Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Sång och musik

j’accuse…!

av adolphson

Jag anklagar er, Sverigedemokrater.

Statistiken säger att andelen som röstar på SD är högre bland lågutbildade. Även glesbygdsbor och män röstar i större utsträckning på partiet. SD är lika stora, ibland större, som socialdemokraterna inom LO. S-kvinnor börjar dock nu i allt större utsträckning också rösta på SD säger oss analysen vidare.

Mot den bakgrunden blir lite märkligt att hävda att SD är ett borgerligt fenomen. Väljare och partier är dock olika saker. Det tycks som att KD har lättast att samarbeta med SD, därefter kommer ett något mer vilset och ambivalent M.

Vi i Centerpartiet vill absolut inte. L är mer svårbedömt men ännu så länge tycks de inte vilja ingå i det konservativa block jag är övertygad som att vi kommer att se inför valet 2022.

För mig är det obegripligt hur man kan rösta på SD. Jag kan inte förstå det. Varför? Enkelt – partiet är sprunget ur nazismen. Det går inte att komma runt detta faktum hur mycket tid som än ligger mellan dess ursprung och nuet.

I nazismens kärna, liksom i allt som kommer ur den, ligger fenomenet att vilja distansera sig från konsekvenserna av sin politik. Alltså från det konkreta resultatet.

En av psykologerna, amerikanen Gustave Gilbert, som förhörde och undersökte ledande nazister efter andra världskriget diskuterade en hypotes med Göring. Han gjorde det för att försöka förstå hur Förintelsen kunde ske.

Kunde Hitler uppmanat Himmler att mörda judarna utan att berätta exakt hur det skulle gå till? Himmler tolkar ordern och planerar sedan övergripande koncentrationslägren och ger Höss (kommendanten för Auschwitz) med flera i uppdrag att genomföra folkmordet.

Göring bekräftade hypotesen.

På så vis såg ledande nazister aldrig konsekvenserna av sina beslut. Absolut lydnad uppåt i kombination med att överheten distanserar sig ger visst tolkningsutrymme och ledde i slutändan till Förintelsen.

Våra dagars statssystem fungerar ofta på liknande sätt. Våra myndigheter eller ledande politiker ser inte konsekvenserna av sina beslut. De ser inte hur det går för flyktingar på medelhavet, för den som utvisas till Afghanistan, om tiggaren inte får tigga eller vad det nu handlar om.

Det räcker med svepande formuleringar som ”systemkollaps” eller ”vi kan inte ta emot hela världen” för att legitimera sin retorik.

Det är för detta jag anklagar er, Sverigedemokrater.

SD i Falun kan tyckas ofarliga. De har motionerat om trafik, om en telefon för äldre, om skärpt ordningsstadga och tiggeriförbud. På riksnivå är de lite mer slipade.

Det återkommande är dock viljan att distansera sig från konsekvenserna av sin politik. Man är inte rasist, homofob eller kvinnofientlig, nejdå, man vill ju bara det som man anser är bäst för Sverige och dess folk.

Vilka som ingår är en annan fråga.

Det som gör att de faktiskt inte ligger så långt från sitt nazistiska ursprung som de själva anser är deras uppenbara förakt för svaghet. Därmed är avståndet till ren och skär nazism inte så långt bort som de vill göra gällande.

Nazityskland skar rejält i bidragen till välfärden jämfört med Weimarrepubliken. Inget daltande med underlägsna individer, där inte.

SD:s retorik går ut på att svenskarna, folket, staten, våra institutioner och geografin är högt stående och i sig själva något bättre och starkare än allt utsocknes. Det måste därför skyddas och bevaras – exempelvis genom deras uppfattning om ordning och reda (tiggeriförbud).

SD är inte ett demokratiskt parti bland andra. Utbildning, bostadsort eller kön till trots – den som röstar med SD är uppenbarligen beredd att bortse från det jag diskuterar ovan. Jag tror att den potentiella sd-väljaren är arg, bitter eller kanske rädd, och att vi andra måste försöka göra något åt detta.

Vi måste hitta lösningar på samhällsfrågorna och då kan vi inte hålla på och smeta SD på varann. Vi måste ta vårt eget ansvar.

Men vi gör det inte genom att samarbeta med SD eller acceptera dess politik. Socialdemokraterna har ett särskilt stort ansvar eftersom det partiet förlorat så många väljare till SD. (Detta alltså inte sagt som smetning).

Men väljaren får först som sist stå för sitt val liksom politikern för sina.

Jag anklagar den som engagerar sig i SD, stödjer deras politik eller samarbetar med dem för allt jag skrivit ovan. Alla får göra som de vill men jag kommer aldrig acceptera SD eller dess politik.

Många är det som skrattar åt den briljante Henrik Dorsins ”Tomten är en kommunist”. Den är mycket bra. Men ska satiren träffa riktigt rätt borde han vara lite modigare. Nuförtiden hade ”Tomten är en sverjävän” passat bättre. Det klart, vi har ju Robert Gustafssons sketch om tanten och nazisterna. Det kanske inte är svårare.

Jag anklagar er, Sverigedemokrater. För aningslösa lösningar på svåra problem. För att sätta farliga krafter i rörelse. För att inte fullt ut stå för vad ni orsakar.

Nu tror jag inte min tirad spelar någon som helst roll för er. Jag tror ni hånskrattar åt mig. Jag tror ni är nöjda med att ha lyckats i ert uppsåt och att era väljare accepterat er fullt ut för detta.

Så jag upprepar. Jag kommer ständigt motarbeta er. Visst kommer jag hälsa artigt och byta något ord. Men tro inte för ett ögonblick att jag någonsin kommer att glömma att ni från början var nazister.

Under fernissan ser jag ännu mörkermannen – då och då tittar han fram. Ni förmår inte fullt ut gömma honom. Visst kan vi hälsa – men vänner kan vi aldrig bli.

För man måste stå för sina handlingar.

Källor:

Ofstad: Vårt förakt för svaghet

cancer, Livsåskådning, Personligt

sjukhussjuka vs lysmask

av adolphson

Jag har då och då stött på termen att bli institutionaliserad. Oftast har det handlat om människor på anstalt som av olika skäl inte klarar livet utanför murarna. Det kan handla om kriminalitet, psykisk sjukdom eller missbruk av olika slag. Jag blev något institutionaliserad under hennes sjukdomstid då jag drabbades av det som jag själv kallar sjukhussjuka.

Här serveras för den otålige blogginläggets sensmoral på en gång: jag tog mig ur tillståndet och det är det enda som betyder något.

Det är självfallet stora psykologiska och biologiska krafter i rörelse när en individ blir institutionaliserad. Och jag inser att detta inte är något man avhandlar genom några få rader. Men ändå.

Ett exempel är stockholmssyndromet, ett fenomen som innebär att offret blir förälskad i sin förövare (benämningen är hämtad från händelserna under det så kallade Normalmstorgsdramat 1973).

Nå, jag är inte närmare insatt i psykologins grundläggande terminologi utan nöjer mig med tankegången att vi människor både är psykologiska och biologiska varelser. Våra beteenden måste därför förstås ur både ett biologiskt och psykologiskt perspektiv. 

Det är ingen slump att jag studerade religionsvetenskap i ett och ett halvt år på universitet. Jag har länge varit intresserad av olika former av religiös tro, men också av tro på andra saker – som auktoriteter av olika slag. 

Det går att läsa in nästan vad som helst i vilken berättelse som helst. Första Mosebok berättar om hur Gud förvisar Adam och Eva ur paradiset. Berättelsen är faktiskt rätt lik den vetenskapliga termen den neolitiska revolutionen (när människan övergick från samlar/jägarstadiet till att bli bofasta bönder).

Ormen lurar de unga tu att äta av den förbjudna kunskapens frukt och en vredgad Gud dömer dem till att framöver få slita för brödet i sitt anletes svett (istället för att mysa omkring i paradiset och lata sig). Det är ju faktiskt vad som händer under jordbruksrevolutionen – om det nu är lättare att samla och jaga än att plöja.

Det finns många andra berättelser som på olika sätt berör detta tema. TV-serien Rötter, exempelvis (varför jag nu kom att tänka på den…).

I alla tider, långt före Gamla testamentet skrevs under det andra årtusendet före vår tid, har vi haft ett metaforiskt förhållande till djur. Djuren har egenskaper, de finns i våra berättelser, de kan anta mänsklig gestalt, vi tatuerar oss med dem, vi avbildar dem och berättar om dem, vi lever med dem och vi äter dem. De påverkar oss ständigt. 

