Kategori: Personligt

Historia, Personligt

okärt barn har många namn

av adolphson

Tänk vad ett namn kan betyda.

På 1970-talet, när jag såg mina första tio år, var klimatet ofta hårt på skolgården. Jag ska inte säga att jag var mobbad eller så – men nog ansågs jag allmänt som lite udda. Mina antagonister, och de var inte få, kallade mig allehanda öknamn i akt och mening att smäda. Nittiograders (luggen – mamma klippte mig), göteborgarn (oklart varför detta var ett öknamn men kom sig av familjens återkommande semestrar på västkusten) Jesus (jag sjöng i kyrkokör) och så till sist fredrikadolfhitlersson. 

Jesus vs fredrikadolfhitlerson

Det sistnämnda är intressant. Varför kallade man mig så? Jag minns att jag blev ledsen för jag visste ju redan som liten att Hitler inte var något bra. Det hade far, som är mycket intresserad av andra världskriget, berättat.

Namn och arv/miljö är annars intressanta saker. Att Adolf är ett tyskt namn som betyder ädel varg var inget jag slängde i synen på mina belackare. Nej, jag teg och led medan jag i tysthet drömde om ett mäktigt vapen att slå tillbaka med.

Och med tiden fann jag ett: kunskap.

Adolf Hitlers far, Alois, var en hård man. Så hård att Adolfs halvbror Alois Junior snabbt rymde hemmet och småningom hamnade i Liverpool (under en tid drev han även en restaurang i Berlin som på grund av det berömda släktskapet blev ett kultställe som ivrigt frekventerades av SS-eliten) där han 1911 fick en son, William Patrick Hitler.

Strax efter att Hitler blivit kansler tog denne William Patrick kontakt med sin berömde farbror och fick via honom ett jobb på en bank. I övrigt struntade Hitler i honom eftersom han avskydde nepotism och, sin mor undantagen, inte brydde sig om sin släkt. Det var duglighet, inte börd, som gällde för farbror Adolf. (Han beordrade SS att rensa de österrikiska arkiven från hans barndoms spår efter att Österrike annekterats.)

William Patrick var dock missnöjd med sin lott och hotade att avslöja detaljer om Hitlers familj och barndom (som delvis motsade den bild denne själv givit i Mein kampf) om han inte fick högre lön. Utpressningen lyckades. Han fick faktiskt högre lön och bättre sysselsättning (bland annat som bilförsäljare på Opel) men knappast det liv i sus och dus som han önskade.

Bitter och besviken flyttade han 1939 till USA där han lät sig intervjuas mot betalning i artiklar som Why I Hate My Uncle och To Hell with Hitler. Under krigsåren bedrev han en lukurativ verksamhet som föredragshållare med påhittade historier om Hitlers orgier som skulle ägt rum på residenset Obersalzberg. (Vissa av dessa skrönor har överlevt ända in i vår tid och den som vill få den verkliga bilden av det tämligen torftiga hov som fördes i Führerns krets kan läsa hans sekreterare Tradl Junges memoarer eller Albert Speers dito.)

Efter kriget bytte William Patrick sitt efternamn (liksom sin far) till Hiller därefter ändrade han det igen till Stuart-Houston. Han talade aldrig mer offentligt om sin farbror. Han bosatte sig på Long Island, New York, gifte sig och fick fyra söner: Alexander Adolf, Louis, Howard och Brian.

William Patrick gick ur tiden 1987 som något av en gåta. Han var en motsägelsefull man och vi vet inte om han var övertygad nazist eller inte. Han deltog förvisso i partidagar och dylikt under 1930-talet men som det verkar mest av opportuna skäl – han blev aldrig aktiv nazist. Han deltog senare i kriget på USA:s sida som matros. Samtidigt döpte han sin förstfödde son till Adolf.

Sönerna lever vad jag vet fortfarande (utom Brian som dog i en bilkrasch 1989) och den siste av dem är endast fem år äldre än jag själv. De bor fortfarande på Long Island, Adolf är socialarbetare för vietnamveteraner och de övriga driver en trädgårdsfirma. Ingen av dem har barn vilket gör att deras släktgren dör ut med dem. En sägen gör gällande att de ska slutit en pakt för att inte föra Hitlers blod vidare, något som förnekas av den äldste brodern Adolf.

Varför skriver jag om det här? Spårar jag måhända min egen barndoms frustration i ett olycksaligt efternamn? Nja, det här med efternamnet är tämligen enkelt. Farfars far hette Adolf Nilsson. Vissa av farfars syskon tog Nilsson, andra Adolfsson. En ålderdomlig stavning av Adolf är Adolph och båda förekommer i arkiven. Man gjorde helt enkelt som man ville, på den tiden. Vissa i släkten heter fortfarande Nilsson, andra Adolfsson, Adolphson eller Adolphsson.

Några av släktingarna på 1800- och tidiga 1900-talet utvandrade till USA, en viss Felix Nilsson exempelvis. Emigranter till nya världen klev ofta i land inte långt ifrån Long Island.

Så, påminner jag mig om i ett försök i att landa denna i mitt eget tycke lite märkliga bloggpost, jag kanske helt enkelt borde fokusera på något av mina andra smeknamn från 1970-talets mitt: Jesus. För hur det än är kan man inte enbart skylla på arv och miljö när det kommer till den vuxnes gärningar. Det handlar om val och handlingar begångna utfrån vissa förutsättningar.

Ett namn betyder mycket. Samtidigt är det viktigt att forma människan bakom det. Jag övar ibland detta med mina elever. Vem som helst kan öva sig i det – det är väldigt enkelt.

Prova att med jämna mellanrum ställa dig upp i en offentlig miljö och högt säga vem du är. Och gör det som om ditt namn verkligen betyder något för dig. Ingen ska behöva skämmas för saker släktingar eller landsmän har gjort. Det är bara en lumpen härskarteknik att ta till sådant. Det är därför jag tycker den där övningen är bra. Övningar av det här slaget höll man förövrigt inte på med i skolan på 1970-talet, ska sägas.

Jag är numera trygg i mitt namn. Det gick rätt fort att komma över den lite jobbiga perioden på mellanstadiet. Jag vet numera det mesta som är värt att veta om mitt ursprung förutom gällande Chicago-släkten, vilken alltjämt lockar mitt intresse.

