Det är också, vilket inte nödvändigtvis hänger ihop med att vara lärd, det latinska namnet på Stockholms nation i Uppsala. Och apropå lärd – den romerske historikern Tacitus nämner oss nordbor i sitt verk Germania från år 98 som suiones för svenskar och fenni för finländare.
För egen del kan jag inte tänka mig att Tacitus skulle trott sina saligt rödvinsstinna ögon om han kunnat betrakta Kungsträdgårdens blomsterprakt nu i maj.
Dotter 2 fyllde 10 år, något hon sett fram emot ett drygt halvår, och uppvaktades med pompa, ståt, samt paket från när och fjärran. På önskelistan fanns även en tripp till Stockholm. Huvudstaden är som sagt vacker i maj varför familjen packade sig iväg.
Mer exakt packade vi oss till Norrmalm. Om jag bodde i Stockholm skulle jag vilja bo där, på Norrmalm. Oklart varför – men jag trivs där. Trivdes gjorde vi förövrigt också på det trevliga hotellet Miss Clara.
Man har ju, till skillnad från Tacitus, hört och sett hur vacker Kungsträdgården är den här årstiden varför jag tänkte att vi tar väl och knallar dit och tar en selfie eller två. Jag var inte ensam om att tänka på det viset som det kom att visa sig.
Jag matchar färgskalor. (Lägg av, pappa)
Barnens morfar kommer från Stockholm. Det är förövrigt han som lärt mig säga Karro om Karolinska universitetssjukhuset vilket fick salig syster sjuksköterska och bror konstapel Södermalm att undra om jag hängt mycket på Plattan den senaste tiden.
Dock lärde morfar barnens mor, när hon var barn, att identifiera alla kyrktorn i Stockholm, en kunskap som hon nu förde vidare till sina egna barn. Lite Strindberg över det, på något sätt.
På Vasamuseet blev det dags för undertecknad att steppa upp. Jag föreslog en guide men Dotter 2, som i mångt och mycket ärvt sin mors sinnelag, slog genast fast att varför ska vi slösa pengar på det när vi har dig?
Att behålla koncentrationen hos Vildvittrorna i över en timme får nog mer tillskrivas det fascinerande museet än undertecknads pedagogiska talanger.
Hon är allt bra häftig, Vasa. Liksom museet.
Jag säger inget om Skansen eftersom jag är lite kluven till konceptet djurpark. Tur var att jag lämnade folkdräkten hemma eftersom man bara kommer in gratis på Skansen om man bär folkdräkt på midsommarafton. Det var tydligen länge sedan man kom in året runt om man bar dräkt.
Jag meddelade allvarligt den förvånade kassören att det här ska jag minsann berätta för Dalarna. De lär inte bli glada.
Koooom nu pappa…….
Nästa steg på resan var afternoon tea. Dotter 2 gillar nämligen te ända sedan hon provade det på Harrods i London. Det gör vi vuxna också. Gillar te, alltså.
Lets blend in, som vi säger i jetset-branschen.
Sen blev det tråkigt och telefonen kom fram snabbare än en löning försvinner på lokal.
Mellanvåningen klart godast enligt den gamle.
Dotter 2 var nöjd med sin resa. Men det är viktigt att lära sig njuta av upplevelser och inte bara konsumera dem. Så blir man nog inte en lycklig människa, är vi överens om barnens mor och jag.
Aristoteles skrev i boken Politiken
Sant är att de största orättfärdigheterna härstammar från dem som hyllar omåttligheten, inte från dem som drivs av nöden
Det klart jag inser att vi har det bra, jämförelsevis. Och just i Stockholm blir det extra tydligt eftersom man i gatubilden ständigt ser allehanda trashankar kämpa sig fram. Det är dock viktigt att kunna hantera två känslor i tillvaron samtidigt.
Att hjälpa och att njuta.
Det är sådant vi talar med Vildvittrorna om på resan hem. Det är viktigt att kunna njuta livets sötma samtidigt som man inser hur bra man har det som ges möjligheten. Men man får inte glömma att verklig skönhet kommer inifrån eller vikten av att stå upp för, och hjälpa, dem som har det svårt på olika sätt.
Jag inser den naturliga invändningen mot resonemanget. Det blir lite som när den stormrike romaren Crassus kritiserades för att förespråka enkel livsföring och sympati för de fattiga varvid han svarade:
Jag talar om principen – inte om mig själv
Jag själv vet inte riktigt vad jag ska svara (eftersom jag har munnen full av snittar och skumpa) – så jag säger att körsbärsblom i Kungsträdgården, kyrktornens klang, folkvimlet, Vasamuseet och Skansen sammantaget kanske inte innebär hysterisk lyxkonsumtion.
Och det är skönt att kunna ge sina barn något av allt det, samtidigt som man bor i kronan av Sveriges landskap.
Se där ett axplock från de (mer rumsrena) kommentarer jag mött och sett det senaste dygnet gällande Centerns ställningstagande angående ensamkommande flyktingbarn. Lyssna här på motiveringen.
Just Lagrådets syn på sakernas tillstånd har varit ett återkommande tillhygge i flera offentliga debatter den senaste tiden. Men vad gör egentligen det där rådet?
Lagrådet är en myndighet som granskar (viktiga) lagförslag/ändringar innan de når riksdagen för omröstning. I rådet sitter personer som till vardags är domare (eller före detta domare) i några av landets högsta domstolar.
Det man i praktiken gör är att granska hur ett visst lagförslag förhåller sig till grundlagarna, rättsordningen och rättssäkerheten. Rådet granskar också att lagförslaget inte är motsägelsefullt, om den eventuella nya lagen kommer att uppfylla dess syfte samt upplyser om problem som kan uppstå vid tillämpningen av den.
Rådet tar inte, och ska heller inte ta, hänsyn till omständigheter i samhället i övrigt i sin granskning – något som blir extra tydligt i frågan om asyl för ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan.
Att Lagrådet har synpunkter behöver inte innebära lagen är dålig i sig, det kan lika gärna handla om hur den är formulerad. Lagrådet är, såvitt jag förstår, helt enkelt en remissinstans – om än en rätt tung sådan.
Ur filosofisk, eller politisk, synpunkt behöver kritik från Lagrådet inte automatiskt innebära att ett lagförslag är rakt igenom förkastligt. Ideologisk övertygelse är nämligen inte samma sak som en lag. En lag har sin grund i ett statsskick och ett statsskick har sin grund i en ideologi.
När juridiskt kunniga kommenterar ett lagförslag gör man så utifrån ett visst, visserligen mycket viktigt, befintligt regelverk. Men tänk om det är fel på det befintliga regelverket? Tänk om det inte är uppdaterat, att normen regelverket vilar på ändrats? Eller tänk om regelverket inte fungerar i en viss situation?
Det är där politiken kommer in i bilden.
Är det omöjligt att ändra på regelverk? Givetvis inte. Om vi gör det i god demokratisk ordning är det inte nödvändigtvis något dåligt. En grundlag, exempelvis, förändras genom två riksdagsbeslut med mellanliggande val.
Att låta sakkunniga styra helt i ett land innebär ämbetsmannastyre – alltså meritokrati. Det är ett system där (bedömd/uppskattad) begåvning, utbildning och utbildningsresultat i kombination med prestationer är det som styr vem som får uppdrag och positioner.
Meritokrati kan ha sina poänger – men är inte demokrati. Om en ledande politiker eller politiskt parti kommer fram till att man inför folkförsamlingen vill lägga fram ett radikalt förslag för att åstadkomma förändring i en given (exceptionell) situation så är det dess fulla rätt.