Ormen, eller reptilen i största allmänhet, har väl inte överdrivet gott rykte. Ormen lurade Eva som övertalade Adam att äta av äpplet. På många språk betyder förövrigt Eva just orm. (Här öppnar sig intressanta genusperspektiv som faller utanför bloggposten denna gång.)

Alltjämt längtar vi människor tillbaka till det förlorade paradiset. Det syns i judendomen och kristendomen. Det syns i våra verkliga, vardagliga liv. Och i väntan på paradisets återkomst skapar vi fysiska platser för att få uppleva lite själsfrid. Som en kyrka. Som en synagoga. Som en julgran. Som en gravplats. 

Jag fruktade världen utanför när jag dag ut och natt in vakade vid hennes sida. Tankarna hamrade, jag hade svårt att fokusera. Vad skulle hända sen, efter hennes död? Här inne på avdelningen är det varmt och tryggt – det är bara att trycka på en knapp så kommer en ängel flygande redo att tillmötesgå varje önskan. Det gick så långt att jag under ett uttröttat delirium på allvar övervägde att ställa frågan huruvida jag och flickorna för alltid kunde stanna kvar.

När jag återfick mina själsliga och kroppsliga förmågor tog jag tjuren vid hornen och lämnade självmant sjukhuset. Jag längtar självfallet inte tillbaka.

Nej, min längtan handlar numera om andra saker. Också här har vi människor uppfunnit förhållningssätt och strategier. Längst upp i nordvästra Sverige ligger sjön Rautasjärvi. Sjön har varit (är?) helig i samernas religion och mitt i sjön ligger en ö där de förr brukade begrava sina döda. Dit kan de ännu, om än med viss möda, ta sig för att minnas och känna. 

Jag har också en sådan plats. Det är bara det att jag inte gillar att gå dit eftersom den ännu så länge mest innebär en påminnelse om vad som kunde varit. Vem önskar minnas förlorad kärlek som en ständig påminnelse om det förlorade paradiset. Har det förresten ens funnits, det där paradiset? Kanske känns det bättre när gravstenen väl kommer på plats, tänker jag förhoppningsfullt.

Nej, jag tror man istället behöver finna sin inre plats, eller frid, för att skapa kraft att förse sig själv och sina anhöriga med det dagliga brödet. Har man inte den själsliga eller sinnliga förmågan spelar det ingen roll hur mycket kroppen sliter i sitt anletes svett.

Men vad är alternativet? Man kan ju inte bara ge upp. Jo. Det kan man faktiskt. Jag pratade med en person tidigare i höstas som också haft det tufft i livet. Hen upplyste mig om just detta när jag berättade att jag ofta svarar, när någon frågar mig hur jag klarar allt, “att något alternativ inte ges”.

Det stämmer inte. Det ges nämligen alternativ. Många väljer istället för att kämpa på att ge upp. De överlämnar vårdnaden om sina barn (eller sig själva) till myndigheter eller anhöriga och drar. De pallar inte. De checkar ut.

Det finns mycket att säga om mig, jag vet. Många är ni som genom åren gjort så och ni har alla i någon mån rätt. Jag är fåfäng. (Visst är jag det.) Arrogant. (Det har blivit bättre.) Sarkastisk. (Tyvärr.) Ironisk. (Ofta.) Respektlös. (Respekt förtjänar man.) Självupptagen. (Jovisst.) Manipulativ. (Om det krävs.) Otrevlig. (Det kan hända.)

Oavsett i vilken grad allt detta stämmer (i liten, vill jag ju gärna tro själv) så är jag inte en person som ger upp. Jag sviker inte. Det kan ännu ingen säga om mig. Iallafall ingen som gör anspråk på att ha rätt. 

Jag har sedan länge hittat min inre fridfulla plats, mitt eget Shangri-La, och detta är anledningen till att jag trots allt kunde ta mig själv och mina döttrar ut ur sjukhuset den där fruktansvärda dagen när Malin för alltid lämnade oss. Jag tror det är därför jag tagit mig igenom hela sjukdomsperioden och jag tror det är därför jag ännu vandrar vägen fram nyfiket småvisslande. 

Våra samtal om tiden som skulle komma efter hennes död, alla människor runt omkring samt min inre sommarstuga – allt sammantaget hjälper mig ännu. Man kan bryta cirkeln, man kan ta sig ur institutionen. Det är vad jag menar med påståendet att vi människor inte enbart är biologiska varelser utan också psykologiska. 

Det är vad vi gör i livet som betyder något. Därefter kan det kvitta lika. En plats att besöka fyller ett behov för de efterlevande. De dödas kroppar försvinner, blir till maskföda – för att citera Shakespeare. Och årtusendets störste dramatiker har förstås redan fångat det jag försöker säga vilket han illustrerar genom gravscenen ur Hamlet när huvudpersonen hittar kraniet efter sin fars gamle hovnarr, Yorick, som Hamlet brukade leka med som barn.

Oh, poor Yorick! I used to know him, Horatio — a very funny guy, and with an excellent imagination. He carried me on his back a thousand times, and now — how terrible — this is him. It makes my stomach turn. I don’t know how many times I kissed the lips that used to be right here. Where are your jokes now? Your pranks? Your songs?Your flashes of wit that used to set the whole table laughing? You don’t make anybody smile now. Are you sad about that? You need to go to my lady’s room and tell her that no matter how much makeup she slathers on, she’ll end up just like you some day. That’ll make her laugh. 

Eller kanske som Wilde uttrycker det:

Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna

Eller varför inte Winstons variant:

Vi är alla maskar. Men jag tror mig vara en lysmask

Källor:

religionslexikonet

Harari: Homo Deus

Shakespeare: Hamlet


Demokrati och samhälle, Politik

väljarnas hämnd

av adolphson

Sedan 2010 fungerar SD som politiskt slagträ i debatten. Det tjänar partiet väl, det växer ständigt – det är ingen hejd på självförtroendet och nu är målet inställt på att bli landets största parti.

Kanske lyckas de med det.

Jag har ägnat mycket tid att analysera både SD:s tillväxt och hur man som politisk motståndre ska förhålla sig till partiet. Kanske kan en historisk parallell från vårt grannland hjälpa till? Denna text svepte nyligen förbi i mina sociala medier i en grupp som heter Klubben för Svensk historia och är hämtad ur Bengt Lindroths bok Väljarnas hämnd.

I december 1973 inträffar jordskredsvalet i Danmark. Ur ingenting steg Fremskridspartiet fram och blev näst största parti. Ledaren Mogens Glistrup behandlades dock som paria i Folketinget i Christiansborg av alla de som förlorat. Ingen talade med honom. Valet innebar också att efterkrigstidens dittills ledande och mest briljante politiker, socialdemokraten Jens Otto Krag, konstaterade att vad han stått för tycktes ha rasat ihop; den starka och goda och upplysta välfärdsstaten, bygd på politiska förtroenden och allianser mellan de etablerade och klassiska partierna.

Valet innebar att Krag lämnade politiken efter 26 år i Folketinget. Några år senare avled han. Mogens Glistrup har själv i efterhand berättat om mötet i Christiansborg mellan de två. Krag höll på att packa ned papper och böcker i flyttkartongen i flyttkartonger i det annars helt kala rummet när Glistrup kom in. Den korrekthet med vilken Krag tog emot honom betydde en del för den annars så utfryste. Välkommen in, sade Krag. Och de två satte sig på varsin flyttkartong.

Så inledde Krag ett förhör om Glistrups politiska tankar och åsikter, skarpt och kritiskt men inte ovänligt. Den tidigare statsministern var tydligen ute efter att försöka förstå vad som låg bakom Fremskridtspartiets succé, det verkliga budskapet bakom Glistrups retoriska tirader. Glistrup uppfattade att här fanns ändå någon som på ett behärskat och artigt vis lyssnade till hans idéer om de grundläggande obalanserna och den ödesdigra dynamiken i välfärdsekonomin. Det som drivit upp honom på barrikaderna.

För Jens Otto Krag gav samtalet en insikt som avspeglades i hans råd till efterträdarna: jaga inte efter den mannen eller hans parti och ge er inte ut efter hans väljare. Få istället ordning på problemen han talar om. Bara på det viset kommer vi åt Glistrup – som han kallade både “en galen mand” och “farlig” – och hans gelikar.

Krag skrev i sina dagböcker och i sina krönikor i tidningen Politiken om “väljarnas hämnd” på de etablerade partierna, att de på goda grunder var förvirrade och besvikna: “Det är denna folkliga otillfredsställelse som är verkligheten bakom beskyllningarna. Det som hänt var “en allvarlig kris för folkstyret” och det värsta man kunde bemöta Glistrup med var “en orkeslös debatt som i hans återgivning bara skulle bekräfta alltsammans som ett evigt malande lirumlarum”. Här krävdes istället samlade och handfasta politiska lösningar.

