Kategori: Skola

cancer, Jämställdhet, Livsåskådning, Skola, Spännande människor, Språk

argumentum ad hominem

av adolphson

Din nekrolog skrivs i detta nu. Hur vill du bli ihågkommen när allt är förbi? Varje anförande från talarstolen i fullmäktige borde präglas av detta förhållningssätt, varje inlägg i debatten och alla sociala relationer.

Argumentum ad hominem betyder att man angriper anföraren av ett argument snarare än argumentet som sådant. Personangrepp, alltså. Det förekommer ofta rent allmänt men tycks vanligare mot kvinnor i toppositioner.

Principen är att det alltid är ett misstag att angripa ett argument genom att ifrågasätta motiven, utseendet eller karaktären hos den som framför det. Det är en jobbig insikt för mig, men bara för att det är Trump eller Åkesson som anför något kan det inte automatiskt avfärdas. Man måste ständigt lyssna noga på vad som sägs. Än svårare blir detta förhållningssätt när våldsverkare av olika slag kräver sin demokratiska rätt.

Argumentationsanalys är en svår konst, liksom att utöva ett kritiskt, självständigt tänkande. För detta krävs nämligen grundläggande faktakunskaper och sådant lär man sig ofta i skolan. Eller så borde det iallafall vara.

Att man tonat ner faktakunskaper till förmån för en syn på kunskap som något man formar själv är en i mitt tycke väsentlig kritik av dagens svenska betygssystem. Synen på kunskap och utbildning var en anledning till att jag redan 2012 var kritisk till Jan Björklund och sedermera lämnade partiet helt och hållet.

Faktakunskaper krävs, alltså. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Hur ska man utförligt och nyanserat kunna uppvisa förmågor utan att ha grundläggande faktakunskaper? Hur kan man tänka kritiskt och självständigt om saker man inte vet något om?

I så fall kan man ju lika gärna killgissa. Eller presentera en egen, alternativ, sanning. Och det är här det blir riktigt farligt, kanske rent utav ett hot mot demokratin. Man får nämligen alltid skörda det man sår. Men lär man sig grunden ordentligt får man också en god skörd.

Men ibland blir det istället roligt. En av mina favoriter är en händelse från 2012 när en massa gamla och nya ministrar bjöds på fin middag i Stockholm. Den förutvarande jordbruksministern Margareta Winberg var en av de inbjudna.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att inbjudan gick till fel person. In på den storstilade middagen klev förvisso Margareta Winberg – men istället för exministern en 67-årig dam från Sundbyberg.

Och denna Margareta var hungrig och hade inte alls någon lust att åka hem när misstaget väl uppdagades. Det var ju inte hennes fel att någon råkat skicka inbjudan till fel person?!

Hon anade visserligen att något var fel men löpte ändå linan ut. Hon presenterades för alla fina gäster med att det blivit ett missförstånd men fick vara med på den ståtliga middagen – trerätters på Rosenbad. Hon fick till och med vara med på den obligatoriska gruppfotograferingen efteråt. Den verkliga Margareta Winberg unnade henne upplevelsen eftersom hon redan varit på många middagar på Rosenbad.

Det är så fint, på något sätt. Och det finns flera berättelser av den här typen. En handlar om en person som iförd mörk intetsägande kostym och enfärgad slips under flera år lyckades nästla sig in på flera officiella fotografier som skulle tas när världens ledare träffades i olika sammanhang. Tyvärr har jag inte lyckats skilja mellan fakta och myt i det sammanhanget.

Det finns grundläggande fakta, allt är inte åsikter eller förhållningssätt. Och fakta kommer före förmåga eftersom förmåga bygger på fakta (i teoretisk kunskap). Vem som säger vad, och när, eller hur personen låter eller ser ut är ibland viktigt men borde inte var utgångspunkten för debatten.

Flickorna vill ha en hamster. Inte jag. Jag förvandlade diskussionen till en retorisk övning där de fick göra en PowerPoint-presentation med sina bästa argument. Jag lovade att lyssna. Sedan fick de presentera sina källor och så provade vi argumentens hållbarhet.

Vem som sa vad, hur hen såg ut, lät eller var pappa eller dotter var i sammanhanget oväsentligt.

En klassisk övning går i olika varianter ut på att reflektera över sitt liv om man plötsligt fått sin tid utmätt och bara har en kort tid kvar att leva. Jag har tillsammans med Malin upplevt det – inte som övning utan i verkligheten.

En vacker solnedgång i Provence är under sådana förutsättningar viktigare än materiella tillgångar och lumpna personangrepp eller kortsiktiga vinster rinner av en som vatten på en flodhäst.

Slutet på en bra dag i Provence. En dag att minnas.

Det är viktigt vad man vill minnas eller uppleva när slutet närmar sig. Ett liv baserat på verkliga principer och kärnvärden är därför fundamentalt.

Så tror jag, utan att veta, att Margareta Winberg från Sumpan lever. Det hon gjorde kräver nämligen viss sinnesnärvaro. Något av det försöker jag också förmedla till mina elever, inom politiken samt låta genomsyra mig själv.

Personangrepp är alltid fel. Länge leve den goda, sunda, skarpa debatten. Man får alltid skörda det man en gång sått. Och störst av allt är kärleken.

När jag en gång ligger där i kistan vill jag inte att döttrarna ska minnas en pappa som sa nej till en hamster utan hållbara argument. Nej, det är annat jag vill bli ihågkommen för.

Relaterade blogginlägg

Lawnchair Larry

Källor:

Aftonbladets

Covey: De 7 goda vanorna

Wigforss: Alternativa fakta

Foto, Personligt, Retorik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Bild 74 – Annus horribilis

av adolphson

Studenten har firats på ungefär samma sätt sedan dess införande 1868. För 30 år sedan, förra året och så även i år. Visst har det genom åren förekommit variationer, som de fruktade studentprovens avskaffande 1968, och givetsvis kommer Corona-generationen sticka ut, men i stora drag ser vår moderna vuxenhetsrit ut som den alltid gjort.

I år är det 30 år sedan jag själv tog studenten. Tänka sig. S3 1990 tänkte fira det menää…ja.

Daniel och jag på stora torget 8/6 1990

Det har varit ett konstigt år, i år. Men jag avstår från att lägga ut texten kring diverse skol-corona-analyser, om undervisning på distans och uteblivna fester. Det lär andra göra så det räcker och blir över.

Jerra, datum som ovan

Men man får allt anstränga sig lite extra ett år som detta, bjuda på det man kan och behärskar. Sålunda har jag gästat två Coronasäkrade baler, sjungit, hållit festtal, varit toastmaster och konferencier, (kommer att) hållit officiella tal på skolan, åkt runt och uppvaktat.

Apat mig, som Malin skulle uttryckt det. Det är hursomhelst ingen uppoffring, det är en sann glädje och ett verkligt privilegium.

Jag minns faktiskt inte så mycket av min egen student. Jag minns (givetvis) resan till Leningrad, utsprunget, något av flaket och mottagningen hemma, festen på kvällen. Men den härliga känslan minns jag tydligt. Känslan av att ha åstadkommit något bra, något som ingen kan ta från en, och att livet nu ligger där, alldeles framför näsan, och bara väntar på att tas i besittning.

DGF på besök

För det är nog så med riter att alla som för en längre eller kortare tid sedan genomgått den genom att se nya generationer uppleva det samma åter upplever något av den känsla de själva en gång upplevde. I det sammanhanget är mitt jobb fantastiskt – jag tror på fullt allvar aldrig att jag kommer sluta. Det här är vad jag kan och vad jag gör, helt enkelt.

Jessica och Jenny

Utdrag från ett av talen:

Ni är den generation studenter som sticker ut. Ni är de som som sedan studentens införande 1878 kommer att avvika, medan alla andra ingår i ett stort grått kollektiv kommer Coronagänget för evigt att vara unika. Ni är de som klarade det trots världens bedrövligheter. Snacka om bonus meritpoäng! Ni kommer att få alla schyssta jobb utan att anstränga er – för ni symboliserar nämligen framgång, problemlösning och framtidstro i en tid när sådana världen nått bottennivåer. Det är ni som kommer att fixa det.

Jag och Jessica inför francaisen – en tradition som inte överlevt 30 år

30 år. Så många misslyckanden och bedrövelser jag upplevt under dessa tre decennier. Så många underbara ting. Det ankommer förvisso inte på mig att komma med pekpinnar om livets väsentligheter men något jag återkommande hävdar är att man måste våga misslyckas för att komma någonstans.

