Författare: adolphson

Historia, Skola

Gymnasium och bortom

av adolphson

När jag studerade i Frankrike upptäckte jag att ordet Lycée ofta förekom istället för att beteckna Gymnasium. Sedan dess har jag ibland funderat över vad det är för skillnad på de olika orden för skolor och lärosäten.

Lärosäte, förresten. Varför förknippas med slutmuskel istället för hjärna?

—

Jag jobbar sedan 1998 (minus ett år i Uddevalla) på Falu gymnasium. Ordet gymnasium kommer av grekiskans gymnos, vilket betyder ”naken”; (jämför med gymnastik – gymnastikklubben i Falun heter förövrigt just Gymnos), och var i antikens Grekland en institution för kroppslig träning. I vissa språk används ordet fortfarande i denna betydelse.

För det första var gymnastik i den antika världen liktydigt med idrott (möjligen med tillägget friidrott om vi ska översätta området till en nutida mening) och för det andra utförde männen (alltid män) dylika aktiviteter nakna.

Inom flera språk avser gymnasium idag en institution för universitetsförberedande studier och följer efter avslutad grundskola. I Finland, Frankrike och säkert på andra håll kallas en del gymnasier för lyceum (av lukio, lukea) vilket rätt och slätt betyder läsa. 

Det har även funnits svenska exempel, bland annat Stockholms lyceum (1839-1975). I Sverige ersattes gymnasierna 1970 genom den nya gymnasieförordningen och den korrekta benämningen är sedan dess Gymnasieskola (Lgy 70 – jag tror det var då också sifferbetygen infördes och den gamla gymnasieexamen avskaffades) men ordet gymnasium används ännu idag i vardagligt tal om gymnasieskola.

På grekiska heter det Lykeion och på latin lyceum eller lycium). Ursprungligen var detta ett gymnasium – och mer exakt en offentlig lokal avsedd för nakna kroppsövningar – i antikens Aten.

På denna plats inrättade Aristoteles en ny filosofisk skola efter Platons död då Aristoteles inte gillade den nya inriktning som Akademin (Platons skola – se nedan) tog. Lykeion inriktade sig mer på empirisk naturvetenskap till skillnad mot Akademins idealism, matematik och spekulation.

(Ämnena som diskuterades säger kanske inte oss så mycket idag eftersom de för det antika samhället innebar andra saker än för en nutida människa. Allt handlade egentligen om filosofi – eller, då som nu, om skolpolitik.)

—

Akademi kommer från grekiskans akademeia och är en vanligt förekommande benämning på alla möjliga företeelser som på ett eller annat sätt gör anspråk på kunskapsförmedling. Men i utbildningssammanhang generellt är det ett begrepp som på olika sätt kan syfta på högre, eftergymnasial, utbildning.

Det kan antingen vara beteckningen på ett universitet eller en specialiserad (inte vilken allmän mainstream-högskola som helst alltså) högskola, eller endast vara en del av den.

 Akademeia var ursprungligen namnet på en olivlund nära det klassiska Aten. En park, helt enkelt. Den användes för idrott och tillbedjan av gudinnan Athena. Platsen sades ha tillhört heroen Akademos – en legendarisk hjälte i grekisk mytologi.
Lunden grundades av en viss Hipparchos och snart hade platsen blivit en anlagd park. Tydligen en så pass trevlig park att självaste Platon, som bodde i närheten, från någon gång på 380-talet f.Kr. varje dag brukade föreläsa i filosofi för sina elever på platsen.
Hans skola kallades som en följd av detta den akademiska eller Akademien. Benämningen akademi levde vidare in i lärda romerska kretsar och fick sin allmänna betydelse för högskola och sedermera även såsom ett vittert, lärt eller konstfrämjande samfund.

—

Här har vi alltså grunden till de olika orden Lyceum (gymnasium) och Academia. Varför latiniserades inte akademia, undrar jag.

Dessutom finns här en intressant skillnad mellan gymnasium och högre utbildning som verkar ha sin grund i Platons respektive Aristoteles filosofiska läror. Här vet kanske någon filosof besked?

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia

Gilgamesheposet

av adolphson

Gilgamesheposet är en gammal historia, en del påstår att det är världens äldsta bevarade berättelse, om en kung,  Gilgamesh av Uruk i Mesopotamien, som skrevs omkring 2100 f.Kr. – 2000 f.Kr.

Gilgamesh var alltså kung i Uruk, en stad i Sumer och senare Babylonien. Staden låg vid floden Eufrat i dagens Irak. Inte så långt i från en av världens stora oroshärdar just nu.

Jag tycker, som den lite blåögde romantiker jag är, att världens ledare kunde läsa eposet och sedan ha en bokcirkel tillsammans. Och i den andan senare sammanträda om fred. Så, världens alla ledare, vad lär ni er av berättelsen? Vilken sensmoral ser ni?

Lämna in era svar snarast och notera vänligen att detta är ett grupparbete. Grupparbeten är bra grejer.

—

Här följer eposet i sammandrag.

Gilgameshs mor var en odödlig gudinna medan hans far var en vanlig människa. Det gjorde att Gilgamesh till två tredjedelar var gud och en tredjedel människa. I början av berättelsen var Gilgamesh en elak och orättvis kung som förtryckte sitt folk.

Folket i Uruk bad till gudarna om hjälp. Gudarna lyssnade på människornas böner och gudinnan Aruru skapade ursprungsmänniskan Enkidu. När Enkidu kom till Uruk blockerade han Gilgameshs väg. Gilgamesh och Enkidu slogs med varandra på stadens gator.

Men till slut avbröt Gilgamesh kampen när han insåg att han mött en jämlike. De kramade om varandra och blev bästa vänner. Gilgamesh beslöt att de skulle ge sig ut på äventyr. Tillsammans lyckades de döda monstret Humbaba.

När de två vännerna kom tillbaka till Uruk dök gudinnan Ishtar upp. Hon krävde att Gilgamesh skulle gifta sig med henne. Gilgamesh avvisade frieriet. Ishtar blev då rasande och flög upp till himlen där hon hämtade den stora Himmelstjuren Gugalanna. Den gick till attack och dödade hundratals människor i staden.

Gilgamesh och Enkidu lyckades döda tjuren efter en lång och hård kamp. Gudarna blev då mycket upprörda över att de dödat både Humbaba och Himmelstjuren. Efter en viss debatt bestämde de att Enkidu skulle dö. Han insjuknade och dog.