För mig personligen har SD på senare tid blivt något mer konkret än bara en odefinierbar ondska. Jag har blivit tvungen att förhålla mig till detta faktum och även tvingats göra upp med några av mina tidigare ståndpunkter.

Innebär detta min personliga normaliceringsprocess av SD, den som många fruktar? Kanske. Men jag ser det inte så. Den som orkar läsa vidare får själv bilda sig en uppfattning.

I början av mandatperioden gruvande jag mig över hur jag skulle göra om någon från SD hälsade på mig eller ville byta något alldalgligt ord. Nu har det inte inträffat särsklit ofta men min mor uppfostrade mig att vara artig och att man ska hälsa på alla. Ja, en potantiell läsare kan naturligtvis inte missa att notera den tämligen låga nivån på resonemanget. Men så var det för mig – jag är fullständigt uppriktig nu.

Jag uppmanade nyligen från talarstolen i fullmäktige oppositionen att inte gå i fällan och debattera SD:s förslag om att förbjuda tiggeri – vi är ju överens alla vi andra. Låt oss bara avslå stolligheterna och istället fokusera på väsentligheter. Jag fick till svar från någon i MP att man måste upphäva sin röst till protest. Som jag skulle ha problem med det.

Nivån, igen.

Åsikter och analyser går allmänt isär. Hur ska vi stoppa SD utan att låta ”den normala oppositionen” vinna terräng? Är var tredje svensk dum i huvudet? Från läktaren gastas att det är vårt, de andra partiernas, fel och att vi måste sluta mobba SD.

Jag har personligen landat i att hålla koll på dem. Kommer det uppenbart diskriminerande förslag måste vi vara på tårna, alla vi andra. Kommer det andra förslag förhåller vi oss till dessa enligt gängse demokratisk praxis.

Sedan har vi den lokala oppositionen som menar att borgerliga partier närmar sig SD. Oppositionen i Falun (minus SD) missar sällan ett tillfälle att påstå eller antyda att Falualliansen styr mer eller mindre genom SD. Vi är beroende av dem, heter det, vi har möten tillsammans och vi småpratar med dem. Dessutom ser man en ökning i antalet fall som SD röstar på våra förslag.

Genom att argumentera på detta sätt försöker oppositionen angripa den liberala värdegrunden och utmåla främst L men därigenom även hela Falualliansen som opportunister. Men det är en argumentation som tänjer rejält på sanningen. Faluns politiska ledning är inte beroende av något annat parti än de som ingår i samarbetet.

Jag sitter i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen samt två av dess utskott. Jag är med på möten och under ajourneringar. Jag kan personligen gå i god för att det inte förekommer samtal om politik med SD. De är aldrig med på våra möten, de har sina egna.

Vad som händer i andra sammanhang, på nämnder och i styrelser kan jag inte med säkerhet veta, jag kan inte heller säkert veta vad som händer inom andra partier. Men jag vet att Centerpartiet eller Falualliansen inte för politiska samtal med SD. Vi förhandlar inte om politik och vi anpassar inte våra förslag till det partiet.

Men det händer att jag hälsar och byter något enstaka ord med de två SD-representanterna som sitter i kommunstyrelsen och jag hälsar även på min gamle elev som är ersättare för SD i fullmäktige. För jag är som sagt uppfostrad så.

SD i Falun röstar ofta på Falualliansens förslag, det är sant. Men är det verkligen vårt problem? De får väl rösta som de vill? Röstar de på oppositionen får vi kaos eftersom den lokala regeringen då faller. Och dessutom vinner isåfall sämre förslag, enligt min uppfattning.

Det är bra om SD röstar på våra förslag, eftersom de är just våra. Det händer även påfallande ofta att andra partier röstar med oss. Röstar SD på sina egna förslag är väl allt gott nog – förutsatt dessa inte vinner majoritet (deras förslag är inte sällan usla).

Falualliansen har konsekvent röstat emot SD:s motioner som tiggeriförbud och strängare lokala ordningsregler. Oftast går våra egna förslag igenom med aktivt eller passivt stöd av Socialdemokraterna. Vi är inte beroende av SD. Får vi en majoritet emot oss faller våra förslag och vi måste hitta en annan lösning, svårare är det inte.

En lokal vänsterpartist sa en gång att all politik innehåller ett visst mått av populism. Jag har funderat mycket över det påståendet. Jag tror hen har rätt. Populism innebär ursprungligen något som går hem hos folket, även om ordet idag har en negativ laddning. Vi i Falualliansen försöker naturligtvis utforma våra förslag så att många som möjligt ska gilla dem.

Jag anser att Socialdemorkaterna i Falun bygger en klassisk halmgubbe. De påstår och antyder att Falualliansen samarbetar med SD och sedan argumenterar de att vi är dåliga som gör så – fast det inte alls är sant. De gör detta genom att ge sig på ett av de minsta av partierna i samarbetet – Liberalerna.

Kanske vill Socialdemokraterna flytta fokus från att många av deras väljare gått till SD. Kanske har de svårt att kritisera vår politik på annat sätt. Kanske tror de det är ofarligt att ge sig på Liberalerna i sammanhanget. Jag vet inte. Något jag däremot vet är att frågan om vem som röstar på vilket parti och hur partier skapar och bygger politiska majoriteter är två helt olika saker.

Kanske kunde Socialdemokraterna i Falun vända sig till någon av de 43 kommuner i Sverige där S styr i minoritet genom hoppande majoriteter? Hur förhåller sig exempelvis Socialdemokraterna i Örnsköldsvik till SD, eller i Åstorp (där S styr med L) eller varför inte Stenungsund där S styr med fyra andra partier.

Det säger en del om socialdemokraterna här i stan att de vill försöka smeta ner alliansen med SD. Det är ju som sagt bland deras kärnväljare SD vuxit mest. SD är största parti inom LO. Och nu börjar de vinna S-kvinnorna också. Ändå försöker ledande socialdemokrater skylla SD:s framgångar på borgerliga partier.

På riksnivå och lokalt i Falun ser det tämligen olika ut i relationen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna. Här i Falun beklagar jag den utveckling S nu genomgår.

Vem kan sia om hur väljarna kommer att reagera de kommande åren fram till 2022? Jag tror att vi andra måste sluta bry oss så mycket om SD. Vi röstar ner förslagen de kommer med – antingen beroende på att de är illa genomtänkta eller på grund av deras värdegrund. Vi borde sluta använda det partiet som tillhygge i debatten med varandra och vi borde lära oss något från Danmark.

Genom att komma med gedigna och relevanta politiska lösningar på människors problem och farhågor alltså. Tänker man så är man genast en bra bit ifrån det som Socialdemokraterna i Falun just nu yvas över.

Men det klart – varje parti svarar för sig självt. Jag har förmånen att i viss utsträckning svara för Centerpartiet och vi är ju strängt taget inte adresserade i den här frågan. Vi jobbar därför på, så gott vi kan.

källor

Bengt Lindroth – ”Väljarnas hämnd – Populism och nationalism i Norden, årsbok för Föreningen Norden 2016

Samtal med Joakim Storck, kommunalråd och KSO (C) i Falun

cancer, Film och TV, Historia, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik

horror vacui

av adolphson

Det närmar sig jul och jag blir som vanligt en aning gråtmild och söker mig till trivsamma, sedelärande jul/feelgood-berättelser att drömma mig bort genom. Gärna Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil, för att nämna några. Och så Juloratoriet av Johann Sebastian förstås.

I år har behovet av att drömma sig bort, minnas tillbaka, känts särskilt tvingande. Kanske inte så konstigt egentligen.

Min bror anser att jag inte klarar ensamhet. Jag bör inte vara ensam någon längre tid eftersom det strider mot min konstitution menar han lika dumdrygt som brådmoget. Om man nu kan vara brådmogen när man närmar sig fyrtiofem.

Jag är osäker på bärigheten i beläggen för denna hans grundmurade övertygelse men i stora drag anser han att jag är alldeles för social för att fördra ensamheten någon längre stund. Detta i motsats till honom själv som, återigen återgivet med hans egna ord, i själva verket inte är något annat än en inskränkt nörd.

Påståendena förefaller märkliga. Vi pratar ju ändå om någon som ligger i topp bland landets influensers samt att jag i mig själv ser en person som trivs rätt bra i sitt eget sällskap (hur illa det än låter). Men självbild och självinsikt går ju som bekant sällan hand i hand.

Lillebror menar att det är/var mor, syster och jag som varit/är de utåtriktade i familjen medan far och han själv visserligen till en början kan förefalla sällskapliga men sedan man tillbringat en lite större tidsrymd i deras sällskap framgår snart detta lynne som en chimär, en potemkinkuliss.

