högt uppsatt inom Röda korset, men det är jag inte helt säker på. Det kanske låter konstigt att Nazityskland gick med på detta men Himmler visste vad han gjorde. Det vill säga – man ljög. Förberedelserna hade pågått länge och man var fullt beredd att iscensätta ett stort propagandanummer. Redan 1943 påbörjades en förvandling att göra Theresienstadt till ett mönsterläger att visa upp för omvärlden.

Baracker renoverades, parker och rabatter anlades, fångarna fick mer mat för att se välnärda ut, över 7500 personer flyttades till Auschwitz för att lägret inte skulle se så överbefolkat ut. När inspektörerna väl kom möttes de av en idyll med iscensatta fotbollsmatcher, konserter till och med en kör bestående av judiska barn som sjöng för dem. Det förekom även jazzmusik (trots att jazz förbjudits av nazisterna eftersom den betraktades som degenererad form av musik) av bandet Ghetto Swingers. Man ersatte tyskan med jiddisch när man namngav olika gator och byggnader i lägret. Samtidigt som besökarna från Röda korset var på plats påbördades arbetet med en propagandafilm där lägret cyniskt nog beskrevs som ”en kurort för judar”. Det var lägerfångar som fick arbeta med projektet på uppdrag av SS. Musiken till filmen kom bland annat från Ghetto Swingers.

I samma stund inspektörerna lämnade lägret föll Potemkinkulissen ihop fullständigt. Theresienstadt var nämligen inget annat än ett koncentrationsläger bland andra (även om det inte var ett förintelseläger för det hade varit svårt till och med för nazisterna att dölja). Judarna som arbetade med filmprojektet och medlemmarna i Ghetto Swingers – alla skickades de till Auschwitz för att mördas. Endast 17 000 judar av 140 000 som skickades till Theresienstadt överlevde.

Vi måste förbjuda våldsbejakande extremism. Så enkelt är det. Och nu verkar iallafall något vara på gång. Detta kan vara regeringens viktigaste beslut under en i övrigt medioker mandatperiod där de viktigaste framgångarna uppnåtts av utrikesministern. Detta kan bli något bestående – äntligen får Olof något att le åt där i sin himmel. Även om det inte går att förbjuda bort nazismen innebär en lag att det blir lättare att lagföra de framträdande representanterna, det blir lättare för polisen att agera, svårare att få tillstånd med mera. Och det är så en demokrati måste jobba – vi måste mobilisera mot hatet och intoleransen.

Någras rättigheter kan aldrig stå över andras. Rättigheter måste kunna stå sida vid sida utan att slåss.

Fotnot:

Det finns gott om bilder och möjligen ljudklipp på nätet av Ghetto Swingers

Källor:

Rydell, Boktjuvarna

Relaterat:

Folke Bernadotte

Demokrati och samhälle, Film och TV, Politik, Skola, Spännande människor

crossroads

av adolphson

Now I have come to the crossroads in my life. I always knew what the right path was. Without exception, I knew. But I never took it. You know why? It was too damn hard.

 

Någon cineast kanske minns karaktären Frank Slades monolog i filmen En kvinnas doft. Jag kan, inser jag, ha kommit till ett väsentligt crossroads i mitt liv. Vilken väg ska jag ta? Jag har precis fullgjort mitt tjugonde år som lärare och kan därmed göra någon form av bokslut. De första fem åren var lite stela och osäkra medan de sista femton varit mycket bra. De senaste fem har varit helt makalösa, egentligen. Särskilt förra året. Jag utgår från elevernas resultat, deras respons och utvärderingar när jag säger detta.

Det klart, någon gång måste det väl vända. Eller åtminstone bli en tillbakagång. Om tillbakagången är tillfällig eller permanent återstår väl att se. Det har under året varit lite tufft privat och sånt ger ofta utslag i det offentliga livet. Men det räcker inte som förklaring. I år har det helt enkelt inte varit lika roligt. Resultaten ser ut som de brukar men eleverna har inte varit lika nöjda, generellt sett. Vad beror det på, grubblar jag över. Jag tror jag tröttnat lite. Tröttnat på att känna mig, trots hårda ansträngningar, som ständigt liggandes i bakvattnet. Ett stycke drivved på skolmyndighetens ocean, för att parafrasera junior. Låt mig förklara.

Jobbar man med gymnasiegemensamma ämnen kan det bli svårt att profilera sig. Hur man än vänder och vrider på sig är man i slutändan… expendable.  För det går ju alltid att få tag i en historielärare, tycks det. Visserligen är jag part i målet – men nog känner jag att min arbetsgivare kunde utnyttja min potential lite bättre. Hur det än är med den saken är det svårt att ständigt leverera på högre nivåer. Och det kostar på att ligga i på det viset. Jag är när detta skrivs helt slut – och kan nog inte fortsätta så här. Hela maj ägnar jag åt jobbet, i princip dygnet runt, och så är det för många av mina kollegor också, naturligtvis. I stressen, i tröttheten gör man ibland misstag och så är det detta som efteråt ligger kvar på näthinnan. Nej, ska jag ens bli 65 måste jag växla ner, eller om, känns det som.

Sedan alla dessa konstiga skolreformer – jodå, jag har på olika sätt fått del av det, jag har det relativt bra. Men, som vi säger i Dalarna, änte könsti. De lärare som antingen blivit Förstelärare eller fått lärarlyftet och inte får det längre, ja den kollegan kan se sig ståendes men en högst påtaglig lönesänkning i sommar. Om det gällde mig skulle jag vara rätt sur. Om jag vore ett fackförbund lika så.

Så, just när man halvt sjukskriven och något nedslagen begrundar sakernas tillstånd, skramlar det till i inkorgen:

Hej! Idag tar jag examen från grundlärarutbildningen. Jag vet inte om du minns det men när du undervisade mig så erbjöd du alla i klassen hjälp med studieteknik. Jag hade det lite tufft i skolan då och bestämde mig för att ta emot din hjälp. Du gav mig några tips på hur jag kunde förbättra mig. Detta betydde väldigt mycket för mig och jag kan än idag inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hur som helst så var det något med just det tillfället och den empati du alltid utstrålat som inspirerat mig till att läsa vidare till lärare, trots att jag inte hade dig som lärare under en längre tid. Det jag vill säga är tack! Tack för att du inspirerade och hjälpte mig!

 

Lustigt nog hörde min bror polisen av sig ungefär samtidigt:

 

vi

Energi. Så ser man sig plötsligt på semestern sittandes och skissa lite löst på nästa års uppgifter, vad tror en potentiell läsare om denna (obs – utkast!)

INSTRUKTION

Skriv lagom utförligt men nyanserat såinihelvete en reflektion över följande: Christer Fuglesang är förste svenske astronaut i rymden. Fuglesangen är en ö på Svalbard som Ingenjör André flög över med sin olycksaliga ballong. Är detta en slump? Eller så plockar jag fram en gammal favorit: handgrottan i Argentina, Cueva de las manos. Handavtrycken i grottan har gjorts av människor som levde för omkring 9 000 år sedan.

 

 

Det ser ut som om dessa för länge sedan döda händer sträcker sig mot oss inifrån grottan. Detta är en av de mest rörande lämningarna från de tidiga jägare-samlarnas värld, men ingen vet vad den betyder.

 

Uppgiften skulle kunna handla om vilka spår vi lämnar efter oss i kosmos och hur eftervärldens ska kunna tolka dessa. Eller nåt. Ingen vill bli tagen för självklar. Ingen vill vara kanonmat. Som legitimerad humanist i den svenska gymnasieskolan innebär detta påstående något bildligt – för en ensamkommande syrier, eller afghan, något högst påtagligt. Nej, de flesta av oss vill utvecklas. Så något måste jag göra åt min situation, herregud, vi snackar ju om 20 år. Vad hände, liksom?

