Kategori: Historia

I kungliga huvudstaden spred sig paniken och ett intensivt arbete för att på olika sätt försöka övertala upprorshären att stanna vid Stäket utanför Stockholm och därifrån skicka in en grupp till förhandlingsbordet inne i Stockholm pågick.

Regeringen förberedde samtidigt också sitt försvar. Södermanlands regemente drogs samman vid Norrtull. Upprorshären lovade också att stanna utanför staden – ett löfte de svek och framryckningen mot Norrtull fortsatte.

I detta kritiska läge red självaste konung Fredrik I ut för att möta upprorsmännen. Det fördes samtal med representanter för flera socknar och med ledarna Wrangel och Schedin. Flera ståndspersoner som hållits som gisslan släpptes samtidigt som tonen skärptes från regeringssidan.

En elva man stark grupp sändes in till Stockholm för att förhandla med riksrådet och regeringen. Ett viktigt krav från regeringssidan var att dalkarlarna måste stanna utanför staden vilket motiverades med att man inte ville äventyra de pågående fredsförhandlingarna med Ryssland.

Detta ignorerades dock och upprorshären passerade ett passivt försvar vid Norrtull. Detta ställde regeringen inför ett dilemma huruvida man skulle bruka våld eller inte, Riksrådet ville sätta hårt mot hårt men kungen motsatte sig allt våld.

Händelserna eskalerade ytterligare när upprorshären forcerade grindarna vid Karlberg. Därmed hade upproret nått slutdestinationen Stockholm. Frågan på allas läppar var vad som skulle hända nu?

Schedin och Wrangel beslutade att man inte skulle fortsätta fram till slottet utan göra halt vid Norrmalmstorg. Man upprättade sitt högkvarter i cedercreutziska huset.

Stockholm behärskades nu av en allmogehär från Dalarna och kungen var i praktiken fånge i sitt slott. Men dalkarlarna var trötta och hungriga, förhandlingarna blev inte klara samma kväll och man saknade en karismatisk ledargestalt. Man gick till vila denna kväll när man man verkligen hade initiativet utan att utnyttja läget.

På kvällen nästa dag, den 21:a juni, anlände tolv fartyg ur flottan till Stockholm och plötsligt hade regeringssidan militär överlägsenhet. Samtidigt som förhandlingarna återupptogs, bland annat meddelades att successionsfrågan nu var helt är knuten till fredsförhandlingarna med Ryssland och därför skulle komma att dra ut på tiden, gjorde sig militären redo att slå ner upproret med våld.

Schedin arbetade under tiden för att försöka få en överenskommelse till stånd. Man backade från kraven i successionsfrågan men behöll de övriga. Men snaran började dras åt. Samtidigt som villkoren för upprorshärens återtåg diskuterades så förde regeringssidan in trupper i staden vilket medförde att upphetsningen åter steg.

Nu tog de mest radikala över ledningen för upproret och man började besätta de närliggande gatorna kring Norrmalmstorg. Regeringstrupperna försökte avväpna så många som möjligt och dalkarlarna började ana oråd och sände därför åter en beskickning till kungen att förhandla om fri lejd ut ur staden.

Svaret blev att man måste vara ute ur staden senast kl 17. De som följde detta ultimatum skulle erbjudas “pardon” medan övriga skulle betraktas som rikets fiender och behandlas därefter.

Upprorsmännen lät sig dock inte skrämmas utan förhandlingarna bröt samman. Schedin gjorde inget för att lugna hären i detta tillspetsade läge. Militären försökte inledningsvis utmanövrera bönderna men när detta inte lyckades utbröt skottlossning.

Bönderna svarade med att avfyra en av de erövrade kanonerna varvid striden bröt ut på allvar och inledningsvis var upprorshären framgångsrik. Uplands och Västmanlands regementens infanterister vägrade skjuta då de kände sympati för upprorets sak och Livregementet flydde.

Upprorshären förmådde dock inte utnyttja situationen, framförallt beroende på bristen av militär erfarenhet och ledarskap, vilket fick till följd att regeringssidan vann dyrbar tid. När Västgöta kavalleri och Älvsborgs regemente slog tillbaka upplöstes hären i vild flykt och upproret var i praktiken krossat.

Uppgifterna om antalet döda och sårade bönder varierar men brukar anges till ett 50-tal döda och 80-tal sårade. I de efterföljande rättegångarna blev det domstolens främsta uppgift att försöka skilja ledare och uppviglare från den stora massan vilken ansågs tämligen oskyldig.

Kung Fredrik I ville framfara milt och utan dödsdomar men resultatet blir ändå sex sådana. Bland dödsdomarna återfanns bland annat “bondegeneralen” Gustaf Schedin och bondeståndets riksdagsman Skinnar Per Andersson.

Carl Gustaf Wrangel var den egentlige ledaren för Dalupproret även om Gustaf Schedin utåt framstod som dess ledare. Wrangel var inte vuxen denna uppgift, vilket bland annat visade sig den 22 juni, då han gjorde misstaget att uppvakta kungen. Under sken av en middagsbjudning blev han kvarhållen och kunde på så sätt inte leda upprorsmännen i striden på Norrmalmstorg.