Post scriptum: Jag minns henne ännu, den gamla damen. Hon som stod före mig i kön för att betala notan på en restaurang. Hon skulle just signera kvittot. Servitören var stressad och manade på: jaja – sätt en kråka bara! Damen hejdade sig och fixerade vederbörande strängt:

En kråka? Det är min namnteckning vi pratar om!

Källor:

Det är fascinerade vad kan få fram genom några klick på internet. Men jag vill inte länka i detta känsliga ämne – jag har redan nämnt några källor i texten. Det finns också flera biografier om Hitler men Bengt Liljegrens är väl värd att läsa för en nyfiken.

Foto, Personligt

bild 46 – kålsupare

av adolphson

Att kålsupa innebär att man äter kålsoppa.  Lika goda kålsupare är ett bildligt uttryck som innebär att en eller flera andra personer är likställda – fast på ett negativt sätt. Det handlar om uppfattningen att de andra är lika dåliga som jag, och inte på något sätt bättre.

Att supa innebar i äldre tid att man sörplade. Taskigt bordskick, helt enkelt. Översätter vi detta innebär uttrycket att man sörplar sin kålsoppa precis lika mycket, snyggt eller litet som någon annan och att att man varken gör det bättre eller sämre än någon annan.

Enligt traditionen tillskrivs uttrycket hertig Karl som ska ha myntat det år 1599 då han till någon i den kungliga kretsen ska ha sagt: 

Så borde ock lika bröder ware lika kålsupare.

Man kan se olika på historien, som bekant. Vilket skick man använder vid det historiska matbordet, så att säga.

1935 gick ännu Statens institut för rasbiologi på högvarv och inför den stora utställningen i Stockholm samma år gick man ut med en efterlysning. Alla som kunde påvisa släktskap med en viss Stormor i Dalom uppmanades via dåtidens mediala kanaler höra av sig. 

Margareta Hansdotter, som denne Stormor egentligen hette, var prästfru i Leksand på 1600-talet och hade 1935 cirka 10 000 efterlevande och var anmoder till många kända svenska släkter. Bland dessa hade många också blivit framgångsrika. Där märks familjenamn som Arborelius, Geijer, Holmgren, Key, Munktell, Staff med flera. 

Institutets chef, Herman Lundborg, drog därför slutsatsen att Stormor måste ha besuttit goda gener vilka skapade det han uppfattade som en äkta (rejäl) svenskhet. Han ville bevisa att släktingarna ärvt Stormors goda karaktärsdrag och själsegenskaper och därför betytt mycket för sitt land. 

Många var det som skickade in bilder och berättelser om sig och sitt släktskap med Stormor, många ville få det bevisat vilka goda gener de var sprungna ur. 

Min egen stormor bodde visserligen i Dalarna större delen av sitt liv men härstammar från Styrsö i Göteborgs södra skärgård – som strängt taget ligger i Västergötland.  Vad har detta arv gjort med mina gener, tro? Har jag månne ärvt något av mormors och morfars stränga kynne? Och hur är det med exempelvis min bror?

Ingen aning. Men troligtvis inte så mycket. Vi är förslappade livsnjutare båda två. Man pratar visserligen lite skämtsamt i släkten om ”tången-läppen” efter en del av ön som heter Tången och varifrån vi på mormödrenet stammar. Vissa i släkten har tydligen en speciell form på läppen. Kanske salig moster hade den, tror jag. 

Jag hörde nyligen någon intervjua en fiskare på västkusten. Jag stannade upp och lyssnade intensivt. Inte på vad han sa, egentligen, utan hur han sa det. Jag tycker nämligen äkta bohuslänska är Sveriges vackraste dialekt. Kanske beror det på att jag växte upp med en morfar som talade klassisk sådan. Låt vara att den väl blivit lite utslätad efter ett liv på haven och ett halvt sekel boendes i Göteborgs skärgård.

Men ändå. Jag blev alldeles varm, go och glad av att höra den varma bohuslänskan talas igen. Det finns en man på Järnia här i stan som också pratar så. Jag går ibland dit enkom för att få höra den. 

Under höstlovet tog min bror sina och mina barn (ingen liten sak för kännedom – fem tjejer i åldrarna 3-13 år) till badhuset. Där iakttogs de (inte på något sätt märkligt) av en bekant till mig. Hen berättade att vederbörande sett mina tjejer tillsammans med en annan familj.

Jag förstod att de var kusiner för de var liksom stöpta i samma form

Bild 46. Min bror och jag. 

Vi har kramats av samma mamma, som Pontus & Amerikanarna sjunger. Alldeles nyss har vi kramats av henne, faktiskt, strax innan bild 46 tas. Det är sommaren 1978 och vi ska ut och resa – till mormor och morfar (så klart) på Styrsö.

Vi är uppställda i den prunkande trädgården vid huset på Hasselvägen 28, Hälsninggården, Falun. Jag minns faktiskt fototillfället. Kanske kan den som känner oss väl tycka sig ana något av våra kommande vuxna personligheter i bilden. Själv nöjer jag mig med att konstatera att den avgörande skillnaden mellan oss senare i livet består i att jag aldrig riktigt växte ifrån det här med Club blaser. 


Nej, jag tror inte på att överföra genetik på sociala sammanhang oavsett om det handlar om klass eller ursprung. Huruvida man är framgångsrik eller inte har att göra med vilka förutsättningar man fått, hur man fått börja sitt liv. Generna, anlagen, kan ha med ärftliga sjukdomar och tillstånd att göra – men ska inte ligga till grund för en placering i ett visst socialt fack.  

Ju mer lika dessa förutsättningar varit för var och en desto mer gemensamt har man och detta arv kan vara skönt att falla tillbaka på när det blåser snålt. Det klart, detta är ingen naturlag – ibland sviker ju de allra närmaste också. 

Men, det är så här det känns för mig. Och jag försöker överföra något av det till mina egna barn. Liten och stor måste ta hand om och stödja varandra på lika villkor – präntar man in det ligger det kvar in i vuxenlivet. Skulle något hända med mig och barnens mor litar jag på att min bror tar hand om mina flickor precis som sina egna. Jag har bett honom om det och det var inga konstigheter – en självklar sak. Självklart – men sluta vara makaber, sa han bara. 

Denna insikt om vikten av grundläggande trygghet härstammar från min personliga Stormor, hon som är fotografen till bild 46, men inte från hennes. Se där bevis för att denna min högst hemmasnickrade tes bygger på social konstruktion snarare än geners ärftlighet. 