Det är nämligen därför det finns olika partier som har sin grund i olika ideologier. När tillräckligt många är överens i en given fråga kommer lagar till. Konsensus. Den eller de som inte håller med får lägga fram motförslag inför folkförsamlingen att besluta om.
Svårare är det väl inte. Lagrådet granskar utifrån befintliga lagar – riksdagen godkänner nya på förslag från regeringen.
Annie Lööf är jurist. Hon är också en idéburen politiker. Centerpartiets hållning i migrationsfrågan under henne var en väsentlig anledning att jag engagerade mig politiskt, igen. Regeringens förslag att bevilja allmän amnesti för vissa grupper må ha sina brister – ändå känner jag idag stor tillfredsställelse.
Vad beslutet får för övriga inrikespolitiska effekter återstår att se – men att Alliansen inte fungerar på grund av Centerpartiets ställningstagande kan jag inte se som ett relevant argument.
Att man skulle undvika att göra livet bättre för tusentals människor därför att Stefan Löfven inte ska bli statsminister känns inte heller så viktigt att förhålla sig till.
Och vad gäller asylprocessen – ja, men de är ju här. Mitt ibland oss. Tusentals. Jag träffar dem varje dag.
Istället för att ägna tid åt att jaga människor som är här illegalt, därefter på rättsosäkra grunder testa deras ålder, förvara dem på ovärdiga platser och sedan flyga hem (eller bort) dem måste vi försöka lösa situationen.
Vi har i princip stängt gränsen. Nu kan vi ta hand om dessa människor som faktiskt är här, (jaja, och hitta eventuella extremister, javisst) och börja bygga en fungerande framtid för Sverige.
Jag har försökt diskutera frågan lite allmänt, internt och externt, jag har mejlat partikansliet och faktiskt självaste partiledaren – och fått svar. Jag har naturligtvis inget med beslutsgången att göra – men ändå betyder detta mycket för mig.
Igår var dagen när jag på allvar fick tillbaka tron och energin att arbeta politiskt.
Man kan inte förhålla sig till sin egen värdegrund baserat på vad andra människor eller partier tycker. Det är min fasta övertygelse att väljarnas förtroende (eller trovärdighet i största allmänhet) kommer från hur man individ och organisation förhåller sig till sånt.
Jag ser en skillnad i grundvärderingar blottläggas mellan flera borgerliga partier i den här frågan.
Jodå, jag ser också problem med förslaget. Främst två:
1. Det blir ofrånkomligen orättvist mot vissa grupper att vi gör så här. Min bror stockholmspolisen nämnde exempelvis de marockanska gatubarnen.
2. Kön. Det påverkar befolkningsstrukturen att så många män får stanna.
Båda dessa invändningar går dock att bemästra. Och ibland måste det till någon form av alexanderhugg för att lösa ett problem.
Idag är dagen då jag känner stolthet över Centerpartiet, faktiskt också över regeringen (och det är väl första gången den här mandatperioden), och över mitt land. Det här beslutet, hur omdiskuterat och illa utformat det än må vara, tror jag är just ett sådant beslut som kallas för norm- eller paradigmskiftesbeslut.
Det innebär att jag om många år, vad jag än gör då, kommer att kunna se tillbaka på åtminstone ett tillfälle då jag till hörde en demokratisk organisation som verkligen stod upp för sin övertygelse, trots snålblåsten.
Och det är viktigare än allt.
Det finns tillfällen när det behövs ledare som går sin egen övertygelses väg, som inte följer en skrikande eller viskande majoritets önskan, ledare med orubblig integritet. I brist på bättre exempel – som Churchill.
Tänk om Churchill fallit till föga och lytt deras råd som förespråkade fredsförhandlingar med Hitler? Nej, han visste vad han ansåg om Hitler och följde ensam sin övertygelse. Till sist följde en hel värld honom.
För att citera en vän som inte är, vad jag vet, Centerpartist:
Centerpartiet försvarar genom beslutet en humanitär princip som tidigare varit gemensam för samtliga demokratiska partier på ömse sidor av den traditionella och godtyckliga höger–vänster-avgrunden i svensk politik. Att regeringen yxat till ett utomordentligt dåligt regelverk är olyckligt, men det humanitära perspektivet är viktigare.
Jag känner för egen del att borgerligheten i Annie Lööf har en ledare med ännu outnyttjad potential. Och för henne och hennes ideal fick jag efter igår än mer energi att jobba, kämpa, på min blygsamma nivå.
I det antika Grekland sågs det som en stor brist för den enskilde om vederbörande inte kunde spela ett instrument. Lite av det där, som kanske bättre benämns renässansideal, tar jag med mig in såväl min undervisning som mitt föräldraskap.
Jag uppmuntrar till utövande av både idrott och kultur när jag diskuterar studieteknik med mina elever, mina egna flickor får ägna sig åt musik, sång och drama liksom sport. Familjen reser en del i mån av resurser. Eller rättare, vi prioriterar resandet framför mycket annat.
Det är bra att resa. Det är viktigt att präglas av andra kulturer och människor och inte enbart röra sig inom det kända och invanda. Hade, för att ta ett internationellt exempel, amerikanerna haft bättre koll på Ukraina och innevånarna där hade de inför presidentvalet 2016 i bredare lager känt till att Ryssland gör sånt som landet nu i efterhand anklagas för – och kunnat vidta förebyggande åtgärder.
Ryssland manipulerar, destabiliserar och påverkar information, nyhetsflöden och val. Har du etablerade kontakter (via resor eller för all del nätet) är du bättre rustad för att hantera den typen av påverkan i din dator eller padda.
Resonemanget tar sin utgångspunkt i individen, fortsätter uti samhället, helheten, för att återvända till individen. Ty människan är alltings mått.
Hitler hade inte sett mycket av världen innan han blev diktator. Han såg väl inte så mycket av den därefter, heller.
Under kriget besökte han det erövrade Paris 1940 och Ukraina 1942-43, annars reste han vad jag vet inte mycket. Inte utöver de återkommande resorna till Obersalzberg i de bayerska alperna iallafall. Men där tillbringades mycket tid tillsammans med nazigarnityret.
De ledande nazistiska politikerna saknade förövrigt i stort sett högre utbildning. Det fascistiska idealet hyllade nämligen instinkt (ofta uttryckt i termer som ”folkviljan”) – inte bildning. Av de 50 ledande nazistiska politikerna hade enbart 10 examen från universitet. De flesta hade slutat efter ungefär 6 års skolgång.
Hitler föredrog medarbetare med enkel och outbildad bakgrund – han kände sig, enligt sin nära medarbetare Albert Speer, bäst till mods bland dessa. Hitler föredrog även att hans medarbetare hade olika svagheter – så som exempelvis Görings frossande livsföring eller Goebbels handikapp.
Österrikarna har inte i samma utsträckning som Tyskland gjort upp med sitt nazistiska förflutna. Idag sitter Frihetspartiet, FPÖ, ett parti som grundades av gamla nazister, i regeringsställning.
Jag vet inte hur man behandlar Förintelsen i den österrikiska skolan men det har nyligen uppmärksammats att flera ministrar varit, eller är, medlemmar i nationella och/eller högerextrema studentföreningar.
Det är klubbar där man fäktas, som bara öppna för män och där man i vissa fall sjunger sånger med antisemitiskt innehåll. Med lite estetisk skolning skulle kanske österrikarna komma åt just det problemet lite enklare, filosoferar jag.
Regeringen lägger fram ett förslag om ett obligatorisk estetiskt ämne i gymnasieskolan. Är det nödvändigt? Jag är kluven.