I väntan på nya möjligheter och utmaningar så tänker jag att nästa år ska jag rikta min energi mot de ensamkommande. Det är ändå de behöver mig mest. Och till alla teoretiska förståsigpåare som inte dagligen träffar någon av dessa vill jag fyra av den legendariska 80-talsidrottslärarens på Södra skolan klassiska citat:

Dra igen limpsaxen – nu går vi vidare!

Snart nog kommer valet och vad som därefter följer. Utmaningar, nya spår. Jag ska göra vad som krävs, om jag kommer i mandat, för staden och dess medborgare. Jag köpte, som en upptakt till detta nya spår, härom dagen Annies Lööfs bok och fick den signerad av henne. Vi hann prata en liten stund och jag frågade om hon mindes vår mailväxling från tidigare i vår.

 

Javisst – det var ju du som träffar några av de ensamkommande varje dag! Tack för ditt engagemang! Om du visste hur många brev och meddelanden jag fått av tacksamma människor…

 

Jag vet också hur mycket hat hon får utstå. Nassarna stod utanför – de som tidigare hotat att hänga henne – men här var hon iallafall glatt leende i en allt intensivare valrörelse. Vilken inspiration! Kan jag bevara aldrig så lite av den intensiteten och engagemanget är mycket vunnet.

Ett vallöfte ger jag iallafall här och nu: en röst på mig i valet innebär en aktiv röst på kulturen. En röst på mig är också en aktiv röst mot SD. Jo, jag vet, man ska gå till val på sin egen politik och sådär. Och det gör jag. Men nu vet jag var min huvudsakliga håg (håg är ett substantiv som innebär själslig läggning som styr tankar, föreställningar, minnesbilder. Då måste väl var vara riktigt? Inte vart? #nervös) står: att i alla lägen verka mot SD.

Härmed lanserar jag Adolphson-doktrinen, detta är mitt politiska löfte:

Var helst SD gör framsteg ska jag, efter förmåga, vara där och motverka. Jag ska rösta emot, argumentera emot och jag kommer aldrig ge upp, samarbeta eller vara tyst gentemot det parti som jag ser som rasistiskt, kvinnofientligt och auktoritärt.

När man står inför crossroads i livet måste man, med Frost ord, ta the one less traveled by – eller åtminstone den väg ens samvete bjuder. Hur hård den än verkar. Jag tror det är det Frost menar i avslutningen:

And that has made all the difference.

 

jagåannie

 

Relaterade blogginlägg

studenten 2017

 

Källor:

Citatet från Cueva de las manos är från Hararis Sapiens

Demokrati och samhälle, Historia, Mat och dryck, Spännande människor

ben & jerry

av adolphson

IG Farben var en tysk kemi- och läkemedelskoncern. Företaget blev mellan världskrigen världens största inom sitt område. Efter andra världskriget splittrades koncernen i flera andra kända företag – det kan alltså sägas ha överlevt kriget. För eftervärlden är IG Farben känt som företaget som tillverkade gasen som användes i koncentrationslägren. Det spelade generellt sett en viktig roll inom näringslivet i Nazityskland och var en av hörnstenarna i byggandet av den nya, moderna krigsmakten genom kapital, råvaror och arbetskraft.

Företaget begick krigsförbrytelser och efter andra världskriget genomfördes en särskild process under rättegångarna i Nürnberg då 23 före detta chefer ställdes inför rätta. De åtalades för förberedelse och genomförande av anfallskrig, erövring av andra länder, plundring, förslavning och mord. Det var alltså företagsledare i ett av världens mest utvecklade länder det handlar om. De anklagades inte för att personligen begått dessa brott utan för att de varit med och planerat och finansierat bland annat annekteringen av Österrike och Tjeckoslovakien.

De anklagades också för att tillsammans med naziregimen ha upprättat den så kallade fyraårsplanen, en plan som skulle göra Tyskland redo för anfallskrig. Tysklands snabba avancemang och segrar, blitzkrieg,  mot Polen, Benelux, Danmark, Norge och Sovjet möjliggjordes genom denna planering och samarbete. Tolv av de åtalade dömdes till fängelse av varierande längd (1-8 år) för plundring och förslavning. Elva blev frikända. Av dem som dömts blev alla benådade och fria i förtid. Ingen behövde sitta längre än tre år i fängelse.

Oskar Schindler är känd för den stora allmänheten genom filmen Schindlers list (som grundar sig på romanen Schindlers Ark av Thomas Kineally). Han var en tysk industriman som räddade fler än 1 200 judar undan Förintelsen genom att anställa dem vid sin fabrik. Han beskrivs i bok och film som en opportunist endast motiverad av att tjäna pengar men som med tiden utvecklar en stor osjälvisk hängivenhet för att rädda livet på de judiska arbetarna. Jag vet inte om Schindler var en övertygad nazist som bytte sida eller en aningslös affärsman med växande medvetenhet och samvete. Han var iallafall medlem i NSDAP och även verksam i den nazistiska underrättelsetjänsten innan han blev företagsledare inom rustningsindustrin.

Schindler drev en emaljfabrik i Kraków, Polen, inte så långt i från Auschwitz, med 1 750 arbetare av vilka 1 000 var judar. Genom sitt kontaktnät lyckades han skydda sina judiska arbetare från att gå under i Förintelsen. Han jobbade intensivt för detta till krigsslutet vid vilket han gjort av med hela sin förmögenhet. Den hade till största del gått till mutor av nazistiska beslutsfattare. För sina insatser förklarades Schindler efter kriget som Rättfärdig bland folken av den israeliska regeringen, en titel som förövrigt också förärades Raoul Wallenberg. Schindler begravdes på den katolska kyrkogården i Jerusalem, den ende medlem av nazistpartiet som hedrats på detta sätt.

Att glassbolaget Ben & Jerry uttalat sig positivt över beslutet att nio tusen afghanska ungdomar ska få stanna i Sverige, trots att en majoritet av befolkningen inte gillar det, är egentligen inte konstigt. Dels är det modigt och dels ligger det helt i linje med deras företagsidé och med deras grundares vision. Ben & Jerry vill inte tjäna pengar i en, som man ser det, värld man inte trivs i. Företaget har tidigare engagerat sig i Black lifes matter, Pride och medborgarrättsrörelsen USA. Tänk om något av den andan genomsyrat IG Farben. Tänk om Schindler inte så till den milda grad drivits av den.

Envåldshärskare behöver lydiga ämbetsmän och ett formbart företagsklimat. Utan dessa ting går det inte att genomföra en diktatur, den kan inte fungera utan detta. Dess i egna ögon storslagna vision faller platt utan lojala statstjänstemän, jurister, läkare, lärare och affärsmän. Vad man än arbetar med är det viktigt att hålla yrkesetiken högt. Blir du beordrad att göra något som strider mot samvetet – följ inte den ordern även om det innebär att du kanske måste byta, eller förlorar ditt, jobb.  Vad gäller företagsamheten vill de festa av oss ha företag som också bidrar till samhället, tänker jag, så alla ni som tycker Ben & Jerry gjorde fel får väl göra som SD-garnityret och bojkotta glassen och i stället lyssna på den före detta Boppers-sångaren. 

Själv ska jag köpa ett stort paket av deras glass nästa gång jag handlar. 

