cancer, Historia, Okategoriserade, Personligt, Resor, Spännande människor

bild 66 – vackra mask

av adolphson

Jag har drömt om Malin varje natt här i Bydalen. Positiva drömmar från tiden utan helvetescancern. Från tiden innan hennes friska sinne blev fångad i en sjuk kropp. Ofta står hon och vinkar åt mig på avstånd i drömmarna.

Livet är bra märkligt, numera. Men allt är inte Tinder som glimmar. Vi visar väl alla upp våra fasader och masker. Allt jag strävar efter är att inte hyckla… allt för mycket.

Kolla er farsa – han är skitläskig!

Vadå, brukar inte era pappor lägga ansiktsmask sista fredagen i månaden?

Öh, nä..?

Consuelo Vanderbilt ansågs för hundra år sedan vara världens vackraste kvinna. Då utgjorde hon det ultimata skönhetsidealet. Skönhetsideal förändras dock över tid – vem saknar inte den tid då den svällande vaden på en man ansågs väldigt sensuellt?

Consuelos historia är tragisk. Det började bra i det hon skilde sig från det kärlekslösa äktenskap hon tvingats in i och levde sedermera ett friare societetsliv. Med tiden blev det dock allt svårare att upprätthålla ryktet som internationell skönhet.

Vetenskapen visste dock på råd då den uppfunnit en metod att bromsa åldrande – något som med tiden gjorde Consuelo till ett av världens första offer för skönhetsoperationer.

Metoden utgjorde dåtidens spjutspetsteknologi och hade ursprungligen utvecklats i Wien för att åtgärda näsor som förstörts av syfilis. Konkret innebar den att man injicerade paraffin i ansiktet. Metodens användningsområde spreds snart från näsor till bröst, penisar och alltså för att återkalla ungdomens spänst till åldrade anletsdrag.

Det fanns ett problem. Paraffinet rörde sig runt i kroppen och tenderade att klumpa ihop sig på oönskade ställen. Och så bildades ibland hårda, broskliknande knölar och vätskande vargångar. I värsta fall kunde det leda till blindhet, kallbrand och faktiskt döden.

Consuelo dog inte men metoden som skulle bevara hennes skönhet förvandlade henne istället till ett monster. Åtminstone i hennes egna ögon. Paraffinet gled runt under huden och vanställde henne. I sin förtvivlan flydde hon offentligheten och levde i avskildhet fram till 1964 då hon som en gång ansågs som världens vackraste kvinna gick ur tiden.

Jag har numera ett Tinder-konto. Jajamän.

Det var junior som ansåg att jag utgjorde en mer än lovligt tragisk syn när han iakttog mig i en stol med (i hans tycke) ”glasartad blick fästad i fjärran” och tillsynes helt förlorad (i Brahms). Det är väl ment – men vad ser människor mig som för stackare, egentligen?

Jag påminde om att Gösta Ekman den äldre, som på sin tid ansågs som vacker och framgångsrik, var berömd för sin glasartade, mytiska blick. Visst, och han hade ju också ett tungt förflutet och nyttjade droger, menade junior glatt medan han servade en GT. Men, lade junior till med viss skärpa, Gösta hade inte något konto på Tinder.

Att jag satt och tänkte på ståchornas ståcha och var förlorad i förflutenhetens landskap utgjorde tydligen ingen ursäkt. Så han skaffade alltså ett konto åt mig. Tack så mycket.

Tyvärr fattar jag inte riktigt hur det hela fungerar – jag tycker ju att alla människor förtjänar en superlike eller två då och då. Sålunda har superliksen tagit slut för mig, man får nämligen inte ge bort hur många som helst på Tinder.

Verkliga livet – Tinder 1-0.

Hursomhelst: där, på Tinderkontot, har det inte hänt mycket. Men man blir sällan profet i sin egen hembygd, heter det ju. När jag i veckan ankom Jämtland för att fira sportlov rasslade det till i appen, minsann. Det fullkomligt regnade (jämförelsevis) likes. Gilla Jämtland! Här vet man att uppskatta mig efter förtjänst – mer så än hemma i Dalom, tydligen.

Kanske beror det på att ingen här känner mitt förflutna? Att jag inte har något att maskera? Hursomhelst – det är ståchor som är grejen 😍.

Tyvärr hade jag ingen tid till att säga hej till någon av de uppskattande för som kapten för flickornas sportlov kommer det egna jaget sist. Eller strängt taget först, eftersom jag trivs så oerhört väl i kaptensrollen.

God afton vackra mask lär vara orden Anckarström fällde innan det dödliga skottet avfyrades mot GIII på maskeradbalen. Säkert är det inte sant, säkert är det en faktoid.

Jag använder då och då ansiktsmask, om än inte en gång i månaden. Malin tyckte att det var en rolig sak med mig, en av mina små egenheter. Nu skrämmer jag istället barnens kamrater i min obetänksamhet. Inte kan jag förklara för dem att masken i fråga inte lika mycket är till för att skrämmas som för att höja mina aktier på en potentiell marknad för män i sena 40-årsåldern.

(Närå. Skämt. Okej?)

Livet är dock bra märkligt numera. Det är som om allt jag gör, uttrycker eller visar, saker som förr varit helt okej och höjd över varje misstanke, plötsligt betraktas genom den ensamståendes skenheliga nålsöga.

Consuelos skönhet var typisk för sin tid. När hon sökte besvärja åldrandets obönhörliga process gick det illa. På något vis befinner jag mig lika ofrivilligt i en tid där vett, snille et gloire tar sig andra uttryck än jag är van. Eller uttryckt med bakfyllans enkla terminologi: igår kung, idag knekt.

Med den skillnaden att jag ännu försöker hålla god min i elakt spel. Jag tänker minsann inte spruta in paraffin i… någonstans.

Verklig skönhet kommer inifrån

Håhåjaja. Rynka, ålder, elefantman eller semiflint är mig likgiltigt. Flickorna skrattade ihjäl sig när jag skrämdes medelst ansiktsmask.

Till syvende och sist: om det är något den stora maskeradbalen, den vi i dagligt tal kallar och benämner livet, lär oss så är det att när man själv till sist står inför den rykande flintlåspistolen så hjälper oss inga masker.

Jag har drömt om henne varje natt här i de jämtländska fjällen, platsen för vårt bröllop och där hon alltid kände sig hemma. Jag har vaknat varje morgon med ett leende. Men jag återvänder också snart till det oerhört smärtsamma tillfälle när hon sa att jag snart måste låta henne gå.

Men hur låter man tjugofem år gå? Jag försöker, det gör jag. Med appar, exempelvis. WordPress-appen och nu tydligen med Tinder-appen.

