adolphson

Foto, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik

daisy ad

18 december, 202218 december, 2022av adolphson

Det gäller, beroende på omständigheter, att göra rätt sorts reklam för sig. Hej världen, jag heter Fredrik. Jag har en röst.

Vi måste antingen älska varandra eller dö. Det yttrandet låter onekligen lite märkligt, närmast som något från en eldig frikyrkopastor, men orden är den amerikanske presidenten Lyndon B Johnsons.

Med anledning av mitt förra inlägg: det är dags att sluta sjunga. En personlig era som pågått sedan 1976 är över. Nu är det slut, den sista tonen är tagen. Kaffet är urdrucket. Pjäsen slut. Stäng, det drar.

Det gäller att finna de sällsynta, de ytterst få, tillfällena i livet då man verkligen är lycklig. Stannar man i den känslan blir det sällan fel. Är man olycklig, eller kalla det missnöjd om du vill, lägger man ofta sin röst på fel saker. Som att vara tyst. Eller att leva utan kärlek.

Det går att påverka människor. Det är det exempelvis valrörelser handlar om. Runt om i världen röstar människor just nu i stor grad på nationalistiska partier, inte sällan sprungna ur fascism. Det uppstår en rad frågor. Hur är det möjligt? Hur mycket eller lite sprungen ur Förintelsen kan man vara? Vad är det populisterna gör eftersom det går så bra för dem?

I det amerikanska presidentvalet 1964 lanserade Lyndon B Johnson (LBJ):s kampanj en reklamfilm som i efterhand kommit att benämnas ”Daisy ad”. Den anses som den mest framgångsrika reklamen i televisionens historia (möjligen med viss konkurrens från Apples kommersiella reklam inför lanserandet av Macintosh 1984).

Filmen börjar med att en liten flicka plockar prästkragar och räknar bladen. När hon kommer till tio tar en mansröst över som räknar ner till noll varvid skärmen fylls av en explosion och LBJ:s röst: ”detta är insatserna: att skapa en värld där Guds alla barn kan leva eller gå in i skuggorna. Vi måste antingen älska varandra eller dö.” En annan röst avslutar: “rösta på president Johnson den tredje november. För mycket står på spel för att du ska stanna hemma.” Budskapet var tydligt. Motkandidaten Barry Goldwater var en galning som hotade världen. Greppet blev bestående på grund av dess hantering av budskapet – negativt kampanjande var därmed ett faktum.

Den grundläggande idén var att fokusera på känslor. Man började se politiska budskap som en konstform, inte som överförande av information. Genom att tilltala människors känslor och instinkter ville man vinna val. Filmen blev en enorm framgång – tittarna hade aldrig sett något liknande. Visserligen hade negativt kampanjande förekommit i tidigare presidentkampanjer men de hade samtidigt varit rationella, faktabaserade. Men i Daisy blev känslor (främst rädsla) medlet. Greppet var förvisso inte helt nytt, det förekom även under 1920- och 30-talen i Europa, men Daisy var nästa nivå.

Det lyckades. Man behövde i filmen inte påminna tittarna om att Goldwater hade skämtat om att skicka missiler mot Kreml. Eller att han ansåg att USA inte borde frukta krig med Sovjet. Eller att han ville ge militären befogenhet att använda kärnvapen utan presidentens godkännande. Eller att han hade förklarat att atombomben bara var ett vapen bland andra. Det räckte att spela på hotet om ett tredje världskrig. Genom filmens upplägg behövde man inte ens nämna Goldwater. Det räckte med att hitta tittarnas känslor. Det var också viktigt att tittarna inte skulle få för mycket information för att anspelningen på känslor skulle fungera. Atombomber. Tredje världskriget. Rädsla. Rösta (rätt).

Så vad kan vi lära oss av detta? Kanske insikten att lägga sin röst i ett val inte enbart är en rationell handling. Det handlar också om att acceptera en kandidat på ett känslomässigt plan. Ett politiskt val är egentligen inte helt olikt processen att köpa en bil eller ett hus. Det måste kännas rätt. Idag lever vi i den värld av negativt politiskt kampande Daisy banade vägen för. För att övertyga någon, särskilt om politik, måste man väcka känslor. Väljarna motsätter sig inte en kandidat eftersom de ogillar hans eller hennes politik; de motsätter sig politiken eftersom de ogillar kandidaten. Erfarenheten från Daisy är att det är mindre övertygande att att förmedla fakta än att berätta en historia, en upplevelse, en känsla. Som rädsla. Tillhörighet. Överlägsenhet.

Utgångspunkten är den något filosofiska tesen att sanning inte är sanning förrän människor tror på den. Människor måste tro på vad kandidaten säger och de kan inte göra det om de inte förstår vad hen säger. De kan heller inte veta vad kandidaten säger om de inte lyssnar på vederbörande och de kommer inte att göra det om hen inte är intressant. Och kandidaten kommer inte vara intressant om det hen säger inte är aktuellt, relevant, genuint och visionärt. Känslor, alltså. Daisy-filmen gjorde känslor till ett mycket kraftfullt vapen i politiska kampanjer med hjälp av teknik som tidigare endast hade tillämpats på att sälja saker.

Enligt min uppfattning kan man inte vara sprungen ur Förintelsen alls. Populisterna är extra duktiga på att paketera sitt budskap med känslor. Vårt ödesdigra bekymmer är dock att nationalism inte är svaret på globala problem. Frågan som LBJ ställde är egentligen evig, han var nog så framsynt den gamle presidenten.

Carols i Kristine kyrka. Foto: Jens Runnberg

Kanske är en människa som lever utan kärlek mer benägen att lyssna på känsloladdade budskap. På ett rent personligt plan kan jag iallafall säga att jag gjort det LBJ frågar sig. Jag har både älskat och dött. Det som återstår är existens. Och möjligen återuppståndelse. Dotter 2 är i alla händelser en nyfunnen bundsförvant i livets stora relationsdrama. Sluta sjunga? Varför det? Du blir ju så glad när du sjunger. Pappa, det finns mycket kärlek. Du har hur många människor som helst omkring dig. Du råkar just nu bara vara lite singel. Nu ska du få ett tips: gör rätt sorts reklam för dig.

Vi har just sjungit cristmas carols tillsammans

Vänligen bortse från mitt förra blogginlägg. Och även det här. Sluta sjunga? Nonsens, jag älskar att sjunga. LBJ for president! Möjligen tar jag en paus från sjungandet för att följa en ny väg. Jag finner hursomhelst mina lyckliga stunder j här och nu. Bloggen må vara min marknadsföring. Den är inte negativ för ämnet är, om någon till äventyrs skulle undra, kärlek.

Jag har en röst och den använder jag, tacksam för möjligheten.