Nej, jag vet inte jag. Jag tror han har fel. I både det första och det andra. Men det hela rymmer väl också något av brorslottens syfte, tänker jag, nämligen att påminna om, och framlyfta, saker och ting man tror sig veta om sina anhöriga i akt och mening att främja deras framtida välbefinnande.

Nå, han kanske inte står helt utan poäng – till vilket jag återkommer.

Det är en lite gullig historia ändå, och dessutom sann.

Jag tänker på att Sverige 1974 levererade tusen volvobilar av den numera kultstämplade modellen 144 till Nordkorea. Vi har ännu inte fått betalt och skulden sägs uppgå till 2,7 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Ännu rullar många av dessa bilar på det nordkoreanska vägnätet. Den nation som numera styrs av den lille pajas som avrättar folk med luftvärnskanon styrdes en gång av en annan liten pajas, den nuvarande pajasens farfar (?), som hade en tämligen god relation med Sverige.

Detta säger något om Sverige 1974 och om dagens Nordkorea.

Jag åkte till Stockholm och såg föreställningen A Christmas carol på Folkoperan. Jag gillar verkligen den berättelsen, jag har läst den flera gånger. Jag tänker efter föreställningen, så som i berättelsen, på upplevda jular, den som står för dörren och fantiserar lite om kommande.

Visst är det så att förflutenhetens jular alltid tecknas i varma, klara färger mödosamt och fragmentariskt återkallade ur nostalgins glöggindränkta dimmor. De nuvarande jularna känns nästan alltid misslyckade vid en jämförelse (det måste gå minst ett par år innan man vet att uppskatta dem efter förtjänst) och de kommande ter sig skrämmande. För tänk om vi inte förmår hålla fast i det som var – hur ska det gå då!?

(En alternativ rubrik till detta blogginlägg kunde vara Sverigedemokratens jul ELLER Ulf är julbent ELLER Ebba på hal is.)

Hursomhelst. Allt detta, inbillar jag mig, säger något om Dickens briljans.

Det är någon (annan än Dickens) som sagt att kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor. Detta citat passar min sinnesstämning väl eftersom min återblick på firade jular i mångt och mycket handlar om människor som inte längre lever. Det gör mig ledsen. Därför, funderar jag, borde Dickens berättelse passa väl in på mig just i år.

Och så var det där med lillebrors syn på mig och min eventuella ensamhet. Jag kommer i sammanhanget att tänka på uttrycket horror vacui vilket betyder ”skräck för tomrum”. Frasen betecknar när någon fyller en tom yta, i verkligheten, i fantasin eller inom konsten, med en massa saker och ting bara för att ytan inte ska vara tom.

Ingen eller inget, får, eller vill, förvandlas till Tomhetens tabernakel (termen tacksamt lånad av Petter Karlsson – det var hans namn på nybyggda Ejendahls arena när LIF ramlade ur högsta serien).

Är det vad jag fruktar? Har han rätt, brorsan? Är jag i själva verket en klockren Ebenezer Scrooge men har ännu inte, liksom den verklige (nå, Dickens då) insett det?

För nog fyller jag min tid, det ska gudarna veta. Men kanske är detta edaste en undanflykt för att slippa känna eller tänka. I så fall är det högst mänskligt, anser jag. Vi köper bilarna från Sverige för de tror på oss. Betala kan vi göra sen, någon gång.

Visst var det underbart när barnen Adolphson 1980 togs i öronen och drogs iväg från julklappar och lek till kyrkan mitt på julafton? Visst är innevarande jul miserabel och ingenting värd? Och visst kommer alla att vara döda och begravna under framtidens jular, inte minst jag själv, så det är väl lika bra att strunta i alltihop?

Kanske är min tillvaro och liv en enda stor potemkinkuliss. Hela jag och allt jag gör.

(Potemkinkulisser är enligt uppslagsverket bedrägliga skönmålningar som är avsedda att dölja en bedrövlig verklighet bakom vackra och förskönande kulisser. Begreppet sägs komma från en rysk furste ((Potemkin)) som inför kejsarinnan Katarina II:s resa till Krim 1787 efter resvägen lät uppföra kulisser föreställande välmående byar – allt för att ge intryck av att han snabbt hade åstadkommit välstånd. Möjligen härrör begreppet också från den sovjetiska filmen Pansarkryssaren Potemkin från 1925 som skildar revolutuonen 1905 med masscener och stora kulisser – filmen anses förövrigt som en av de mest inflytelserika filmerna i historien.)

Ånej. Verkligen spöar skiten ur mig. Jag har skapat en potemkinkuliss för att ge intryck av att jag har det bra. Och nu faller den, kanske?

Men jag är aldrig ensam. Jag har massor med människor omkring mig. Jag har Astrid, Selma, Dickens och Karl Bertil. Och så Johann Sebastian förstås. Samt mina barn. Och min bror. Och hans barn. Och övrig släkt och många, många vänner.

Sorg eller inte, bedräglig kuliss eller inte, jag föredrar att inte tänka eller känna mig ensam eller rädd för framtden. Jag är där jag är, helt enkelt. Carpe diem. Om kommande jular vet jag ännu inget, tack och lov. Är jag på något sätt att betrakta som Ebenezer Scrooge så må så vara. Men jag försöker isåfall att gestalta honom så som han framträder på juldagen.

Döttrarna vill lyssna på skvalradio på morgonen. Vi har kommit överens om att man får välja kanal var tredje dag. De väljer skval, jag Klassisk morgon. Dotter 2 är dock lite på min sida och menar sig tycka om all sorts musik. Jag berättar inlevelsefullt om myten om den ursprungliga människan, den ädle vilden, som inte hade tillgång till alla kanaler den moderna människan har. Och att vissa människor, de flesta faktiskt, fortfarande inte har det.

Perspektiven som öppnar sig – tänk att det finns människor som aldrig hört Last christmas. Jag srev om saken på sociala medier och blev, med mina mått mätt, smått viral.

Min bror håller inte med, förstås. Han älskar låten – vilket säger mig att han har en längre canossavandring än jag att göra. Om han nu vill göra sig av med förflutenhetens ebeneziska bojor, vill säga.

Källor:

SVT.se

Dickens: En julsaga

NE

Relaterade blogginlägg:

Men varför inte ett från passerade, lyckliga jular?

Min brors blogginlägg om Last Christmas

Foto, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Sång och musik

bild 63 – min tredje tatuering

av adolphson

Det är första advent och man behöver verkligen sin Otto denna dag. Iallafall om man vill bli ordentligt uppsjungen på morgonkvisten. Och dessutom är relativt kyrklig. Frågan är måhända om man är kyrklig för att man är kyrkokörsångare eller kyrkokörsångare för att man är kyrklig.

Vi har hursomhelst pysslat, fixat och trixat, flickorna och jag. Och åtminstone Dotter 2 och jag sjöng tillsammans i gudstjänsten. Tonåringen föredrog att sova.

Båda jag och Dotter 2 tittade avundsjukt på henne när hon sov så underbart gott som väl bara den som sover i Centerpartiets tishor kan. (För den som tror jag indoktrinerar – jag har försökt sno tillbaka den åtskilliga gånger men det är kört.)

Ta skiten, du, säger jag morgonsurt.

Det är i mitt tycke aningen frikyrkligt i kyrkan på första advent. Riktiga kyrkan, som jag sa i min oskuldsfulla barndom när skolan var på studiebesök i en frikyrka. Men det är också stämningsfullt och mycket musik. Det är en salig (!) blandning av barnkör, ungdomskör, seniorkör och ordinarie kyrkokör.

Ja, och så brasset. Man får inte glömma mässingen. Vilket drag! Särskilt gillar jag bongotrumman, eller vad det heter.

Åke har en slips med noter på. Han lyssande artigt när jag berättade om en munk som uppfann, eller standardiserade, notsystemet. Hette han Bonifacius? Minns inte. För Åke kvittar det lika.
…och så får man lufta folkdräkten. Jag älskar min Stora Kopparbergsdräkt (mer än min lusekofta) som är sydd av ett norskt fullblodsproffs för nästan inga pengar alls.

Sedan har vi ju den andra sida av mig. Den profana. Den som när detta skrivs dricker glögg. Den som inte alltid är helt seriös.

Men det är skönt att inte alltid vara så som huggen i sten, som jag brukar säga. (Eller det brukar jag ju inte alls det men jag säger det nu.) Att inte vara en stenstod ger mig verktyg för att hantera svåra stunder – som exempelvis en högtid som för första gången firas utan barnens mor.