Att låta henne gå innebär inte att glömma. Så jag råder mig själv att lägga ner telefonen och leva i nuet.

Hon som en gång var världens vackraste kvinna är ännu världens vackraste människa. Om än i våra minnen.

Jag säger till sist som jag återkommande gör: min bästa tid är nu. I min värld skulle jag exempelvis kunna bli en helt okej afterskibandssångare.

Jämförelsevis.

Källor;

Peter Englund: Tystnadens historia

Relaterade blogginlägg

Ståchor, LH och Eva

cancer, Film och TV, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

tårar i regn, tårar i rymd

av adolphson

Vi gillade sci-fi, Malin och jag. Blade Runner hör till favoriterna och vi hade en höjdarstund när vi såg uppföljaren. Under den sista tiden påminde jag henne om en av filmens gyllene scener, tears in the rain-monologen, alldeles i slutet. Hon skrattade och sa att hon nu trodde sig förstå innebörden av den.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire of the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Eller här framförd i filmen av en av mina favoriter, Rutger Hauer, som förövrigt också nyligen lämnade oss. Liksom Terry Jones. Nej, lämnade? Jag ser dem som odödliga – och länkar (igen) till John Cleeses tal på Graham Chapmams begravning.

För ett år sedan närmade sig, precis som för Roy Batty i Blade runner, den sista tiden. Kanske var det därför vi kom att prata om tears in the rain. Men ännu var det ingen som fullt ut visste hur illa det var. Medan tillvaron rullade på i enorm hastighet med alla måsten och bestyr blev hon allt mer som en liten fågelunge. Obönhörligt svagare, motståndet mot cellgifterna allt mindre kraftfullt. Men hon kämpade, det gjorde hon.

Parallellen till en annan av mina gamla sci-fi favoriter, Aniara, är inte långt borta. Medan rymden utanför rymdskeppet rusar förbi i stor hastighet är livet inne i det oändligt långsamt.

Det var först senare, på palliativa avdelningen, när allt praktiskt var klart, när de sista samtalen var hållna och avskeden tagna, som hon till sist gav efter och oändligt vackert, stilla och långsamt – men för mig tumultartat och i fasansfullt hög hastighet – tynade bort.

Den sista veckan har jag tidigare återgett så gott jag förmår – den går inte riktigt att återge med ord. Jag mäktar iallafall inte med det. Veckan som samtidigt som den var så innerligt vacker också brännmärkte mig så som Jussi av Tengils män. Men jag är inte Tengils, eller Catos man, även om jag förvisso känner mig brännmärkt av Döden. Säkert har Döden också redan tagit mitt mått och sitter nu i all tysthet bland skuggorna och knåpar på min kostym.

Nej, Dödens man är jag inte. Jag är numera strängt taget ingens man. Men jag har en gång varit det och därför är jag trots allt ännu en lycklig människa. Jag har nämligen sett saker ingen kan tro. Jag har sett henne skratta sitt glimrande skratt. Jag har gett mig hän tillsammans med henne och jag har sett våra barn födas. Kommer alla dessa ögonblick att försvinna i tiden likt tårar i regnet?

Det spelar kanske ingen roll. Så länge jag bär på upplevelserna är inget förlorat – och det är antagligen därför jag nu formulerar det som en gång var spridda anteckningar på papper, ark som inte sällan förlorat sin styva form. Nedtryckta i fickor, fuktskadade av missräkningens bittra, och den djupa sorgens stora, tårar har de förlorat sin form och är ofta svåra att tyda. Kanske borde jag förresten spara dessa blad? De utgör ju vittnesmål om någon som hänt, levt, känt och upplevt.

Vår sista bra kväll vi hade tillsammans inföll den här veckan. Vi åt och skrattade tillsammans. Vi lyssnade på musik och drog (dåliga) vitsar för varann. Hon hade röstat på mig i omvalet och skrattade åt dubbeltydigheten i att hennes röst var bortkastad.

(Hur jag förresten ännu orkar och vill hålla på med politik? Jag tror mig ha funnit svaret på den gåtan. Jag kan inte undandra mig det uppdrag som bland annat Malins röst gav mig. Hennes röst får inte vara bortkastad. Även om jag åstadkommer aldrig så lite, även om mina insatser är flyktiga som tårar i regn, får just den rösten, det förtroendet, inte vara bortkastad.

Märklig hickup, måhända, men så är det. Det är arvet från den kvällen.)

Veckan på palliativa började med panik men övergick sakta till lugn. Den fantastiska personalen, mina vänner, alla goda människor – allt sammantaget gav mig ett inre stoiskt lugn. Och det känner jag ännu.

Vi delade säng, vi åt mat från samma tallrik. Jag klädde henne, kammade henne, kysste henne. Jag körde henne i rullstol och jag sov med min hand över hennes puls. Det enda som betydde något var vad som skulle vara det sista hon skulle höra och känna. Det måste vara ett vänligt ord, en kärleksförklaring, en kram, en kyss. Hon blev nog lite trött på mig, till sist.

Kan du sätta dig i stolen mittemot så jag ser dig. Jag vill bara se på dig nu.

Så dog hon. En helt vanlig dag, strax efter lunch den elfte april 2019.

Hon förstod vad det handlade om – att jag gjorde allt detta för att jag sköt känslorna framför mig. Om det var en bra eller dålig strategi, vem kan svara på det? Det enda jag kan säga om saken just nu, när dessa rader skrivs, är att jag är på en bra plats. Och att jag inte längre bär näsdukar i alla fickor.

Jag läser om Aniara igen. Jag vet inte, jag gillar verkligen den boken. Och tydligen har den blivit film också. Vågar man, tro? Jag läser och låter mig omfamnas av orden.

När den man älskat nått till dödens dörr står rymden hård och grymmare än förr.

Vi tyngas mer och mer, vi sönderkrossas och aldrig mera skall vår själ förlossas ur detta grepp den onda rymden har.

Och fram ur Bildbevararen jag tar allt det jag sammanspart från Mimas dar, och mimahallen blir en trängselns håla där spillrorna ur Mimas syner måla i efterglansens färg en kavalkad, en solnedgång i Aniaras stad.

Jag har upplevt saker ni aldrig kan tro. Alla dessa ögonblick som sammantaget byggt och format mig som människa. Kanske försvinner de i flödet av händelser, som tårar i regn. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag inte skulle byta bort något av alla dessa små och stora ögonblick. Inte ett enda.

Relaterade blogginlägg

Stilla veckan – hard core

Terra incognita

Källor:

Harry Martinsson, ”Aniara”

Jämställdhet

byta fokus

av adolphson

Alarmismen breder ut sig. Det vrålas än om vinster i välfärden, än om gängkriminalitetens våld, om för och emot Greta. Jag känner mig allt mer desillusionerad mitt i allt vrålande.