Relaterade blogginlägg

Checkers

Härlig är jorden

Musik:

Nu tändas en stund på jorden

Lauridsen: magnum mysterium

Källor:

Daisy ad

Harari 21 tankar om det 21:a århundradet

Robert Mann: Daisy, LBJ, Barry Goldwater och reklamen som förändrade amerikansk politik (2011).

Livsåskådning, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

De gyllene bågarna 2 (inlägg 1000)

4 december, 20224 december, 2022av adolphson

Crunch, crunch. Det är ljudet av någon som lystet festar på ostbågar som hörs. Rädda mig, någon!

Det var en begravning och jag kände att den döde läste mina tankar bättre än jag själv

Fördärv är ett lite gammaldags ord. Synonymer är olycka, fall, undergång, ofärd, förstörelse, skada, ruin, förödelse, förfall, moralisk upplösning, gudlöshet, lastbarhet, förstämning, dekadens. Jag kan skriva under på alltihop. Det är kanske därför jag ber om räddning.

Ta en för laget. Laget för jaget. Etcetera. Eller hur. Tillvaron tycks mig fylld av chipsstinna egon. Mitt mantra, att kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor, är en tröst för tigerhjärtan. Ibland, när jag under självrannsakelsens stränga ok trevar i mitt inre, undrar jag om det verkligen inte finns ett större djup hos mig än det som återfinns hos en normalstor påse ostbågar. (Det finns förvisso ingen normalstor sådan, den är alltid för grund.)

Restaurang Flustret hette från början Lilla Fördärvet (till skillnad från Stora Fördärvet som låg på annan adress) och är ett klassiskt hak i Uppsala. Såväl Strindberg som Wennerberg besökte det, två herrar som förövrigt hade fundamentalt olika syn på både Uppsala och dess studentliv. (Jag lutar personligen mer åt Wennerbergs hållning om någon till äventyrs skulle undra.) Även om jag mest hängde på nationerna under min tid i stan hände det att jag, långt bortom räddning, avslutade festkvällen också på Flustret. Den som där inträder, låt hoppet fara, typ. En gång köpte jag ostbågar innan jag gick hem därifrån. Mange åt minst hälften.

Apropå ostbågar. Det pågår visst en tävling i fotboll. Jag tittar inte av principiella skäl. Man kan ju äta ostbågar ändå. Men saken får mig att fundera över det här med idrottstävlingar. Vi som lever idag har i allmänhet, iallafall om vi lever i demokratier, möjlighet att ha moraliska synpunkter på omständigheterna kring ett idrottsevenemang. Jag hade det i samband med förra världsmästerskapet i skidor här i stan, jag och många med mig, har det alltså inför det nu pågående vm-slutspelet i fotboll.

Orgeln teg, fåglarna sjöng, gropen ute i solgasset. Min väns röst höll till på minuternas baksida.

Det är ändå slående hur enhetlig, lika (slätstruken?), världen blivit. Föreställ dig en olympiad – exempelvis år 1122 i USA. För det första var ingen i Asien, Europa eller Afrika medveten om att de amerikanska kontinenterna existerade. För det andra fanns relativt få gemensamma idrotter i världen. Även om alla kunde springa var man definitivt inte överens om reglerna för en löptävling. På vilka villkor de olika nationerna skulle tävla kunde också vålla problem. Kinesiska Songriket erkände vid tidpunkten ingen jämlike i världen. Tävla på lika villkor mot underlägsna barbarer?! Stridsyxan skulle snart vara uppgrävd. För vilken nation skulle man tävla? Det feodala samhället kunde lätt komplicera den saken. Innan idrottaren drog på sig landslagströjan måste det avgöras vilket landskap han (det är nog tämligen säkert att fastslå att detta vore en rent manlig tilldragelse) representerade. Nationalstaterna var inte uppfunna och gränser kunde förändras över en natt.

Det är slående vilken enighet att vi människor numera uppvisar och att vi dessutom är i stånd att fira den genom exempelvis en internationell tävling där alla är överens om reglerna och tävlar på hyfsat lika villkor. Vilket pris har denna enhet? Qatar kastar oss på ett sätt tillbaka tusen år i tiden samtidigt som världen tycks anse att priset är rimligt.

Det är omtvistat huruvida storstjärnan John Cruyff vägrade spela i VM i fotboll 1978 på grund av att värdlandet Argentina var en diktatur. Oavsett anledningen kan varje individ göra det ställningstagandet. Kanske borde vi ta en för det mänskliga laget och inte spela fotboll i förtryckarstater? Är människan i andra änden av systemet verkligen bortom räddning? Något säger mig att migrantarbetare i Qatar sällan äter ostbågar.

Jag krafsar i botten av min inre ostbågepåse. Tar en båge till. En för laget. Inte behöver jag räddas från mitt stora lilla fördärv. Då, på exempelvis Flustret, eller idag reder jag, med eller utan fotboll, min egen olycka, fall, undergång, ofärd, förstörelse, skada, ruin, förödelse, förfall, moralisk upplösning, gudlöshet, lastbarhet, förstämning, och, i synnerhet, dekadens. Ansvaret är mitt och jag duckar inte.

Crunch, crunch. Man kanske skulle operera in ett inre (grill)chip för att slippa bry sig om trivialiteter. Men det går nog inte.

Jag körde hem genomskådad av sommarens glans av regn och stillhet genomskådad av månen.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

21 tankar om det 21:a århundradet

Tranströmer; Sorgegondolen, Från juli 90

Synonymer.se

Post scriptum:

Hela blogginlägget står över satans påfund (som påståenden huruvida någon sorts krokar skulle ha något som helst med ost att göra alternativt att något annat företag än OLW kan tillverka produkten).

Detta är det tusende inlägget på bloggen. Tänka sig.

Film och TV, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Den lilla världen

27 november, 202227 november, 2022av adolphson

Det är första advent. Måste man bete sig på något särskilt sätt? Får man skåla? Jajamän! Välkommen till den lilla, goda, världen!

Advent betyder ankomst. Jag har just ankommit hemmet efter en helg i vänners lag. Det kan förövrigt vara värt att vänta, ibland. Låta den rätta komma in, liksom. Men man får inte glömma att det goda livet ofta redan kommit.

Men överallt, runt om i världen, har det goda livet inte redan infunnit sig är jag plågsamt medveten om. Många väntar fortfarande på lyckans Messias. Inte jag, dock. Jag är privilegierad, har det verkligen bra här i min egen lilla värld. Trygghet, ordning och traditioner, som första advent, stänger den stora världens oroligheter ute. Det blir också extra tydligt de gånger jag har möjlighet att samla människor runt mig som betyder mycket. Även om vintern närmar sig jagar samvaron under dessa stunder kylan på flykt medan glädjen återvänder.

Jag fyller på reserven, så att säga. För det är en glädje jag tar med mig till mina lektioner, till mitt politiska arbete och, så gott jag förmår, för att betvinga vardagslivets tråk och tvång. Jag skäms något över att medge det, men jag ger ofta tusan i den stora världen. Jag hämtar min styrka ur min egen lilla värld och försöker genom den förmedla en så ljus bild jag kan på livet och världen.