När skiten träffar fläkten, eller för all del när solen skiner, vill man ju inget hellre än att sörpla soppa med någon som utan åthävor sörplar som en själv. Svårare är det inte. Och går det så nog super jag gärna (soppan) tillsammans med någon som kramats av samma mamma. 

Källor:

Hagerman: Käraste Herman 

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik, Skola, Språk, Uppsala/V-dala

bild 42 – katarsis

av adolphson

Katarsis är ett grekiskt ord som betyder ”rening” eller ”rensning” med sitt ursprung i ordet katharos, som betyder ”ren”. Det var Aristoteles som använde termen inom teatern i betydelsen att tragedin är en genre som själsligt renar oss.

När vi ser en pjäs, eller film, innebär katarsis det vi upplever efter pjäsen eller filmen. Den här känslan är viktig då den hjälper oss att bearbeta tillvarons små och stora jävligheter. Genom gestaltningen på scenen kan såväl skådespelare som publik bearbeta sina känslor från verkliga livet för att kunna gå vidare i tillvaron.

Steget är inte långt till terapi. Inom psykoanalysen talas det om kathartisk metod för att beskriva en omvälvande och helande insikt hos den som genomgår terapi. Metoden innebär att patienten på olika sätt återupplever och avreagerar sig (bearbetar) en traumatisk upplevelse.

Det är kanske därför rätt många människor trivs på en scen eller att konsumera det som framförs på en sådan.

 

Far börjar bli årsrik. Det går kanske lite långsammare samtidigt som han är som han alltid varit. Han tittar lite frågande på mig när jag tålmodigt förklarar att poängen med en mobiltelefon är att man faktiskt svarar i den.

Ja, det skulle väl vara för din skull då säger han lakoniskt.

Far lägger däremot gärna ut texten om förflutenhetens landskap. Jag har tidigare nämnt hans sorg över att farmor inte lät honom lära sig spela piano med motiveringen att det inte var någon framtidsbransch eftersom ljudfilmen kommit till stan. (Tills för inte så länge sedan före detta tillfälle hade man haft livemusik av piano på biograferna varför han då, alltså förr, kunnat försörja sig som pianist där. Genom ljudfilmens intåg var det inte längre en framkomlig väg, så av pianolektionerna blev det intet.)

Så tänkte farmor. Jag tror inte det beror på att hon inte uppmuntrade sina barn att följa sina drömmar. Det handlar nog istället om överlevnadshorisont – farmor var en norrländsk bondkvinna född vid förra sekelskiftet. Hon hade en annan inställning till nöd, utvandring, klassresor och rösträtt än jag.

Far kompenserade för detta, har hans syskon berättat, genom att på hög volym om söndagarna lyssna på radioteatern. RADIOTEATERN GEEER… Det är väl också en sorts uppror, tänker jag.

Härförleden förvånade mig far på nytt genom att gå igenom sina teaterroller som han fick senare i livet. Sång och teater såg jag honom som barn aldrig framföra – däremot ofta festliga tal på middagar. Som det visade sig var hans, enligt egen utsago, paradroller följande.

I HC Andersens Kejsarens nya kläder spelade han krigsministern. Enligt far en tyst roll, alltså HELT utan repliker, och därför inte så rolig. I Lars Levi Læstadius Sönderslagen spegel framförde han adjunkten Fredlander och i Eugene O’neils Ljuva ungdomstid spelade han den försupne journalisten Sid Davies. Den rollen tyckte han om.

Dessa roller framfördes på scenerna vid Ljungskile Folkhögskola och Socialhögskolan i Stockholm. Man får konstatera att det är rätt tunga roller i relativt tunga dramer han framfört under sin karriär. Eller? Arkiven ger delvis en annorlunda bild:

 

teaterpappa
Far längst till vänster i ”Kejsarens nya kläder”

 

Äpplet faller inte långt från trädet.

Nog har jag tillbringat mycket tid på scener i mina dagar – men aldrig inom teatern. Kör och tal, javisst. Men aldrig teater. (Men det ska sägas – min röst gör en sen karriär. Den har nu används flera gånger av Esteterna på min skola. Senast gick den till final på Stadsteatern i Stockholm. Eller, okej, produktionen där den förekommer ((som nyhetsuppläsare)) gjorde så).

Nedan syns min enda huvudroll – hittills, nota bene – som Gustaf Vasa i ett spex på V-dala nation i Uppsala. Salig mor och moster var där och vi var nog alla efteråt överens om att det här med teater kanske inte riktigt var min paradgren. Men det var ju roligt att jag försökte, tydligen.

 

 

Dotter 1 har hittat hem i livet. För andra året i rad har hon i Kulturskolans regi varit med i musikal. I år spelade hon en apa i en variant på Aladdin. Detta innebär att hon får öva drama, dans och sång under professionell ledning.

Jag kan av egen erfarenhet säga att man växer av att stå på scen. Och den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i ordets sanna bemärkelse verkligen en människa. Var scenen ligger, och hur den ser ut, är däremot en helt annan fråga.

 

32104544_10156057004245617_1727473040867983360_n

 

Jag är avundsjuk på Dotter 2. Iallafall när det kommer till sång. Hon har da shit, som man säger. Jag försöker verkligen att inte överföra mina egna drömmar på barnen – men hon har så infernaliskt lätt för sig när det kommer till musik. Nedan syns hon i Musikskolans musikal ”Låtbåten” och ytterligare längre ner när hon trakterar sitt instrument. Hon är mycket engagerad i sin kyrkokör, också.

 

låtbåten

 

33873817_10156104526495617_3098949277796270080_n

 

En sund själ i sund kropp, heter det ju. Jag kämpar visserligen också med att få mina flickor att utöva någon form av idrott, mest för balansens skull. Men jag tror verkligen livet blir en aning ljusare om man fyller sin själ med lite katarsis, nu och då.

Med det sagt säger jag att regeringens förslag om ett obligatoriskt estetiskt ämne i gymnasiet är en god idé. Precis som det är bra med obligatorisk idrott på schemat under alla tre åren.

För folkhälsans skull. Leve folkhälsan. Leve kulturen,

Leve alla – länge och väl.