Det handlar faktiskt inte bara om försvarsmekanismer, det är också fråga om livsåskådning. Den som mot förmodan följt denna blogg över tid har möjligen noterat detta återkommande tema.

En god vän, vi kan kalla honom Patric (för det heter han), ska stå värd för ett mycket litet, icke förty musikaliskt, julbord om några veckor. Han berättade i samtal härförleden att hans fru, vi kan kalla henne Ulrika (för det heter hon) gärna ser att det illustra (nåja) sångarsällskapet tar med sig sina fruar vid det om inte högtidliga så åtminstone trevliga tillfället.

Jag var tyst en stund och svarade sedan att det skulle jag gärna – men jag har ingen, tyvärr. Patric skrattade både länge och väl, för han känner min galghumoristiska sida så som insidan på sin plånboks myntfack. (Den gnidne jäkeln – vem använder mynt nuförtiden liksom.)

Nu är det dags att gadda sig igen. Here goes: min tredje tatuering. Jag ska tatuera FÖRSTA ADVENT på..få se..vänstra eller högra skinkan? (DU ÄR SÅ TÖNTIG PAPPA! Vänta till ni hör succén på badhuset…)

Ända sedan jag stod gudfar till Sixten vid hans dop i Svärdsjö bönehus har jag närt en hemlig dröm att uppträda som helvetespredikant. Där, i Svärdsjö, fick jag nämligen fritt lägga ut texten från talarstolen. Tankarna skenar – tänk om. Hade jag gjort väl i från mig som domedagspredikare? Har jag valt fel karriär? (Med karriär avses i det här fallet egentligen ingenting.)

Tänk om…(bilden är gammal och beskuren. Liksom jag. Äh vad säger jag? Jag är vare sig det ena eller andra.

Jag har inte skrivit många profana snapsvisor i mina dagar men den här skrev jag en gång till det illustra (nåja) sällskap till vilket refererades ovan. Det aktuella sällskapet gillar den – och inte minst på första advent kan den få illustrera den sida av mig som inte är huggen i sten.

Den dominerande, skulle man kunna säga.

(Vilken sida som faktiskt är huggen i sten är faktiskt inte helt klarlagt. Men om inte annat så för tatuerarens skull får vi hoppas på framsidan.)

Nja, jag vet inte. Min allra största prestation anser jag själv vara att vissa människor faktiskt trivs i mitt sällskap. Så som mina barn. Så som mina vänner. Och en del andra, vad det verkar. Under sådana omständigheter är det min förbaskade skyldighet att helt enkelt trivas tillbaka.

Churchill, som jag gillar att citera, sa ju en gång (ungefär) att det faktum att man har fiender visar att man då och då stått upp för sin övertygelse. I veckan fick jag ett varmt handslag och många uppskattande ord av den lokale Sverigedemokraten (som sitter där jag sitter).

Nå, det är inte så konstigt. Han råkade i knipa i debatten på grund av en felangivelse som härrörde från mig. Ingen, oavsett politisk uppfattning, ska oförskyllt hamna i knipa på grund av mig. Så jag löste det åt honom.

Och med den argumentationen får nog också min tredje tatuering ännu låta vänta på sig.

Ha en synnerligen god advent och vidhängande december!

Post scriptum: Advent betyder ankomst. Får jag föreslå ett mer standardiserat samarbete mellan religionen och SJ?

relaterade blogginlägg

min första tatuering

min andra tatuering

Historia, Spännande människor

Publius Cornelius Scipio Aemilianus

av adolphson

På senaste fullmäktige haglade de historiska metaforerna friskt. Jag vet inte vad jag ska tycka om det – kanske bra? Det är ju trots allt så att historiebruk skiljer sig väldigt mycket från det som faktiskt inträffade.

Du får ta en för laget, ibland. För det gäller ju att i slutänden vinna kriget, helheten, och då får man ibland acceptera en tillfällig förlust.

Det visste romarna som var vana att då och då bli besegrade och så resonerade de allierade under andra världskriget när de knäckt koden till nazisternas Enigma. Om britterna plötsligt börjat vinna överallt tack vare sin förhandsinformation hade tyskarna genast anat ugglor i mossen och sett till att undanröja problemet. Men det gjorde de aldrig – och vi vet ju vilka som vann.

Ibland är dock måttet rågat och man drar i handbromsen. Ibland måste man stå upp för sin övertygelse hur felaktig eller konstig den än är. Som när en stad i norra Spanien, Numanthia bebodd av ett keltiskt folk, på 100-talet före vår tideräkning utropade sin självständighet gentemot Rom.

Numanthia var framgångsrika i sin övertygelse – de besegrade alla försök från Rom att sätta stopp för denna uppstudsighet. Det stolta, mäktiga Rom som betvingat alla motståndare runt Medelhavet – allt från Greklands stadsstater, det mäktiga Egypten till ett fullständigt krossat Karthago.

Men Numanthia försvarade sig framgångsrikt och till sist brast tålamodet hos den romerska senaten som skickade sin främste general, Scipio Aemilianus i spetsen (nåja) för en stor armé. Scipio var ingen duvunge, nej, denne general var en riktig hårding, en man med kända släktingar och en diger meritlista – bland annat låg han bakom Karthagos förstörelse.

Roms ära var hotad, nu skulle det stämmas ordentligt i bäcken. 

Scipio visste vad han gjorde. Istället för att ge sig in i kostsamma strider i den svåra terrängen belägrade han staden och lät svälten vinna kriget åt sig. De besegrade ska hellre än att bli slavar tagit sina liv (den källkritiskt bevandrade noterar en viss likhet med belägringen av Masada hundratalet år tidigare i den motsatta änden av imperiet). 

Man förstår att den här berättelsen kommit att utgöra en viktig del i spansk nationalism oavsett om nationalismen handlat om olika regioners kamp för att frigöra sig från den spanska nationalstaten eller om landet som helhet – i synnerhet under Franco.

Ruinerna förklarades redan 1882 som nationalmonument, Cervantes har skrivit om händelsen, liksom många andra diktare, tonsättare och konstnärer. Böcker, serier (både tecknade och på TV) har återkommande använt Numanthiernas fåfänga kamp som fond.

En snabb sökning på nätet visar att händelsen numera lever ett gott liv i dataspelens värld. Numathia förkroppsligar för övrigt än i dag hjältemod, frihet och patriotism på den Iberiska halvön. Både Barcelona, Madrid och Baskien kan använda sig av denna berättelse i sin patriotiska strävan.

För berättelsen är mycket viktigare än själva händelsen. Det är det som är skillnaden mellan historieskrivning och historia. Men låt oss stanna upp ett tag och beakta sakernas tillstånd.

Sångerna om Numathia sjungs faktiskt på spanska – ett språk som kommer från Scipios latin. Det keltiska språk som talades i Numathia är utdött. Cervantes, och alla andra diktare och tonsättare, skriver sina hyllningar med latinska bokstäver och arabiska siffror. De flesta på Iberiska halvön tillhör den romersk katolska kyrkan och tillber därmed en gud på latin. När den katalanske exilpresidenten Carles Puigdemont av spanska myndigheter begärs utlämnad från Bryssel är det romersk rätt som tillämpas, överhuvudtaget vilar den europeiska politiken, och för övrigt tanken om EU, på romersk grund. Till och med maten vi äter och vinet vi dricker i Spanien härrör från det gamla Rom. 

Vi fattar grejen – inget finns egentligen kvar av Numathia. Inget, utom några ruiner i norra Spanien till vilka spanska nationalister vallfärdar. Och de skulle inte ens känna till vad det var för ruiner om det inte vore tack vare romerska historiker.

(Som förövrigt rent källkritiskt bör studeras enligt den tidens mode då det i under Roms glansdagar var populärt att beskriva och försköna vissa barbarfolks frihetslängtan – den självgode och bekväme romaren ödslade gärna några silvermynt på att uppleva detta på Colosseum eller på annat sätt höra talas om). 

Precis som i fallet Karthago var Roms seger så stor att man övertog minnet av de besegrade. Detta är inget vi människor rent dramaturgiskt gillar. Nej, vi föredrar den som slåss ur underläge, vi hoppas att åtminstone någon i Numathia ska ha överlevt, vi letar ännu efter Hannibals fotspår.

Tyvärr är historien skoningslös – Numathia gick under precis som så gott som alla tidigare kulturer besegrades den av en stormakt och försvann ur historien. 

Att ta en för laget. Att förlora ett slag men att vinna kriget.

