Det gäller, beroende på omständigheter, att göra rätt sorts reklam för sig. Hej världen, jag heter Fredrik. Jag har en röst.
Vi måste antingen älska varandra eller dö. Det yttrandet låter onekligen lite märkligt, närmast som något från en eldig frikyrkopastor, men orden är den amerikanske presidenten Lyndon B Johnsons.
Med anledning av mitt förra inlägg: det är dags att sluta sjunga. En personlig era som pågått sedan 1976 är över. Nu är det slut, den sista tonen är tagen. Kaffet är urdrucket. Pjäsen slut. Stäng, det drar.
Det gäller att finna de sällsynta, de ytterst få, tillfällena i livet då man verkligen är lycklig. Stannar man i den känslan blir det sällan fel. Är man olycklig, eller kalla det missnöjd om du vill, lägger man ofta sin röst på fel saker. Som att vara tyst. Eller att leva utan kärlek.
Det går att påverka människor. Det är det exempelvis valrörelser handlar om. Runt om i världen röstar människor just nu i stor grad på nationalistiska partier, inte sällan sprungna ur fascism. Det uppstår en rad frågor. Hur är det möjligt? Hur mycket eller lite sprungen ur Förintelsen kan man vara? Vad är det populisterna gör eftersom det går så bra för dem?
I det amerikanska presidentvalet 1964 lanserade Lyndon B Johnson (LBJ):s kampanj en reklamfilm som i efterhand kommit att benämnas ”Daisy ad”. Den anses som den mest framgångsrika reklamen i televisionens historia (möjligen med viss konkurrens från Apples kommersiella reklam inför lanserandet av Macintosh 1984).
Filmen börjar med att en liten flicka plockar prästkragar och räknar bladen. När hon kommer till tio tar en mansröst över som räknar ner till noll varvid skärmen fylls av en explosion och LBJ:s röst: ”detta är insatserna: att skapa en värld där Guds alla barn kan leva eller gå in i skuggorna. Vi måste antingen älska varandra eller dö.” En annan röst avslutar: “rösta på president Johnson den tredje november. För mycket står på spel för att du ska stanna hemma.” Budskapet var tydligt. Motkandidaten Barry Goldwater var en galning som hotade världen. Greppet blev bestående på grund av dess hantering av budskapet – negativt kampanjande var därmed ett faktum.
Den grundläggande idén var att fokusera på känslor. Man började se politiska budskap som en konstform, inte som överförande av information. Genom att tilltala människors känslor och instinkter ville man vinna val. Filmen blev en enorm framgång – tittarna hade aldrig sett något liknande. Visserligen hade negativt kampanjande förekommit i tidigare presidentkampanjer men de hade samtidigt varit rationella, faktabaserade. Men i Daisy blev känslor (främst rädsla) medlet. Greppet var förvisso inte helt nytt, det förekom även under 1920- och 30-talen i Europa, men Daisy var nästa nivå.
Det lyckades. Man behövde i filmen inte påminna tittarna om att Goldwater hade skämtat om att skicka missiler mot Kreml. Eller att han ansåg att USA inte borde frukta krig med Sovjet. Eller att han ville ge militären befogenhet att använda kärnvapen utan presidentens godkännande. Eller att han hade förklarat att atombomben bara var ett vapen bland andra. Det räckte att spela på hotet om ett tredje världskrig. Genom filmens upplägg behövde man inte ens nämna Goldwater. Det räckte med att hitta tittarnas känslor. Det var också viktigt att tittarna inte skulle få för mycket information för att anspelningen på känslor skulle fungera. Atombomber. Tredje världskriget. Rädsla. Rösta (rätt).
Så vad kan vi lära oss av detta? Kanske insikten att lägga sin röst i ett val inte enbart är en rationell handling. Det handlar också om att acceptera en kandidat på ett känslomässigt plan. Ett politiskt val är egentligen inte helt olikt processen att köpa en bil eller ett hus. Det måste kännas rätt. Idag lever vi i den värld av negativt politiskt kampande Daisy banade vägen för. För att övertyga någon, särskilt om politik, måste man väcka känslor. Väljarna motsätter sig inte en kandidat eftersom de ogillar hans eller hennes politik; de motsätter sig politiken eftersom de ogillar kandidaten. Erfarenheten från Daisy är att det är mindre övertygande att att förmedla fakta än att berätta en historia, en upplevelse, en känsla. Som rädsla. Tillhörighet. Överlägsenhet.
Utgångspunkten är den något filosofiska tesen att sanning inte är sanning förrän människor tror på den. Människor måste tro på vad kandidaten säger och de kan inte göra det om de inte förstår vad hen säger. De kan heller inte veta vad kandidaten säger om de inte lyssnar på vederbörande och de kommer inte att göra det om hen inte är intressant. Och kandidaten kommer inte vara intressant om det hen säger inte är aktuellt, relevant, genuint och visionärt. Känslor, alltså. Daisy-filmen gjorde känslor till ett mycket kraftfullt vapen i politiska kampanjer med hjälp av teknik som tidigare endast hade tillämpats på att sälja saker.
Enligt min uppfattning kan man inte vara sprungen ur Förintelsen alls. Populisterna är extra duktiga på att paketera sitt budskap med känslor. Vårt ödesdigra bekymmer är dock att nationalism inte är svaret på globala problem. Frågan som LBJ ställde är egentligen evig, han var nog så framsynt den gamle presidenten.
Kanske är en människa som lever utan kärlek mer benägen att lyssna på känsloladdade budskap. På ett rent personligt plan kan jag iallafall säga att jag gjort det LBJ frågar sig. Jag har både älskat och dött. Det som återstår är existens. Och möjligen återuppståndelse. Dotter 2 är i alla händelser en nyfunnen bundsförvant i livets stora relationsdrama. Sluta sjunga? Varför det? Du blir ju så glad när du sjunger. Pappa, det finns mycket kärlek. Du har hur många människor som helst omkring dig. Du råkar just nu bara vara lite singel. Nu ska du få ett tips: gör rätt sorts reklam för dig.
Vänligen bortse från mitt förra blogginlägg. Och även det här. Sluta sjunga? Nonsens, jag älskar att sjunga. LBJ for president! Möjligen tar jag en paus från sjungandet för att följa en ny väg. Jag finner hursomhelst mina lyckliga stunder j här och nu. Bloggen må vara min marknadsföring. Den är inte negativ för ämnet är, om någon till äventyrs skulle undra, kärlek.
Jag har en röst och den använder jag, tacksam för möjligheten.
Relaterade blogginlägg
Musik:
Källor:
Harari 21 tankar om det 21:a århundradet
Robert Mann: Daisy, LBJ, Barry Goldwater och reklamen som förändrade amerikansk politik (2011).
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.