Det finns flera grupper på Facebook på temat att hästar inte finns. Jag gick med i en sådan för några år sedan men gick relativt snabbt ur igen. Det såg inledningsvis ut som något rätt kul men sedan verkade det hela istället lite konstigt, den skämtsamma tonen om att hästar inte finns fastnade liksom lite i halsen. Det där fick mig att plötsligt fundera, medan resten av familjen tittade på Idol, över fenomenet hästar.
Den romerske kejsaren Caligula (12-41 e.v.t) är bland världshistoriens alla härskare en av dem som av eftervärlden fått om inte sämst så åtminstone ett mycket dåligt betyg. Hans rykte är verkligen genuint uselt och detta trots att han faktiskt bara styrde imperiet i fyra år innan han mördades av sin egen livvakt. Caligula förknippats med moraliskt förfall, vansinne och tyranni vilket givetvis inspirerat många sentida filmmakare och författare till mer eller mindre seriösa alster. Historierna om kejsarens beteende är många och behandlar allt från storhetsvansinne, incest, onormala relationer med husdjur till summariska avrättningar för sitt eget höga nöjes skull.
En av de mer kända berättelserna handlar om att han ska ha utsett sin häst till konsul (vilket ungefär kan översättas till talman i vår tid). Men inte nog med det: hästen utsågs även till präst (tillsammans med Caligula själv), i kulten av kejsaren. Det det där ger allt lite perspektiv, att tillsammans med en häst dyrka sig själv. Caligula ska ha varit så förtjust i denna sin tävlingshäst Incitatus (Den Blixtsnabbe) att han ofta åt och sov i dess stall. Dagen före en tävling beordrades militärer ut på Roms gator för att se till att staden var tyst så att Incitatus inte stördes.
Hästen fick dyrbara gåvor, bland annat en krubba av elfenben, ett stall av marmor och halsband av ädelstenar. Dessutom fick den ett eget möblerat hus med tjänstefolk så att de gäster som bjöds in till Incitatus kunde få en ståtlig mottagning. Detta gjorde det måhända också en aning lättare för kejsaren att övernatta. Caligula brukade bjuda Incitatus på middag varvid serverades gyllene havre och vid dessa tillfällen dricka en skål i vin ur en gyllene bägare för hästens hälsa. Kejsaren svor också offentliga och dyra eder för Incitatus liv och hälsa.
Allt detta har av eftervärlden tagits som bevis på att Caligula var psykiskt sjuk eller möjligen påverkad av någon drog alternativt gift. Det har framlagts att det hela skulle kunna vara ett uttryck för kejsarens bisarra humor. Exempelvis kan hans behandling av hästen tolkas som en drift med, eller möjligen skymf mot, den dåtida överklassens överdådiga liv och makthunger genom att dessa jämställdes med en häst. Andra teorier hävdar att Caligula ville markera att kejsaren hade absolut makt och därför kunde tillsätta vem som helst som konsul. Eller kanske ville han rikta ett varningens finger mot senaten varvid kejsaren visar att hästen var mer lämpad som konsul än övriga kandidater.
En mer elak tolkning vore påståendet att Caligula inte ansåg sig kunna lita på någon utöver sin häst som kapabel att bli konsul vilket möjligen också förklarar varför han själv agerade konsul tillsammans med sin farbror Claudius, en person som ansågs som något av en pajas (vilket dock inte hindrade honom från att själv bli kejsare).
Bukefalos var Alexander den stores häst. Namnet betyder oxhuvud och syftade antagligen på att hästen hade ett stort huvud och en bred panna. Bukefalos beskrivs i källorna som en vacker häst, svart med en vit stjärna i pannan. Han var (givetvis) också stor i jämförelse med dåtidens andra hästar.
Alexanders pappa Filip köpte honom för tretton talenter och att det exakta priset anges antyder att det var ett exklusivt köp. Men Bukefalos visade sig vara omöjlig att tygla, Filip misströstade och var beredd att återkalla köpet. Det var då Alexander, som var tolv år (eller mellan tio och sexton år, uppgifterna varierar) steg fram och erbjöd sig att tygla hästen. Alla skrattade åt honom. Men Alexander närmade sig hästen försiktigt, tog tag i repet runt halsen och vände sig mot solen eftersom han hade märkt att Bukefalos var rädd för sin egen skugga. Därefter svingade han sig upp i sadeln och red i galopp fram och tillbaka innan han återvände till sin far Filip som lär ha sagt Min son, skaffa dig ett land värdigt dig. Makedonien är inte stort nog för dig.
Man får väl anta att ingen på platsen var hästallergiker. Hursomhelst, Bukefalos skulle hädanefter aldrig tåla någon annan ryttare än Alexander. Det sades att han gick ner på knä för Alexander för att underlätta uppsittning. Med denna häst drog Alexander ut för att erövra världen. När Bukefalos senare dog, under ett slag i Indien år 326 f.v.t, förövrigt i en strid där stridselefanter ingick, och senare begravdes skedde det under stor pompa och ståt. Vissa källor påstår att det sista han gjorde var att föra Alexander i säkerhet ur striden. På platsen för graven grundade Alexander staden Bukefalia till minne av sin häst. Det lär väl vara en av ytterst få platser som uppkallats efter en häst även om Falun kommer relativt nära, se nedan.
.
Så till sist Brandklipparen, vår egen Karl XII:s häst, vilken även hans far, kung Gråkappa (Karl XI), lär ha ridit. Det påstås ibland att hästen levde nästan i fyrtio år men en inte helt osannolik tolkning är att det måste ha varit fråga om flera hästar med samma namn. Detta spelar måhända ingen roll eftersom den moderna källkritiken inte uppfanns förrän på 1800-talet. Eller så äger frågan samma dignitet som den medeltida akademiska debatten om änglarnas vinspetsars exakta mått. Det finns dock uppgifter som menar att det skulle kunna handla om just den häst som först reds av Karl XI och som senare följde Karl XII till Poltava, Turkiet och slutligen dog i Lund 1717 eller möjligen 1718.
Det har hävdats att namnet Brandklipparen härstammar från Clipperus, som betyder klappra. En annan tes är att namnet härstammar från Clipper (klippare) som betyder snabblöpande. Ordet Brand kan hästen fått eftersom den var eldröd. En häst som klipper eldar, helt enkelt. Vem vill inte rida en sådan? En minnessten över Brandklipparen står utanför kyrkogårdsmuren vid Ängsö kyrka i Västmanland, för den hugade.
När detta skrivs tittar som sagt delar av familjen på Idol medan andra bloggar om historiska hästar. Båda parter anser den andre som tråkig bortom rimlighetens gräns. Jag kan dock, eftersom programmet ännu inte är slut, kosta på mig ytterligare några reflektioner.
Jag minns exempelvis väl den gång min yngre bror faktiskt kunde en fråga på TP. Det måste väl ha varit 1987, eller nåt. Frågan löd: vad hette Karl XII:s häst? Han formligen flög upp ur soffan och vrålade svaret.
Jag minns också TV-programmet Hajk där programledaren på sin trygga värmländska inledde: I dag ska vi prata om häster men inte vilka häster som helst utan shetlandsponnyer.
Kanske har någon världsledare begravt sin häst här i grannskapet? I så fall gissar jag på Tuna Hästberg eller kanske Hästparken. Fast det är nog Falun i så fall. Vi har ju ett världsarv medan grannkommunen enbart ett hönsarv. Och apropå: nog föredrar jag den gamla framför den nya Falu-loggan. Men så är jag ju historiskt lagd, också. Kanske är hästen i de fall som diskuterats ovan sin ryttares idol och möjligen vice versa. Det var väl det man tänkte när man slängde in en häst i kommunens logga. För Dalahästar, det är grejer det. Men vad tycker du själv – gammal eller ny?
Ny logga:
Gammal logga:
Källor:
Suetonius – Kejsarbiografier
Cartledge – Alexander Den Store
Wikipedia
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.