Å ena sidan är jag enligt ovan förda resonemang övertygad om nyttan med en grundläggande estetisk utbildning som en del av helheten. Jag tror på fullt allvar att grekerna hade rätt – en filosofisk och estetisk grund är på många sätt berikande för samhälle och individ.
Ty människan är ju alltings mått.
Å andra sidan – ska vi verkligen tvinga människor att ägna sig åt estetiska ämnen? Ja, kanske, vi tvingar dem ju att ha idrott. Det måste väl vara av folkhälsoskäl?
Jag antar att den grundläggande frågan blir: vad är egentligen samhällsnytta? Totalitära regimer har sin definition, den demokratiska värdegrunden likaså. Detta syns också i debatten. Jag märker att många av mina kollegor är rödgröna. Detta påverkar samtalsämnena i lunchrummet.
Kollegorna är ofta arga över att det fria skolvalet överhuvudtaget tillåts, de är indignerade över att vinst kommer från skatt och de ogillar att konkurrerande fria skolformer gör att söktrycket går ner i den sedan länge etablerade, kommunala varianten här i stan.
Det är synd att det blir så polariserat, tycker jag. Jag blir i dessa sammanhang lätt den självlysande fyrklövern, friskoleförespråkaren, borgarsvinet. Men jag tycker ju faktiskt att vi bör ha ett statligt huvudmannaskap för skolan och att vi bör se lite mer till samhällsnyttan när vi diskuterar utbildning. Men det kommer lätt bort i det uppskruvade debattläget.
Men att helt ta bort valmöjligheten enbart för att man inte gillar alternativet känns inte bra. Det skulle slå hårt mot många verksamheter och individer. Och människan är ju alltings mått.
(Vill någon veta mer om de kommunala estetiska utbildningarna i Falun? Fråga gärna undertecknad. Jag är visserligen part i målet – har jobbat här sedan hösten 1998. Tjugo år. Ändå vill jag hävda att de håller fantastisk hög klass och personalen likaså.
Om mina flickor är lika intresserade av musik och sång som idag kommer jag inte tveka att rekommendera dem Falu Gymnasiums Estetiska program.)
Känner du till Mordiska Notståndsrörelsen? Det är nazistiska musiker som slår ihjäl folk med noter. Just nu hänger de utanför skolor för att bevisa att de är smartare än en femteklassare. Helt i enlighet med det nazistiska idealet, alltså.
Nej, det gör du inte – för de finns inte. Musiker, sångare, skådespelare och konstnärer är nämligen sällan våldsamma. (Förlåt. Men man får skämta om nästan allt.)
På den seriösa sidan vill jag i all anspråkslöshet anföra att det är ett lagbrott att hänga på skolor utan rektors tillstånd. Men i anslutning till skolan, strax utanför (där man får röka)?
Nja, då gäller väl att man måste söka tillstånd hos polisen. Givet det senaste årets nazistiska demonstrationer så är väl risken påtaglig att de faktiskt får tillstånd. Och då har vi (ännu) ett problem.
Rent allmänt är en samhällstrend att skolor låser sina dörrar, inför kameraövervakning, passerkort och väktare. Vi lever i en tid när utbildning måste skyddas och bevakas. Vi lever i en arg tid, i en tid av fruktan – tycks det mig. Jag tror också det riskerar att bli kontraproduktivt – något jag inte avser utveckla här.
I stället vill jag påstå att mer kultur, estetik, på schemat är bra. I ett mer än lovligt tillstånd av dylanflum tänker jag att istället för att hata, hetsa och kameraövervaka kunde man kanske ta fram gitarren och lira lite.
För tänk om konstnärsakademin i Wien kunnat förmå sig att se åtminstone något begåvat i den unge konstnären Adolf Hitlers ansökningsprov. Perspektiven som öppnar sig är enorma – ty människan är alltings mått.
Det är tid för valplattformar, strategier och valslogans och sånt. Centerns är Framåt! Men jag funderar på om inte min personliga slogan ska bli
Sedan slutet av 1990-talet har jag återkommande besökt Bydalen i Oviksfjällen. Där åker vi skidor, där vandrar vi och där hade vi vår bröllopsmiddag efter vigseln i Hallens vackert belägna kyrka.
I år var det dags igen. Förvisso en underbar upplevelse att komma dit igen. Men ändå, man kanske borde vidga sina vyer (som om det vore möjligt i fjällsammanhang) lite oftare.
Man kanske borde tänka och göra nytt lite oftare, alltså. Öppna upp för människors synpunkter helt enkelt. När jag åkte lift ensam vid ett tillfälle kom jag plötsligt att tänka på Hiro Onoda
Vägsalt är gott.
Hiro Onoda var en japansk underrättelseofficer under andra världskriget. Hans uppdrag mot slutet av kriget var att genom gerillakrigföring försvåra amerikanernas framryckning.
Han förbjöds (vilket annars var det gamla samuraj-idealet) att dö för egen hand och blev lovad att oavsett hur lång tid det skulle ta så tids nog skulle han bli upphämtad av sina egna. Fram till dess skulle han, så länge han hade en enda soldat kvar, fortsätta att leda sin trupp.
Då de amerikanska trupperna 1945 landsteg på den filippinska ön Lubang där Onoda befann sig inledde han enligt order gerillakrigföring. Efter ordern om kapitulation i augusti 1945 försökte bybor på Lubang samt både den amerikanska och filippinska militären övertyga honom om att kriget verkligen var slut.
Täljsten åt nog inte Onoda
Onoda betraktade dock detta som en krigslist för att få honom att avslöja sig. Med samma skepsis betraktade han de återkommande japanska försöken att övertyga honom om att kriget verkligen var över.
Vid ett tillfälle 1959 medverkade hans egen bror och 1972 även hans far i övertalningsförsöken, dock utan resultat. Onoda tänkte inte låta sig luras.
dromskåran
I april 1946, ett år efter krigsslutet i Europa, kapitulerade den sista japanska avdelningen på Lubang. Då bestod Onodas grupp av 3 man plus honom själv. De var de enda kvarvarande japanska soldaterna i kriget – kanske de enda inom axelmakterna överhuvudtaget.
En kapitulerade (eller deserterade som Onoda beskriver det) 1949. En annan dödades 1954 och ytterligare en 1972 av filippinska poliser. Det var ju inte helt laglig verksamhet de bedrev – även om de faktiskt trodde kriget fortfarande pågick.
Därefter fortsatte Onoda gerillakriget ensam fram till 1974, då den japanske studenten Norio Suzuki lyckades få kontakt med honom.
Två veckor därefter återvände Suzuki med en av Onodas tidigare överordnade som läste upp en slutlig order för honom om att ge upp. Dagen efter kapitulerade han formellt.
Onoda överlämnade sitt svärd till den filippinske presidenten som i en storslagen gest genast återlämnade det och benådade honom för allt han gjort under de 29 år han bedrivit gerillakrigföring (vilket antagligen inte kan ha varit så fasansfullt – han framstod nog mer som en kuriositet eller nationalklenod).
Onoda hade svårt att känna igen det Japan han återvände till. Efter ett år flyttade han till Brasilien för att bli boskapsuppfödare. Han återvände så småningom och drev då bland annat en överlevnadsskola. Den skulle varit intressant att delta i, tänker jag.
Han har skrivit sina memoarer och gick ur tiden 2014.
Vad kan man lära sig av berättelsen om Hiro Onoda?
Kanske att man inte blint ska lyda order? Nja, den läxan har vi redan lärt oss – inte minst genom andra världskriget.
Kanske att man inte ska leva i det förgångna utan ständigt förnya sig? Annars förnyar sig tillvaron åt dig?
