Falun/Dalarna, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

En komikers uppväxt

av adolphson1 kommentar till En komikers uppväxt

Det här är jag. Hej, hej.

Fredrik Adolphson

Tillåt mig att presentera mig lite närmare. Mitt namn är Per Fredrik Adolphson och jag växte upp under 1970- och 80-talen i ett folkparti/centerhem i det socialdemokratiska och moderata Falun. Detta gav många vänsterkompisar men även en del moderatpolare. Rutskjotor och Ivenhoetröjor all around. Det är, har jag ofta senare tänkt, nog rätt bra att präglas av olika perspektiv i livet.

liten

Jag hamnade tidigt i sammanhang där en given identitet kunde vara problematisk: Fälldin-unge i skolkamraternas arbetarhem, tjänstemannason i överklassfamiljer, mas på västkusten eller lantis på Lidingö.

80tal

Jag lärde mig tidigt att det fungerade att försöka charma och skämta sig ur kniviga situationer. Den smärtsamma insikten att det finns tillfällen när pojkaktig charm inte funkar var också mycket nyttig för mig.

Allt detta resulterade i en livshållning som innebär att jag alltid, lite respektlöst kan tyckas, måste skämta om allt och med alla hela tiden. I synnerhet är det viktigt att kunna skratta åt sig själv. Jag blir misstänksam mot människor som inte kan det. Jag blir arg på mig själv när jag inte gör det. Detta beteende ser ju en hyfsat stabil person naturligtvis omedelbart igenom. Barnens mor exempelvis, var helt immun.

princess

Mina föräldrar tog sitt ansvar. Det var helt, rent, tryggt och kärlek under uppväxten. Men jag fick tidigt lära mig att klara mig själv. Mamma hängde över axeln genom grundskolan men i gymnasiet hade vi passerat den horisont hon kunde relatera till. Hon hade inte själv gått där eftersom det var långt i från alla i hennes generation som gjorde det.

Lumpen2

Genom gymnasiet, militärtjänsten och universitetsstudier i såväl Frankrike som Sverige fattade jag helt och hållet mina egna beslut. Fast så långt kommen var mina föräldrar redan nöja och stolta. Att deras äldste son tagit sig till de vita mössornas stad, Uppsala, var i deras ögon något fantastiskt.

Studentbal

Salig mor var alltså mycket stolt. Säkert hade hon varit nöjd med mitt yrkesval också. Alltihop kan i och för sig ha varit resultatet av en noga genomtänkt uppfostran. Och det i sin tur kan hängt ihop med att de faktiskt litade på mig. Men det resonemanget känns lite som en tröst för tigerhjärtan. Det måste väl vara mer synd om mig än så? Skämt åsido. Utifrån vissa givna förutsättningar är jag resultatet av mig själv. Jag har inte curlats i någon större utsträckning, jag har gått den (nåja) hårda vägen. Händelse, reaktion, konsekvens och erfarenhet. Nu, i diverse krisers tidevarv tycker jag själv att jag kunnat skörda frukterna av min syn på livet.

Jag mår bra av att se livet från den ljusa sidan. När jag har jobbiga beslut att fatta vet jag att jag inte kan fly undan ansvaret. Ingen annan fixar mitt liv åt mig. Det får jag göra själv. Och så långt det är möjligt försöker jag göra det skrattande.

Skäckerfjällen 058

Tillbaka till då. Det var inte längre häftigt att spela pajas när man kom till högstadiet. Det blev svårare att skämta sig ur situationer och ofta gick det inte alls. Vi från Södra (skolan) höll ihop och som hyfsat idrottsbegåvad klarade jag mig rätt väl på grund av den respekt det medförde. Men personligheten lyste allt oftare igenom. Jag minns särskilt en gång när jag var illa trängd på Västra skolan. Någon hade slutligen tröttnat på den rollspelande, snabbkäftade veklingen. Jag befann mig uppträngd i ett hörn med alla reträttvägar avspärrade. Nu sänker han mig, nu dör jag minns jag att jag tänkte.

Så kom räddningen. Det var den gode ledaren, idrottskillen och studiebegåvningen, han som alltid stod på de svagas sida och som var min bäste vän sedan lågstadiet, som kom till min räddning. Som klippt och skuren ur en amerikansk feelgood-film banade han sig fram helt lugnt och ställde sig bredvid mig. Sedan lät han alla blodtörstande hyenor förstå att: Låt Fredrik vara. Han har ett jävligt mycket bättre ordförråd än vad alla vi har, i alla fall! Detta hände i sjunde klass. Efter det såg man åtminstone delvis med andra ögon på mig. Det var plötsligt mer okej att vara lite annorlunda. Andra värden än rå styrka började uppskattas. Som jag kände det var Västra skolans skräckvälde besegrat, Riddar Catos stenhjärta förvandlat. Hädanefter gick jag utan rädsla till skolan.

Sen blev jag vuxen. Eller vuxen och vuxen. Det gäller att inte växa upp allt för mycket och allt för fort. Man bör bejaka sina intressen i livets alla olika stadier. Allt är beroende av att jag själv mår bra. Tar jag hand om mig själv blir jag en bra pappa, make, yrkesmänniska och medmänniska. Alltså måste jag till en gräns bejaka det jag behöver. Det innebär att jag helt enkelt inte kan, vill eller orkar, vara seriös hela tiden. Om jag så vore landets statsminister skulle jag inte kunna avhålla mig från denna livsstil, det är helt enkelt mitt fundament.

Det kommer jag aldrig att ändra hos mig själv.

Aldrig.

38200123_10156263654765617_3105820241922359296_n

Skola

Lets Dance

av adolphson

Många som anser sig vara ÄKTA Bowie-fans är inte så förtjusta i Let´s Dance. Jag tycker den låten är jättebra. Nu ska jag emellertid bjuda upp någon jag inte ofta annars dansar med. Jag ikläder mig själv rollen som Liberalismen på friarstråt.

—

Hej Vänsterpartiet! Ska vi leka?

Kom igen, se inte så där sur och trumpen ut, jag vet såklart att vi brukar ha svårt att komma överens. Ja, egentligen har vi väl varit osams sedan vi  föddes. Jag är ju lite äldre än du men det har du ofta kompenserat genom råstyrka. När det handlar om våld vinner sällan jag.

Så, tina upp nu, låt mig bjuda på något att dricka. Vad vill du ha? Rödvin eller öl? Det beror kanske på om du är intellektuell  rödvinsvänster eller en lite mer jordnära variant. Vi liberaler tolererar dock alla smaker. Kanske får jag fresta med en Cuba Libre? OKEJ, OKEJ; jag bara skojade! Kom tillbaka, jag ska inte retas. Tummis.