Från slottet skickades han i fängelse och straffades därefter med 20 dygns vatten och bröd samt livstids fängelse på Marstrands fästning. Han benådades 1751, då Adolf Fredrik kröntes.

Regeringen beslutade också att skicka trupper till Dalarna för att förhindra ytterligare oroligheter.

Även om myndigheterna slog ner upproret tämligen hårt så lyckades det faktiskt åstadkomma en rad förbättringar. Bondeståndet generellt fick större politiskt inflytande genom tillträde till det så kallade Sekreta Utskottet. Man fick igenom sitt krav att erlägga skatterna i pengar, inte i natura, och man fick lättnader i regleringarna i gränshandeln med Norge.

I nästa del kommer vi att återvända till Falun och gruvdrängarnas ”buller” i staden efter att upprorsmännen dragit mot Stockholm.

relaterade blogginlägg:

Faluns 1743 – del 5

1741 hölls landsting i Falun och Leksand. Mötet i Falun gick lugnt till och resultatet blev att fjorton socknar skrev ner sina önskemål och krav sammanfattat i 24 punkter.

Kraven handlar om att man önskar leva under samma förhållanden som rådde under Karl XII:s tid med en stark kungamakt – man är trött på det röriga adelsväldet som rått under frihetstiden. Man klagade också på soldaternas förhållanden och på kriget överhuvudtaget. Man var även missnöjd med de höga tullarna och den avbrutna handeln över gränsen mot Norge.

Särskilt viktigt var rätten att få utse sina egna representanter till riksdagen för att därigenom kunna framföra sina krav.

I Leksands sockenstuga gick det livligare till. Bönderna uppträdde hotfullt mot landshövdingen Carl Gustaf Wennerstedt – bland annat blev han hotad med en spikklubba som någon drämde i taket ovanför honom. Detta är något oerhört – att hota en högre ståndsperson.

Wennerstedt köpte för övrigt senare spikklubban för 9 daler silvermynt, och den är numera uppsatt i Svennevads kyrka, där Wennerstedt ligger begraven.

De närvarande bland bondeståndets riksdagsmän misshandlades då dessa ansågs medskyldiga för det misslyckade kriget. Dessutom ansågs de generellt ha svikigt sitt stånd genom sitt agerande i riksdagen.

På mötet krävde den uppretade folkmassan att de ansvariga befälen för kriget (generalerna Buddenbrock och Lewenhaupt) skulle straffas. Inga nya solder fick skrivas ut från Dalarna innan så har skett.

Huvudfrågan handlade dock om näringslagarna, skatterna och särskilt viktig var successionsfrågan. Dalkarlarna (det får nog betraktas som ett tämligen säkert antagande att merparten av människorna var män) ville ha kronprinsen i Danmark som kung även i Sverige då man ansåg att en återupprättad union med Danmark skulle gynna dem. Detta skulle även innebära ett större skydd mot Danmark, resonerades det.

Regeringens tronkandidat var hertigen av Holstein-Gottorp, Adolf Fredrik. Dessa ståndpunkter sammanfattades i det så kallade Dalebrevet som inte enbart hade stöd av bönder och allmoge utan även från bergsmän och soldater.

Från ungefär den här tidpunkten, juni 1743, verkar tron på att verka genom riksdagen gått förlorad. Nu var uppror enda vägen framåt.

Allmogen var inte helt oorganiserad. Två personer från samhällets övre skikt stödde deras sak. Det är bruksbokhållaren Gustaf Schedin och majoren Gustaf Wrangel. Dessa hjälpte till att organisera upproret i Leksand.

Man strävade efter att försöka sprida upproret till andra landskap och västerdalarna. Så började upprorshären röra på sig och första anhalten var Falun. Det är vid denna tidpunkt som Gustaf Schedin på allvar framträdde som ledare.

Regeringen i Stockholm svarade med att skicka ett varningsbrev där allmogens krav avvisades och vidare krävde man att landskapet ska fortsätta skicka soldater som tidigare. Både kung Fredrik I och regeringen försökte på olika sätt lugna invånarna i Dalarna – men man stod där fast vid sina krav.

I stället höll allmogen ett nytt möte i Lisselby i Leksands socken med anledning av de avvisade kraven samt att kriget på allvar brutit ut vilket medförde att man insåg att det från regeringens sida skulle anses som absolut vara nödvändigt att skriva ut bönder från Dalarna till krigstjänstgöring.

Vid mötet i Lisselby övertalades de som till äventyrs var emot uppror (vilket mest rörde sig om ståndspersoner och storbönder) att ansluta sig och efter Lisselbymötet är upproret ett faktum.

Landshövding Carl Gustaf Wennerstedt var sjuklig och svag, dessutom hade hans brev till kungen i vilka han bad om hjälp klingat ohörda. Han hade inte mycket att sätta emot upprorets krav.