Inte så att jag på något sätt vill förminska allvaret. Tvärt om – allt detta som det vrålas om innebär stora och allvarliga samhällsproblem. Men det var inte på grund av dessa jag en gång gjorde valet att engagerade mig politiskt.

Det råa offentliga våldet i samhället har faktiskt minskat vid en jämförelse. Men det har också blivit mer spektakulärt. Ändå tror jag vi kommer att lösa det. Jag tror också att vi på ett eller annat sätt kommer att lyckas komma till bukt med integrationen och klimathotet. Det är nämligen så vi människor fungerar. Vi löser saker.

Men vi måste först inse allvaret och ta problemen på allvar.

Men det är inte över dessa ting jag mår dåligt just nu. Nej, jag önskar att vi skiftar fokus i samhällsdebatten. Jag tänker på mäns våld mot kvinnor. Våld i nära relationer. Det var den frågan som fick mig att bli politiskt aktiv.

Halva världens befolkning misshandlar, mördar och utnyttjar den andra halvan. Ja, inte varje enskild man eller kvinna förstås. Men jag tror det är dags att börja prata om volymer och dra slutsatser därav.

Exempel.

Under 2018 anmäldes i Sverige 7960 brott som rubricerades som våldtäkt. Det är 21,8 våldtäkter varje dygn. Det i sin tur innebär nästan en våldtäkt i timmen.

I Sverige våldtogs 2018 en kvinna i timmen. Sannolikt rör det sig om många fler om vi tar hänsyn till mörkertalen.

I genomsnitt dödas tretton kvinnor varje år av en nuvarande eller före detta partner. Under 2018 dödades dock 22 kvinnor av förövare som de haft en pågående eller avslutad parrelation med. Antalet fall var en ökning jämfört med tidigare år.

Enligt statistiken är 89% (2016) av förövarna män. Detta, är jag väl medveten om, kan vara svårt för vissa att acceptera. Det kan också vara svårt att ge upp en förhandsrätt, inställning eller position i jämställdhetens namn. Det är måhända lättare att distansera sig. Att tänka på individens skuld och ansvar framför vårt gemensamma.

Jag hävdar att den som är tyst, tittar bort, har ett medansvar. Den stora faran är inte att vi är destruktiva utan att, eller om, vi accepterar att vi är det.

Jag har funderat mycket över det här. Men istället för att trötta en potentiell läsare med mina egna skriftliga tankar bjuder jag in till en kostnadsfri studiecirkel om två träffar där vi diskuterar våld i nära relationer, manlighet och hur vi på sikt skapar ett hållbart och jämställt samhälle.

Vi träffas 3:e och 10:e mars klockan 18 på Åsgatan 59 (ingång från gården via Magasinsgatan) och du anmäler dig via

mail: falun@sv.se

telefon: 023-222 46

Välkommen med din anmälan!

källor

BRÅ

Nationellt centrum för kvinnofrid

cancer, Demokrati och samhälle, Foto, Livsåskådning, Personligt

nallens sällskap

av adolphson

Olyckan har varit framme. Dotter 2:s nalle har tappat ett öga på just det typiska sätt som nallar ibland plägar i tillvarons stora likgiltiga lotteri. Jag bävade inför det väntade utbrottet.

Men Dotter 2 ryckte på axlarna i det hon konstaterade att det är sådant som händer här i livet. Ibland tappar saker och ting ett öga, helt enkelt. Vi skojade lite om saken i veckan och slängde bokstavligen då och då ett öga på saker.

Huvudsaken, har jag sagt henne, är att man inte går igenom livet enögd. Det finns alltid skäl till att saker och ting inträffar eller till människors beteende och oavsett vilket måste man behandla omgivningen med respekt.

ögat

Nu har jag dock funnit ett annat användningsområde för det tappade ögat. Jag fäster det i knapphålet på min kavaj. Detta för att ge intryck av medlemskap i något jättehemligt sällskap.

Jag berättade förövrigt också för Dotter 2 om Horus öga, även känt som Ras öga, uppkallade efter gamla egyptiska gudar. Detta var deras religiösa symbol för bland annat vaksamhet och skydd.

Ögat är rent allmänt en viktig symbol för att se, upplysa (alltså en lärandets symbol) och för mod och styrka att agera. Ögat som symbol ansågs också ha läkande krafter och bars ofta som symbol i det gamla Egypten som skydd mot en förtida död.

Dotter 2 suckar och lägger huvudet i händerna. Jag vet vad hon tänker. Vi borde givit ögat till mamma, va? Svaret överraskar dock lite.

Äh, sånt där påhitt hjälper väl inte mot cancer, heller

Ögat förekommer även i andra religioner, återfinns hos new age och inom populärkulturen spelar det en stor roll. Oden offrar exempelvis sitt ena öga för att bli vis och ögats roll hos Tolkien är väl också känd.

Nallens öga påminner mig om att ständigt betrakta världen genom ögats gamla symbolik. Jag hade glömt ögats magi. Jag hade glömt modets, styrkans och upplysningens kraft för att kunna agera mot dåliga saker. Personliga som offentliga.

Hur kunde jag plötsligt bli påmind om detta, kan man undra. Jo, jag vann en insikt genom leken och samtalet med Dotter 2. Det går inte, påmindes jag, att huka sig igenom livet eller att gömma sig under okunnighetens slöja om än i en gyllene bur.

Den som är tyst är medskyldig. Nallens sällskap är knappast hemligt men tyvärr försvinnande litet i min samtid. Är man stark måste man vara snäll, heter det ju. I nallens sällskap får alla vara med.

Välkommen!

Källor

Religionslexikonet

Relaterade blogginlägg

Teddybjörnen Joel

Okunnighetens slöja

Okategoriserade

för Fredriks skull

av adolphson

Jag har startat en alldeles egen kör. Det är faktiskt inte så många som gjort det, tror jag, så nog känner jag mig allt lite stolt. Kören har hållit på i över tio år nu och vi har väldigt kul.

MDP-kvartettens namn kom till mest av en slump. Man måste ju heta något. Bokstavskombinationen (en sådan måste väl också alla ha?) står för Mat Dryck Personlighet och är lånad från far och barnpsykologen Hans som använde den när de käkade ungkarlsmiddagar ihop i början på 1960-talet. Lite pretentiöst måhända, men det hela måste nog ändå betraktas med någon sorts glimt i någon sorts öga.

MDP består ungefär av samma ursprungliga gäng men flera medlemmar har tillkommit under åren. Vi är nu De Aderton när alla är närvarade. Det är därmed fullt i stämmorna. Kriterierna för medlemskap är enkla, man måste trivas och kunna uppföra sig (nåja) kring ett bord. Känner någon igen konceptet så har denne någon antagligen rätt. Idén finns nog i flera sammanhang även om just vår variant bär en viss prägel av Uppsalas stundenthistoriska romantik.

Förra året fyllde MDP alltså tio år vilket firades stort med pompa men även ståt i form av en stor konsert med påföljande fest. En av landets mest framstående dirigenter, OD:s Cecilia Rydinger, ställde upp och även flera sångare ur denna kör som ju är en av landets om inte nummer ett så åtminstone mest namnkunniga körer.

Lions samlade in pengar från publiken till förmån för cancerfonden.

Det blev en hejdundrande succé. Och fantastisk fest. Har jag hört. Jag var nämligen inte med. (Jo, lite på konserten).

Endast några dagar tidigare blev Malin sämre och efter ytterligare någon vecka (jag vet inte riktigt, min tidsuppfattning är lite dimmig från den här tiden) lämnade hon oss för alltid.

Så gick året och jag kämpar fortfarande på med tillvaron. Varje dag är en liten kamp därvidlag. Men det går. Det är strängt taget inte så synd om mig, tänker jag, det rullar helt enkelt på – som far brukar uttrycka det.

Så föddes idén, det var faktiskiskt Cilla (som Cecilia Rydinger familjärt kallas bland oss som känner henne) som förslog en repris. Det borde vi ha, tyckte hon. För din skull. Du fick ju inte vara med förra gången.

För Fredriks skull.

Och så blev det. Grabbarna levererar. Cilla ställer upp. Kristinegymnasiets ledning lånar ut sin aula. Det blir återigen en konsert till förmån för Cancerfonden. Kan man ha kul samtidigt som man bekämpar tillvarons jävligheter har man ju, så att säga, graverat inte mindre än två flugor samtidigt.

Och även om jag aldrig någonsin mer kommer att kunna sjunga Blommande sköna dalar utan att gråta floder känns det så väldigt, väldigt fint alltihop.

Så varmt välkommen, bäste du!

Konserten äger rum den 14:e mars klockan 16 i Kristinegymnasiets vackra aula. Det hela är gratis men det kommer att samlas in frivilliga bidrag till cancerfonden.

Är du dessutom, liksom vi, LIKSOM VI (förlåt, internt manskörsskämt) sugen på att gå på fest efteråt och delta i MDP med vänners storstilade sångarmiddag är också detta möjligt. Hör av dig till festgeneral Patric Thuresson så ordar det sig säkert. Han är sådan, nämligen. Det är principen om kvarnen och vem som faktiskt hann dit först som gäller.

Här är en länk till anmälan och information.

Här är en länk till MDP

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Skola, Språk

gallimatias

av adolphson

Jaha, då ska vi se hur jag får ihop det här.

Det är när detta skrivs en sådan där lite gråtrist lördagseftermiddag. Vildvittrorna är utflugna på sina äventyr, jag har gjort alla måsten och känner mig lite allmänt seg efter gårdagens årsmöte med MDP. Men också upplyft, som alltid efter en kväll med det gänget.

Jag tittar igenom mina spridda anteckningar från veckan som gått. Nonsens. Lappri. Gallimatias. Så långt ögat når.

Gallimatias är ursprungligen en latinsk term som betyder ”struntprat”. Enkelt översatt innebär termen något som saknar mening, eller är så orimlig att den i princip är meningslös. Story of my life, tänker jag i ett utfall av den självömkande bitterhet som faktiskt, vill jag nog hävda, inte är ett av mina utmärkande personlighetsdrag.

Däremot rör sig det jag skriver inte så sällan tämligen oblygt på meningslöshetens gräns.

Det finns uttryck och ord jag gillar. Jag missar sällan ett tillfälle att slänga mig med därvidlag, vederstygglig, oomkullrunkelig, lök på laxen, grädde på moset samt i parti och minut.

”Därvidlag” översattes 1868 med i fråga om den l. det nämnda, med afs. därpå, i det afseendet, däri, i den saken; (i sht hvard.) äfv.: hos den personen. Därvidlag duger det inte med kompromisser eller halfmesyrer.

”Vederstygglig” betyder ungefär vad det låter som (motbjudande, avskyvärd, vidrig, ohygglig. vedervärdig, ful, anskrämlig) och ”omkullrunkelig” obestridlig, orubblig, stadigvarande.

Uttrycket I parti och minut har ursprungligen att göra med att handla varor i stora partier eller styckevis och är känt sedan åtminstone 1600-talet. Idag avser man med formuleringen att beteckna något som händer ofta eller är ständigt återkommande.

Frasen att lägga lök på laxen avser när något som redan är ganska besvärligt blir än värre medan formuleringen att lägga grädde på moset innebär att sätta guldkant på tillvaron. Lyxa lite, helt enkelt.

Min vän Patric bjöd mig en gång på lax med lök på (våra barns mödrar hindrade oss dock innan vi hann servera grädde på moset till efterrätt).

Det är skillnad på rast och paus. Detta blev tydligt när kollegorna och jag skulle fylla i en enkät om hur vi trivs. Jag fördjupade mig i ämnet.

Med rast menas ett längre avbrott, till exempel en lunchrast. Under rasten får man fritt förfoga över sin tid och kan lämna arbetsplatsen. Rasten räknas inte som arbetstid.

En paus är ett kortare avbrott från arbetet. Under en paus får man inte lämna arbetsplatsen och pausen räknas som arbetstid. Arbetstidslagen anger inte hur många eller långa pauserna ska vara. En formulering som jag hittade tyckte jag var lite rolig:

Kaffepausforskningen är inte så omfattande, men det finns några studier om pausernas betydelse i arbetslivet. De visar att varje paus innebär att man ökar sin vakenhet kraftigt, oavsett om man dricker kaffe eller inte. Pauser minskar också olycksrisken på jobbet.

Jag gillar den nya personalen i skolans kafeteria. Nu har hen infört Dansbandsfredag varje vecka. Som det visade sig gillar vederbörande inte musiken alls men har konstaterat att det har en rogivande och munter effekt på eleverna.

Se där.

Jag fruktar kommande vecka. Då ska det skrivas individuella fördjupande A-uppgifter i parti och minut. Alla dylika uppgifter måste i mina kurser genomföras på plats i skolan (strängt taget är jag av den uppfattningen att allt skolarbete borde utföras i skolan på, så att säga, arbetstid).

Nå, på vad beror då denna min fruktan? Jo, i tystnaden som härskar slår elevers naglar mot tangentbordet så som en slägga mot granit. Det gör ont när trumhinnor brister.