Men den här gången har vi faktiskt något gemensamt du och jag: det här med skolan. Du gillar att allt ska vara statligt av princip. Punkt. Det gör förvisso inte jag men vi liberaler förknippar å andra sidan medborgarnas rätt till likvärdig utbildning med demokratiska grundbultar som frihet, kunskap och förmåga. Och sånt gynnar ju kollektivet också, eller hur?

Härav kommer det sig att jag inte gillar att medborgarnas utbildning knyts till kommunens ekonomi eftersom det finns så stora risker förknippade med detta enligt ovan förda resonemang. Du och jag borde alltså kunna komma fram till samma slutsats utifrån olika horisonter. Hur ofta händer det?

Så låt oss slå oss ihop och driva kravet att återsförstatliga skolan! Okej? Fast jag har ett villkor. Jag anser att staten ska vara huvudman för skolan. Det innebär att privata friskolor, kommunala friskolor och statliga skolor ska kunna verka sida vid sida men alltså med statlig översyn. Inte kommunal. Och inget förbud.

Okej? Deal? Over.

—

Skollagen säger att när elever på gymnasiet (förhoppningsvis gäller det bara omyndiga elever) är frånvarande utan giltig orsak ska läraren kontakta hemmet. Bland alla andra administrativa uppgifter som tillkommit de senaste åren är detta inte en helt okomplicerad historia. Till att börja med krävs en fungerande telefon, exempelvis.

Nu medger oss tekniken att så fort en lärare rapporterar frånvaro utan skäl för en elev i frånvarosystemet går automatiskt ett mail eller sms ut till vederbörandes målsman. Kollegiet är nöjt: åtminstone en tidskrävande arbetsuppgift har förenklats.

Men jag undrar lite, jag. Hur kan det ha blivit så här? Hur har vi lyckats skapa en skolmiljö där system måste sköta saker för att personalen ska orka eller hinna med alla uppgifter? Och kommunen vill spara pengar så då packar vi in än mer i lärartjänsterna och så blir vi alla till sist slavar under systemet. Hej, Babels Hus.

Visst, jag pratar i egen sak. Men låt mig göra en principiell utvikning för att illustrera min poäng. Nedan diskuterade jag att vi bör vara försiktiga med att flytta fram gränserna i avregleringshysteri och i vilket fall tänka över konsekvenserna först. Jag tycker således inte att diverse system ska varna föräldrar när deras barn är frånvarande. System är statiska. Vi bör ha en skola av människor och för människor. Och hur går det förresten ihop med liberalismen? I det här avseendet förespråkar jag mer av nattväktarstat än övervakarstat.

I grundskolan kanske det är mer rimligt. Det är dock principen jag starkt reagerar emot. Är det så viktigt att jaga studiemedlet av skolkare att jag ska ägna mer tid åt det än att förbereda ännu en briljant lektion om Upplysningstiden? Det är i alla händelser mest synd om skolkaren.

Den här typen av problem vill vi ju inte ha.

Björklund: du vill ju att vi lärare ska undervisa mer. Så låt oss göra det. Återförstatliga skolan. Ta med dig vänstern och driv frågan. Och låt oss slippa överevakning och larmsamhälle. Kommer inte en elev till skolan någon dag kan jag klara att ringa hemmet efter ett mänskligt genomtänkt beslut utfrån just den personen och vederbörandes situation. Det klart, det kräver kanske en rimlig arbetssituation förstås. Men ändå: hur svårt kan det vara att i just det här fallet gå från ord till handling?

Jag håller med dagens SvD: ombilda regeringen för att få in lite energi. Ombilda oppositionen också, förresten. Apropå: har du bestämt dig än Vänsterpartiet, vad blir det: paneltupp eller danskung? Jag är en charmig dansör som bemästrar de flesta stilar.

—

De senaste rönen från skolans värld låter oss annars veta att verb är något som man kan sätta utav helvete efter, adjektiv något man sätter skit framför och substantiv jävel efter.

VAR INDIKERAR LÄGE OCH VART RIKTNING, som en fanjunkare allt som oftast vrålade åt oss på Kungl. majt:s Signalregemente nummer ett i Enköping 1990. (Sommaren i city 1990 – året då jag såg Bowie på stadion. Inget slår det. Jag var där. Han var där. Jag minns att jag tänkte att efter detta kunde jag dö lycklig.)

Dom är alltid fel att använda i skrift. Det enklaste tricket (har språklärarna lärt mig) är att byta ut de/dem mot vi/oss. De passar istället för vi.

Det enda ställe man far till är åt helvete.

Fast vem är jag att ta fram argusögonen? Så som jag slarvat med språket, inte minst här på bloggen. Nä, eget tänkande och källkritik är min melodi i klassrummet. Var skeptisk mot allt och skaffa dig kunskap från flera olika perspektiv. Vi 70-talets barn får en skyhög igenkänningsfaktor när vi diskuterar Flourtanten. Gillar du flour eller ej? Varför/varför inte?

Sådant gillar jag mer än att jaga skolkare. Jag bara säger det.

Livsåskådning, ohälsa

Död och begravning

av adolphson5 kommentarer till Död och begravning

Jag fortsätter diskussionen kring de existentiella frågorna.

Någon sa att det är de friskas privilegium att spekulera om döden. Den som fått sin tid utmätt har annat att tänka på. Själv står jag lite mitt emellan så jag unnar mig lyxen. Jag säger som amerikanerna (enligt den egna propagandan) sa under kubakrisen: We were eyeball to eyeball and I think the other fella just blinked. 

Fast jag byter alltså ut ryssarna mot Döden. Tufft, va?

Lite ödmjukt konstaterar jag att en strävan borde vara att ta emot livets motgångar på samma självklara sätt som man tar emot dess lyckostunder (barn, framgång). Lite mer buddhistiskt, alltså. Man behöver ingen kurator eller terapeut i alla lägen. Det går ändå.(Psykisk sjukdom självfallet undantagen).

Hinduerna har en cyklisk världsuppfattning. Jorden skapas, frodas, går under och återskapas. På samma sätt som årstiderna och människolivet. För den enskilda människan gäller det enligt det hinduiska synsättet att slippa återfödas för att på så sätt bli fullkomlig. För att få del av det gudomliga måste man släppa alla måsten och krav, släppa bundenheten i tillvaron. Målet är att inte existera, att gå upp i världssjälen. Jag gillar det där.

Teorin om vårt pulserande universum kan på ett sätt sägas understödja hinduernas syn på livets uppkomst. Tankegången att universum rör sig, pulserar, menar att detta pulserande skapar flera big bang med efterföljande konsekvens: Tellus. Livet. Människan. Om och om igen. We are not alone out there.

—

Gudspartikelns betydelse för det ekumeniska såväl som vetenskapliga samtalet faller utanför denna blogpost. Det tror jag istället kan bli ett utmärkt uppsatsämne i skolan. Yeah, right. Och vem ska rätta det då? Inte jag, den saken är säker.

—

Jag bryr mig inte så noga om var mina efterlevande gräver ner min kropp eller sprider resterna av den uppeldade Adolphson. Graven eller minnesplatsen är till för de efterlevande. Min begravning är däremot en helt annan fråga. Jag tänker mig den lite i stil som i den här fast man får byta ut ”Martin” mot…ja, ”Fredrik”.

Jag tänker mig en kyrklig begravning. Jag tänker mig därefter en stor fest där alla som kände mig kommer och äter, sjunger och skrattar. De pratar och minns förhoppningsvis saker jag bidragit med och drar anekdoter och skämt om mig för varandra.

Jag tänker mig att tal hålls och mina favoritsånger sjungs. Jag tänker mig också ett sista skämt på festdeltagarnas bekostnad (men det tänker jag inte avslöja här för då förstör jag det. Kom på min begravning så får du se!).

Jag skulle vilja ha vacker musik i kyrkan:  Lauridsens Magnum Mysterium. En potentiell läsare uppmanas verkligen att lyssna på detta stycke. Så vackert. Sedan hoppas jag att Something like a star framförs för mig när jag ligger där kistan. En passande avslutning kunde vara Sleep.

Sedan hoppas jag på en rejäl manskör, förstås. Av denna vill jag vicka min liktå till takterna av Biebls Ave Maria. Och, självfallet, Bellmans hyllning som jag inte funnit någon inspelning av:

Vem är, som ej vår broder minns,
fasten hans skugga mer ej finns?
Fastän hans valthorn tystnat har,
är skogens genljud ändå kvar.
Än Floras fåglaskara
skall ömt hans spel förklara.
Än jägarn vid sin snara
skall på sin pipa svara,
hur, i bland Orfei söner
av Bachus krönt så sköner,
han utan like var


Lite i samma anda passar, i alla fall refrängen, den här. 

Sedan får gästerna övergå till att deklamera mina favorittexter om döden. Jag tycker till att börja med att Harry Martinssons ord kunde få vara med i förhoppningen att någon närvarande på begravningen känner så:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning. 
Låt inte sorgen glömma sitt ärende. 
Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få.


Jag kan inget om rysk lyrik men Pusjkins diktrad

Snart tystnar jag när dödens sömn omsluter mig för gott

har gjort starkt intryck på mig. Tidigare har jag refererat till Kristina Lugns fantastiska dikt vid Erland Josephsons bortgång:

Över ensamma och älskande 
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
 
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett streck av glömska
över scenerierna vi gick.
 
Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
och sjunger om min vän
 
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn
 

Lite svartsynt med Dan Andersson eller kanske kunde något ur Himlaspelet passa? Nä, efter denna lite högtidliga del börjar festen ta fart. Vi, fast egentligen ni, på festen, börjar stuffa till Änglatango av och med 90-talets stora idol. Sedan blir det lite nostalgi också genom Himlen av och med några av 80-talets idoler. 

     
Fast någon måste väl ändå säga något. För mina vänner ligger det nog nära till hands (ja, ja, det är tredje gången jag länkar till detta) att hålla precis ett sådant tal till min ära som jag förväntar mig av dem. Kan jag leva mitt liv så att det som ska sägas om mig blir detta kan jag lugnt gå till vila.

Min förhoppning är att de enda tårar som fälls på festen är skratt-tårar.

—

Man kan följa döden på twitter. Döden är rolig där. Fast nog med död, nu va. Gabriella har ju rätt. Vad säger man, halleljuah, liksom.

Demokrati och samhälle, Politik

Liberal 10/9

av adolphson

Om man utgår från att liberalismens grundläggande uppgift är att bevaka individens, den enskilda människans, frihet och möjligheter att kunna och vilja, påstår jag att Sverige styrts mer eller mindre efter dessa principer sedan den moderna demokratins genombrott.

Visst, med lite variation i regeringarnas sammansättning. Men ändå.

Långsamt har utvecklingen gått mot att öka individens möjligheter men också mot att kräva något tillbaka av individen i ansvar gentemot staten och medborgarna. Jag är folkpartist därför att jag anser att detta parti bäst tillvaratar denna variant av liberalism.

Det som kallas socialliberalism.

Det är trångt i det hörn på discot där de coola killarna och tjejerna hänger. Det är numera många som vill beklä sig i gamla liberala finkläder som gynnsamt företagarklimat, fri rörlighet inom Europa eller var och ens rätt till sin sexuella läggning.

Det gäller därför för oss riktiga liberaler att identifiera nya kärnfrågor samtidigt som vi hela tiden måste vara på vår vakt och återerövra det redan självklara: som att var och en får tro på vilken Gud man vill eller försvara den fria aborträtten vilken just nu tycks vara under angrepp i både Europa och USA.

Bengt Westerberg sa en gång att det krävs ibland hårda nypor för att skapa ett mjukare samhälle. Det var väl i samband med lanserandet av obligatorisk pappamånad 1994.

Betänker man andra saker som i dag betraktas som självklart, exempelvis införandet av lika allmän rösträtt eller avkriminaliserandet av homosexualitet, är jag beredd att hålla med Westerberg.

Samtidigt är det viktigt att fundera lite över vad som händer om vi skjuter fram gränserna allt för långt i vår frihetsiver. Vilken konsekvens får en avreglerad vapenlagstiftning? Eller fri jakt på val? Vad innebär en drogliberalisering för människor och samhälle på exempelvis trettio års sikt?

Det är viktigt att vara tydlig med skillnader mellan olika idégrunder. Vad innebär ett konservativt, liberalt respektive vänsterradikalt synsätt i aktuell fråga?

Vi kan ta ett aktuellt ämne: terrorism. Vad kostar FRA? Vilket pris är jag villig att betala för att vara fri från övervakning? I USA har man på en del håll en rätt fri lagstiftning gällande vapeninnehav.  Det hänger ihop med hur landet en gång bildades och var och ens rätt att försvara sig.

I skrivande stund har jag inget belägg för detta men jag tror att det finns ett samband mellan våldets art i ett samhälle kopplat till tillgängligheten på vapen och droger. Våldet har fått till följd att man på en del håll satt upp övervakningskameror och metalldetektorer här och var, exempelvis i skolor.

Mot den bakgrunden blir det lite snett att bara diskutera själva övervakningskamerans förekomst, tycker jag. Väljer jag att vara fri från myndigheter (vem övervakar övervakarna och allt det där)  eller fri från våld och övergrepp?