Det finns mycket livsvisdom i enkel banalitet. Som i visor jag gillar att sjunga. Det var min kusin Andreas som först uppmärksammade mig på den djupa vishetsläran i denna sång:

Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara. En liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.

Eller varför inte en strof ur biskop Franzéns bordsvisa:

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad: på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan,
just nu, då du kan, hav en lycklig minut
och tänk på den kommande sedan.

Det må vara som det gitter med livet. Plötsligt ryter stormen, plötsligt drabbar ohälsa, uppbrott, oro, kanske till och med döden, den enskilde. Då finns den lilla världen där, och rätt hanterad hjälper den oss på fötter igen. Jag älskar därför mina utflykter till fest, kamratskap, sång och bus, jag älskar ofta mer min nostalgiska längtan till Styrsö än att faktiskt vara där. Trots att världen ofta tycks dyster, både för den enskilde och i det stora hela, fortsätter jag att skamlöst njuta av tillvaron. Kanske är det som det någon gång uttrycks i filmen Titanic: we are dressed in our best an prepared to go down as gentlemen. Alternativet till formuleringen verkar faktiskt inte så tilltalande. Eller som min vän allkonstnären Patric uttrycker saken: Möter man världen med ett leende ler världen ofta tillbaka.

Så, alla släktingar och vänner, kollegor, gamla och aktuella elever, körvänner och kollegor i politiken. Jag höjer mitt glas för er i en skål som jag hoppas utstrålar all den kärlek och glädje som jag känner för er alla, oavsett om ni ingår i min lilla värld eller inte.

Det klart man får skåla på första advent. I väntan på rätt sällskap skålar jag i enskildhet. Det goda livet ligger ju där, precis under nästippen. Jag klappar mig själv uppskattande på axeln och säger till min spegelbild: välkommen till hela din lilla värld!

Musik:

Once: Falling slowly

Händel: Semplicetto!

Källor:

Titanic, filmen

Fanny och Alexander, filmen

Falun/Dalarna, Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Spännande människor

bild 128: Bilbo

19 november, 202220 november, 2022av adolphson

Formuleringen ”att bygga ett monument över sig själv” är ett sätt att beskriva ett relativt omfångsrikt företag som onödigt. Men kanske finns egna monument i verkligheten? Är de i så fall onödiga? Vem har en byst över sig själv som barn om vederbörande inte händelsevis råkar vara Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea?

Engelbrekt. En kändis som aldrig besökte Falun. Karl Hultströms mest kända verk invigdes 1919. Engelbrekt är Faluns mest ovetande kändis, kanske

Ordet monument kommer från latinets monumentum där mentum avser sinne, minne, komma ihåg, och förleden i ordet borde avse singular (mono). Ett monument är alltså ett sätt att minnas någon eller något som på ett eller annat sätt satt sitt prägel i historien. Börje Salming, exempelvis, får snart en gata i Kiruna uppkallad efter sig. Monumenten möter alltid samma frågor. Hur ska det ut? Var ska det placeras?

Det finns en grupp på Facebook som heter selfies med ovetande kändisar. I gruppen lägger man upp en bild på sig själv med en kändis som är ovetande om att hen blir fotograferad. Det låter kul.

Selma är en kändis som bodde länge i Falun. Statyn invigdes 2011. Den har gjorts av konstnären Arvid Backlund utifrån en befintlig modell. Men inte modellen till vänster.

Jag brukar ibland ge mina elever en fältuppgift som innebär att de får ge sig ut i staden på jakt efter historiska spår. Uppgiften handlar i olika varianter om att identifiera den fjättrade Clio – alltså varför varje skildring av historien säger mer om den tid som den tillkom under än om den skildringen avser. Eleverna får leta efter kolonner, torg, religiösa byggnader, viadukter, bibliotek, amfiteatrar, badhus och statyer och arbeta med frågan om vad vi vill minnas, varför och vad vi kan utläsa av placeringen.

Revykungen (och) Ernst Rolf (till höger) föddes i Falun. Byst av Arvid Backlund i Hästparken.

Statyer väcker ofta känslor. Känd är dramatiken kring Engelbrektmonumentet i Falun. Drag var det också 1868 när statyn av Karl XII i Stockholm skulle invigas. Strindberg var skeptisk. Han beskriver saken i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son”.

Huvudstaden med dess höga kulturintresse ville resa en staty åt Carl XII? Varför? Var denne sista medeltidsriddare tidens ideal? Hade Gustav IV Adolfs och Carl XV:s idol blivit ett uttryck för den okrigiska tid, som bröt in? Var det ett eko från skandinavism-tiden, då Han selv etcetera skulle uppliva Sveriges multnade krigsrykte? Eller utgick det hela, såsom ofta händer, från bildhuggarens ateljé? Vem vet? Statyn var färdig och skulle avtäckas. Läktarna för åskådarna restes, men så olämpligt, att ceremonin icke för åskådarna kunde åses, och innanför inhägnaden ägde endast hov och bjudna, sångare och de betalande tillträde. (…) och alla ansåg sig äga rätt att se på. Tillställningen blev förhatlig. Man skrev och petitionerade om läktarnas nedtagande, men fick nej. Folket rörde på sig och ville riva läktarna, men då kom militären ut.

Vad säga? Att man 1868 visste att uppskatta sångare? Bra där, som det heter.

Min bror var ett mycket älskat barn. Han ansågs även bildskön (som bäbis). Det hela gick så långt att det övergick i någon sorts dyrkan, nästan kult, av honom. Allt medan jag och vår syster viftades undan som envetna och bråkiga. Som det föll sig fanns i familjens vänkrets en konstnär. Det verkade inte alls bisarrt, inte på något sätt konstigt eller överdrivet, att låta beställa en byst av endast ett, visserligen högt älskat, av sina tre barn.

Ack, flyktiga fåfänglighet! Ack påträngande förgänglighet!

Tiden fortsatte sin obönhörliga gång. Barndomens lyster bleknade till förmån för ungdomsaknens pipiga bröl. Allt längre in garderobens dammiga gömmor fann bysten sedermera ro. När modellen för konstverket många år senare skilde sig ville exfrun inte veta av någon stod av sin före detta make. Märkligt kan tyckas, men så var det. Bysten bidade nu sin tid i ungkarlslyan väntandes på Bilbo. Så slumpade det sig att den efter ett besök ”glömdes” hos mig. Varför någon åker omkring med en byst av sig själv i bakluckan (och tar med den in i huset som gästas) är måhända en rimlig fråga i sammanhanget.