De har det bra, kemilärarna. Kemilärare har alltid resurser, exempelvis att lösa permanent marker på whiteboarden. Det gäller bara att ha god personkemi med dem. Det har jag, tycker jag. Fina människor är de allt.

Den gamla diskussionen om husdjur har blossat upp i hemmet igen. Jag har kontrat och föreslagit en ko i trädgården. Dotter 2 är skeptisk. Jag har föreslagit Rosa som tilltalsnamn och att Vittrorna får mjölka den varje morgon klockan fem. Men man går strängt taget inte ut och rastar kor. Kobingo däremot – that’s da shit.

Eller varför inte dagens Churchill:

Hundar ser upp till oss. Katter ser ner på oss. Ge mig en gris!Grisar tittar en i ögonen och behandlar oss som en jämlik

Dagen slutar lite i moll men ändå i dur när jag tänker alla som lämnat oss. Människor som betytt så mycket för mig. Det är Gösta Ekman, Hasse Alfredsson (och Tage förstås) Povel, Magnus och Brasse, Astrid, Arne, och nu senast Terry Jones.

När människor blir arga på mig – arga för att jag är centerpartist, för att jag är munter när jag borde vara allt annat, dryg eller allmänt dum i huvet – tänker jag allt som oftast på dessa människor och på hur de fått mig att känna eller må.

Nonsens. Lappri. Gallimatias. Vad vore världen utan detta? Jag älskar det. Jag älskar livet och jag älskar människor. Detta är mitt eget lilla (nåja – strängt taget en megaportion) gräddstuvade mos.

Over.

länkar

John Cleeses tal på Terry Gilliams begravning

Hasses tal på Tages begravning

Povel – livet är ett helvete

Gösta Ekman – extremcenterpartist

relaterade blogginlägg:

Bild 5 – om kobingo

källor:

synonymer.se

SAOL.se

Nyberg mfl ”Winston Churchill, de 200 bästa citaten”

Wikipedia

arbetsmiljöupplysningen.se

Demokrati och samhälle, Foto, Historia

bild 65 – folkets palats

av adolphson

Den som är bäst organiserad vinner. Det visade nazisterna i Tyskland under 1920- och 30-talen, det visade östblockets gamla kommunistdiktaturer, det visade Trump i presidentvalet 2016 och Kina visar det kontinuerligt.

Tjejerna hänger ofta i Folkets hus eftersom kulturskolan huserar där. Det är en mycket bra verksamhet och jag försöker inom mitt politiska uppdrag gynna kulturen så fort jag kommer åt.

Det heter inte Folkets hus längre, jag vet. Det heter Kulturhuset tio fjorton. Men för mig kommer det alltid att förbli ”Folkan”, platsen för min första kyss under kvällens sista tryckare på högstadiediscot, platsen där jag var med i Falu filmstudio och vid vars entré salig mor ertappade mig med att tjuvröka.

Jag kommer i sammanhanget att tänka på Folkets palats i Bukarest. Världens största palats och näst största administrativa byggnad (efter Pentagon) är 340000 kvadratmeter stort, har 1100 rum, innehåller en miljon kubikmeter marmor, 3500 ton kristallglas och 200000 kvadratmeter mattor. Lyxen i byggnaden är oerhörd. Särskilt mot bakgrund av hur läget såg ut i landet när bygget genomfördes.

Samma år som bygget av Folkets palats inleddes i Bukarest, 1984, rullade i väst det glada 80-talet på med oförminskad styrka. Detta år, när jag för första gången blev förälskad på Folkans dansgolv, började det rumänska folket få det riktigt svårt. Men det bekom inte den rumänske diktatorn Ceauşescu.

Stylad inför disco på Folkan

Jag har just avslutat temat diktatorer i mina kurser. Teman av dessa slag har den fördelen att man måste läsa in sig på ämnet. Särskilt intressant är att studera just Ceauşescu.

Det var i december trettio år sedan den stenhårda rumänska diktaturen störtades (förövrigt innan Folkets palats var helt färdigställt) och en intressant sak (om man är något av en nörd) är att man idag via Youtube kan följa dramat.

Det är den 21:a december 1989 och regimen har trummat ihop en enorm demonstration, minst 80 000 människor, i centrala Bukarest. Makten behövde mobilisera eftersom det försvagade Sovjet dragit tillbaka allt stöd och släppt kontrollen över kommunistregimerna i Östeuropa.

Berlinmuren hade fallit och en efter en föll strax också regimerna bakom den. Ceauşescu, som styrt sedan 1965, trodde sig dock kunna rida ut stormen. Sagt och gjort – människor jagades ut på Bukarest torg i det som var tänkt att bli en storslagen manifestation. Allt direktsändes.

Det gick inte riktigt som tänkt.

Från en balkong började Ceauşescu precis som vanligt hålla ett av sina osedvanligt tråkiga och långa tal där socialismen och Rumänien (han själv) lovprisades.

Men så händer plötsligt något. Han tystnar. Det omöjliga inträffar: någon buar. Och buandet sprider sig. Hemliga polisen beordrar att sändningen ska avbrytas men kameramännen lyder inte helt, ljudet är ännu på men kamerorna riktas mot himlen.

Panik utbryter på balkongen där partipamparna står, Ceauşescu stirrar klentroget (ser det ut som – titta efter själv!). Ut över landet kablas bilder (främst ljud) av folket som buar medan Ceauşescu allt mer desperat skriker ”Hallå! Hallå! Hallå!” och slår på mikrofonen. Hans fru Elena skriker hon med ”Håll tyst!” men Ceauşescu snäser efter en stund att det är hon som ska vara tyst.

Sedan övergår han till vädjan – men människorna, kamraterna, vägrar tystna. Sedan fortsätter han talet med löfte om generella löneökningar och nya förmåner – något statskassan knappast hade täckning för.

Vi vet hur det gick. Presidentparet försökte fly i helikopter men arresterades och avrättades efter en summarisk rättegång på juldagen.

Det hela är mycket fascinerande. Vem som helst som söker på ”Ceauşescus last speech” hittar förloppet på tuben. Den morbide kan förövrigt även följa de dramatiska händelserna strax före och strax efter avrättningen.

Mycket har förändrats i Rumänien men Ceausescus skrytbygge står ännu kvar. Det finns numera en inhemsk hatkärlek till byggnaden, dels finns de som minns regimen vet vad byggnaden symboliserar. Men många känner en nostalgi, en nationalistisk stolthet. Byggnaden symboliserar för dem en tid när Rumänien utmärkte sig och var känt i världen.