 

Källor:

Forum för levande historia

Svenska filminstitutet

Wikipedia

Benjerry.se

 

 

Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Språk

innocentius III

av adolphson

Innocentius är ett vanligt påvenamn. Ordet kommer från latinet och betyder utan skuld, ren, eller oskyldig. Det kan, intressant nog, också i våra dagar kopplas ihop med ordet naiv eller oskuldsfull vilket inte är samma sak som att vara oskyldig. De första synonymerna utgår från moral och etik medan de sista tar sin utgångspunkt i lag och juridik. Moralen är mer evig än juridiken, skulle man kanske kunna säga, medan juridiken är mer jordnära och omedelbar.

Psykisk sjukdom, vanligen i historien omnämnt som vansinne, är präglat av sin aktuella tid. Även om människor i alla tider av olika skäl blivit eller ansetts vansinniga är de vanföreställningar eller psykiska sjukdomstillstånd vi ser idag ofta okända under medeltiden. Hur många söker idag hjälp för att de tror att de är gjorda av glas och går i tusen bitar om någon vidrör en? En inte ovanlig åkomma under medeltiden.

Rasism, eller rädsla för främlingar i största allmänhet, är inte synonymt med galenskap. Rasismen har varit med oss sedan dag ett, eller åtminstone sedan våra första stora moderna civilisationer. Även om de flesta av oss, till och med rasisterna själva, idag inser att rasism inte är något bra så förekommer det. Jag tror inte det ökat eller minskat, jag tror det ständigt förekommer men att vissa stimuli gör att den ibland blir mer tydlig och offentlig.

År 1215 sammankallade påve Innocentius III ett av medeltidens viktigaste kyrkomöten. Det ska sägas, ett kyrkomöte är ingen lättviktare. De tar i allmänhet lång tid, ibland årtionden, och får stor påverkan på de olika kristna inriktningarna. I det här fallet, alltså innan reformationen, omfattade besluten hela den kristna världen. Det man hade att besluta om år 1215 gällde ett tillägg till den kanoniska lagen, eller kanoniska rätten. Detta är en sorts kristen rättsordning som alla länder följde innan profana lagar började växa fram. Dessa kyrkomöten har traditioner ända tillbaka till den ursprungliga kristendomen. Det första ägde rum i staden Nicaea, belägen i dagens Turkiet, år 325. Ledamöterna kom från hela det romerska riket i akt och mening att skapa en gemensam struktur för sin religion (för att slippa saker som when in Rome – do as the romans).

Den kanoniska lagen/rätten handlar också om hur den kristna världen ska se på dem som inte är kristna. Under mötet 1215 gällde frågan den judiska minoriteten. Det beslutades att judar skulle fråntas möjligheten att inneha offentliga ämbeten eftersom deras brott mot Jesus gjorde dem olämpliga att styra över kristna. De ställdes inför ett dilemma. Det som är rasismens eviga problem. Hur vet man egentligen vem som är främling? Det syns ju inte alltid. Därför beslutades det på mötet att judar ska bära kläder som urskiljer dem från resten av befolkningen. Vid ett senare uppföljande möte beslutades att judar också ska bära ett särskilt märke på kläderna.

Det är från mötet 1215 man kan spåra nazisternas påfund sju hundra år senare att judar ska bära en gul stjärna. Och så där fortsätter det. Innocentius efterträdare fastslår att judar ska fråntas allt politiskt inflytande – eftersom de är dömda att leva i trädom intill domedagen. Detta sätter fart på den medeltida antisemitismen. Under 1200-talet brändes Talmud och massor av andra judiska texter i Europa, under 1300-talet fick de skulden för digerdöden. Sedan kom 1800-talet och därefter nazismen.

Hur ser våra dagars fördomar ut? Hur ser vår tids lagar ut? Och hur ser vår tids vansinne ut? Och vem avgör skillnaden?Rasismen idag handlar inte specifikt om judar (även om antisemitismen ökat, även i Sverige). Tja, uppfattningen att invandrare är kriminella, att vi INTE vill att vissa grupper ska bära distinkta kläder, att alla företagare är kriminella som fuskar med skatten, att alla män är sexistiska svin och att muslimer är terrorister. Frågorna hopar sig. Ska ensamkommande afghanska barn få stanna i Sverige? Vem har rätt till medborgarskap? Vad innebär ett tillfälligt medborgarskap? Vem har egentligen rätt att leva var på planeten?

Jag läser i kommentarsfältet på Facebook till en artikel som meddelar att nu, efter riksdagens omröstning, får ett visst antal ensamkommande ungdomar stanna på sitt boende här i Falun och gå färdigt gymnasiet. Jag läser, jag förfäras. Jag ser vanliga medborgare spy ur sig hat och galla. De hatar dessa ungdomar, tillskriver dem beteenden utan att träffat dem. De vet inte ens hur de ser ut. De hatar oss politiker som tagit besluten, fast de inte träffat (än mindre pratat med) oss heller. De hatar också de ytterst få som uttrycker sitt gillande, där i kommentarsfältet. De är många, de som hatar, och de hörs. Det verkar inte vara den vanliga anonyma ägghuvud-trollsvansen det handlar om, nej, det är 50-årige Kurt, det är 65-åriga Agnes, 45-åriga Anna och 22-årige Peter.

Jag misströstar – är människorna verkligen rasister? I dagens Sverige är drygt 20% av den röstberättigade befolkningen rasister och många partier gör sitt yttersta för att hänga med i rasistsvängen. Det finns inget som talar för att det inte alltid sett ut så i Sverige, tvärt om egentligen. Men nu är vi inne i ett av de ovan nämnda historiska stimuli-perioder. Håller någon inte med? Det är bara att se hur debatten förändrat sig kring vissa exempel. Ta Tillfälliga Uppehållstillstånd eller ensamkommande flyktingbarn eller varför inte den rödgröna regeringens flyktingpolitik. Ingen hade 2006 kunnat argumentera och överleva politiskt för Tillfälliga flyktingtillstånd eller att stänga gränsen.

Jag misströstar, so sagt. För mig är rasismen idag som ondskan i filmen Det Femte Elementet – ju mer man skjuter på den desto större blir den. Man kan bara besegra den genom dess yttersta motpol – kärleken. Jag misströstar, således. Det går snart inte att ta en debatt någonstans utan att bemötas av hat och hån. Det enda man som politiker kan göra är att tala om vad man själv står för och i förekommande fall acceptera nederlaget. Men det klart, vi vet ju inte med säkerhet hur det går i valet. Kanske vänder det, kanske vinner humanismen åter terräng.

Är jag oskuldsfull? Naiv? Skyldig? Kanske vansinnig? Döm mig gärna – men mitt samvete är rent. Annars skulle jag inte kunna kandidera till politiskt uppdrag.

 

Källor:

Rydell: Boktjuvarna

Håkansson: Vid tidens ände

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Resor, Sång och musik, Skola

bildningsideal

av adolphson

I det antika Grekland sågs det som en stor brist för den enskilde om vederbörande inte kunde spela ett instrument. Lite av det där, som kanske bättre benämns renässansideal, tar jag med mig in såväl min undervisning som mitt föräldraskap. Jag uppmuntrar till utövande av både idrott och kultur när jag diskuterar studieteknik med mina elever, mina egna flickor får ägna sig åt musik, sång och drama liksom sport. Familjen reser en del i mån av resurser. Eller rättare, vi prioriterar resandet framför mycket annat.

Det är bra att resa. Det är viktigt att präglas av andra kulturer och människor och inte enbart röra sig inom det kända och invanda. Hade, för att ta ett internationellt exempel, amerikanerna haft bättre koll på Ukraina och innevånarna där hade de inför presidentvalet 2016 i bredare lager känt till att Ryssland gör sånt som landet nu i efterhand anklagas för – och kunnat vidta förebyggande åtgärder. Ryssland manipulerar, destabiliserar och påverkar information, nyhetsflöden och val. Har du etablerade kontakter (via resor eller för all del nätet) är du bättre rustad för att hantera den typen av påverkan i din dator eller padda. Resonemanget tar sin utgångspunkt i individen, fortsätter uti samhället, helheten, för att återvända till individen. Ty människan är alltings mått.