Det upprorsmännen krävde var pengar, proviant, tillgång till Dalregementets ammunition samt ”man ur huse” i Falun. Väl i Falun lyckas Gustaf Schedin övertyga, tvinga, stadens ledande män till att underteckna kraven.

Medan upprorshären befann sig i Falun florerade många rykten, bland annat trodde man länge att hela bergslaget (alltså alla som arbetade med och i gruvan) såväl som stadens övriga män skulle tvingas delta i upproret och följa med till Stockholm.

Man skickade budkavlar till landskapets södra socknar och en beskickning skickades till Stockholm.

Efter många turer av förhandlingar så enades upprorshären, Falun och Bergslaget om att 20 kavallerister ur Bergsregementet och 6000 daler kopparmynt skulle tillfalla upprorshären.

När kraven är accepterade drog upproret vidare – Falun och bergslag hade köpt sig fria. Vissa ämbetsmän och ståndspersoner togs dock med som gisslan.

I Hedemora lyckades upproret förstärka vapen- och ammunitionsförråden och man kom överens om att var fyrtiofjärde man skulle ansluta sig till upproret.

Alla orter på vägen mot stockholm måste förhandla om hur mycket vapen, ammunition, pengar och män man skulle bidra med. Upprorshären växte alltså långsamt men säkert både genom tvång och frivillig anslutning.

Regeringen svarade med att skicka en beskickning som erbjöd nåd för alla i upproret som återvände hem, men erbjudandet förkastas.

I Sala nådded upprorshären den 15:e juni av ett nytt brev från kungen något mjukare formulerat – men med samma innebörd. Så hände något avgörande: ståndsriksdagen meddelade att om freden i kriget inte är helt sluten före den 21:a juni så var man beredd att välja kronprinsen av Danmark som svensk tronföljare.

Detta ställde saker och ting på sin spets – det handlade om upprorets vara eller icke vara. Med hot och misshandel slogs den opposition som var beredd att överväga de nya villkoren ner – Salas ledande män tvingades tillmötesgå upprorsmännens krav om manskap och proviant. Hären fortsatte mot Stockholm.

I nästa del diskuteras upprorets slut i Stockholm,

Relaterade blogginlägg:

Falun juni 1743 del 4

I del 4 följer en kort presentation av händelsernas huvudpersoner. Sedan en bakgrund.

Stånds- och ämbetspersoner:

Kung Fredrik I av Hessen, 1676-1751, var kung av Sverige 1720-1750. Fredrik var framgångsrik som fältherre, blev änkeman utan barn 1705 och friade till Sveriges tronarvinge Ulrika Eleonora som accepterade anbudet.

Ulrika Eleonora blev drottning efter Karl XII:s död men abdikerade 1720 till förmån för sin man. Fredrik och Ulrika Eleonora skulle inlett en ny svensk kungaätt, men de avled utan egna tronarvingar. Värt att notera att Fredrik kunde påvisa släktskap men självaste Magnus Ladulås så helt ny hade denna ätt (Hessen) inte varit.

Wilhelm Gustaf Wrangel, 1695-1774, var militär och politiker. Under det stora nordiska kriget deltog han i striderna i Finland och deltog senare i belägringen av Fredrikshalds fästning 1718. År 1733 flyttades han till Dalregementet där han 1741 befordrades till major.

Gustaf Schedin, 1700-1744, var bokhållare vid Insjö kopparverk i Åls socken i Dalarna. Han var en av ledarna för dalupproret 1743. Han avrättades 1744.

Carl Gustaf Wennerstedt, 1692-1778, Landshövding i Kopparbergs län 1742-1755.

Samuel Troili, 1693-1752, Bergmästare vid gruvan 1730-1752.

Per Salenius, borgmästare i Falun 1733-1753.

Lars Schultze, Geshworner (ämbetsman) i gruvan.

Erik Ersson, rådman i gruvan och Falun.

Erik Eriksson, Marksheinder (ämbetsman) i gruvan.

Olof Stiernman, 1685-1767, präst vid hovet, kyrkoherde i Falun 1740-67.

Johan Ihrman, präst i Falun (datum oklart).

Erland Friedrich Hjärne, bergsfiskal vid gruvan.

Anders Lehus, bergsman, före detta vaktare, krämare.

Gruvdrängar och vaktare:

Hans Albrektsson, vaktare vid gruvan.

Anton Antonsson, vaktare vid gruvan. 

“Cornettens”, Anders Hansson, gruvdräng.

Olof Tallberg, gruvdräng.

Lars Björk, gruvdräng.

Under 1730-talet ökade krigsrisken när Europas stormakter Ryssland, Österrike och Frankrike konkurrerade om herravälde. De olika svenska stånden, som under Frihetstiden hade inflytande, såg olika på Sveriges roll. 1740 lyckades adeln få bondeståndet att acceptera ett krig mot Ryssland.

Adeln räknade med att stärka sina positioner vid en eventuell krigsvinst och därmed få inflytande i tronföljdsfrågan som var aktuell genom att Fredrik I inte hade några arvingar. Men bönderna hade börjat få en fastare förankring i politiken vid denna tid.