Som någon som intervjuades uttryckte saken: förr fanns pengar men inget att köpa. Nu finns allt att köpa men inga pengar.

Hur kunde en liten grupp som kommunisterna i Rumänien hålla ett helt folk i schack under så lång tid? Jo, genom att vara bäst organiserade. Organisation gör att makten kan kontrollera alla områden där opposition skulle kunna organiseras. Partier, fackföreningar, folkrörelser av olika slag och fri press.

Det är det alla historiens fåvälden och bloddrypande regimer lyckats med och det är det som även dagens eliter ägnar sig åt. Den som är bäst organiserad vinner. Plain and simple.

Flickorna och jag tar sällskap hem. Vi lämnar samma byggnad men inte samma plats. Jag lämnar Folkan, de Kulturhuset tio fjorton. Jag vrider på huvudet tittar nostalgiskt på den mörkröda byggnaden och minns åter min första kyss. Tjejerna stannar de också och tittar men blir snart rastlösa och undrar vad vi egentligen tittar på. En röd murad vägg, hallå liksom.

Uppenbarligen inte på samma sak, svarar jag.

Det kanske kan passa att avsluta med dagens Winston:

Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts över kontinenten. Bakom den linjen ligger alla huvudstäderna i Central- och Östeuropas urgamla stater. Warszawa, Berlin, Prag, Wien, Budapest, Belgrad, Bukarest och Sofia, alla dessa berömda städer och befolkningarna runt dem ligger i vad jag måste kalla den sovjetiska sfären, och de är i en eller annan form underkastade inte endast sovjetiskt inflytande utan i mycket hög grad och i många fall stigande grad kontroll från Moskva

Källor

Harari, Homo Deus

Youtube

Tankesmedjan tiden.se

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

P1 17:e dec 2019

Demokrati och samhälle, Politik, Sång och musik, Språk

öppna landskap

av adolphson

Många pratar numera om det förändrade politiska landskapet i Sverige. Själv kommer jag i sammanhanget att tänka på Lundell och konstaterar att jag trivs bäst i öppna landskap.

Planskilda korsningspartiet var det första lokala/enfrågepartiet och existerade i Vaxholm mellan 1973-1988. Partiet bildades på grund av missnöje med trafiksituationen. Eftersom det var det första lokala partiet fick det nationell uppmärksamhet. Det har också setts som urtypen för enfrågepartier och togs i samtiden inte riktigt på allvar.

Det är intressant, för en nörd som jag, att sätta Planskilda korsningspartiet i perspektiv. När partiet bildades var det unikt. Idag finns lokala partier i 146 av Sveriges 290 kommuner och dessa samlar tillsammans 600 mandat. En rejäl maktfaktor, alltså.

Jag intresserar mig för detta eftersom jag inte nöjer mig med konstaterandet att det politiska landskapet förändrats, nej, jag vill också hitta konkreta exempel på hur detta skett.

Det Planskilda korsningspartiets efterföljare har gemensamt är att dessa partier ofta enbart driver en fråga och (generellt sett) består av helt nya politiker eller av politiker som i protest slutat i ett parti och istället bildat ett nytt (lokalt/enfråge)parti.

Ett annat exempel på det förändrade politiska landskapet är elefanten i rummet. A.K.A. Sverigedemokraterna.

Detta är (enligt somliga) i mångt och mycket ett enfrågeparti och i alla händelser ett parti som delar landet. Jag funderar för egen del över huruvida jag gör en så kallad tankevurpa med SD när jag värderar dess samhällssyn.

För tänk om partiet helt enkelt inte går att mäta enligt vår, resten av oss, gemensamma moraliska standard? Och hur vet vi förresten att denna standard är den allena goda och saliggörande?

Med begreppet amoralisk avses någon eller något som helt enkelt saknar moral enligt vårt sätt att mäta den. Man är inte tillämpbar på skalan, helt enkelt. Där finns i så fall en koppling till nazismen vilken är oberörd av och står utanför våra moralbegrepp.

En nazist förstår inte varför Förintelsen var fasansfull och vi förstår inte varför nazisten inte förstår det. Och nazisten förstår inte oss. Därmed är kollisionen total och man kan, enligt filosofin, inte kalla nazisten omoralisk utan istället för amoralisk.

Sverigedemokraten avgränsar i stort sett alla sina politiska överväganden med nationalism och etnicitet och förmår därför inte frigöra sig från sitt nazistiska ursprung. Nazismen fungerar precis på samma sätt.

Så här säger Hitler själv om saken i sin bok (som alla vet vad den heter men som jag aldrig nämner – i synnerhet inte i skrift).

Den starke måste härska, inte låta sig smälta samman med den svagare och sålunda offra sin egen storhet. Bara den födde veklingen kan känna detta som grymt, men därför är han också bara en svaginskränkt människa. Ty om inte denna lag härskade skulle ju varje högre utveckling av alla levande väsen vara otänkbar (…)

Man kan alltså med starka argument hävda att nazismen är amoralisk. Men hur är det med SD? Personligen lutar jag åt det ställningstagandet eftersom vi har så svårt att förstå varandra. Samtidigt anser sig ju partiet vara demokratiskt (och är demokratiskt valt) och borde därmed falla inom våra gemensamma moraliska föreställningar.

Jag får väl fortsätta grunna på det.

Det nya poltiska landskapet är nytt för alla. Det som skiljer partierna åt är hur man förhåller sig till detta landskap. En sak som är tydlig är att partierna numera har en påfallande mörk samhälls- och framtidssyn.

Nja. Alla utom ett: Centerpartiet. Vi är positiva. Och för denna positivsim beskylls vi ofta för att vara naiva, för att inte ta problemen på allvar. Inget kunde vara mer felaktigt.

Det finns framtidsoptimism i Centerpartiet – hos oss är berättelsen om framtiden ljus. Det finns ingen motsats mellan ett sådant synsätt och viljan att ta samhällsproblemen på allvar. Centerpartiet är ett socialliberlat parti. Vi är, om någon frågar mig, det bästa landsbyggspartiet.

Man får inte sluta inte tänka. Man får inte sluta titta sig själv i spegeln. Man kan inte som universllösning skylla samhällets problem på andra. Det är invandrarnas fel, det är borgarnas fel, vänsterns eller gängens. Det krävs förvisso mod för att titta på sig själv. Men den som är orädd behöver inte skylla på andra.

Nej, det är inte bögarnas fel.

Jag lärde mig ett begrepp nyligen: Blå socialism. Termen avser den moderata och kristdemokratiska (och den sverigedemokratiska, definitivt) önskan att staten ska begränsa och förbjuda som lösning på problem.

Att se möjligheterna och samtidigt vilja angripa problemen inom klimat, integration och invandring, kriminalitet och arbetsmarknad är inte naivt. Det är mäktigt.

Moderaterna och Kristdemokraterna väljer mellan mitten och höger. Socialdemokraterna väljer mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det valet handlar om att ge det nya konservativa blocket en match. Jag hoppas Moderaterna vill hänga på vår sida i den matchen.

Januariavtalet fyller i dagarna ett år. Och Centerpartiet är som nämnts den optimistiska politiska rösten i Sverige just nu. Du som är liberal, och därmed positiv, borde titta efter vad Januariavtalet faktiskt innehåller. Fantastiska liberala reformer som landet behöver – strunt samma om det är en socialdemokratisk regering som genomför politiken.

Landskap förändras ständigt. För några decennier sedan engagerade en trafikfråga, idag oroar sig många över invandring av olika slag. Kanske, funderar jag, sitter mina ättlingar i de amerikanska svenskbygderna inne med perspektiv jag kunde ha nytta av.

Landskapet har förändrats – men kanske ändå inte så mycket. Eller, sagt med Angelas, Obamas och Thorbjörns ord:

Wir schaffen das

yes we can

Befolkningsomflyttningen inom landet och över gränserna har medfört att hävdvunna sociala kontaktnät brutits sönder. De unga familjerna har hamnat isolerade i en storstadsförort utan den naturliga kontakten med anförvanter och vänner som ingår i det naturliga livsmönstret i ett samhälle. En tillfällig ekonomisk belägenhet får svåra ekonomiska och sociala konsekvenser (…).

Lundell gillade jag aldrig något vidare under hans storhetstid. Men visst är Uffe något på spåren, vilket är utmärkande för alla stora poeter, i sin sång som många ville skulle ersätta Du gamla du fria som nationalsång.

Sug på den, SD.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,

ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl

Källor

SCB

Wikipedia

Hovstad: ”vårt förakt för svaghet

Martin Åhdal (C)

Ulf Lundell: Öppna Landskap

cancer, Personligt, Språk

ett halvt ark papper

av adolphson

Två av varandra oberoende människor påminde mig strax efter Malins bortgång om Strindbergs novell Ett halvt ark papper. Novellen skildrar en änkeman som ska flytta. Mannen påminns om sitt gamla liv och äktenskap när han får syn på en lista med telefonnummer till människor han och hans bortgångna fru tillsammans känt.

Jag är också änkeman, precis som novellens huvudperson. Men jag har svårt att förhålla mig till den benämningen. Jag är ingen änkeman, nej, jag föredrar att se mig själv som en person som har varit gift.

Jag har dock nyligen flyttat. Ständigt påminns jag, när jag packar upp och ner all bråte, om allt som varit. Jag tänker därför på den berömda avslutningen i novellen:

Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med; och det gör det. Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka. På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv. Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

Men du kanske skulle skriva en bok? Du har ju en blogg, va? 

Jo, tack. Men jag vet också något om hur svårt det är att skriva en bok, eller rättare: att få den utgiven (vilket strängt taget är hela poängen). Det är många nålsögon att passera. Jag har några vänner som lyckats och är full av beundran för deras möda. Men, nej, det är nog inget för mig. Jag skriver mig ur en sorgeperiod i medicinskt syfte. Och det fungerar. När orden står på pränt är känslorna gripbara. Konkreta.

Datorn är min vän, skärmen bokstavligen ett ljus i mörkret.

Kan man förresten kommunicera med en dator? Alltså inte via, utan med. Klart man kan – vi har massor med exempel på AI. Men är det äkta? Har datorn ett riktigt medvetande? Kanske känslor? Se där frågan för de vise.

När personalen på röntgenavdelningen kan ens personnummer och och kallar en vid förnamn vet man, om inte annat, att man varit där många gånger. Det nickas och hälsas vid förnamn. Men är det äkta? Har personalen ett riktigt medvetande? Känslor har de självfallet och de måste ju se massor av elände varje dag så någon sorts distanserande skyddsmekanism, någon form av mentalt avstånd, måste finnas.

Kanske uppfattade jag denna mentala distans. Jag drog därför vid något tillfälle, desperat att bryta spärren och nå det verkligt medmänskliga som jag var i så stort behov av, fram Monty Pythons the most expensive machine in the hospital – the one that goes “bing!”.

Skämtet föll platt och möttes av frågande blickar och leenden som inte nådde ögonen. Ja, ja, de har väl sitt att tänka på.

Jag tror att medvetande mer handlar om våra sociala konventioner. För att avgöra om AI faktiskt har ett medvetande har vi sedan 1950-talet Turingtestet uppkallat efter en av pionjärerna inom datavärlden: Alan Turing. Testet går till så att en försöksperson ska kommunicera, på olika sätt umgås, med både människor och en dator. Försökspersonen kan spela spel, skämta, sjunga – ja, diskutera vad som helst. Kan försökspersonen i slutändan inte avgöra vem som är människa respektive dator (AI) har datorn klarat testet och ska därför behandlas som om den har ett eget medvetande.

Men detta är naturligtvis inget riktigt, vetenskapligt, bevis. Nej, att ha ett medvetande handlar om kollektivets relation till individen.

Intressant i sammanhanget är att mannen bakom testet, Alan Turing, var homosexuell vilket var olagligt i dåtidens England. Han dömdes och utsattes för kemisk kastrering vilket ledde till att han begick självmord en tid senare.

Samma sak, i princip, förekommer förresten i dagens Irak. Homosexuella måste utföra könskorrigering (vilket är tillåtet) för att kunna leva ut sin sexualitet (eftersom homosexualitet eller att klä sig i kvinnokläder inte är tillåtet). Inte sällan med mental ohälsa och självmord som följd.

Som sagt, omgivningen bestämmer. Och omgivningen, det är du och jag det.

Det var viktigt att inte träffa någon hon kände i sjukhusets korridorer eller bland personalen på väg till och från röntgenavdelningen. Och, som jag nämnt tidigare, detta var viktigt för att hon i sina egna ögon skulle kunna behålla sin värdighet, initiativet, att hon fortfarande var någon som inte var uträknad eller bortvald.

Det viktiga är inte självmedvetande – det viktiga är vad andra anser om ens liv. Hon ville behålla makten så länge det var möjligt. Det var viktigare än allt.

Jag har alltid skrivit. Mina gamla anteckningar och brev är en rätt rolig läsning (för mig själv) men som alltid är det också med skammens rodnad på kinderna man läser det som man själv en gång producerat. Så det gör jag aldrig. (Jo, en gång när Jerra visade mig ett av mina gamla brev vilket blev till en egen bloggpost, se nedan).

Och så Strindberg. I höstas tog jag döttrarna på Dalateaterns teatermatiné. Huvudnumret var Det röda trädet. Den föregicks av en trevlig sak: Inferno. Den förra pjäsen var något av en chansning – men Vittrorna gillade den. I pausen mellan föreställningarna öppnades nödutgången för ventilation varvid en vidunderlig utsikt intog scenen. Nämligen den mot vårt hus.

undrar någon varför jag inte bor i Stockholm? Jag har ju i princip samma utsikt som kungen!

Strindberg var det ja. Mitt liv har varit ett inferno – ett inferno som nu börjar lägga sig. Strindberg skrev om sin mentala kollaps i Inferno – jag (utan att på något sätt jämföra mig med nationalpoeten!) skriver mig som sagt ur sakernas tillstånd, jag med.

Ett halvt ark papper passar alltså väl in på mig. Frågan jag ställer mig är om det stämmer det han skriver i novellen. Hur det än är med den saken tycker jag mig se att citatet från novellen på något sätt motsäger Turingtestets dystra resultat, att det är vad andra anser om oss som är det viktiga. På grund härav vänder jag mig gärna till litteraturen för att söka tröst när jag behöver den.

Jag avslutar med att återge citatet ännu en gång – för även om det inte alltid känns på det viset är känslan eftersträvansvärd.

Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

Böjd är jag förvisso inte. Lycklig och stolt – jodå. Ägt det skönaste, kanske det. Har man någon gång älskat och blivit älskad tillbaka, har man någon gång varit kär, så kan man bli det igen. Strindberg talar i novellen om förfluten tid. Jag blickar framåt. Benämningen Ett halvt ark papper antyder nämligen att det finns en halva till att skriva på. Att bli kär på.

För man är väl till syvende och sist människa – inte maskin.

Källor:

P1 Studio Ett 6/12 2019

Harari Homo Deus

http://runeberg.org/strindbg/etthalvt.html

relaterade blogginlägg

memory lane

cancer, Historia, Livsåskådning, Personligt

bild 64: sannolikhet

av adolphson

För ungefär fyra år sedan resonerade jag så här.

—-

Om inte om fanns skulle jag segla på ett järnspett över Atlanten.

Ibland har jag aningen självömkande funderat över vad sannolikheten är för att jag ska drabbas av cancer. Rätt snart har jag emellertid sagt till mig själv att skärpa mig. För det första är det inte jag som drabbats (jo, jag vet, alla drabbas) och för det andra är svaret redan känt. En av tre drabbas enligt statistiken av cancer men långt ifrån alla avlider inom två år av sjukdomen. Nä, den där typen av tankar båtar föga. Men det är ändå ganska intressant att fundera över sannolikheter. Vad hade hänt om…

Foto 22 år gammal

Peter Englund för ett rätt intressant resonemang i boken 1917. Vad hade hänt, eller möjligen inte hänt, om ärkehertigens chaufför inte kört fel i Sarajevo 1914? Hade Gavrilo Princip måhända förblivit en bland många okända gymnasister? Hade han aldrig avlossat sina båda skott är det mycket som aldrig inträffat. Ingen hade dött. Inget ultimatum hade ställs till regeringen i Belgrad och Ryssland hade följdriktigt inte haft någon anledning att mobilisera och därför heller inte Tyskland. Livet skulle fortsätta som vanligt. Kejsar Vilhelm II skulle stannat kvar på sin lyxbåt för att semestra utmed Norges kust. Britterna skulle fortsätta att oroa sig över situationen på Irland. I Sverige hade kanske rösträttsfrågan fortsatt engagera och kanske, vem vet, hade vi fått lika allmän rösträtt tidigare. I alla länder hade det alltså fortsatt som vanligt i den sköna sensommarvärmen 1914. Stränder och städer skulle fortsätta vimla av halmhattar, klänningar och män i randiga baddräkter. Och av sociala orättvisor.

Nej, det fungerar inte att tänka så. Vad som hade hänt om Malin inte fått cancer är en ointressant fråga eftersom hon faktiskt fick det. Den enda fråga som är av intresse för mig är vad jag gör nu och framöver. Det är inte utan att jag ser fram emot det glada tjugotalet. Då ska jag, som jag skrev i sociala medier på nyårsafton, dricka mycket champagne och Dry Martinis (king of drinks), klä mig i smoking och kritstrecksrandigt. Eller, nja. Jag gillar ju mer rutigt, prickigt och glencheck. Faktum är att jag denna dag som detta skrivs kontrollerade priset på en okej smoking. Åtta respektive tolv tusen. Det märks ingen skillnad utan handlar, enligt försäljaren, mer om känslan när du tar på dig kavajen. Men, ska sägas, jag har även köpt nya träningskläder, 2020 ska också bli hälsans år. Any day, now.

90-talet var underbart. 00-talet var bra. 10-talet har präglats av mycket elände men jag vägrar låta eländet skriva historien. Det är väl därför jag funderar lite över saker som vad hade hänt om.

Min lillebror är på besök. Han är mån om mig. Samtidigt som han gladeligen sträcker sig efter ginen vill han i parti och minut instruera mig om diverse dejtingappar. Du måste träffa någon, vettu. Jag protesterar lite trött och frågar om han inte blandar ihop mig med sig själv. Han viftar undan mina invändningar samtidigt som han tar det som i hans värld är min nya profilbild. Vi ska få ordning på dig, du föddes ju nästan gammal menar (tokdåren) han vidare.

Salig mor sa alltid att rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Efter stund la hon till eller pojkar. Hon var klok, mor. Så till vida kanske junior för övrigt har rätt. Jag minns en gång under sjukdomstiden när Malin låg i sängen på sjukhuset. Hon tittade på mig och skrattade sitt underbara skratt. Du är för full av kärlek för att gå ensam, käre. Jag är mest glad att jag fick vara med dig ett tag. Du älskling, snart måste vi låta varandra gå. Jag avfärdade henne men idag inser jag hur hon faktiskt tänkte. Men just där och då verkade resonemanget inte särskilt sannolikt.

Vad som hade hänt om Malin aldrig fått cancer, om jag stannat kvar hos min ungdoms kärlek i Aix, om jag gjort allvar av mina planer av att bli officer, om jag försökt forska i historia, om jag inte (på grund av en glad fest) missat antagningen till journalisthögskolans påbyggnadskurs och istället valt lärarhögskolans dito, om Gavrilo aldrig skjutit Frans Ferdinand eller om jag aldrig skaffar Tinder är faktiskt i grund och botten ointressanta frågor. Det enda som är viktigt är att min bästa tid är nu.

För om inte om fanns skulle jag segla på ett järnspett över Atlanten.