Efter 9/11 blev USA mer av en övervakningsstat, en rädd nation, en aggressiv nation, som pucklade på egna medborgare och andra länder i den påstådda jakten på fred och frihet. Fortfarande brottas nationen med gigantiska budgetunderskott bland annat som följd av dessa aktiviteter.

Det kanske är tidigt att säga, men det verkar som om Norge gått en annan väg efter terrordådet förra sommaren. Man följer sina demokratiska principer i hanteringen av förövaren och stiftar inte nya speciallagar, eller specialfängelser, att hantera en unik situation.

Man säger sig vilja möta detta med mer öppenhet men aldrig med naivitet.

Vad blir konsekvensen för samhället och medborgarna på trettio års sikt i dessa båda länder? Och för omvärlden? Norrmännen verkar kämpa vidare på en socialliberal väg framåt.

Amerikanerna brottas alltså fortfarande med arvet från det stora terrordådet för elva år sedan och det är inte omöjligt att de väljer en mer konservativ president i november.

Vore jag tvungen att flytta blev det hellre till Norge än till USA.

Livsåskådning, ohälsa

Stroke-postludium

av adolphson2 kommentarer till Stroke-postludium

Okej. Betrakta mig gärna som din stalkin stroke i världsrymden ännu en gång.

Preludiet var jobbigt.

Jag skulle den 26/1 åka skidor. Plötsligt kändes det som att balansera på en flotte i mycket grov sjö. Jag tappade balansen och sjönk ihop i trapphuset. Likt en abborre på land kravlade jag runt bland skidor och pjäxor och försökte greppa tag i något beständigt. Gradvis försvann synen. Huvudvärken tilltog. Jag mådde illa.

Jag lugnade mig, så som jag lärt mig att man i krissituationer ska göra, och lutade mig mot väggen. Tänkte efter. Jag förstod ju att det här inte var något bra. Och så passerade en flyktig tanke att det kanske var nu det tog slut för min del. Det kändes inte så skrämmande. Det kändes rätt okej, faktiskt. Sen tog jag mig samman och ringde den Änglaljuva som raskt kom och körde upp mig till akuten.

De första veckorna.

Den första tanken från trapphuset, den om att slutet var nära förestående, återkom. Jag började, som om jag var tvungen på något bakvänt sätt, omdefiniera hela min tillvaro. Plötsligt var passionen borta för många saker jag brukade älska att göra: bada, sjunga, läsa, umgås med alla och en var…vägen tillbaka var lång.

Den pågår än.

I denna omtolkning av mig själv har jag brottats med några tankar som ständigt återkommit. Vad är jag för pajas, egentligen? Vad värdesätter jag här i tillvaron? Vilka tillfällen, tankar och människor är värda min energi?

Och så den stora frågan: är livet verkligen bättre än döden?

Jag fick en smäll. När jag åter kom till sans låg jag på sjukhuset och kunde knappt se. Där vobblade jag omkring och drog dåliga, i vissa fall tämligen olämpliga, vitsar till alla och en var. En skammens rodnad drar fortfarande förbi vid minnet. Det är inte bra att glatt stå och sladdra om Riket i kön i matsalen, exempelvis. Hursomhelst: det var mitt sätt att bearbeta det hela.

Synen kom småningom tillbaka, sinnet visade sig intakt och styrseln likaså. Men någonstans på vägen släppte jag barlasten jag ditintills burit med mig i tillvaron. Skit samma, liksom.

Jag var aldrig rädd för att livet nu var slut. Det har inte varit mycket till dödsångest efteråt heller. Nej, jag har landat i en känsla som är, ja skön, i brist på bättre ord. Det känns faktiskt skönt att livet ska ta slut snart (relativt sett). Det är som det ska med den saken. Händer inget alls efter döden är det också okej. Händer något så…ja, det får jag förhålla mig till då. Det beror på vad som faktiskt händer.

Under min konvalesens har jag radikaliserats. Jag ser så här i efterhand stroken som mitt livs viktigaste erfarenhet varefter jag fattat några avgörande beslut. Och nu känner jag mig helt lugn inför framtiden hur den än blir och hur länge den än pågår.

Jag har fått möjlighet till ett nytt liv och jag tycker numera om mig själv när jag fattar beslut från den lugna, starka känslan. Vankelmodet är borta och jag känner mig helt trygg i mig själv. Jag gör saker för min egen skull inte för att infria andras förväntningar på mig.

Någon sa att det är en gåva att varit nära att dö. Nu var väl inte mitt liv i fara egentligen. Det tog kanske en paus. Jag tror dock det där stämmer: denna upplevelse har för mig ökat värdet av att leva på riktigt. Varje dag och fullt ut. Det gäller att göra sig av med gamla surdegar, sådana som finns i alla människors liv, och prioritera det rena, enkla samt att se det värdefulla.

Och när det är över så är det över. Om jag någonsin varit rädd för slutet så har den rädslan gått över. Jag är härmed trygg och tifri. För egen del, vill säga. Oron för barnens väl och ve lär väl aldrig släppa taget.

Sammanfattar jag dessa insikter säger jag så här: Jag är den jag är. Jag gör det jag kan. Jag fokuserar på det jag har och på det jag kan åstadkomma. Jag fokuserar inte på det jag inte har och inte kan. Jag gillar faktiskt mig själv mer nu än innan stroken. Jag är enligt egen uppfattning en mer homogen och äkta människa. Kanske lite mindre av lismande, krumryggad kappvändare men alltså mer äkta och homogen.

Hör gärna av dig och döm själv.

Under sjukskrivningen, och en tid därefter, återupptäckte jag Beethoven. Det var när jag såg en utmärkt film där hans musik användes. Den får illustrera denna tämligen självutlämnande (vilket jag fullständigt struntar i) blogpost.

Historia, Retorik, Skola

Lärartyper

av adolphson2 kommentarer till Lärartyper

Så kom äntligen tillfället när historieläraren fck träffa Augustus.

På forum romanum finns en byggnad bland alla ruiner som är rekonstruerad. Det är curian där senaten sammanträdde och vilken Augustus beordrade färdigställd.  Härifrån skickade han sitt påbud: Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle låta skattskrivas. Ett beslut som tvingade iväg en högravid snickarhustru att på en åsna  (Lukas 2:1) färdas till en plats där myndigheterna fanns. Curian är byggnaden från vilken världen styrdes för 2000 år sedan.

I denna byggnad står Augustus staty och strax bredvid adjunkten i religion och historia tillika ersättare i socialnämnden i Falun, bloggare, sångare, vän, kamrat, make, tvåbarnsfar, filosof och poet – ej utgiven. (Okej, det där sista var ett skämt). Vi har kanske inte så mycket gemensamt, kejsaren och jag, när jag tänker efter.