Det var som sagt oroligt i Sverige. Sedan 1741 rådde krig mellan Sverige och Ryssland där det gick dåligt för Sverige – Dalregementet förlorade många soldater. Värt att notera är också att drottning Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster (för övrigt den siste ur ätten pfalz att regera, även om det var kortvarigt då hon tämligen omgående abdikerade till förmån för sin man den blivande Fredrik I) avled (i smittkoppor) detta år.

Under 1742 börjar man i Leksand diskutera ett uppror mot kronan och i januari 1743 beslutade socknarna kring Siljan att inte skicka fler bönder till militärtjänst. Man lägger sig också i tronföljdsfrågan – det hela har nu nått så långt att landshövdingen i maj utfärdar en allmän varning. Men i mitten av maj går budkavlen om uppror från socken till socken. I juni är allmogen i landskapet på fötter och på väg mot Stockholm.

Att upproret bröt ut just i Dalarna beror på att att bönderna där traditionellt haft en stor självständighet. Det beror på att landskapet i stort sett saknar jordägande adel liksom städer som fungerade som självklara maktcentra.

Det var lätt att mobilisera allmogen som sedan gammalt hade en historia av att göra uppror. Dessutom var allmogen mer berest än i många andra landskap då man ofta givit sig ut och gästarbetat runt om i landet när den egna skörden var bärgad.

Bönderna hade viss kännedom om idén om folkets suveränitet och det i kombination med en svag regering och ett korrupt adelsvälde gjorde dem mer benägna att reagera.

När det i kriget med Ryssland lider nederlag och Dalregementet förlorar många soldater i kombination med att hungersnöd härjade på hemmaplan så läggs ansvaret på regeringen.

Dalabönderna kräver att de ansvariga ska straffas innan man sänder nya bönder till fronten. Dessutom var priserna och skatterna höga. Och det är enligt traditionen känt att det bodde en svår och styvsint allmoge i Kopparbergs län.

Bergshanteringen har alltid varit mycket viktig för Dalarnas ekonomi och invånarna hade haft en bestämd skatt ända sedan 1682. Motprestationen var att bönderna enligt indelningssystemet skulle hålla Dalregementets styrka konstant på 1200 man.

Böndernas villkor försämrades kontinuerligt under 1730-talet och när man ville betala med kontanter istället för med varor, så höjdes summan. Bönderna var alltså sedan länge missnöjda med både skatten och näringslagarna.

Och kriget gick alltså dåligt. Rotarna i landskapet var under perioden 1735-1744 tvungna skicka 2192 man till Dalregementet. När allt detta inträffade samtidigt som ett krig som gick dåligt, en svag regering, en utbredd politisk upphetsning, inhemsk och utländsk agitation så måste nästan med nödvändighet revolutionsförsök komma.

I början av 1740-talet steg stämningen i Dalarna. Rykten cirkulerade och hotfullt tal nådde fogdarnas öron. De första riktiga oroligheterna utbröt när rekryter från Dalarna vägrade stiga ombord på de fartyg som skulle föra dem till Finland för att delta i kriget.

Man krävde isåfall att kungen själv skulle anföra dem, så som på karolinernas tid, och inte någon oduglig delsman. Situationen lugnade ner sig men upphetsningen tilltog på andra håll i Dalarna.

Men i Stockholm tog man emellertid lätt på det hela då man var övertygad om att bönderna var oeniga och saknade ledare. Ett misstag, som det skulle visa sig.

Nästa del i berättelsen om gruvdrängarnas uppror i Falun 1743 kommer om någon vecka eller så när (om, för vad vet man egentligen) jag återkommer från fjällen.

Relaterade blogginlägg

Falun 1743 – del 3

I slutet på 1600-talet började konjunkturen gå ner och gruvan att sina. Gruvdrängarna vädrade sitt missnöje vid flera tillfällen före 1743. Missnöjet gällde nästan alltid lönerna men också bergslagets strävan att på olika sätt minska deras inflytande och frihet. Uppror eller ohörsamhet betraktades vid den här tiden som ett svårt brott och hårda straff var att vänta den ohörsamme arbetaren.

1696 utbröt en större arbetsnedläggelse och gruvdrängarnas krav var att få en fast ersättning för sitt arbete – man ville inte arbeta på ackord. Samtidigt inföll en svår missväxt med påföljande hungersnöd.

Ett liknande uppror utbröt 1720. Under resten av 1720- och 30 talen rådde ett relativt lugn men 1740 slog skörden fel igen. Sverige drogs som tidigare nämnts in i ett krig med Ryssland 1741-43 och svår inflation rådde. När malmens värde, som reglerade lönerna, gick ner ökade oron bland arbetarna vid gruvan.

Grunden till staden Falun är gruvan. Gruvan har alltid givit staden näring och förändringar i gruvan påverkade ofelbart människorna i staden.

Bergsmännen hade en given maktposition eftersom de förfogade över kapital och arbetskraft. Falu gruva var under sin storhetstid Sveriges, någon påstår faktiskt hela världens, största industriella arbetsplats.