Sedan dess har den tronat i mitt soprum – mest som ett skönt sätt att skrämma människor. Inte över tröskeln skulle denna obehagliga tingest från förr, detta vidunderliga monument över en svunnen epok. Så kom snilleblixten! Han är ju känd nu, junior. Bysten kan bli värdefull! Sagt och gjort: jag tog in den. Nu är den min! My precious. Pappa! Tog du in den!? Var ska du ha den?!

Min bror har en byst över sig själv som barn trots att han inte är vare sig Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea. Men verkligheten är också en annan. Han bygger genom sitt liv och sina gärningar ett monument över sig själv. En hyllning till livsnjutningen, glädjen, rättvisan och godheten. Det kan aldrig vara onödigt. Det var nog vad våra föräldrar och deras vänner såg i den lille gossen. Av samma anledning som vi människor i alla tider huggit stoder till vänskapens och kärlekens värn och ära lät de beställa en över honom.

Var och en må bygga sitt eget monument. Placera det närmast hjärtat, fota sig bredvid eller låt bli. Jag vill mena att om man bygger det (skyll mig gärna för att vara en klyschornas okrönte revykung) av kärlek är det aldrig onödigt.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

I’ll se you in my dreams

Lauridsen: o nata lux

Källor:

Falun.se

SVT.se

Synonymer.se

Strindberg: Tjänstekvinnans son

Foto, Historia, Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

bild 127: Gustafs skål

13 november, 202213 november, 2022av adolphson

Kolla! Vad har de på sig?! Jag ler för mig själv. I mjugg, som det heter. Ett Mona Lisa-leende. Eller är det möjligen ett varggrin?

Var det bättre förr? Minnet går sin eviga holmgång med skildringen. Ibland är minnena jobbiga och historien obamhärtig. Men ibland… Så många tankar. Timmar, dagar och år av gagnlöst muttrande om i stort sett ingenting. Sittandes i min fåtölj stirrandes på kungar. Och inte heller någon att dela dessa tankar och käbbel med. Förr hade jag projektet ”veckans kung” som innebar att jag varje middag inför en hänförd (eller hur) familj föredrog aktuell monark.

Men vad säger jag? Ingen att dela tankar med? Trams. Jag har ju dig, bloggen. Det är du och jag.

Jag är knappast någon glödande rojalist men jag har ett intresse. Jag har i stort sett alla regenter på min vägg, det är nog mer än man kan säga om de flesta innevånare i konungariket Sverige. När jag synar dem där på väggen fastnar jag alltid för gustaverna. I synnerhet den tredje. Han verkar varit något av en glad gamäng. Det kan man nog inte riktigt säga om den förste.

Det är kontemplativt. Medan jag iakttar kungarna begrundar jag högt och lågt, tillvarons stora och små egenheter. Som att Dotter 1 tycker det är fånigt med polo. Jag ignorerar henne och reflekterar istället över att det finns en mängd händelser som man på olika sätt borde uppmärksamma. Iallafall kan man anse det om man är historielärare.

Händelser som givit visst avtryck i historien, alltså. Hur är det egentligen med rojalismen, numera? Svenska botten var en rojalistisk rörelse inom Hattpartiet som samarbetade med Gustaf III vilket bidrog till dennes kupp och slutet på Frihetstiden 1772. Yej! Leve konungen! Det var en rojalism som heter duga, det. Borde inte Svenska botten lyfts fram av hovet under 2022?

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill.

Anjalaförbundet var något av det motsatta. Det var en revolt bland officerare 1788 efter att Gustaf III startat ett krig mot Ryssland. Detta var ett brott mot de svenska grundlagarna och hären var dessutom illa rustad. Några officerare började på eget bevåg fredsförhandla med Katarina i Ryssland. Gustaf krävde lojalitet av militären men följden blev Anjalaförbundet, ett öppet myteri där 113 (adliga) officerare förklarade kriget olagligt och krävde riksdagens inkallande. Ner med tyrannen! Gustafs bemötande av anjalamännen blev framgångsrikt, han spelade på historien. Klädd i folkdräkt talade han på kyrkbacken i Mora såsom en gång Gustaf Vasa hade gjort. Gustaf (III) vann stöd, upproret krossades och en av ledarna avrättades. Gustafs skål! sa Bellman. Leve Dalarna! sa Gustaf. Adeln bidade sin tid.

Republikanska föreningen borde vädrat morgonluft vart tionde år allt sedan 1988, då det var två hundra år sedan Anjala. Men se det året, 1988, det var Berglagets år. Det 700:e i företagets historia firades bland annat genom att Lasse Berghagen uppträdde i Stora stöten.

Borde inte åtminstone vi i Dalarna under 2021 firat minnet av slaget vid Brunnbäcks färja? Eller, det kanske någon gjorde? Pandemin, jag vet. Men ursäkter är som ändalykter – alla har en. Kanske borde Falun minnas att Gustaf, sedermera I, hade sin bas här i stan vid tillfället?

Detta var hursomhelst den första större sammandrabbningen mellan Gustaf Vasa och ”danska” (Kalmarunionen) trupper. De förra hade sin bas i Falun, de senare i Västerås. Slaget stod vid byn Brunnbäck i närheten av Dalälven 1521. På Gustafs sida stred bland annat soldater, bönder, från Dalarna. Slaget utföll till deras fördel och kungen var inte sen att utropa det hela som en stor svensk seger. Leve Sverige! Leve Dalarna! Huruvida någon uppträdde i folkdräkt under slaget håller jag för osannolikt.

Det hela ledde till att det moderna Sverige föddes den 6:e juni 1523. Nästa år fyller gamla Sverige alltså 500 år. Det lär väl firas i det här i sammanhanget ganska ljumna landet. Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill. Utländskt. Plötsligt känns Tegners ord aktuella för vår tid. Välkomna, ni som sökt er hit! Ni, vi, är alla fantastiska och flärdfulla!

Jaha, hur binder jag ihop det här? Fler helgdagar år folket? Det blir något av en paradox eftersom det var ”kungatyrannen” (G3) själv som genomförde den stora helgdöden. Att det är snyggt med polo? Det visste redan Gustaf Vasa. Så många tankar och ingen… vänta! Plötsligt dyker tillfället upp. Fjärran så nära. Upptagen, jäkla otur. Nå, det går fler tåg. Det är fortfarande du och jag, bloggen.

Man får väl i det stora hela högtidlighålla vad man vill. En glad gamäng, exempelvis. Jag tror slutsatsen får bli att det inte är det sämsta att vara en sådan, ehuruväl ensamstående.

Leve alla glada gamänger i såväl slott som koja! Jag höjer mitt glas och skålar diskret, fast på avstånd, med en envåldshärskare som hänger på min vägg. Det finns väl sämre ställen att hänga på, tänker jag. Nåväl, Gustafs skål!

Så, var det bättre förr? Måhända var det ungefär lika. Lärjungen tycker sitt arbete är tungt, men är ändå vagn, och läraren är hästen, säger (ungefär) Strindberg. Den enes Mona Lisa är den andres varg.