Resonemanget är tillämpbart på en mängd områden. Det gäller dock att se upp så inte pragmatismen ersätts av cynismen. Då kan det gå illa – jag tror detta misstag är en inte oväsentlig anledning till naziregimens uppgång. Jag tror att många av de människor som åtalades i och efter andra världskriget, eller efter andra brott mot mänskligheten därefter, var just sådana människor som inte sett upp när samvetet fått göra eftergifter. 

Själv då? Jag försöker att ständigt observera min moraliska kompass. På jobbet, som ensamstående pappa till två halvstora döttrar, och självklart inom politiken. Och aldrig är man färdig. Det bara pågår. Jag antar att hela detta resonemang kokar ner till frågeställningen huruvida jag är att betrakta som en Scipio Aemilianus eller den okände som ledde försvaret av Numathia. 

(Vi vet inte om det var en man eller kvinna. Men vi kan alla killgissa. Åtminstone hälften av oss.)

Det känns trösterikt att tänka så här. Det hjälper mig att inse att mitt liv på det hela taget är något bra, det hjälper mig att dra slutsatsen att SD:s framgångar, liksom känslor i största allmänhet hur starka de än må vara, alltid är något övergående. 

Det gäller bara att hantera dem när de uppstår.  

Jag kanske också ska börja kasta historiska anekdoter från talarstolen i fullmäktige? Kan andra förlänga mötet kan väl jag. Det förekom ju redan under antiken att en talare aldrig slutade sitt anförare i akt och mening att förhindra beslut han inte gillade. Det är väl därför vi har tidsbegränsning på ett par minuter nuförtiden, kan tänka.     

Källor:

Harari – Sapiens en kort historik över mänskligheten 2014

Nordisk familjebok 1916

För den som vill läsa mer om Numathia finns många bilder och några texter på nätet på ruiner och från olika spel. Annars får man nog lära sig latin och besöka något romerskt arkiv. Studier i keltiska språk är, i sammanhanget, bortkastat.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik, Språk

mentalitetsproblem

av adolphson

Det klart man skuldsätter sig om inga andra möjligheter står till buds. Men det finns alternativ, till vilket jag strax återkommer.

I Falun fick år 2008 elva personer hjälp med skuldsanering. 2018 hade antalet ökat till hundra individer. I hela Sverige rör det sig om fyra hundra tusen människor som är skuldsatta över vad de mäktar med. Den sammanlagda summan uppgår till cirka 200 miljarder kronor. Det är lätt att låna pengar idag. Kommunen (och jag i yrket) jobbar med att få människor på fötter igen – att ha sin ekonomi i ordning är grunden till om inte allt så åtminstone mycket.

Förutsättningen för det är en anställning.

Det är en del prat om att politiker ska komma ut i verkligheten, skugga en lärare, och sådant. Det är nog bra men jag tänker att dörren svänger åt två håll. Jag tror att det också skulle vara bra för vanliga medborgare att skugga en politiker en dag eller vecka. Det kunde också vara bra att sätta sig in i hur det är att leva utanför samhället, under en vecka eller så. Åk ut till flyktingförläggningar (i den mån dessa finns kvar), besök de segregerade förorterna eller en vårdinrättning.

Om jag förstått saken rätt har den som vistas i här landet med tillfälligt uppehållstillstånd två år på sig att lära sig svenska och trygga sin försörjning genom att komma ut på arbetsmarknaden. Lyckas hen med detta kan lyckan vara gjord eftersom det kan leda till permanent uppehållstillstånd eller åtminstone ett förlängt tillfälligt.

Motsatsen leder till motsatsen – nämligen utvisning.

Tänk vilka krav detta ställer på den enskilda människan. Även om du är högt utbildad är det banne mig inte lätt att lära dig ett nytt språk och fixa ett jobb i landet på egen hand. Min slutsats är att vi nog måste hjälpa till och att det också ligger i vårt eget intresse.

Det finns en väldig massa människor, inte bara nyanlända, som står utanför arbetsmarknaden. I Falun rör det sig i dagsläget om två tusen trehundra individer. Tyvärr står vi även inför ett enormt kompetensgap. Kort sammanfattat innebär det att i Dalarna ska inom tio år tio tusen färre människor i arbetsför ålder ta hand om femton tusen fler av våra medborgare som passerat åttioårsdagen.

Slutsatsen är glasklar. Det går inte ihop.

Vi kan inte räkna med särskilt mycket mer pengar för att klara välfärden, nej, vi måste tänka annorlunda kring de resurser vi har. Och vi har en gigantisk outnyttjad resurs. Att den är och förblir outnyttjad kan man enligt min mening förklara genom något jag kallar ett mentalitetsproblem.

Låt mig förklara.

Läs texten på bilden nedan. Det är ett protokoll från fullmäktige år 1965. I protokollet utmålas i saklig ton kvinnor som ett problem (i fall de skulle komma i fråga som kommunala parkeringsvakter) eftersom de har fler sjukdagar än män och därför att man måste räkna med barnledighet. Idag är det relativt få som så grunt analyserar samhälleliga problem (som i det här fallet att kommunen 1965 hade för få parkeringsvakter).

Ett annat exempel är att det är ganska exakt fyrtio år sedan Myndighetssverige slutade anse homosexualitet som en sjukdom. I stället ser vi idag fördelarna med ett samhälle som inte diskriminerar kvinnor eller homosexuella. Men det tog tid innan vi kom dit. Och processen fortsätter samtidigt som den börjar om.

Min poäng är att vi måste komma bort från pigdebatten. Åsikten att vissa jobb eller yrkeskategorier är sämre bara för att de är mindre kvalificerade. Vi har, som sagt, en enormt stor, outvecklad potential som bara väntar på att få komma och arbeta, praktisera, bidra. Jag vet det för jag har mött dem många, många gånger. Det har säkert du också. Men har du sett dem i ögonen? Verkligen mött blicken?

Låt mig bli konkret. Vi kan ändra i LAS (= den snart femtioåriga lagen om anställningsskydd. Vi har alltså en lag som är några år yngre än resonemanget om kvinnliga parkeringsvakter ovan för att lösa problem i ett samhälle som ser mycket annorlunda ut än det under vilket den tillkom), vi kan införa arbeten som innebär att undersköterska inte är den lägsta yrkeskategorin, vi kan införa lärarassistenter och andra assistenter i skolan och för detta tillföra ge handledarresurser. Det är så mycket vi kan göra.

Men vissa starka, privilegierade, grupper säger nej till förändringar av detta slag. Det ställer i sin tur krav på oss som kommunicerar att vara transparenta, pedagogiska. tålmodiga och övertygande.

Arbetarrörelsen och vänstern har blivit sin egen fiende, tycks det mig, de har blivit något av allt det som de själva bekämpade i sin begynnelse. Det ligger på oss andra att få dem om inte med oss så åtminstone att gå med på några av de större förändringarna jag beskriver ovan.

För vad är alternativet? Att människor kommer i någon form av arbete är alltid bättre än att de över tid uppbär försörjningsstöd (bidrag) för sitt uppehälle. Alltid är det så.

Om vi lägger ihop en svår ekonomisk situation med att 67 nya individer varje månad behöver försörjningsstöd i Falun – jag säger det igen: varje månad ökar antalet som behöver försörjningsstöd med sextiosju unika individer – med den alarmerade och eskalerande kompetensförsörjningsläget samt det faktum att vi har en enorm resurs i alla människor som inget hellre vill än att komma i arbete så torde även den mest enögt motsträviga människa inse att alla tjänar på att lösa situationen.

Jösses vilka utmaningar, resurser och möjligheter vi har. Men vi kan fixa det. Något vi däremot inte kan är att vänta.

Hävdar någon att vi trots allt kan det bör denne fundera något över vad kompetensglappet innebär för hen personligen. Vad innebär det för vederbörande barns, eller sin egen, utbildning? Vad innebär det för hen personligen eller för någon anhörig som inte får ändamålsenlig och värdig vård i tid eller när rent allmänt när hen tvingas leva i ett än mer polariserat samhälle.

Frågorna många men svaren få. Det vi med säkerhet vet är att det kompetensgap som vi redan är inne i men vars konsekvenser vi ännu inte kan överblicka måste mötas med fler personer.

Vi möter den med människor som ofta redan har den erfarenhet och kompetens som krävs och som är villiga att arbeta inom de yrken där det finns en efterfrågan. Vi har ju människorna här, mitt i bland oss, och vi hindrar dem på grund av fantasilöshet, stelbenthet, rädsla och fördomar.

Hur vågar vi?

Jag hade tänkt sätta punkt här. Men jag vill inte sluta på ett så dystopiskt vis. För, uttryckt med Churchills ord, jag är optimist. Det verkar inte vara någon mening att vara något annat.