Redan då gillade jag att hålla tal

Alla här, säger jag till mina studenter, har vad som krävs för att lyckas. Men klarar du att misslyckas? Har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något du aldrig haft måste du göra något du aldrig gjorde.

Inför balen

Utdrag ur ett annat tal:

Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig nu, mer än tidigare generationers studenter. Ni är unika. Människor som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver era insatser, engagemang, passion och briljans. Så, kära studenter, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag avslutningsvis till var och en säga: låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har.

Årets uppsättning studenter

En sak kan jag iallafall säga: den är välanvänd, studentmössan. Med lamboring och allt. Under 30 år har den varit med – i vått som torrt.

Oftast i vått

Många som känner oss tror att jag och Malin flirtade ett tag och på en nationsfest i Uppsala den 28:e maj 1996 gick hem tillsammans och därefter var ett par i 23 år.

Inte många vet att jag i själva verket uppvaktade henne rätt länge innan hon slutligen gick med på en dejt. Att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom. Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på V-dala och därmed försummade studierna och inte kunde bli fil.mag förrän 2011.

Det var det värt. Vi fick ett bra liv, hon ett halvt, och två underbara barn. Hade jag inte firat studentexamen för 30 år sedan hade kanske inget av detta inträffat. Möjligen något annat, men inte just detta.

Nu sitter jag här i min gyllene bur och samtidigt som jag drömmer mig tillbaka så undrar jag lite ängsligt vad framtiden bär i sitt sköte. Precis som jag gjorde den 8/6 1990.

Hur det än är med den saken så kommer jag under några dagar stt ägna mig åt studentfirande, igen. Precis som för 30 år sedan.

Relaterade blogginlägg:

Livets vatten och avgrundshål

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Resor, Skola

Pandemi

av adolphson

Ordet kommer från grekiskans hela folket och avser en världsomspännande epidemi. Sådana är kända sedan åtminstone antiken men det arkeologiska materialet är magert eftersom virus i allmänhet inte lämnar spår på skelett.

Det kan i dessa tider vara värt att påminna sig om tidigare pandemier. I slutet av första världskriget var många övertygade om att Digerdöden återkommit. Så fruktansvärd var den, Spanska sjukan. Människor dog i miljontal efter att varit sjuka i bara några dagar. I skrivande stund är cirka 200 000 sjuka och 10 000 avlidna i Corona.

Visserligen var Spanskan oerhört smittsam men ingen pest. Nej, sjukdomen var ”bara” världens värsta influensaepidemi. Hittills. Plötsligt dök den upp i spåren av första världskriget och anlände olämpligt nog till en redan försvagad mänsklighet.

Åren 1918-1920 skördade sjukdomen massor av offer i planetens alla hörn. Ännu lever människor med minnen från den tiden.

Bara det andra världskriget har under seklerna sedan Digerdöden skördat fler offer än Spanska sjukan. 25 miljoner människor gick under, 40 000 i Sverige. Det är lika många som i dog i Digerdöden har det antagits.

Far köper av princip inte kläder på loppis då han är rädd för att TBC-smittan ska dölja sig i kläderna – men Corona har han en mer pragmatisk syn på. Jag har den senaste tiden jagat honom över hela stan från den ena – för honom ur smittosynpunkt olämpliga platsen – till den andra. Far och jag är på något sätt som världen i miniatyr.

Nog är det lite paradoxalt. Pandemier har skördat fler offer än krig. Civilisationer, befolkningskoncentrationer, uppfinner mediciner som botar samtidigt som de allt sedan de första högkulturerna även utgör förutsättningen för pandemier. Närhet, kommunikationer, djur och hygien är nycklarna. Krig förstör förvisso civilisationer och så börjar det om. Ett slags evigt kretslopp, måhända.

Men utveckling har alltså skett i spåren av allt detta elände – i Bibeln symboliskt (får man anta) tolkat när Jesus uppväcker Lasarus från döden. Berättelsen i Johannesevangeliet har gett upphov till namnet och företeelsen Lasarett. Även om berättelsen får betraktas som ett mer än osedvanligt lyckat exempel på intensivvård så nämns inte just det ordet i berättelsen. Det är nämligen ett modernt ord.

Ehuru ordet för dagen. Hur många platser har vi, måste vi välja vem som ska få vård, undrar vi oroligt.

Även om tanken att alla människor förtjänar så god vård som möjligt också är ett modernt fenomen får man nog förmoda att Jesus – som vi känner honom genom Bibeln – hade hållit med.

Sankt Göran, som vi kallar honom i Sverige, är en katolsk martyr tillika en av de fjorton nödhjälparna. Han har alltid åkallats vid fara, feber eller ogynnsam väderlek för att ingjuta styrka, mod och tapperhet. Nu behöver vi honom alla: Greta, Donald, Vladimir, Xi och Jair.

Nu undervisar Falu gymnasium, liksom många andra gymnasier och universitet runt om i landet, på distans. Inga problem, det finns gott om digitala möjligheter. Jag själv har sedan flera år en Youtube-kanal (även om flickorna tittar misstänksamt på mig när jag hävdar att jag bytt jobb och blivit influencer: hallå! om man jobbar via tuben på grund av influensa: vad annat kan man kalla sig?!) att damma av.

Nej, för min och mina elevers del är det inga problem. Samhället har just nu större utmaningar än så. Det löser sig på ett eller annat sätt för eleverna. Men jag funderar över hur detta kommer att påverka världen på sikt.

Tänk om vi upptäcker att vi under normala förhållanden gör en faslig massa saker vi egentligen inte behöver?

Exempel?

Tänk om vi upptäcker att mödan de nationella proven innebär inte står i paritet med resultatet? Kanske behövs de inte ens? Tänk om vi på andra sidan tunneln finner oss ett steg närmare utbildningens och digitaliseringens innersta väsen?

Tänk om vi på grund härav slutar resa till Thailand lika ohämmat som tidigare och om vi inte löser klimatproblemen därmed så åtminstone får lite hjälp på traven mot en ny hållbar värld. Och förövrigt: väl utvecklade kommunikationer är som sagt en viktig förutsättning för smittspridning.

Men priset är för högt för dessa möjliga insikter. Ingen ska behöva förlora livet eller jobbet. Nu är tid att hjälpa varann. Här som där.

Nå, går det tillräckligt långt ska ni få se. Då jagas syndabockar. Då sprids rykten. Då bunkrar vi. Det har redan börjat. Det krävs ett stabilt samhälle för köbildning. Eller som Tallerud (nedan) uttrycker saken i en beskrivning av Digerdöden:

Så stor var fasan för sjukdomen att ingen längre tog hänsyn till medmänniskan. Bror flydde bror, hustru från man och föräldrar från barn

Historieprofessorn Dick Harrisson säger att vi inte kommer att minnas Corona på grund av antalet döda utan på grund av hur samhället agerade. Stängde ner allt.

Den ekonomiska kris som följer härav kan sätta fart på den redan tilltagande nationalismen. Historien varnar: ingen Hitler utan den stora depressionen.

Pandemi betyder hela folket. Låt oss skapa en pandemi av kärlek. Vi måste ta hand om varandra nu. Hela folket.

Källor:

Wikipedia

Tallerud: Skräckens tid, Farsoternas kulturhistoria

Bistånd, Demokrati och samhälle, Foto, Historia, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Okategoriserade, Skola

bild 67 – min sanning

av adolphson

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Jag har under denna passerade och för övrigt aldrig återkommande vecka slagit armen ur led, läxat upp det lokala Vänsterpartiet, välkomnat en schweizare till mitt hem, deltagit i fullmäktige och sjungit i kör.

Vad är sanning? Är Sverige fullt? Är Jimmie full? Vad vet vi egentligen? En sak som åtminstone jag vet är att vi äntligen ankommit upplysningen och den industriella revolutionen i mina kurser.

Det är ändå rätt märkligt att det moderna vetenskapliga genombrottet skedde i Europa.

Under 15- och 1600-talen var vår kontinent fullproppad av religiösa fanatiker och knappast platsen för vetenskaplig utveckling och tolerans. Det var ett Europa som möjligen passat Jimmie bättre än dagens – här förvisades judar och muslimer, kättar- och häxbålen flammade höga och religionskrigen stod som spön i backen.

Ville man dåförtiden finna ett multikulturellt och tolerant samhälle fick man snällt bege sig till Kairo eller Istanbul där sunnimuslimer, shiiter, ortodoxt kristna, katoliker, armenier, kopter, judar och faktiskt en och annan hindu relativt fredligt levde sida vid sida.