Det är sen eftermiddag i klassrummet. Några elever tittar en film på youtube, de har hittat en video från Lugnetgymnasiet inspelad 1992. Eleverna fascineras. De tycker skolan verkar ”mer nice” än idag. De slås av att inga mobiler förekommer. De tycker också allt verkar mer unket, påstår att ingen kände till deodorant eller parfym på den tiden. Så tittar de på mig. De frågar hur det var eftersom jag var elev ungefär den tid filmen visar. Jag tar ett djupt, bitterljuvt andetag och förlorar mig i ett avlägset fjärran.

Vad ler du åt, Fredrik?

Relaterade blogginlägg:

Resan till Leningrad

Musik:

Gustafs skål!

Crawford: same old story

Källor:

Landen: Gustaf III en biografi

Wikipedia

Tegnér: Vid svenska akademinens femtiåra minneshögtid

Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor, styrsö

bild 126: cirkulärt

5 november, 20226 november, 2022av adolphson

Styrsö i början av november 2022. Under några dagar företar jag en resa genom både gamla album och inom mig själv. Inombords, så att säga.

Morfar, antingen bakom eller framför kameran, på en isig båt. 1920-tal

Den som äger information äger framtiden, sägs det. Pengar, makt och inflytande är vad hen i så fall äger. Jag vill inte ha något av det där. Lätt sagt av någon i min privilegierade sits, jag vet. Jag vill istället äga historien. Min historia. För då äger jag också framtiden. Det är oändligt mycket viktigare än materia.

Morfar och mormor har träffats på Styrsö. 1930-tal. Resultatet blev…

Min gamle vän Patrik hörde av sig med ett önskemål. Hans son Johan har precis gått bort och det var föräldrarnas önskan att jag skulle skriva en vers. Jag lovade att försöka mot villkoret att de både fick refusera och ändra som de önskade. Jag är ju ingen poet, självklart inte, men vissa förtroenden får man inte backa ifrån.

…att mor och far gifter sig, på bilden flankerade av moster Lena och hennes Lennart, i Styrsö kyrka 1966

För 30 000 år sedan begravdes vissa människor i överdådiga gravar tillsammans med pärlor av elfenben, armband, juveler, konst och allehanda skatter. Andra fick nöja sig med ett hål i marken som sista viloplats. Ojämlikheten spåras i historien genom egendom. Hur mycket rikedom den döde fick med sig i graven eller hur många hektar han i livet ägde. Men du kan ingenting ta med dig när du dör. Ägandets historia fortsatte och ur den föddes hierarkier. Och så är det förstås än idag. Men jag funderar över något som historien inte lika enkelt besvarar: går det att vara känslomässigt ojämlik?

Styrsö kyrka i november 2022. Släkten följa släktens gång

Det råder järnhårda missförstånd på många håll och kanter. Det är ibland nedslående. Det måste vara ett missförstånd att Johan lämnat alldeles för tidigt. November bjuder på karameller av granit, menar Tranströmer. Han har nog rätt. Plomberna ryker så det står härliga till. Det har de visserligen alltid gjort och inte bara under min födelsemånad. Samtidigt: det konstrueras en playa utanför vårt fönster. Liknar sånt!? hade säkert morfar muttrat om saken.

Jag satt länge och tänkte på Johan. Jag har genom åren följt honom och hans föräldrars liv på visst avstånd, som man gör numera. En så vacker relation de verkar haft. Samtidigt som jag nåddes av hur illa det stod till med Johan fyllde min gudson Sixten år. Livets växlingar. Jag skrev ett par rader, med inspiration från så långt tillbaka som Johans dop. Hans föräldrar bearbetade raderna så det blev som de tyckte passade. Några rader om Johan. Deras rader. Det är Johans närmaste som äger hans historia. Johan förblir en inspiration trots att hans liv blev kort. Så kommer det alltid att vara.

En snäll, varm, glad och omtänksam vind drar över vattnet. Den övervinner hinder. Plötsligt är vinden borta. Som den försvunna diamanten.

Först råder storm, sedan istid. Till sist: värme, så mycket värme. Resan på Styrsö kastar mig mellan hopp och förtvivlan. Men alla människor jag möter, de som gått före, de jag nu lever med samt de jag ännu inte mött – jag vore bokstavligen inget utan dem.

Jag äger massor med information, om mig, mina vänner och min släkt, alltså äger jag framtiden. Bilderna som här publiceras visar en resa på nästan hundra år.

Jag vet inte om det går att vara känslomässigt jämlik. Dotter 2 tyckte slutligen att jag blev lite väl tungsint där i min stol i huset på Styrsö. Tänk inte så mycket, pappa. Lev lite istället. Spring, det gör dig ju glad! Dotter 2 är något på spåren.

Banknestorn Hans Dahlborg har gått ur tiden. Jag hade nöjet att träffa honom då och då. Han sa en gång att en människas kapital är den återstående livstiden. Om det är ens rikedom, funderar jag, borde det avgörande vara hur man förhåller sig känslomässigt till det förflutna.

Styrsö i november 2022. Resorna möts, den inre och den yttre, allt är cirkulärt. Alla äger vi vår historia, men bär den olika. Bättre inombords än utombords, som det heter. Eller, det heter det väl inte men jag påstår det.

I forntidens Egypten var solguden Ra skaparen. Världen var från början ett blått hav och ur havet steg en kulle där det växte upp en blå lotusblomma ur vilken Ra kom och skapade världen. Han gör varje natt en resa med en båt (månen) över himlavalvet och återkommer varje dag i soluppgången

Musik:

Mozart: Laudate dominum

Whitacre: Sleep

Källor:

Harari: 21 tankar om det tjugoförsta århundradet

Tranströmer: Sorgegondolen, November i forna DDR

Falun/Dalarna, Foto, Historia

Förslag till särskild ordningsstadga (1922) del 2

4 november, 20224 november, 2022av adolphson

Det är många här i staden som engagerar sig i trafikfrågorna. Det är inget nytt. En väsentlig del av ordningsstadgan handlade redan 1922 om trafiken. Jag hade stort nöje av att studera den och här följer, med foton från kommunens mediebank, andra delen.

Förslag till särskild ordningsstadga för Falun

Kapitel 1 trafik föreskrifter (fortsättning)

Moment 11. vagnar, som bida å gata eller annan allmän plats för att hämta personer från offentliga eller enskilda tillställningar, skola ordnas så, att de icke äro till större hinder för trafiken, än vad som vore oundgängligt och så, att de kunna framköras i ordning efter upprop.

Moment 12. Förspänd dragare som lämnas utan tillsyn å gata, skall vara säkert bunden om frambenen medelst läderrem eller på annat betryggande sätt, att må den körande på varje fall lämna åkdonet stående å gata längre tid än behövligt än för hämtande av varor eller dylikt.