Vi lever i en tid när den som inte har lätt kan låna. Men man kan inte låna av framtiden, det har alla som engagerar sig i klimathotet insett. Förr eller senare måste nämligen skulden betalas tillbaka. Och precis som vi erbjuder skuldtyngda hjälp bör vi hjälpa den stora gruppen människor i arbete. Det kommer att löna sig.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik, Skola

dialogen

av adolphson

Ordet dialog härstammar från grekiskan och betyder genom samtal. Exempelvis samtal mellan två eller flera personer för att utbyta åsikter. Inom världslitteraturen är dialogen vanligt förekommande och gestaltar ofta konfrontationer där handlingen i berättelsen tar en avgörande vändning. Dialogen syftar i en berättelse till att låta de medverkande karakterisera sig själva genom åsikter, omdömen och uttryckssätt.

Dessa konfrontationer fungerar väl inom politik som med nödvändighet måste innehålla ett visst mått av konflikt. Personligen tror jag dock mer på den konstruktiva dialogen där vi, trots att vi inte alltid håller med varandra, ändå lyssnar och respekterar varandra.

En sak som återkommit i efterdyningarna av Faluns budget är att vi i den politiska ledningen vill skära ner på Dialogens verksamhet. (Dialogen är en verksamhet inom socialförvaltningen som arbetar med unga.) Argumentationen går i stort sett ut på att vi som står bakom den här budgeten vill försämra för barn och ungdomar som har det svårt.

Vi vill alltså barn illa. Vi föraktar svaghet. Det är faktiskt att indirekt kalla oss fascister.

Att vi förklarar oss med argument i stil med att Dialogens verksamhet, som alla andra verksamheter, är oerhört viktig och därför borde kunna utvecklas eller tillgodoses på andra sätt inom förvaltningen (enligt förvaltnings eget förslag), särskilt i en trängd ekonomisk verklighet, är det ingen på motståndarsidan som lyssnar på – det anses inte som ett giltigt argument.

Det är en helhet som hänger ihop, det här med budget. Lägger man ner skolan i Toftbyn kanske det är dåligt för de som bor där men samtidigt kanske bättre för kommunens samlade skolverksamhet. Kanske kunde man därigenom också satsa mer på Dialogen?

För våra resurser är, tyvärr, begränsade. Frågan hur vi ska använda våra medel utifrån våra behov är en svår nöt.

Rätt eller fel att lägga ner skolan i Toftbyn? Det får vi sällan veta. Att diskutera den här typen av frågor är intressant och på sikt givande. Men dit kommer vi aldrig, nej, i stället möter man den här typen av vildsint svingade slagträn:

Det är inte politikerna som sviker. Det är Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Falupartiet tillsammans med Sverigedemokraterna som sviker Faluborna genom att halvera personalen på Dialogen. Det finns politiska alternativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet värnar ungdomars psykiska hälsa och röstade i nämnden Nej till nedskärning i Välfärden.

Eller min personliga favorit från en representant från MP som hävdade att alla allianspolitker har pengar på banken som borde gå till välfärden.

Det tycks mig som att dialogen om Dialogen spårat ur. Om den någonsin började.

Det finns en Facebookgrupp som heter ”Politik i Falun”. Det var jag som startade den en gång i tiden – men då hette den Medborgardialogen. Fler och fler aktiva politiker väljer numera att lämna den – eller inte vara med. Tonläget är högt, brösttonerna från främst oppositionen… inte direkt blygsamma.

Visst är det bra att synas och jag har alltid satt en ära i att, som det heter, ta debatten. Men nu orkar jag inte det, längre. Iallafall inte i gruppen Politik i Falun.

Idén var bra, det tycker jag fortfarande. En plattform för dialog mellan de som har politiska uppdrag, makthavare, opposition, tjänstemän och medborgare. Tyvärr har följden blivit att många politiker jagats bort av en högljudd grupp med konsekvens att avståndet mellan politiker och medborgare ökat. Detta är vissa politiker, några som tar sig den rätten eftersom de anser sig tala för folket, medskyldiga till.

Ett tungt ansvar att bära. Populisten må skörda kortsiktiga framgångar men det demokratiska domslutet blir i slutändan hårt.

Jag tror det var journalisten Göran Rosengren som myntade begreppet osociala medier. Han har också återkommande diskuterat vilket ansvar vi folkvalda har för tonläget vi använder oss av. För vilka konsekvenser ett upptrappat tonläge får. Historien lär oss nämligen att hårdare debattklimat förr eller senare alltid leder till våld och hot.

Och det blir ofta argt, otrevligt och inte sällan hotfullt i Politik i Falun. Jag har haft som ambition att på ett sakligt sätt diskutera och bemöta åsiktsbaserade argument. Nu slutar jag med det.

Visserligen tror jag inte att någon sörjer detta beslut eller att det gör varken från eller till i det stora hela. Men det känns bättre för mig. Ännu så länge stannar jag i gruppen (jag vet att många politiker gått ur), men mest för att hålla lite koll på vad som rör sig bland de rödgröna partiaktiva och deras gräsrötter.

(Det lär vara så att SD by far vunnit slaget i sociala medier. Det är inget man ser i min lokala filterbubbla. Här är det V, S och i viss mån MP som syns och hörs mest.)

Det är förvisso en mänsklig rättighet att gnälla, och kanske är det vad jag ägnar mig åt just nu, men jag har en annan syn på politik än så. Jag tycker nämligen att Falun är en fantastisk stad att leva i, jag är stolt att ha fått människors förtroende att arbeta i demokratins tjänst och jag tror vi tillsammans kan skapa en god framtid.

Att vara politiker är ett aktivt val. Jag gjorde detta val för att jag vill diskutera konstruktivt, jag vill lära mig nya saker, jag vill träffa nya människor, jag vill bidra och utvecklas.

Det är min genuina övertygelse att vi kan bygga en ännu bättre skola (den är ju redan på många sätt mycket, mycket bra!), jag tror vi kan utveckla socialtjänstens verksamhet för att slippa den ständiga underfinansieringen, jag tror vi kan locka fler människor att både vilja besöka och bo i Falun och jag tror vi bättre kan ta hand om de som redan bor här.

Framförallt vill jag uppmana människor att själva engagera sig och hjälpa oss som gör så att fortsätta försöka göra något ännu bättre av den här stan som på många sätt redan är strålande. Det är ett viktigt värv – mycket viktigare, om någon frågar mig, än att viljan och behovet att skälla på oss som faktiskt försöker.

För att åstadkomma det jag ovan tar upp krävs dialog. Inte obstruktion, guilt by association, medvetna misstolkningar, hot, personangrepp, eller förvrängningar. Min uppfattning är att förutsättningarna för en dialog på lika villkor inte föreligger i sociala medier varför jag istället förespråkar det verkliga samtalet.

Vill du bli politiker eller är nyfiken på vad det innebär att uppbära ämbete är du välkommen att höra av dig. Jag eller någon annan från exempelvis Centerpartiet finns bara ett par knapptryck bort.

Länkar:

Göran Rosenberg

Dialogen

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik

bild 62 – de små insikterna

av adolphson

Jag läste någonstans, jag tror det var Englund, att fransmännen var så uppskakade av de tyska bombningarna under första världskriget att de lät uppföra ett fake-Paris i miniatyr, konstruerat av trä och tyg, två mil utanför själva Paris. Replikan hade med alla karaktäristiska hus, boulevarder, fabriker, boningshus, Eiffeltorn och hela konkarongen. På natten tände man upp kulissen med elektriskt ljus (ingen liten sak på den tiden) – allt i förhoppningen att lura de tyska piloterna till att släppa sina bomber på fel plats.

När kulissen stod klar var kriget i princip över. 

De smyger sig sakta på, de små insikterna. Rätt ofta säger insikten, eller efterklokheten om man så vill, att man hade fel. Då. I det där man tänkte, kände eller upplevde. Men när man är mitt inne i sjukdomsförloppet har man inte mycket tid att känna efter. När skulle barnen hämtas nuigen, har vi någon middag och hur mår pappa egentligen? Men efter ett tag, när allt lugnat ner sig, kommer de alltså smygandes, de små insikterna. Först försiktigt sedan med stora klamp. 

Det är i dessa ögonblick man scrollar igenom gamla mail och sms och besviket inser att, eftersom abonnemanget är avstängt, det inte längre går att höra hennes röst på telefonsvararen. Och till sist drabbas man av insikten att fredagsmyset framledes alltid kommer att kännas lite tristare, lite ensammare. Det är också under stunder som dessa man instinktivt lyfter huvudet i den fåfänga förhoppningen att höra hennes röst från ett angränsande rum. 

Jakten är förändrad.