Hitler hade inte sett mycket av världen innan han blev diktator. Han såg väl inte så mycket av den därefter, heller. Under kriget besökte han det erövrade Paris 1940 och Ukraina 1942-43, annars reste han vad jag vet inte mycket. Inte utöver de återkommande resorna till Obersalzberg i de bayerska alperna iallafall. Men där tillbringades mycket tid tillsammans med nazigarnityret.

De ledande nazistiska politikerna saknade förövrigt i stort sett högre utbildning. Det fascistiska idealet hyllade nämligen instinkt (ofta uttryckt i termer som ”folkviljan”) – inte bildning. Av de femtio ledande nazistiska politikerna hade enbart tio examen från universitet. De flesta hade slutat efter ungefär sex års skolgång. Hitler föredrog medarbetare med enkel och outbildad bakgrund – han kände sig, enligt sin nära medarbetare Albert Speer, bäst till mods bland dessa. Hitler föredrog även att hans medarbetare hade olika svagheter – så som exempelvis Görings frossande livsföring eller Goebbels handikapp.

Österrikarna har inte i samma utsträckning som Tyskland gjort upp med sitt nazistiska förflutna. Idag sitter Frihetspartiet, FPÖ, ett parti som grundades av gamla nazister, i regeringsställning. Jag vet inte hur man behandlar Förintelsen i den österrikiska skolan men det har nyligen uppmärksammats att flera ministrar varit, eller är, medlemmar i nationella och/eller högerextrema studentföreningar. Det är klubbar där man fäktas, som bara öppna för män och där man i vissa fall sjunger sånger med antisemitiskt innehåll. Med lite estetisk skolning skulle kanske österrikarna komma åt just det problemet lite enklare, filosoferar jag.

Regeringen lägger fram ett förslag om ett obligatorisk estetiskt ämne i gymnasieskolan. Är det nödvändigt? Jag är kluven. Å ena sidan är jag enligt ovan förda resonemang övertygad om nyttan med en grundläggande estetisk utbildning som en del av helheten. Jag tror på fullt allvar att grekerna hade rätt – en filosofisk och estetisk grund är på många sätt berikande för samhälle och individ. Ty människan är ju alltings mått.

Å andra sidan – ska vi verkligen tvinga människor att ägna sig åt estetiska ämnen? Ja, kanske, vi tvingar dem ju att ha idrott.  Det måste väl vara av folkhälsoskäl? Jag antar att den grundläggande frågan blir: vad är egentligen samhällsnytta? Totalitära regimer har sin definition, den demokratiska värdegrunden likaså. Detta syns också i debatten. Jag märker att många av mina kollegor är rödgröna. Detta påverkar samtalsämnena i lunchrummet. Kollegorna är ofta arga över att det fria skolvalet överhuvudtaget tillåts, de är indignerade över att vinst kommer från skatt och de ogillar att konkurrerande fria skolformer gör att söktrycket går ner i den sedan länge etablerade, kommunala varianten här i stan.

Det är synd att det blir så polariserat, tycker jag. Jag blir i dessa sammanhang lätt den självlysande fyrklövern, friskoleförespråkaren, borgarsvinet. Men jag tycker ju faktiskt att vi bör ha ett statligt huvudmannaskap för skolan och att vi bör se lite mer till samhällsnyttan när vi diskuterar utbildning. Men det kommer lätt bort i det uppskruvade debattläget. Men att helt ta bort valmöjligheten enbart för att man inte gillar alternativet känns inte bra. Det skulle slå hårt mot många verksamheter och individer. Och människan är ju alltings mått.

(Vill någon veta mer om de kommunala estetiska utbildningarna i Falun? Fråga gärna undertecknad. Jag är visserligen part i målet – har jobbat här sedan hösten 1998. Tjugo år. Ändå vill jag hävda att de håller fantastisk hög klass och personalen likaså. Om mina flickor är lika intresserade av musik och sång som idag kommer jag inte tveka att rekommendera dem Falu Gymnasiums Estetiska program.)

Känner du till Mordiska Notståndsrörelsen? Det är nazistiska musiker som slår ihjäl folk med noter. Just nu hänger de utanför skolor för att bevisa att de är smartare än en femteklassare. Helt i enlighet med det nazistiska idealet, alltså. Nej, det gör du inte – för de finns inte. Musiker, sångare, skådespelare och konstnärer är nämligen sällan våldsamma. (Förlåt. Men man får skämta om nästan allt.) På den seriösa sidan vill jag i all anspråkslöshet anföra att det är ett lagbrott att hänga på skolor utan rektors tillstånd. Men i anslutning till skolan, strax utanför (där man får röka)? Nja, då gäller väl att man måste söka tillstånd hos polisen. Givet det senaste årets nazistiska demonstrationer så är väl risken påtaglig att de faktiskt får tillstånd. Och då har vi (ännu) ett problem. Rent allmänt är en samhällstrend att skolor låser sina dörrar, inför kameraövervakning, passerkort och väktare. Vi lever i en tid när utbildning måste skyddas och bevakas. Vi lever i en arg tid, i en tid av fruktan – tycks det mig. Jag tror också det riskerar att bli kontraproduktivt – något jag inte avser utveckla här.

I stället vill jag påstå att mer kultur, estetik, på schemat är bra. I ett mer än lovligt tillstånd av dylanflum tänker jag att istället för att hata, hetsa och kameraövervaka kunde man kanske ta fram gitarren och lira lite. För tänk om konstnärsakademin i Wien kunnat förmå sig att se åtminstone något begåvat i den unge konstnären Adolf Hitlers ansökningsprov. Perspektiven som öppnar sig är enorma – ty människan är alltings mått.

Det är tid för valplattformar, strategier och valslogans och sånt. Centerns är Framåt! Men jag funderar på om inte min personliga slogan ska bli

Borta med vinden

 

Källor:

Albert Speers memoarer

 

Relaterade blogginlägg

Musiken

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

eken i buchenwald

av adolphson

Ibland, när jag blir allt för entusiastisk, för att inte säga energisk, kring kulturens betydelse i samhället och historien, händer det att eleverna frågar vad man ska med kultur till egentligen. Istället för att halsstarrigt gå igång på kulturens vikt för såväl sinne som själ gillar jag att som svar på frågan berätta om den stora eken i koncentrationslägret Buchenwald.

Lägret ligger (eller säger man låg? Det går ju att besöka det än i dag) i närheten av Tysklands kulturella hjärta, Weimar. Trakten är särskilt knuten till nationalpoeten Goethe som verkade där. Men att vid namngivandet av det nya lägret koppla ihop dess verksamhet med traktens historia var lite väl magstarkt till och med för nazisterna. Himmler, lika osmakligt utstuderad som nazisterna i allmänhet, döpte lägret till Buchenwald vilket betyder Bokskogen. Vid entrén anslogs ett citat med djupa rötter i den tyska litteraturhistorien – men som just i det här sammanhanget blir oerhört cyniskt:

Åt var och en sitt

Nazisterna gillade makaber dubbeltydighet. Mer känt är de lögnaktiga orden ovanför entrén till Auschwitz (”arbete ska göra er fria”). Men lägret ligger faktiskt beläget mitt i en lövskog. Många kulturpersonligheter mördades här, upp emot 230 000 offer från hela Europa. Bland offren fanns politiska motståndare, intellektuella, funktionshindrade, judar, homosexuella, polacker, romer, frimurare, katoliker och kriminella. Men det fanns också de som överlevde. Nobelpristagaren i litteratur Imre Kertez, exempelvis. Jag har läst hans bok Mannen utan öde som inte är självbiografisk men baserad på hans upplevelser under kriget. En på många sätt fantastisk bok.