Moment 13. Det är icke tillåtet att utan särskilt, av polismyndigheten särskilt meddelat tillstånd låta fordon färdas i släp efter automobil eller annat åkdon.

Moment 14. Gods som till följd av längd, omfång eller annan beskaffenhet, vid transport lätteligen kan medföra fara eller i hög grad åstadkomma hinder eller olägenhet för trafiken får icke utan särskilt tillstånd forslas å stadens gator: och får gods icke lastas å åkdon på sådant sätt eller i sådan mängd, att fara föreligger för dess nedfallande eller att större hinder eller olägenhet för trafiken därigenom uppstår. Skramlande gods må icke med åkdon å gata utan att åtgärd vidtagits, varigenom bullret undvikes eller så mycket som möjligt förminskas.

Moment 15. Vad (…) iOrdningsstadgan för rikets städer är stadgar för trottoar skall gälla även beträffande inom staden anlagda gångbanor.

Moment 16. Fotgängare, som å trottoar eller gångbana möter annan fotgängare, bör hålla till vänster.

Moment 17. Vid de tillfällen, då trängsel kan uppstå på gata därigenom att en större mängd folk vill samtidigt framkomma till en plats, skola de uppställa sig i kö i den ordning de kommit och därmed iakttaga de anvisningar, som av polispersonalen meddelas. Ingen må tränga sig in i sålunda bildad kö.

Moment 18. Dragkärror eller andra fordon, som fortskaffas med handkraft, må icke framföras annorledes än vid skalmarna och får ej skjutas fram utan att vara så inrättade eller lastade att den som verkställer transporten, har fri utsikt framför sig; börande i övrigt om dylikt fordon de för åkdon meddelande föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse. I stadens allmänna planteringar må – med undantag av barnvagnar – kärror eller andra fordon icke draga eller skjutsas å annan led än den, som är för körning upplåten, för såvitt de ej används, för allmänna arbeten å platsen.

Moment 19. Å plats, som är för allmänheten upplåten är, må hästar eller boskap icke bindas vid byggnad, port, hägnad, träd eller lyktstolpe, eller annat föremål, som ej är för ändamålet avsett.

Källor:

Falu stadsfullmäktige, handlingar och protokoll 1922

Mediearkivet falun.se

Musik:

1922 var året två klassiker såg dagens ljus. Det finns bara två artister som hanterar dem, var och en på sitt vis.

Sibelius; till havs

Taube: Flickan i Havanna

Relaterade blogginlägg:

Förslag till särskild ordningsstadga del 1

Film och TV, Foto, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Spännande människor, styrsö

bild 125: dies irae

30 oktober, 20226 november, 2022av adolphson

Ett skepp kommer lastat.

Jag sitter, när dessa rader skrivs, i köket i huset på Styrsö. Allt är tyst, förutom vindens tag om husknuten blandat med det avlägsna smattret från försvarsmaktens övningar. Ett fartyg ligger på redden. Borta är stojet och skratten från sommarens badande människor. Barnen sover. Kaffet ryker ur muggen. Tankarna far. Oj, vad jag tänker och processar. Stirrar, som Viktor kallar det. Slutsatsen levereras redan nu: jag är briljant.

Kom ihåg att du är dödlig. Tusen gånger har jag använt detta citat. Men är det rimligt att begrunda vår dödlighet hela tiden? Är inte en viktigare fråga att fundera över vad jag består av? Vad som är min essens här och nu?

Får jag feeling och vill gå upp och hålla tal så hindra mig. Det vad var vad jag, lagom storstilat, lät meddela Mange strax innan vi häromveckan besökte V-dala nation som höll middag för föredettingar.

Dies irae är latin och betyder vredens dag. Det är en förekommande del i den kyrkliga (katolska) dödsmässan (Requiem). Jag sjunger den satsen, och andra, i Mozarts Requiem. (Kom gärna och lyssna.) Varannan dag är en vredens dag i mitt liv. Varannan klättrar jag på väggen. Eller, rättare, tittar på väggen bekvämt tillbakalutad i min fåtölj. Jag flyttar blicken. Stirrar, måhända. Växlar krokus, förlåt, fokus, iakttar min hibiskus. Det är meditativt. Den är så grön och fin. Magnifik, faktiskt. Ett tag trodde jag att den skulle dö. Men det gjorde den inte. Inte än, iallafall. Vi är ett, min hibiskus och jag.

Ingen står väl ut någon längre stund tillsammans med någon med stukad självkänsla. Man måste nog älska sig själv för att bli ett bra sällskap. Konsten att hitta en vän är att inte ens försöka. Jodå, nog vet jag allt det där. Och det är heller inte problemet. Jag är inte besviken på livet. Jag är en bra far, begåvad lärare, duktig körsångare, en god vän och en rätt kul person (för det mesta). Jag är stolt över hur jag burit och klarat familjen sedan Malin blev sjuk och dog. Jag stod fast i eländets stund – och jag står ännu. Jag bär min livshistoria med stolthet. Jag är intresserad av människor och gillar att lyssna. Jag ser alltid den jag har framför mig.

Det är alltså inte självbilden som är problemet. (Eller det kanske det är, men att den är för uppblåst. Det får bli ett annan blogginlägg,) Mitt problem innebär något annat. Det handlar om den ohyggliga känslan av att stå i skuld. Skulden av att vara den som överlevde, klarade sig, den som fortfarande har lyxen av att som enda problem hantera allehanda dagliga i-landsproblem. Skulden som tillkommer den som saknar någon som lämnat på samma gång som hen saknar någon som ännu inte kommit.

Varannandagsvreden lägger sig alltid relativt snart. Men kampen består. Kampen för att tina upp isen i hjärtat. Isen som kommer av att jag inte känt värme på väldigt länge. Insikten att jag måste lyssna till mina känslor, tillåta mig att bli lite kär varje dag och samtidigt stå ut med känslan av att inte veta något om framtiden men att duga ändå.

Det där blev måhända komplicerat. Kanske handlar det om svårigheten det innebär att skiljas. Att skiljas är förvisso att dö en smula. Samtidigt: är det slut så är det slut. Hon lämnade mig. Jag lämnade henne. Det är över. Jag finner mig lämnad (men inte övergiven!) med mer eller mindre angenäma minnen. Icke desto mindre är det slut. Det ges inget utrymme för velande. Livet vissnar ibland men dör inte. Man återhämtar sig, trots vanskötsel, ytterligare en liten tid. Så som min hibiskus. Den magnifika. Den briljanta.

Mange hann inte. När det blev dags för en hyfsvisa for jag upp som skjuten ur en kanon. Bryskt avvisad lommade jag snart tillbaka till min plats. Nej hyfsvisor, sådant håller vi inte på med längre. Nehej. Så kom ögonblicket. Talarstolen var min. Vi la in dig när vi hade en längre paus i schemat. V-dala känner mig.