Kanske att när det väl kommer till alla kritors ursprung, när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, när det sista tåget gått, så är den enda människa du fullständigt kan lita på dig själv.
Kanske är lärdomen att dra från Hiro Onoda att innan man tvekar på den övertygelsen bör man vara beredd att gå ganska långt.
Den tidiga grekiska filosofin hade ett teoretiskt problem de kallade de gamles problem. Eller annorlunda uttryckt – hur kommer det sig att saker förändras samtidigt som de förblir som de är?
Se bara på ett fjäll. Det är evigt, så som det alltid varit, samtidigt som det ständigt förändras, timme för timme.
Well, för en som närmar sig de 50 är de gamles problem tämligen påtagligt just i pisten. Men, skämt åsido, jag har min egen hemmasnickrade lösning på problemet. Bydalen är sig likt. Visst, det har byggts lite nytt här och där, äganden förändras, krögare kommer och krögare går.
(Ett särskilt roligt minne är förövrigt att krögaren under vårt bröllop var tvungen att redan efter dagen före själva festen konstatera att baren måste fyllas på och såg sig tvungen att beställa en hel lastbil med öl för att släcka våra vänners törst).
Lösningen på de gamles problem är, som jag ser det, att det är vi människor som förändras. Det är därför vi måste öppna upp för nya impulser och upplevelser – det blir ändå aldrig som det en gång var.
Och det är väl som det ska med den saken. Eller som det uttrycks i min favoritdikt av Tranströmer:
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Lokrume. Sedan 1971 tillhörande Gotlands kommun. Lokrume. En fantasins enklav i verkligheten.
Min gamle kompis L-H på Skolinspektionen lärde mig nyligen att det finns flera hundra enklaver i Sverige. En enklav innebär ett litet geografiskt område som tillhör en annan kommun än den inom vars område enklaven är belägen. Flest enklaver finns det i Dalarna och Norrbotten. Falun har förövrigt fyrtiosju stycken, varav fyrtiofem ligger i Sörbyn, alltså inom Leksands territorium. Det finns också flera platser i Sverige som inte tillhör någon kommun alls.
Statistik är spännande. Frågan är ofta vad betraktaren gör av den. Lokrume, till exempel, är i lagens strikta mening vare sig att betrakta som kommun eller enklav, icke desto mindre är det en fantasieggande plats. En fantasins enklav ansåg tydligen självaste Astrid Lindgren den lilla gotländska byn vara, iallafall.
Kulturhistoria. Fantasins historia.
Härmed presenteras årets mastodontuppgift för mina elever. Eller elever och elever, den har in grund i att EN elev ville arbeta med filmanalys. Bara film, okej? Visst, okej, okej, bara film. Here goes:
Se filmerna Robinson Crusoe – Cast away – The Martian – In to the wild – Life of Pi. Diskutera hur dessa berättelser skildrar ett gemensamt tema. Och vilket är förresten detta tema? Sedan till det svåra: Hur kan filmerna tillsammans respektive var för sig sägas beröra det centrala innehållet i kurserna Religionskunskap och Kulturhistoria? Mja, den måste nog finslipas lite, uppgiften. Jag får kanske börja med att ge den till mig själv.
Apropå film. Familjen har tillsammans sett filmerna om Ringen och The Hobbit. Visst kan en rättrogen Tolkien-nörd hävda att filmatiseringen om Ringen lämnar en (hel) del i övrigt att önska men i stora drag är den rätt bra, anser jag. Hur kunde det gå så oerhört snett i The Hobbit?
Åter till källorna. Det är bara att ta fram böckerna och läsa för Dotter 2. Det är länge sedan vi läste Bröderna Lejonhjärta. Dotter 2 vet sålunda redan att Tengil bor i Lokrume och undrar därför upphetsat om också Sauron också finns där?
Det finns en lag från 2015 som jag misstänker många bryter emot. Det är lagen om tillgänglighet som slår fast att mikrofon måste användas om fler än tjugofem personer vistas i ett rum. Så många årsmöten, eller föreningsverksamheter i största allmänhet, varje lektion jag har och så vidare, som innebär lagbrott. Varför bryr sig ingen? Varför reagerar inget skyddsombud eller privatperson? Är det rättshaveri eller diskriminering dessa mina tankar handlar om? I en fantasins enklav kanske problemet inte är så påträngande. Jag ska mejla någon i Lokrume och fråga hur man där förhåller sig till lagen om tillgänglighet.
Lokrume ligger alltså på Gotland. Jag passerade där i våras när kören var på turné. Det var, från bussrutan betraktat, en rätt vacker plats. För oss som växte upp med Bröderna lejonhjärta spelar Lokrume en inte obetydlig roll. Efter all beundrarpost såg sig författarinnan tvungen att svara på några av frågorna om vad som hände sen med karaktärerna. De som dog i berättelsens verklighet kom till Nagijala och de som dog där kom i sin tur till Nangilima. Så här skriver Astrid, inte utan viss angelägenhet att avsluta samtalsämnet vad det verkar:
Nej, Tengil och Katla kom inte till Nangilima. Tengil kom till en plats som hette Lokrume. Jag tror inte han fick det så dåligt där, men aldrig mer kunde han plåga och förtrycka några människor. Jossi kom också till Lokrume, och när Tengil och han möttes, stod de stilla och bara glodde på varann först, sen vände de hastigt och gick åt var sitt håll. Vart Katla och Karm tog vägen är det ingen som vet. Skorpan frågade Jonatan, och Jonatan sa: “Kanske de kom till Sorokaste.” Men han berättade inget om Sorokaste, så varken jag eller Skorpan vet vad det är för en plats.
Det var inte utan att pulsen steg när bussen passerade Lokrume. Men jag såg ingen (och definitivt inte så många som tjugofem personer) i svart rustning, bara ett vackert, soligt litet samhälle.
Jag har gjort mitt första konkreta nedslag i Centerpartiet. Jag skrev en motion till Falukretsens årsmöte och den bifölls. Yej!
Falun lägger stora resurser på sin idrottsprofil men har även en i bland outnyttjad potential som kulturstad. Det finns fler användningsområden för att använda den unika miljön på Lugnet på fler sätt än till idrott.
Det byggs tillfälliga arenor för festivaler och andra engagemang redan idag. Ett gott exempel är Dalateaterns uppsättning Bergtagna som i somras sattes upp i en naturscen vid hoppbackarna i Falun. En permanent naturscen på Lugnet skulle starkt bidra till att öka Faluns potential som kulturhuvudstad i länet.
Även för musik- och körverksamheterna, som många i kommunen ägnar sig åt och är intresserade av, skulle en naturscen bli ett stort lyft. Vi skulle också vidga vår attraktionskraft för fler besökare och evenemang som lockar publik.
Inom Falupolitiken saknar jag en tydlig röst för kulturen bland partierna och min ambition och förhoppning är att Centerpartiet i större utsträckning skulle kunna bli den rösten.
Jag yrkar därför
Att Centerpartiet blir pådrivande för att Falu kommun inleder arbetet med att undersöka förutsättningarna för en permanent naturscen på Lugnetområdet eller någon annanstans inom kommunen.
Jag ger härmed en liten fingervisning var min politiska håg står. Kulturen. Det är synd att idrott och kultur ofta står som motsatser när budgetar diskuteras. Jag tror det finns utrymme, intresse och marknadsekonomiska fördelar i att bygga en permanent naturscen på Lugnetområdet. Jag tror Falun skulle vinna mycket på att ha en sådan scen för teater, musik och körverksamheter. Jag tror medborgarna och turismen skulle må bra av det. Betrakta därför härmed förslaget som väckt. Avslutningsvis tror jag också att innevånarna i en stad med uttalad idrottsprofil också behöver en fantasins enklav.