Gilgamesh blev utom sig av sorg. Han klädde sig i lejonskinn och gav sig ut i vildmarken. Där började han fundera över sitt eget öde. Han insåg att även han skulle dö en dag. Han bestämde sig då för att försöka leta upp Utnapishtim som räddat sig från den stora Floden genom att bygga en ark.

Efter Floden hade gudarna gett honom evigt liv som tack för han räddat mänskligheten. Gudarna hade nämligen ångrat att de sänt den stora Floden. Gilgamesh reste över alla hav till världens ände i sökandet efter Utnapishtim. Efter många äventyr lyckades Gilgamesh finna Utnapishtim.

Denne sade att döden var oundviklig för alla människor och därför även för Gilgamesh. För Gilgamesh berättade han om den stora Floden och hur han räddat sig genom att bygga den stora arken. Trots att Utnapishtim sagt att det var omöjligt att uppnå odödlighet sade han till Gilgamesh att om han verkligen ville få evigt liv skulle han först hålla sig vaken i sex dagar och sju nätter.

Den trötte Gilgamesh somnade dock och sov i sex dagar och sju nätter. Utnapishtim lät Gilgamesh sedan genomgå en mystisk reningsritual och han gavs sedan en magisk dräkt.

När Gilgamesh klivit på båten för att färdas hem ropade Utnapishtim på Gilgamesh och bad honom återvända. Utnapishtim berättade då en av gudarnas hemligheter att det fanns ytterligare ett sätt att uppnå odödlighet. På botten av den kosmiska oceanen Apsu växte Livets växt.

Om Gilgamesh kunde fånga den och äta upp den skulle han få evigt liv. Gilgamesh lyckades finna Apsu och på dess botten fångade han Livets växt. Han åt dock inte upp den direkt utan bestämde sig för att en åldring i Uruk skulle få äta en liten bit av den först innan han själv åt växten.

På vägen hem till Uruk tog Gilgamesh sig ett svalkade bad. En orm kom ringlande, fann växten och fick evigt liv. Gilgamesh blev förfärad och började gråta. Men han fortsatte hem och när han till slut såg sin hemstad Uruk kände han åter glädje. Han hade mognat under sina äventyr och försonats med sitt öde.

—

I eposets prolog summeras vad Gilgamesh uppnådde i sitt liv. Det står att han ”fick fulländad kunskap om allt som finns”, att han ”skådade hemligheten” och ”uppenbara det dolda”.

Fundera i er uppgift över vad det var för en hemlighet Gilgamesh såg och hur han kunde få kunskap om allt som finns? Om detta står det inget om i eposet. Men det finns dolda ledtrådar i det som den uppmärksamme läsaren kan upptäcka om denne noggrant studerar texten och dess symbolik.

Detta, alla ni världens ledare, är en mycket bättre sysselsättning för er än att kriga och förstöra. Lämna världen i fred ett tag medan ni tillsammans diskuterar Gilgamesheposets inneboende väsen.

Historia, Personligt, Skola

Mellon

av adolphson1 kommentar till Mellon

Ibland arbetar jag med historiska murar som tema i mina kurser. Men så slog det mig att jag måste tänka lite mer positivt varför jag har varierat mig med ett nytt tema: portar.

—

När den antika grekiska kulturen spreds lämnade den efter sig spår som är tydliga ännu idag. Noga räknat är det faktiskt i mångt och mycket den mykenska kulturen (omkring 1500-1050 f.Kr) vi avser när vi pratar i termer som den antika grekiska kulturen.

Det var kulturen från fastlandet, den mykenska, som blev den dominerande maktsfären och kulturen när den minoiska kulturen från Kreta under oklara omständigheter försvann.

Kulturen spreds hur som helst, Mykene etablerade handelkontakter och Alexander krigade, långt utanför Greklands gränser. Ett känt exempel är den magnifika Lejonporten. Porten är stor: bara överstenen är drygt 4 meter lång, 2 meter bred och 1 meter hög.

De mykenska kungarna snodde motiv från den mesopotamiska kulturen. Det är det vi menar med hellenism: en eurasisk blandkultur. Den europeiska kulturens vagga är ett pussel av allehanda särdrag och kulturyttringar – ett faktum som rasister och protektionister ofta glömmer bort.

Ett exempel är på ett sådant bidrag är alltså Lejonporten där två lejon och en kolonn är avbildad ovanför porten. Såvitt jag förstår är detta en entré till en grav (man säger ju sällan ”utgång” i gravsammanhang)

En port mellan liv och död är ett vanligt tema i den mänskliga historien och litteraturhistorien. Portar och portaler som han förflytta någon mellan saga och verklighet, i tid och rum och mellan liv och död.

—

En annan känd port är Ishtarporten – entrén till den forntida storstaden Babylon. Porten, en av åtta ingångar till staden, och paradgatan som utgick från den vidare in i centrum byggdes av kung Nebukadnessar II (605–562 f. Kr.).

Kanske är det den som inspirerade till den mykenska varianten?

Ishtarporten låg i början av en muromgärdad processionsväg, boulevard skulle väl vi säga i dag, som var mellan 20 och 24 meter bred och med en längd på omkring 250 meter. Den var luxuöst utformad av sten och tegel och användes vid viktiga högtider som de vårliga nyårsfestligheterna.

Ishtarportens väggar var utsmyckade med bilder av lejon, tjurar och drakar vilka symboliserade Babylons gudar. Lejonen är symboler för gudinnan Ishtar, himlens härskarinna, kärlekens gudinna och krigsmaktens beskyddarinna.

Den ormliknande draken framställer Marduk (också kallad Bel) stadens och fruktbarhetens gud som skänkte evigt liv. De vilda tjurarna symboliserar väderguden Adad. Totalt 575 djur täckte utsidan av Ishtarporten och ytterligare 120 vita och gula lejon täckte murarna längs processionsvägen fram till porten.

Babylon var Babyloniens huvudstad och låg vid Eufrat i dagens Irak. Ett av forntidens mäktigaste riken ville med sin paradgata och entré manifestera sin storhet. Så som olika tider och samhällen alltid gjort.

Den forntida besökaren skulle bli imponerad och slagen av vördnad. Eleverna brukar i uppgiften få leta likheter med arkitekturen i vissa av dagens huvudstäder som Washington, Oslo, Paris med flera.

Jag blir, när jag ser bilder och modeller, sugen på att få promenera in genom Shtarporten. Men som vanligt är jag hänvisad till den historiska kulissen.

Porten och processionsvägen har rekonstruerats av de originalstenar som återfanns vid utgrävningarna 1899–1914. Hela rasket, inklusive fundamentet till porten, har transporterats till Berlin där det idag kan beskådas.

Även denna sak brukar ingå i uppgiften: varför finns den den i Berlin? Vem äger egentligen forntida lämningar? Vilken nationalitet ska vi tillskriva Ötzi och Lucy? Kan man annektera månen på samma sätt som Conquistadorerna Amerika?

—

Så har vi till sist min egen lilla port. Det är inget märkvärdigt, egentligen. Det är porten som leder in till ett klassrum på Haraldsbogymnasiet som på den tiden hette H1C. Entrén till en lärargärning. Sällan har jag varit så nervös som när jag första gången klev in genom den.

Det var i augusti 1998 och jag skulle möta min första klass. Jag var tveksam – var detta verkligen något för mig? Jag minns nästan alla eleverna från denna min första klass trots att de i år hunnit fylla 35 år.

Ibland har jag övervägt att backa ut genom dörren igen men det är alltid något som håller mig kvar därinne i klassrummet. De få tillfällen jag har att maxa min Linkedin eller leta platsannonser slutar ofta med att jag istället chattar med elever, rättar prov och uppgifter eller tänker ut nya lektionsupplägg.

Eller bloggar om mitt yrke.

Jag kan inte riktigt säga vad det beror på men nästan alltid hittar jag något positivt med jobbet. Ännu är porten alltså relativt tillsluten bakom mig även om jag ibland kastar en snabb blick bakåt.

Det kanske helt enkelt förhåller sig på det viset att jag en gång för alla klivit in i min yrkesmässiga arkad varifrån jag helt enkelt inte vill återvända. Men… jag skulle ju aldrig bli som far – en som öppnade dörren till sin arbetsplats 1963 och klev ut 1999 och varligt stängde den efter sig.

Vad heter ”vän” på alviska, nu igen? ”Mellon”

—

Och jag måste ju berätta. Jag har under hösten haft en internationell lärarstudent hos mig. Jag väljer att lyfta fram en slumpvis utvald del av hens utvärdering:

The young teacher Fredrik Adolphson has admitted me in the institute with a big smile and a perfect english.

Härmed berättas upplysningsvis att jag passerat den 46:e födelsedagen. Det är nästan synd att jag inte får sätta betyg på dem.

Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Skola

superanvändare

av adolphson

När jag känner mig lite oinspirerad eller inte är helt välplanerad (jo, det händer, även solen har fläckar) gäller det att låta fantasin flöda. Då kan jag exempelvis ikläda mig en lagerkrans, enligt bild nedan, sätta mig bakom katetern, förlåt, katedern (hej, gubbhumor!) och invänta tystnad, varefter jag ger eleverna följande uppgift: Koppla ihop mig med ishockey, Shakespeare, och Refaat El-Sayed. Någon utanför skolans värld som kan knäcka den nöten?

Uppgiften går ut på att illustrera poängen med association. För att kunna åstadkomma ett bra svar måste eleven dels känna till att den gode Refaat blev årets svensk 1985 men också att hela hans framgång som företagsledare föll ihop när det visade sig att doktorshatten var falsk. Lagerträdets väldoftande blad har prisats i årtusenden som något mer än bara en krydda. Dess namn, nobilis = förnäm eller ädel, antyder något om det. Redan under antiken gavs det ut lärdoms- och segerkransar av lager vilket än idag används vid högtidliga ceremonier. Årligen får nya doktorer vid svenska universitet en hatt och/eller lagerkrans vid promotionen. Jag har inte disputerat och prålar således framför eleverna iförd lånta fjädrar. Precis som Refaat, alltså. Vad händer med mitt förtroende? Annars tänkte jag med mitt exempel på Puck i Shakespeares En midsommarnatts dröm som emellanåt illustreras iklädd (inte endast detta, nej där gick måhända gränsen även för Shakespeare) lagerkrans. Och en puck har man i hockey, ju. Eller kanske inte Djurgården så mycket när de möter Leksand… Jag är medveten om att det vilar en obehaglig air av göteborgsvits över hela grejen – men ändå. Nöden har ingen lag.

En annan uppgift innebär är att problematisera begreppet gräns. Hur många gränser passerade exempelvis Columbus? Måhända en mental. Definitivt en naturlig i form av en ocean men kanske inte så många nationalstaters gränser, iallafall inte efter att han lämnat Barcelona och stävat västerut. Vad tyckte indianerna om att ett sydamerikanskt land döptes efter sjöfararen? Antagligen inte så mycket eftersom beslutet bokstavligt talat togs över deras huvuden. Men att kalla ursprungsbefolkningarna i i Syd- Latin- och Nordamerika för ”indianer”, det måste ju handla om tusentals grupperingar, ja, det har eleverna inga problem med att problematisera.

För att återgå till Göteborgsvitsen: Frölunda Indians – vad är problemet?

Vad annars nytt? Tja, vi har i kommunen fått en Superanvändare i Medvind. Det låter som en modern kommunal Columbus, gör det inte? På riktigt. Drygt att konkurrera på lika villkor med en sådan, tänker jag i det jag stretar på i snålblåsten.

Hur det var med hygienen ombord på båtarna som tillbringade månader och år på böljan den blå kan man ju möjligen spekulera i. Någonstans har jag läst att kineserna var så störda av européernas dåliga hygien att de lät bygga en hel ö för dem att vara på. Dit skickade man en delegation från fastlandet att göra upp affärerna. Sorry – du drog kortaste stickan – åk ut till lortgrisarna nu. Men glöm inte rökelsen!

Men jag gillar när folkhumorn slår till. Som nyligen när jag skulle handla bomullsrondeller på ICA. Hyllan ligger i direkt anslutning till avdelningen för intimhygien. Där uppstod något av en scen när en man stötte till en dam, av misstag får man förmoda, och skulle i sin ursäkt skämta till det lite. Ja, här var det inte så intimt sa mannen glatt. Damen synade honom uppifrån och ner och replikerade: Nej, och inte så hygient heller.  Dam VS man 1-0. Sen gick jag till kryddhyllan och köpte fel sorts krydda av märket Santa Maria varvid denna bloggpost får anses ihopvävd enär Columbus hela sitt liv var övertygad om att på sina resor nått den indiska östkusten samt att Santa Maria var namnet på hans båt.

Kryddor är ju det vi söker. Som metafor eller högst påtagligt. Och om det kan man tycka olika. Ialla fulla fall, för att citera den utmärkte cigarr-Bengtsson (så har vi fått med tobaken också vilken väl härstammar från Nya Världen) som jag tillbringade några timmar med i helgen, närmare en lagerkrans än Lagercrantz respektive en tappad lagerbladspåse i köttfärssåsen lär jag aldrig komma. Lika gott det, kanske.

(Nu måste jag verkligen skärpa mig).

Källor:

Nu tar jag, för omväxlings skull, en genomsnittlig elevs källförteckning:

Egna kunskaper

Internet

Mimers brunn

Flashback

Wikipedia

Foto, Resor

bild 23 – röda drottningen

av adolphson1 kommentar till bild 23 – röda drottningen

Röda drottningen är den elaka härskarinnan i Underlandet i berättelsen om Alice. Röda drottningen är också en evolutionär teori som går ut på att allt som inte håller samma takt som omgivningen utkonkurreras. Teorin säger att det naturliga urvalet innebär kontinuerlig förändring eftersom varje art ständigt måste utvecklas minst i samma takt som sina konkurrenter för att överleva. Förr eller senare blir detta omöjligt och arten dör ut. Det finns alltså ett tak.

Teorin förklarar hur arter konstant utvecklas beroende på andra omgivande arters utveckling och att detta är nödvändigt för artens överlevnad. Ett jagat djur blir snabbare för att komma undan rovdjuren vilket innebär att rovdjuren måste bli snabbare också, för att hinna ifatt. Detta är dock inte nödvändigtvis någonting bra. Träd kan bli högre för att få mer solljus vilket betyder att andra träd måste svara med att också bli högre. Resultatet blir att träden slösar onödigt med resurser för att inte konkurreras ut.

Går Röda drottningen-teorin att tillämpa på samhället? Lite som Michelle Obama When they go low we go high?

Ja, en kommunist eller nazist kan måhända lätt köpa resonemanget men det är inte riktigt så jag tänker. Nej, jag tänker så här: om analysen stämmer att en missnöjd, kanske rädd, konservativ, grupp reagerar mot olika saker i samhället genom Brexit, Trump och SD samt att detta, sett ur den andra delens av samhället synvinkel, inte är något bra så uppkommer frågan: vad gör vi åt det? Vad krävs för att SD inte ska växa mer eller att fler nationalistiska, protektionistiska icke-liberala grupperingar växer runt om i världen? Ja, det är väl det som är 10 000 kronors-frågan.

Jag tror för min del inte svaret är total valfrihet i alla lägen. Jag tror att vi måste sätta upp vissa ramar i samhället. Träden kan inte ohämmat fortsätta växa mot solen på andras bekostnad – en bred fauna är bra. Där känner jag mig trygg i min identitet som socialliberal. Däremot ligger det mycket i Michelle Obamas synsätt. När demokratins värdegrund är hotad sänker vi oss inte till våra motståndares nivå, nej, vi höjer oss. Vi anpassar oss inte till rovdjuren och försöker springa ifrån, ikapp och förbi dem. Nej, vi promenerar åt ett annat håll. Vi fortsätter värna jämställdhet, människors särart, individuella möjligheter och mänskliga rättigheter. Vi lyfter fram en pluralistisk värld – baserad på maktdelning och som värderar principer baserade på forskning och erfarenheter – som vi ställer mot lösrykta påståenden, vandringssägner, fördomar och konspirationsteorier.

För vad är egentligen alternativet?

Bilderna är från min resa till Kenya i november 2009. Av olika anledningar var jag under några timmar ensam i Mombasa en fredagskväll. Det var mycket människor i rörelse. Böneutroparna kallade till fredagsbön. Jag var en bland en faslig massa människor av skiftande ursprung – där fanns såklart kenyaner av olika stamtillhörighet, araber, där fanns indier men inga vita. Där fanns män i kostym, familjer i traditionell klädsel allehanda människor i klungor av ivrigt konverserande människor som alla skyndade på sina steg i riktning mot moskéerna. Det var jag som var främlingen, det var jag som inte riktigt passade in.

Jag kände mig nog lite rädd. Tänk om någon skulle ge sig på mig? Kanske förstärktes känslan av obehag av den tilltagande skymningen. Mörkret faller fort vid ekvatorn. Affärerna började stänga och det började bli folktomt på gatorna. Jag irrade planlöst omkring, var tusan tog Martin vägen? Jag blev ståendes på en bakgata, ensam, en fredagskväll i Mombasa. Plötsligt snuddade något vid min arm. Jag reagerade med den överspändhet som är utmärkande för någon med lite för hög puls. Bredvid mig stod en kvinna i niqab (för övrigt den enda människa iklädd det plagget jag någonsin pratat med). ”Excuse me sir, bur are you lost?” undrade hon vänligt. Jag frågade lite veligt efter senaste mentala checkpoint. Hon pekade ut vägen och önskade mig en trevlig Yawm al-Jum’a. Kvar stod jag, rätt paff och lite typiskt svenskt generad, och förövrigt ända till dags dato förvånad att jag faktiskt tog fram kameran och fotograferande henne i det hon lämnade mig. Varför gjorde jag det?

Sedan dök äntligen Martin upp och vi gick och köpte afrikanska träskulpturer. Det är skönt att träffa en landsman nu och då och tjattra lite på sitt eget språk. Eller hur, Jimmie? Någon dag senare lämnade vi vårt pool-landskap för Indiska oceanen. Jag ville bada i den innan jag återvände till Sverige. Det var förvisso glest med turister men däremot gott om verklighetens folk. Eller wherever particular people congregate, för att citera en känd tobaksreklam. Även jag av solen blev röd i skinnet som den rödaste drottning var det ett minnesvärt dopp.

Till sist gick månen ner. Men… vad var det för fel på månen?! Uppochner, typ? Kanske, filosoferade jag innan ögonlocken föll ihop, är det sådant här de stör sig på. Ty detta utspelade sig på den tiden SD ville komma in i riksdagen.

Film och TV, Historia, Politik, Resor, Spännande människor

Thorbjörn

av adolphson

I sensomras besökte jag Härnösand för första gången i mitt liv. Som av en slump var det samma helg som Thorbjörn Fälldin begravdes. Jag besökte givetvis inte begravningen, nej, min anledning till besöket var både mer illustert och glatt än en begarvning.