Även om problem förekom var detta ett intellektuellt paradis jämfört med Europa. I London slog man vid samma tid ihjäl katoliker, i Paris protestanter. Judarna var sedan länge bortjagade och ingen människa skulle någonsin komma på tanken att släppa en muslim över gränsen.

Ändå var det i Europa upplysningen och den vetenskapliga revolutionen började, inte i Kairo.

Men det är kanske inte så konstigt. Religion och vetenskap syftar båda till att bringa makt och struktur in till människors liv och ibland kan dessa två sammanfalla och bland inte.

Detta får mig hursomhelst att tro att det vansinne som just nu tycks drabba vissa delar av befolkningen – vilket i sin tur får vissa som aspirerar på makt att på bild posera i jaktkläder med budskapet att stänga gränsen, eller etter värre: åka till härdar för mänskligt lidande med budskapet att i Sverige är medlidandet slut – snart dragit vidare till historiens gödselstack.

Just ja – vi arbetar ju också med satir och humor i mina kurser.

Men lämnar vi satiren därhän: skämmes ta mig fan.

Men i skolan trummar vi alltså på. I skolan kan vi exempelvis låta Tolkien möta Churchill:

What can men do against such reckless hate?

Even though large tracts of Europe and many old and famous States have fallen or may fall into the grip of the Gestapo and all the odious apparatus of Nazi rule, we shall not flag or fail. We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in God’s good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.

Det viktigaste en lärare, eller strängt taget vem som helst, kan göra om hen strävar efter att väcka intresse hos sina elever eller sina åhörare är att berätta en personlig historia på ett sådant sätt som eleverna, eller åhörarna, vill höra fortsättningen på.

Jag, om jag får säga det själv, lyckas ofta med det i min blygsamma lilla värld. Så gjorde också Tolkien liksom Churchill och så gör även Jimmie.

Sanningen ligger måhända i betraktarens öga. Vad som får en politisk ledare att åka till katastrofens rand och håna nödlidande är obegripligt på så många plan att jag inte vet hur jag ska analysera det.

Medan Jimmie motar flyktingar i Turkiet motionerar lokala SD om att höja åkanterna i Falun för att undvika framtida översvämningar. Trots att vetenskapen förser dem i formation att detta inte är rätta sättet att lösa problemet framhärdar de inför öppen ridå i sin okunskap.

Måhända har vi därmed funnit partiets essens? Stäng gränsen, höj åkanten. Framhärda i okunskap.

Skillnaden mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är hursomhelst att de förra faktiskt, om än med viss möda, går att läxa upp.

Arm ur led? Ur led är tiden. Jag saknar en fjälled. Här kommer istället ett random akademiskt skämt:

Tur att man inte doktorerar för på promotionen i Uppsala (heter det inte promoveringen?!) säger de alltid accepte Corona.

Men. Det är som Churchill lär oss: vi får inte ge upp. Här följer en teaser för nästa veckas lektion om upplysning och vetenskaplig revolution.

Don’t miss.

Eller som Dotter 2 brukar säga: det är en oändlig tur att du inte är mattelärare pappa.

Alla på bilden (utom over headen) har givit sitt tillstånd att förekomma på den

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Trevlig helg!

Källor:

Harari: Homo Deus

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikipedia

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Skola, Språk

gallimatias

av adolphson

Jaha, då ska vi se hur jag får ihop det här.

Det är när detta skrivs en sådan där lite gråtrist lördagseftermiddag. Vildvittrorna är utflugna på sina äventyr, jag har gjort alla måsten och känner mig lite allmänt seg efter gårdagens årsmöte med MDP. Men också upplyft, som alltid efter en kväll med det gänget.

Jag tittar igenom mina spridda anteckningar från veckan som gått. Nonsens. Lappri. Gallimatias. Så långt ögat når.

Gallimatias är ursprungligen en latinsk term som betyder ”struntprat”. Enkelt översatt innebär termen något som saknar mening, eller är så orimlig att den i princip är meningslös. Story of my life, tänker jag i ett utfall av den självömkande bitterhet som faktiskt, vill jag nog hävda, inte är ett av mina utmärkande personlighetsdrag.

Däremot rör sig det jag skriver inte så sällan tämligen oblygt på meningslöshetens gräns.

Det finns uttryck och ord jag gillar. Jag missar sällan ett tillfälle att slänga mig med därvidlag, vederstygglig, oomkullrunkelig, lök på laxen, grädde på moset samt i parti och minut.

”Därvidlag” översattes 1868 med i fråga om den l. det nämnda, med afs. därpå, i det afseendet, däri, i den saken; (i sht hvard.) äfv.: hos den personen. Därvidlag duger det inte med kompromisser eller halfmesyrer.

”Vederstygglig” betyder ungefär vad det låter som (motbjudande, avskyvärd, vidrig, ohygglig. vedervärdig, ful, anskrämlig) och ”omkullrunkelig” obestridlig, orubblig, stadigvarande.

Uttrycket I parti och minut har ursprungligen att göra med att handla varor i stora partier eller styckevis och är känt sedan åtminstone 1600-talet. Idag avser man med formuleringen att beteckna något som händer ofta eller är ständigt återkommande.

Frasen att lägga lök på laxen avser när något som redan är ganska besvärligt blir än värre medan formuleringen att lägga grädde på moset innebär att sätta guldkant på tillvaron. Lyxa lite, helt enkelt.

Min vän Patric bjöd mig en gång på lax med lök på (våra barns mödrar hindrade oss dock innan vi hann servera grädde på moset till efterrätt).

Det är skillnad på rast och paus. Detta blev tydligt när kollegorna och jag skulle fylla i en enkät om hur vi trivs. Jag fördjupade mig i ämnet.

Med rast menas ett längre avbrott, till exempel en lunchrast. Under rasten får man fritt förfoga över sin tid och kan lämna arbetsplatsen. Rasten räknas inte som arbetstid.

En paus är ett kortare avbrott från arbetet. Under en paus får man inte lämna arbetsplatsen och pausen räknas som arbetstid. Arbetstidslagen anger inte hur många eller långa pauserna ska vara. En formulering som jag hittade tyckte jag var lite rolig:

Kaffepausforskningen är inte så omfattande, men det finns några studier om pausernas betydelse i arbetslivet. De visar att varje paus innebär att man ökar sin vakenhet kraftigt, oavsett om man dricker kaffe eller inte. Pauser minskar också olycksrisken på jobbet.

Jag gillar den nya personalen i skolans kafeteria. Nu har hen infört Dansbandsfredag varje vecka. Som det visade sig gillar vederbörande inte musiken alls men har konstaterat att det har en rogivande och munter effekt på eleverna.

Se där.

Jag fruktar kommande vecka. Då ska det skrivas individuella fördjupande A-uppgifter i parti och minut. Alla dylika uppgifter måste i mina kurser genomföras på plats i skolan (strängt taget är jag av den uppfattningen att allt skolarbete borde utföras i skolan på, så att säga, arbetstid).

Nå, på vad beror då denna min fruktan? Jo, i tystnaden som härskar slår elevers naglar mot tangentbordet så som en slägga mot granit. Det gör ont när trumhinnor brister.

De har det bra, kemilärarna. Kemilärare har alltid resurser, exempelvis att lösa permanent marker på whiteboarden. Det gäller bara att ha god personkemi med dem. Det har jag, tycker jag. Fina människor är de allt.

Den gamla diskussionen om husdjur har blossat upp i hemmet igen. Jag har kontrat och föreslagit en ko i trädgården. Dotter 2 är skeptisk. Jag har föreslagit Rosa som tilltalsnamn och att Vittrorna får mjölka den varje morgon klockan fem. Men man går strängt taget inte ut och rastar kor. Kobingo däremot – that’s da shit.

Eller varför inte dagens Churchill:

Hundar ser upp till oss. Katter ser ner på oss. Ge mig en gris!Grisar tittar en i ögonen och behandlar oss som en jämlik

Dagen slutar lite i moll men ändå i dur när jag tänker alla som lämnat oss. Människor som betytt så mycket för mig. Det är Gösta Ekman, Hasse Alfredsson (och Tage förstås) Povel, Magnus och Brasse, Astrid, Arne, och nu senast Terry Jones.

När människor blir arga på mig – arga för att jag är centerpartist, för att jag är munter när jag borde vara allt annat, dryg eller allmänt dum i huvet – tänker jag allt som oftast på dessa människor och på hur de fått mig att känna eller må.

Nonsens. Lappri. Gallimatias. Vad vore världen utan detta? Jag älskar det. Jag älskar livet och jag älskar människor. Detta är mitt eget lilla (nåja – strängt taget en megaportion) gräddstuvade mos.