Särskilt grym var lägervakten Martin Sommer  som kallades ”Buchenwalds bödel”. Hans  utstuderade tortyrmetoder var för mycket till och med för naziregimen. Han dömdes för sin brutalitet (och för korruption) att tjänstgöra på östfronten där han skadades svårt och fick amputera ett ben och en arm. Han satt först tio år som krigsfånge i Sovjet varefter han åter i Tyskland dömdes till livstids fängelse för krigsbrott. Han benådades 1971 och levde fram till sin död 1988 på ett vårdhem. Bokskogen fick snart ett annat namn: ”Den sjungande skogen” på grund av offrens alla skrik. Det är sådant som får en att tvivla på mänskligheten.

När K. L. Buchenwald byggdes sparades ett träd mitt i lägret: en stor ek. Eken ifråga var speciell och kallades Goethes ek. Legenden visste att berätta att under just denna ek hade den firade nationalpoeten ofta suttit, kanske hade han till och med i grenverkets skugga skissat på några av sina litterära mästerverk. Symboliken i trädet tedde sig dock olika för lägrets bödlar respektive offer. Enligt legenden skulle nämligen det tyska riket bestå så länge eken gjorde så.

(Detta är en rätt spridd mytologisk uppfattning. Det sägs att det brittiska imperiet ska bestå så länge som korparna sitter på Towern – varför man vingklippt dem. Konungarnas träd i Minas Tirith, Sagan om Konungens återkomst, blommar inte förrän en rättmätig konung kommer åter till staden).

För nazisterna var trädet en länk till Tysklands stora kulturella förflutna. Nazisterna var faktiskt kulturintresserade, de producerade förvisso inte någon egen kultur däremot exploaterade de gladeligen redan befintlig. På så vis kan man anse nazismen som antiintellektuell. För fångarna som var uppvuxna i landet representerade eken ett annat, bättre Tyskland men för det stora flertalet stod den bara för det onda i hela den tyska kulturen. De höll sig vid liv genom hoppet att eken skulle gå under och därmed Tyskland.

Deras hopp väcktes efterhand eftersom eken faktiskt såg ut att falna och sakta dö. Inga inga löv kom, längre. Men trädet stod fortfarande. Varje dag spanades ivrigt efter nya dödsrunor i barken. Så kom vändpunkten. 1944 bombade allierat flyg fabriker anslutna till lägret och elden spred sig. Till sist stod flera byggnader i brand och även eken fattade eld. Fångarna bildade i släckningsarbetet en kedja med vattenhinkar.

Inte en enda vattenhink kastades på eken, vilken brann ner. Vittnen har i efterhand beskrivit att i fångarnas ansikten syntes hemliga leenden och triumf. Nu visste de att det fanns hopp, nu visste de att nazismen skulle krossas. De kunde ju själva se trädet brinna upp, de bevittnade hur det symboliska monstret tvingades på knä.

Dö, din fula best, du symbol för det tyska riket

Och Goethe? Ja, Himmler hade ju på sätt och vis förintat även honom. Men nog läses han fortfarande. Och nog älskas fortfarande Wagner. Av eken lär det emellertid endast återstå en stubbe försedd med en minnesplakett. Den vill jag besöka, någon gång. Jag kan inte avgöra huruvida berättelsen för eleverna är övertygande om kulturens makt och vikt, men den illustrerar iallafall hur jag ser på saken.

Källor:

Rydell, Boktjuvarna (citatet återfinns på sidan 65)

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia, Mat och dryck

cholordyne

av adolphson

Det blåser drogliberala vindar i världen. Mest uppmärksammat är frågan om att lergaisera cannabis, vilket sker i bland annat vissa amerikanska delstater. Det är en vansklig fråga, det där. Å ena sidan har vi det etiska problemet (om individen inte skadar någon annan än sig själv är det då samhällets problem, (kort sammanfattat i formuleringen är knarkarens lycka sämre än andras eller frågan varför missbrukare sällan åker pulka?) Sedan har vi det samhälleliga problemet med bruk kontra missbruk respektive de sociala och kriminella baksidor droger ofrånkomligen för med sig.

Till sist frågan om medicinetiskt bruk. Är vi villiga att acceptera studier och rapporter som kan påvisa att cannabis har medicinsk effekt? Eller, inte att förglömma, om cannabis medför att en svårt sjuk människa får det lite (eller mycket) bättre den tid hen har kvar. Har rådande norm ändå momentum?

Första världskriget medförde på grund av de nya massförstörelsevapnens förödande effekter nya typer av kirurgi, proteser och sjukvård i största allmänhet. Men en stor del av kriget fördes också i mycket hett klimat. I Mellanöstern, i Afrika och Asien. Skador och sår infekterades, malaria och epidemier medförde feber, diarréer och allsköns elände med resultat att den drabbade kunde bli sjukhusliggande för att aldrig resa sig mer. Soldaterna gjorde vad de kunde för att hålla sig på benen och kurer på opiumpiller vanligt. En populär medicin var Chlorodyne, en smärtstillande patentmedicin med mintsmak innehållande opium, cannabis, och kloroform. Medicinen som hade många varianter (den fick efterföljare eftersom den var så populär och fullt laglig) uppfanns av en brittisk arméläkare i Indien och var tänkt att lindra kolera och verkade smärtlindrande.

Medicinen var som sagt populär eftersom den fungerade. Eller fungerade och fungerade – huruvida den botade kolera har inte koll på (men har svårt att tänka mig), men patienten mådde såklart bättre. En tid. Chlorodyne var nämligen också starkt beroendeframkallande. Ibland kunde den till och med leda till döden på grund av överkonsumtion. Det där skulle ju en medveten potentiell konsument i dag ha full koll på och därför avstå från medicinen. Om nu konsumenten inte befann sig i en utsiktslös utmätt situation – då skulle hen kanske tänka annorlunda. För lyckan av att få uppleva en dag utan diarré eller en feberfri dag utanför sängen skulle denne någon nog även idag 102 år senare vara beredd att gå ganska långt. Tiden hann i kapp Chlorodyne. Småningom ändrades (till mångas sorg) innehållet, man drog ner på opiater och cannabis togs bort helt.

Produkten var ett resultat av det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet som är den hittills  mest drogliberala perioden i historien. Samtiden såg det naturligtvis inte så – jämförelsen är en modern iakttagelse. En populär dryck den här perioden var absint (skåda den gröna fen) som var mycket alkoholstark (det har sagt att det förekom andra droger i den också) vilken förbjöds under kriget på grund av dess skadeverkningar på nervstystemet. Opiumbruket växte och spred sig till Europa under 1800-talet.

Både oipum och malörten (i absinten) är historiska läkemedel. Opiater användes (då som nu) i såväl medicinskt som berusade syften. Och nu står vi där med cannabis. Jag tänker att man kanske själv måste umgåtts nära någon med svår sjukdom för att inse den fulla innebärden av formuleringen för medicinskt bruk. Det vore hursomhelst intressant att diskutera med någon från vardera sidan i debatten. För egen del tror jag när detta skrivs att man kan vara för Systembolagets monopol samtidigt som man anser att man åtminstone kan utreda frågan cannabis för medicinskt bruk.

Källor:

Englund, 1916 – Stridens skönhet och sorg

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

hyperborea

av adolphson

Göticismen var en svensk kulturell, patriotisk rörelse som anknöt till Nordens forntid. Patrioter gör ju gärna så, knyter an till någon odefinierad forntid vilken man fyller med allsköns drömvisioner om hur det förmodligen måste ha varit.

Göticismens nordiska forntid uppfattades, hör och häpna, som en guldålder fylld av hjältar och stordåd i bjärt kontrast till den egna degenererade samtiden.

Denna samtid inföll först i stormaktstidens Sverige under 1600-talet (där göticismens uppstod) och fick en fortsättning i det romantiska och nationalistiska 1800-talet. En tid när svärmeriet drömde sig tillbaka till ett storstilat förflutet bort ifrån verklighetens efterblivna bondland.

Den moderna svenska nationalismen tar sig andra uttryck.

Visst finns det väl grupper som manifesterar sin nationalism genom att klä ut sig till vikingar (jag antar att det har med uppfattningen att vikingar endast söp och ägnade sig åt våld att göra möjligen ovetande om att schablonbilden av vikingar föddes på 1800-talet just under den pånyttfödda göticismens och nationalismens tidevarv).

De flesta av dagens nationalister drömmer sig dock tillbaka till 1900-talets svenska folkhem, alltså till en tid när invandrarna såväl som utvandrarna var relativt få. Nationalisten plägar ofta utbrista i tårdrypande längtan efter denna mytiska tillvaro då svenskar var svenskar, utlänningar utlänningar, män män och kvinnor inte alls att räkna med.

Och så vidare.

Göticismen tog sin utgångspunkt i tanken att de första människorna, goterna (göter) haft sitt ursprung i Sverige. Ett typexempel på resonemangen var åsikten att Sverige i själva verket var det sjunkna och mytomspunna Atlantis, civilisationens vagga. All civilisation hade i själva verket svenskt ursprung.

Enligt myten framförs bevisen för Nordens ursprung redan i antikens Grekland. I antika källor beskrivs nämligen det forntida riket Hyperborea, ett paradis beläget någonstans bland de arktiska vidderna uppe i norr.

Hyperborea beskrivs som ett lyckorike där marken var så bördig att det gick att skörda två gånger om året (de antika grekerna var tydligen, all sin visdom till trots, uppenbarligen ovetande om hur kallt klimat påverkar växtligheten), himlen var alltid klar (eller hur – helst på midsommar), som ett land där ingen blev gammal eller sjuk och som en plats där alla levde i fred och harmoni.

I Hyperborea dog man inte, ville man det så var det ättestupan som gällde.

Det var till detta antika arv som stormaktstidens intellektuella försökte koppla Sverige. Ingen unikt i det. Samhällen har i alla tider, i synnerhet diktaturer, sökt i historien för att finna argument för sin existens och sitt agerande.

Nazisterna, exempelvis, la (lägger) mycket tid och möda på det.

När jag idag studerar göticismens ideologi sitter jag med skämskudden i knät. Det är dock knappast första gången jag skäms för historien. 1600-talets och 1800-talets nationalister hade sin agenda, sammanfattningsvis kanske man kan säga att de rent historiskt och intellektuellt ville sätta Sverige på kartan.

För 1600-talsmänniskan var det där med kartan bokstavligt medan 1800-talets politiska och intellektuella makt istället ville söka hindra människor att fly landet. I dagens moderna tillvaro har vi ett annat ord för det: signalpolitik.

Politik betyder statskonst eller läran om staten. Signalpolitik måste således betyda signaler i statskonst. Statsbyggande är en mental process och däri ingår historia som en fundamental byggsten.

Idag verkar det på mig som samhällsdebatten är som i Göternas beskrivning och identifiering av Hyperborea – fast tvärt om. Det är enligt en del åsiktsyttringar nämligen ingen hejd på eländet som försiggår i vårt land.

Brottsligheten skjuter i höjden, polisen är underbemannad och inkompetent, invandringen ohämmad, politiker korrupta, det finns inga jobb eller bostäder, integreringen är obefintlig, sjukvården ett moras, skolan utsåld och skolresultaten i botten.

Jag skulle kunna fortsätta. Och jag skulle kunna jama med. Men det gör jag inte. För det är inte vad jag ser när jag lyfter blicken. Jag ser istället mycket gott i Sverige, jämförelsevis.

Min uppmaning blir: kom igen, släpp hörnflaggan!

Istället för att hänga med dystopierna, alarmisterna, gnällspikarna, rasisterna, vinst i välfärden-neggona, metoo-förnekarna eller allt vad som i sammanhanget tänkas kan – engagera er. Engagera er på riktigt.

Istället för att trolla i debattforum, gnälla på vargar, sverigedemokrater, snöröjning eller invandrare föreslår jag att ni engagerar er. I ett politiskt parti, scouterna, missing people, rädda barnen, facket, läkare utan gränser, idrottsrörelsen, djurskyddsföreningen, samla in pengar för cancerforskning, ensamkommande flyktingar, välgörenhet av olika slag – ja vad du vill.

Att enbart dela sitt glödande patos på sociala medier räcker nämligen inte. Man måste också göra något konkret. Dels för att vår demokrati bygger på engagemang och dels för att det är kul. Du får impulser vilket gör dig förändringsbenägen, progressiv och inte så insnöad.

Du lär känna nya människor. Du gör något för okända utan att tjäna något på det själv. Den som gått i den behövandes skor vet något om hur mycket en osjälvisk insats från en främling kan betyda.

Jag tror alltså framtiden är ljus och jag tror det blir kul framöver. Så därför vill jag avsluta med att återupprepa uppmaningen till engagemang. Någon gång någonstans. Det är engagemanget som gör oss mänskliga.

Just do it.

 

Relaterade blogginlägg

Det götiska riket

 

Länkar:

För den som vill djupdyka lite finns mycket nörd-kul. Här, till exempel.

Demokrati och samhälle, Historia

strömmen

av adolphson

I mitt förra blogginlägg skrev jag, en aning hurtfriskt kan jag tycka så här efteråt (men jag har som princip att ((nästan)) aldrig ändra något i efterhand (((språkfel undantaget))), om de få som gjorde motstånd mot nazisterna i Tyskland under deras framväxt och maktinnehav. Dessa hjältars öden var genom handlingarna oftast tämligen omgående beseglade. Händelseförloppen har många gånger och på olika sätt dokumenterats, diskuterats, nedtecknats och filmatiserats.

Sophie Scholls öde, och de övrigas i Vita Rosen, har filmatiserats åtminstone två gånger. Likaså huvudpersonens bakom attentatet mot Hitler 1944, von Stauffenbergs öde. Oscar Schindler odödliggjordes av Spielberg. Även vår egen Raoul Wallenbergs liv och hjälteinsatser öde har blivit film två (?) gånger. Och så vidare. Det är en god sak att emellanåt påminnas om goda och självuppoffrande handlingar. Men vi bör inte glömma den vanliga, den lilla, människan som inte gjorde, eller gör, så. De spelade, spelar, ofta stora roller i ett förfärligt skeende. För det finns alltid en annan väg än hjältens att gå: den breda och enkla medlöparens väg.

Rochus Misch, var mellan 1940-1945 Hitlers livvakt och adjutant. I januari 1945 flyttade han in i den så kallade Führerbunkern i Berlin tillsammans med andra ur Hitlers personal. Han var det viktigaste, ett av mycket få, ögonvittnet till Hitlers och Eva Brauns gemensamma självmord. Han bevittnade inte själva händelsen eftersom det skedde bakom låst dörr. Däremot såg han deras kvarlevor. Efteråt stannade Misch kvar i bunkern i två dagar och var enligt egen utsago livrädd. Alltid något. På morgonen den 2 maj försökte han och några andra fly genom Berlins tunnelbana men blev tillfångatagen​ av sovjetiska soldater. Efter kriget satt han i sovjetisk fångenskap till 1953 (det året dog Stalin vilken hade ett extremt intresse av Hitler varför Misch och framförallt Rattenhuber ((nedan)) blev extra intressanta att förhöra) då han återvände till Berlin och sedermera öppnade en färghandel.

Misch dog 2013, 96 år gammal, och har utgivit sina memoarer. Det framgår att han livet igenom var stolt över sina år med Hitler som han refererade till som ”chefen”. Misch beskrev Hitler som en ”väldigt vanlig man”. Han tog aldrig avstånd från Hitler och även om han medgav att Förintelsen ägde rum hävdade han att den inte var Hitlers verk. ”Han var ju så vänlig och trevlig”, är ett av Mischs kända uttalanden.

Johann Rattenhuber var tysk polis och SS-officer. Mellan 1933 – 45 var han chef för den organisation som ansvarade för Hitlers och andra ledande nazisters säkerhet. Särskilt under kriget på östfronten var han ansvarig för Hitlers säkerhet när denne var på plats. Rattenhuber förekommer också i Führerbunkern i slutet av kriget. Då försökte nämligen Himmler sluta en separatfred med de västallierade (där Folke Bernadotte i egenskap av representant för Röda Korset blev en förhandlingspart). Hitler blev ursinnig över detta som han såg som förräderi och lät gripa Himmlers förbindelseofficer Hermann Fegelein. Denne (som för övrigt var gift med Eva Brauns syster och alltså svåger med Hitler – vilket hjälpte föga) överlämnades till Rattenhuber för arkebusering i rikskansliets trädgård utanför bunkern.

Rattenhuber greps av sovjetiska soldater den 2 maj 1945 och släpptes 1955. Han dog 1957.

Hitler var nykterist och vegetarian. Hans personlige kock på östfronten hette Fater och hade i uppdrag att anlägga ett grönsaksland där han personligen ansvarade för skörden. Grönsakerna måste grävas upp inför ögonen på en kurir som tog råvarorna direkt till köket. All mat undersöktes noga och på kemisk väg och avsmakades av en provsmakare innan den nådde Hitlers tallrik. Vattenreserven skulle testas flera gånger om dagen, mineralvatten följde samma rutin som grönsakerna och man röntgenstrålade tvätten i jakt på bomber. Det fanns extra syrebehållare utanför bunkern ifall anfall med giftgas inträffade.

Varför skriver jag om det här?  Tja, kanske för att det i alla sammanhang, hur bisarra omständigheterna än är, alltid finns en grad av normalitet. Det svåra är inte att följa en rutin, historien är full av människor som gjort sin plikt. Nej, det svåra tycks vara att stanna upp mitt i en ideologisk händelsekedja och fundera över om ens handlingar i det stora hela är rimliga. Och vad de får för konsekvenser. Att gå emot strömmen. Eller att inse när en kanske inte ska gå emot strömmen utan snarare simma med den. Skillnaden mellan kurage och rättshaveri kan vara liten, ibland.

Hitlers livvakter tycks under hela sina liv varit övertygade om att de inte gjort något fel. De dömdes inte till döden eftersom de inte personligen deltog i förintelsen. Inte heller hans sekreterare. Kocken har jag inte sett några spår av. Dessa människor utgör viktiga pusselbitar till varför det gick som det gick. Men ska du bara läsa en bok de närmsta tiden rekommenderar jag (nedan) och avslutar med ett citat ifrån den:

Historien lär oss att se mönster och göra bedömningar. Den skisserar de strukturer inom vilka vi kan söka efter friheten. Den avslöjar ögonblick som alla är olika men ingen helt unik. Att förstå ett ögonblick är att se möjligheten att vara med och skapa ett annat. Historien låter oss ta ansvar, inte för allting men för något. (…) Historien låter oss slå följe med dem som gjort och lidit mer än oss själva.

 

 

Relaterade blogginlägg:

Den banala ondskan

Folke Bernadotte

 

Källor:

Beevor: Stalingrad

Junge: I Hitlers tjänst

Snyder: Om Tyranni tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet

Expressen 6/9 2013

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

samtal 2

av adolphson3 kommentarer till samtal 2

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser. Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar. Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta. Jag väljer att inte publicera namn (även om det inte är svårt att räkna ut då det stått så mycket i pressen) utan reducerar det enligt Men in black-principen till M. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.

Den första december träffade jag en förutvarande Sverigedemokrat. Vi sågs på ett nytt café i Falun och samtalade i ungefär två timmar. När jag först sökte kontakt med henne för att boka ett möte var hon fortfarande medlem i SD. När vi nu ses är hon inte det, längre. Inför samtalet har hon låtit förstå att hon inte vill tala om den nidbild på muslimer hon tidigare delat (och som upprörde mig) eller så mycket om själva uteslutningen. Det senare talar om hon rätt mycket om ändå, utan att jag frågar.

M är en förvärvsarbetande flerbarnsmamma i Falun. Det som gör henne ovanlig är att hon också är lokalpolitiker, tills nyligen för SD, med flera tunga uppdrag. Tills helt nyss var hon förbundsordförande i länet och gruppledare i Falun för SD. M sitter i fullmäktige, kommunstyrelsen, kommunstyrelsens utvecklingsutskott, kommunstyrelsens ledningsutskott, kommunstyrelsens verksamhetsutskott, barn och ungdomsnämnden, val och demokratinämnden samt i landstingsfullmäktige. Efter att blivit utesluten sitter hon kvar på samtliga uppdrag som politisk vilde. När jag undrar varför blir svaret att hon vill fortsätta driva sina frågor i rätt riktning och i ett rättssäkert sammanhang. SD har inte krävt att hon ska återlämna sitt mandat. (Partier vill gärna ha tillbaka sina mandat när en vald representant lämnar men lagen säger att detta är upp till kandidaten själv. När jag lämnade Folkpartiet återlämnade jag alla mandat till partiet eftersom jag ansåg mig vald som deras representant).

M slår mig under vårt samtal som en ideologisk blandning av konservativa, liberala och traditionellt socialdemokratiska värderingar. Kanske är detta ett utmärkande drag hos SD och dess sympatisörer, funderar jag. Själv ser hon sig som en mittenpolitiker som inte nämnvärt reflekterar över ideologi. Hon säger att hon mer funderar över etik och moral. Hon gick med i SD 2014 för att en arbetskollega lockade med henne. Den huvudsakliga anledningen var invandringspolitiken. Hon ser Reinfeldts öppna era hjärta-tal som helt huvudlöst.

Hon har inget emot invandrare men anser att människor som kommer till Sverige måste förstå att landet är en demokrati och att män och kvinnor ska leva på lika villkor tillsammans. Jag frågar henne vad en muslim är. Hon klarar frågan rätt bra. Muslim, svarar hon, är en människa som är religiös och det är skillnad på kultur och religion. Jag frågar om bilden hon delade. Hur tänkte hon? Svaret blir att hon inte tänkte alls. Det var det dummaste hon gjort och hon ångrar sig djupt, säger hon. Den dök upp i flödet och hon delade den utan att tänka sig för. Hon säger att händelsen fått stora konsekvenser för henne och hennes familj, och hon anser sig betalat ett högt pris för sin dumhet.

Jag lyfter perspektivet. Ser hon verkligen inget problem med hur mycket och många rasistiska och kränkande saker som kommit från SD och dess representanter under årens lopp? Hon drar lite på svaret – visst har hon väl sett det men man når inte alltid fram, svarar hon. Hon verkar heller inte göra kopplingen till sig själv i sammanhanget. Hon håller med om att SD-representanter som uttrycker sig negativt är ett problem och tillägger att man måste vara på sin vakt mot extremister. Jag förstår att det tidigare fallit på hennes lott att hantera sådana ärenden i egenskap av länsordförande. Samtidigt slår hon fast att SD inte är ett rasistiskt parti trots alla händelser. Jag möter hennes blick, ser in i hennes vänliga ögon, när hon säger detta och jag drar slutsatsen att hon verkligen inte förstår min fråga. Hon driver sina kärnfrågor, som hon ser det.

Men hur ser hon på partiets bakgrund? I synnerhet då, 2014, när hon gick med? Svaret är både förbryllande och självklart på samma gång. Hon anser att partiets bakgrund i nazismen inte är något hon behöver förhålla sig till här och nu. Det kommer en dag när SD också är gammalt och accepterat, en tid när ursprunget inte längre är viktigt. Det är här och nu gäller, människor bryr sig inte om det där, menar hon, och backar upp resonemanget med SD:s opinionsläge. Hon säger också att det är först när hon besökt SD:s nationella sammankomster som hon insett hur stort partiet faktiskt är. Sammanfattningsvis säger hon sig inte ha några ideologiska betänkligheter men hon nämner i samma andetag att hon inte är till hundra procent insatt.

M berättar att partiet trots sin storlek inte har någon ombudsman för länet. Det är en brist. Det betyder att de flesta SD-politiker i Dalarna är relativt dåligt internutbildade. Partisekreteraren kommer ibland och håller en föreläsning, men det är allt. Jag frågar henne (igen) hur hon ser på invandring generellt. Invandringen måste begränsas, blir svaret, för systemen klarar det inte. Jag följer upp med tankegången att vi kanske kan fixa systemen? M ser oförstående ut. Jag förklarar: om vi tar beslut som innebär att vi ger migrationsverket ökade resurser, bygger ett miljonprogram 2.0, satsar resurser på språkkurser, låglönejobb, you name it – hur ser hon på det? Jo, visst. Men vi måste ställa krav, också. Invandrare ska få komma till Falun om de får jobb och bostäder och… resonemanget börjar om igen. Hon menar att vi inte bara kan bygga bostäder för invandrare utan också bygga för hela samhället. Tillbaka till ruta ett, tänker jag.

Hon tvekar lite på frågan om allmän amnesti men svarar till sist med en motfråga. Vi kan ge Migrationsverket ökade resurser för att säkerställa en rättssäker process men hur hanterar vi dem som inte har asylskäl? Samtidigt tycker hon ingen ska behöva leva gömd. I frågan om anhöriginvandring tycker hon att man i varje enskilt fall ska undersöka vad har familjen för kompetenser så de kan bidra till samhället. Det är viktigt att de inte kommer hit och blir socialfall, tycker hon. Jag övergår till några andra frågor. Hon, och SD, vill gå ur EU men samtidigt bekämpa arbetslösheten och bygga ut välfärden. Sverige är ett exportberoende land och cirka 60% av vår export går till EU. Det finns ett direkt samband mellan arbetstillfällen i Dalarna och EU. Ser hon problemet? Det gör hon inte, säger hon.

Mer förvånande är påståendet att hon och många inom SD är positiva till NATO. Jag frågar om hon känner till partiets hållning i frågan. Det gör hon, men säger att hon inte förstår varför SD tycker så. Det kan ju ha med partiets syn på nationalism att göra, säger jag försiktigt. Jag frågar hur hon ser på #metoo. Hon tycker det är bra att kvinnor törs träda fram men säger samtidigt att det får inte bli en häxjakt som under pedofilhärvan för några år sedan. Då anklagades många oskyldiga och det får inte ske igen.

När vi kommer till Regionen tror jag att vi ska prata länge. Men hon säger att landstingspolitiken är rörig och inget hon satt sig in i. Trots att hon suttit flera år i fullmäktige, konstaterar jag för mig själv. Jag frågar om hon har någon hjärtefråga eller framtidsvision för Falun. Hon svarar att hon inte har något konkret men vill fortsätta verka inom socialnämnden och omvårdnad. Hon vill få bukt med deras dåliga ekonomi och få ner sjuktalen. Det bli allt mer tydligt att M inte ser sin politiska karriär som avslutad, något vi återkommer till.

Hur är det då att vara lokal och regional SD-politiker? M säger att mycket handlar om att försvara sig mot vantolkningar och ge svar på tal. Den lokala majoriteten, men även partier på riksnivå, har ofta kopierat SD:s politik. Det tar hon som bevis för att SD har rätt. SD:s politik idag förs av flera partier men då, 2014, var partiet ensamt. Sossarna idag är hårdare än SD någonsin varit, anser hon. Moderaterna ser hon som ett opportunt parti – lokalt vill Moderaterna förbjuda tiggeri efter att SD redan fått en motion avslagen om det.

Hon ser ett problem att nazister kommit in på öppna SD-listor och säger att hon verkat för att ha stängda listor.

Hon är emot religiösa friskolor men gillar friskolor i allmänhet då hon är för valfrihet.

Så till det här med uteslutningen. (För närmare information rekommenderas DT:s utmärkta artikelserie i ämnet).

M är arg på partiet. Hon anser att partiledningen inte backat upp henne på grund av pågående interna maktkamper. I den striden används uteslutning som en metod att tysta kritiker.

Hon betonar att länsförbundet backade upp henne men inte riksorganisationen. Nu vill hon inte ha mer med SD att göra – hon ser partiet som ett totalitärt, toppstyrt parti som med hot om uteslutningar förser medlemmar med munkavle.

Det lilla Landsbygdspartiet har frågat henne om hon vill bli deras ordförande men hon anser det partiet för litet och det skulle innebära för mycket jobb att börja om från grunden. Jag påpekar att det annars är en rätt smart idé att samla upp alla avhoppade SD-vildar. Det ger inflytande. M har ingen kommentar på det.

Under samtalets gång kommer det fram att hon inte vill avsluta sin politiska karriär redan nu. Hon har ansökt om medlemskap i KD och där håller man på att behandla hennes ansökan. Det har ju stormat lite kring henne, så KD är tydligen lite tveksamt. Hon gillar KD, de svajar inte som M, tycker hon. Jag berättar för henne om KDU:s paroll (som de hade med sig till min arbetsplats när alla ungdomsförbunden kom dit 30/11) som väckte viss uppmärksamhet: inte feminist – inte islamist. KDU visade sig ovilliga att förklara vad de menade med sin slogan så jag frågar M. Hon är van att prata runt frågor, märker jag, och säger att hon har ingen aning vad parollen betyder. Kanske får den som skapade den svara för den? Jovisst, hon har en poäng.

Det där med att personligen ta ansvar för budskap som den organisation framför och som man själv är en representant för, är inget M verkar reagera på. Mot slutet av samtalet är det mer och mer KD-politikern som jag pratar med. En politiker som vill fortsätta ha uppdrag inom falupolitiken och gärna representera KD inom socialnämnden.

Jag har efteråt tänkt mycket på vårt samtal. Hur typisk är hon? Förstår hon helt enkelt inte de frågor som handlar om ideologi, eller frågorna om personligt ansvar när ett parti och dess representanter beter sig illa? Eller är hon så slipad så hon vet hur hon ska ducka?

Antagligen hade en skarpare person kommit längre än vad jag förmådde under vårt samtal. För egen del kan jag säga att jag nu vet lite mer om hur jag ska agera om, eller när, jag hamnar i debatt med en Sverigedemokrat.

Relaterade blogginlägg:

samtal med en kommunist