Jakten på tid, strävan efter att maximera mängden tid man har tillsammans bortom tillvarons alla måsten. Så där som alla stressade föräldrar gör, alltså tiden under vilken man konverserar över ett glas vin eller ser på tv-serier tillsammans. Tiden man ägnar åt att planera allt roligt och spännande man ska göra – projekten, upplevelserna och framtiden.

Plötsligt har allt detta man så länge haft och tagit för givet mist sin dragningskraft. Nu handlar jakten om att ta sig igenom all daglig logistik för att avsluta dygnet sittandes i en fåtölj. I bästa fall med en bok, lite musik eller bara för att fundera över vad man nu har att fundera över. 

Det låter tragiskt, jag förstår det. Men bortom den till synes likgiltiga blicken hos den som sitter alldeles stilla i sin fåtölj döljer sig faktiskt ett stort liv. Ett liv under vilket hennes skratt ännu ekar och allt det jag alldeles nyss med saknad beskrivit ännu förekommer. Stunden i fåtöljen är numera den bästa tid han har. 

Jag vet att det kommer att förändras. Oavsett hur förändringen ter sig ska jag minnas hennes leende så länge jag lever. Såväl härjad av sjukdom som för länge sedan under den mogna ungdomens glada dagar var hon mig så oerhört vacker. Och hennes leende förblev intakt – det kunde sjukdomen inte rå på hur illa den än försökte. 

Jag återupplever mitt förgångna där i fåtöljen och bearbetar de små insikterna, en efter en. Jag vet att jag bländats av ljuset och medan sakernas verkan långsamt klingar av sitter jag alltså alldeles stilla i min stol. 

Trots att mannen som byggde ett lur-Paris inte hann klart i tid, trots att lösningen på bombhotet var felaktig och betydelselös, belönades han med hederslegionen. Det finns något att lära sig här, antar jag, oklart bara vad. Därmed (eventuellt) inte sagt att jag förväntar mig att belönas med hederslegionen. 

Gud, vad bra hon är pappa!

Hon står på scenen. Dotter 1 står på scenen. Och som hon gör det. En bärande roll minst sagt, hon är med i varje scen. Jag ser att hon gör något hon verkligen älskar. Jag gråter i smyg över att se henne glad, lycklig, för en stund. Skit samma vad hon än gör bara hon ser ut så där, tänker jag från min plats bredvid hennes syster på tredje rad.

Efter att applåderna klingat ut är det fika. Många nickar vänligt åt mig och säger att hon är duktig, min dotter. Någon som känner mig lite bättre säger och här står äppelträdet och skiner! Även om det är välment vill jag skrika att det inte är mig det handlar om. Och visst, många ger också henne beröm.

De små insikterna.

Kultur. Estetik. Vilken kraft dessa värden har. De låter oss finna mening där det inte finns någon. De lyfter oss och de bygger oss starka. De fick oss att bygga en huvudstadsmodell i trä och tyg för att undkomma bomber, de får mig att le sent en kväll i en fåtölj och de lyfter mig och mina döttrar ur det djupaste mörker.

Jag kan inte förmå mig till annat än att känna tacksamhet. Jag är tacksam för livet, jag är tacksam för kulturen och allt det vackra däri, jag är tacksam för kärleken och jag tror på framtiden.

Foto, Livsåskådning, Personligt

sextioett/tio/åttahundra

av adolphson

Kunskapens paradox.

Den uppstår genom vår strävan efter att hela tiden finna ny kunskap för att bättre kunna hantera den för handen varande tillvaron och i förlängningen kommande framtiden. Eftersom kunskaperna snart blir föråldrade måste vi ständigt fortsätta kunskapsjakten, eller börja om, allt enligt Sisyfos princip.

Exempel:

Kapitalisterna insåg i slutet av förra århundradet att de måste ta till sig av åtminstone vissa av Marx idéer för att förhindra världsrevolutionen – vilket lyckades och kommunismen blev därför inte vad dess upphovsmän trodde och hoppades. När vi hittat en ny ekonomisk modell är den snart inaktuell eftersom alla anammar den, virus blir immuna mot vaccin, liberalerna slåss om ensamrätten till sin ideologi medan andra partier redan tagit godbitarna därur, socialdemokraterna för en ojämn kamp om sin överlevnad som maktbärande elit medan arbetarklassen fått det så bra att den inte längre vill dela med sig till invandrare och därför i stor utsträckning byter parti.

Och så vidare.

Det är i dagarna tio år sedan jag började blogga. Bloggen fyller därmed decennium, tänka sig. Det är lite märkligt ändå, för bloggande var ju passé redan när jag började. Bloggen föddes ungefär samtidigt som jag gick med i sociala medier – alltså lite efter alla andra. Det var november 2009 strax innan jag skulle åka till Kenya. Det var förövrigt Malin som tyckte att jag borde börja med den sysslan.

Jag har alltid gillat att formulera mig på olika sätt. Och jag har lärt mig det mesta genom autodidaktens metod: jag är självlärd. Jag har lyssnat på och läst de som redan kan, själv simmat ut på djupt vatten genom att ställa mig i talarstolar i okända forum, studerat retorikens grunder och svenska språket på egen hand, publicerat åsikter utan att först säkerställa dess utformningar.

Hur det gått? Tja, jag har både lyckats långt över förväntan och misslyckats bortom rimligheternas gräns – men ständigt tagit till mig av respons, erfarenheter och reaktioner.

Det har rört sig om högt och lågt, från politik till kommentarer och försök till analyser av samhälleliga fenomen i Sverige och Falun. Mycket har varit av dagbokskaraktär. Bloggen fungerar för mig både i yrket, som politiker och rent privat.

Några favorituttalanden om bloggen genom åren:

Du borde inte vara partiaktiv utan en fri socialliberal skribent.

Nu får man för fan hålla käft annars blir man ju uthängd på din jävla blogg.

Det sägs att att om man kedjar fast en laptop vid en miljon apor kommer någon förr eller senare skriva ett mästerverk. Din blogg har bevisat att så inte är fallet.

Bloggen visar att jag har utvecklats mycket, tycker jag åtminstone själv, både som skribent och människa. Så kanske borde jag lägga av nu när jag står på, så att säga, toppen. Efter tio år, ett par olika bloggskinnsömsningar, åttahundra inlägg och tiotusentals enskilda träffar?

Nej, jag tror inte det. Det är nämligen inte därför jag håller på. För mig är det fortfarande härligt att formulera ord och texter – huruvida någon läser är faktiskt mindre viktigt. Men visst, det är kul att nå ut i den mån jag gör det. Och detta syfte tjänar bloggen fortfarande väl.

Efter ett par år, i takt med att jag nådde fler och drogs djupare in i politiken var jag tvungen att stänga av kommentarsmöjligheten. Nu kommenterar de flesta privat på olika sätt via mail, messenger, sms, IRL eller via Facebook som är den plattform jag oftast använder. Tack till alla som tar sig tid att kommentera! Det betyder jättemycket.

Inte minst under det senaste året har jag nått många nya läsare – enligt analysverktyget upp emot tio tusen enskilda träffar på vissa inlägg. All time high är det där jag annonserade Malins bortgång. Det kanske inte är så konstigt.

Det är också fortfarande härligt att hitta på nya ord som ”bloggskinnsömsningar ”.

Bloggen är helt ideell – jag har aldrig tjänat en krona på det jag skriver. Om jag kan intressera människor med det jag uttrycker så räcker det gott. Men jag gör det alltså mest för min egen skull.

Barnen har inte direkt kommenterat bloggen. Jag frågar dem om lov de gånger de förekommer på bild men det jag i övrigt brukar säga till dem, när det kommer någon svordom eller så, är

vårda ditt språk, det är det enda du har kvar sedan man tagit ifrån dig allt annat.

Så jag fortsätter nog blogga, hur förlegat det än må vara. Bloggen har blivit en omistlig del för mig, min terapeut, min clownfisk i svarta havet, min kärlek till världen, mitt hopp och kajplats i etern.

Påverkar bloggande åldrandets process? Här kommer i vilket fall bildserie 61:

När jag en gång började

…tio år senare

Jag har alltså lärt mig mycket på att producera 800 blogginlägg på tio år. Jag kan se tillbaka på hur mitt liv gestaltat sig under denna tid och just när jag tror mig fullärd ser jag alltid något nytt att sätta tänderna i. Att kommentera, att fundera över, att diskutera.

Kort sagt: Jag tänker, och skriver, alltså är jag till. Tack, än en gång, för att du förekommande fall läser och i förekommande fall kommenterar, delar och reagerar.

Framtiden är vår!

Relaterade blogginlägg

Malin

Det första blogginlägget

Det andra blogginlägget

Det tredje blogginlägget