Over.

länkar

John Cleeses tal på Terry Gilliams begravning

Hasses tal på Tages begravning

Povel – livet är ett helvete

Gösta Ekman – extremcenterpartist

relaterade blogginlägg:

Bild 5 – om kobingo

källor:

synonymer.se

SAOL.se

Nyberg mfl ”Winston Churchill, de 200 bästa citaten”

Wikipedia

arbetsmiljöupplysningen.se

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik, Skola

dialogen

av adolphson

Ordet dialog härstammar från grekiskan och betyder genom samtal. Exempelvis samtal mellan två eller flera personer för att utbyta åsikter. Inom världslitteraturen är dialogen vanligt förekommande och gestaltar ofta konfrontationer där handlingen i berättelsen tar en avgörande vändning. Dialogen syftar i en berättelse till att låta de medverkande karakterisera sig själva genom åsikter, omdömen och uttryckssätt.

Dessa konfrontationer fungerar väl inom politik som med nödvändighet måste innehålla ett visst mått av konflikt. Personligen tror jag dock mer på den konstruktiva dialogen där vi, trots att vi inte alltid håller med varandra, ändå lyssnar och respekterar varandra.

En sak som återkommit i efterdyningarna av Faluns budget är att vi i den politiska ledningen vill skära ner på Dialogens verksamhet. (Dialogen är en verksamhet inom socialförvaltningen som arbetar med unga.) Argumentationen går i stort sett ut på att vi som står bakom den här budgeten vill försämra för barn och ungdomar som har det svårt.

Vi vill alltså barn illa. Vi föraktar svaghet. Det är faktiskt att indirekt kalla oss fascister.

Att vi förklarar oss med argument i stil med att Dialogens verksamhet, som alla andra verksamheter, är oerhört viktig och därför borde kunna utvecklas eller tillgodoses på andra sätt inom förvaltningen (enligt förvaltnings eget förslag), särskilt i en trängd ekonomisk verklighet, är det ingen på motståndarsidan som lyssnar på – det anses inte som ett giltigt argument.

Det är en helhet som hänger ihop, det här med budget. Lägger man ner skolan i Toftbyn kanske det är dåligt för de som bor där men samtidigt kanske bättre för kommunens samlade skolverksamhet. Kanske kunde man därigenom också satsa mer på Dialogen?

För våra resurser är, tyvärr, begränsade. Frågan hur vi ska använda våra medel utifrån våra behov är en svår nöt.

Rätt eller fel att lägga ner skolan i Toftbyn? Det får vi sällan veta. Att diskutera den här typen av frågor är intressant och på sikt givande. Men dit kommer vi aldrig, nej, i stället möter man den här typen av vildsint svingade slagträn:

Det är inte politikerna som sviker. Det är Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Falupartiet tillsammans med Sverigedemokraterna som sviker Faluborna genom att halvera personalen på Dialogen. Det finns politiska alternativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet värnar ungdomars psykiska hälsa och röstade i nämnden Nej till nedskärning i Välfärden.

Eller min personliga favorit från en representant från MP som hävdade att alla allianspolitker har pengar på banken som borde gå till välfärden.

Det tycks mig som att dialogen om Dialogen spårat ur. Om den någonsin började.

Det finns en Facebookgrupp som heter ”Politik i Falun”. Det var jag som startade den en gång i tiden – men då hette den Medborgardialogen. Fler och fler aktiva politiker väljer numera att lämna den – eller inte vara med. Tonläget är högt, brösttonerna från främst oppositionen… inte direkt blygsamma.

Visst är det bra att synas och jag har alltid satt en ära i att, som det heter, ta debatten. Men nu orkar jag inte det, längre. Iallafall inte i gruppen Politik i Falun.

Idén var bra, det tycker jag fortfarande. En plattform för dialog mellan de som har politiska uppdrag, makthavare, opposition, tjänstemän och medborgare. Tyvärr har följden blivit att många politiker jagats bort av en högljudd grupp med konsekvens att avståndet mellan politiker och medborgare ökat. Detta är vissa politiker, några som tar sig den rätten eftersom de anser sig tala för folket, medskyldiga till.

Ett tungt ansvar att bära. Populisten må skörda kortsiktiga framgångar men det demokratiska domslutet blir i slutändan hårt.

Jag tror det var journalisten Göran Rosengren som myntade begreppet osociala medier. Han har också återkommande diskuterat vilket ansvar vi folkvalda har för tonläget vi använder oss av. För vilka konsekvenser ett upptrappat tonläge får. Historien lär oss nämligen att hårdare debattklimat förr eller senare alltid leder till våld och hot.

Och det blir ofta argt, otrevligt och inte sällan hotfullt i Politik i Falun. Jag har haft som ambition att på ett sakligt sätt diskutera och bemöta åsiktsbaserade argument. Nu slutar jag med det.

Visserligen tror jag inte att någon sörjer detta beslut eller att det gör varken från eller till i det stora hela. Men det känns bättre för mig. Ännu så länge stannar jag i gruppen (jag vet att många politiker gått ur), men mest för att hålla lite koll på vad som rör sig bland de rödgröna partiaktiva och deras gräsrötter.

(Det lär vara så att SD by far vunnit slaget i sociala medier. Det är inget man ser i min lokala filterbubbla. Här är det V, S och i viss mån MP som syns och hörs mest.)

Det är förvisso en mänsklig rättighet att gnälla, och kanske är det vad jag ägnar mig åt just nu, men jag har en annan syn på politik än så. Jag tycker nämligen att Falun är en fantastisk stad att leva i, jag är stolt att ha fått människors förtroende att arbeta i demokratins tjänst och jag tror vi tillsammans kan skapa en god framtid.

Att vara politiker är ett aktivt val. Jag gjorde detta val för att jag vill diskutera konstruktivt, jag vill lära mig nya saker, jag vill träffa nya människor, jag vill bidra och utvecklas.

Det är min genuina övertygelse att vi kan bygga en ännu bättre skola (den är ju redan på många sätt mycket, mycket bra!), jag tror vi kan utveckla socialtjänstens verksamhet för att slippa den ständiga underfinansieringen, jag tror vi kan locka fler människor att både vilja besöka och bo i Falun och jag tror vi bättre kan ta hand om de som redan bor här.

Framförallt vill jag uppmana människor att själva engagera sig och hjälpa oss som gör så att fortsätta försöka göra något ännu bättre av den här stan som på många sätt redan är strålande. Det är ett viktigt värv – mycket viktigare, om någon frågar mig, än att viljan och behovet att skälla på oss som faktiskt försöker.

För att åstadkomma det jag ovan tar upp krävs dialog. Inte obstruktion, guilt by association, medvetna misstolkningar, hot, personangrepp, eller förvrängningar. Min uppfattning är att förutsättningarna för en dialog på lika villkor inte föreligger i sociala medier varför jag istället förespråkar det verkliga samtalet.

Vill du bli politiker eller är nyfiken på vad det innebär att uppbära ämbete är du välkommen att höra av dig. Jag eller någon annan från exempelvis Centerpartiet finns bara ett par knapptryck bort.

Länkar:

Göran Rosenberg

Dialogen

Foto, Personligt, Sång och musik, Skola, Spännande människor

glasburken

av adolphson

Så är det över, igen. Att skiljas är att dö en smula.

Eleverna har sprungit ut eller gått på sommarlov efter ett läsår som för mig personligen bokstavligt talat handlat om att överleva. Jag kommer till skolan för några dagars arbete innan jag checkar ut.

Där råder den märkliga stämning som infaller i skolor efter att eleverna försvunnit. Andra sportande ungdomar som hyrt in sig drar fram här och där, det pågår väl någon cup i stan eller så, böcker och material ligger i travar, någon kvarglömd blomma från studentens utspring. Stressen från de sista veckorna är borta och många i personalen har redan anlagt en mer somrig klädsel. Någon ska gå i pension och det renoveras lite.

Jag ankommer arbetsrummet. På skrivbordet står en stor glasburk fylld med små lappar, en gåva från en avgångsklass. Det tar emot lite, oklart varför, men det är som om allt jag gör nuförtiden tar emot lite. Till sist sätter jag mig ner och börjar läsa.

Och förblir sittandes.

Förutom att du varit en utmärkt lärare så har du inspirerat mig genom att vara dig själv. Du har helt ärligt bidragit till att jag funderar på att bli lärare. Tack för allt!