Jag kom (äntligen) ner från scenen, sjönk ner på stolen. Henrik nickade glatt åt mig: lysande Fredrik. Petra skrattade åt mig. Fast ett glatt, vänligt skratt. Ett skratt från förr. Och så Mange. Min bäste vän. Han tittade på mig varvid han yttrade Du är tillbaka. Om du visste hur länge jag väntat på det där. På vad, undrade jag. Du ska inte hålla på och förbereda tal med logos, patos och skit. Du ska få feeling och bara köra. Då är du briljant.

Dies irae, vredens dag, syftar måhända på hur arg man kan bli över orättvisan i ett dödsfall. Eller över att skiljas. Men där finns också hopp och framtidstro. Det gör det alltid. Lyssna på musiken så får du se.

Jodå, jag känner nog till att jag är dödlig. Döden ler åt oss alla, allt man kan göra är att le tillbaka, för att citera Gladiatorn.

Jag hoppas och tror att jag består av kärlek, glädje, harmoni – och lite briljans. Det är vad jag behöver påminnas om i det fall jag nödvändigtvis måste påminnas om något. Och kanske är det som Marcus Aurelius lär ha sagt: man får acceptera döden i en glad anda som upplösningen av de element av vilka varje varelse är sammansatt. Död är jag alltså först när jag förlorat min briljans.

Jag blickar ut genom köksfönstret. Ett fartyg ligger på redden. Av döma av läget väntar den på last och uppdrag att ta till någon avlägsen destination på andra sidan haven. Lite som jag, ungefär. Nog är vi väl lite smått briljanta, både fartyget och jag?

Ett skepp kommer lastat. Snart är det försvunnet i fjärran på sin väg mot mål där nya vänner och erfarenheter väntar.

Musik:

Mozart: dies irae

Verdi: dies irae

Bo Kaspers orkester: hon är så söt

Källor:

Wikipedia

Samtal med vänner

Strindberg: Tjänstekvinnans son

Gladiator (film)

cancer, Film och TV, Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 124: Elias, Barnes, Hattie, Piaget

22 oktober, 202223 oktober, 2022av adolphson

Kärlek är livsnödvändigt.

Poletten har trillat ner. Äntligen, skulle man kunna säga. Livet är inte långt nog för att man ska gå igenom det som dystergök. Under sommaren och hösten har jag funnit sinnesfrid. Jag har styrt upp mig. Vissa saker har inte gått som jag önskat här i livet men å andra sidan är det också mycket som gått bra. Så hur gör jag nu då? Behöver jag månne en inspirerande lärare? Eller uppfinner jag det fortsatta livet ensam?

Sinnesfrid, var det ja. Jag tappade den i oktober 2017. Det är i dagarna ganska exakt fem år sedan. Sedan dess har jag förgäves sökt den. En strategi har varit att ha balans i sömn, kost och motion. En annan att baka bröd och odla pelargoner. Ytterligare en att utveckla mina sätt att uttrycka mig. Undvika onödiga konflikter. Ducka lite i undervegetationens svalkande skugga. Och, förstås, bli kär, älska igen och på olika sätt uttrycka det. Men viktigast: acceptera mitt liv och läge som det faktiskt numera är – och laga därefter.

Usch, vilka vägar jag varit ute och snurrat på sedan oktober 2017. Elias och Barnes, Hattie och Piaget, ständigt kämpar de om herraväldet över min själ. Karaktärerna Elias och Barnes står i filmen Plutonen för olika synsätt på kriget i Vietnam. Elias har tappat tron på krigets rättfärdighet och känner att USA är på väg att förlora. Barnes anser att ändamålen helgar medlen, att segern måste uppnås oavsett pris. De olika synsätten delar gruppen och soldaterna i plutonen börjar frukta varandra lika mycket som fienden.

Jean Piaget är en av de forskare som haft störst påverkan på den moderna pedagogiken. Det är inte helt enkelt att förklara men lite övergripande kanske man kan säga att hans teorier innebär att kunskap uppkommer genom att eleven/barnet själv ska upptäcka eller konstruera den. En annan inflytelserik forskare på området är John Hattie som istället menar att det avgörande för individens kunskapsutveckling är vad läraren gör. Hen måste bedriva tydlig undervisning och synligt lärande. Eleverna behöver förvisso kunskapsmål och återkoppling, samt mötas av höga förväntningar, men i det stora hela är det läraren som är avgörande. Någon att ta rygg på.

Hur kan döden vara så bottenlöst förtvivlad för den som redan visste att, och när, den skulle komma? Ja, säg det den som kan. Sorg kommer, som alla starka känslor, med ett helt följe av förnimmelser. Men håll ut, bäste potentiella läsare, för detta handlar inte om Malin. Hursomhelst. Strax efter begravningen, och efter att min decimerade familj flyttat till ny adress, gjorde jag något som så här i efterhand framstår som lite märkligt. Midsommar stod för dörren och jag mäktade inte med att fira den som vi brukat samtidigt som jag inte ville beröva flickorna det. Så jag skickade dem till morföräldrarna och åkte själv till en riktigt gammal god vän från förr och firade midsommar i Stockholms skärgård. Dagarna efter besökte jag släkt, bodde på hotell Diplomat, tog en springrunda på Djurgården, åt råbiff på Operakällarens bakficka, shoppade på NK och gick på operan.

Varför var det så märkligt, kan man undra. Jo, det är inte lätt att som medelålders plötsligt tvingas att på nytt uppfinna sin livskunskap. Det blev svårt att manövrera i livet. Jag försökte ju, då, midsommaren 2019. Jag gjorde allt som jag alltid brukat göra när jag besöker Stockholm. Kända hjulspår som jag tog för att jag inte kände till något annat. Men det var inte en framkomlig väg. Jag ser alltså beteendet som märkligt. Inget ont om Daniel (min gamle vän), midsommaren i Stockholm var trevlig, men jag borde firat med mina döttrar. Midsommar är en tid att älska, hänryckningens tid, och den bör firas (i Dalarna) tillsammans med viktiga människor.

Hattie och Elias faller mig mer på läppen än alternativen. Jag vill gärna tro det, iallafall. Inte för att jag tror att jag håller på att förlora kriget, det har jag redan gjort, men det gäller moraliska överväganden. Man går ju genom livet full av sin självtillräcklighet och tror sig klara allt. Så händer det ofattbara och man ser, efter ett tag, hur mycket man både behöver och saknar. Visst finns den akuta hjälpen där men det är först senare man riskerar att gå vilse i den vietnamesiska regnskogen. För att hitta ut behöver man en förebild, en vän, någon som leder, hjälper och följer. Och ibland: älskar. Någon att ta rygg på.