Samtidigt kändes det som en sorts cirkel slöts.

—

Thorbjörn var den politiske ledaren i hemmet under uppväxten. Han var Sveriges statsminister 1976-78, 1979-82 och Centerns partiledare 1971-85.

Ett annat sätt att beskriva honom är som den förste statsministern i en borgerlig majoritetsregering i Sverige sedan demokratins genombrott. Han var den som gick i bräschen för ett alternativ till det som efter 44 år verkade som ett evigt socialdemokratiskt maktinnehav.

Jag tror förövrigt att Socialdemokraterna har världsrekord i regeringsinnehav i en demokratisk stat och att Tage Erlander den statminister som suttit längst – i världen.

Allt detta fick ett slut genom Thorbjörn. Med honom nådde Centern också sina främsta valframgångar någonsin med drygt 25% av väljarnas röster.

1970- och (halva) 1980-talen präglades av duellerna mellan Thorbjörn och Palme. Två folkrörelsers statsministerkandidater. Inga andra politiska ledare kom i närheten av dessa två.

Vem, ur det breda folklagret, minns idag Ahlmark, Ullsten, Boman, Hermansson eller Werner i någon större utsträckning?

Författaren Henrik Berggren har i sin biografi om Palme beskrivit hur denne underskattade Thorbjörn som utnyttjade detta och gjorde sig ännu sävligare än han redan var för att i debatterna stressa den rappe Palme. Thorbjörn var inte dum – tvärt om var han väldigt intelligent.

Och en fenomenal valspurtare. Särskilt minnesvärda är duellerna mellan Palme och Thorbjörn i Scandinavium 1976 (här hittar en intresserad den i sin helhet) och i Kalmar 1982 (här).

Thorbjörn vann båda och är den ende som besegrat Palme i val. I valet 1982 tog Palme dock revanch.

Två minnesvärda citat kan jag själv kan minnas. Ett i samband med ubåtskränkningen 1981 när Thorbjörn på en fråga från försvarsledningen kort och gott svarade håll gränsen (en sentida kommentar till den dramatiska händelsen hittas här)

Rätt tufft sagt i ett läge när en av världens två supermakter knackade på lilla Sveriges dörr.

Ett annat minnsvärt citat är det som föregik hans avgång som statsminister där han menade att ingen statsrådspost var så värdefull att den var värd att dagtinga med sitt samvete för.

Det slutande inte bra – han blev i praktiken avsatt (som partiledare, inte som statsminister). Satt han för länge? Tappade han kanske kontatkten med gräsrötterna och verkligheten ute i partiet? Insåg han inte att partiet, trots de exempellösa framgångarna, till slut ville ha förnyelse?

Jag vet inte.

Det jag däremot kan säga är att han 1985 inte fick förnyat mandat av valberedningen i valet av partiledare och slutade som partiledare och strax därefter som riksdagsledamot i bitterhet.

Det dröjde till slutet av hans levnad innan till slut han försonades med centerrörelsen.

En mer ingående analys över hans betydelse för Sverige i ett längre persspektiv vågar jag mig inte heller på. Han bildade regering under den stora oljekrisen och så vitt jag förstår fortsatte han i stora drag föra socialdemokratins politik men med vissa viktiga skillnader.

Det var främst i kärnkraftfrågan han stack ut och däri ligger enligt min uppfattning mycket av C:s gröna legitimitet idag.

Den största betydelsen var kanske symbolisk. För efter den historiska valsegern 1976 fick Sverige ett exempel i praktiken på att det faktiskt gick att ha en annan regering än en socialdemokratisk. Tanken på politisk mångfalld slog rot ordentligt.

Han var också tidig med att lyfta fram kvinnor i politiken, jag tänker främst på Karin Söder, vilket kan vara en av anledningarna till att Centern som enda parti (?) i Sverige har haft flera kvinnliga partiledare.

Närhetsprincipen och landsbygdsperspektiven var självklart också centrala ideologiska teman och är principer som överlevt in i dagens centerpartistiska politik.

—

Kanske är det en blandning av nostaligi, grön, landbygdsnära och liberal ideololgi som gör att jag tämligen omgående kände mig rätt hemma i Centerpartiet. Hur det än är med den saken minns jag honom som en hederlig politiker för vilken ett handslag och en principiell hållning betydde något.

Vila i frid, Thorbjörn.

 

 

—

Relaterade blogginlägg:

U 137

Astrid och Pomperipossa

Film och TV, Livsåskådning, Skola

Det 7:e inseglet 2

av adolphson

Jag har inte riktigt släppt temat Det sjunde inseglet.

Filmen berättar om en riddare på medeltiden som kommer hem efter flera års korståg ute i världen. Han möter sitt hemland härjat av pesten och börjar vackla i sin religiösa övertygelse: kan det verkligen finnas en gud när världen är så ond? Och om det finns någon gud – varför ingriper hen inte?

Frågor kring tro och tvivel är viktiga för alla oavsett om man är religiös eller inte. De stora livsfrågorna drabbar förr eller senare varje människa: varför finns vi? Var kommer vi ifrån? Hur började allt?

I Sverige fick filmen ett lite tveksamt mottagande efter premiären 1957 men utomlands blev man mer förtjust. Det sjunde inseglet innebar Bergmans slutgiltiga internationella genombrott efter priset han fick i Cannes 1956 för min personliga favorit Sommarnattens leende.

Det sjunde inseglet är en stark bidragande orsak till Bergmans berömmelse och denna berömmelse vilar på att han återkommande behandlat frågor som traditionellt hör till filosofins och religionens områden.

Det sjunde inseglet har förövrigt en speciell ställning I USA där någon har räknat ut att den fram till dags dato visats i genomsnitt tre gånger per dag på någon high school eller universitet.

Jag visar (eventuellt) film(en) i kursen Kulturhistoria.

Filmen har haft stort inflytande på filmkonsten vilket kan tyckas märkligt med tanke på att den var en lågbudgetfilm som producerades extremt billigt och snabbt även med dåtida mått mätt: den kostade omkring 700.000 kr och hade en inspelningstid på 35 dagar. Under sådana omständigheter gavs det inte tid för några omtagningar.

Man kan enligt Bergman själv se solreflexerna glimta till i fönstren på de nybyggda höghusen i Solna bakom den ”storskog” som egentligen bara bestod av en träddunge. Och tittar man extra noga så stämmer inte antalet karaktärer i den berömda slutbilden där huvudpersonerna dansar en ringdans i Dödens släptåg.

Detta lär berott på en snabbt påkommen bergmansk improvisation: plötsligt var himlen perfekt för tagning men då hade en del skådespelare redan hunnit åka hem varför några från inspelningsteamet som råkade vara kvar fick hoppa in.

Handlingen börjar på en strand på Sveriges sydkust någon gång på 1300-talet. Två män som sovit på den steniga stranden vaknar upp till gråmulen morgon. Det är riddaren Antonius Block och hans väpnare Jöns. De har nyligen anlänt från det heliga landet och får snart reda på att pesten härjar i hemlandet.

Döden, klassiskt gestaltad av Bengt Ekerot, kommer också till riddaren.

Riddaren lyckas förhandla sig till en respit: han utmanar Döden på schack. Så länge han lyckas hålla spelet igång får han leva. Den tid han har kvar använder riddaren till att försöka få svar på vissa frågor som han grubblar över: Guds vara eller inte vara, ondskans och lidandets roll i världen.

 

 

Filmen ifrågasätter existensen av en gud, eller, om nu gud finns, hens godhet. Riddaren nöjer sig inte med någon okritisk tro, som han själv säger: ”jag vill ha vetskap!”

Filmen är gjord för en tolkning på ett symboliskt plan.  Riddare Antonius Block är knappast en realistiskt skildrad medeltidsmänniska. I verkligheten skulle en sådan ha funnit sig i tillvarons jävlighet – tanken på en allsmäktig Gud kunde inte ifrågasättas.

Gud och djävulen var högst verkliga saker för medeltidsmänniskan.

Om en Antonius Block kommit på sig själv med att tvivla på Gud skulle han som en trovärdig medeltida människa inte ha klandrat Gud – utan sig själv. Med andra ord är han en modern person som hamnat i fel århundrade.

Kanske är det därför som det är tämligen lätt att identifiera sig med honom för oss som ser filmen idag. Det är därför jag tycker den kan vara intressant att se för en modern ung publik – det är inte det historiska sammanhanget som är det viktiga. Frågeställningen är istället denna:

Går det att dra en parallell till idag där unga människor radikaliseras och åker för att slåss för IS eller i religionens namn genomföra terrordåd? Och de som återvänder efter att krigat för IS hur kan man se på dem som Antonius Block?

Svårt kanske. Men problemet vi har idag är att så många tror sig funnit svaret, alltså med riddaren Antonius Blocks ord, funnit vetskap. Den vidare frågan är då vad hen gör med denna vetskap.

Det finns nämligen inte en allmän sanning och det är skolans viktigaste uppgift att förmedla detta.

Att tvivla eller känna sig utanför ett visst samhälle är inte särskilt svårt. Diskussionen blev bra. Och att hitta metaforer till digerdöden, alltså en inbillad eller verklig undergångskänsla, är inte heller så svårt i vår dystra värld. För Bergman var det kalla kriget och hotet om Bomben.

Ska vi avslutningsvis koppa ihop filmen med andra filmer? Kan Block i själva verket vara Jesus? Han räddar ju Nils Poppe med familj genom sitt eget offer. I så fall tänler jag på Matrix.

Annars, om vi ska säga något om döden,  så kanske romanen  Boktjuven kan nämnas som ju också är berättad ur Dödens perspektiv.

Kanske ska eleverna (eventuellt) få se Fanny och Alexander också som en sorts symbolisk början och slut på kursen illustrerat genom Bergmans första och sista filmer. Vem vet?

—

Relaterade blogginlägg:

Inspiration

Miljö, Skola

Tillfälligt avbrott

av adolphson
—
Som lärare, och i synnerhet som lärare på ett naturvetenskapligt program, jobbar jag mycket med klimatet på olika sätt. Med FN:s deklaration om de globala målen, exempelvis. Vi har att undervisa om denna ödesfråga, helt enkelt.
Så vitt jag förstår råder konsensus i forskarvärlden om klimatförändringarna.
Eller?
—
Jag har vid flera olika tillfällen stött på klimatskeptiker. Ofta rör det sig om bildade människor som har andra uppfattningar i klimatfrågan. Kort sammanfattat kan man säga att dessa kritiker anser att media är korrupt, ljuger, är en megafon åt vedertagen (felaktig) uppfattning.
De anser att det är omöjligt att anföra en annan uppfattning än den gängse.
Först reagerade jag reflexmässigt med tanken att likheten med Trumps världsbild är slående. Det enkla svaret vore därför att avfärda alla dylika argument som beklaglig idioti.
Kategoriska, onyanserade och illa underbyggda frontalangrepp på motståndare har ju visat sig vara det politiskt mest fruktbara förhållningssättet på sistone, vandrade mina dystra tankar vidare.
Sedan tänkte jag att, nej, inte hemfalla till denna nivå. Saken förtjänas att tas på allvar. För kanske är detta det verkliga klimathotet: att så många faktiskt förnekar dess existens. Och jag är ju lärare. Pedagog.
Jag har därför den senaste tiden lagt ner ansenlig tid på att läsa, fråga och undersöka. För jag kan inget om klimatfrågan egentligen – jag är ju humanist. Jag har väl stött på en och annan klimathistoriker, det är allt.
Ett annat skäl till mitt intresse är att en viktig anledning till att jag bytte politisk inriktning var miljöpolitiken.
—
Att bemöta en klimatskeptiker som ser världen som en sammansvärjning innebär att ta diskussionen till en lite långsammare, mer diffus och grå väg. En väg som kräver tålamod (på flera sätt), metodik och inte så lite retorik/pedagogik.
En början är att konstatera att vi faktiskt inte riktigt vet vart vi är på väg i frågan. Det finns betydande osäkerheter när man diskuterar klimat på längre sikt.
Därför är det viktigt att beskriva vilka parametrar som ingår i ekvationen samt erkänna insikten att för vissa av dem är vi ganska bra på att bedöma hur de påverkar klimatet och för andra mindre bra.
Källkritik på rätt avancerad nivå, alltså. En källkritik som kräver sakkunskap. Tyvärr är källkritik tråkigt och mindre vanligt förekommande på en lekmannanivå.
Vill man verkligen förstå hur arbetssättet går till kan man gå in på IPCCs hemsida och studera hur arbetet är uppbyggt med sekretariat, working groups, task force och technical support units.
Alltså vem som gör vad, hur många som är inblandade och hur människor hamnar på olika positioner inom IPCCs organisation.
Sedan kan man exempelvis plocka upp någon intressant eller relevant rapport från IPCC och studera hur den är konstruerad och vad den bygger på genom mängden peer-reviewed artiklar (peer review = sakkunnig granskning, att bedömningen görs av forskare som är kunniga inom det forskningsfält en ansökan gäller.
I Vetenskapsrådets användning av peer review är vetenskaplig kvalitet det främsta bedömningskriteriet) och hur många specialister som är inblandade. I slutändan vägs allt ihop till någon typ av bedömning och samsyn.
Det blir i mina ögon lite fånigt, på gränsen till rättshaveri, att döma ut samtliga inblandade i en sådan process som korrupta, lögnaktiga och okunniga.
Trots detta avancerade arbetssätt av olika av varandra oberoende forskare och institutioner är den gemensamma slutsatsen helt entydig: global uppvärmning är ett reellt hot som snarast måste hanteras om vi skall ha någon chans att hamna under nivån 2-graders global uppvärmning.
Men visst förekommer motstridiga tolkningar av data. Man är exempelvis oense om olika mindre delar och precis hur många grader olika scenarior ger – men det råder i princip fullständig enighet kring de stora dragen.
Den enighet man har förändras dock över tid bland annat beroende på att man hela tiden utvärderar sitt arbete och förfinar såväl metoderna som analyserna allteftersom mer data blir tillgänglig.
IPCC har alltså inte en åsikt utan ger den just nu bästa analysen som är möjlig baserat på det vi hittills vet enligt ovan redovisad metod. Värt att notera är att riskerna tenderar snarare att skärpas än tonas ned allteftersom mer data samlas in och analyseras.
Men den andra sidan då, tänker jag. Jag citerar en person som doktorerat i biologi som jag varit i kontakt med:
Att hitta forskare med någon typ av fackkunskap som helt motsäger IPCCs slutsatser är ungefär lika lätt som att hitta någon med astronomikunskaper som tror att jorden är platt. Att Donald Trump lyckats fiska upp ett antal av dessa undantag är inget som förändrar helheten och vi väntar väl bara på att han skall tillsätta en kommission för att förhindra att folk trillar över kanten…
I slutändan är det väl så att om vi accepterar ett samhälle där man kan välja sin egen världsbild och enbart konsumera nyheter som stärker denna bild är det inte så lätt att nå ut med alternativa synsätt.
Det går helt enkelt inte att övertyga någon som enbart är intresserad av att få sin egen uppfattning bekräftad. Men tittar man  på de arbetssätt som forskarvärlden använder och ställer dessa mot klimatskeptikernas argument tycker åtminstone jag att bilden är tydlig.
—
Det historiska perspektivet ger att klimatet, av olika skäl, förändrats över tid. Och då menar jag över (5?) miljarder år, inte de futtiga hundra tusen år människan funnits.
Människan har kunnat utvecklats så väl biologiskt och kulturellt till stor del beroende på att klimatet varit relativt stabilt de senaste hundra tusen åren.
De gånger under vår planets historia som klimatet inte varit stabilt har det berott det på att det funnits stora mängder koldioxid i atmosfären. Som nu. Vi släpper ut mycket sånt. Det påverkar klimatet – detta är fakta.
—
Det går nog inte att övertyga en klimatskeptiker, trots allt. De får fortsätta leva i sin platta fantasivärld och oroa sig för att trilla över kanten istället för klimatets påverkan för livsbetingelserna.
Jag för min del tror att klimatskepticismen ur ett framtida historiskt perspektiv är att betrakta som ett tillfälligt avbrott. Redan nu framstår ju klimatförändringen tydligt för dagens innevånare på olika håll i Afrika.
Jag och mina kollegor får under tiden vända oss till framtidens vetgiriga hjärnor. Skolan är den plats där denna kamp måste föras. Kan vi utbilda en framtida generation i klimatmedvetenhet finns det hopp.
Om nu inte en klimatförnekare får makten och avskedar oss alla, vill säga.
En sak kan man nog i alla händelser konstatera. Klimatet i sig klarar sig alltid. Det är människan som får det svårt om förändringarna bli allt för stora.
Demokrati och samhälle, Politik

Dagsedlar åt etablissemanget

av adolphson

Det har efter SD:s valframgångar här i Sverige, resultatet av BREXIT och det amerikanska presentvalet diskuterats mycket kring begreppet etablissemang.

Det har bland annat hetat att det verkliga folket, alltså de utanför etablissemanget, genom dessa val äntligen rest sig och besegrat eliten.

Jag har funderat en del på det där. Att slänga sig med etiketter hit och dit. Vad betyder egentligen etablissemang?

Enkelt sammanfattat menas med detta en synlig social minoritet med en dominerande ställning inom en nation eller samhälle. Denna grupp, eller elit, innehar makten, privilegierna och utövar kontroll över hela eller delar av samhället i fråga om ekonomi, politik och kultur.

Åtminstone upplevs det så av de som inte av olika skäl känner sig delaktiga av allt det goda som de privilegierade får. När begreppet används är det vanligen för att nedsättande kritisera en samhällsstruktur.

Kritik mot makthavare som den som kritiserar menar tillhör etablissemanget bemöts ofta från den angripne med att kalla angriparen populist.

Populist kommer av latinets populus vilket betyder (hela) befolkningen, den stora massan. Med detta begrepp brukar i allmänhet avses en politiker som säger det folket vill höra i syfte att själv bli vald till ett ämbete.

Populisten tar i allmänhet inte ansvar för helheten, exempelvis för hur de populära reformerna hen utlovar ska finansieras. Återskapa försvunna jobb, förhindra frihandel, gå ur EU, minimera invandring… Populisten anses därför ansvarslös av hens motståndare.

Konflikten mellan befolkningen och den styrande klassen i ett land är gammal. Den går åtminstone tillbaka till antikens Rom och kanske ännu längre.

Karl Marx historieskrivning utgår från att det alltid funnits konflikter mellan olika sociala grupper i samhällen. Marx menar att den som äger, etablissemanget, inte vill dela med sig och de som inte äger, merparten av folket, massan, vill få del av överflödet.

Och så rullar det på i historien, säger han, tills vi med våld förändrar det hela. Revolutionen är i Marx värld nödvändig för att skapa en ny bra värld, det klasslösa samhället. Likheten i argumentationen med vissa populister på högerkanten är slående.