 

Relaterade blogginlägg:

bildningsideal

musiken

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 13: hokus pokus

av adolphson

Hokus pokus (filiokus) är en sorts barnslig trollformel som är känd sedan 1600-talet, möjligen är den ännu äldre. Formeln är en förvanskning av de latinska orden i inledningen till nattvarden som dåförtiden även i Sverige framfördes på latin: Hoc est enim corpus meum.  Fritt översatt blir det detta är min lekamen – tillägget filioque betyder och av sonen vilket är en del av den kristna bekräftelsen av sin tro. Förmodligen uppkom ramsan när prästerna läste mässan på latin och folket inte förstod mer än att orden var betydelsefulla. I dag kan något kallas hokus pokus om det anses tvivelaktigt eller påhittat, ett uttryck i stil med gallimatias eller nonsens. Men det är också en fras som används av magiker, oftast barn, i samband med att trolleritrick framförs. Jag vågar dock påstå att det för mina barn framstår som ett tämligen ålderdomligt, för att inte säga obegripligt, uttryck. Men helt off pist är det inte, enligt min mening.

När brödet ges under nattvarden yttrar prästen frasen detta är min kropp och på latin blir det hoc est corpus meum. Prästen ger därmed ord för den religiösa innebörden att mottagaren får del av miraklet. Jesus led och dog på korset för alla våra synders skull och genom nattvarden får alla del av frälsaren. Övertygad kristen (vad det nu innebär) är den som tar emot nattvarden. Ur detta uppstod som sagt uttrycket hokus pokus (filiokus!). Gudomlighet kan dock ta sig olika uttryck. Nattvarden kan enligt somliga, Ingmar Bergman gestaltar det genom smultronscen i filmen ”Det sjunde inseglet” exempelvis, ta sig många uttryck.

Så här på fars dag har jag haft ett samtal med far. Fadern, sonen och den heliga ande. På ett personligt plan får mor anta den symboliska rollen av den heliga ande och som en konsekvens av att vara mest präglad av henne i min uppfostran har jag inte så många minnen av far. Som barn alltså. Som vuxna delar vi många fina minnen. Han fanns där i bakgrunden, dammsugandes eller jobbandes. En sak jag dock minns är den turkosa stenen i trädgården på baksidan på vår gata Hjortronvägen 17 i Hälsinggården. Det var en liten irriterande sten i gräsmattan som stack upp. När den likt isberget i Titanic under ytan visade sig allt för stor för att grävas upp löste far det på ett för honom karaktäristiskt vis. Han målade stenen grön. Hokus, pokus, filiokus.

Väder och vind hade sin inverkan och med tiden blekande den gröna färgen till turkos. Det blev en principsak för far som som trots omgivningens gyckel vägrade måla om eller gräva upp den. En natt sov jag och far i mitt indiantält. Det var ett sånt tält som många barn hade på 70-talet och det var superspännande. Far somnade tämligen omgående i sin stora jacka och med större delen av kroppen utanför tältet – men inte jag. Jag fann det dock mycket rogivande att ligga där och titta på den turkosa stenen. Tänk om den finns kvar som en milstolpe från min tidiga barndom. Men jag kommer aldrig att besöka Hjortronvägen 17:s baksida för att ta reda på det. För tänk om stenen är borta. Jag är inte säker på hur jag skulle ta det.

Nedan syns jag och salig mor på bild på Hjortronvägens framsida. För även om mor aldrig, vad jag hörde, uttalade sig om den turkosa stenen föredrog hon ofta framsidan (som är västkusten). Far minns inte, eller som han uttrycker det, det är diffust.

Jag och mor

Efter att familjen flyttat in till stan och de hårda gruvdrängarna på Elsborg gjordes nya bekantskaper. En familjevän brände hemma och gillade att bjuda far samtidigt som vederbörande tog ett fotbad och jag tittade på ”Kampen om Colorado” på VHS. Far tyckte illa om hembränt så han brukade diskret hälla ut groggarna i värdens fotbad. Ofta avslutades kvällarna med hur värden fryntligt utropade hur mycket bättre hans fötter mådde efter kväll med far. Hokus, pokus, filiokus.

Far pladdrar på i vårt samtal. Han berättar att det var svårt för honom och salig mor att skaffa barnvakt – de blev helt enkelt tvungna att skaffa TV2 först. Ungefär ett år före min födelse startade tvåan sina sändningar och den som inte hade kanalen hade tämligen svårt att få barnvakt. Jag upplyser far om att idag rör sig debatten mer om utbyggnaden av snabbt bredband i glesbygden. Regeringen ska visst sätta fart på den utvecklingen, säger den. Hoppas den gör så, håller far med. Hokus…

Så gick tiden och jag själv blev far. När jag var föräldraledig och skulle byta blöja på min äldsta dotter hade jag ibland lite svårt för stanken. För att mildra obehaget satte jag på Bach och tände rökelse som jag för ändamålet inhandlat på Indiska. Far förvånade mig. Ska du ha hjälp och rensa henne! utropade han glatt och skred till verket – inte utan viss fallenhet kom det att visa sig. Jag hörde honom småprata lite med sitt barnbarn – oj, det var ett rejält lass, nu ska vi se…  Jag kunde inte riktigt förutse denna händelsekedja givet hans kön och generation. Hokus, pokus…

Det har just varit höstlov. Eller läslov, som Vildvittrornas lärare kallar det. Själv var jag under min skolgång bara ledig två extra dagar över allhelgonahelgen. Far gillar dock benämningen läslov, säger han. Mycket bättre än potatislov eller lingonlov som han själv upplevde. Och så fick ha ta med extra lingon till skolan också. Det var ju i och för sig bra, menar han, för de hade ju så mycket lingon i hans familj. Man måste dela med sig, vetuväl, menade han innan han gick och vårt samtal avslutades.

Läslov, potatislov, lingonlov eller höstlov kan kanske kvittar lika. Som lärare jobbar man ikapp under loven. Jag tände under allhelgonahelgen ett ljus till minne av den heliga ande, i min tillvaro alltså salig mor. För det gör jag ju nu och då. Men jag föredrar att leva i nuet så jag sluter jag ögonen och tänker på någon annan. Hokus pokus filiokus. 

Foto, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 33: lycka

av adolphson

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 under min egen uppväxt.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på. Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan? Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Mange? Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning. Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar exempelvis gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då. Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer. Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad. Rå styrka betalade sig, som nästan alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang. Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden. Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma. Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit. Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

skumpahåkan

Foto: Gunnar Sjögren

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

Foto, Personligt, Spännande människor

bild 28: black dog

av adolphson

Black dog. Det var så Winston Churchill kallade sina återkommande perioder av svårmod. Det har antagits att den stora talaren och ledaren led av någon form av bipolär sjukdom och att detta tillstånd faktiskt bidrog till hans framgångar. Benämningen Black dog antyder att Churchill på samma tillgivna sätt såg på sina återkommande depressioner som man kan se på ett gammalt kärt husdjur. Alltså som en trogen, självklar följeslagare. Vi bär kanske alla med oss våra metaforiska svarta hundar. Min är helt klart minnet av människor som lämnat alldeles förtidigt. Sommaren 2017 innebär en del tveksamma jubileum därvidlag.

Den 4:e juli är det 20 år sedan salig mor lämnade mig. 20 stormiga, lyckliga och händelserika år har förflutit. Men också 20 år av en ständig, dov, saknad. För bli lite klichéartad: den första bilden (nedan) är verkligen spot on salig mor. Så här såg hon nästan alltid ut. Jag behöver ingen annan bild för att minnas henne och jag har den alltid inom räckhåll.

Jag lyfter också fram ur minnet ett citat som bara är några år gammalt. Det var en kväll efter att jag hade uppträtt för en damförening här i stan där salig mor en gång var medlem. Efter framförandet kom en kvinna fram och tackade: Tack för att jag fick minnas Anita. Du har hennes ljus i dig. Det kan vara bland det finaste någon okänd sagt till mig.

Helena. Idag skulle du fyllt 40 år. Det hade firats stort, är jag säker på! Men för mig var du inte Party-Helle i boa och glitter. För mig var du också en person som jag hade ett särskilt band till. Om jag på något sätt tyckte att jag svek dig så var det nog att jag inte fanns bättre till hands när du började plugga i Uppsala. Men det slutade ju så bra det kunde i det du gick i mammas fotspår. De två följande bilderna är typiska. I källaren hos släkten i Göteborg eller i vårt hus på Engelbrektsgatan. Min klädsel på bild 2, jeans och scarf, är väl dock något tveksam, kanske.

Mamma finns alltid med mig varför jag idag tänker mest på dig, Helena. Och jag föredrar att uppmärksamma födelsedagar framför dödsdagar. Jag sluter ögonen för en stund – och ser dig framför mig. Jag ser dig en solig men blåsig dag på Styrsö i din morgonrock, framåtlutad i blåsten stretar du målmedvetet på mot morgonbadet.

Ett särskilt fint minne är när jag ser dig fem år gammal på gården Luras i Grangärde med händerna för öronen och ögonen hårt hopknipna nervöst vaggades fram och tillbaka. Jag kramade om dig och du blev åter lugnad från den inbillade faran, vad den nu kunde bestått i. Jag ser dig som tonåring ligga på din säng och kasta en liten boll upp och ner, jag ser dig servera bacon på ett frukosthak i Dorking, jag ser dig njuta bekvämt avslappnad i en solstol och jag ser dig med ett av mina barn i famnen på dopdagen. Till sist jag ser jag dig svårt sjuk, men ack så tapper, på en sjukhussäng inväntande det oundvikliga slutet. Jag minns att jag gjort vad som helst för dig då, om jag kunnat.

Det slår mig också så här i efterhand att jag i mina minnesbilder hela tiden ser dig leende. Slutligen ser jag oss båda under de minuter vi fick ensamma tillsammans, utan sjukpersonal, talrika vänner eller andra familjemedlemmar, under din sista tid. Vi fick en stund att se varandra i ögonen, kramas och säga de där förlösande orden: ”det är okej.” Allt som varit och att du snart inte finns mer. Det är okej, sa vi. Mer behövdes inte. Vilket värdigt slut, ändå. Så fint, så starkt.

För det kommer jag alltid älska dig på samma sätt som jag tänker på vår mamma. Så länge jag finns finns du. Så länge mina barn och kanske deras barn finns, finns vi – både du och jag. Sen kan det kvitta lika, kanske. Släkten följa släkten gång. En av mina döttrar heter delvis som sin farmor och den andra delvis som sin faster. Jag hävdar att det faktiskt inte enbart är dåligt att ha sällskap av en black dog genom livet. Man lär sig att leva, hantera och vårda den. Man lär sig samtala med den, plocka fram vackra minnen, som de jag beskrivit och publicerat ovan, som sällskap på vägen framåt. Winston Churchills benämning på ett svårmod på, och emellanåt över, gränsen till sjukdom är mycket insiktsfull.

Jag avslutar med en bild från den finfina restaurangen Två Rum och Kök. Den måste vara tagen på Helenas 25-årsdag. Så måste det vara eftersom 30-årsdagen firade vi ute på Fjäderholmarna i Stockholms skärgård. Malin tog den här bilden och jag, förutom det faktum att jag ser ut som ringaren i Notre Dame, gillar den. Vi är så glada, mätta och, för att låta nästan makabert cynisk, levande. Hur det än är med svarta hundar och grejer så föredrar jag att göra som benämningen löd i kamerans begynnelse: att ibland frysa tiden. Men jag lever i nuet. Och det är banne mig helt okej. Men idag minns och tänker jag på henne som inte fick fylla 40 år.

Leve du.

Foto, Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Skola

Bild 26: premiär

av adolphson
Bild 26: premiär

I veckan var det dags! Premiär! Min förstfödda, Mina Anita Margareta, skulle begå scenpremiär på Dalateatern. Genren? Musikal, förstås. Och vad avser premiärnerver så var det nog mer hennes fars som var rejält i darrning.

Det ska väl erkännas att jag haft mina funderingar om vilka aktiviteter mina barn ska ägna sig åt. Idrott är väl bra. Musik mycket viktigt. Vi är ju en musicerande familj, bevars. Jag menar, en potentiell läsare hör ju. Så enfaldigt, åtminstone normstyrt, för att inte säga fördomsfullt, resonerat. Vem är jag att förutbestämma mina barns kommande liv? Jo, deras pappa. Mannen i hemmet, han som bär byxorna i familjen. Nonsens. Men pappan deras, det är jag. Vilket ansvar. För egen del har jag alltid älskat scener, att få framträda, uppträda, så länge jag också fått välja form för framträdandet. För mig har det sceniska alltid handlat om vokaliserande – antingen genom sång eller tal. Under dessa omständigheter känner jag mig alltid bekvämt säker. Och visst är det en njutning att få framföra något som andra förhoppningsvis får ut något av. Det har därför hänt att jag då och då försökt öva mina döttrar i offentligt talande. Jag möter ju så många ungdomar och vuxna, har jag resonerat, som har stora problem med detta och jag har för länge sedan insett fördelarna med att någorlunda (eller till fulländning) behärska vardags- eller arbetslivsretorik.

Därmed inte sagt att jag själv är så framträdande inom dessa genrer. Och… det finns olika sätt att uppträda, som sagt. Jag är på många sätt glad att jag har döttrar. Visst älskar väl alla föräldrar sina barn och visst hade jag naturligtvis älskat ett par söner lika mycket. Men vilket enormt ansvar som följer med att vara förälder till pojkar. Det är nästan läskigt, när jag tänker närmare på saken. Som min gamle ungdomsidol Mauro Scocco relativt nyligen sa: ett föräldraskap innebär att minimera den skada alla föräldrar tillfogar sina barn. Även om Mauro spetsar till det lite så handlar uppfostran av tjejer som jag ser det mycket om att uppmuntra mod, självkänsla, att kräva sin rätt, inte acceptera orättvisor samt att behärska ett visst mått av självförsvar.

Att uppfostra killar innebär mycket mer att få dem att vilja och kunna ta ansvar för en norm som (oftast) andra pojkar och män står/stått för och att därmed ibland gå emot det egna könet samt att livet igenom se det som naturligt att avstå från en privilegierad tillvaro och orättvisa fördelar som deras könsidentitet förser dem med. Ujujuj. Som om det inte var svårt nog att vara förälder.

Det har varit temadagar om jämställdhet på skolan. Mycket intressanta dagar där normer diskuterats och vänts och vridits på. Status, exempelvis, kopplat till norm, är intressant att diskutera. Hur lätt är det för en kille på en praktisk utbildning att på det offentliga dansgolvet bjuda upp den i hans tycke snyggaste killen på natur? 

En annan sak: de elever som aktivt väljer bort att delta under dessa dagar – vad säger man till dessa? Nja, jag har som princip att aldrig skälla de frånvarandes frånvaro på de närvarande. Även om de frånvarande har alla tänkbara goda skäl som ursäkt för sin frånvaro säger detta också något om synen på genus i samhället. Man kan säga tusen gånger att man är för lika villkor mellan könen men när det kommer till att prioritera verkligt engagemang så talar de tomma stolarna sitt tydliga språk. Frånvaro är också en sorts ställningstagande.

Förresten, som Saraclaes påpekande: man är en begränsning när det gäller normer – använd istället jag eller människa. Eller för att fortsätta citatkastningen så tycker jag också att det Anders Borg en gång sa är en bra sak när han förklarade varför han var feminist: För att jag kan räkna.  Vad han politiskt lade i begreppet feminist låter jag dock vara osagt. Och han med, kanske. Efter föreställningen på Dalateatern befann jag mig – som alltid när jag upplevt en föreställning där människor totalt hängivit sig för min skull –  i ett inre tillstånd av stor ödmjukhet inför det jag fått uppleva.

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är verkligen en äkta människa i ordets alla bemärkelser: han, hon eller hen. Gammal som ung. Oavsett verksamhet. Det är genom kulturen vi visar varför vi egentligen finns till. Det är kulturen som definierar oss som människor. Även om vi vuxna uppmuntrat och stöttat engagemanget i musikalen så funderade jag ändå lite efteråt över det här med att jag har haft uppfattningar om vad mitt barn borde ägna sig åt. Det viktigaste jag kan göra med den tid mina barn vill leva tillsammans med mig är att hjälpa dem att anpassa sig till det Sverige som finns i dag, här och nu.Det gör jag knappast genom ålderdomliga uppfattningar om vad de borde ägna sin fritid åt. Det får de väl för tusan bestämma själva.

Eller som jag brukar säga till mina kvinnliga elever på tal om varför det är särskilt viktigt för dem att engagera sig i diskussionen på lektionerna: I hela deras liv kommer de nämligen att vara omgivna av snubbar som oombedda kommer att prata och babbla – allt som oftast på deras bekostnad, tid eller möjligheter. So dont let them. Det är lika bra att börja öva sig i att snacka även om historia (märkligt nog) kanske inte är deras favoritämne.

Till sist: titta på bilderna. Se vilken glädje och värme de utstrålar. Se så kul hon har. För mig bevisar det faktum att glöden tar sig igenom en mobilkamera att verklig glädje, skönhet och kärlek kommer inifrån. Och där inne är vi ju alla i stort sett lika. Konsten är lång, livet är kort, som Hippokrates sa. Alla bilder är publicerade med huvudpersonens nådiga tillåtelse. Jag har ju uppträtt för massor med folk. Hur många tror du kollar din blogg, liksom?

Jag älskar dig, lilla tjej.

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

En skägglös dundergud

av adolphson

Lagom till hundraårsminnet av Karl XII:s död skrev Esaias Tegnér sin kända dikt Kung Karl den unga hjälte, han stod i rök och damm…den kom också att tonsättas några årtionden senare och sjungs, hör och häpna, än i dag. Vurmen för hjältekonungen, eller tokdåren om man nu föredrar det, tycks hur som helst svalnat på senare år. Min favoritfras i dikten/sången, som alltid får mig att brista ut i gapskratt, lyder annars Lugn stod han mot Europa – en skägglös dundergud. 

Vi har väl alla våra attiraljer eller attribut. Mitt skägg är min akilleshäl. Utan det går det som för Simson. Jag har burit det sedan tidigt 1990-tal och de få gånger de åkt av vankas alltid missnöje i hemmet. Min fru säger förövrigt att jag saknar respekt för pengar. Som nyss när jag kom hem med en alldeles för dyr champagne. Jo, man skulle kunna tänka sig att det är säsong för dylik dryck så här års – men det är faktiskt inte skälet till att jag köpte den. Jag bara gjorde det. Så hon har nog rätt, min fru. Personen framför mig i kön fick visa leg. När det var min tur utbrast personalen, det var min favorit-systemperson, men det behöver inte du Fredrik! Jag replikerade muttrande att det utan tvivel måste bero på skägget. Personal-personen höll med och berättade vidare upplysningsvis att så fort man fått silverstänk i skägget är man på andra sidan leg-gränsen. Om det vore sant skulle jag inte behövt visa leg sedan 13-årsåldern fortsatte jag lite småsårad munhuggandet vilket vid det här laget började dra till sig viss uppmärksamhet. Det tyckte han före mig, han som fick visa sitt leg, var roligt.