Jag använder både Oliver Stones film från 1986 och de pedagogiska forskarna som metaforer för livets metoder och utmaningar. Låt mig istället avsluta högst konkret. När det kommer till en relation går det inte med vilken dussinlirare som helst. Nej, då vill man, iallafall jag, ha någon att inspireras av, en game changer, en bästa vän, någon att upptäcka resten av livet och världen med. Har man en gång upplevt det kan man inte nöja sig med mindre. I (hittills) avsaknad därav får jag framleva mina dagar genom att försöka vara en så inspirerande lärare jag kan. Motionera, vistas i fjällen och resa till Rom (Pantheon är magnifik också upplevd i ensamhet). Kanske borde jag förresten se Plutonen igen – jag har den ju både på VHS och DVD.

Ständigt kämpar alltså Piaget, Hattie, Barnes och Elias om herraväldet över min själ. Men man får inte ta den kampen som ursäkt för att undandra sig ansvar. Man vet inom sig vad man vill, hur det känns. Och jag har länge varit något av en person jag inte vill vara.

Jag inser att jag kanske aldrig kommer att finna kärleken igen. Den insikten utgör den verkliga kampen. Kanske kan det sista som sägs i Plutonen också få avsluta min text. Det är ett vackert citat tillämpbart på mitt liv som det sett ut från 2017 fram till alldeles nyss.

I think now, looking back, we did not fight the enemy, we fought ourselves, and the enemy was in us. The war is over for me now, but it will always be there, the rest of my days…But be that as it may, those who did make it have an obligation to build again. To teach to others what we know, and to try with what’s left of our lives to find a goodness and a meaning to this life.

Det tog fem år. Men jag kan faktiskt i detta nu säga att jag äntligen uppnått sinnesfrid. Poletten nådde slutligen botten. Bli kär, älska igen, det är grejen. Tills så sker väntar jag väl i hörnet vid Seven Eleven. För kärlek är helt livsnödvändigt. Det, om något, har jag lärt mig här i livet.

Relaterade blogginlägg

Kontaktannons från helvetet

Musik (samlat från filmens soundtrack):

Barber: adagio for strings

Sledge: when a man loves a woman

Källor:

Wikforss: alternativa fakta

filmtipset.se

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor

kejsarbrev

16 oktober, 202216 oktober, 2022av adolphson

Skepp ohoj!

Ave Caesar!

Land i sikte!

Hur ska man, som varandes ett stycke drivved på livets ocean, manövrera?

Med termen kejsarbrev avses en officiell skrivelse, ett oomkullrunkeligt (älskar det ordet!) direktiv, ett påbud som inte tål några motsägelser. I vår moderna tid är ett synonym partipiska.

Begränsa dig till nuet, säger den romerske kejsaren Marcus Aurelius.

Ibland, när missmodet drabbar, tänker jag att vi allt är bra enkelspåriga vi människor. Påfallande ofta tycks vi vara någon form av sittande ankor pickande efter smulor medan de smarta, de utstuderade, de med agendor, kammar hem det stora spelet.

Alla är ett geni, säger Albert Einstein.

Vi är så otroligt uppkopplade. Villigt ger vi via surfvanor, smarta telefoner, tv-apparater, luftvärmepumpar (som jag själv just köpt), dammsugare med otroligt mycket mera, bort vår integritet (personliga data) mot gratis e-post, rabattsystem och konton på sociala medier. Vi säljer oss själva, vår integritet, för blingbling. Betänk alla mikrofoner och kameror våra smarta prylar har. Betänk all data de kan samla in och lägga i (exempelvis det kinesiska) molnet. Jämförelsen med när conquistadorerna köpte gruvor i Argentina eller Manhattan för några pärlor och sprit, är intressant.

I solens följe lämnade vi den gamla världen, säger Columbus.

Strax innan pandemin drabbade världen med full kraft gick jag till Claes Ohlson för att inhandla 150 par engånghandskar av plast. Jag har kvar 148 av dem. Se där en rationell förberedelse av en pandemi.

Ge aldrig upp – ge aldrig, aldrig, aldrig, aldrig upp, oavsett om det gäller små eller stora, mer eller mindre betydelsefulla saker, säger Churchill.

Runt om i länet, och landet, skapas så kallade storkoalitioner, uppgörelser mellan främst moderater och socialdemokrater. Inget ont i det – man får samarbeta, eller låta bli att samarbeta, med vem man vill. Jag ser emellertid ett nytt politiskt landskap växa fram. En socialdemokrati och en höger med gemensam agenda: att marginalisera de liberala mittenpartierna C och L. Det blir ju lite lättare för dem på det viset. Högern och S behöver på detta sätt enbart förhålla sig till var sin bråkig ytterkant: V och SD. Planen är utan tvekan att försvaga den liberala mitten inför valet 2026. Smart tänkt. Jag har inget belägg för att det utgått något kejsarbrev från högerpartiernas eller socialdemokraternas ledningar om detta men anser att trenden är tydlig.

Sista fullmäktige i den döende mandatperioden släpar sig lite småtrevligt mot sitt slut. Sossar och moderater gosar. Jag blir så förvirrad, är jag opposition eller majoritet? Gamla allianser har hittat nya vägar. Glöm inte att den bak du sparkar på idag sitter ihop med den rygg du dunkar i morgon.

Det är till mitten politiken går när den ska dö, sa någon jag glömt namnet på i en mycket intressant artikel nyligen.

Den gamla mandatperioden lägger sig sålunda till vila, saknad av ingen och älskad av få. Det känns som om jag blivit något av pånyttfödd, som om jag just fått mitt liv tillbaka. Begåvad med erfarenheter tittar jag framåt, både inom politiken och den fria tiden.

Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar, säger Tranströmer i sin fantastiska diktsamling Sorgegondolen. Ska man läsa en diktsamling i sitt liv rekommenderar jag, av hela mitt hjärta, den.

Jag kan inte göra mig fri från misstanken att vi i oförstånd återkommande säljer Manhattan för lite blingbling och sprit. Å andra sidan, vem vill äga Manhattan? Det finns, som jag brukar säga, två sorters människor i världen – de som vill och de som inte vill äga Manhattan. Jag tror vägen till sinnesfrid tar en omväg runt mitt metaforiska Manhattan. Livet är som en burk man en gång fick på fars dag fylld med kärleksfulla små meddelanden om ens personlighet. En burk som man öppnar då och då för att må lite bättre.

Mitt inre kejsarbrev slår fast att jag de senaste åren stundtals varit ur kurs under den seglats som normalt sett benämnes livet. Jag har visserligen inte sjunkit, ibland utsatt mig för plågsam stiltje, ibland seglat åt helt fel håll, men stundtals varit rejält ur kurs. Nu beordrar min inre kejsare mig att åter sätta segel.

Ave Caesar!

Skepp ohoj!

Land i sikte! Och inte tusan är det Manhattan.

Relaterade blogginlägg:

Founding fathers

Musik:

Brundin: Clownen

Mascagni: Cavalleria rusticana, O, lola blanche fleur

Källor:

Förekommande länkar i texten

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia