Kategori: Historia

cancer, Historia, Livsåskådning, Språk

tillflyktsort

av adolphson

När jag studerade teologi i Uppsala kom jag i kontakt med Descartes ontologiska gudsbevis, ett av de klassiska gudsbevisen. Det var min första riktiga kontakt med filosofin vilken sedan dess fortsatt fascinera och intressera mig. Just det ontologiska gudsbeviset bygger i hög utsträckning på någon sorts filosofisk-religiös känsloyttring.

Descartes menar att vi tänker oss Gud som något fullkomligt. Till fullkomligheten räknas existensen – för om Gud inte existerade vore han (att ange Gud i maskulinum tillhör en äldre tradition som 1600-talsfilosofen Descartes definitivt tillhörde) ju inte fullkomlig. En ofullständig Gud finns däremot inte. Om Gud inte existerar så är han (…) inte fulländad i alla avseenden. Alltså måste han existera. Man kan inte skilja på Gud och existens, det är som att tänka sig ett berg utan dal eller en triangel utan tre vinklar.

En nutida betraktare har möjligen svårt att ta till sig detta tämligen religiösa argument. Också samtiden reagerade. Ett kraftfullt svar (som Desacters aldrig helt lyckades hantera) kom från en matematiker (Gassendi) som menade att existens inte kan betraktas som en fullkomlighet. Saknar något existens är det inte bara ofullkomligt – det är ingenting alls. Alltså finns inte Gud.

I förlängningen handlar det också om människans existens. Människan tänker, alltså existerar hon. Gud likaså. Om Gud inte tänker skulle han (…) inte kunnat skapa oss. Cognito ergo sum.

Att vara cynisk kan innebära olika saker. Ofta avses en känslokall närmast likgiltig syn på tillvaron. Men cynism kan även innbära att se på tillvaron som den faktiskt är utan påverkan av regler, normer, maskerande traditioner eller andra förklaringsmodeller. Den senare tolkningen är faktiskt den ursprungliga som går tillbaka ända till den kyniska skolan i antikens Grekland – vilken inte förespråkade känslokyla eller likgiltighet utan oberoende och självbehärskning.

Ofta förväxlas cynism med pessimism när det i själva verket handlar om en kritisk syn. Förväxlingen kommer sig av en modern världs föreställningar medan den antike cynikern var en person som förkastade både pessimism och optimism för att istället välja den sakliga, neutrala, vägen där man anstränger sig att inte forma verkligheten med orimliga positiva eller negativa inställningar.

Cynismen innebär en illusionslöshet där man försöker att inte i förväg tro något dåligt eller bra. Istället är man beredd att se och erkänna både positiva och negativa faktorer när de uppstår och sedan erkänna dessa för vad de verkligen innebär. Detta synsätt har ofta (av optimister) tolkats som pessimism.

Cynism har också kommit att förknippas med en allmänt bohemisk livsstil, kanske beroende på att skrönor och anekdoter förekom redan under dess ursprung. Den mest kände cynikern, Diogenes, sägs ha bott i en tunna, att han aldrig tvättade sig och därför luktade illa vilket medförde smeknamnet hunden (eller så var detta ett namn han givit sig själv för att framhäva sitt ideal – kynism betyder ordagrant översatt hundlik ((lik en hund)).

För en bredare allmänhet är anekdoten om när Alexander den store besökte Diogenes och frågade om det fanns något han kunde göra för honom så fick han svaret att flytta på sig för att inte skymma solen mer känd. En annan berättelse om Diogenes kravlösa liv berättar att han, då han sett ett barn dricka ur sin kupade hand, slängde sin egen mugg eftersom han därefter ansåg den onödig.

Något att lära sig av i tider av klimatkris och Corona, måhända.

Far tycks ta det lugnt, så 86 vårar fyllda han är. Jag jagar honom ständigt via telefon och finner honom än där, än här. Han menar sig ha överlevt det mesta – världskrig, pandemier, sitt barns och hustrus död. Så det här med Corona må väl bära eller brista. Jag inser att han inte är cynisk – eller så är det just det han är – eller oförsiktig utan mer av inställningen att det som sker det sker. Det är inte utan att jag förstår honom.

far behöver mer av en kinesisk variant av Folkhälsoinstitut

Vi har fått vår fria rörlighet begränsad. Kanske blir det till att vara hemma i sommar, hemska tanke.

Från medeltiden och framåt utfärdades en sorts pestbrev som bevisade att innehavaren kom från pestfri ort och därför fick passera stadsporten på den aktuella platsen. Detta dokument, som kom att kallas passer par la porte, översattes till allehanda språk (passport, pass) blev då som nu något eftertraktat, en handelsvara, eftersom det medgav rättigheter som var värdefulla.

Kan man få en coronastämpel i passet i sommar? Förvandlas passet till en corona-app? Om kontrollen bliknar blå, en signal för det säkra, om kontrollen blinkar blå, då är allt som det ska.

För att återväda till antikens greker var ett vanligt straff för den som förbrutit sig mot stadsstaten i vilken man var medborgare landsförvisning permanent eller under begränsad tid. Ville sig saker och ting riktigt illa kunde man för att undvika döden vara tvungen att begära asyl (som betyder fristad eller tillflyktsort) i ett tempel i vilket man kunde stanna tills ens vedersakare givit sig av.

Lämnade man templet för tidigt riskerade man att bli ihjälslagen men där inne var man tifri. Det kunde i extremfallen gå så långt att den ansylsökande, om ingen smugglade in mat, svalt ihjäl därinne. Men själva rätten till asyl var det ingen som ifrågasatte.

Perspektiven som öppnar sig. Parallellerna jag drar. Är det cyniskt att ge människor tillfälliga uppehållstillstånd? Att inte släppa asylsökande över gränsen, att utvisa människor som länge befunnit sig (i templet) eller helt enkelt låta dem svälta ihjäl medan de utövar sin asylrätt?

Jag sitter i halvdunklet inne i mitt eget lilla tempel och hittar på saker för att hålla ledan stången. Jag gör en låt till mina elever. Skriver en bloggpost eller två. Läser för ena dottern. Tänker ut roliga saker att göra – sen. Skämtar med städfirman:

Planerar för en oviss framtid. Tänker på henne. Och så här minns jag alltihop. Och så grunnar jag över skillnaden mellan orden övergripande och översiktligt .

Det förra betyder

sammanfattning, sammandrag, överblick, resumé, revy, synopsis, synops, krönika, tablå, exposé,bokslut, disposition, helhetsblick, kortversion, plan, program, sammanställning, summering, system, tabell, tideböcker, tvärsnitt, utblick

och det senare

överskådlig, klar, åskådlig, summarisk, schematisk, synoptisk, kursiv, överblickbar, skelettartad, skissartad

Det kanske krävs ett gudomligt sinnelag för att se skillnaden tydligt.

Kanske är språk och filosofi en lyxvara i tider av armod och nöd. Men de utgör också ett heligt tempel för asylsökande. Vissa, hur märkligt det kunde förefalla Descartes, känner sig kanske ofullständiga utan tron på Guds existens, andra inte. För den asylsökande återstår inte mycket annat att säga än jag existerar. Jag är här. Jag finns. Jag är människa och därför gudomlig.

När jag studerade religionsfilosofi i Uppsala träffade jag Malin. Jag visste det inte då, men en sak kan jag så här med lite perspektiv fastslå: det är ännu så länge det närmaste det gudomliga jag kommit. Inte hon som människa utan det vi skapade tillsammans. En familj. Det är inte slut, det är inte dött, bara för att hon lämnat oss. Den existerar. Den är ett berg med djupa dalar och vi som utgör den en triangel av kärlek.

Det känns, i brist på bättre ord, gudomligt.

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Tallerud: Skräckens tid

Wikipedia

synonymer.se

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Personligt

bild 69 – hälsing på avstånd

av adolphson

Allt och alla är en produkt av sin historia. Detta påstående kan för all del anses som något alldeles självklart men tänk, ändå, så mycket verklighet som faktiskt ryms bakom dessa ord. Reflektera en stund över hur mycket var och en av oss verkligen är en produkt av just sin historia.

Mina egna platser diskuterar jag ibland här på bloggen och i dag tänker jag på Falun, Lugnet och Hälsingtorget/gården.

Jag är till vardags lärare på Lugnetgymnasiet och när jag inte är upptagen av mina politiska uppdrag eller Corona-distans är påbjuden är jag dagligdags där. Jag är född på Falu lasarett, framlevde mina första år i Hälsinggården, sedermera Elsborg där jag nu åter bor. Förutom under de tio år när jag gjorde militärtjänst och utbildade mig har jag alltid bott i Falun. Mina barn också. Jag är sedan 2006 på olika sätt engagerad i Faluns politik. Jag håller även emellanåt i studiecirklar.

Nästan varje dag passerar jag över Hälsingtorget på min väg till och från hemmet. Vilket trevligt litet torg. Jag tänker ibland på att jag inte hyser någon större längtan att bo eller verka någon annanstans än här i stan. Jag är intresserad av platsen som sett mig födas och växa upp och tänker att jag genom mitt yrke och politiska engagemang påverkar staden, dess innevånare och historia. Vilket hisnande ansvar att bära, egentligen.

Lugnet bestod ursprungligen av tre gårdar: Lugnets gård, Myckelmyra och Jernlindens gård. Den första dokumenterade idrottstävlingen hölls 1792. Det var någon sorts trekamp som jag inte närmare känner detaljerna kring – möjligen får jag framgent undersöka dessa. Under andra världskriget behövde regementet, staten, mer mark och köpte under hot om expropriering området från en ovillig markägare.

Antagligen är det därför Lugnet idag är frilufts/idrottsområde för om kommunen fått råda hade man gjort villaområde av alltihop. Det är välkänt att Lugnet sedan 1974 är riksskidstadion men möjligen mindre känt att den första officiella skidtävlingen i Falun ägde rum på Tisken i januari 1880 och att arrangör var Falu Läroverk. Gymnasiet, alltså. De första hoppbackarna, som kom till senare, låg vid dagens mördarbacke.

Släkten på fars sida är från norrbotten men det finns flera ingifta individer från Hälsingland. Far studerade i Stockholm men återvände efter examen hem till Boden. Via en sin chef på sjukhuset, en viss Carlén, fick han erbjudandet att följa med till dennes nya befattning på barnpsykiatrin i Falun. Karriären fortsatte och far fick tjänst som amanuens på Landstingsförbundet, en titel han än i dag är mycket stolt över.

Dock bar det sig inte bättre än att han, innan han påbörjade sin nya tjänst i Stockholm, på en studiecirkel i litteratur träffade mor och tycke uppstod. Han bjöd henne på föreställningen “Tre konungar” på Falu stadsteater. Alltså Folkets hus, där mina döttrar numera livligt utövar musik och teater.

Med i bilden fanns den dåvarande, fruktade och impopuläre, sjukhusdirektören Gösta Vigert. Det hade på sjukhuset startats en protestlista, namninsamling, mot honom och det ryktades att han i sin översta skrivbordslåda hade listan med namnen och att han tittade på den varje dag. Eftersom far skulle börja nytt jobb på Landstingsförbundet i Stockholm såg han ingen anledning att skriva på listan.

Genom århundradena var det många handelsmän från Hälsingland som reste till Falun för att sälja sina varor på marknaderna. Enligt klädeshandlaren Magnus Johanson som på 1800-talet gjorde den resan var det som salufördes ofta produkter av lin, möjligen från Flors linnemanufakturi utanför Söderhamn som var i drift 1729-1859. Hälsingarna hade i Falun tillstånd sätta upp sina stånd på Hälsingtorget, som jag passerar varje dag, som därför fick detta namn.

Mina föräldrar firade förlovningsfest i sin lägenhet på Manhemsvägen 1963. Husen står ännu kvar och min dotters bästa vän bor i ett av dem. Fars bäste vän på den tiden, en viss Hans Hallkvist, fick som svensexegeneral en dag ett märkligt samtal från självaste sjukhusdirektören Vigert som meddelade att han ville vara med på svensexan. Det var inte en fråga.

Hans Hallkvist är förvisso ett kapitel för sig. Men han och far hade i början på 1960-talet mycket roligt och döpte sina ungkarlsmiddagar till MDP. Den som känner mig förstår sambandet. Hans protesterade senare mot att mor och far ville döpa mig till Marcus med motiveringen att jag kunde få framtida men av att döpas efter kapitalets lakej Marcus Wallenberg. Så det blev Fredrik.

Under förbrödringens sena timma på svensexan delade Hans och Gösta på en öl i potatiskällaren. Jag har aldrig närmare efterforskat detaljerna kring fars svensexa – vissa saker bör måhända lämnas ostörda i historiens djupa mylla. Känt är dock att det alltså fanns en potatskllare på platsen för tilldragelsen och att Hans, som ju skrivit på den tidigare nämnda protestlistan, där inledde följande dialog med sjukusdirektören:

Fan Gösta, hade jag vetat att du var så här trevlig hade jag aldrig skrivit på den där listan!

Bäste Hans, jag är samma människa nu som då.

Längre tillbaka i tiden verkar alla norrlänningar som kom till stan ha kallats för hälsingar. Det går alltså inte att exakt ange varifrån alla de som har gett namn åt Hälsinggården, Hälsingtorget eller Hälsingberg kom. Känt är att det på 1500-talet fanns flera personer med tillnamnet Helsing i Falun. Senare, i kyrkböckerna från 1700- och 1800-talen, kan man se att det fanns ett antal personer som kom från Hälsingland men tydligen inte i kyrkböckerna före det.

Nå, mor kunde som västkustbo naturligtvis inte under några omständigheter tänka sig att bo i Stockholm så av amanuenskarriären blev det intet. Däremot ordnade sjukhusdirektör Vigert ett annat jobb åt far eftersom sjukhuset på det viset inte bara rektyterade honom utan även slapp att förlora en duktig sjuksköterska.

Och så hade han ju inte skrivit på den där listan.

Jag skojar med far och säger att han byggde sin karriär på ett oportunistiskt ryggkrökande. Knappast, replikerar far i det han glimmar till i något av sitt gamla jag, det var aldrig jag som krökade något. Slumpens skördar har alltid rått.

Far och mor arbetade hela sina liv inom landstinget Dalarna. De började 1965 (eller för far egentligen 1961 genom flytten från Boden) och far, som fullföljde karriären till skillnad från mor som blev sjuk 1995, avgick med ålderspension 1999. Han hade då under sina nära fyra decennier varit med och drivit igenom att landstingsanställda har rabatt vid entré till Lugnets badhus (något som med tiden utvidgades till att omfatta även kommunalt anställda vilket jag som politiker motvilligt varit med om att om inte ta bort så åtminstone reducera – något jag ännu inte vågat berätta för honom. Där ser vi måhända något av skillnaden mellan rekordården och coronakrisen), starta Falu Lasaretts Idrottsförening (FLIF) samt personaltidningen Mixturen i vilken han och Hans publicerade sin roman Kolmilan eftersom ingen annan ville anta manuset.

Själv är bäste dräng, lite som jag och bloggen.

Under de två sista åren av sitt yrkesliv byggde far upp Dalarnas idrottsmuseum som då låg på Lugnet, ungefär där informationen och kassan för campingen idag ligger. Då hade hans tre barn hunnit utbilda sig, hans dotter till sjuksköterska, och ene son efter avslutade studier återvänt till Falun.

Mor och far, 1965

Hälsingarnas väg till Falun berode antagligen till stor del på vilka yrken de utövade. Handelsmän flyttade direkt till Falun från Hudiksvall eller Söderhamn, andra, som hade yrken med anknytning till gruvor och bruk, kom till Falun via Svärdsjö eller Svartnäs. Några blev kvar, bildade familj och bosatte sig i Hälsinggården.

Kunde man gräva lite i var och en av dessa hälsingars historia hittar man säkert liknande berättelser som min och kanske är det då inte längre ett stort mysterium varför de hamnade i Falun.

För visst är det trivsamt här, tänker jag på min väg över torget. Och än i dag gäller ju den gamla sanningen att stannar man i Falun för en längre eller kortare tid, i mitt fall definitivt en längre, hamnar man förr eller senare på Lugnet.

Far började av en slump 1961. Jag själv som kommunanställd 1998. Jag tänkte ge det ett år eller två medan Malin pluggade klart.

Jag närmar mig 25 år i kommunens tjänst. Och ännu trivs jag. Hoppas bara jag får komma åter till Lugnetgymnasiet snart!

Relaterade blogginlägg

Holmen

En promenad i Falun 

Elsborg

Min svensexa 

Källor:

Solberg: Lugnet då och nu

Elisabet Hemström (information) 

Bistånd, Historia, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Spännande människor

borgmästaren i wuhan

av adolphson

Det är så många människor som gör viktiga och vettiga insatser i dessa dagar. Anders Tegnell. Personal inom sjukvården. Ja, och så mitt eget kött och blod YB Södermalm som ännu ihärdigt patrullerar Södermalms gator till allmänhetens fromma. Vad jag förstår handlar hans jobb en del om att förhindra smittspridning, nu.

Som alltid funderar jag också över min egen insats. Här sitter jag i mitt lugna hem och undervisar på distans. Nå, går allt än mer överstyr kommer vi alla att på ett eller annat sätt göra en insats. Men jag undrar ändå, vilken är egentligen pedagogens och historikerns roll i det stora hela? Att kallt från distans iaktta?

Nå, nu är jag knappast historiker på det viset, men kanske kan jag bidra till att vissa av Stockholms innevånare, i synnerhet Södermalms med tanke på hur de framstått på senare tid, att känna sig lite gladare.

Statsepidemiolog Anders Tegnel, kanske livmedikus Andreas Sparman eller varför inte borgmästaren i Wuhan?

Det ska villigt erkännas: jag hade svårigheter med att döpa det här blogginlägget men rubriken som den nu står låter ju som en roman av John Le Carré. Coolt så det förslår så den fick det bli.

Relativt sent vågade borgmästaren i den numera världskända kinesiska staden Wuhan, Zhou Xianwang, uppmana stadens invånare att inte resa därifrån och avrådde dessutom utsocknes att besöka staden. Möjligen är det lättare att agera hårt och resolut i en diktatur – när ordern uppifrån väl kommer vill säga.

Ibland kommer aldrig direktiven. Det kan bero på mycket. Ett haveri i en kärnreaktor inträffar inte i arbetarnas paradis Sovjet – vad folk i Chernobyl än påstår. Säga vad man vill om Stalin men tågen gick i tid.

Försök att begränsa smitta geografiskt har mänskligheten ägnat sig åt sedan åtminstone antiken. I Bibeln berättas exempelvis om orena (antagligen sjuka i lepra) som måste bo utanför stadens murar.

Just ordet karantän har vi fått från franskans quarantaine (fyrtio heter quarante på franska) och härrör som mycket annat från Digerdöden och efterföljande pestepidemier. Ordet avser regeln för främmande fartyg att ligga isolerade i fyrtio dagar innan de fick komma in till hamn. Orsaken var att fartyget måste kunna bevisa att ingen pestsmitta fanns ombord.

Sveriges första karantänförordning kom i samband med pestepidemin i Stockholm 1572. Pestutbrottet var ingen lek. Hovet flydde från Stockholm till Kalmar och ämbetsmännen utlokaliserades till andra städer. Johan III utfärdade dessutom ett något nervöst direktiv att ingen fick besöka honom

hwilket wärf och ärende de än haffwa kunna

De kungliga direktiven uppmanade vidare att noga övervaka sjöfarten och avvisa fartyg som kom från pestdrabbade orter, märka hus som drabbats samt utfärda förmaningar till enskilda som insjuknat men också till dem som ännu inte gjort det. Här har kanske Åre och Sälen något att lära, tänker jag.

Många svenskar har på senare tid lärt sig ett nytt ord: statsepidemiolog. En av 1600-talets, ett århundrade då pesten inledningsvis också härjade svårt, svenska motsvarigheter till våra dagars numera rikskände statsepidemiolog Anders Tegnell var Stockholms stadsphysicus tillika drottning Kristinas livsmedicus Andreas Sparman.

Sparman var dåtidens medicinska stjärna och ledde ett försök från statsmakten att mer organiserat bekämpa pest och andra epidemier, vilket bland annat resulterade i boken huru man sigh i pesttilenztidjer förhålla skal.

Innehållet är intressant. Förutom det religiösa som hörde tiden till uppmanas myndigheterna att hålla gatorna rena, förhindra djur att fritt ströva omkring i staden, inte importera gods från smittade orter och i övrigt följa läkares råd. Har pesten redan brutit ut bör man, något som kanske känns trösterikt för stockholmsbaserade fjällresenärer att läsa, omedelbart ge sig av. Kunde man av olika skäl inte det återstod att städa och vädra (om det händelsevis blåste från icke smittade orter, märk väl) ordentligt. Man kunde även elda med äppelskal, svavel, vitriol, malört, rödlök, tobak eller…krut.

Sparman ger även diagnos huruvida den drabbades symptom innebär pest samt föreslår medicinering. Ett tydligt symptom bland många andra är…ångest. Kollektiv som individuell.

Personer som med nödvändighet måste gå ut och träffa andra gör bäst i att mota smittan genom att tugga på citronskal, enbär, angelikarot doppad vinättika eller pensla näsan med enbärsolja eller bärnstensbalsam.

Nu i våra dagar kanske huvudstadens innevånare som sagt känner sig lite kuvade. Men här kommer något till er – i synnerhet till er som bor på Södermalm. Häng med.

Sparman manar visserligen till att iaktta försiktighet vid intagande av mat och dryck – däremot uppmuntrar han till rikligt intagande av livets vatten, aqua vitae. Alltså brännvin. Han avråder å det bestämdaste från att gå ut nykter när pesten härjar. Ett gott vin, ett angenämt samtal och vad vi i dag kallar positivt tänkande är vad han å det varmaste rekommenderar.

Det kan även vara värt att notera att den som bröt mot karantänföreskrifterna straffades hårt. Kölhalning blev exempelvis följden för två skeppare som genom att ignorera karantän ansågs orsakat pestutbrottet 1638. Åre och Sälen…närå. Vi släpper den bollen.

Allt ledarskap, demokratiskt som diktatoriskt, mäts i ljuset av kriser. Exemplen är många på hur ledarskap som ansetts svaga i kristider direkt eller på sikt fallit. Redan nu analyseras regeringens krishantering, trots att krisen inte ens är över.

Chernobyl bidrog i allra högsta grad till Sovjetunionens kollaps, Vietnamkriget till att den inrikespolitiskt skicklige Lyndon B Johnson som sittande president inte ställde upp för omval för en andra mandatperiod. Jag tror han är den ende i sitt slag, därvidlag. Kritiken mot regeringskansliet efter hanteringen av tsunamin 2004 anses ha bidragit till att förtroendet sjönk vilket bidrog till valförlusten och Göran Perssons sorti 2006.

valet 2006

Vi får trots allt kanske inte vara för hårda mot borgmästaren i Wuhan. I Kina tas inga initiativ utanför boxen. Dessutom verkar de i skrivande stund ha viss kontroll på läget – även om de fullt förståeligt går i taket när Trump envisas med att kalla Covid 19 för ”det kinesiska viruset”. Virus bär inte pass.

Här i landet följer vi en lång tradition: det oxenstiernska ämbetsmannaidealet. Denna kod, eller samhällsanda, skapades samtidigt som Sveriges institutioner byggdes upp mitt under brinnande stormaktstid. Mannen bakom framgångarna var kanslern Axel Oxenstierna som införde ett ideal, ett förhållningssätt, hos tjänstemännen.

Tanken var att opolitiska och oberoende tjänstemän, hög som låg, skulle vara och verka inom förvaltningen och genomföra beslut utan egen agenda, vilja eller möjlighet att påverka.

Det går än i dag inte i lika stor utsträckning i Sverige som i många andra länder att påverka tjänstemän med en present eller genom att bjuda på resor eller storstilade middagar. Vi är idag ett av de minst korrupta länderna i världen.

Även om vissa tecken pekar på att detta börjar förändras är det alltså ett arv från Axel Oxenstierna och något som byggt Sverige starkt, hävdar vissa statsvetare och historiker. Därför har Anders Tegnell mycket mer gemensamt med Starman än borgmästare Zhou Xianwang de nästan fyra århundraden som ligger i mellan dem till trots. Tegnell fortsätter på en månghundraårig svensk tradition som tjänat oss väl.

Vi (de flesta iallafall) skrattar nu lite åt Stockholmarna runt om i landet. Humor. Det är en allvarlig sak. Man får skämta om allt i en demokrati. Men bör man?

Med yttrandefrihet följer ansvar. Människan har i alla tider skämtat när nöden stått för dörren. Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor, som den luttrade tyska folkhumorn aningen galghumoristiskt uttryckte sig 1945. (Den förre var väldigt fet, den senare smal.)

Narren har genom historien haft en viktig funktion och inte sällan fungerat som rådgivare eller informella makthavare. Mycket lustigheter passerar förbi i spåren av Corona. Jag har svårt att inte hänga med.

När begränsningen om 50 personer i grupp påbjöds skojade jag lite med mina gamla vänner i Folkpartiet. Skönt, då klarar ju ni er. Någon blev lite sur.

Hockey-VM är inställt. Tre Coronor får inte spela.

Det var en svensk man från Verona, som hemåt flydde Corona men resan blev kort ty Corona han fått nu sjukvården om honom måna

Ridå.

Jag vill även i sammanhanget passa på att länka till Billy Opels sång om stadsepidemiologen. Här. Dalarna, va. Jag vill också i sammanhanget länka till den smått geniale och i lika delar bisarre Erik Rolfhamre. Här. Norduppland, va.

Nå, med sedvanlig svensk mellanmjölk-mentalitet, lite av vårt historiska arv, en gnutta humor, genom att visa stor uppskattning till dem som förtjänar det, kommer vi säkert igenom också detta.

Så medan jag ännu på avstånd klappar (mina nytvättade) händerna åt min bror och hans kollegor, hjältarna inom sjukvården, alla enskilda initiativ till hjälp, råd och stöd och skämtar lite så förbereder jag mig för att även jag tids nog måste göra något mer än att bara teoretisera, betrakta och kommentera.

Glädje behövs alltid. Liksom trygghet. Så kanske bidrar vi alla, åtminstone de flesta av oss, i våra respektive hörn till helheten. Kämpa Södermalm! Kämpa Stockholm! Kämpa Sverige! Kämpa världen!

Källor

Tallerud: Skräckens tid

Möller: Politiskt ledarskap

Studio ett

Wikipedia

Relaterade blogginlägg:

Stancyk

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Resor, Skola

Pandemi

av adolphson

Ordet kommer från grekiskans hela folket och avser en världsomspännande epidemi. Sådana är kända sedan åtminstone antiken men det arkeologiska materialet är magert eftersom virus i allmänhet inte lämnar spår på skelett.

Det kan i dessa tider vara värt att påminna sig om tidigare pandemier. I slutet av första världskriget var många övertygade om att Digerdöden återkommit. Så fruktansvärd var den, Spanska sjukan. Människor dog i miljontal efter att varit sjuka i bara några dagar. I skrivande stund är cirka 200 000 sjuka och 10 000 avlidna i Corona.

Visserligen var Spanskan oerhört smittsam men ingen pest. Nej, sjukdomen var ”bara” världens värsta influensaepidemi. Hittills. Plötsligt dök den upp i spåren av första världskriget och anlände olämpligt nog till en redan försvagad mänsklighet.

Åren 1918-1920 skördade sjukdomen massor av offer i planetens alla hörn. Ännu lever människor med minnen från den tiden.

Bara det andra världskriget har under seklerna sedan Digerdöden skördat fler offer än Spanska sjukan. 25 miljoner människor gick under, 40 000 i Sverige. Det är lika många som i dog i Digerdöden har det antagits.

Far köper av princip inte kläder på loppis då han är rädd för att TBC-smittan ska dölja sig i kläderna – men Corona har han en mer pragmatisk syn på. Jag har den senaste tiden jagat honom över hela stan från den ena – för honom ur smittosynpunkt olämpliga platsen – till den andra. Far och jag är på något sätt som världen i miniatyr.

Nog är det lite paradoxalt. Pandemier har skördat fler offer än krig. Civilisationer, befolkningskoncentrationer, uppfinner mediciner som botar samtidigt som de allt sedan de första högkulturerna även utgör förutsättningen för pandemier. Närhet, kommunikationer, djur och hygien är nycklarna. Krig förstör förvisso civilisationer och så börjar det om. Ett slags evigt kretslopp, måhända.

Men utveckling har alltså skett i spåren av allt detta elände – i Bibeln symboliskt (får man anta) tolkat när Jesus uppväcker Lasarus från döden. Berättelsen i Johannesevangeliet har gett upphov till namnet och företeelsen Lasarett. Även om berättelsen får betraktas som ett mer än osedvanligt lyckat exempel på intensivvård så nämns inte just det ordet i berättelsen. Det är nämligen ett modernt ord.

Ehuru ordet för dagen. Hur många platser har vi, måste vi välja vem som ska få vård, undrar vi oroligt.

Även om tanken att alla människor förtjänar så god vård som möjligt också är ett modernt fenomen får man nog förmoda att Jesus – som vi känner honom genom Bibeln – hade hållit med.

Sankt Göran, som vi kallar honom i Sverige, är en katolsk martyr tillika en av de fjorton nödhjälparna. Han har alltid åkallats vid fara, feber eller ogynnsam väderlek för att ingjuta styrka, mod och tapperhet. Nu behöver vi honom alla: Greta, Donald, Vladimir, Xi och Jair.

Nu undervisar Falu gymnasium, liksom många andra gymnasier och universitet runt om i landet, på distans. Inga problem, det finns gott om digitala möjligheter. Jag själv har sedan flera år en Youtube-kanal (även om flickorna tittar misstänksamt på mig när jag hävdar att jag bytt jobb och blivit influencer: hallå! om man jobbar via tuben på grund av influensa: vad annat kan man kalla sig?!) att damma av.

Nej, för min och mina elevers del är det inga problem. Samhället har just nu större utmaningar än så. Det löser sig på ett eller annat sätt för eleverna. Men jag funderar över hur detta kommer att påverka världen på sikt.

Tänk om vi upptäcker att vi under normala förhållanden gör en faslig massa saker vi egentligen inte behöver?

Exempel?

Tänk om vi upptäcker att mödan de nationella proven innebär inte står i paritet med resultatet? Kanske behövs de inte ens? Tänk om vi på andra sidan tunneln finner oss ett steg närmare utbildningens och digitaliseringens innersta väsen?

Tänk om vi på grund härav slutar resa till Thailand lika ohämmat som tidigare och om vi inte löser klimatproblemen därmed så åtminstone får lite hjälp på traven mot en ny hållbar värld. Och förövrigt: väl utvecklade kommunikationer är som sagt en viktig förutsättning för smittspridning.

Men priset är för högt för dessa möjliga insikter. Ingen ska behöva förlora livet eller jobbet. Nu är tid att hjälpa varann. Här som där.

Nå, går det tillräckligt långt ska ni få se. Då jagas syndabockar. Då sprids rykten. Då bunkrar vi. Det har redan börjat. Det krävs ett stabilt samhälle för köbildning. Eller som Tallerud (nedan) uttrycker saken i en beskrivning av Digerdöden:

Så stor var fasan för sjukdomen att ingen längre tog hänsyn till medmänniskan. Bror flydde bror, hustru från man och föräldrar från barn

Historieprofessorn Dick Harrisson säger att vi inte kommer att minnas Corona på grund av antalet döda utan på grund av hur samhället agerade. Stängde ner allt.

Den ekonomiska kris som följer härav kan sätta fart på den redan tilltagande nationalismen. Historien varnar: ingen Hitler utan den stora depressionen.

Pandemi betyder hela folket. Låt oss skapa en pandemi av kärlek. Vi måste ta hand om varandra nu. Hela folket.

Källor:

Wikipedia

Tallerud: Skräckens tid, Farsoternas kulturhistoria

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Politik

visgoterna och aristrides

av adolphson

Varning! Den här texten innehåller spår av politiskt budskap. De åsikter som återges är just åsikter och de är författarens egna. Dessa åsikter är grundade i principer – passar de inte har jag andra, som Groucho Marx sa.

Det finns saker att lära av historien. Detta är inte bara en klyscha, det är faktiskt sant. Något som inte är sant är att historien återupprepar sig. Men det finns likheter och därav går det alltså att lära sig.

Jag har återkommande intresserat mig för historiska personer som gjort bestående insatser. Intressant är hur någras godhet, men också andras ondska, manifesterats genom inställning, organisation och dokument.

Det svenska passet, i dagens Sverige liksom i andra världskrigets Budapest utfärdat av Raoul Wallenberg, eller arbetstillstånd hos Oscar Schindler är exempel på handlingar som inneburit rättigheter och därmed skillnaden mellan liv och död.

Ett annat exempel. När Frankrike 1940 invaderades av Tyskland försökte många judar fly. För att kunna fly söderut behövdes dokument, visum, från Spanien eller Portugal. Det portugisiska konsulatet i Bordeaux belägrades därför av desperata människor som försökte få sitt exemplar av det livräddande dokumentet.

Den portugisiska regeringen förbjöd att sådana skulle utfärdas men den tjänstgörande konsuln Aristrides de Sousa Mendes gjorde som Wallenberg: han trotsade förbudet.

När de nazistiska trupperna närmade sig arbetade han och personalen i tio dagar dygnet runt med att utfärda och stämpla visum. Mendes hann utfärda tusentals innan han kollapsade av utmattning.

Han avskedades visserligen för detta tilltag men de dokument han utfärdat respekterades av alla myndigheter och nästan 30 000 människor undkom därmed Förintelsen. Det är den största räddningsoperation under kriget som kan tillskrivas en enskild person.

Hunnerna var ett aggressivt krigarfolk från Asien. Detta folk krigade sig under 300-talet västerut och nådde till sist Europas yttre gränser. I Ukraina attackerade man ett annat folk, Goterna, som flydde vidare västerut och år 376 desperata stod vid Donau som utgjorde Romarrikets gräns.

Imperiet var vid den här tiden på dekis och delades förövrigt år 395 där den östra rikshalvan blev den dominerande.

Goterna ville för att undkomma död och nöd söka asyl på på romersk jord – något som inget folk med egen ledare normalt beviljades. Men Goterna beviljades detta, möjligen med baktanken att de skulle utgöra en buffertzon vid imperiets gräns.

Vi känner till den romerska evakueringen av Goterna över Donau genom den romerske historikern Ammianus Marcellinus som återger händelsen i verket ” Res Gstae”.

En samtida romare beskriver scenen vid Donaus gräns:

En stor mängd människor…står på den motsatta stranden…de sträcker ut sina armar i gråt pch klagosång, medan de ber om lov att få fara över.

Evakueringen gick alltså illa. Flyktingmottagandet var dåligt förberett och de romerska soldaterna inte tränade för uppgiften. Goterna evakuerades över den strida floden i små farkoster och i oro över att hunnerna skulle hinna upp dem började de göra egna flytetyg. Många försökte också simma med resultat att många människor dukade under.

Läget blev desperat. Lik flöt omkring, vettskrämda folkmassor trängdes i panik för att komma åt de båtar som fanns att tillgå. Båtar krockade, människor föll i vattnet, skrik och bråk i nattmörkret.

Väl över på andra sidan samlades tusentals människor utan ägodelar i provisoriska läger utan mat, avlopp eller färskt vatten. Snart blev villkoren vidriga. Liken gav upphov till en fruktansvärd stank, sjukdomar utbröt.

Snart började de närboende klaga. Den utlovade hjälpen från romerska myndigheter uteblev vilket medförde svält och ytterligare nöd. Och som alltid i spåren därav: stölder och plundringar och den svarta marknaden.

Nöden tvingade desperata föräldrar att sälja sina egna barn som slavar (vilket var lika otänkbart då som nu). Ett barn byttes bort mot en hund – för att ge övriga i familjen något att äta.

År 377 var läget bortom kontroll och romarna ville flytta lägret. För att lyckas lättare försökte man lönnmörda den gotiske ledaren.

Lönnmordet misslyckades och Rom fick istället ett uppror på halsen. Snart anslöt sig fler folk som också vågat sig över gränsen och flyktingkrisen övergick till ett regelrätt krig.

För att göra en lång historia kort: trettio år senare plundrade visgoterna Rom och en ny historisk epok började: Folkvandringstiden.

Det borde finnas något att lära sig här. Upplever vi idag Folkvandringstiden 2.0? Ska vi inte ta tillvara människors kompetens istället för att avvisa dem till lidande och död? Plundrar de månne snart Rom varvid EU kollapsar?

SD må applådera därvidlag – men man bör vara försiktig med sina önskningar. De kan nämligen gå i uppfyllelse, men kanske inte helt på det sätt som det var tänkt.

Jag skojade när jag citerade Groucho Marx. Jag har inga andra principer än de jag faktiskt har. Låt oss inte frukta, missunna eller hata. Låt oss inte göra (om) historiska misstag.

Låt oss istället älska.

Källor:

Varberg Människan har alltid vandrat

NE.se

Wikipedia

sousamendesfondation.org

relaterade blogginlägg

svarta nejlikan

Folke Bernadotte

Raoul Nordling

Bistånd, Demokrati och samhälle, Foto, Historia, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Okategoriserade, Skola

bild 67 – min sanning

av adolphson

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Jag har under denna passerade och för övrigt aldrig återkommande vecka slagit armen ur led, läxat upp det lokala Vänsterpartiet, välkomnat en schweizare till mitt hem, deltagit i fullmäktige och sjungit i kör.

Vad är sanning? Är Sverige fullt? Är Jimmie full? Vad vet vi egentligen? En sak som åtminstone jag vet är att vi äntligen ankommit upplysningen och den industriella revolutionen i mina kurser.

Det är ändå rätt märkligt att det moderna vetenskapliga genombrottet skedde i Europa.

Under 15- och 1600-talen var vår kontinent fullproppad av religiösa fanatiker och knappast platsen för vetenskaplig utveckling och tolerans. Det var ett Europa som möjligen passat Jimmie bättre än dagens – här förvisades judar och muslimer, kättar- och häxbålen flammade höga och religionskrigen stod som spön i backen.

Ville man dåförtiden finna ett multikulturellt och tolerant samhälle fick man snällt bege sig till Kairo eller Istanbul där sunnimuslimer, shiiter, ortodoxt kristna, katoliker, armenier, kopter, judar och faktiskt en och annan hindu relativt fredligt levde sida vid sida.

Även om problem förekom var detta ett intellektuellt paradis jämfört med Europa. I London slog man vid samma tid ihjäl katoliker, i Paris protestanter. Judarna var sedan länge bortjagade och ingen människa skulle någonsin komma på tanken att släppa en muslim över gränsen.

Ändå var det i Europa upplysningen och den vetenskapliga revolutionen började, inte i Kairo.

Men det är kanske inte så konstigt. Religion och vetenskap syftar båda till att bringa makt och struktur in till människors liv och ibland kan dessa två sammanfalla och bland inte.

Detta får mig hursomhelst att tro att det vansinne som just nu tycks drabba vissa delar av befolkningen – vilket i sin tur får vissa som aspirerar på makt att på bild posera i jaktkläder med budskapet att stänga gränsen, eller etter värre: åka till härdar för mänskligt lidande med budskapet att i Sverige är medlidandet slut – snart dragit vidare till historiens gödselstack.

Just ja – vi arbetar ju också med satir och humor i mina kurser.

Men lämnar vi satiren därhän: skämmes ta mig fan.

Men i skolan trummar vi alltså på. I skolan kan vi exempelvis låta Tolkien möta Churchill:

What can men do against such reckless hate?

Even though large tracts of Europe and many old and famous States have fallen or may fall into the grip of the Gestapo and all the odious apparatus of Nazi rule, we shall not flag or fail. We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in God’s good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.

Det viktigaste en lärare, eller strängt taget vem som helst, kan göra om hen strävar efter att väcka intresse hos sina elever eller sina åhörare är att berätta en personlig historia på ett sådant sätt som eleverna, eller åhörarna, vill höra fortsättningen på.

Jag, om jag får säga det själv, lyckas ofta med det i min blygsamma lilla värld. Så gjorde också Tolkien liksom Churchill och så gör även Jimmie.

Sanningen ligger måhända i betraktarens öga. Vad som får en politisk ledare att åka till katastrofens rand och håna nödlidande är obegripligt på så många plan att jag inte vet hur jag ska analysera det.

Medan Jimmie motar flyktingar i Turkiet motionerar lokala SD om att höja åkanterna i Falun för att undvika framtida översvämningar. Trots att vetenskapen förser dem i formation att detta inte är rätta sättet att lösa problemet framhärdar de inför öppen ridå i sin okunskap.

Måhända har vi därmed funnit partiets essens? Stäng gränsen, höj åkanten. Framhärda i okunskap.

Skillnaden mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är hursomhelst att de förra faktiskt, om än med viss möda, går att läxa upp.

Arm ur led? Ur led är tiden. Jag saknar en fjälled. Här kommer istället ett random akademiskt skämt:

Tur att man inte doktorerar för på promotionen i Uppsala (heter det inte promoveringen?!) säger de alltid accepte Corona.

Men. Det är som Churchill lär oss: vi får inte ge upp. Här följer en teaser för nästa veckas lektion om upplysning och vetenskaplig revolution.

Don’t miss.

Eller som Dotter 2 brukar säga: det är en oändlig tur att du inte är mattelärare pappa.

Alla på bilden (utom over headen) har givit sitt tillstånd att förekomma på den

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Trevlig helg!

Källor:

Harari: Homo Deus

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikipedia

cancer, Historia, Okategoriserade, Personligt, Resor, Spännande människor

bild 66 – vackra mask

av adolphson

Jag har drömt om Malin varje natt här i Bydalen. Positiva drömmar från tiden utan helvetescancern. Från tiden innan hennes friska sinne blev fångad i en sjuk kropp. Ofta står hon och vinkar åt mig på avstånd i drömmarna.

Livet är bra märkligt, numera. Men allt är inte Tinder som glimmar. Vi visar väl alla upp våra fasader och masker. Allt jag strävar efter är att inte hyckla… allt för mycket.

Kolla er farsa – han är skitläskig!

Vadå, brukar inte era pappor lägga ansiktsmask sista fredagen i månaden?

Öh, nä..?

Consuelo Vanderbilt ansågs för hundra år sedan vara världens vackraste kvinna. Då utgjorde hon det ultimata skönhetsidealet. Skönhetsideal förändras dock över tid – vem saknar inte den tid då den svällande vaden på en man ansågs väldigt sensuellt?

Consuelos historia är tragisk. Det började bra i det hon skilde sig från det kärlekslösa äktenskap hon tvingats in i och levde sedermera ett friare societetsliv. Med tiden blev det dock allt svårare att upprätthålla ryktet som internationell skönhet.

Vetenskapen visste dock på råd då den uppfunnit en metod att bromsa åldrande – något som med tiden gjorde Consuelo till ett av världens första offer för skönhetsoperationer.

Metoden utgjorde dåtidens spjutspetsteknologi och hade ursprungligen utvecklats i Wien för att åtgärda näsor som förstörts av syfilis. Konkret innebar den att man injicerade paraffin i ansiktet. Metodens användningsområde spreds snart från näsor till bröst, penisar och alltså för att återkalla ungdomens spänst till åldrade anletsdrag.

Det fanns ett problem. Paraffinet rörde sig runt i kroppen och tenderade att klumpa ihop sig på oönskade ställen. Och så bildades ibland hårda, broskliknande knölar och vätskande vargångar. I värsta fall kunde det leda till blindhet, kallbrand och faktiskt döden.

Consuelo dog inte men metoden som skulle bevara hennes skönhet förvandlade henne istället till ett monster. Åtminstone i hennes egna ögon. Paraffinet gled runt under huden och vanställde henne. I sin förtvivlan flydde hon offentligheten och levde i avskildhet fram till 1964 då hon som en gång ansågs som världens vackraste kvinna gick ur tiden.

Jag har numera ett Tinder-konto. Jajamän.

Det var junior som ansåg att jag utgjorde en mer än lovligt tragisk syn när han iakttog mig i en stol med (i hans tycke) ”glasartad blick fästad i fjärran” och tillsynes helt förlorad (i Brahms). Det är väl ment – men vad ser människor mig som för stackare, egentligen?

Jag påminde om att Gösta Ekman den äldre, som på sin tid ansågs som vacker och framgångsrik, var berömd för sin glasartade, mytiska blick. Visst, och han hade ju också ett tungt förflutet och nyttjade droger, menade junior glatt medan han servade en GT. Men, lade junior till med viss skärpa, Gösta hade inte något konto på Tinder.

Att jag satt och tänkte på ståchornas ståcha och var förlorad i förflutenhetens landskap utgjorde tydligen ingen ursäkt. Så han skaffade alltså ett konto åt mig. Tack så mycket.

Tyvärr fattar jag inte riktigt hur det hela fungerar – jag tycker ju att alla människor förtjänar en superlike eller två då och då. Sålunda har superliksen tagit slut för mig, man får nämligen inte ge bort hur många som helst på Tinder.

Verkliga livet – Tinder 1-0.

Hursomhelst: där, på Tinderkontot, har det inte hänt mycket. Men man blir sällan profet i sin egen hembygd, heter det ju. När jag i veckan ankom Jämtland för att fira sportlov rasslade det till i appen, minsann. Det fullkomligt regnade (jämförelsevis) likes. Gilla Jämtland! Här vet man att uppskatta mig efter förtjänst – mer så än hemma i Dalom, tydligen.

Kanske beror det på att ingen här känner mitt förflutna? Att jag inte har något att maskera? Hursomhelst – det är ståchor som är grejen 😍.

Tyvärr hade jag ingen tid till att säga hej till någon av de uppskattande för som kapten för flickornas sportlov kommer det egna jaget sist. Eller strängt taget först, eftersom jag trivs så oerhört väl i kaptensrollen.

God afton vackra mask lär vara orden Anckarström fällde innan det dödliga skottet avfyrades mot GIII på maskeradbalen. Säkert är det inte sant, säkert är det en faktoid.

Jag använder då och då ansiktsmask, om än inte en gång i månaden. Malin tyckte att det var en rolig sak med mig, en av mina små egenheter. Nu skrämmer jag istället barnens kamrater i min obetänksamhet. Inte kan jag förklara för dem att masken i fråga inte lika mycket är till för att skrämmas som för att höja mina aktier på en potentiell marknad för män i sena 40-årsåldern.

(Närå. Skämt. Okej?)

Livet är dock bra märkligt numera. Det är som om allt jag gör, uttrycker eller visar, saker som förr varit helt okej och höjd över varje misstanke, plötsligt betraktas genom den ensamståendes skenheliga nålsöga.

Consuelos skönhet var typisk för sin tid. När hon sökte besvärja åldrandets obönhörliga process gick det illa. På något vis befinner jag mig lika ofrivilligt i en tid där vett, snille et gloire tar sig andra uttryck än jag är van. Eller uttryckt med bakfyllans enkla terminologi: igår kung, idag knekt.

Med den skillnaden att jag ännu försöker hålla god min i elakt spel. Jag tänker minsann inte spruta in paraffin i… någonstans.

Verklig skönhet kommer inifrån

Håhåjaja. Rynka, ålder, elefantman eller semiflint är mig likgiltigt. Flickorna skrattade ihjäl sig när jag skrämdes medelst ansiktsmask.

Till syvende och sist: om det är något den stora maskeradbalen, den vi i dagligt tal kallar och benämner livet, lär oss så är det att när man själv till sist står inför den rykande flintlåspistolen så hjälper oss inga masker.

Jag har drömt om henne varje natt här i de jämtländska fjällen, platsen för vårt bröllop och där hon alltid kände sig hemma. Jag har vaknat varje morgon med ett leende. Men jag återvänder också snart till det oerhört smärtsamma tillfälle när hon sa att jag snart måste låta henne gå.

Men hur låter man tjugofem år gå? Jag försöker, det gör jag. Med appar, exempelvis. WordPress-appen och nu tydligen med Tinder-appen.

Att låta henne gå innebär inte att glömma. Så jag råder mig själv att lägga ner telefonen och leva i nuet.

Hon som en gång var världens vackraste kvinna är ännu världens vackraste människa. Om än i våra minnen.

Jag säger till sist som jag återkommande gör: min bästa tid är nu. I min värld skulle jag exempelvis kunna bli en helt okej afterskibandssångare.

Jämförelsevis.

Källor;

Peter Englund: Tystnadens historia

Relaterade blogginlägg

Ståchor, LH och Eva

Demokrati och samhälle, Foto, Historia

bild 65 – folkets palats

av adolphson

Den som är bäst organiserad vinner. Det visade nazisterna i Tyskland under 1920- och 30-talen, det visade östblockets gamla kommunistdiktaturer, det visade Trump i presidentvalet 2016 och Kina visar det kontinuerligt.

Tjejerna hänger ofta i Folkets hus eftersom kulturskolan huserar där. Det är en mycket bra verksamhet och jag försöker inom mitt politiska uppdrag gynna kulturen så fort jag kommer åt.

Det heter inte Folkets hus längre, jag vet. Det heter Kulturhuset tio fjorton. Men för mig kommer det alltid att förbli ”Folkan”, platsen för min första kyss under kvällens sista tryckare på högstadiediscot, platsen där jag var med i Falu filmstudio och vid vars entré salig mor ertappade mig med att tjuvröka.

Jag kommer i sammanhanget att tänka på Folkets palats i Bukarest. Världens största palats och näst största administrativa byggnad (efter Pentagon) är 340000 kvadratmeter stort, har 1100 rum, innehåller en miljon kubikmeter marmor, 3500 ton kristallglas och 200000 kvadratmeter mattor. Lyxen i byggnaden är oerhörd. Särskilt mot bakgrund av hur läget såg ut i landet när bygget genomfördes.

Samma år som bygget av Folkets palats inleddes i Bukarest, 1984, rullade i väst det glada 80-talet på med oförminskad styrka. Detta år, när jag för första gången blev förälskad på Folkans dansgolv, började det rumänska folket få det riktigt svårt. Men det bekom inte den rumänske diktatorn Ceauşescu.

Stylad inför disco på Folkan

Jag har just avslutat temat diktatorer i mina kurser. Teman av dessa slag har den fördelen att man måste läsa in sig på ämnet. Särskilt intressant är att studera just Ceauşescu.

Det var i december trettio år sedan den stenhårda rumänska diktaturen störtades (förövrigt innan Folkets palats var helt färdigställt) och en intressant sak (om man är något av en nörd) är att man idag via Youtube kan följa dramat.

Det är den 21:a december 1989 och regimen har trummat ihop en enorm demonstration, minst 80 000 människor, i centrala Bukarest. Makten behövde mobilisera eftersom det försvagade Sovjet dragit tillbaka allt stöd och släppt kontrollen över kommunistregimerna i Östeuropa.

Berlinmuren hade fallit och en efter en föll strax också regimerna bakom den. Ceauşescu, som styrt sedan 1965, trodde sig dock kunna rida ut stormen. Sagt och gjort – människor jagades ut på Bukarest torg i det som var tänkt att bli en storslagen manifestation. Allt direktsändes.

Det gick inte riktigt som tänkt.

Från en balkong började Ceauşescu precis som vanligt hålla ett av sina osedvanligt tråkiga och långa tal där socialismen och Rumänien (han själv) lovprisades.

Men så händer plötsligt något. Han tystnar. Det omöjliga inträffar: någon buar. Och buandet sprider sig. Hemliga polisen beordrar att sändningen ska avbrytas men kameramännen lyder inte helt, ljudet är ännu på men kamerorna riktas mot himlen.

Panik utbryter på balkongen där partipamparna står, Ceauşescu stirrar klentroget (ser det ut som – titta efter själv!). Ut över landet kablas bilder (främst ljud) av folket som buar medan Ceauşescu allt mer desperat skriker ”Hallå! Hallå! Hallå!” och slår på mikrofonen. Hans fru Elena skriker hon med ”Håll tyst!” men Ceauşescu snäser efter en stund att det är hon som ska vara tyst.

Sedan övergår han till vädjan – men människorna, kamraterna, vägrar tystna. Sedan fortsätter han talet med löfte om generella löneökningar och nya förmåner – något statskassan knappast hade täckning för.

Vi vet hur det gick. Presidentparet försökte fly i helikopter men arresterades och avrättades efter en summarisk rättegång på juldagen.

Det hela är mycket fascinerande. Vem som helst som söker på ”Ceauşescus last speech” hittar förloppet på tuben. Den morbide kan förövrigt även följa de dramatiska händelserna strax före och strax efter avrättningen.

Mycket har förändrats i Rumänien men Ceausescus skrytbygge står ännu kvar. Det finns numera en inhemsk hatkärlek till byggnaden, dels finns de som minns regimen vet vad byggnaden symboliserar. Men många känner en nostalgi, en nationalistisk stolthet. Byggnaden symboliserar för dem en tid när Rumänien utmärkte sig och var känt i världen.

Som någon som intervjuades uttryckte saken: förr fanns pengar men inget att köpa. Nu finns allt att köpa men inga pengar.

Hur kunde en liten grupp som kommunisterna i Rumänien hålla ett helt folk i schack under så lång tid? Jo, genom att vara bäst organiserade. Organisation gör att makten kan kontrollera alla områden där opposition skulle kunna organiseras. Partier, fackföreningar, folkrörelser av olika slag och fri press.

Det är det alla historiens fåvälden och bloddrypande regimer lyckats med och det är det som även dagens eliter ägnar sig åt. Den som är bäst organiserad vinner. Plain and simple.

Flickorna och jag tar sällskap hem. Vi lämnar samma byggnad men inte samma plats. Jag lämnar Folkan, de Kulturhuset tio fjorton. Jag vrider på huvudet tittar nostalgiskt på den mörkröda byggnaden och minns åter min första kyss. Tjejerna stannar de också och tittar men blir snart rastlösa och undrar vad vi egentligen tittar på. En röd murad vägg, hallå liksom.

Uppenbarligen inte på samma sak, svarar jag.

Det kanske kan passa att avsluta med dagens Winston:

Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts över kontinenten. Bakom den linjen ligger alla huvudstäderna i Central- och Östeuropas urgamla stater. Warszawa, Berlin, Prag, Wien, Budapest, Belgrad, Bukarest och Sofia, alla dessa berömda städer och befolkningarna runt dem ligger i vad jag måste kalla den sovjetiska sfären, och de är i en eller annan form underkastade inte endast sovjetiskt inflytande utan i mycket hög grad och i många fall stigande grad kontroll från Moskva

Källor

Harari, Homo Deus

Youtube

Tankesmedjan tiden.se

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

P1 17:e dec 2019

cancer, Historia, Livsåskådning, Personligt

bild 64: sannolikhet

av adolphson

För ungefär fyra år sedan resonerade jag så här.

—-

Om inte om fanns skulle jag segla på ett järnspett över Atlanten.

Ibland har jag aningen självömkande funderat över vad sannolikheten är för att jag ska drabbas av cancer. Rätt snart har jag emellertid sagt till mig själv att skärpa mig. För det första är det inte jag som drabbats (jo, jag vet, alla drabbas) och för det andra är svaret redan känt. En av tre drabbas enligt statistiken av cancer men långt ifrån alla avlider inom två år av sjukdomen. Nä, den där typen av tankar båtar föga. Men det är ändå ganska intressant att fundera över sannolikheter. Vad hade hänt om…

Foto 22 år gammal

Peter Englund för ett rätt intressant resonemang i boken 1917. Vad hade hänt, eller möjligen inte hänt, om ärkehertigens chaufför inte kört fel i Sarajevo 1914? Hade Gavrilo Princip måhända förblivit en bland många okända gymnasister? Hade han aldrig avlossat sina båda skott är det mycket som aldrig inträffat. Ingen hade dött. Inget ultimatum hade ställs till regeringen i Belgrad och Ryssland hade följdriktigt inte haft någon anledning att mobilisera och därför heller inte Tyskland. Livet skulle fortsätta som vanligt. Kejsar Vilhelm II skulle stannat kvar på sin lyxbåt för att semestra utmed Norges kust. Britterna skulle fortsätta att oroa sig över situationen på Irland. I Sverige hade kanske rösträttsfrågan fortsatt engagera och kanske, vem vet, hade vi fått lika allmän rösträtt tidigare. I alla länder hade det alltså fortsatt som vanligt i den sköna sensommarvärmen 1914. Stränder och städer skulle fortsätta vimla av halmhattar, klänningar och män i randiga baddräkter. Och av sociala orättvisor.

Nej, det fungerar inte att tänka så. Vad som hade hänt om Malin inte fått cancer är en ointressant fråga eftersom hon faktiskt fick det. Den enda fråga som är av intresse för mig är vad jag gör nu och framöver. Det är inte utan att jag ser fram emot det glada tjugotalet. Då ska jag, som jag skrev i sociala medier på nyårsafton, dricka mycket champagne och Dry Martinis (king of drinks), klä mig i smoking och kritstrecksrandigt. Eller, nja. Jag gillar ju mer rutigt, prickigt och glencheck. Faktum är att jag denna dag som detta skrivs kontrollerade priset på en okej smoking. Åtta respektive tolv tusen. Det märks ingen skillnad utan handlar, enligt försäljaren, mer om känslan när du tar på dig kavajen. Men, ska sägas, jag har även köpt nya träningskläder, 2020 ska också bli hälsans år. Any day, now.

90-talet var underbart. 00-talet var bra. 10-talet har präglats av mycket elände men jag vägrar låta eländet skriva historien. Det är väl därför jag funderar lite över saker som vad hade hänt om.

Min lillebror är på besök. Han är mån om mig. Samtidigt som han gladeligen sträcker sig efter ginen vill han i parti och minut instruera mig om diverse dejtingappar. Du måste träffa någon, vettu. Jag protesterar lite trött och frågar om han inte blandar ihop mig med sig själv. Han viftar undan mina invändningar samtidigt som han tar det som i hans värld är min nya profilbild. Vi ska få ordning på dig, du föddes ju nästan gammal menar (tokdåren) han vidare.

Salig mor sa alltid att rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Efter stund la hon till eller pojkar. Hon var klok, mor. Så till vida kanske junior för övrigt har rätt. Jag minns en gång under sjukdomstiden när Malin låg i sängen på sjukhuset. Hon tittade på mig och skrattade sitt underbara skratt. Du är för full av kärlek för att gå ensam, käre. Jag är mest glad att jag fick vara med dig ett tag. Du älskling, snart måste vi låta varandra gå. Jag avfärdade henne men idag inser jag hur hon faktiskt tänkte. Men just där och då verkade resonemanget inte särskilt sannolikt.

Vad som hade hänt om Malin aldrig fått cancer, om jag stannat kvar hos min ungdoms kärlek i Aix, om jag gjort allvar av mina planer av att bli officer, om jag försökt forska i historia, om jag inte (på grund av en glad fest) missat antagningen till journalisthögskolans påbyggnadskurs och istället valt lärarhögskolans dito, om Gavrilo aldrig skjutit Frans Ferdinand eller om jag aldrig skaffar Tinder är faktiskt i grund och botten ointressanta frågor. Det enda som är viktigt är att min bästa tid är nu.

För om inte om fanns skulle jag segla på ett järnspett över Atlanten.

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Sång och musik

j’accuse…!

av adolphson

Jag anklagar er, Sverigedemokrater.

Statistiken säger att andelen som röstar på SD är högre bland lågutbildade. Även glesbygdsbor och män röstar i större utsträckning på partiet. SD är lika stora, ibland större, som socialdemokraterna inom LO. S-kvinnor börjar dock nu i allt större utsträckning också rösta på SD säger oss analysen vidare.

Mot den bakgrunden blir lite märkligt att hävda att SD är ett borgerligt fenomen. Väljare och partier är dock olika saker. Det tycks som att KD har lättast att samarbeta med SD, därefter kommer ett något mer vilset och ambivalent M.

Vi i Centerpartiet vill absolut inte. L är mer svårbedömt men ännu så länge tycks de inte vilja ingå i det konservativa block jag är övertygad som att vi kommer att se inför valet 2022.

För mig är det obegripligt hur man kan rösta på SD. Jag kan inte förstå det. Varför? Enkelt – partiet är sprunget ur nazismen. Det går inte att komma runt detta faktum hur mycket tid som än ligger mellan dess ursprung och nuet.

I nazismens kärna, liksom i allt som kommer ur den, ligger fenomenet att vilja distansera sig från konsekvenserna av sin politik. Alltså från det konkreta resultatet.

En av psykologerna, amerikanen Gustave Gilbert, som förhörde och undersökte ledande nazister efter andra världskriget diskuterade en hypotes med Göring. Han gjorde det för att försöka förstå hur Förintelsen kunde ske.

Kunde Hitler uppmanat Himmler att mörda judarna utan att berätta exakt hur det skulle gå till? Himmler tolkar ordern och planerar sedan övergripande koncentrationslägren och ger Höss (kommendanten för Auschwitz) med flera i uppdrag att genomföra folkmordet.

Göring bekräftade hypotesen.

På så vis såg ledande nazister aldrig konsekvenserna av sina beslut. Absolut lydnad uppåt i kombination med att överheten distanserar sig ger visst tolkningsutrymme och ledde i slutändan till Förintelsen.

Våra dagars statssystem fungerar ofta på liknande sätt. Våra myndigheter eller ledande politiker ser inte konsekvenserna av sina beslut. De ser inte hur det går för flyktingar på medelhavet, för den som utvisas till Afghanistan, om tiggaren inte får tigga eller vad det nu handlar om.

Det räcker med svepande formuleringar som ”systemkollaps” eller ”vi kan inte ta emot hela världen” för att legitimera sin retorik.

Det är för detta jag anklagar er, Sverigedemokrater.

SD i Falun kan tyckas ofarliga. De har motionerat om trafik, om en telefon för äldre, om skärpt ordningsstadga och tiggeriförbud. På riksnivå är de lite mer slipade.

Det återkommande är dock viljan att distansera sig från konsekvenserna av sin politik. Man är inte rasist, homofob eller kvinnofientlig, nejdå, man vill ju bara det som man anser är bäst för Sverige och dess folk.

Vilka som ingår är en annan fråga.

Det som gör att de faktiskt inte ligger så långt från sitt nazistiska ursprung som de själva anser är deras uppenbara förakt för svaghet. Därmed är avståndet till ren och skär nazism inte så långt bort som de vill göra gällande.

Nazityskland skar rejält i bidragen till välfärden jämfört med Weimarrepubliken. Inget daltande med underlägsna individer, där inte.

SD:s retorik går ut på att svenskarna, folket, staten, våra institutioner och geografin är högt stående och i sig själva något bättre och starkare än allt utsocknes. Det måste därför skyddas och bevaras – exempelvis genom deras uppfattning om ordning och reda (tiggeriförbud).

SD är inte ett demokratiskt parti bland andra. Utbildning, bostadsort eller kön till trots – den som röstar med SD är uppenbarligen beredd att bortse från det jag diskuterar ovan. Jag tror att den potentiella sd-väljaren är arg, bitter eller kanske rädd, och att vi andra måste försöka göra något åt detta.

Vi måste hitta lösningar på samhällsfrågorna och då kan vi inte hålla på och smeta SD på varann. Vi måste ta vårt eget ansvar.

Men vi gör det inte genom att samarbeta med SD eller acceptera dess politik. Socialdemokraterna har ett särskilt stort ansvar eftersom det partiet förlorat så många väljare till SD. (Detta alltså inte sagt som smetning).

Men väljaren får först som sist stå för sitt val liksom politikern för sina.

Jag anklagar den som engagerar sig i SD, stödjer deras politik eller samarbetar med dem för allt jag skrivit ovan. Alla får göra som de vill men jag kommer aldrig acceptera SD eller dess politik.

Många är det som skrattar åt den briljante Henrik Dorsins ”Tomten är en kommunist”. Den är mycket bra. Men ska satiren träffa riktigt rätt borde han vara lite modigare. Nuförtiden hade ”Tomten är en sverjävän” passat bättre. Det klart, vi har ju Robert Gustafssons sketch om tanten och nazisterna. Det kanske inte är svårare.

Jag anklagar er, Sverigedemokrater. För aningslösa lösningar på svåra problem. För att sätta farliga krafter i rörelse. För att inte fullt ut stå för vad ni orsakar.

Nu tror jag inte min tirad spelar någon som helst roll för er. Jag tror ni hånskrattar åt mig. Jag tror ni är nöjda med att ha lyckats i ert uppsåt och att era väljare accepterat er fullt ut för detta.

Så jag upprepar. Jag kommer ständigt motarbeta er. Visst kommer jag hälsa artigt och byta något ord. Men tro inte för ett ögonblick att jag någonsin kommer att glömma att ni från början var nazister.

Under fernissan ser jag ännu mörkermannen – då och då tittar han fram. Ni förmår inte fullt ut gömma honom. Visst kan vi hälsa – men vänner kan vi aldrig bli.

För man måste stå för sina handlingar.

Källor:

Ofstad: Vårt förakt för svaghet