Annars är den bästa beställning jag gjort på Systemet när jag skulle köpa en massa skumpa till en fest. Jag köpte tjugo flaskor av bästa märke och ställde dit en Falcon Export. Ja, frugan lär ju ha sitt å svarade jag den frågande blicken. Nu var inte det riktigt sant men sedan dess verkar den där system-personen gilla mig.

Sedan skulle jag klippa mig. Frisören, trots min försäkran om att det inte på något sätt var nödvändigt, ägnade mitt skägg övernitisk hänsyn och vård. Stylism, klet, smet, sax, trimmer och rakblad. Plock och pet. Det tog tio minuter att klippa sig och en timme att fixa skägget. Jeez. Det blev lite dyrare men nu känner jag iallafall skäggvårdens inneboende väsen. Något jag klarar mig utan framgent. Jag längtar förövrigt till den dag mitt skägg är helvitt. Jag vet inte varför jag bara gör det.

Den skägglöse dunderguden hade en häst som hette Brandklipparen. Inte minst efter kungens död blev hästen mytomspunnen. Den har fått en minnessten rest över sig någonstans i Västmanland. Men det är inget mot Alexanders häst: Bukefalos. Världserövraren var så förtjust i den att han lät döpa en hel stad, Bukefalia, efter hästen. Bukefalia låg i dagens Pakistan men har aldrig lokaliserats av den moderna arkeologin. Vare sig Karl XII eller Alexander bar skägg. Huruvida de var hästallergiker eller åt hästkorv håller jag för osannolikt. Lik är de allihop. Eller kanske stoff.

Situationer, tider och kulturer har olika traditioner. I vår tid kan en excentrisk miljonär sätta på sig jumpadojor i olika färg och komma undan med det medan den som bär tofflor utomhus knappast kan vara vid sina sinnens fulla bruk. Det finns vissa saker man bara inte gör – som att halsa Blossa årgångsglögg direkt ur flaskan på en parkbänk i juni år 2017 eller retas med envåldshärskares hästar respektive skägglösa hakor. Fel haka bläddra, hade fungerat bättre på Karl X Gustaf eller kungen med världens bästa namn: Adolf Fredrik. I dokumentationen om konung Adolf Fredriks död står att läsa: Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg (semlor), surkol, rovor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin.  Gott slut, säger man ju. Sällan har det stämt bättre in. Greve Gabriel Oxenstierna verkar iallafall varit en man med humor i det han noterade att det är ej att omkomma på det mest mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd. 

Änte könsti, tänker jag samtidigt som jag blänger på den dyra skumpan och stryker med handen över mitt ännu så länge melerade skägg.

Historia, Personligt, Skola

Mellon

av adolphson1 kommentar till Mellon

Ibland arbetar jag med historiska murar som tema i mina kurser. Men så slog det mig att jag måste tänka lite mer positivt varför jag har varierat mig med ett nytt tema: portar.

När den antika grekiska kulturen spreds lämnade den efter sig spår som är tydliga ännu idag. Noga räknat är det faktiskt i mångt och mycket den mykenska kulturen (omkring 1500-1050 f.Kr) vi avser när vi pratar i termer som den antika grekiska kulturen. Det var kulturen från fastlandet, den mykenska, som blev den dominerande maktsfären och kulturen när den minoiska kulturen från Kreta under oklara omständigheter försvann. Kulturen spreds hur som helst, Mykene etablerade handelkontakter och Alexander krigade, långt utanför Greklands gränser. Ett känt exempel är den magnifika Lejonporten. Porten är stor: bara överstenen är drygt 4 meter lång, 2 meter bred och 1 meter hög.

 

De mykenska kungarna snodde motiv från den mesopotamiska kulturen. Det är det vi menar med hellenism: en eurasisk blandkultur. Den europeiska kulturens vagga är ett pussel av allehanda särdrag och kulturyttringar – ett faktum som rasister och protektionister ofta glömmer bort. Ett exempel är på ett sådant bidrag är alltså Lejonporten där två lejon och en kolonn är avbildad ovanför porten. Såvitt jag förstår är detta en entré till en grav (man säger ju sällan ”utgång” i gravsammanhang). En port mellan liv och död är ett vanligt tema i den mänskliga historien och litteraturhistorien. Portar och portaler som han förflytta någon mellan saga och verklighet, i tid och rum och mellan liv och död.

En annan känd port är Ishtarporten – entrén till den forntida storstaden Babylon. Porten, en av åtta ingångar till staden, och paradgatan som utgick från den vidare in i centrum byggdes av kung Nebukadnessar II (605–562 f. Kr.). Kanske är det den som inspirerade till den mykenska varianten? Ishtarporten låg i början av en muromgärdad processionsväg, boulevard skulle väl vi säga i dag, som var mellan 20 och 24 meter bred och med en längd på omkring 250 meter. Den var luxuöst utformad av sten och tegel och användes vid viktiga högtider som de vårliga nyårsfestligheterna. Ishtarportens väggar var utsmyckade med bilder av lejon, tjurar och drakar vilka symboliserade Babylons gudar. Lejonen är symboler för gudinnan Ishtar, himlens härskarinna, kärlekens gudinna och krigsmaktens beskyddarinna.

Den ormliknande draken framställer Marduk (också kallad Bel) stadens och fruktbarhetens gud som skänkte evigt liv. De vilda tjurarna symboliserar väderguden Adad. Totalt 575 djur täckte utsidan av Ishtarporten och ytterligare 120 vita och gula lejon täckte murarna längs processionsvägen fram till porten. Babylon var Babyloniens huvudstad och låg vid Eufrat i dagens Irak. Ett av forntidens mäktigaste riken ville med sin paradgata och entré manifestera sin storhet. Så som olika tider och samhällen alltid gjort. Den forntida besökaren skulle bli imponerad och slagen av vördnad. Eleverna brukar i uppgiften få leta likheter med arkitekturen i vissa av dagens huvudstäder som Washington, Oslo, Paris med flera.

Jag blir, när jag ser bilder och modeller, sugen på att få promenera in genom Shtarporten. Men som vanligt är jag hänvisad till den historiska kulissen. Porten och processionsvägen har rekonstruerats av de originalstenar som återfanns vid utgrävningarna 1899–1914. Hela rasket, inklusive fundamentet till porten, har transporterats till Berlin där det idag kan beskådas. Även denna sak brukar ingå i uppgiften: varför finns den den i Berlin? Vem äger egentligen forntida lämningar? Vilken nationalitet ska vi tillskriva Ötzi och Lucy? Kan man annektera månen på samma sätt som Conquistadorerna Amerika?

Så har vi till sist min egen lilla port. Det är inget märkvärdigt, egentligen. Det är porten som leder in till ett klassrum på Haraldsbogymnasiet som på den tiden hette H1C. Entrén till en lärargärning. Sällan har jag varit så nervös som när jag första gången klev in genom den. Det var i augusti 1998 och jag skulle möta min första klass. Jag var tveksam – var detta verkligen något för mig? Jag minns nästan alla eleverna från denna min första klass trots att de i år hunnit fylla 35 år. Ibland har jag övervägt att backa ut genom dörren igen men det är alltid något som håller mig kvar därinne i klassrummet. De få tillfällen jag har att maxa min Linkedin eller leta platsannonser slutar ofta med att jag istället chattar med elever, rättar prov och uppgifter eller tänker ut nya lektionsupplägg. Eller bloggar om mitt yrke.

Jag kan inte riktigt säga vad det beror på men nästan alltid hittar jag något positivt med jobbet. Ännu är porten alltså relativt tillsluten bakom mig även om jag ibland kastar en snabb blick bakåt. Det kanske helt enkelt förhåller sig på det viset att jag en gång för alla klivit in i min yrkesmässiga arkad varifrån jag helt enkelt inte vill återvända. Men… jag skulle ju aldrig bli som far – en som öppnade dörren till sin arbetsplats 1963 och klev ut 1999 och varligt stängde den efter sig. Vad heter ”vän” på alviska, nu igen? ”Mellon”

Och jag måste ju berätta. Jag har under hösten haft en internationell lärarstudent hos mig. Jag väljer att lyfta fram en slumpvis utvald del av hens utvärdering: The young teacher Fredrik Adolphson has admitted me in the institute with a big smile and a perfect english. Härmed berättas upplysningsvis att jag passerat den 46:e födelsedagen. Det är nästan synd att jag inte får sätta betyg på dem.

Mat och dryck, Personligt, Politik

bild 22: annus confusionis

av adolphson1 kommentar till bild 22: annus confusionis
bild 22: annus confusionis

Jag inleder idag mitt fyrtiosjunde år. År 46 är klart. Och det började bra med uppvaktning, brottningsmatch och efter familjelogistikens fullföljande en löptur i skogen. Arbete. Lunch på egen hand. Middag i familjens sköte med far. Jag tillhör ju den kategori människor som tycker det är trevligt att blir uppvaktad och där spelar ju de sociala medierna en intressant roll. Tack för uppmärksamheten, alla!

År 46 f.Kr. var det sista året i den gamla romerska kalendern innan övergången till den nya julianska. För att man skulle kunna synka allt enligt det nya systemet hade år 46 445 dagar. På grund av alla dessa extradagar blev året i romerska riket senare känt som ”annus confusionis” (förvirringens år). Det var väl lite jobbigt i förvaltningen, kanske. Mer tid är annars något alla drömmer om. Tänk vad grejer man hinner med om man inte är stressad. Mannen bakom den nya kalndern i Rom år 46 f.kr, Julius Caesar, exempelvis. Han blev detta år konsul i Rom, besegrade en armé i det pågående inbördeskriget. En av hans motståndare, Cicero, skrev till en vän att om våra röster ej längre hörs i senaten och på Forum, låt oss då följa de gamle vises exempel och tjäna vårt land genom vårt skrivande, koncentrerande oss på frågor om etik och konstitutionell lag.

Det är klokt sagt. Lite så har jag nu och då tänkt under mitt 46:e år. Caesar fortsatte i ett furiöst tempo med att inviga tempel, ta sig an nya uppror och alltså med att reformera tideräkningen. (Den julianska kalendern kom förövrigt att förbli standard i västvärlden tills den ersattes av den gregorianska kalendern 1582 och blev inte helt avskaffad förrän efter nära 2000 år, i början av 1900-talet). Cesar avslutade år 46 f.kr med att  utnämna sin adoptivson Octavianus (Augustus) till sin efterträdare och sedermera kejsare, besegra ännu fler uppror och offentligen avrätta galliska hövdingar.

Och här sitter jag och funderar över vad det är för skillnad på almanacka och kalender. Wikipedia säger att en almanacka är att betrakta som en kommentar till kalendern. Kalendern anger dagar, veckor, månader och år medan almanackan anger vad som är viktigt den aktuella dagen, veckan, månaden och året. Håhå-jajaja.  Den som ändå hade 445 dagar per år till sitt förfogande. Å andra sidan var år 46 e.kr inte lika spännande. En gräshoppsinvasion i Mongoliet var tydligen nyheter. Och gräshoppor ska man ju äta, har jag hört.

Mitt 46 år har varit bra. Jag mår bättre än på länge.

Nu vänder jag mig särskilt till potentiella läsare med ett förflutet i 1970-talets Hälsninggården, Hälsningberg, Haraldsbo. Lördagen tillbringades i Centerns regi där vi skulle fundera över nya områden i kommunen att bebygga. Jag föreslog exploatering av ovan nämnda områden och som ett led i infrastrukturen också återuppbygga den gamla klassiska korvmojen Sporres. Resterna kan ännu ses till  höger om biltvätten vid Falu motor. Vidare föreslog jag att göra parkering av Tisken med undantag för en (estetisk) kanal för Faluån att passera mot Slussen. På så vis kunde tiskenparkeringen bebyggas. How is that for your own Falu-Caesar? Partikamraterna log artigt och gick vidare med andra förslag. UPPDATERING 16/10 2023. Nu är allt borta och nya jus ntggda påp platsen. Tänka sig.

Så till sista, denna min 46:e födelsedag, bild 22. Hjortronvägen, Hälsinggården, Falun, cirka en kilometer från Sporres, maj 1971. Mor, salig mor. Hon var stilmedveten, min kära mor. På mina födelsedagar tänker jag alltid på henne. Keruben i famnen, det är jag det. Inget nytt under solen.