Vad händer sen?

Populisten går från bombarjacka till kostym medan etablissemanget gör den omvända resan. För att konkretisera: latinos, kvinnor och svarta har i stor utsträckning röstat på Trump. I Sverige röstar fler nyligen hitkomna på SD än man kan tro.

Den grundläggande konflikten handlar om resurser och makt. Vad vi kallar varandra har kanske mindre med saken att göra. Bäst har det gått i de tider och för de samhällen där olika grupper förmått samarbeta med varandra.

Så som inom den liberala demokratin under efterkrigstiden.

Men ibland hårdnar konflikten. SD kallar idag alla andra riksdagspartier för 7-klövern och menar därmed att denna 7-klöver är en del av samma etablissemang. Samtidigt vill de inget hellre än att få inflytande och regeringsposter eftersom det är svårt att utöva makt i en demokrati utan dessa ting.

Så fort detta sker blir de själva en del av det etablissemang de avskyr och förlorar därmed initiativet.

Cirkelrörelsen är inte så svår att se. Främst krig, men även andra faktorer, får miljontals människor att ge sig ut på flykt för att söka sig en bättre framtid. Den gamla, förhållandevis rika, världens institutioner klarar inte trycket.

Nostalgiska och konservativa (vilket inte är en väljargrupp som enkelt placeras in på den politiska höger/vänster-skalan) röstar på de politiska krafter som vill stänga den öppna dörren, återskapa en förlorad värld, som marknadsför sig med enkla budskap som Make America great again.

Jag är tillräckligt liberal för att vilja bejaka att alla ska kunna leva sin dröm, upprätthålla sin livsstil. Om det innebär att flytta, älska någon av samma kön eller fanatiskt tro på Gud har jag inga synpunkter på. Men livsstilen och livsvalen får inte påtvingas andra.

Ur ett historiskt perspektiv tror jag det är tämligen tryggt att säga att det alltid funnits grupper som på olika sätt varit arga på varandra. Att därför måla upp BREXIT eller Trump som en jordbävning tror jag inte riktigt på.

Det blir lite svårare att förbättra världen i exempelvis klimatfrågan eller flyktingkrisen, troligen. Men det går inte att återskapa en förlorad värld av det enkla skälet att den aldrig funnits någon annan stans än i människors sinnen några år senare.

Mat och dryck, Personligt, Politik

bild 22 – annus confusionis

av adolphson1 kommentar till bild 22 – annus confusionis
bild 22 – annus confusionis

Jag inleder idag mitt fyrtiosjunde år. År 46 är klart. Och det började bra med uppvaktning, brottningsmatch och efter familjelogistikens fullföljande en löptur i skogen. Arbete. Lunch på egen hand. Middag i familjens sköte med far. Jag tillhör ju den kategori människor som tycker det är trevligt att blir uppvaktad och där spelar ju de sociala medierna en intressant roll. Tack för uppmärksamheten, alla!

År 46 f.Kr. var det sista året i den gamla romerska kalendern innan övergången till den nya julianska. För att man skulle kunna synka allt enligt det nya systemet hade år 46 445 dagar. På grund av alla dessa extradagar blev året i romerska riket senare känt som ”annus confusionis” (förvirringens år). Det var väl lite jobbigt i förvaltningen, kanske. Mer tid är annars något alla drömmer om. Tänk vad grejer man hinner med om man inte är stressad. Mannen bakom den nya kalndern i Rom år 46 f.kr, Julius Caesar, exempelvis. Han blev detta år konsul i Rom, besegrade en armé i det pågående inbördeskriget. En av hans motståndare, Cicero, skrev till en vän att om våra röster ej längre hörs i senaten och på Forum, låt oss då följa de gamle vises exempel och tjäna vårt land genom vårt skrivande, koncentrerande oss på frågor om etik och konstitutionell lag.

Det är klokt sagt. Lite så har jag nu och då tänkt under mitt 46:e år. Caesar fortsatte i ett furiöst tempo med att inviga tempel, ta sig an nya uppror och alltså med att reformera tideräkningen. (Den julianska kalendern kom förövrigt att förbli standard i västvärlden tills den ersattes av den gregorianska kalendern 1582 och blev inte helt avskaffad förrän efter nära 2000 år, i början av 1900-talet). Cesar avslutade år 46 f.kr med att  utnämna sin adoptivson Octavianus (Augustus) till sin efterträdare och sedermera kejsare, besegra ännu fler uppror och offentligen avrätta galliska hövdingar.

Och här sitter jag och funderar över vad det är för skillnad på almanacka och kalender. Wikipedia säger att en almanacka är att betrakta som en kommentar till kalendern. Kalendern anger dagar, veckor, månader och år medan almanackan anger vad som är viktigt den aktuella dagen, veckan, månaden och året. Håhå-jajaja.  Den som ändå hade 445 dagar per år till sitt förfogande. Å andra sidan var år 46 e.kr inte lika spännande. En gräshoppsinvasion i Mongoliet var tydligen nyheter. Och gräshoppor ska man ju äta, har jag hört.

Mitt 46 år har varit bra. Jag mår bättre än på länge.

Nu vänder jag mig särskilt till potentiella läsare med ett förflutet i 1970-talets Hälsninggården, Hälsningberg, Haraldsbo. Lördagen tillbringades i Centerns regi där vi skulle fundera över nya områden i kommunen att bebygga. Jag föreslog exploatering av ovan nämnda områden och som ett led i infrastrukturen också återuppbygga den gamla klassiska korvmojen Sporres. Resterna kan ännu ses till  höger om biltvätten vid Falu motor. Vidare föreslog jag att göra parkering av Tisken med undantag för en (estetisk) kanal för Faluån att passera mot Slussen. På så vis kunde tiskenparkeringen bebyggas. How is that for your own Falu-Caesar? Partikamraterna log artigt och gick vidare med andra förslag. UPPDATERING 16/10 2023. Nu är allt borta och nya jus ntggda påp platsen. Tänka sig.

Så till sista, denna min 46:e födelsedag, bild 22. Hjortronvägen, Hälsinggården, Falun, cirka en kilometer från Sporres, maj 1971. Mor, salig mor. Hon var stilmedveten, min kära mor. På mina födelsedagar tänker jag alltid på henne. Keruben i famnen, det är jag det. Inget nytt under solen.