Efter att under första århundradena ständigt legat i konflikt med varandra knöts bergslaget och staden närmare varandra under 1720-talet.

1721 kommer till och med kunglig konfirmation med syfte att knyta bergsmän och borgare närmare varandra för ortens gemensamma bästa.

Bergsrätten inrättas detta år som en gemensam överstyrelse för staden och gruvan, en institution att handlägga stadens och gruvans ekonomi och politik.

I bergsrätten ingår de gamla instanserna gruvrätten och rådstugerätten som juridiska underorgan. Två av huvudpersonerna var bergmästaren Samuel Troili (ämbetstid 1730-58) samt borgmästaren Per Salenius (ämbetstid 1733-53). Överordnade dessa var det staliga (kungliga) organet Bergskollegium.

Samuel Troili (1693 -1758) var bergmästare i Stora Kopparbergs bergslag från 1730 fram till sin död 1758. Han hade också uppdrag i Bergskollegium först som assessor och senare som bergsråd. Troili var son till kassören vid Falu Bankokontor tillika kyrkoföreståndaren Samuel Zachrisson och dennes hustru Brita Christina Koch. Troili gifte sig 1725 med Agneta Kolthof (1706 – 1755) och tillsamnas fick de ett antal barn. Dottern Brita Christina Troili gifte sig med Per Hedenbladh som skulle komma att ersätta Samuel Troili som bergmästtare i Falun.

Ända sedan Gustaf Vasas dagar hade det stadgats att den ohörsamme arbetaren skulle skrivas ut till knekt. Detta modifierades med tiden då bergslagen var mån om att behålla sin arbetskraft.

Istället började man tillämpa straff som skulle rätta och straffa den felande, men inte nedsätta hans arbetsförmåga. Ibland tillämpades hårda straff i avskräckande syfte. Om förseelsen var så grov att det var omöjligt att behålla personen tillämpades alltid stränga straff.

Under äldre tid var straffarbete eller utskrivning till knekt vanligt men under 1700-talet övergick man till fängelse på vatten och bröd alternativt böter.

Det fanns ett fängelse vid gruvan men en fängelsedom kunde bara bli aktuellt efter rannsakan och dom av landshövdingen. I en lag från 1734 stadgas det att arbetaren skulle dömas till fängelse hellre än böter – bötesstraffet förbehölls dem vars heder skulle kränkas av kroppsstraff. Böter skulle också utdömas om förmildrande omständigheter förelåg.

Böter och skadestånd kunde utdömas retroaktivt så att den drabbade inte skulle gå under helt. För ringa brott, som exempelvis sen ankomst, kunde det räcka med att hänga upp syndaren i händerna på väggen i gruvan ett par timmar.

Ett vanligt förekommande straff var att ränna gatlopp men det ströks ur lagen 1734 då det emellanåt uppstod problem att mobilisera straffstyrkan. Gruvdrängarna ville helt enkelt inte medverka till misshandel av arbetskamrater. Gatloppet ersattes av spöstraff vilket senare ofta omvandlades till straffarbete – i synnerhet om förmildrande omständigheter förelåg.

Det vilade en vidskeplig prägel över tiden i allmänhet och över verksamheten i gruvan i synnerhet. För att man inte skulle stöta sig med Gud, som därmed kunde låta malmen sina, bestraffades även svordomar.

Superiet var tämligen svårt och utbrett bland gruvdrängarna och bergslagen försökte i viss mån stävja det. Men så länge man inte kom berusad till arbetet var det allmänt accepterat. Supandet var annars en av få vardagsflykter som gruvdrängen kunde unna sig – men det var straffbart att lämna arbetet och den som vållade olycka genom försumlighet väntade stränga ersättningskrav.

Gruvan var en mycket stor arbetsplats. Bergslagen var därför rädda för – och uppmärksamma på tendenser till – uppror eller arbetsnedläggelse.

Sådant tolererades överhuvudtaget inte och gruvdrängarna varnades återkommande och ständigt för “sammangaddning”. Extra allvarligt var det om det kunde påvisas att upproret varit organiserat, ledarna för ett sådant hade ingen nåd att vänta.

Så blev det sommar år 1743. 

Nästa del om gruvdrängarnas uppstudsighet kommer inom kort.

relaterade blogginlägg

Faluns 1743 – del 2

Jag fortsätter med att ge ytterligare information från själva arbetet i gruvan för att händelserna i Falun i juni 1743 ska bli begripliga.

När någon erhöll anställning som gruvdräng kontrakterades man i regel för ett år. Under denna tid var arbetaren tvungen att “flitigt inställa sig till arbete” annars riskerade man att stämplas som lösdrivare och då riskerade arresteras, utvisas från staden eller skrivas ut till soldat. Trots det var jobbet attraktivt eftersom en gruvdräng vid en jämförelse ansågs ha en tämligen fri ställning – ett faktum som säger något om den övriga arbetsmarknaden för allmogen.

Ved fördes in i gruvan och antändes mot bergväggen vid bestämda tidpunkter för att undvika olyckor. Efter att gruvan tömts på rök kunde brytningen börja. Man hällde vatten på berget som sprack. Sedan började man bearbeta berget med hacka.

Arbetslagen bestod oftast av åtta till tio man varav två till tre bröt malmstycken, lika många lastade upp på bårar som de återstående fyra arbetarna bar bort till schakten. Vid schaktet tog de så kallade ihävarna vid och lastade över malmen i tunnor som firades upp ur schaktet av en annan personalgrupp: styrarna.

När tunnorna nådde marknivån drogs de in av indragarna med krok varvid de räknades av oppskäraren. Dessa tunnor fungerade även som persontransport – en upplevelse som en för en nutida besökare ter sig tämligen avskräckande. Ibland var gruvgången för trång för bårarna varvid gruvdrängarna bildade kedja och fraktade bort malmen för hand.

Det var inte ovanligt med dödsfall och svåra skador i samband med arbetet. Ras, fallande stenar och olyckor i samband med översvämning hörde till vardagen. Många dödsfall inträffade även i samband med att gruvdrängarna åkte till och från arbetet, i tunnorna.

För sjukvård fanns en fältskär vilket med tiden utvecklades till ett sorts specialsjukhus (detta är en del av gruvans historia som idag ingår i den permanenta utställningarna vid gruvmuseet). Länslasarettet i Falun har gamla anor.

Övervakningen av arbetet bedrevs av särskilda vaktare vilka med tiden kom att överta ledningen av arbetet från bergsmännen liksom rekryteringen av ny arbetskraft.

Det var inte ovanligt att en innehavare av en andel (part), alltså bergsmän, tog tjänst som väktare. Vaktarna utnyttjade arbetslaget att bryta utanför skiftet för att på så vis upptäcka nya fyndigheter att erbjuda andra förmögna bergsmän att bearbeta.

Denna utveckling ledde till en större självständighet bland vaktarna och deras arbetslag. Bergsmännen, som var organiserade i par, blev beroende av vaktarna vilka även kontrollerade arbetarna.

Bergslaget försökte hindra denna utveckling genom att reglera arbetsvillkoren och helt ta över brytningen. Processen innebar ett försvagande av bergsmännens ställning som social klass och maktfaktor.

Från 1620-talet hanterade bergsmännen inte längre ensamma hela produktionskedjan, från brytning till förädling, utan delar började föras över till specialister.

Gruvarbetarna i Falun tjänade mer och hade bättre villkor andra gruvdrängar runt om i landet. Deras lön utbetalades både i natura och i pengar. Detta system medförde att en arbetare i slutet av ett arbetsår kunde stå i skuld till Bergslaget. Detta gjorde det svårt att flytta.

Arbetet utfördes antingen på ackord eller genom dagspenning och den som vågade be om löneökning riskerade att skrivas ut till knekt.

Kvinnorna betalades i regel hälften av vad männen tjänade. (Hur många kvinnor som arbetade i gruvan 1743 vet jag inte.)

När arbetslaget arbetade på ackord kunde den enskilda lönen variera från en dag till en annan. Bergslaget tillämpade gärna ackord när det var ont om malm och fast pris när tillgången var god. På så vis kunde man hålla nere lönekostnaderna över tid.

1730 var årsinkomsten 27 daler kopparmynt och en tunna säd (vilket var vad en normalstor familj konsumerade under ett år) kostade jämförelsevis 16-18 daler kopparmynt. Det säger något om tidens knapphet för de vanliga människorna, men det bör nämnas att 1730 var ett gott år.

Bergslaget hjälpte i viss utsträckning sina anställda men det rörde sig oftast om lån även om annan (gratis) hjälp också förekom. 1698 redovisade bergslaget en knapp vinst, 25 970 daler silvermynt i utgifter och 27 913 daler silvermynt i inkomster. Då var inte kronans bidrag inräknade.

Efter avslutad brytning samlade man malmen i “hopar” att fördelas bland intressenter. Fyra procent gick till vaktarna för allmänna omkostnader. Ytterligare fyra procent, den så kallade centonalmalmen gick till bergslaget.

Den återstående malmen såldes på särskilda auktioner där den först sålda hopen blev prisvägledande. Den malm som eventuellt blev över tillföll arbetslaget men såldes oftast vidare till bergsmän. Vid dessa auktioner brukade vaktarna behålla sin andel men också bjuda på centonalmalmen.

Bergsmännen vågade ofta inte bjuda över sina oumbärliga medhjälpare varför vaktarna kom över mycket malm till förmånliga priser. På så vis kom de att konkurrera med sin egen arbetsgivare.

Gruvdrängarnas löner fastställdes efter varje brytning vid en särskild löneförhandling, Köpgörningen. Köpgörningen leddes av Geswornen (namnet kommer från tyskans ”edsvuren” – men mer om detta senare i berättelsen) bergsfogdarna och representanter från arbetslagen.

I början av 1700-talet försökte Bergslaget motverka bergsmansståndets sönderfall och göra sig till ensam arbetsgivare. Därmed skulle vaktarnas roll som en sorts stat i staten minskas.

Man hade också drivit på för att gruvdrängarna skulle få hela sin lön i natura. Som skäl angavs det svåra superiet – att arbetarna söp upp sina pengar istället för att underhålla sina familjer. Närmare sanningen låg det faktum att bolaget gick dåligt och hade ont om kontanter.

Planerna visade sig svåra att driva igenom då både stadens borgare och gruvdrängarna gjorde gemensamt motstånd. År 1673 betalades en tredjedel av lönen kontant men det höga prisläget tvingade arbetarna till höga krediter och ständig skuldsättning. Den som är satt i skuld är inte fri, något som var bokstavligt sant för en arbetare i gruvan eftersom denne inte fick sluta sitt arbete före han var skuldfri.

Tanken att inrätta ett varumagasin i bergslagets regi hade funnits ända sedan 1300-talet eftersom arbetarna fick en del av sin lön i varor. Varorna införskaffas av bergsmännen och delades ut till gruvdrängarna vid ett magasin.

Genom denna verksamhet utestängdes gruvdrängarna nästan helt från torghandeln då de inte hade råd att handla där. Magasinsverksamheten representerade alltså ytterligare frihetsinskränkningar. Både 1680 och 1701 gjordes försök att utöka magasinsverksamheten men detta stötte på hårt motstånd.

Regeringen stödde förslaget och gruvdrängarna svarade med att kräva en större del av lönen kontant. Man menade att det ofta var köbildning vid magasinet och att bergsmännen inte skötte verksamheten ordentligt. Man menade också att bergsmännen inköpte stora partier av stadens borgare som de sålde vidare till gruvdrängarna vid magasinet till ett högre pris.

Dessutom beskylldes bergsmännen för att förse sig själva med gratis spannmål. Det är nog sant att bergsmännen i magasinsverksamheten hade en säker och lönande investering men det bör påpekas att oroligheterna vid gruvan 1743, som vi snart kommer till, inte hade sin grund i magasinet.

Det var de låga lönerna som väckte gruvdrängarnas vrede. Bergskollegium beslutade, trots stort motstånd från gruvdrängarna, att det skulle råda magasinstvång.

Magasinet har legat på olika platser i Falun men är inte att förväxla med Magasinet vid tågstationen eller Kronobränneriet som ligger efter ån. 1743 låg det antagligen (jag håller på att undersöka det) ännu i det som nu är Storas huvudkontor i centrala Falun. Det var från början en bergsmansgård ägd av familjen Swab.

Nästa del i berättelsen kommer om ett par dagar.

Relaterade blogginlägg:

Del 1

Falun i juni. Staden vibrerar av rörelse, rop och skrik. Upphetsade människor drar fram och tillbaka och tusentals personer samlas på Stora torget och vrålar på olika ämbetspersoner att komma ut.

Är det från VM? Falukalaset? Protester mot asfalterade banor på Lugnet? Inget av detta. Det är Falun några intensiva junidagar – fast år 1743.

De osäkra gingo nu här i sin anlets swett och arbete, nakne till medianen, för munnen hängde en ullen lapp att röken och dambet ej allt för hoptals måtte insupas, swetten rann uhr deras kropp, som watn uhr en ullpåse

Citatet är från Carl von Linné i hans beskrivning av gruvdrängarna i Stora Kopparberget i Bergslagsresa.

Ursprunget till denna text är en akademisk uppsats framlagd vid historiska institutionen vid Uppsala universitet den 2:a juni 1994. Min handledare var professor Stellan Dahlgren. Jag har för bloggformatet bearbetat texten och tonat ner den akademiska formen. Det hela är tänkt som en populärvetenskaplig text som riktar sig till den som är intresserad av ett dramatiskt skeende i Faluns historia under det som är känt som Sveriges sista bondeuppror år 1743. Huvuddelen av materialet utgörs av de rättegångsprotokoll från händelserna som jag studerade på riksarkivet 1994.

Början på 1740-talet präglades i Sverige av svält, krig och ett oroligt politiskt klimat och i Dalarna kulminerade oroligheterna i ett regelrätt uppror, den så kallade Stora Daldansen. I kölvattnet av Daldansen inträffade ytterligare ett uppror vid landets största industriella arbetsplats, Falu gruva. 

Medan Stora Daldansen är välkänd och dokumenterad är den (för att använda en modern term) strejk som inträffade vid gruvan i Falun är mindre känd.

Brytningen i Falu gruva kan spåras till 1000-talet, kanske ännu längre tillbaka i tiden, men det första officiella beviset härrör från 1387 då verksamheten fick sitt första privilegiebrev. Det var bergsmän, från början ett sorts mellanting av arbetare och arbetsgivare, som drev brytningen och det som höjde dem över mängden var deras tekniska utbildning. Bergsmännen utgjorde ingen homogen grupp och villkoren dem emellan var olika. Många levde under relativt enkla villkor och hade bergshanteringen som ett komplement till jordbruket. 

Det vanliga var en sorts familjeföretag med småskalig produktion med bergsmansgården som produktionscentrum. Det var hyttorna som var medelpunkten på bergsmansgårdarna. I gruvan tillämpades av rättviseskäl skiftesbrytning och ibland förenade man sig i så kallade brytningslag för att öka effektiviteten. Verksamheten i gruvan ökade gradvis – från 1538 till 1610 ökade antalet bergsmän från 60 till 450. I början av 1600-talet löste man problemet med att förse gruvan med tillräcklig arbetskraft med den så kallade asylrätten vilket innebar att man gav förbrytare amnesti om de gick med på att arbeta i gruvan.

Systemet byttes senare ut mot rent straffarbete. De äldsta yrkesgrupperna i gruvan är är gruvbrytare, smältare och kolare vilka var en sorts underentreprenörer som arbetade för en eller flera bergsmän. Bergsmännen övervakade personligen, och deltog i brytningen under hela medeltiden. 1620 reglerades brytningen med att det fastställs antalet andelar i gruvan till 75 stycken.

Under 1600-talet upplevde gruvan sin storhetstid vilket kan illustreras av att antalet bergsmän ökade till omkring 800 i slutet av århundradet. De flesta av dessa hade dock endast små andelar och 300 nöjde sig enbart med att sälja malm. I slutet av 1600-talet börjar en produktionsnedgång och gruvan drabbas av flera svåra ras. Det största och mest kända av dessa var “Stora stöten” som inträffade på midsommardagen 1687, en av tre semesterdagar per år och alla var lediga. Ingen omkom i raset.

Raset ledde till att man kom åt mycket malm som tidigare legat svårtillgänglig mellan tre olika schakt. Det har spekulerats i att raset var iscensatt av människohand eftersom sannolikheten är liten att det skulle skett på en dag när gruvan var folktom men detta är och förblir spekulationer.

Från 1621 hade bergsmännen, deras familjer och gruvdrängar med fast anställning befrielse från krigstjänstgöring. Om någon arbetare ville flytta eller av annan anledning sluta sin tjänstgöring så var det bergsmännen som prövade saken innan de gav sitt tillstånd. Från mitten av av 1600-talet skapades en mer systematiserad politik avsedd bergshanteringen och den stora förgrundsgestalten i det sammanhanget var Carl Bonde.

1649 bildades bergskollegiet och det var hit man skulle rapportera om malmfyndigheter. Bergskollegiet reglerade också förhållandet mellan staden och gruvan samt olika privilegier, som att gruvarbetarna var undantagna utskrivning till krigstjänst. Grunden till en fastare organisation på riksplanet lades under Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna. Inom bergskollegiet fanns sakkunskap inom teknik och juridik och man reglerade (uppehöll) priserna på produktionen som gick på export – något som hade stor betydelse för arbetarna eftersom deras löner indexerades efter värdet på malmen.

1649 får gruvan en fastare organisation, för övrigt samma år Bergskollegium bildas, och den högsta övervakningen av gruvan utövas av landshövdingen. Mindre beslut fattas av Gruvrätten, ett administrativt och juridiskt organ som består av de 24 äldsta bergsmännen samt Bergmästaren (som idag är namnet på ett hotell i Falun beläget i byggnaden för landets första systembolag (en titel man träter om med Göteborg men det är en annan historia).

Som parentes kan nämnas att under medeltiden organiserade sig bergsmännen i ett skrå – Sankt Örjans gille som givit viss efterklang i 1900-talets svenska ordensväsende.

Gruvans styrelse består av gruvrätten med Bergmästaren som ordförande.  Beslut fattades vid så kallade gruveting vilka ägde rum en gång i veckan. Spörsmål av icke juridisk karaktär diskuterades vid det man kallade Allmänna sammankomster och där kunde även vanliga arbetare komma till tals. Kanske ser vi här en föregångare till dagens fackföreningsverksamhet? Bergmästarens närmaste man, Geschvornern (vilket är tyska och betyder “edsvuren”), var teknisk chef. Vid gruvan fanns också en allmän åklagare, Bergsfiskalen. Dennes uppgift var efter oroligheter eller förseelser att leda förhandlingarna och utdöma påföljd. De 75 gruvandelarna, eller paren, hade var sin representant med beslurssrätt, i gruvrätten. 

På det personliga planet kan anföras att våren 1988, fyllde Stora 700 år och man firade detta genom att bygga upp en scen i botten av Stora stöten. Vi skolungdomar fick vara med på ett genrep där bland annat Lasse Berghagen uppträdde. Jag minns att vi närmast desperat ropade på att han skulle framföra Teddybjörnen Fredriksson, men det gjorde han inte.

Några år senare, i oktober 1998, förlovade jag mig nere i gruvan.

Nästa del i berättelsen om gruvdrängarnas buller 1743 kommer inom en inte allt för avlägsen framtid.

relaterade blogginlägg:

Var Stora stöten ett försäkringsbedrägeri?