Jag har aldrig haft en lärare som du. Jag minns efter första lektionen i 1:an, hur hela klassen var så förvirrade och fascinerade av dig, aldrig hade vi stött på något liknande och vi visste att vi dragit en rejäl vinstlott. Jag vill tacka dig för dessa tre år även om jag bara hade dig som lärare i två. Du guidade mig igenom de enligt mig två tyngsta kurserna, och det med bravur. Speciellt i 3:an kändes det extra tungt, men du hjälpte mig att nå mina mål ändå (något jag aldrig trodde jag skulle klara!). Du är en enastående lärare men också människa i allmänhet. Jag känner mig lycklig som fått dig som lärare. Tack.

Tack för tiden på gymnasiet, dina lektioner har alltid varit toppklass och du har alltid varit den lärare som lärt ut mest, inte bara om skola men om livet vilket jag är otroligt tacksam för.

Du har inspirerat oss alla! Dina uttryck kommer att följa med oss i livet.

Fortsätt med din entusiasm, fortsätt med att väcka intresse fortsätt med det , vad än som är i vägen, för din glädje i klassrummet sprider sig som en eld bland eleverna.

Jag har träffat få människor i mitt liv som är så mångsidiga som du. Jag tycker det är helt otroligt vad du gjort för oss. Du har gett oss kunskap och minnen för livet. Tusen tack!

Jag vill att du ska veta att du är den bästa läraren jag haft och troligen den bästa jag någonsin kommer att ha. Tack för att du finns. Kramar!

Att gå till dina lektioner har varit något jag sett fram emot under hela min gymnasietid. Du har varit mer än bara en bra lärare, du har varit en förebild, en inspiration. Fortsätt inspirera och lära ut, precis som du inspirerat mig.

Du är den mest respektingivande person jag mött utöver det är du också en fantastisk lärare. Tack för tre underbara år.

Tack så otroligt mycket för all kultur du har visat och alla visdomsord men tack ännu mer för alla fantastiska lektioner och genomgångar. Hoppas du, denna högborg, aldrig slutar att dela med dig av kunskap och lärdom.

Du är en av de bästa lärare jag någonsin haft. Din säkerhet och trygghet kombinerat med din karisma och humor gör varje lektion till den bästa. Jag hoppas du förstår hur mycket du betytt för mig och andra elever. Du är den lärare man minns, den som förgyllde gymnasietiden.

Du har lyckats motivera mig att utföra alla uppgifter och även att bli intresserad av dina ämnen.

Tack för tre underbara år på natur! Jag valde natur för att slippa SO-ämnen men med dina undervisningsmetoder och engagemang har det varit jätteroligt.

Tack för 3 underbara år! Du har fått mig att finna ett intresse för historia vilket jag är otroligt tacksam över. Fortsätt vara precis som du är! Tack!

Tack för tre år av intressanta och inspirerande lektioner. De har varit höjdpunkter under min gymnasietid och jag kommer att sakna ditt engagemang.

Tack för alla visa ord och all kunskap du givit oss under denna tid. Ditt engagemang är en talang. Bamsekram

Det har varit en fröjd att gå till dina lektioner. Du besitter stor kunskap, något du sprider vidare till dina elever. Du är en av de bättre lärarna jag haft. Tacksam för att jag fick dig som lärare. Allt gott!

Att gå till ditt klassrum har aldrig varit tungt, att lyssna till långa utläggningar om allt mellan himmel och jord har nog aldrig blivit långtråkigt när det är du som talar. Din outtröttliga motivation till smått som stort har verkligen smittat av sig under dessa år och jag kommer att sakna att träffa dig varje vecka, sakna dina anekdoter och uppmaningar. Allt gott i framtiden tills vi ses igen

Tack för dessa tre år! Du har verkligen varit fantastisk! Du vet verkligen hur man gör ämnen jag inte varit så intresserade av att bli intressanta. Du är en fantastisk lärare och person.

Du är en av de härligaste lärarna jag träffat!! Dina lektioner har varit lärorika och samtidigt väldigt underhållande. Tack för de här åren! kram!

Åja – jag vet nog vad någon potentiell läsare tänker, nämligen att det inte är särskilt ödmjukt av mig att publicera detta. Att jag istället borde gömma det i någon obskyr minneslåda för att behålla det för mig själv att glutta på över äggtoddyn med fötterna djupt nerkörda i filttofflorna. Att skryt luktar illa.

Allt det där äger sin riktighet, förstås. Om det nu inte vore undertecknad, läraren Fredrik Adolphson, vi talar om. För det ligger inte riktigt för mig, den typen av onödig ödmjukhet. Jag är nämligen stolt, glad och på många sätt välsignad. Och det vill jag berätta om – och så är det med den saken. Och, vill jag säga till mitt försvar, när kollegorna visas uppskattning så gläds jag med dem. Det är faktiskt inte som Oscar sjunger.

Jag kommer hem och är upprymd. Som vanligt vill jag hänfört berätta för Malin och flickorna om den vänlighet som visats mig, om den fantastiska burken som jag fått. Under solenna hedersbetygelser placera den centralt i hemmets finrum – och så ska Malin skratta åt mig och tycka att jag är något fånig…

Men hon är inte där. Nej, det är alldeles tyst och tomt, så väldigt tomt, i vårt hem. Barnen är utflugna till mormor och morfar (där har de det finfint). Och snart flyttar jag.

Nu är det verkligen över, tänker jag. Att dö är att skiljas en smula. Quo vadis? Jag får väl fortsätta framåt helt enkelt, på något märkligt, tillkrånglat vis – så länge det är min väg jag vandrar är jag nöjd. Mer än så begär jag inte. Så jag fortsätter väl – som lärare, pappa, kollega, vän, farbror, bror, körsångare, talhållare, politiker och, i vissa fall, vill jag iallafall gärna tro, (en blygsam och ödmjuk) filantrop.

Det finns som sagt ingen att dela ögonblicket med. Så jag tar ett glas vin och bläddrar lite förstrött i ett alldeles särskilt album som innehåller bilder från den femte augusti år 2000. Och så lyssnar jag på lite musik.

Jag lyfter blicken, tittar på burken. En glasburk innehållande kärlek. Sådana borde alla människor få. Hoppas de får det – för de alla är värda en. Men kom ihåg: det är saligare att giva än att taga. Både albumet och burken framför mig utstrålar olika sorters lycka, kärlek och medmänsklighet. Ger man lite av sig själv får man tusenfalt tillbaka.

Det är inte utan att jag ser ljust på framtiden.

Demokrati och samhälle, Historia, Mat och dryck, Personligt, Sång och musik, Skola

kaka söker maka

av adolphson

Lite försiktigt börjar jag tänka på andra ting än den nyligen inträffade katastrofen. Titanic ligger på havets botten och det är inte mycket jag kan göra åt den saken. Ändå vill jag också den här gången börja där.

Det var alltid viktigt för henne att rösta följaktligen även, trots att slutet obönhörligt närmade sig, i det lokala omvalet. Det fick bli till att rösta via ombud. Sagt och gjort, jag hämtade ett för ändamålet avsett specialkuvert hos kommunadministrationen, kallade in ett vittne, stegade ner och avlade min och hennes röst i vallokalen på sjukhuset (tack för möjligheten, Jonas Åsenius).

När vittnet, en slumpvis utvald sköterska, skulle genomföra sin uppgift och iaktta röstförfarandet blev hon lite förvånad när Malin plötsligt skrattade till och glatt utbrast: haha – här har du minsann en bortkastad röst! Typiskt henne. (Lite dubbeltydigt avsåg hon med uttalandet att hon ändå inte skulle överleva rösträkningen samt att en röst på mig alltid är bortkastad). Då skrattade vi, nu gråter jag vid minnet.

Men jag gråter ju ett par gånger varje dag nuförtiden, så det är väl inget att hänga upp sig på. Det blev bara en röst av två möjliga för jag röstar nämligen aldrig på mig själv – det är en av alla dessa principer jag bär omkring på.

Personal på skolan sökte i veckan skyndsamt upp mig, man var uppjagad eftersom det hade upphittats en kaka. Nu var det inte vilken kaka som helst utan en kaka i form av en svastika. Bredvid kakfyndet hade placerats ett brev där skribenten fastslog att om någon anklagade den anonyme bagaren för att vara antisemit så var man helt dum i huvet eftersom detta var solsymbolen, minsann.

Nå, vad skulle vi nu göra med detta, undrades det.

Kreativt, var min första tanke – jag har nämligen svårt att tänka mig en sockerbagare som övertygad nazist. Naivt, kanske. Sedan skärpte jag dock till mig och tänkte att brevskrivaren möjligen inte beaktade hur lätt det är att vända på kakan. Och sedd ur den synvinkel från den som faktiskt ser kakan, så att säga, så – ET VOLILA: nazi-varianten.

Svastikan, eller hakkorset, är en välkänd symbol i form av ett höger- eller vänstervänt likarmat kors. Den vänstervända varianten kallas i Asien sauvastika. Ordet svastika härrör från sanskrit och betyder lyckobringare. Symbolen är gammal, åtminstone 4000 år, och har förekommit, och förekommer ännu, i Indien, Kina, Japan, indiankulturerna i Amerika (mayafolket använde den för att symbolisera solens kretslopp) och Afrika.

Den har generellt förekommit inom många olika kulturer och sammanhang världen över som symbol för både solen (ljuset) och lycka. Man har till och med hittat svastikan i bronsåldersfynd här i Sverige.

Efter utgrävningarna av Troja på 1870-talet blev symbolen allmänt känd i Europa. Vid sekelskiftet 1800-1900 började den användas av tyska och österrikiska nationalister samt, efter att socialdarwinsmen och Gobineaus läror började få ordentligt fotfäste, som en (på tveksam vetenskaplig grund) symbol för arierna – det som sågs som det överlägsna folkslaget. Särskilt med nazisterna har svastikan sedan dess blivit förknippad.

Före det att nazisterna i Tyskland växte sig starka användes svastikan också som utsmyckning på många offentliga byggnadsverk och förekom allmänt i gatubilden. Svastikor, och sauvastikor, kan förövrigt än i dag iakttas i eller på byggnader runt om i Sverige.

Symbolen var alltså spridd i början på 1900-talet – exempelvis förekom den i det svenska företaget ASEA:s logotyp fram till 1933. Än i dag kan man se den i hus med sådana där gamla galler-hissar vilka tillverkades av ASEA. Företagets verkställande direktör beslutade dock 1933 att man skulle sluta använda svastikan eftersom den var så starkt förknippad med Tredje riket.

Men så var det det där med solen. Svastikan är tänkt att imitera solens förlopp över himlen medan sauvastikan symboliserar natten och krafter som förknippas med mörker. Som många andra symboler har den i sina två olika varianter uppstått och använts inom flera kulturer mer eller mindre oberoende av varandra och spridit sig brett. Detta är förklaringen till de svenska bronsåldersfynden.

Svastikan har även använts som symbol för att utmärka kärnkraftverk på kartor vilket i en sammanblandning av dess nazistiska arv ibland felaktigt tolkats som att kärnkraft är lika med död och förintelse. Nu kanske vissa anser det ändå men jag tror inte de använder svastikan för att illustrera sin poäng.

Symbolen förekommer alltså ännu. Iallafall i de delar av världen som inte är lika tydligt kulturellt eller geografiskt kopplade till Förintelsen och andra världskriget som Europa. I Indien är den medurs vridna svastikan vanligast medan den andra varianten oftare förekommer i Kina, Korea och Japan. Bland annat för att märka ut buddhistiska tempel på kartor.

Hitler var konstnär. Tänk, ändå, om han blivit något inom det yrket. Inget ont om konstnärer men begrunda för ett ögonblick konsekvensen av om konstakademin i Wien istället för att avvisa honom sett åtminstone någon begåvning i den den unge ansökande Hitlers antagningsprov. Det var han som personligen 1920 skapade NSDAP:s välkända symbol för ondska: ett snedställt, svart, högervänt hakkors på en vit cirkelyta omgiven med rött. Sedan nazisterna tagit makten i Tyskland blev detta statens symbol och svastikan direkt associerad med landet. Därefter försvann den gradvis från alla officiella sammanhang i Europa och Amerika – som ASEA:s beslut från 1933 vittnar om.

I dagens Sverige kan man bli dömd för hets mot folkgrupp (eller möjligen förargelseväckande beteende) om man offentligt visar upp svastikan, bakad eller i annan form, i Tyskland och Österrike är den helt förbjuden.

Jag skulle inte vilja påstå att den soldyrkande alternativt nazianstrukne mästerbagaren på skolan har helt rätt i det hen påstår i sitt brev. Men vederbörande placerade ut sitt bakverk i skymundan varför vi aldrig fick möjlighet att samtala närmare om saken. Skolan beslutade sig för att hålla ögonen öppna på jakt efter ytterligare tecken av detta slag. Gott så, om uttrycket tillåts i sammanhanget.

Ett sms är egentligen inte stort bättre än en kaka. Möjligen beror det på innehållet, förstås. Till nedan stående sms eller tidigare nämnda kaka medföljde inte någon innehållsdeklaration. Men jag kan inte låta bli att fundera: varför vill människor inte diskutera IRL, nuförtiden? Det är bara sossarna som i någon större utsträckning satsar på samtalskampanjer och det verkar inte betala sig i väljarstöd.

Malins röst.

Det är känslosamt att tänka på den och bortkastad var den sannerligen inte. Många är det som efteråt vittnat om ett fantastiskt skratt medan andra har lyft fram vilken duktig körsångare hon var. Allt detta har förstås med rösten att göra.

Hon gav mig sin röst, sitt liv och sin kärlek. För mig innebär det en lycka och ett privilegium bortom vad jag någonsin kunde hoppats på. Det är något av den känslan jag tar med mig in i hur jag ska verka inom demokratin, hur jag ska vara som lärare och hur jag fortsättningsvis ensam ska ta hand om våra gemensamma barn.

När jag tänker närmare efter så nog tycker jag allt lite synd om den stackare som känner sig manad att i ensamhet (förmodar jag) baka en kaka som i formen flirtar med döden, hatet och förtrycket för att därefter i skydd av anonymitetens skugga smyga ut och lämna den i en offentlig lokal.

Tänk om hen istället velat lyssna på Malins röst. Eller Birgits. Eller Jussis. Eller Franks. Eller varför inte min? Bäste sockerbagare! Ser du någonsin detta – hör av dig så snackar vi! Jag vet en sång vi kan börja med.

När detta skrivs är det exakt 100 år sedan riksdagsbeslutet klubbades om lika allmän rösträtt i Sverige. Jag tog upp det på lektionerna. Det har i mitt tycke passerat väldigt osynligt, ännu så länge, detta dramatiska jubileum. 1919 var ett viktigt år i många avseenden men, för att låta som en mer än lovligt bitter, medelålders adjunkt i läroverket: nog är vi svenskar dåliga på att förvalta vår historia? Det blir mest vikingar, Stenmark och Kalle Dussin, på något sätt.

Jag älskar historia. Det är kanske därför jag reagerar på att vi i Sverige ofta inte uppmärksammar jubileum. Jag älskar också mina egna minnen samtidigt som jag lever i nuet och blickar framåt.

Det var inte bara jag som gillade hennes röst utan Malin gillade faktiskt också min. En gång sa hon att hon ibland gillade att sitta tyst och lyssna på mig. Hon älskade, berättade hon, när vi besökte Rom (vilket vi gjorde två gånger) eller andra historiska platser för jag var så duktig på att berätta.

Det är sådant jag lever för nu. Det är för dessa minnen jag långsamt checkar ut och mentalt driver iväg. Nu ska jag ägna resten av fredagskvällen åt att tänka på Malin Maria och hennes röst. Särskilt minns jag en rolig händelse i Rom när vi…

Kaknazisten kanske bara är lite ensam. Så som det kan kännas för oss alla, emellanåt. Ibland känner man sig väldigt liten ståendes ensam mot världen. Tänk om det är en permanent känsla? Då är det nog lättare att sälla sig till gråsuggorna i mörkret under stenen.

Dagens musik får bli något på temat contra mundum. Det blir bättre. I väntan på att det blir så får man väl tröstäta en kaka till.

Jag ska idag använda min röst i EU-valet.

Källor:

SO-rummet.se

Liljegren: Adolf Hitler

Foto, Skola, Uppsala/V-dala

bild 47 – old school

av adolphson

Bild 47 är tagen av Erik Åberg strax innan OD:s Caprice nu i december under den klassiska devisen ovanför entrén i universitetets aula.

Detta är för mig klassisk mark. Det var här jag efter flera års fysiskt och mentalt kringflackande kände att jag hittat hem i tillvaron. I anslutande lärosalar hade jag mina första föreläsningar hösten 1992, jag var de kommande åren ofta i aulan som mycket aktiv i studentlivet.

Nu blev det ju vare sig körsång eller (någon större) akademisk karriär under mina år vid Uppsala universitet och det dröjde längre innan det stod klart att det var utbildning och pedagogik som skulle bli min yrkesmässiga lott i livet.

Men jag minns ännu min omedelbara tanke när jag för första gången såg devisen – den som fortfarande slår mig varje gång jag ser den:

Så där är det ju inte, de måste ha blandat ihop det!?

49547412_288064638731851_4677643560609120256_n

Men det var ingen sammanblandning. Devisen speglar synen på kunskap år 1887 när universitetshuset stod färdigt.

Påståendet om att när kartan och verkligheten inte stämmer överens så gäller kartan har faktiskt en historisk kärna. Iallafall när det kommer till bedömning. När jag mäter mig, eller tar min temperatur, så spelar det ingen roll om jag använder centimeter, tum, grader Celsius eller Fahrenheit.

Jag är 181 cm eller drygt 71 tum. Jag har 37 grader Celsius eller 1250,6 grader Fahrenheit. Inget konstigt med det. Men när vi bedömer människor är det däremot oerhört viktigt vilken måttstock vi använder. Det är sannolikt anledningen till att begreppet Mänskliga rättigheter uppfanns.

När vi började mäta prestationer inom utbildning efter en exakt måttstock, betyg, förändrades tillvaron drastiskt för lärare och elever (eller egentligen förändrades hela samhället – men en potentiell läsare förstår förhoppningsvis vad jag menar).

Betyg är historiskt sett en relativt ny uppfinning. Inte fick en medeltida lärling med sig en papperslapp med en bokstav eller siffra efter varje termin som angav hens förkovran inom olika färdigheter som krävs för det aktuella yrket. En Uppsalastudent på 1600-talet lämnade universitetet med ett av två möjliga resultat: med eller utan en examen.

(Som personlig reflektion vill jag förövrigt både tro och anta att stan säkerligen blev lite roligare att vistas i efter 1639 då Västmanlands-dala nation grundades. Hur detta faktum påverkade andelen som avslutade sina studier med eller utan en examen låter jag vara osagt – men om jag ges lite mer tålamod kommer denna parentes i slutet av bloggposten förstås som en del av sammanhanget.)

Betygen som vi känner dem uppstår under 1800-talet när det industriella samhällets behov av att exakt mäta, väga och värdera sprider sig till skolan. Exakta betyg baserade på elevens generella prestationer ser därmed dagens ljus. Även lärarnas prestationer, och för all del hela skolan och landet bedöms numera efter alla elevers genomsnitt enligt en mer eller mindre exakt måttstock.

Så är det alltså fortfarande. Elever söker innerstadsskolor med höga snittbetyg, hur framgångsrik en lärare är kan snart få sitt statistiska svar i en databas (informationsledningssystem tror jag det kallas) innehållande vederbörandes över tid satta betyg och PISA-rapporten, som förhållandevis få vet vad det egentligen är, blir ett inrikespolitiskt slagträ.

Genom seklerna har vi skiftat fokus från att med utbildning vilja upplysa och utbilda till att mäta och värdera. De flesta håller nog med om att man inte kan sätta likhetstecken mellan höga betyg och skicklighet/förståelse. Måste man välja mellan dessa två satsar nog de flesta på att nå höga betyg så snabbt och enkelt som möjligt. Det ger valmöjligheter och i förlängningen kanske fina jobb.

Jag hävdar för egen del att, sett ur ett samhälleligt perspektiv, det viktiga med utbildning är att fokusera på verklig kunskap och förtrogenhet. Hur vi mäter detta är dock måhända pudelns kärna. Ett av bekymren idag är att betygen används till så mycket annat än vad som från början var meningen. Det dras slutsatser om elever, lärare, skolor och utbildningar utifrån mångas betyg och det kan lätt bli lite tokigt.

Vem vill gå i grundskolan i Norberg som häromåret hade landets sämsta resultat? Resultat? Förlåt, jag menar betyg mätt enligt den nuvarande skalan.

Jag deltog härförleden i ett föräldramöte på mina barns skola. Det gällde information om betyg. Jag håller ofta en låg profil på dessa tillställningar eftersom det i sammanhanget är svårt att sitta på rätt stol. (Och för att jag lovat mina barn att inte vara ”pinsam”.)

Jag lämnade mötet fundersam. Håller kollegorna i grundskolan på att matrisa ihjäl sig? Hur tusan klarar de att mäta allt de säger att de måste mäta? Och barnen – förstår de verkligen vad som i slutändan leder till ett visst betyg – eller knegar de mest på i väntan på nästa rast så som barn i allmänhet plägar?

Många i landet har i sammanhanget lyssnat och reagerat på Katarina Gunnarssons reportageserie.

En sak jag sedan några år smugit in i min egen pedagogik är att eleverna ska göra sitt skolarbete i skolan – inte hemma. Det klart eleven kan få instruktioner och i förekommande fall övningsuppgifter att jobba med utanför skolan – men inte examinerande uppgifter.

Görs uppgifter, prov, etcetera, i skolan under mitt överinseende kan jag förklara hur betygskriterierna hänger i hop med uppgiften, handleda och hjälpa utifrån önskemål och behov samt aldrig behöva tveka över vem som faktiskt gjort uppgiften.

Jag tycker mig samma dag som detta skrivs fått vissa delar av min pedagogiska syn bekräftad i en artikel i SvD. Den handlar om en brittisk lärare, Craig Barton, som ingående studerat inlärningens funktioner (länk nedan).

Jag håller i min undervisning inte på och trixar så mycket med experiment, bilder, ljud, hemsidor och påhitt. Jag är nog lite, om uttrycket tillåts, old school.

Det sägs ju att den som kommer sist in i ett rum eller till ett möte är den som får, eller tar, initiativet. Jag kommer till mina elever sent (men i tid) och låter dem omedelbart fokusera på mig.

Moment eller områden vi arbetar med kan innehålla olika saker men oavsett vad så måste grundkunskaperna komma först. Kanske en tyst stund med inläsning eller en genomgång av mig kring något ämne. Och när så sker är viktigt att elevens fokus ligger på en sak  – nämligen det som händer längst fram i klassrummet.

Sedan förekommer hos mig ofta individuella samtal om vad individens utbildning syftar till för vederbörande och så till sist: vilket betyg hen vill ha. Så jobbar vi mot det.

Det krävs kunskap för att tänka fritt men när man väl lärt sig det, eller uppbådat modet, får man också verktyg för att avgöra vad som är en riktig tanke. Och då är vi långt bortom att bli bedömd enligt en viss skala.

För det kan ju, som devisen ovanför entrén i universitetshusets aula lär oss, vara fel på skalan. Eller rättare sagt: är det något vi kan vara alldeles säkra på så är det att tids nog är det fel på den.

Ändå var det detta mina tid i Uppsala lärde mig – att det är fel på devisen. Så jag knegar på med mina något ålderstigna ideal.

källor

Harari: Homo Deus – en kort historik över morgondagen

SvD 2/1 2019 – om läraren Craig Barton

V-dala Nation

relaterade blogginlägg

filosofie magister (när Bengtsson bjöd på cigarr)

Bistånd, Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Skola

nit och redlighet

av adolphson

Jag har under hösten firat mina första tjugo år som lärare. När jag började min anställning hösten 1998 kunde jag väl aldrig tro att jag skulle vara Falu gymnasium trogen i (minst) två decennium.

Icke desto mindre, så är det. Och eftersom jag i skrivande stund inte kan överblicka någon eventuell flytt utsocknes inom de kommande fem åren börjar det lukta guldklocka lång väg. Men någon sådan vill jag nog vid närmare eftertanke inte ha varför denna tankegång landar i en lika subtil som i-landsromatisk frågeställning: delas det ännu ut medaljer, tro?

Det som skulle komma ifråga i mitt fall vore väl medaljen För nit och Redlighet i rikets tjänst – om man med kommunen kan anse riket. Jag drömmer. Tänk om jag kunde förtjäna en medalj på riktigt, liksom. (Förlåt – det där sista säger mer om mig än jag är riktigt villig att medge.)

Tjugo år är enligt min uppfattning en tillräckligt lång tid för att man ska ha hunnit uppleva olika tiders samhällssyn på utbildning och dess institutioner. Lägger man därtill tolv år som elev i grundskola och gymnasium samt ytterligare sex års universitetsstudier på olika universitet i Sverige och Frankrike tycker jag även att jag kan anse mig sitta inne med åtminstone ett visst mått av perspektiv.

Ett visst mått av perspektiv har väl också den gamle finansministern och förutvarande ledande socialdemokraten Kjell-Olof Feldt. Han sticker i dagarna ut näsan och gör en pudel och säger sig ångra det fria skolvalet.  Han var ju med och tog de tidiga besluten som formade Sverige och känner tydligen ansvar.

Kanske har han rätt, Kjell-Olof. Dock är det, sagt med Sten Selanders ord, på det viset att man faktiskt inte kan lämna kulor igen och trösta pojkar som stelnat till män. Eller annorlunda uttryckt – ”förr” kommer aldrig tillbaka. Vi kan ändra, förnya och krumbukta oss men aldrig, hur mycket vi än anstränger oss, återskapa folkhemmet. Det är det ju bara SD som tror att man kan.

Problemet är att den där gamla goda tiden, den som så många längs hela den politiska vänster-högerskalan saknar, faktiskt inte var så god i det stora hela. Det var nämligen därför den försvann.

Det är lite som i Chi Hoang Ti, kung av Tsin, som lät bygga den kinesiska muren. Feldt må ångra sig bäst han vill. Men han är fel person att göra något åt saken. Det krävs nya, andra insikter för att komma åt problematiken och jag personligen tror inte att just ägandeformen är rätt sak att börja med.

Gamla läroverket, idag känt som Kristinegymnasiet, utgör grunden till dagens Falu Gymnasium. Gymnasiet grundades 1866 och jag och MDP-kvartetten hade nöjet och äran att uppträda på 150-årsjubileet häromåret.

Följande stod att läsa i Tidning för Falu stad och län om skolans högtidliga invigning  onsdagen den 5:e september 1866.

Under klockringning från stadens kyrkor avgick processionen kl 11 från den gamla skolbyggnaden med landshövdingen de Maré, inspektorn prosten Ljungdahl och översten Söderhjelm i spetsen. Vid ingången till det nya läroverkshuset gjorde stadens skarpskyttekår honnörsgivakt. Då processionen inträdde i den ljusa och vackra, av festligt klädda damer till stor del upptagna solennitietssalen, uppstämde en sångkör under sångläraren Robert Lindholms ledning Haeffners ”Låt dina portar upp”. Biskopen skulle ha invigd byggnaden och hade som invigningsdag satt årsdagen av sin egen födelse, men han avled dessförinnan. Doktor Ljungdahl talade och förklarade läroverksbyggnaden invigd till en förgård av kunskap och till en  helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter. Sist sjöngs ett par strofer av en sång författad av docenten Carl Rupert Nyblom i Uppala och på melodin ”Ur svenska hjärtans djup en gång”:

Hell dig, du ljusets nya hem,

Bland ädla dåd en värdig lem

I frejdad Dala-bygd!

Här är förvisst ett heligt rum,

Der sjelfa stenen, kall och stum

Förkunnar evangelium

Om flit och vett och dygd

Jag funderar lite. Vad skulle den där högtidstalande Doktor Ljungdahl menat, om han levt idag, med skolan som en förgård av kunskap och till en  helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter.

(Frågetecken)

Hade han måhända hållit med mig i uppfattningen att det finns massor med ungdomar och barn som uppvisar en enorm potential att utveckla de dygder av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet kommer från? Och skulle han i humanitetens namn förespråkat amnesti för de barn och ungdomar som redan sedan flera år etablerat sig här?

Antagligen inte. Säkert var den gode doktorn en i raden av alla dessa förståsigpåare och uttolkare som i alla tider uttalat sig om något som de ofta inte har närmare kunskap om. Men visst andas pampigheten och svulstigheten i skildringen en samhällelig syn på skola och kunskap som vi som jobbar där idag bara kan avundas.

Men den andas även mandom, mod och morske män – och inte så mycket genus och jämställdhet. Men, okej, låt oss pröva. Vi tar texten i sången ovan och sätter in i dagens kontext:

Hej på dig, du som ännu inte är medborgare, det ska vi förresten fixa, välkommen till ljusets nya hem, här i Dalarna gör vi bara ädla dåd och grejer och i just det här klassrummet enbart seriösa vettiga saker och du ska få allt du behöver för att kunna växa upp, få ett jobb och betala tillbaka med flit och vett och dygd.

Skolinspektionen kom i höstas på besök. Inte för att det stundande besöket satte någon större skräck i kollegiet – Falu Gymnasium är en skola i medvind. Vi sopar de flesta konkurrerande utbildningar om inte av banan så åtminstone leder vi stort.

Så kom det sig att undertecknad plötsligt hade en skolinspektör i klassrummet. Nåväl – jag har inget att dölja. Här delges inspektionens protokollsutdrag.

SKOLINSPEKTIONEN

2018-12-18
63 (67)

Lektion 6
28 elever, en lärare

Lektionen startar på utsatt tid och eleverna är på plats. En projektorbild visar att lektionen kommer att handla om muntlig presentation. Läraren och elever diskuterar kring praktiska frågor. Efter ca fem minuter informerar läraren om att halva lektionen kommer att handla om teori om muntlig framställan.

Uppgiften som eleverna redan har börjat med och som sträcker sig över jul in i januari handlar om muntlig framställan. Läraren refererar till svenska och retorik och ger exempel på situationer som det kan vara värdefullt med kunskaper om muntlig framställan.

Läraren hänvisar till betygskriterier och pratar om vad skillnaden är mellan kriterierna, ger exempel på vad nyanserat kan innebära i detta sammanhang och hur man visar sina kunskaper på olika sätt. Läraren pratar även om att det är vissa kriterier som hen tar hänsyn till innan betyg sätts.

Genusperspektiv ska också ingå och läraren ger exempel på att man som handledning till en viss grupp kan säga att de inte ska babbla rakt ut och till en annan grupp att de ska våga prata mer. Att inte prata för fort är också viktigt att tänka på vid muntlig framställan och läraren säger att hen vet att det kan vara nervöst för vissa att prata inför en grupp men att de ska få stöd.

En elev undrar vad examinationsformer betyder och läraren förklarar och stämmer av om eleven förstått. Läraren går över till att prata om studieteknik en liten stund. Ca 15 min. efter lektionsstart visar läraren ett bildspel med övergripande punkter som man ska tänka på vid muntlig framställan och ger lite olika exempel på vad och varför saker är viktiga vid muntlig framställan.

Tempot är högt och läraren förmedlar mycket information ofta kopplat till verklighetsnära exempel på presentationsteknik. Läraren ger exempel på vad som kan ge betyget A om man gör på ett visst sätt och ger lite tips och säger att det bildspel hen visat kommer att läggas ut på classroom.

Läraren ber om kvinnligt perspektiv på hur bilden ska se ut layoutmässigt (vit text mörk bakgrund el. tvärtom). Läraren går igenom lite information och säger slutligen att eleverna ska jobba med sin uppgift tillsammans med utsedd kompis och att de ska fundera på hur de ska presenta sin uppgift. Eleverna uppmanas att jobba på under 35 min. medan läraren går in till rummet intill för enskilda samtal med elever.

En elev frågar vad de ska jobba med. Läraren säger att de ska prioritera att bli klara med en inlämningsuppgift eller arbeta med A-uppgifter och kolla av med sina gruppmedlemmar som de ska jobba med om det är ok. Läraren säger
att hen på fredag kommer att ge tydligare instruktioner om gruppgiften så att de
kan få mer fokus på det och kommer sen ta in grupperna på samtal om hur det går.

När läraren lämnar klassrummet blir det en del rörelse och några elever lämnar klassrummet, andra sätter sig i sina grupper och vissa ser ut att jobba med sina enskilda arbeten. Några elever har mobiler som de tittar i, alla har datorerna framme. Det blir lite sorl och småprat men några elever sitter tysta och jobbar.

Efter en stunds sorl och småprat blir det plötsligt knäpptyst och alla arbetar med något. Några elever viskar om sin uppgift. När det är någon minut kvar på lektionen kommer läraren in och säger att han vill ge lite tips till de som jobbar med A-uppgift och frågar om det är ok? Ja svarar eleverna och läraren ger lite instruktioner.

Läraren säger att eleverna ska dela sitt arbete i classroom med läraren och att hen kommer att hjälpa dem att få stöd om de behöver det för att komma vidare. Läraren avslutar med att prata lite om praktiska saker och avslutar med att säga att de under nästa lektion kommer att få tydligare
instruktioner om gruppuppgiften.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att jag inte tagit del av hela protokollet eller närmare studerat vad vi fått för kritik. För kritik fick vi – det får alla. Men det var intressant att ta del av inspektörens synpunkter, även om jag är osäker på hur jag ska analysera dessa.

Äh, jag gör väl som jag brukar med elevernas utvärderingar – tar ut några kodord för förbättring och jobbar på. I tjugo år till?

Relaterade blogginlägg

Mellon

Mattis fråga

Källor:

Sten Selander

Evert Taube

Skolinspektionen

Arkivet på DT