Vi hade en trevlig vistelse i Rom för några år sedan, Den Malin och jag. Det är hon som tagit detta mitt favoritkort på undertecknad och kejsaren. Efter ett par timmar hade hon till sist fått nog av marmor och statyer så vi gjorde andra saker. Åt middag på Alfredos (nedan), exempelvis. Sedan träffade vi lite gamla faluvänner som också var i stan.

Malin har annars genom åren visat stort tålamod när jag släpat runt henne på några av den europeiska kontinentens betydelsefulla platser: Churchills war rooms, Towern, Waterloo, Normandie och nu senast Rom för att nämna några.

Detta tålamod kanske beror på att jag vid dessa tillfällen inte blir så talträngd som eljest. Man behöver inte prata om det man ser, det räcker att uppleva en historisk plats. Att vandra i kulissen och pussla ihop den med vad som enligt historieskrivningen ska ha inträffat där. Ibland frågar Malin något och jag svarar efter förmåga. I övrigt njuter hon måhända av min tystnad eftersom  hon själv alltid upplever saker genom andra sinnen.

Man har självfallet stor nytta av att själv ha besökt de platser man undervisar om. Man kan förövrigt inte vara alldeles säker på att alla ungdomar i gymnasiets första årskurs faktiskt vet var medelhavet ligger. Det gör det en smula komplicerat att diskutera Antiken. Så jag brukar använda mig av Siljan i stället. Mora blir Grekland, Rättvik Sparta och Leksand Rom. När vi kommer till Medeltiden får Borlänge stå modell.

Skämt åsido. Det finns några fiktiva lärartyper som fascinerar mig. Även om de inte har existerat torde det finnas något av sanning bakom skildringen. Inledningen till filmen Hets skulle man i teorin kunna visa för eleverna för att de, i så fall, skulle kunna få en inblick i hur gymnasiet tedde sig på 1950-talet. Far faller alltid i gråt när han ser den filmen.

Ernst-Hugo har också givit oss ett ruskigt porträtt av tyranni och sadism i filmen Kådisbellan. Filmen är ändå rätt nedtonad jämfört med boken. Mats Bergman gör även han en obehaglig historielärare med nazistsympatier i filmen Ondskan. Jag föredrar dock ett annat favoritklipp med Erns-Hugo, från Den Goda Viljan.

Var alla gamla lärare nazister? Det tror jag inte. Men det fanns faktiskt en i det gamla läroverket i Falun. Han menade att man talar inte med elever, man talar till dem. Och vad bliva mitt eget eftermäle när jag till sist lägger pekpinnen på hyllan och näsan i vädret?

Spelar det någon roll vad man gör? Eller hur man gör det? Ett lärarporträtt som smärtar är från Fyra nyanser av brunt. Lite oklart varför, men jag blir riktigt illa berörd.

Nåja. Jag har roligt när jag jobbar. Nästan varje dag. Och i stort sett alltid i klassrummet. Och det är huvudsaken. Augustus hade säkert också rätt kul.

De bästa ögonblicken i yrket är, de försvinnande få gånger det har hänt, när jag får en en personlig uppskattning. Betygen är satta, allt är klart. Inget finns längre att vinna eller förlora för vare sig mig eller elverna. Man står där uppradad i lärarkön för att ta farväl strax innan studenterna springer ut i livet.

Och så plötsligt viskar någon mitt i kramen, helt snabbt och omärkligt, en uppskattning för mina insatser. Eller kanske läser jag en anonym utvärdering eller får ett tackkort några veckor senare. Som sagt, det händer inte ofta. Men det händer. Det är i sådana ögonblick jag känner mig stolt och nöjd med mig själv som yrkesmänniska. Ofta handlar det bara om att personen känt sig sedd och bemött på ett seriöst och respektfullt sätt. Svårare är det inte.

För hur många sådana här typer finns det inte därute? Förutom för lönechecken är det därför jag håller på. Själv då? Varför håller du på? Ursäkta en liten avslutande pekpinne: Det är ingen mening att göra det man tycker om. Man måste tycka om det man gör.

Personligt, Retorik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Hyllning till vänskapen

av adolphson4 kommentarer till Hyllning till vänskapen

Jag har tre människor som hjälper mig, mer eller mindre frivilligt, och påverkar mig och ger perspektiv på tillvaron: Den Änglaljuva, Darke och Tideström.

Sämre lag kan man ju ha. Det klart att alla människor påverkar mig, men några är extra viktiga.

Den Änglaljuva lever jag med, ord överflödiga. Till Darke vill jag säga: lika aktuellt då som nu är det som följer nedan. Och till Tideström: när du gifter dig, alternativt har 50-årsfest, ska jag hålla ett lika djupt känt tal som Beethovens hyllning till glädjen.

Jag refererade till ett bröllop nyligen. Det satte igång minnet. Jag rotade fram bestman-talet ur gömmorna. Här är min hyllning till vänskapen, i mitt liv är det just nu mer viktigt än någonsin. Jag har för skoj skull länkat lite här och där så att en yngre publik ska förstå referenserna.

—

Magnus!

Så här på bröllop babblas det ju en hel del om kärlek. Nära eller avlägsna släktingar och vänner håller tal, eller som man säger på bröllop, säger några ord, och dessa förväntas på ett lite putslustigt sätt redogöra för just sin relation till brudgummen. Råkar man dessutom känna bruden är ju det också ett plus. Men så jobbar ju inte riktigt du Magnus. Och eftersom jag inte är särskilt putslustig av naturen skulle det kännas främmande att börja på ett sådant sätt.

Nej, jag tänkte istället helt sakligt anlägga temat ”kärleken till vänskapen” för detta tal. Jag minns att jag klockade dig till 31 minuter på mitt bröllop så jag kan inte säga att jag känner mig särskilt stressad här idag. 

Något jag gillar med dig är att du egentligen aldrig fått mig att känna mig sur, arg eller stött inför omvärlden. Du tar alltid mitt parti. Som när du läxade upp den där försäljaren som utnyttjade den aningslöse och lite vilsne Fredrik Adolphson. Till honom lät du förstå att: DU SKA FAN I MIG INTE KOMMA HIT OCH TRAKASSERA MIN SAMBO när han dök upp för att genomföra det som i försäljningsvärlden kallas för att Close The Deal.

Ser vi oss omkring här på festen är det ju inte så många vi hittar dessa dina egenskaper hos. Jag vet att du gärna skulle vilja dela skyttegrav med mig. Med dig känner man inte några behov att hävda sig. Man lutar sig tillbaka och njuter av åkturen.

Så här långt kommen i talet skulle jag kunna lägga in lite klichéer och töntiga utspel i stil med:  äktenskapet är en åktur och kärleken er farkost. Jag avstår även från detta med hänsyn tagen till talets karaktär.

På V-Dala myntade i början av 90-talet en 2-meters anonym sedermera Förste Kurator de bevingade orden: ”så fort man ser någon av de där killarna vet man att den andre är runt hörnet – om inte ljuden från deras töntiga boots redan avslöjat dem, vill säga”. 

Det kan låta märkligt men jag blev glad för de orden, Magnus.

Här måste vi stanna upp och ställa oss en fråga. Hur stor är egentligen sannolikheten att två killar från Falun, snusades och med boots på fötterna samt för det lite högtidliga tillfället iförda kavaj, med reservnummer på långt över 500, hamnar bredvid varandra vid ett upprop på en univeristetskurs i historia? Antagligen ganska stor. Jag tror det var där det började.

Visst kände man väl till Darke i 80-talets Falun men vi umgicks ju inte riktigt i samma kretsar då. Magnus hängde med sportkillar med tubsockor, lofers, salomonryggsäckar och falska Ivanhoe-tröjor. Ja, ni ser några av dem runt er här på festen och det är ju inte mycket som förändrats som tydligt torde framgå.

Jag, å andra sidan, satt med trenchcoat, svart polo, lustans-lugg och rökte svårmodigt och filterlöst på Café Princess eller Cafe Napoleon. Medan jag sportade i smyg för mina imagespända vänner tjyvläste Magnus Strindberg och diskuetarde kultur fjärran från killar som ”Bagg”, ”Lill-Kumla”,”Norton” och ”Väskan”.

Det som ligger kvar i oss båda från den här tiden är tävlingsinstinkten. Det är nämligen så att vi måste tävla om allt, Magnus och jag. Vem är bäst på biljard? Eller på att kasta pil? När vi inte kan enas om vem som är mästaren i aktuell gren genomför vi en så kallad Shot of The Title. Den som vinner då är bäst…tills nästa utmaning kommer.

Ett lite mer bisarrt uttryck för detta är när vi tävlar om vem som är mest lik olika karaktärer i olika tv-serier. Ta Beverly Hills, exempelvis. Där har Magnus bestämt att han är mest lik Dylan och jag…Steve. Otroligt. Orimligt. Vidare tycker han att han är lik Lance i Falcon Crest och, ivrigt påhejad av Mia, George Clooney. Filmstjärnestatus, man tackar!

Det är ditt bröllop, så låt gå. Men hur kommer det sig att du får vara alla coola killar och jag alltid typer i stil med kapten Onedin i Onedinlinjen: fet, skäggig, godtrogen och lite misslyckad?

Magnus och Mia! Man måste hålla sig till självklarheter när man talar i liknelser, det vet varenda småbarn. Som att brudgummens stilige far faktiskt är lik Blake Carrington i Dynastin eller att den enda likhet som någonsin träffat rätt vad gäller dig är Chase Gioberti i Falcon Crest. Förövrigt anser jag att Bobby Ewing också passar bra in.

Kanske passar tv-serien Vänner ändå allra bäst. 

Där har vi ju två sammanboende, ganska misslyckade, killar som tillsammans krigar mot livets alla utmaningar. Jag tycker visserligen du går för långt i påståendet att jag är mest lik Joey bara för att han är tjock, men låt gå. Det är ju ditt bröllop. 

Det finns dock en annan likhet i ett avsnitt och det är när Gandalf kommer på besök. Alla blir väldigt uppspelta över det besöket för Gandalf är ju så himla rolig och det händer en massa crazy saker kring honom. Jag tycker du är mest lik Gandalf, Magnus. 

Som när vi var i Göteborg på ett fashionabelt inneställe. Vid stängningsdags hade jag tappat bort dig men blev uppsökt av en gigantisk göteborgs-vakt som vräker ur sig: ”Allå eller, känner du den där smala dalmasen i boots där borta?” Jag tillstod lite nervöst att jag gjorde så. ”Häng på honom då annars missar du efterfesten!” 

Det var en rolig natt. En i mängden. Tusen och en natt.

Med dessa perspektiv kanske ett par visdomsord på er stundande resa ändå vara på sin plats. Jag vänder mig främst till bruden: äktenskapet är en åktur och kärleken er farkost. Fast ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att mina råd är tämligen off pist. Risken är minimal att Magnus ska gå in i din garderob och sno dina kläder.

På min tid hade han en jobbig vana att på morgnarna ligga i sin säng och vråla efter mig att komma med vatten. Helst när han var bakfull. För att få slut på det tog jag för vana att gå in naken med vattenglaset på en liten silverbricka. Något som möjligen får ett annat resultat om du provar samma trix, Mia. Hur är det nu du brukar säga Mia: Men Gubben! Jag tycker du är generös med Magnus och ibland, när du är på det humöret, får vi på huden av dig och Malin, vilket känns gaska tryggt på något sätt. 

Jag jobbar ju inom den nya moderna gymnasieskolan och tänkte nu begagna ett av de nya pedagogiska arbetssätten vi numera använder där: bildanalys. Se på den här bilden (Jag visar en förstoring på en bild på mg och Darke tagen mitt i natten i södra Frankrike). Jag tycker bilden sammanfattar vår vänskap på ett mycket bra sätt. 

Jag har valt att kalla den Odugligheten – ett sätt att leva.  Det är förvisso några år sedan vår storhetstid  men för mig satte du normen för vad riktig vänskap är, den som jag fortfarande försöker leva efter. 

Se ett ögonblick på bilden. Den är lite suddig. På lite vingliga omanliga ben står vi där och håller  om varann. Ett famntag av glädje och värme. Lite rödögda stirrar vi in i kameran inte allt för angelägna att röra oss varken framåt eller bakåt. Bakom oss ser vi en svart gränd mot ett grumligt förflutet. Framför oss i ljuset väntar en blixtrande arg Mia i sin säng. Men detta vet vi inte när bilden tas. 

Vi har kul där vi står. Tillsammans. Tittar jag närmare på bilden ser jag framförallt Magnus, vars vän jag vill vara. Att vara din vän innebär att all sol är på mig. Man får all uppmärksamhet. Du lyckas lyfta fram mina bästa sidor och jag känner mig trygg med dig. 

Det är så himla kul att bli så uppskattad och det ger en styrka att försöka vara likadan. 

Jag blir så absorberad att jag under ett samtal med dig faktiskt gått rakt in i en lyktstolpe, så där som Dupontarna gör i Tintin, vilket i och för sig säger mer om mig än om dig. Men du värdesätter dina vänner oerhört högt så man kan ju bara gissa hur mycket du värdesätter din fru. 

Nå, jag finner nu inga fler ord för detta så jag får väl säga som bruden: Magnus, jag älskar dig. 