Den lille mand med den röde näse är en dansk snapsvisa som jag och min svåger till övriga familjens förskräckelse gillar att sjunga. Högt. Starkt.
På fotografi nummer 35 nedan syns salig mor med ett blomsterfång i famnen. Mamma gillade verkligen blomstermarknaden i Aix-en-Provence. Men skälet till att jag fotograferar henne i maj 1992 är ett annat. Bredvid henne står nämligen den lille mannen som höll hov på den klassiska adressen Rue Pierre et Marie Curie 11 där jag och min kompis Jessica bodde under det år vi studerade i staden. Jag sökte efter svepskäl att fotografera den lille mannen. Denne fantastiske lille man.
Jag vet inte vem han var. Han pratade med allt och alla, ivrigt sugades på sin sedan länge slocknade pipa, högt och ljudligt – även om det var fullständigt omöjligt att höra vad han egentligen sa. Detta mestadels beroende på kombinationen av hans kraftiga provensalska dialekt och tandlöshet skapade en viss otydlighet. Men tydlighet var möjligen inte poängen. Ibland, ofta på fredagarna spelade mannen dragspel. Då var det extra festligt, minns jag. Denna trashank var hälften så stor som mor och hon var inte lång. Men med vilken pondus han styrde kvarteret!
Begreppen naturligt respektive onaturligt är begrepp hämtade från kristendomen. Med naturligt beteende avsågs något som var i överensstämmelse med skaparens avsikter – att att använda sina lemmar eller bete sig så som skaparen avsett. Män ska vara män, kvinnor kvinnor och vi ska ägna oss saker som skaparen avsåg med de biologiska och sociala könstillhörigheterna. Vem som äger tolkningsföreträde i det sammanhanget är självklart en annan fråga. Men den som genom den kristna historien betett sig på ett avvikande sätt än vad herren enligt bibeln avsåg är, och har varit, att betrakta som onaturlig.
Detta stämmer naturligtvis (!) illa med evolutionen. Våra biologiska organ och sociala beteenden förändras nämligen med varje generation. Det går oändligt långsamt, lite i sänder. Men det sker. När något sker relativt snabbt kallar vi det revolutionerande. Alla våra organ utvecklades från början för en viss funktion men förändras genom årtusendena. Munnar, exempelvis, utvecklades för att flercelliga organismer skulle kunna inta föda effektivt. Vingar uppstod ur ett organ som tjänade ett annat syfte (som solfångare på insekter men hade bieffekten att de gjorde det lättare att hoppa, skutta och till sist.. flyga). Sex utvecklades för fortplantning, även uppvaktningsritualen är biologisk. Den används av såväl honor som hanar för att bedöma lämpligheten i parning med en viss individ. Sex används idag också på andra sätt. Schimpanser exempelvis, har sex för att cementera allianser och dämpa spänningar. Är det onaturligt? Tänk om Trump och Kim Jing-Un kunde besegla en överenskommelse om avspänning med lite schyst och avslappnade sex?
Tanken svindlar.
Rent evolutionärt skulle man kunna påstå att #metoo är en fullständigt naturlig reaktion på det faktum att män genom sitt beteende genom århundraden satt den ursprungliga evolutionära tanken med parningsritualen ur spel. Alltså, genom att kränka och förtrycka tillgodoses helt andra behov än att undersöka huruvida honan är en lämplig partner för parning samtidigt som honan förnekas denna biologiska självklarhet och rättighet.
Det börjar bli jobbigt, nu. Jobbigt att ta in omfattningen av vad kvinnor fått utstå. Kanske är det jobbigt för dem som sedan länge befunnit sig bland den grupp som ser det som en självklarhet att bete sig som han vill. Reaktionen, äntligen, kommer att leda till förändring – kanske kan vi faktiskt tala om en revolution. Kanske kommer #metoo att leda till verklig, bestående förändring. Kanske upplever vi just i detta nu det tillfälle då sexism och kränkning går från att vara en naturlig del av samhället till en onaturlig. I det perspektivet är åsikten inte alla män redan mycket forntida.
Den lille mannen lever säkert inte längre. Men han dyker då och då upp i mitt sinne. Kanske för att det för mig framstår som något mycket angenämt i hur han framlevde sin ålderdom. Han hade sin lilla scen, i ett kvarter i södra Frankrike, i slutet av ett millennium. Ack, den som fick ha det så. I väntan på min lilla scen upplever jag tiden när mina döttrar rent statistiskt och normativt plötsligt kan se fram emot en ljusare framtid. Och det är ju inte så illa, när allt kommer omkring.
1982 släppte F.R David låten Words don´t come easy to me. Och samtidigt som jag blundar och ser mitt 12-åriga jag stuffa järnet i Södra Skolans matsal kan jag inte frigöra mig från tanken att ord, i olika form och sammanhang, alltid varit mitt intresse.
Hur saker framförs, var, när – ja allt det har alltid fascinerat mig. Föräldrarna var inte så lite oroliga när jag under det sena 70-talet ofta lyssnade när Palme talade. På senare tid har jag även börjat intressera mig för skrift och grammatik.
Skit, att ingen uppmuntrade intresset tidigare! Vem vet, då kanske jag varit översättare nu. Eller svenskAlärare.
Språk är viktigt. Språk allt.
Jag undervisar en fordonsklass i religion. Jag gillar verkligen det – de är alla helsköna individer med en synnerligen pragmatisk syn på ”pluggämnen”. Bara för att nämna ett axplock återger jag två episoder.
En kille berättade nyligen om när han under en internationell fotbollsturnering för ungdomar av två muslimer blev tillfrågad om var Mecka låg. Men han, givet sin värld och stora passion förutom fotboll, trodde de ville meka med bilen varpå han entusiastiskt pekade ut riktningen mot närmaste verkstad.
Eleven tackade mig för att han fått lära sig om Meckas religiösa betydelse.
Jag undrade vidare om någon i klassen någonsin känt sig diskriminerad. Efter lite vardagliga exempel på diskriminering räckte en tjej upp handen och berättade att (två företag vars namn jag inte hänger ut – ansvarig rektor är däremot vidtalad vilket får räcka i nuläget) inte hade olika omklädningsrum för män och kvinnor.
Det gjorde de kvinnliga elevernas praktiktid mindre lyckad. Sverige, Falun 2017. Man häpnar.
Men någon annan i klassen visste besked. Kunde man inte skicka ut en imam eller rabbin till de aktuella verkstäderna för de vill ju i allmänhet dela på män och kvinnor? Nja – inte riktigt på pricken kanske, enades vi om.
Dessa vardagliga diskussioner om religion är mycket givande, i all sin enkelhet. Min ambition är inte att lära eleverna om religiösa paradigmskiften eftersom jag vet att jag är lika hjälplös i deras verkstad som de i mitt klassrum om jag inte sköter mig.
Nej, de ska alla vara anställningsbara när de tar studenten. Och det måste innefatta även min kurs i religionskunskap.
Jag tänker på kära syster igen. Hon skällde lite på mig när jag vid ett tillfälle kallade Karolinska Universitetssjukhuset för ”Karro”.
Jag hade ju lärt mig slangen av svärfar som är född tvärs över gatan där (se nedan för adverbet) i Solna. Men Syster syster tyckte det var lite ovärdigt att kalla en plats som gjorde så mycket gott för ”Karro”.
Apropå Stockholm.
Vi har i helgen upplevt musikalen Cats i Globen. En må tycka vad en vill om konstformen – men Vittrorna älskar den. Och vilken fantastisk engelska! Varje ord framsjungen till perfektion.
Men det var också en annan sak som fångade mitt intresse, där (sic!) i huvudstaden. Huvudbryet gäller hur servicebranschen använder ordet jag själv just gjorde. Jag talar om ordet ”där”.
Är det någon mer som märkt det? Har du fått hjälp där? Det blir 200 kronor där. Ha det så bra där.
”Där” fungerar såklart som imperativ: Du där! Eller som adverb förutsatt en oklar köbildning alternativt för att peka ut någon man inte känner bland andra okända: har du där fått hjälp?
Men när det bara är kassören och jag blir det lätt lite larvigt. Förvirringen blir total när jag svarar. Hej själv där. Jag här, som heter Pär, har fått hjälp, av hon där.
Håhå, jaja. Stockholm.
I de stora städerna talas det om framväxten av en sorts parallellsamhällen. Religiös extremism och gängkriminalitet. Göteborg, Stockholm och Malmö. Platser dit den svenska staten, myndigheter och rättvisan inte når.
Kanske har de som förespråkar vinster i välfärden här en jättechans att kliva fram. På landet, i förorten, på platser där staten dragit sig tillbaka. Etablera er där, välfärdsföretagare! Kom igen Svenskt Näringsliv – häng på!
Människor vill ha trygghet. Trygghet innebär ofta närhet till skola vård, omsorg, sociala myndigheter och blåljus. Etablera er, bygg vårdcentraler och skolor, anställ människor. Det tror jag skulle vara win/win x 3.
Just saying.
Nazister som demonstrerar och finns på bokmässan. Hur tolkas egentligen våra lagar? Vi kan ju ta Regeringsformen 2 kap. 24 §
Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.
Lag (2010:1408).
Jag är inte jurist. Jag förstår orden ovan men inte tolkningen av dem. Mordiska…förlåt, Nordiska Motståndsrörelsen skulle vare sig få tillstånd att demonstrera eller ens tillåtas organisera sig överhuvudtaget om lagen tillämpades så som jag förstår den.
Men jag kanske helt enkelt har fel?
Ord, alltså. Jag tror jag överlåter det sista till en mästare. En som är och förblir på idol-listan livet (mitt alltså) ut, skulle jag tro.
Det var dags för den efterlängtade värmen och familjen styrde kosan mot Sicilien. Som vanligt hann jag inte förbereda mig tillräckligt inför resan varför jag på planet funderade över vad jag egentligen vet om ön.
Vy över Palermo från Monreale
Grekerna koloniserade delar av Sicilien, främst känd är väl staden Syrakusa som en plats som fostrat grekiska filosofer så som den berömde Arkimedes. Jag är personligen mer förtjust i Empedokles som hoppade ner i Etna då han trodde på återfödelse. (Eller det är jag väl egentligen inte alls det eftersom jag inte kan mycket mer än så om hans filosofi – men han passar bra in i temat).
Sen kom romarna och erövrade ön som sin första besittning utanför själva Italien. Det romerska imperiets brödbod har jag läst någonstans att Sicilien benämdes.
Därefter kom araberna, följda av Östrom (Bysans) varefter det var dags för korståg under normanderna. Under andra världskriget skedde den stora inbrytningen i Hitlers Europa via Sicilien men efter kriget rådde stor fattigdom, utflyttning och maffiavälde.
Ett torg i Palermo. Dotter 2 är lycklig.
Ja, det var väl det hela. Så nej, jag släppte det. Wifit på planet var ändå för segt. Har man inte pluggat på bättre innan får man väl stå sitt kast. Istället övade jag norrländska städer med dotter 2. Viss munterhet spred sig ombord då hon till sist tröttnade:
Pappa. Det finns en till stad i Norrland. Den heter Hållkäfteå.
Två dagar i Palermo. En ruffig men ganska häftig stad. Här finns jämföreslevis inte många turister men mer av verklighetens folk. Vissa saker finns självfallet att se: den normandiska katedralen i Monreale från 1174 är ett storslaget exempel på en konststil där normandiskt och arabiskt möts.
Nej – en mobilkamera fångar inte intrycket
Det slog mig efter ett tag varför jag gillade Palermo. Det är det där osnygga, ruffiga, det inte turistiga eller tillfixade personifierat av den oartige kyparen. Sätt dig ner och käka, ungefär. Samma stuk på stad som Marseille, en stad jag ofta hängde i perioden 1991-92.
Vi hittade förvisso ett bra hotell och några trevliga restauranger. Mer än så behöver man inte, egentligen.
PAPPA! DET ÄR JU EN HEL HUMMER PÅ DIN SPAGETTI!
Eh, ja, ibland måste man chansa lite.
”Skammens fontän” är annars en av få saker som turistböckerna tycker man ska se. Uppgrävd från en adelsmans trädgård och inflyttad till Palermo på 1700-talet.
Tydligen ligger Italiens största opera i stan. Visst – jättestor. Men också jättestängd.
Nakenhet var skam, tydligen
En bra grej med barn är att de fungerar som en förlängd antenn. Istället för att själv leta rätt på en bra uppkoppling behöver man bara leta efter Dotter 1. Säkert som amen på latin i katedralen i Monreale har hon, som Arkimedes en gång uttryckte det, funnit det.
wi-fi
Annars har man ofta en annan inställning till barn på många håll i världen än vad vi svenskar är vana vid. Till varje sevärdhet vi kom bröstade plötsligt, när de fick syn på Vittrorna alltså, vakter upp sig ur en till synes ändlös dvala.
”Jag är trött på kyrkor och vakterna är inte snälla”
Konstaterades utan att smaka att Big Mac-index i Palermo stannade på 6,8 euro. Betydligt billigare än i Sverige, alltså.
Vi tog tåget till Cefalù, en medeltida numera turiststad vid havet. En sak som indikerade…, ja, vad? Något indikerade det iallafall, var att man på tre språk via högtalarna meddelade att det fanns vapen ombord, att konduktören hade samma befogenheter som militär och polis samt att åtgärder skulle vidtas om man inte ville styrka sin identitet eller visa sin biljett.
Givetvis förekom ingen biljettkontroll.
Cefalù
I Cefalù finns fler turister. En liten, vacker plats som vuxit fram runt en kyrka förstås. Vi bodde någon kilometer utanför stadskärnan. På hotellet skulle man – till Vildvittrornas glädje – åka golfbil från receptionen till sitt rum. Personalen mumlade något och hoppade ur fordonet och försvann.
Okej, tänkte jag, jag får väl köra själv?Hur svårt kan det vara? Så ytterligt svenskt tänkt av mig. Hela personalen kom utspringande till undsättning. Personen undslapp sig ett lakoniskt…
what a fantastic family
…men man ska nog inte tolka det fantastiska som fantastiskt i en positiv mening. Nåja, det är ju sent på säsongen så de är säkert trötta – tröstade jag mig med. Klart är att det var bland det dummaste personalen varit med om, att en gäst skulle köra sin egen golfbil.
Jag inser att jag är sist i världen med insikten men ska man som normalt kaffekonsumerande svensk överleva i landet måste man be både om en cappuccino OCH en dubbel espresso – som man när servitören vänt ryggen till diskret blandar. Det är barnens mor som lärt mig det där för hon reser till Stockholm i jobbet ibland.
Barnens mor i Cefalù
Dotter 2 var lite orolig. Hon funderade över den där människan som gick omkring la ut sovande hundar överallt. Den människan ville hon minsann ta sig ett rejält snack med. Särskilt upprörande var att de, hundarna alltså, tvingades ha tungan utanför munnen och ofta på marken.
Sen ville hon hjälpa mig att shoppa. Det är tydligen lätt för jag gillar ju bara enfärgade kläder.
Dotter 2 gillar modern konst mer än ”dammiga gamla palatser”
Om det blev bad? Jovisst. I pool. I hav. I bubbelpool och i vulkanhav. I några dagar var det röd flagg vilket innebar att om man tog ett steg för långt ut kom en ilsken man och blåste jättehögt i en visselpipa.
Jag frågade en på fransk-engelska om vederbörande jobbade som fotbollsdomare på vintern men blev bortviftad.
I pool
I hav
Pappa. Du har bra badbyxor och shorts.
Jaså?
Ja, jag HATAR killar som går runt på stranden i för små kalsonger.
Röd flagg. Farligt, farligt.
I bubbelpool
Det fanns svenskar i Cefalù. Snart kände vi igen några eftersom stan inte var så stor. Visst är det skönt att höra hemlandstoner i främmande land. Man stannar och samtalar en stund. Inget ont i det.
Fritt översatt från italienska:
Jag är så in i helvete trött på de där sillstinkande, rågblonda, rödmosiga svenskjävlarna. Ska de hit och bada kan de väl åtminstone ge fan i att tjattra på den där obegripliga rotvälskan – ÅK HEM!
En man som jag aldrig träffat förr tyckte att han kunde förstöra mitt porträtt – bara för att vi var landsmän, liksom.
Generationsskämt i stundens ingivelse
Något om maten. Jovisst, den var ju strålande. En av de mer bisarra händelserna bestod i att salt överhuvudtaget inte kunde uppbringas på restaurang eftersom det regnat nyligen. Detta hade medfört att alla saltkar hade kladdat ihop.
Regnat? Här? Taskig ursäkt. Jag käkar ju carpacci. Seccundo platti blev som hämnd friterade räkor. Man vet att man är kladdig om händerna när man kan torka sig med barnens överblivna pizza – och det funkar.
I Italien finns det glass
Jag läste (dechiffrerade) ett anslag. I Cefalù har fullmäktige beslutat om en turistskatt om 1 euro per person och dygn. En sorts trängselskatt, måhända.
Hotellet skulle göra en ny hemsida. En professionell fotograf vände sig till hotellets manager som i sin tur vände sig till mig. Man ville ha min fru. Då föreslår jag att ni frågar henne, svarade jag.
När jag hörde att hon skulle få en drink för besväret anmälde jag mig omedelbart som frivillig. Fotografen rörde inte en min i det han svarade:
we need a lady, sir. A blonde one.
Så kom det sig att det var barnens mor och inte jag blev modell i hotellets katalog för 2018. Men hon kompenserade mig den förlorade drinken senare. Hon är en god och fin människa, barnens mor.
Spritz – 3 delar Prosecco, 2 delar Aperol 1 del soda – poppis i landet. Mitt ansikte har samma nyans som drinken. Till de unga: den finns även som alkoholfri variant. Antar jag.
En heldagsutflykt till de Lipariska öarna (se karta ovan). Turisttätt, javisst, men en upplevelse. Där fanns allt man kunde önska sig: vulkaner, utslocknade som aktiva. Svart lavasand, pimpsten och svavelos.
Lipariska öarna på avstånd
Här brukade Pegasus och Venus hänga, tydligen. (Jag måste läsa på).
Etna på avstånd
En vulkanisk strand (Nagellacket är svart – det är inte en slump).
Jag måste verkligen säga något om bilden nedan. I mycket stark doft av svavel, vilket närmast för tanken till en stank av ruttna ägg, fanns en sorts spa. Värmen från berget gjorde denna pöl av gyttja varm pch bubblande. Människor vallfärdade hit för att bada i gyttja för 3 euro.
Vi är alla olika. Men doppade i gyttja är vi mer lika än man kan tro.
en peu bizarre
Något på minussidan?
Tja, en butiksinnehavare som sålde på oss några baskrar av märket Coppola tyckte själv det var ett korkat produktnamn eftersom alla förknippar det med maffian.
Filmen du vet?
Jo, jag vet.
Italien är inte bra på ostar. Iallafall inte enligt mina smaklökar.
Jag fick mycket kritik (av Pomma) för kvaliten min livesändning. Han har väl rätt, antagligen.
Någon dag innan avfärd frågade jag managern på hotellet efter transfer till flyget. Han slog ner blicken och mumlade något om att sådant inte fungerade så bra här i södra Italien. Så det blev taxi.
Samma dag vi skulle åka blev Dotter 1 magsjuk. Typiskt. Men södra Italien levererade. Trots att vi redan checkat ut ställde man raskt i ordning ett nytt rum, ordnade taxi med strikta order att köra långsamt. De var så omtänksamma.
På Clarion hemma på Arlanda i fina rika Sverige brydde man sig föga om att jag bar ett tillsynes utslaget barn i min famn. Receptionen var helt tom ändå rörde de två som bemannade den sig inte ur fläcken för att hjälpa till.
Ingen hjälp med väskor, inget erbjudande om vatten eller rullstol, ingen aning om huruvida läkare, termometer eller sjuksköterska fanns.
Det var ingen fara med Dotter 1 som det visade sig. Men managern på hotell Calette i Cefalú vill jag uppmana att lyfta blicken och sträcka på ryggen. I service och omtanke sopade hans hotell banan med sin motsvarighet på Arlanda.
De finns olika former av mättnad, strävan och bortskämdhet som framgår ovan.
Ännu en fjällvandring redan i år får därför låta vänta på sig och en potentiell läsare må ursäkta medan jag drömmer mig bort bland ytterligare bilder från den som nyligen ägt rum.
Utan Puh skulle äventyret vara en omöjlighet, sa Kanin högtidligt…. Omöjligt utan mig! En sådan björn är jag! sa Puh stolt för sig själv.
I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler.
Under första världskriget förekom att soldater begick självmord på grund av skobrist. De stod helt enkelt inte ut med ständigt blöta fötter därnere i skyttegraven. Skyttegravsfot är en otrevlig åkomma som fått sitt namn efter de problem som kunde drabba soldater i skyttegravarna under kriget. På grund av att fötterna konstant utsattes för fukt och kyla, utan möjlighet att ordentligt kunna torka fötter, strumpor eller kängor, drabbades soldaterna dålig blodcirkulation. Utsatta kroppsdelar kunde lukta illa till följd av sår, svampinfektion, förruttnelse och kallbrand. Med andra ord: fotvård är viktigt.
Panteism betyder ungefär allt är gud och är en religiös övertygelse som ser hela naturen, världen eller universum, och allt liv däri, som heligt eller gudomligt. Vissa dagar känns den övertygelsen närmare än andra.
Ur fjäll-led är tiden; ve! att jag är den, som föddes att den vrida rätt igen.
Var nöjd med det du har och tillbringa inte din tid med att drömma om förvärv som väcker avund och beundran; se på hur de som är fattiga och nödställda lever, så att det du har och äger framstår som stort och avundsvärt.
Eller som filosofen Lacan säger: individen bör inte uppnå sina drömmar. Gör individen det upphör strävan efter fantasin/det ouppnåeliga. Och DET är farliga saker, det.
Skenbar är färgen, skenbar sötman, skenbart det bittra; skenbart varmt och skenbart kallt; verkliga är blott atomer och tomrum.
Gyllene snittet är det förhållande som erhålls när en sträcka delas i en längre del a och en kortare del b så att hela sträckan a + b förhåller sig till a som a förhåller sig till b:
Jag gillar att gestalta olika karaktärer. Här ges Gandalf, som framgår.
En utspilld färgburk. Är det en medveten skapelse eller en slumpartad olycka? Ser vi mönstret eller skönheten i kaoset? Det är kanske så man kan förhålla sig till modern konst – om man nu inte vet bättre.
Liten blir snabbt stor. Det är känslan när det går upp för mig att veckobrevet från skolan inte är en larmrapport om löss utan en uppdatering om vad klassen arbetat med i naturkunskap den gångna veckan. Silly me.
Jihad betyder ungefär heligt krig. Termen är ofta felaktigt förknippad med diverse vansinnesdåd men en bättre betydelse är individens kamp mot tillvarons jävligheter och frestelser.nSom regn. Eller kanske mygg. Eller vetskapen att efter regn…
Eftersom ingen ser någon skogaholmslimpa på bilden kan ingen i sann polyfemosk anda utgå från att det är champagne i kåsorna. (Det krävs kunskap om 70-talet och viss klassisk bildning i kombination för att klura ut den.)
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra —
ensam, utan spår.
Förälder. Ett liv som caddie.
Gott är inte att inte göra orätt, utan att inte ens vilja det.
Fjällvandring är en materialsport. Man köper på sig lite nya grejer inför varje säsong. Så här i medelåldern är det kanske inte så konstigt att årets inköp blev stavar och nya liggunderlag. Stavarna blev en succé. I vad, uppför, nedför, rakt fram… det underlättar stort att ha fyra ben. Uppblåsbara liggunderlag i lättvikt gjorde att jag sov bättre än på onsdagsmöten.
Skäckerfjällen ligger i nordvästra Jämtland. De är relativt lättillgängliga när man väl är på plats men det tar lite tid att köra till en lämplig utgångspunkt. Men det är det värt. Inte minst för att man slipper träffa andra människor ute på fjället. I synnerhet om man jämför med Jämtlandstriangeln.
Jag vandrade senast i Skäckerfjällen för fyra år sen. Den här gången var alla svågrarna med familjer med och det konstaterades att det var 33 år sedan alla syskonen Tivander senast alla gick i fjällen tillsammans. Och det till just denna plats. Min frus familj har alltid fjällvandrat men eftersom det är viss spridning i ålder på barnen har inte alla samtidigt varit med sedan 1984 – och då gick turen alltså också till Silvertjärnarna i Skäckerfjällen. Det är ALLTID vackert väder i Skäckerfjällen.
Den 20:e juli samlades vi på fjällstationen i Anjan. Denna station är inte ansluten till STF men är mycket mysig och genuin i ordets rätta bemärkelse. Man kan med fördel ha stationen som utgångspunkt eller rulla ett par kilometer med bilarna till point of no return.
Den 21:a gick vi i strålande väder från Anjan till Strydalen, en sträcka på 1 mil, på 5 timmar effektiv vandring. Det var mycket blött i markerna och alla, it goes without saying, åt vid första lunchstoppet köttbullar.
(Detta är FjällTivander-tradition sedan barnsben och stammar från en tid då köttbullar var lyx och förövrigt tungt. Ja, tungt är det fortfarande för en gramjägare men det var ändå en lite lustig syn att se barnens mor och hennes syskon obekymrat och samtidigt packa upp exakt samma lunch).
Barnen – 4, 9 och 11 år – knotade sträckan utan problem och bar även lättare ryggsäckar. Jag själv bar relativt tungt: 25 kilo. Ska man gå längre sträckor är högst 20 kg att föredra. (Här vill jag göra en utvidgning om träning. Jag har relativt ofta de senaste åren fått frågan, eller snarare uppmaningen, att jag, som ju tränar kontinuerligt, borde springa/simma/åka olika typer av lopp för att ha en målsättning med träningen. Jag vill understryka att jag inte nämner detta för att skryta om träning hit och dit, jag säger det för att jag anser att ett mycket bra träningsmål är att vara jämnt tränad i hela kroppen för att klara en normal fjällvandring utan krämpor.)
Efter en varm, härlig dag tältade vi slutligen vid fjället Mekontjockes fot. Vattenfallet i Strydalen visade sig vådligt på grund av vattenmassorna så kvällstvagningen fick ske i en närliggande lugn tjärn. Nästa dag vaknade vi mitt i molnet. Bokstavligt talat. Efter diverse parlamenterande enades vi om att det inte var helt roligt att ligga för ankar i ett moln (om man inte är dr Snuggles) och vi bröt därför lägret och vandrade de fyra kilometerna till…
…Silvertjärnarna! Här slogs ett basläger upp på exakt samma tältplats som för de som var med 33 år tidigare. Och alltså strax nedanför den tältplats jag själv hade för 4 år sedan. En vacker plats.
På kvällen anlände Julia. Det kan ju låta som vilken banal händelse som helst men också det kräver en liten utsvävning. Trots sin sjukdom deklarerade Julia tidigt att det var klart hon också skulle till fjälls på det ena eller andra sättet. Och Julia är inte en person som ger sig. Först utverkade hon specialtillstånd för att landa i nationalparken (vilket krävs från samerna) sedan crowdfundade hon ihop den inte oansenliga kostnaden för helikoptern. Och plötsligt stod hon där. Med en flaska champagne under armen, givetvis. Jag tror vi alla hade tårar i ögonen när hon landade i den ljusa jämtländska fjällkvällen.
Nästa dag valde några i sällskapet att bestiga Lillanjeskutans 1150 modiga möh. Det tog, effektiv tid, 4,5 timmar i strålande sol och lätt packning.
Flickorna lämnades på vägen upp med följande tankegods: borde inte Vemdalen istället heta Vilkendalen? Denna tankenöt sysselsatte åtminstone Dotter 2 ett par hundra meter.
På väg upp valde några av oss att ta ett litet dopp i en 8-gradig tjärn. Barnens mor var orolig över mitt eventuella frånfälle varpå jag sturskt replikerade att det finns sämre sätt att dö på. Och Dotter 1 ville inte vara sämre än farsan.
Det var hon inte, heller.
Det tog ett tag innan värmen kom tillbaka på allvar. Nåväl, halva familjen badar, andra halvan inte. Svårare än så är det väl inte. Väl nere i base camp ordnades fjällfest på influgen skumpa, nybakat pinnbröd och charkuterier. Kanske inte helt vardagligt fjällbeteende. Dagen efter tog vi oss åter ner till Anjan för vidare transport till lyx på Copperhill i Åre. Vilket är en helt annan historia!
Det finns några platser i tillvaron man ofta pratar om att besöka men som man aldrig kommer till. Detr blir av olika skäl aldrig av. I vårt fall är ett sådant ställe Sockertoppsdalen. I år fanns tanken där men eftersom vi vände i Strydalen och gick till Silvertjärnarna övergavs planen. Och vi kommer inte att ta risken att gå tillbaka till Skäckerfjällen. Det kommer nämligen med all säkerhet HELLregna. Nä, vad tror vi, Hemavan nästa år?
Avslutningsvis några näsvisa råd till mig själv inför kommande vandringar. Mat: Pulver-tomatsoppa, 500 torkad färs på fransyska (att färsen är mager samt nymald är viktigt), makaroner ger fyra vuxna portioner mat. K-färsen måste ligga i blöt en stund först. Skippa tortellini. Det är tungt och ingen som gillar egentligen. Här som där. Orch-chipsen (torkad, marinerad lövbiff) blev en succé! Köp extra tältpinnar =( Dubbla strumpor i kängorna och byte till fräscha varje dag (något som är lätt all slarva med) är god fotvård och man slipper skavsår. Flickorna föredrar chokladdryck – INTE nyponsoppa/blåbärssoppa. Har jag fattat det?
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.