Demokrati och samhälle, Retorik

Drant och Schlonk

av adolphson3 kommentarer till Drant och Schlonk

Redigerad 2024-07-20

Kläder och identitet.

På en del håll här i Dalarna finns fortfarande uppfattningen att folkdräkten har man på sig hemma i byn. Annars är man att betrakta som ”drant” vilket ungefär betyder sommargäst från företrädelsevis Stockholm som tycker det är fint med folkdräkt och därför gärna på midsommarafton sätter på sig en från en trakt vederbörande inte har någon, eller påfallande vag, anknytning till. 

På västkusten kallar man fenomenet för ”Schlonk” men då avses mer generellt sommargäster. De är oftast iklädda badkläder.

”Koksfolk” är svärdsjöbornas benämning på människor som går i kyrkan på en vigsel utan att vara bjudna på festen efteråt.

Jag har en Faludräkt. Eller mer korrekt: Stora Kopparbergsdräkt. Upplysningsvis meddelas härmed att det inte är Stora Kopparberg man sjunger om i Köppebävisan. Min dräkt betyder mycket för mig. Dels eftersom jag är född, uppvuxen och bor i den trakt vars dräkt jag bär och dels eftersom salig mor sydde delar av den men sedan gjorde hennes sjukdom att hon inte kunde fullfölja arbetet. Ett fullblodsproffs från Norge sydde istället klar den. Både den manliga och kvinnliga varianten är mycket vackra.

En gång i Uppsala hade jag tillfälle att tala med en lärdomsgigant. Att vara professor i nytestamentlig exegetik tillika reservofficer bådar kanske inte för ett helt liberalt synsätt på livet. Ung, naiv och fördomsfri (nåja) stegade jag raskt fram i min nya stiliga dräkt. Vad tyckte han, lärdomsgiganten, som själv hade rötter i Bjursås? Den annars så hedervärde och vänlige mannen förvånade mig. Han krökte på läpparna och lät förstå att den som gått den lärda vägen ska inte klä ner sig i allmogedräkt. 

Jag slogs av det uppenbara: vi var av olika generationer. Jag ville dock inte tolka det han sa rakt av som uppenbart människoförakt. Han hade gjort en sorts resa, liksom jag själv. Åtminstone hade vi det i hans ögon. Vi hade nämligen givits en gyllene möjlighet att studera vid universitetet, vi båda, vilket inte var alla givet i hans generation. Detta är viktigt och därför skulle vi inte på något sätt stå kvar med fötterna i dalamyllan. Med synen på utbildnings vikt och tyngd kan jag sympatisera. Men från en annan horisont.

Han avslutade samtalet med ett påpekande att det var synd och skam att dagens studenter inte läste Karlfeldt längre, varpå han lämnade mig. Det yttrandet var svårare att förstå. Min kille heter Tranströmer: Under vårt förtrollande minspel väntar alltid kraniet. Det kommer en dag när de levande och döda byter plats).

Jag vill även visa den bild, ovan, jag fick inramad i gåva av brudparet. Bilden fångar det ögonblick jag försäkrar brudgummen att jag verkligen har ringen i tryggt förvar. Även Jobs-Mia och hennes tärna är involverade i något sista bestyr innan vigselakten. Det inramade fotot hänger därhemma strax under det likaledes inramade examensbeviset från franska vinakademins vinprovarkurs vilken jag inte utan beröm genomgått.

Tradition och sedvänja är bra ting så länge dessa inte är något exklusivt. Alla ska ha samma villkor att leva sitt liv, tänka sina tankar och framföra sina åsikter så länge det inte kränker någon annan.

Men nog kan det vara bra att leva sig in i hur någon annan har det ibland. Att kliva ur sin trygghetszon, lite. Det är så vi växer och utvecklas. Alla kan växa. Såväl Muhammed, Jimmie som jag själv.

 Viktor bär sin dräkt på Styrsö på midsommar. Oaktat att han genom sin uppenbarelse sammanfattar begreppen drant och schlonk använder han andra attribut för att uttrycka sin identitet.

Film och TV, Resor, Spännande människor

Sherlock Holmes

av adolphson

Min barndoms hjälte var ingen muskelknutte eller någon kvinnornas erövrare. Tvärt om.

Redan i tidig ålder slukade jag Arthur Conan Doyles böcker om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Jag återskapade alla hans äventyr i lekens värld tillsammans med min kamrat Klas. Vi hade inte käppar och pistoler som attribut, som våra jämnåriga kamrater hade när de lekte, vi använde istället Klas pappas pipor.

När jag tillsammans Den Änglaljuva  företog mig min första resa till London frågade hon, som varit där åtskilliga gånger (hon bodde en tid i Birmingham), vad jag ville se. Jag var bergsäker. Jag ville se Towern, Churchills War Rooms, valfri skräddare på Saville Row (även om jag inte hade råd att köpa något) och så Den Store Detektivens hem: 221 B Baker street. Jag kände nämligen till att man återskapat Holmes och Watsons hem som museum på den klassiska adressen.

Jag fick sålunda besöka min hjältes hem. Det var fantastiskt. Jag har sedan dess några motiv hemma på väggen och den uppmärksamme ser en länk till något förknippat med honom här bredvid. Jodå, Holmes finns fortfarande vid min sida.

Sherlock Holmes är alltså en karaktär som hängt med mig från min barndom. Han är viktig för mig. Därför gläder det mig att Holmes tycks fått en renässans på sistone. Jag bryr mig. Även om …INTE FAN ÄR DET HOLMES VI SER! Ursäkta.  Åter till verkligheten. Holmes verklighet är den enda sanna verkligheten.

Jag gillar romanerna bättre än essäerna. En studie i rött är den första boken där Watson och Holmes genom en annons möts för första gången. Avsnittet är lysande i all sin enkelhet. Watson har tjänstgjort som militärläkare men har just återvänt hem till England och behöver därför någonstans att bo. På olika sinnrika sätt får läsaren lära känna Holmes skarpsinne och excentriska personlighet. Sedan är man fast. För den som just fått intresset väckt, kanske genom de nyligen producerade filmerna och tv-serien, rekommenderas denna bok varmt.

Baskervilles hund är av många ansedd som the greatest detective story ever told och den är jämförelsevis väldigt spännande och suggestiv. Romanen är filmatiserad åtskilliga gånger, nu senast som episod av tv-serien Sherlock (nedan).

Motivet som pryder min matsalsvägg

Hur har Holmes porträtterats på film? Det sägs att ingen gestaltats så många gånger på vita duken som honom och då befinner vi oss i konkurrens med storheter som James Bond och Dracula. Hur det än är med den saken kommer här några minnesvärda exempel.

Först har vi Basil Rathbone som gjorde Holmes i en faslig massa filmer på 1930- och 40-talen. Det var lite före min tid, men jag har sett de flesta. Filmerna är hyfsat trogna böckerna.

Nyligen har Robert Downey Jr gjord två relativt underhållande filmer som Holmes där Jude Law spelar dr Watson. TV-serien Sherlock med Benedict Cumberbatch (namnet skulle förövrigt duga mer än väl åt valfri karaktär i böckerna) och Martin Freeman är ett innovativt och framgångsrikt försök att föra över Holmes till en ny illitterär generation.

De kämpa, sina miljondollar-budgetar till trots, förgäves.
Inte fan är det Holmes vi ser.

Mästaren har nämligen redan framträtt, satt sitt bomärke, och lämnat oss. För den som läst berättelserna mer än en gång är det en självklarhet: Jeremy Brett (avled tyvärr redan 1995) ÄR Holmes. Under 1980- och 90-talen spelade han in i stort sett alla böcker och kortare berättelser. Dessa är numera inte helt lätta att få tag i. Köp en, om tillfälle ges.

Det finns fler som insett Bretts storhet och någon har klippt ihop några scener på tuben. Den uppmärksamme ser att Watson gestaltas av två olika skådespelare vilket är den enda kritiken jag kan rikta mot detta mästerverk.

Varsågod: se den störste, och njut. Introt  är förresten i sig självt värd en hänvisning.

Demokrati och samhälle, Historia

Arte et Marte

av adolphson
Detta är latin och betyder ungefär ”genom fredliga och krigiska dåd”.
Vad jag förstår är detta även den svenska adelns valspråk och devisen pryder Riddarhuset i Stockholm. En tidig morgon, medan jag väntade på att en utbildning i partikansliet skulle ta sin början, smet jag in och letade rätt på en bänk i riddarhusets trädgård.
Där jag slog mig ner för att i godan ro, med Albinoni i lurarna, begrunda den vackra byggnaden.Ensam i rikets huvudstads absoluta centrum är man inte ofta.

Man kan datera den svenska adeln från beslutet som togs på Alsnö i Mälaren 1280, vilket innebar att alla som kunde beväpna sig för att till häst (det där med hästen var viktigt) strida för kungen slapp betala skatt, till 1866 års riksdagsbeslut vilket förpassade adeln till att bli en (relativt) opolitisk förening.

Sin höjdpunkt nådde samhällsklassen under 1600-talet tack vare århundradets alla krig. Den berömde upptäckaren Sven Hedin blev 1902 den siste att adlas i Sverige.

Länge var rikets högsta ämbeten förbehållna adeln. Lite på samma sätt som det fortfarande är i exempelvis Saudiarabien. Man undrar förresten lite över vilka fredliga dåd som avses i citatet. Carl von Linné åstadkom en hel del men adlad blev han tack vare sina insatser. Han åstadkom dem inte på grund av att han redan var adelsman. Ja, ni fattar. Frågan kvarstår.

Den senaste större nyheten om den svenska adeln (förutom att de sista symboliska privilegierna avskaffades så sent som 2003) var Björn av af Kleens bok Jorden de ärvde. Den handlar om den svenska fideikomiss-lagstiftningen. Den är tydligen är unik i Europa.

Fideikomiss innebär att vissa, jag tror det rör sig om ett tjugotal, adelsfamiljer vid arvsskiften slipper fördela mark och egendomar bland barnen, vilket annars är det normala tillvägagångssättet. Äldste sonen ärver istället allt.

Anledningen är att dessa gamla familjer, av kulturhistoriska skäl antar jag, ska kunna behålla sin mark och sina säterier intakta. Totalt sett handlar det om en yta ungefär lika stor som Gotland. Antalet säterier och gårdar som omfattas har jag ingen aning om.

Döttrarna får självfallet inget. För de är ju tjejer. Kvinnor äger förövrigt inte rösträtt vid riddarhusets möten. Lite på samma sätt som det fortfarande är i exempelvis Saudiarabien.

Lillebrorsan får inget han heller. Han ärver istället (liksom döttrarna) pengar, en titel och ett fint namn. Detta tillstånd brukar man kalla, om man är man, att vara ”greve utan hus”. En (relativt) känd och på andra områden (relativt) framgångsrik sådan är Ian Wachtmeister.

Det märkliga är att denna undantagslagstiftning tillämpats av vänsterstödda socialdemokratiska regeringar i decennier. Liksom de gånger Sverige haft borgerliga regeringar. Jag måste nog, om inte annat av ren nyfikenhet, sätta mig in hur man motiverar detta undantag i lagstiftningen.

Ett exempel ur boken handlar om att bland adelsbarnen vid lördagsgodisutdelnigen får den äldste sonen fördela godiset till sina syskon. Alltid fanns det färre godispåsar än antalet barn. För världen är ju orättvis.

Tanken är att de unga ädlingarna ska lära sig samarbeta. De yngre måste förstå att storebror bestämmer, storebror ska i sin tur lära sig att det är bättre att vara rättvis och generös mot sina yngre syskon. Men han behöver inte, om han inte vill.

Samarbete är tydligen i adelns värld bättre än konkurrens. Kanske är det där kopplingen till socialdemokratin ligger? Fruktar adeln liberaler mer än socialister? Det borde de, som jag ser det. Bäva månde ädlingar för liberalernas fredliga dåd.

—

Jag och en kamrat funderade en gång vilken människogeneration som haft det tuffast i historien. Det var väl inte alltid så kul att vara slav under antiken. Eller att under Digerdöden stå inför en farsot utan bot och utan slut. Eller att uppleva världskrig och förintelseläger. Min föräldrageneration, och delvis jag själv, växte upp under hot om ett tredje världskrig med kärnvapenförintelse som insats.

Idag oroar många sig för vår miljö.

Det var någon brittisk historiker som räknat ut att medelklassen på medeltiden, jag tror det rörde sig om engelsk stadsmiljö, hade det bättre än dagens. Exakt hur man mätt detta vet jag inte men jag tror det rörde sig om sådana saker som att ha mat för dagen, arbete, tillgång till bostad och god hälsa. Basala trygghetsvärden, alltså.

När allt detta var tillgodosett hade man, i en engelsk medeltida stad, ändå pengar över att spendera på olika typer av nöjen och förströelser. Och tydligen i högre utsträckning än dagens engelska medelklass. Fast man blir ju tokig om man ska hålla på så här. Jag gör som vanligt, jag plockar fram den störste och lindrar sinnet.

—

Det finns mycket skrivet om ”vår” adel. Är någon intresserad på riktigt rekommenderas Peter Englunds doktorsavhandling Det hotade huset. För att vara en avhandling är den riktigt bra.